Nostalgisk & känslig…

Att musik kan påverka mig så mycket… jag tycker att det är konstigt men härligt. När jag lyssnar på Melissa Horns “Lät du henne komma närmre” så gråter jag. Jag gillar att gråta. Det blir så varmt om kinderna och det är skönt att känna när varje liten tår lämnar ögat. Kanske är det stressen som gör mig känslig? Eller så är jag väldigt lättrörd. Jag kan inte riktigt känna skillnaden just nu. Jag önskar att jag kunde sjunga. Det hade varit så skönt att få skriva ner sina känslor och sen få sätta ton på dem. Just nu sjunger jag bara i bilen när jag kör. Eller i duschen. Eller när jag tränar ensam i hallen. Folk hade fasen sagt upp bekantskapen med mig om jag hade tagit ton i närheten av dem!

Detta är min sista kväll i Karlskrona sen åker jag till Växjö för julfirande. Jag måste säga att det känns vemodigt och lite sorligt. Även om jag älskar Niklas och hela hans familj så står ju givetvis min egen mig närmast och jag kommer att sakna dem imon! Och därför är jag lite ledsen redan idag. Det är lika bra att ta ut sånt i förskott

Igår var jag med pappa och hans personal på middag på O´learys… väldigt trevligt och mysigt men inte så god mat. Eller, inte det jag beställde i alla fall. Jag trodde jag beställde vanlig fajitas men det var någon konstig version med pitabröd och gegg och med både kyckling och biff. Gisela (syster nr två) smakade också och sa att jag bara var kräsen. Hon tyckte att det smakade jättebra. Lika bra att säga det så att ni får två smaklökars omdöme. När kvällen var slut fick jag agera taxi och köra hela vägen till Jämjö… ni som har lite koll på Blekinge vet att det INTE är så roligt mitt i natten… Speciellt inte när pappa inte sa ett ljud på hela resan eftersom han var trött. Jag som ville ha lite sällskap. En skiva med Lasse Winnerbäck hade varit sagolikt bra just då kan jag säg er! På tal om det så köpte jag faktiskt hans nya skiva idag: “Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen” och passade även på att utöka samlingen (som är pytte-pytte-pytte liten) med Melissa Horns “Säg ingenting till mig”. Dem ska jag lyssna oavbrutet på när jag kör till Växjö imon. En timme i bil är perfekt. Inte för kort och inte för långt. Man hinner tänka lite, lyssna på musik och ringa några samtal. Sen är man framme och då är man hungrig och kan äta…

Nu ska jag sätta på lite te, städa undan mina grejer som ligger över hela pappas lägenhet och sätta på winnerbäck på högsta volym. Sen ska jag skriva min träningsdagbok, filosofera lite och kanske ta lite bilder på den fina snön?

KrAmAr  TiLl  eR!

Om jag inte funnits…

 

Igår kväll träffades jag, Challe, Elsa och Bella på ett mysigt krypin på Rörstrandsgatan för lite tjejsnack och magiskt god äppelpaj med vaniljglass. En av de bästa jag har ätit faktiskt. Denna kväll lärde sig Bella att dricka kaffe. Innan vi beställde sa hon “Alltså, jag gillar inte kaffe” men hon bestämde sig ändå för att prova. Vi andra hann knappt lyfta våra koppar innan Bella hade sörplat i sig allt i sin. Jag kan tro att det gick på en minut. “Nämen! Det här var ju gott! Ser ni!? Jag gillar kaffe!” ropade Bella av förtjusning. Jag personligen tror ju mer att Bella gillar det mesta som flyter. Hon hittade nämligen även sin nya favoritdrink igår: Apple Razz. Hon påstod att den bara smakade äppelmos och ingen alkohol. “Jag förstår ju de som blir alkoholister!” log hon och beställde in sin andra drink för kvällen. Inte så konstigt egentligen, om det inte var för att hon två minuter tidigare hade beställt sin första.

