Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tänker instinktivt att jag måste ha försovit mig och får den där känslan av kyla och stress i kroppen som du säkert känner igen. Kollar på klockan och ser att den inte ens är 05:00.  Jag kan inte somna om.  Så jag gör en het kopp kaffe, fyller på en skvätt med mjölk och sätter mig här hos dig.  Jag är så väldigt glad och varm efter din respons på mitt senaste inlägg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du är här.  När jag läste kommentarerna blev jag bara lycklig ❤️ Oavsett vad som händer omkring mig, så vet jag att jag har min armé här inne. Min bomullsliknande bädd av kärlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hämta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen då och då.  tack för att du ger mig den här platsen.  Solen stiger över Växjö och luften är frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stänga mina fönster igår. Det är kyligt i precis hela lägenheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har släppt ut min instängda stress och jag har tränat bra. Jag har biffat på mig i styrkan - coach Agne sa till och med igår: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han måste ju ha vetat vad han gjorde när han la på mig all den här styrketräningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nästan alltid som jag blir tillsagd när jag litar på någon. Det är en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  När jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fått som uppgift. Jag ska klappa mig själv på axeln ändå, berätta att jag har blivit så väldigt bra på att lita till mig själv också. Och på min egen känsla.  När jag behöver vila så vet jag det. Så långt kommen är jag. Och då är jag inte gravid nej.  Nu vill jag berätta om något på riktigt roligt!  Du som följer mig på instagram har såklart redan sett; jag är alltid sist på bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio är utbytt mot den här älsklingen. En ståtlig Ford KUGA!  Jag hämtade henne på Råbergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var  pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lämnade Rio på parkeringen utanför så tittade jag på henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdå.  Det är kanske svårt att förstå. Jag menar, det är plåt och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar får stora affektionsvärden.  Mina bilar blir så mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mål och det jag tror på.  Det blir också mitt varumärke, min hjälp under många år till alla mina träningspass och tävlingar.  Därför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har också bytt namnet på hemsidan. Du som är uppmärksam har säkert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❤️ Som jag sa så blev det ingen ordlek den här gången. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta något som jag kände passade.  Istället fastnade jag för en mening som innehåller  mycket mer.  You rise above it all står för så mycket inom mig.  Det står för vilja, hängivenhet och pannben. Det står för att orka lite till, hitta utvägar och att härda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen står för den grundläggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och många av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jävligt det än känns, hur ledsen jag än blir, hur knäckt och stjälpt jag än känner mig; så viskar något alltid i bakhuvudet på mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det där". Du vet att pappa har lärt mig det. Och jag har många gånger tänkt: men kan han säga något annat?! Kan han ge mig ett bättre råd? Säger han så för att han är för lat för att komma på något bättre eller?  Men pappa är inte dum. Han kanske vet att upprepning är ett bra sätt att pränta in något på? För det har satt sig, och även om jag inte alltid tror på det fullt ut, så finns det där. Och det hjälper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" då?  Jo. Såhär är det.  "Allt blir bra" är en fin mening. Och det är ett bra sätt för en förälder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfället, men det gör mig också passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det är DU som reser dig. Det är du som tar smällen och det är du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror på oss människor. Jag tror på vår förmåga och på att vi bär oändliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan åstadkomma när vi har viljan. Och jag vet att vi härdar ut när vi måste.  Några säger att vissa är av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte är lämpad".  Vilket jävla skitsnack.  En människa KAN. Det handlar bara om att vi ska lära oss. Och för det behövs det ibland lite hjälp utifrån, från människor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar några fall ner på knä... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all står för min tro på dig, på mig själv och på vårt fantastiska psyke.  Det står för min tro på att vi kan vända vår nuvarande situation, vi kan göra bättre om det är vårt mål, vi kan tänka annorlunda om vi behöver.  Vi är fantastiska! Vi är formbara och vi har allt vi behöver högst upp på kroppen.  Vi är tåliga, vi är ståtliga varelser och vi kan stå pall för mycket mer än vad vi ibland tror.  Av just dom här anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser när jag ser min bil väntandes på parkeringen för att ta mig till mitt nästa träningspass. Det är som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihåg det ❤️  Kram och kärlek, Nadja 

JaG KäNDe EN KNöL.

