JAG HAR HOPPAT LÄNGD!

Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!

Låter jag glad ?

Jag ÄR glad. Idag är lätt den bästa dagen hittills här på vårt månadslånga läger här i Sydafrika .

Vi började morgonen med ett teknikpass i kula. Jag var som vanligt aningen nervös innan eftersom jag inte visste om jag skulle klara av att stöta med full ansats utan att få ont. Vi inledde med att stöta stillastående. Och redan där brukade jag få ont tidigare… Nu kändes det ingenting! När jag sedan stötte med full fart var det fortfarande lika smärtfritt och jag kände hur det började bubbla inom mig. Tyvärr så glömde jag det lika snabbt för jag började direkt med att klaga på min teknik och ville göra framsteg på en sekund. Jag krävde nästan av mig själv att allt bara skulle sitta där, trots att det var månader sedan jag stötte. Typiskt mig. Jag jobbar på det, jag försöker att vara ödmjuk inför mig själv och när jag tar mina små baby-steps men det är svårt kan jag lova. Jag övar mig i att njuta varje gång jag klarar av att göra en hel uppvärmning utan minsta lilla smärtkänning och jag tänker att jag ska sluta så fort jag får varningssignaler från kroppen. Jag börjar bli riktigt träningssmart.

Efter två high five åkte jag och coach Leffe och åt lunch här hemma innan det blev ett dopp i poolen och lite solning. Sedan den dagligen sömnen på en timme för att återfå krafterna och som mellanmål innan passet en kopp chai-te, yoggi och nötter.

På väg till arenan kändes det lite som om att jag skulle tävla. Upprymd, förväntansfull och nervös.

Jag blir alltid nervös när jag ska göra något som jag inte har gjort på länge. Jag är nämligen fortfarande rädd för att få ont. Det känns som om att det är “fel” att vara smärtfri. Jag tänker att det är jättekonstigt att det finns idrottare som har känt såhär hela sina karriärer. Tänk att få träna såhär några år. Inte undra på att man kan utvecklas då! Nu ska jag också se till att träna på ett sätt som gör att jag håller.

Till längden! För tusan. Det roligaste!

Jag började med att springa sex ansatslöpningar på lång ansats. Och jag kände direkt att jag var snabb och lätt. Jag låg högt på foten och var fri i höfterna. Jag kände ett härligt tryck i fötterna och det kändes som om att jag svävade fram. Den känslan hade jag inte alls förväntat mig. Jag markerade avstampet och märkte direkt att det inte kändes något i knäet. Så jag fick ännu mer vatten på min kvarn: skulle jag kanske till och med få hoppa ett hopp idag?! Se, typiskt mig att alltid vilja LITE till. Dealen idag var egentligen bara löpningar.

Men Leffe är snäll. Och jag var smärtfri. Så när vi tog ner mig på halv ansats så fick jag efter två löpningar med markering äntligen HOPPA! Och vill ni veta?

Jag har aldrig hoppat så bra!! Leffe sa direkt efter att vi hade mätt: “nu skriver du inte det här på din blogg” och så skrattade han men jag fattade att han menade allvar. Det var nästan för bra för att vara sant. Jag fattade inte att jag kunde hoppa så pass bra OCH långt trots mina månader av uppehåll. Och jag håller med Leffe, det är bättre att jag får visa vad jag går för när jag tävlar än att jag skriver hur långt jag hoppade här

Jag kan avsluta med att säga att jag känner mig motiverad, inspirerad, lycklig och jävligt tacksam. Nu hoppas jag på att det är smärtfritt även imorgon. Då får jag vila och massage.

Jag låter er veta hur allt går.

Stora kramar från en som inte kan sluta att le

Nadja

Varmaste dagen och roliga pass

Godkväll sockertoppar !