Vi hade djupa samtal också. Vi pratade om döden och när jag kom hem till Niklas så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag började gråta hejdlöst och tänkte på Albin, en kille som jag kände när jag var lite yngre, som körde ihjäl sig på sin motorcykel. Jag tänkte på Bellas kompis Olof som hängde sig i sin trappuppgång och jag tänkte på Niklas pappa Kjell som har gått bort. Jag fick ont i magen när jag tänkte på hur vi alla så ofta tar livet för givet. Hur vi alltför sällan tänker på att det kanske kan vara sista gången vi gör vissa saker. Att det kan vara sista gången vi pratar med en viss person. Att du för sista gången håller i den där kaffekoppen eller skriver den där raden i din blogg, i ett mess eller på en liten lapp. Mina tankar snurrade och hoppade från det enda till det andra och klockan blev 04.00 och jag kunde inte sova och jag kunde inte sluta gråta. Det var inte min egen död som skrämde mig eller gjorde mig ledsen, utan det faktum att andra människor kan dö ifrån mig. Hur bär man en sådan stor saknad till någon? Hur uthärdar man livet om någon man älskar högt bara försvinner från dig? Jag tänkte också på det sorgliga i att vissa människor väljer att ta sina liv. Hur kan man komma till en punkt i sitt liv där man känner att det inte finns NÅGONTING som är värt nog för att man ska vilja fortsätta sin tid här på jorden? Är jag osympatisk när jag skriver att jag inte förstår hur man kan sitta vid ett bord och skriva ett brev till någon eller några och veta att det är ens eget avskedsbrev? På ett sätt beundrar jag styrkan hos en människa som kan ta ett sådant beslut och på ett sätt tycker jag att det är ren och skär feghet att ta sitt eget liv.

Jag tänkte på vad som händer efter det här livet. Blir vi jord? Blir allt sådär svart som man ibland föreställer sig? Slut. Allting kan ju inte bara ta slut. Borta. För alltid. För alltid. Hör ni orden? Det betyder för A L L tid. Denna tanke får mig alltid att älska mitt liv. Den får mig att ifrågasätta varför jag bryr mig om små obetydliga saker, små tvister och gräl och meningsskiljaktigheter. Tanken får mig att älska mina nära än lite mer och jag ser lite lättare på livet. Men samtidigt tänker jag att det kanske är alla dessa saker, trots att det är jobbiga saker ibland, som är livet.

Så, när livet är slut så är det slut. Oavsett hur det tar slut. Vi kan inte ångra oss och vi kan aldrig få tillbaka de människor som har lämnat denna planet. Aldrig mer krama om, beröra, prata med, skratta med, gräla med… dem är inte borta som inte bortrest. Dem är borta som i för alltid borta. Jag vill kräkas när jag tänker så. Men jag kanske ska koncentrera mig på att visa uppskattning till de som jag älskar istället. Jag ska koncentrera mig på livet.

 

Jag vet ett citat som jag alltid har älskat och som jag tänkte dela med mig av här:

 Om jag inte funnits så hade du inte älskat livet / Döden

 

 

 

 

 

 

 

Jag har nog retat upp någon :)

VM är slut. Jag är slut. Men nästan bara mentalt. Kroppen känns oförskämt fräsch. Kanske för att jag inte presterade max i något jag gjorde? Det känns både jobbigt och lärorikt. Jobbigt eftersom jag hade höga förväntningar på min sjukamp och för att jag är ovan att “misslyckas” när så många människor har ögonen på mig - lärorikt på det sätt att ett mästerskap är HELT annorlunda jämfört med en vanlig tävling där du själv har kontroll över allt du gör. Du kan själv bestämma när du ska vara uppvärmd och när du ska gå på toa. Det går inte på en sådan här tävling. Man får vänta och vänta och vänta och kissa ner sig om man inte kan hålla sig. Alternativt missa starten

