Livet så som du lärde mig…

Har en riktig nostalgi-kväll här hemma. Lyssnar på gammal musik, tittar på gamla bilder och läser gamla texter. När jag var ung skrev jag oerhört mycket. Skrev om allt jag kände och allt jag tyckte och tänkte. Idag hittade jag två texter som jag tänkte publicera för er. Den jag skriver här ikväll handlar om en person som har betytt väldigt mycket för mig som idrottskvinna men faktiskt mest som person. Texten är skriven den 17:e jan 2006 klockan 22:06… varsågoda:

Du sa: “Det gäller att hålla huvudet kallt, att våga satsa trots att allting omkring dig talar för att du ska misslyckas”.
Du sa att jag blir en starkare tjej om jag lär mig att skaka av mig saker som händer mig. Du trodde att jag kunde lära mig allting. Du trodde att du visste hur mycket jag ville.

Du trodde kanske att du visste vilka möjligheter som fanns inom mig, och att du visste vägen till att utveckla dem. I mina ögon var du den som också trodde sig känna till mina begränsningar och jag var den som skulle visa dig att det inte fanns några.

Du lärde mig om livet. Du ville att jag skulle vara skyddad, att jag skulle vara lärd när jag gav mig ut. Och jag vet att du så innerligt önskade mig framgången.

Du skrek åt mig ibland. Vi skrek åt varandra. Du skrek för att du tyckte att jag saknade intresse, eller när jag inte var tillräckligt förberedd, eller när du tyckte jag inte såg 100-procentig ut. Du skrek inte för att du var elak utan för att du visste vad som krävdes om jag ville nå min dröm. Och du gillade aldrig att linda in saker lite snyggt utan var bara ärlig och rak.
Du sa att det var okej att jag drömde mig bort ibland. Att det var sunt att vilja byta liv då och då. Som för att hålla drömmarna vid liv. Du sa att det var nyttigt att “må piss”. Du ville att jag skulle få känna alla livets smärtor och prövningar, för du trodde på erfarenhetens kraft.

Du sa också: “Nadja, ensam är stark” och jag ville tro på dig. Jag försökte hitta den styrkan hos mig själv. Men jag kände mig aldrig riktigt ärlig när jag avskärmade mig själv. Jag visste att jag hade missförstått dina ord. Du sa: “Det kommer, ju äldre du blir. Du kommer att förstå. Och desto mer tror jag att du kommer att vilja vara för dig själv”.

Jag är här nu. Jag är äldre. Och jag vet inte vad jag känner.

Du sa att jag alltid kommer att stå mig själv närmast. Att jag aldrig skulle svika mig själv, i varken handling eller tal. Jag skulle alltid hålla mig själv om ryggen. Vara min egen bästa vän och vårda mig själv.

Du sa “att lyssna är toppen!” Ta det folk säger till dig och tänk sedan ut en egen lösning eller ställ frågor”. Du trodde på att jag hade fina tankar. Du sa att jag var en klok tjej. Att jag var lillgammal, insiktsfull. Du litade på mig.

Jag fick ett brev av dig där du skrev: “Fortsätt alltid att vara den du är!”

Vad är jag nu?

Du sa att jag skulle klara vad som helst. Att mycket skulle vara jobbigt, men aldrig omöjligt.

Du sa att det alltid skulle finnas vägar att välja mellan. Att det alltid skulle finnas alternativ. Du lovade mig att det alltid skulle finnas människor som skulle tro på mig, även om det kanske kändes som om att alla vände mig ryggen. Gissa hur rätt du fick…

Du sa “Se inåt. Bry dig inte om det där utanför. Det är du och det du har framför ögonen. Ingenting mer. Ingenting mindre”.

När jag fyllde 18 år fick jag en tiger av dig. Du sa att den alltid skulle följa med mig. Att den var DU. Vi satt på marken på idrottsplatsen och pratade och jag trodde att du hade svaret på allt.

Och vet du?
Det tror jag fortfarande.”

Fint råd…