Är allt väl? Tycker ni inte att jag är duktig på att uppdatera ?! Jag är ju flitig som en liten myra. Såhär mycket uppdaterade jag aldrig när jag var här förra gången. Visserligen var nätet inte lika bra då men ändå… jag är mån om er

Idag har det varit 35 grader i skuggan! Helt galet. Det har liksom knappt gått att röra sig… vi satt och åt inne i stan efter kvällspasset och när klockan slog 19.30 var det fortfarande riktigt varmt. Jag skulle ha kunnat sitta och äta min mat i bikini. Så varmt var det

Morgonen idag började med ett riktigt bra styrkepass. Oj oj oj vad jag fick fylla på min muskulatur! Jag kunde köra enbensbenböj, frivändningar och vader helt smärtfritt. Visserligen på löjligt låga vikter men jag ser det ändå som ett STORT framsteg. Jag fick träningsvärk direkt där och då. Det är ett härligt tecken på att träningen sätter sig i min kropp.

Direkt efter passet åkte vi hem till våra kära värdar för en god lunch innan vi lade oss i solen några timmar. Idag var första dagen som vi vågade med att bada. Och SOM jag badade! Jag hoppade i flera gånger. Jag behövde svalka mig precis hela tiden. Påminn mig om att jag ska ta med mig ett bollspel ner nästa år, för det är så förbannat svårt att bara ligga still när det blir så oerhört hett. Då är det bättre att röra på sig. Jag var tvungen att resa mig hela tiden. Kunde inte ligga där platt fall och känna doften av min brända hud. Inte bra. Därför tänkte jag att lite spel vore bättre

Pass två blev ett riktigt kul pass i vattnet. Jobbigt också för den delen. Flåsade som en kossa. Njae… det är nog inte för att jag är otränad utan mer för att jag har haft ont i halsen och fortfarande inte är helt 100%. Jag har inte ONT i halsen nu men känner att krafterna inte är tillbaka fullt ut. Hade jag haft ont i halsen så hade jag inte tränat. Jag lovar.

Nehepp, nu är det dags för det vanliga kvällsteet. Sedan ska jag som alla kvällar försöka att somna tidigt (vilket jag förmodligen inte lyckas med) för att vakna helt utvilad imorgon.

På tal om imorgon! Imorgon är en STOR dag! Då ska jag få stöta kula på morgonen och springa längdansats på kvällen!! Julafton kom tidigt i år

Pussar och kramar från en glad

Nadja

Bara ett snabbt hej!

Nu är vi där igen… Där, då jag uppdaterar SÅ DÅLIGT! Jag förbättrade mig under en dag i alla fall

Jag har haft besök av min syster Daniela (Bissan) och min kompis Fell som jag varit dagisbarn hos. Vi har tyvärr inte kunnat göra så värst mycket tillsammans eftersom jag har varit sjuk i fyra-fem dagar, men de har roat sig på eget håll så jag har fått vila upp mig. Jag ska ta en längre update senare. “Senare” brukar oftast betyda aldrig men vi får se

Eftersom jag har varit sjuk så har jag inte heller kunnat träna som planerat. Jag har alltså vilat länge. För mig är två dagar länge - tänk er då hur fyra-fem dagar känns! Blä. Igår fick kände jag mig aningen bättre och fick prova på att köra ett lättare styrkepass. Oh, så glad jag var över att få röra på mig igen. Och vet ni vad? Jag är fortfarande stark! Nu ligger jag bara FEM kilo under mitt pers i frivändningar. Förra veckan låg jag ju bara fem kilo under pers i överstöt men nu hänger även frivändningarna med Och detta efter att jag har varit sjuk i flera dagar. Jag är supernöjd!

Jag känner mig inte 100% frisk än så vi är försiktiga och kör ingen löpning ännu. Så idag blir första passet ett kul-pass. Jag vet inte vad det blir ikväll eftersom vi är flexibla i det här läget. Vi får se hur jag reagerar på den här träningen och sen lägger vi till eller drar ifrån. Det känns bra att vi gör så. Tidigare har jag varit mer slavisk under mitt schema men nu har jag lärt mig att det inte alltid är den bästa vägen att gå.