Mellanlandning.  Det är onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen.  Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan känna stressen i mellangärdet... men jag tänkte komma in hit och fånga upp lite av din goa energi innan jag fortsätter.  Jag vill berätta om det där som jag inte ville säga något om tidigare. För ungefär två månader sedan så hittade jag en knöl i mitt högra bröst.  Och jag vet vad du tänker - det som alla läkare också tänkte - men hon har ju inga bröst!  Haha, som jag har skämtat om det här med min mamma och syster under pågående process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor.  Så gjorde vi även nu. Även om jag märkte på mamma att hon visade mer vrede denna gången. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvår sedan och hon tjatade på mig, med en förbannad ton, om att ringa och påskynda allting.  Hon hetsade upp sig och sa: "du är ju för fan inte ens friskförklarad ännu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!"  Jag märkte på mig själv att jag gillade att det drog ut på tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gången. Jag började förbereda mig mentalt på alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna få tävla den här säsongen om dom skulle säga "bröstcancer".  Jag hade tänkt fråga om hur allvarligt det var, jag hade tänkt be dom att vänta med min behandling, jag hade tänkt få köra min sista säsong.  Jag upptäckte knölen när jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var där helt plötsligt. Hård, konstig, på bakre delen av bröstet.  Jag tänkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte få bröstcancer också. Och inte nu. Inte nu när så mycket redan är genomgått.  Jag berättade för mamma och hon fick känna på den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne så allvarlig som när hon sa: "du kollar upp det där... nu".  Min bästa vän Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle få en tid för mammografi, ultraljud och punktion.  Mina närmsta har vetat om det här, men jag kände att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara något.  Jag åkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ändå så likt.  Korridoren såg ut ungefär som på Karolinska och jag kunde känna igen doften.  Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade.  "Här går jag. Igen. Mot något som kanske blir rond två. Hur kommer jag att hantera det en andra gång? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebär. Jag vet hur det känns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att känna samma hopp? Jag bara spekulerar.  Jag måste sluta spekulera.  Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag säga till Agne? Vad ska jag säga till mina sponsorer? Vad ska jag säga till mamma?  Tänk att jag går här helt ensam och ingen vet vad jag går emot. Jag kom in genom dom där svängdörrarna och jag kommer att gå ut igenom dom igen om några timmar och allting i världen kommer att vara som vanligt. Man är så liten på denna jord.  Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför går jag här?  Men det är säkert ingenting. Jag är ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det är jag.  Och knölen har ju blivit mindre. Visst ändrar den i storlek hela tiden? Det är säkert ingenting. Jag är så löjlig. Och här går jag och tar upp tid för läkare och andra som är sjuka, på riktigt. Vad gör jag ens här?  Vem ska jag ringa efteråt? Vem blir den första? Jag är helt ensam i en stad jag inte känner. Vem kommer och kramar mig?  Ska jag ens ringa någon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hålla mig till den?  Jag har ju tänkt att jag ska ta tid för mig själv efteråt. Jag ska gå ner till vattnet, plugga in musik i öronen och sväva iväg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först.  Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efteråt. Hon propsade på det. Men jag har ju faktiskt förberett henne på att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon måste förstå. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela släkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och säga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? Säga att allt är bra, för att vinna lite tid?  Nej. Sådär kan man ju inte göra. Och förresten så vet jag inte vad det här är. Jag bara spekulerar". Jag hade en klump i halsen när jag satte mig i väntrummet på Växjö Lasarett.  Jag var SÅ mycket tuffare förra gången. Jag var så mycket lugnare. Jag minns inte att jag var såhär nojjig.  När läkaren ropar mitt namn går jag in. Ett grått rum. Men en varm hand möter min i ett handslag.  Jag tänker hela tiden: "dom kommer inte att hitta något, dom kommer inte att hitta något... och varför i helvete är jag ensam här?!" Mina undersökningar går snabbt och läkaren som gör mitt ultraljud berättar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag är inte friskförklarad ännu.  "Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tänka innan läkaren säger att hon inte ser någonting som är onormalt.  Hon förklarar att körtlarna är aningen förstorade men att det inte är någon fara. Dom ser friska ut och så förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar på hennes skärm men är helt avdomnad.  Jag blir inte ens glad.  Två månader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, säger tack, rusar ut och påminner mig själv om igen om att jag borde skämmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel!  Jävla mamma att pressa mig att gå och kolla mig.  Jag ringde inget samtal när jag kom ut. Jag andades den friska luften istället. Tänkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. Människor på väg till sina egna ärenden, fåglar på bänken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning.  Jag satte mig i Rio och började gråta. Jag tänkte att det borde vara av lättnad men jag kände det inte.  Jag kände mig bara tom. Och besviken på mig själv för att jag hade varit så orolig och rädd där inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1.  Jag satte på musiken i bilen och jag kollade på min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom håller ihop och dom har lyssnat på mig" tänkte jag medan jag skickade iväg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!"  Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jävla lättnad!".  Jag åkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mängder av den. Kissade på stationen, kollade på systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan.  Hon svarade så att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen på rösten avslöjade henne.  Hon lät chockad när jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skämdes återigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gåttt på det om jag hade kört den.  Hon känner mig. Och när jag träffade henne efteråt sa hon att jag hade varit tyst oroväckande länge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag själv minns.  Jag hade säkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig.  Så, nu sitter jag här. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsätter att rusa på. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden väntar inte på någon..." och jag känner det ännu mer tydligt just idag.  Ingenting väntar. Vi behöver bara älska dom vi älskar, vara närvarande, ge varandra värme och lyfta varandra.  Och jag bara spekulerar. Så som jag alltid gör.  Var rädd om dig ❤️ Kram, Nadja 