Jag har också fått min första dos av uppmärksamhet i media. Och det känns märkligt. För jag tycker inte alls att jag är värd någon uppmärksamhet. Kanske om jag hade gjort 6000p. Men nu gjorde min sämsta tävling för året och jag förstår att folk kan störa sig på att media ens visade min sjukamp på TV eftersom jag presterade så som jag gjorde. Och nu är jag inte alls negativ på något sätt. Jag är bara lite självkritisk och vill väl få säga till “kritikerna” att kritiken är befogad. Men det betyder inte att jag inte är värd att vara på VM. Jag var verkligen värd att få åka hit och tävla bland de bästa. Jag har klarat min kvalgräns och jag kämpade hårt för den. Jag vet att jag har framtiden för mig om jag sköter mina kort väl och fortsätter att vara ambitiös och seriös. Och jag måste tillåtas att skaffa erfarenhet. Och jag måste få prova på och lära mig. Hur ska jag annars kunna utvecklas? Och alla som - med handen på hjärtat - tror att jag presterade dåligt med flit, räck upp en hand. Jag är nog den som är mest besviken över mitt resultat. Tack för att jag fått äran att engagera er “njuggande nissar” i nått i alla fall

 

Jag måste också få kommentera en rubrik från nätet som min kompis hittade: “Den där Casadei, vilken jävla pratpåse hon är! Typiskt då att media älskar henne”. Jag skrattade när jag läste ordet “pratpåse”. Är det inte gulligt? Fast shit vilken jobbig kritik! Hur tar man sånt där? Är det meningen att man ska ändra sig då? Eller ska man fortsätta vara en “jävla pratpåse”? Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt att vara mig själv. Och jag är stolt över mig själv. Jag har alltid pratat mycket (ja, ibland lite väl mycket kanske) men orden bara kommer. Det är så skönt att få beskriva allt man känner, om ni förstår?

Min analys av min VM - debut får nog vänta några dagar till… jag känner att jag (ironiskt nog) inte kan hitta orden! Hahaha, gud så kul! Jag är mållös. Nu ska jag njuta av att se de andra tävla. Jag ska lägga upp lite nya bilder i mitt album så att ni få se hur fint vi har haft det här. Och jag hoppas att ni känner stämningen. Att ni känner trycket och atmosfären.

 

Jag vill också passa på att tacka alla själar som har stöttat mig igenom hela min sjukamp. Aldrig någonsin har jag fått så många sms och inlägg på min Facebook-sida! Jag vill att ni ska veta att det berör mig och det gör att jag känner mig lite lugnare och tryggare i en - som jag har lärt mig nu - väldigt utsatt miljö.

Jag sitter på golvet på hotellrummet och skriver och min rumpa har somnat. Irriterande. Idag blir det efterrätt till middag och jag ska kolla runt i alla spelrum som finns här på vårt VM - hotell.

Var snälla mot varandra där ute, alla mår bättre av det!

 

 

Stora kramar från Berlin,

Nadja

Ps. Pappa skrev: Ciao du är bäst även i motgångar. Alltid med dig, skulle vilja vara hos dig och krama om dig. Ringer när du kommer hem. STOR KRAM pappa

DET är kärlek det!  Tack pappa!

Om SM och inför VM…

Godkväll mina vänner!

Nu sitter jag hemma. Färdigpackad, lite lagom stressad och väldigt nervös… Imorgon bär det av mot det stora äventyret. Jag lyssnar på min nya favorit Mats Westling och försöker njuta av min sista kväll hemma på många veckor. Jag köpte förresten hela Mats skiva i förgår! Hur ofta köper man skivor nu för tiden?

Som ni kanske vet så tävlade jag i SM i helgen. Jag och Leffe hade ett snack innan vi åkte dit om att vi skulle åka till Malmö för att testa min fot under så hög belastning och jag visste att jag även skulle känna mig trött och tung efter all hård träning de senaste två veckorna, så jag hade faktiskt inga som helst förväntningar på tävlingen. Det är klart att jag alltid vill prestera bra och få ut det bästa ur min kropp, men jag visste ju redan innan att jag inte skulle kunna göra mig själv rättvisa. Så jag försökte att se det som ett mycket bra träningspass. Jag måste medge att det känns lite konstigt att tänka så om ett SM! Jag gjorde 5.80 i längd och 12.74 i kula. Ganska långt från pers i båda grenarna alltså och jag var lite arg efteråt men Leffe var snabb med att påminna mig om varför vi var där och vad tävlingen gick ut på.

På SM fick vi också det sista av alla VM-kläder! Herregud så mycket saker jag har nu! Jag känner mig så tacksam att jag blir trött i huvudet :) Det känns nästan som om att det blir lite för mycket. Nu när jag kom hem la jag ut alla kläder på sängen. Det såg så fint ut med alla svenska flaggor överallt och de fina gula och blå färgerna.