Är lite sen och måste göra mig i ordning. Jag vet att jag är oerhört tråkig just nu men jag hoppas att ni har tålamod! Jag får snart tillbaka gnistan att skriva igen

Stora kramar // Nadja

Vilket annorlunda VM!

Hej kompisar!

Har ni sett friidrotts-VM i år?

Jag tycker att det är så kul när det oväntade händer, när de trägna vinner och när idrottarna inspirerar mig på sitt alldeles egna lilla vis. Jag tänker på kulstöts-vinnaren Valerie Adams vars styrka, fokus och hjärta fick mig att börja gråta. Ja, på riktigt. När hon berättade om brevet som hon hade fått av sin tränare så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag blev så berörd. Jag blev så fantastiskt lycklig ! Och att göra den absolut längsta stöten när hon redan hade vunnit tävlingen, bara för att hon ville “ge” sin tränare det, är stort. Hon kunde ha varit nöjd, men det brann fortfarande något inom henne. Det är sådant jag vill se innan jag själv ska tävla. Det är sådant som gör att jag känner att jag kan gå hur långt som helst för det som JAG brinner för.

Jag ville att Ennis skulle vinna sjukampen, just för att hon är en sådan inspirerande och vänlig person. Jag gillar henne oerhört. Hon var faktiskt den enda på VM för två år sedan som kom fram till mig och frågade hur jag mådde och hur det gick för mig. Ibland tänker människor (vet jag av erfarenhet) att man ska vara på sin kant, man ska vara lite hård och man ska inte snacka med sina konkurrenter. Jag är inte alls en sådan person. Och de som jag personligen känner (tänker tex på Carro Klyft) är inte heller sådana och jag tror inte alls att man behöver vara som den stereotypiska ryskan för att bli en vinnare. Jag tycker däremot att man ska hålla fokus på sitt och göra det man ska, men om man sedan hinner med att vara en varm människa mellan grenarna så är det bara en bonus för mig. “Bara en bonus” som uppskattas väldigt och som får mig att inspireras. Vi ska ju hitta människor att inspireras av, eller hur?!

Männens häcklopp blev knasigt. Jag har ingen personlig favorit i just den grenen men jag känner en extra värme när jag ser kinesen Xiang Liu springa. Jag vet hur tufft han har haft det och och jag gillar människor med uthållighet och människor som inte ger upp vid motgångar.

Och så har vi då Bolt. Spexaren. “Den störste”. När jag pratar med folk i min närhet så märker jag att det råder delade meningar om honom och han är inte lika självklart populär som han var för några år sedan. Människor börjar störa sig på att han är “för mycket” och att han “gör sig till”. Det jag gillar med Bolt är att han faktiskt har varit sådan HELA tiden. Han har inte lagt till med det nu. han har inte slutat för att andra tycker att han ska sluta. Han är konsekvent och det gillar jag. Jag tror snarare att det skulle se konstigt ut om han helt plötsligt lade till med en helt annan stil. Det där är ju Bolt. Det är sådan han var från början och jag hoppas att han kommer att vara sådan till den dag han tar sina sista sprintsteg.

Shit. Jag har själv blivit en sådan som sitter och kommenterar andra människors prestationer och beteenden på banan Vilket roligt uppvaknande. Jag har alltid förundrats över hur folk orkar sitta och gnälla, påpeka, ha åsikter om allt och alla. Och så gör jag precis likadant själv. Det är ju nästan lite komiskt. Nu känner jag mig visserligen ändå inte riktigt som de där som sitter och “gnäller och klagar”. Jag försöker att inte racka ner på någon (förutom den där meningen om den stereotypiska ryskan) och jag inser att alla som är där ute på banan och tävlar gör sitt bästa. Jag vet att ingen åker dit och gör dåligt ifrån sig med flit och därför är det onödigt med sågningar.

Jag ska ut och jogga nu. Jag behöver byta om och åka till Bosön. Sedan ska jag få massage. Det ska bli skönt för jag kan fortfarande inte röra kroppen på ett bekvämt sätt.