FRaMTiDeN KoMMeR aTT GöRa DiG GLaD.

Söndagspuss på dig!  Jag är utvilad, vältränad och fylld med pasta och protein.  Jag har en tvätt i maskinen och jag har sovit två timmar mitt under dagen. I förrgår sov jag tolv timmar från natt till dag.  Jag har verkligen behövt det här. Att komma ner i varv och få må bra.  Hela helgen har jag känt mig som en sugande svamp. All näring och all sömn jag har boostat mig med har gått rakt in i varje cell i min kropp. Som om att den hungrat efter det där så länge.  Jag är glad idag.  Jag tror att jag har legat på minus sen jag började gå neråt i samband med att jag bytte kost. Det gick fräscht och bra i början som du säkert minns att jag skrev... men efter en månad var jag som ett skal. Och det tog tid för mig att återhämta mig från det.  Nu börjar trycket långsamt komma tillbaka. I både styrka och löpning.  Jag har sprungit 300-ingar, 200-ingar och 150 meters lopp på tider och serier som jag inte har klarat av tidigare. Uthärdat syraattacker med en småleende Agne bredvid mig och hoppat mina första mångsteg på över fyra år!  Jag klarar äntligen av små mångsteg i följd tack vare att hälsenan har tagit tigersprång. Och min vad växer så att det knakar.  Jag la upp den här videon på instagram för att visa skillnaden på vaderna. Inte visste jag att människor var så intresserade av vader.  Tvåhundratvåtusen människor har sett det där videoklippet! Hur hände det och varför? Jag blev helt chockad när jag öppnade instagram på morgonen efter. Och smickrad, såklart ❤ Är du intresserad av vader?  Slut om träning, jag vet ju att i alla fall att min läsare "Batman" uppskattar när det är lite gott och blandat här inne 😉  Jag vill berätta för dig om pappas 70-års fest!  Denna kloka lilla man som är så mån om alla andra omkring honom. Som aldrig hävdar sig på ett obekvämt sätt och som gråter så fort något träffar honom i hjärtat.  Min syster Paula hade ordnat så att pappas bröder och barn kom hela vägen från Italien för att överraska honom. Vi var ett stort gäng som slöt upp på Trummenäs Golfkrog.  Pappas vänner från logen kom och istället för en blomma så hade dom skänkt pengar till min Cancerfond Tigernadja och pappa harklade sig. Det är så lätt att se på pappa när han blir lycklig. En vän till honom tog med sig sin gitarr och spelade musik och pappa översatte det skojiga mellanspelet för sina italienska bröder.  Av oss barn fick han en heldag på ett spa med mat, bad och massage. Pappa älskar precis som jag massage. Men jag tror att grejen att vi alla samlas och umgås med honom en hel dag smäller högre. Pappa gillar gemenskap. Han älskar familjen.  Här har du pappas två bröder Luciano och Sergio. Visst är dom lika alla tre? Då ska du se när dom gestikulerar och pratar! Jag trodde pappa hade klonat sig. Samma sjungande rytmik i talet och armar och händer vevande åt alla håll och kanter.  Jag har en fantastisk släkt. Charmiga, mänskliga och älskvärda. Jadå, även på mammas sida. Men nu är det pappas dag.  Jag har pussat dig grattis redan pappa, men skickar dig en även här. Jag hoppas att du ser många stjärnor med din nya kikare, och att du skriver fler poetiska rader med den där speciella pennan du fick. Klockan som dina bröder gav dig behöver du inte. Du är tidlös.  Jag älskar dig ❤ "Varsågod min flicka, många oskrivna blad. Fyll dom med meningsfulla ord. Behåll fotfästet på denna jord. Ty framtiden kommer att göra dig oändligt glad"