När jag var i Malmö passade jag på att träffa min fina syster Daniela (Bissan) och min pappa som var där för att heja på mig när jag tävlade. Jag blir så glad när jag träffar min familj! De förstår mig så bra och vet exakt hur mitt humör fungerar och jag behöver aldrig förklara saker för dem. De fattar ändå. Det är skönt.

Jag träffade också min förra tränare Miro Zalar. Han är en så underbar man! Alltid glad och med en massa klokhet att förmedla.

Jag börjar känna mig stressad och vet att det här inlägget blev lite “hattigt” och kanske osammanhängande. Men jag behövde bara skriva av mig lite och glömde bort att det är andra som ska läsa det sen

Jag kommer att blogga från precamp i Österrike och underhålla er via twitter som ni hittar på framsidan av min hemsida. Jag hoppas att ni har en lugnare kväll än vad jag har!

Var rädda om er och må bra!

Stora kramar från Nadja

Bella ordnade VM-festen :)

 

Några dagar har gått sen jag kom hem från sjukampen i Polen och jag tror aldrig att min mobil har pipit så mycket! Jag har fått så många grattis och lyckönskningar och jag känner verkligen att många kommer att heja på mig i VM. Tack till alla er som hörde av er och grattade mig

 

Min syster Bella ville förstås vara den som slog på den största trumman och hon hade fixat en supermysig VM-fest till mig hemma i sin lägenhet igår. Hon hade beställt hem pizza där det stod “VM” skrivet med ananas och hon hade fyllt hela rummet med ballonger där hon hade skrivit “Go VM - Nadja” och “VM i Berlin 15-23 aug”. Eftersom hon vet vilket jäkla godismonster jag är så hade hon givetvis köpt hem mängder med godis och chips och choklad… Jag kan ju inte påstå att jag vräkte i mig allt hon serverade mig, som jag hade gjort om jag legat i hårdträning, men jag njöt av att få var lite onyttig och jag kände att jag var värd att få “festa” lite efter att ha klarat av ett av mina delmål denna sommar

Efter att ha käkat och gottat oss hemma drog hon med mig ut på krogen. Och nykterist som jag är så var det klart att det var jag som fick agera chaufför. Det blev en helkul kväll med mycket dans och skratt. Hon är så underbar min allra käraste syster!

 Många kramar, Nadja

Jag flyger igen!

Oj oj oj vilket galet bra höjdpass jag gjorde imorse! Herregud vad kul att ÄNTLIGEN kunna hoppa höjd igen! Jag har, som jag berättade om efter Estkampen, haft problem med ett hopparknä och har inte kunnat hoppa höjd på säkert fyra månader så det här var ett underbart besked (och min förkylning är borta).

Vi har fått nya instruktioner angående mitt knä och numera tejpar vi alltid min upphoppsfot innan jag ska hoppa vilket gör att knäet kommer i ett bättre läge. Och så isar jag som en galning. Och tejpar knäet med kinesisk tejp såklart

Idag kunde jag hoppa massor av hopp från lång ansats och jag var supernära på 1.75 flera gånger. Det ger mig ett skönt självförtroende inför europacupen som går om bara någon vecka. Detta var faktiskt precis vad jag behövde eftersom alla grenar har fungerat toppen medan jag har känt att jag inte har fått någon chans att hitta känslan i höjdhoppet.

Nu känner jag mig väldigt redo för min mångkamp!

Snart är det midsommar och jag och Niklas och syster Bella styr kosan ner mot hemstaden Karlskrona. Det ska bli så skönt att komma hem och få träffa alla igen och samla lite kraft och energi. Vi har alltid så kul när hela familjen samlas och gör grejer tillsammans. De är så galna allihopa och skrattar och busar och är allmänt barnsliga. Jag älskar de för det! När jag är med dem känner jag mig levande och lycklig och stark.

Jag hoppas att jag kommer att kunna blogga lite när jag är där så att det inte går en hel vecka innan jag får skriva av mig igen

Glad midsommar på er alla! Hoppas ni får dansa och sjunga och må bra hela helgen.

Kram Nadja

« Föregående sida