Jag hoppas att ni får en skön kväll. Vi hörs snart igen.

Kramar Nadja

Förlåt mig min entusiasm.

Å nej. Nu blir jag sådär läskigt positiv igen. Nu låter jag som den lyckligaste människan i världen (det kan jag lova er att jag inte är) med NOLL bekymmer och bara glädjeämnen att se fram emot. Förlåt mig för det. Jag är bara så överlycklig-jätteglad-superinspirerad över att min träning funkar så bra. Vill ni veta vad jag gjorde på träningen sist? Jag hoppades på, som jag skrev sist, att jag skulle få skutta lite i längdgropen. Och vet ni? JAG SKUTTADE SEX HOPP PÅ HALV ANSATS och det kändes TOPPEN Sex hopp. Det är en hel tävling det. Jag klarade det. Jag fick inte ont. Jag blev trött och seg i benen och baksidan stramade några timmar efter men mitt lilla knä mådde skapligt. Så skapligt att det skulle funka att köra spjut och 800 meter efteråt vilket betyder en andra-dag i mångkampen!

Jag känner att ni inte riktigt förstår här. En andra-dag i mångkamp! Jag har kommit hur långt som helst på min väg tillbaka och förbi Jag kan springa häck från block och med samma avstånd som jag sprang på innan operationerna. Jag kan hoppa höjd på halv ansats. Jag kan stöta kula. Jag kan springa; ganska snabbt dessutom Jag kan hoppa längd på halv ansats och göra det lika bra som innan operationerna. Jag kan kasta spjut med fart och kraft och sista grenen som är 800 meter är bara vilja och vilja är det som jag har mest av

Jag har riktigt svårt att hålla mig från att tjata till mig en tävling just nu. Jag vet inte vad det skulle tjäna till egentligen. Jag antar att jag bara vill få uppleva det där pirret, doften och kicken som det ger att tävla. När jag tänker efter så känns det så på varje träningspass för tillfället så jag vet inte varför jag tänker sådär. Jag vill alltid dra allting ett steg längre. Kan jag inte bara nöja med mig att njuta av det här nu? Säg till mig! Be mig att skärpa mig.

Idag är jag träningsledig men jag längtar oerhört efter att få träna. Imorgon har jag spjut på morgonen och sedan häcksnabbhet på eftermiddagen. Det kommer att bli en fantastisk dag! Jag och Anders (min spjuttränare) har bestämt att jag ska få mäta de första tre kasten. Precis som i en riktig tävling. Mmmm…

Förutom att tänka träning så spelar jag fortfarande “Wordfeud” precis hela tiden. Det är bra för hjärnan att få aktivera sig lite Kanske jag ska börja plugga lite också när jag ändå är på gång? Jag har alltid sagt att jag ska lära mig italienska. Min pappa kommer från Italien och jag vill kunna läsa alla de dikter som han skriver på sitt romantiska språk. Jag har lånat hem cd-skivor och böcker men kommer inte till skott. Jag har inte alls samma disciplin när det gäller det där som med min träning…

Okej. Dags för dusch! Det får mig alltid att piggna till (det är därför jag duschar innan träningarna). Sen tar jag mig nog in till stan. Jag hoppas få träffa en kompis en timme som ska byta tåg i Stockholm. Och så ska jag hälsa på min sponsor Runners Store.

Massage klockan 19.00 också. Ajdå. Tajt tidsplan.

Kramar på er ! Nadja

Ni är sämst på att gissa!

Godkväll alla nervösa!

Nervösa ja… varför skriver jag så? Jo, ni kollar väl hockey-VM???! Idag går Sverige för guld Ska bli härligt att se. Jag har laddat upp med en nybryggd kopp kaffe och jag har städat undan omkring mig. Jag känner mig nöjd och redo för att se en bra match.