SiNNLiGHeT NåGON aNNaNSTaNS.

Min räddare i nöden, hur mår du? Det är fredag och jag vaknade 11.00 idag. Jag kom inte upp ur sängen. Slut och förbrukad. Knagglig och färdig.  Det var längesedan jag sov till 11. När gjorde du det senast?  Jag börjar gå på extrareserven igen.  Sms är svåra att svara på, jag missar mejl och mobilsamtal. Jag blir stressad av förfrågningar och så fort jag vaknar så frågar jag mig själv vad det är jag har glömt.  Jag känner mig ständigt jagad av något jag inte kan sätta fingret på. Är det livet?  Jag tycker att tiden går för snabbt och jag räcker inte till.  Det positiva är att jag tränar fantastiskt bra!  Igår sprang jag återigen 20 x 200 meter. Med en minuts vila.  Det duggade hela tiden men luften var frisk och klar. Jag andades lätt.  Benen var pumpade efter styrkepasset och jag upplevde mer studs i benen än tidigare.  Det här kommer att bli toppen. Agne drillar mig smart.  Efter träningen hade jag 30 minuter på mig att duscha och få i mig någon form av protein innan jag skulle iväg på nästa grej.  Jag kom hem 23.30 igen.  Idag har jag bara styrketräning på programmet. Men det är inte vilken styrka som helst: det är kombinationsövningar med både frivändning, benböj och överstöt. Det är baksidor, vanliga benböj, marklyft och hantelövningar. Det är mage, rygg och vader. Det är ryck, insida lår och utfallssteg.  Ja, du hör ju. Jag gissar att du är nyfiken på hur det kommer att gå med mina backlopp imorgon. När jag är nere i källaren och gräver.  Jag vet att du vet att jag är förtjust i Lars Winnerbäck. Men jag är inte säker på att du vet att jag är lika förtjust i Björn Afzelius?!  Jag älskar hans texter om samhället, människor och pengar. Om kärlek, svek och om hopp och frihet.  Jag sitter just nu och spelar hans låt "Odyssevs". Har du hört den?  Sätt på den och så har du texten serverad här: "Jag har kuskat genom landet hundra gånger upp och ner snart har jag sett varenda mätbar fläck av Sverige. Höga kusten gör mej lyrisk, Oviksfjällen gör mej stum Och Indalsälven gör mej gråtmild in i märgen. Det är ett härligt land vi bor i, Det är kargt och det är vilt Och understundom är det vackert som en dröm Men jag har aldrig sett nå't vackrare än du, min älskade. Jag har druckit hembränd akvavit med jägarna i norr Tills dess jag trodde deras gräsliga historier. Och jag har pimplat grogg med fiskarna som går på Öresund; Jag blev så full så jag får nog aldrig gå ombord igen. Nyrökt sik är bäst på Ulvön Porsen skall man göra själv; Jag har provat varje smak och varje dryck Men jag har aldrig smakat nå't så gott som du, min älskade. Jag har framfört mina drapor flera tusen gånger om, Snart har jag sett varannan vuxen svensk i ögonen. Jag har trampat varje tilja, jag har stått på varje scen En lyckad afton kan det bli rena förbrödringen. Svensken är en dyster jävel Men han bär på nå't stort; Han kan ta i och för det mesta är han stolt Men jag har aldrig sett nå't stoltare än du, min älskade. Jag reser utomlands ibland, för att behålla mitt förstånd Och för att känna att jag faktiskt har passioner Då far jag ner till sydeuropa för att njuta på cafè Av Nya Gardets anarkistiska visioner. Byråkraten i min skalle, han får sitt i detta land Sinnligheten den får sitt nå'n annanstans Men jag har aldrig känt en sinnlighet som din, min älskade. Jag har lovat gröna skogar, jag har också lovat guld Och ett par stycken har jag lovat evig trohet. Och jag har känt att det var sant, men när jag ställs inför ett svek Så blir jag hemsk, då vill jag skåda hjärteblodet. Vill du resa vid min sida, så kostar det en del Men det är futtigt jämfört med vad det kan ge. Det är inte lite jag vill lova dig ikväll, min älskade!" Många tycker att Björn var alldeles för politisk. Svart eller vit. Jag kan hålla med. Men jag håller också med om att hans metaforer är geniala och att han många gånger trampar snyggt på ömma tår.  Nog om det.  Jag måste ta mig en tupplur och stänga av den här mobilen om jag ska orka med min brutala träning om några timmar.  Och från mitt möte igår; här är herrarna jag kommer att samarbeta med framöver -  Jonas har ni sett förut, men Andreas är ny. Smart, strategisk och hjärtlig. Öppen, mottaglig och villig att testa nytt. Jag gillade honom direkt.  Och på hans "meritlista" hittar vi både Salming och Schwarz...  Tunga namn och säkerligen liiite mer att ta hand om än vad det kommer att bli med mig.  Jag önskar dig en fin dag, jag önskar dig gott kaffe och många varma kramar ❤️ Nadja 