Så. Över till min överraskning. Inte en enda gissning fick jag på vad det var jag skulle göra. Så egentligen borde jag inte berätta. Men så elak kan jag bara inte vara. Så nu släpper jag bomben: JAG HAR TÄVLAT!

Jag kanske skulle ha skrivit det där med små bokstäver?

Det här är bara stort för mig själv. För det är min FÖRSTA tävling sedan operationerna och jag har nu varit sjuk i fyra dagar och är fortfarande inte okej. Jag trodde att jag skulle bli hur arg som helst om det var så att det skulle gå dåligt (jag tänkte positivt men vad ändå realist: sjuk, regn och 9 grader) men jag tror att jag har blivit förnuftet själv
Jag stötte kula. Och hela kroppen värkte. Jag kände mig dock snabb men hade inget tryck alls i benen Mitt resultat blev 12.52 och kom i sista stöten. Det är en meter från pers men det var inget som oroade mig. Jag har stött betydligt bättre på mina träningar och dessutom vet jag att jag stöter bättre om jag bara får stöta frisk och lite mer förberedd.
Jaja… nu har jag sagt det Det känns befriande. Jag kunde tävla utan att känna mig pressad eller stressad. Jag bara tävlade. Precis som jag gjorde när jag var liten.
Tack söta Marot och Danne som följde med ut i regnet och kylan bara för att heja och stötta mig! Ni är guld värda! Puss på er.

Nu ska jag lägga mig till rätta och mysa under min filt. Jag har dörren till min franska balkong öppen och det fläktar skönt. Jag messar med mina vänner till och från och mår allmänt bra. Synd bara att min solbränna börjar försvinna

Imorgon har jag mental träning på morgonen och sedan ett pass med Britta. Jag hoppas att jag är i ett sådant skicka att jag kan träna. Annars får vi stretcha igenom min kropp och köra ultraljud på knäna. Vi får se hur det blir.

Kramar och lycka till ikväll
Nadja

Jag är ju fortfarande hyfsat snabb

Solen är pigg idag. Det ser ut som om att den har väntat på att få skina i evigheter och nu kan den aldrig sluta. Vilken liknelse det kan bli med min träning Jag ligger också och puttrar och pyr i väntan på att få släppa loss alla krafter inom mig. Jag väntar på att få träna på min absoluta maxnivå och sedan kunna utvecklas på det sätt som jag vet att jag har potential för. Tack herr/fru sol, vilka trevliga tankar som poppade upp i mitt huvud tack vare dig.

Igår var en bra dag. Jag körde ett superpass på morgonen med Flyman och coach Leffe i kula. Jag verkligen kände att jag hittade lite mer timing och känsla. Nu saknas bara den där riktiga explosiviteten. Den kommer så fort jag kan börja köra ordentligt med hoppstyrka. Pass två innehöll 200 meter. Jag skulle bara göra två stycken men köra dem aningen snabbare än vanligt. När jag kör serier brukar jag ligga mellan 27-29 sekunder. Nu skulle jag ner mot 25-26 istället. Allt beroende på hur det kändes i kroppen. Konstigt nog så kände jag mig stark hela vägen. Jag sa ändå till Leffe att syran skulle kunna slå till på sista för det kändes verkligen så. Ändå blev sista loppet det snabbaste. Det är ett bra besked!

På kvällen fick jag besök av min kompis Fabian som precis är hemkommen från ett träningsläger i Spanien. Han satsar på att bli en riktigt duktig cyklist… Precis som min massör Elvis Jag tänkte para ihop dem vid tillfälle. Jag vet, helt fel ord! Haha, inte “para ihop” som ett kärlekspar utan mer som två cykelkollegor. Jag vet att ni fattar vad jag menar
Hur som haver… vi bakade scones och drack te och Fabbe försökte lära mig om hur min systemkamera fungerar. Jag har en hel del att lära kan jag säga. Jag kanske ska gå en kurs? Tja… vilken idé!
När kvällen var slut vid 00.00 och jag hade kört honom till Ropsten så däckade jag DIREKT! Och jag kan lova att jag sov som en jävla sten hela natten. Jag hade inte ens rört mig från den position som jag somnade i när jag vaknade UNDERBART!

Ikväll blir det bromsman-träning på Bosön och sedan ska jag packa en liten väska för på torsdag sticker jag iväg med mångkampslandslaget till Tallinn. Vi ska träna tillsammans, snacka ihop oss inför sommaren och bara ha allmänt skoj. Det var längesedan jag träffade alla nu så det ska bli roligt. Sen vet jag inte om Tallinn är världens sexigaste plats men det funkar helt okej.

Har en hel del att stå i så nu säger jag tack och hej.
Kramar Nadja

Så lätt var det!

Godmorgon ute i snökaoset!

Hur har ni det? Tar ni er någonstans eller har ni fastnat hemma?
Själv har jag inte försökt att ta mig någonstans än men jag har mitt första pass vid 10.00 så då märker jag väl svårighetsgraden på det hela

“Så lätt var det” är min rubrik och ni undrar säkert vad det är som är så lätt. Eller ja, hade jag varit läsare så hade jag undrat så jag utgår bara ifrån mig själv när jag skriver sådär. Ni kanske inte alls undrar. Vilken stor och viktig sak att spekulera i Det som var så lätt var att få tillbaka min energi! Jag har verkligen varit helt tömd dessa tre dagarna då kursen har pågått eftersom jag inte är van att sitta och lyssna och vara igång så mycket utan avbrott. Kursen (prestationsutveckling genom kommunikation) är det bästa i kursväg som jag har varit med om så det är inte på grund av att den är dålig som jag blir trött men ni har ju hört det förut: jag behöver sova en timme efter lunch!
Igår när jag kom hem efter träningen var jag SÅ trött att jag hade kunnat lägga mig vid 19-tiden. Jag tror att jag hade vaknat under natten om jag hade lagt mig så tidigt så det var nog bra att jag la mig 21.00 istället. Givetvis somnade jag DIREKT! Det var helt magiskt. Jag vaknade visserligen en gång vid 05.15 och ville gå upp eftersom jag kände mig pigg men när jag ser klockan stå på 05.15 så spelar det ingen roll att kroppen känner sig pigg, min hjärna säger till mig att det är alldeles på tok för tidigt och jag blir trött igen Bra hjärna

Jag ljög för er igår. Förlåt. Jag sa att jag skulle träna sprint på kvällen men det var faktiskt ett teknikpass i kula som vi hade ändrat det till. Förutom Leffe så tränar Flyman (som själv gjort 19.21 i kula!) mig och igår hade vi ett bra pass. Jag kanske inte stötte över 14 meter igen men jag fick in en go känsla i tekniken några gånger. Mitt största problem just i kula är att jag alltid vill stöta långt och många gånger glömmer jag att BARA tänka teknik för att bana i rätt rörelse. Flyman var duktig på att få tillbaka mig till teknik-tänket och när jag gjorde någorlunda rätt så gick kulan ganska långt också.

Hur snygg är jag på bilden här till höger? Jag gillar den.

Nu ska jag duscha! Kramar till er och lycka till där ute i snön
Nadja

Tidig morgon och träningssnack

Jag är inlindad i min färgglada, stora, randiga filt och försöker hålla ögonen öppna. Jag brukade alltid vara en morgonmänniska tidigare men det senaste året har jag bara varit trött på morgonen. Så jag tänkte att jag skulle ändra på det Jag tar baby-steps till att börja med. Och när jag känner att kvällsrytmen blir bättre så går jag upp tidigare och tidigare. Jag har nämligen märkt att jag är jäkligt effektiv på dygnets första timmar! Och då kan jag ju inte gå miste om dem. Nu undrar ni såklart vad “tidigt” är. Och jag småler lite för mig själv här framför datorn för jag vet att det är vardagsmat för de allra flesta i vårt land. “Tidigt” är runt klockan 07.00 och “jättetidigt” är 06.00. Det tråkiga är att om jag hade problem med frukosten innan så är det inget mot vad jag kommer att få nu! SÅ tidigt är jag ALDRIG hungrig och jag kommer förmodligen bara att dricka kaffe så dags. Det är ju inte bra.