HäR ViLL Du Va.

Gullegoding!  30 graders värme cirkulerar omkring mig och jag svettas på vartenda del av kroppen.  Jag är en sådan som gillar att svettats. Skit ut - nytt fräscht in, tänker jag alltid.  Jag vet att du har fullt upp idag men chansar ändå och kikar in med lite god energi och kärlek. Man vet aldrig vem som behöver den.  Jag vill berätta om midsommar.  Killarna sitter just nu och kollar fotbolls-EM och resten av brudarna är ute vid bryggbåten och skålar med Allan som pass-opp. Jag passar tydligen inte in någonstans men här känner jag mig hemma.  Det blev så roligt igår. Speciellt eftersom min älskade lillasyster Bissan och hennes kille med svärföräldrar kom.  Bissan... Denna lilla crazy girl.  Det är intelligens, humor, värme och ironi i en alldeles perfekt blandning. Jag vet att det är svårt att beskriva en annan människa så att man verkligen förstår. Man behöver själv träffa personen i fråga.  Men jag är 100% övertygad om att du hade älskat henne.  Och hon är lyckligt lottad: både killen och svärföräldrarna passar som handen i handsken i den här galna familjen.  Alla går runt och gör sitt. Gör det man njuter av, strålar samman ibland, äter tillsammans, drar ett skämt, badar, smyger åt sidan när det blir för mycket och kommer tillbaka in i en dans. Avslappnat.  Vi skulle spelat kubb igår men det blev bad istället.  Och jag blev så oförklarligt trött att jag smet iväg för att sova en timme. Vet inte vad som hände men jag kunde inte hålla ögonen öppna.  Låg och sov när Bissan stormade in i rummet: "Jasså! Det är HÄR du är! Din jävel, upp med dig" och så tryckte hon en kudde i ansiktet på mig.  "Allan sa att du förmodligen smitit hit..."  Hrm. Varför röjer man mitt gömställe sådär?  Jag fick lydigt gå upp. Klunkade iskall coola och kom in i matchen igen. Cola var för övrigt det största firandet igår. Men det gör inget - det är bara gott en gång var femte månad ungefär.  Man riktigt känner hur tänderna fräts sönder. Eller hur?  Nu ska ni få en bildbomd från igår. Jag önskar att jag kunde lägga upp videos också, för jag ligger inne på några riktigt giftiga.  Men det får bli i nästa version av den här bloggen.  Det är bra att spara ett ess i rockärmen har jag hört.  Visst ser det härligt ut? Den ljusa skönheten på bilden här ovan är min brors tjej Emma. Lika bra att ni får lära känna henne också.  Polen leder för övrigt EM-matchen med 1-0 om ni undrar....  Nä du, nu har vi hängt klart här. Det är midsommardag och den största kramen idag skickar jag till Towe som kämpar på så hårt ❤️ Hoppas du får en lekfull och rolig dag. Jag draaaaaar. Puss och kram från Skärvaboda 

YSTaD GaV KäRLeK.

Söndagspuss!  Du som har hängt med ett tag vet att jag försvinner så fort jag får "för mycket"att göra. Denna veckan har varit så.  Jag har varit i Ystad för två föreläsningar.  Fantastiska Daniela på Run Your Life styrde upp allting tillsammans med sin man Kostas. Jag hade både min smyckesdesigner Regina Gräns och superfilmaren Magnus (www.vagentillbaka.com ) med mig.  Vi skämdes bort på Ystad Saltsjöbad och njöt av de godaste hamburgare du kan tänka dig.  Tyvärr tog vi inga behandlingar, för jag kommer direkt in i tävlings-mode när jag ska föreläsa och vill helst bara sitta ifred... Stackars Regina.  Jag vill gå igenom mina bilder, prata högt för mig själv och hitta dom rätta känslorna.  Och eftersom föreläsningen är så pass känslomässig för mig så är jag alltid helt slut efteråt. Orkar aldrig göra någonting och känner mig nästan lite uppsliten.  Just denna föreläsningen var väldigt speciell för mig. För jag hade stora delar av min familj på plats. Bland annat mamma, som aldrig har sett den tidigare. Och syster Daniela (Bissan) satt längst fram...  Under vissa partier i föreläsningen kunde jag inte kolla åt deras håll.  Jag brukar få tårar i ögonen när jag berättar min story, men att stå och böla högt och ljudligt kändes inte som ett alternativ.  Jag vet också att ett flertal av er, mina läsare, var där. Och hjärtat svämmar över när ni kommer fram och hälsar på mig och berättar att ni följer den här resan.  Lisa R, kom ihåg vad du lovade 😉  Min samarbetspartner ATEA hade också folk på plats. Det brukar skrämma mig inledningsvis när någon har hört föreläsningen flera gånger. För jag tänker alltid att det är svårt att få det att kännas naturligt då. Men så fort jag säger första meningen och kommer in i min egen värld så glömmer jag bort dom tankarna.  Väldigt många TACK till dig som tog dig tiden att komma och lyssna på mig i Ystad ❤️ Den här skylten jag håller i får mig att tänka på en rolig grej. Direkt när min syster Bella såg den och hade fått ögonkontakt med mig så sa hon: du, den där skylten stämmer inte. Jag har slagit dig i längdhopp.  Och jag skrattade åt hennes rappa kommentar. En perfekt käftsmäll att få precis innan jag skulle upp på scenen.  Nu blir det träning! Jag behöver ju se till att syster inte få rätt fler gånger: jag ska träna längdhopp.  Kärlek, puss och kram 

HäFTiGT BReV.