När jag vaknade idag så var jag om möjligt stelare än vanligt. Detta beror nog på min två-timmars massage igår (heja Elvis!). Eller på att jag gjorde ett GRYMT teknikpass i kula! Jag och Leffe har en ny samarbetspartner i kula: Flyman. En “gammal” kulstötare som jobbar på Bosön. Man säger kanske före detta? Han gav mig några detaljer att tänka på och “vips” så blev hela den totala upplevelsen bättre än tidigare! Som jag sötte denna 4 kg:s kula Jag var så nöjd att jag höll på att spricka när jag var klar. Gärderud kom förbi och slängde några peppande kommentarer också. Mest kritik, men på ett peppande sätt Notera nu att jag inte tycker att Leffe (min huvudcoach) är en dålig kultränare. För det är han INTE. Det är han som har fått mig att stöta mitt pers (13.53) och han som nu har coachat mig till att jag har lagt grunden för ännu längre stötar. Det som jag gillar med att ha olika personer i de olika grenarna är att jag har chans att få höra samma saker om igen fast med en annan röst. Nu har jag lyssnat på Leffes kvitter i fem-sex år Ni förstår. Ibland behövs det lite ombyte. Men Leffe är ändå med på alla mina pass. Det är han som har överblicksbilden och det är han som känner min kropp, ja hela mitt väsen. Han ser direkt om något är fel. Så när jag själv inte säger något så rycker han in. En ovärderlig tillgång!

Mitt kaffe var ovanligt gott idag… mmm…

Jag har en ny favoritlåt: Armand Mirpours låt “I´m a volcano”. Den spelas om och om igen här i min lägenhet. Jag älskar när jag hittar nya låtar att älska.

Nog skrivet. Nu ska jag ladda för dagens första pass som är stabilitet och kaststyrka.

Kram på er

Ännu ett steg framåt…

Tillbaka till verkligheten på Bosön! Och vilken underbar verklighet sen då
Jag känner mig så hemma och blir på så bra humör där. Plus att jag äntligen fick träffa min tränare Leffe igen. Vi har nästan alltid bra pass tillsammans och jag har saknat honom de två veckor som jag har varit borta…

Idag var en viktig dag för mig utvecklingsmässigt. Jag kom till träningen med tron att jag skulle köra ett av de där vanliga kul-teknik-passen ala rehabinriktning men Leffe överraskade mig som alltid och sa: “Idag tänkte jag att vi provar med lite fart!”. Gud så glad jag blev! Och nervös Tänk att jag faktiskt inte har kört detta på ungefär fem månader! Jag kände mig som när jag sprang testloppet på 200m: lycklig som ett barn på julafton och pirrig i magen och lite ovan i mina rörelser. Men det gick! Och jag kände ingen smärta överhuvudtaget! Och längderna var helt okej dem också. Om jag nu ska avslöja sånt? Ja, det ska jag. För idag blev jag stolt och glad över mig själv så jag känner att jag får säga så!
Imorgon ska vi köra ytterligare ett test. Vi ska prova att springa 200 meters lopp dagen efter att jag har belastat med detta kulpasset. Hittills har vi alltid kört antingen vatten eller någon form av rehab dagen efter vi belastat knäna mer än vanligt. Men någon gång måste jag ju vänja mig vid till och med två tuffa pass varje dag så vi börjar såhär. Det ska bli spännande, återigen pirrigt men mest jäkligt roligt!
Jag ska förhoppningsvis få springa med syster Bella som också hon har gjort fina framsteg i sin rehab vilket nu har belönat henne med att hon kan springa utan smärtor.
Två gånger Casadei på löparbanorna imorgon alltså. Kan vara värt att se
Glada kramar och trevlig kväll önskar Nadja

Nästa sida »