Vad gör vi? Nu kör vi!     Halva veckan har gått och vi gör det bra, eller hur? Vi lever och frodas.  Och Alex håller mig på tå precis hela tiden. Går inte ens tio minuter innan vi börjar garva åt något. Utmattande.     Igår var en STOR dag för mig.  Jag fick lägga ett häftigt brev på postlådan. Och inte vilket som helst:     Ett brev som jag aldrig kommer att skicka i hela mitt liv igen.     Jag har skickat in pass och personuppgifter till SOK inför sommarens OS i Rio.  Det betyder egentligen ingenting förutom att allt måste vara förberett om jag mot alla odds skulle kvala in. Det som är fint är att det är någon på SOK som faktiskt tror på att det är möjligt. Någon mer än jag, som har tänkt: "man ska aldrig säga aldrig".     Förutom passkopior och läckra brev så får min kropp jobba hårt just nu.  Jag har träningsvärk igen och ojjar mig medan Alex fnittrar och masserar bäst hon kan.     Vi kan träna ute eftersom Växjö bjuder på 16 grader och sol.        Jag gillar att springa ute. Den är en sådan frihetskänsla. Som om att jag är ett kraftfullt litet djur i en djungel. På jakt efter sitt byte. Med vinden som viner åt alla håll.     Ivrigt påhejad av min sidekick Alex och resten av flocken.  "Kom hem med något gott" hör jag dom säga.  Nej. Stopp. Nu skenade jag iväg.  Man kan inte skämta i text såhär.     Jag skulle kört längd nu på morgonen, hade jag tänkt:    Men jag vaknade av att jag inte kunde gå och tackade gudarna för att coach för en gångs skull hade lagt sig innan midnatt igår.  Nu blir det längd och lopp på kvällen istället. Och så får kroppen komma igång i sin egen takt under dagen.  Jag tänker inte gå och skada mig nu bara för att jag har en ivrig vilja.     Nu serveras det äggsmörgås här och jag behöver fokusera.  Vi hörs snart igen ❤️ Puss och kram             

På DiN Sida.

Godmorgon fina vän på vägen    Jag hoppas att helgen har varit bra och att du börjar måndagen på bästa sätt. Att det som tidigare varit svårt i ditt liv börjar ändra riktning till det bättre.  Att du tar ett modigt beslut. Att du ler åt något fånigt. Att du hittat en ny favoritlåt på radion.     Jag har funderat under helgen. Jag funderar ofta och gillar det. Ibland i min ensamhet, ibland tillsammans med vänner.  Denna helg var det något som slog mig lite extra. Jag har känt det tidigare i livet, men aldrig kunnat sätta ord på det.  Det tänker jag försöka göra nu.     Har du någon gång upplevt att människor som du litar på eller har öppnat upp dig inför, inte riktigt är på din sida?  Du märker det genom små pikar och gliringar. Du märker det på en ton som inte alltid är varm och vänlig.  Du kan märka det genom att de förminskar din dröm. Inte riktigt vill att du ska tro på den. Istället för en dunk i ryggen kan du få en lista på varför det inte skulle fungera.  Du kan märka det på kalla, nonchalanta kommentarer. En blick. En axelryckning på helt fel ställe.     Jag har inte varit med om det många gånger. Det ska jag inte säga. Men varje gång det händer så skär det i mig.  Och jag tappar tillit och sluter mig. Det ligger något positivt i känslan också. För min absolut första tanke är: "vänta och se" För visst är det så, att trots att det svider till för en sekund, så kan det inte komma åt dig så länge du vet vilka du har omkring dig som hejar på dig villkorslöst?  De där som vill hjälpa dig om du faller och pusha dig till att resa dig, som vill vara med hela vägen och inte bara på det ljuvliga upploppet.  Jag hoppas du har listat ut vilka runt dig som hejar med hela sitt pumpande hjärta.     Du ska inte behöva bli jämförd, vägd och mätt om du inte har bett om det. Du ska aldrig behöva bli en prestation.     Förstår du någonting av mitt tänkande? Jag hoppas det, för nu byter vi riktning: I helgen hade jag min underbar syster Gisela och hennes familj på besök.     Lägenheten ockuperades med leksaker och jag tror att vi åt dåliga räkor.    Ungarna sprang runt så att jag tror att min nästa post blir ett vräkningsmeddelande.  Men härligt var det. Och rummen fylldes med liv och skratt.     Det kommer att ta lång tid innan Giselas klingande skratt tonar ut. Det kommer att ta lång tid innan all disk är diskad.      Men det känns som att det kvittar. Just nu. När jag ska laga mat efter träningen och inte får plats så kommer jag säkert att svära i tysthet.    Jag ska stöta kula nu på morgonen. Och i eftermiddag blir det förhoppningsvis löpning igen.  Jag försov mig lite i morse och ligger efter med det mesta. Så nu ökar vi. KRAM & PUSS          

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.