VM-kval och pers :)

Kära vänner. Jag vet inte vart jag ska börja. Det känns som om att jag aldrig kommer att kunna återberätta hela den här tävlingen för er. Och det känns tråkigt. För jag önskar att ni kunde få uppleva den stämning och känsla som jag fick uppleva under Europacupen.

Hela veckan innan tävlingen hade varit så bra och jag kände mig i balans och var på ett gott humör hela tiden. Jag kände att hela jag var med i allt jag gjorde. När jag känner mig på det viset, så vet jag att jag har möjlighet att få ut det bästa ur min kropp. Jag skriver möjlighet, för ingenting är givet innan och i mångkamp kan allting hända oavsett hur bra form man är i eller hur harmonisk man än känner sig.

Jag var otroligt laddad till första grenen och hela uppvärmningen kändes lätt och bra och stark. Jag var helt fokuserad på min uppgift och längtade efter att få lägga mig i blocken. Jag minns inte jättemycket av loppet, men jag kommer ihåg den näst sista häcken där jag tyvärr föll igenom en aning och jag trodde att jag hade förlorat min chans till ett PB där. Jag fick ändå 14.18 och ett nytt personligt rekord och dagen hade börjat nästan perfekt.

Höjd sen då. Och en viss oro för hur mitt knä skulle kännas. Jag pratade av mig med min mentala tränare som fick mig att omfokusera och bara tänka höjdhopp vilket hjälpte väldigt mycket. Jag tog alla höjder direkt i första men började riva på 1.69 som jag tog först i tredje. Lite nervigt där kan jag säga. Jag visste att jag skulle behöva hoppa upp emot 1.72 för att ha en rimlig chans att klara VM-kvalgränsen så det taggade mig ordentligt och jag flög högt över både 1.69 och 1.72. Sluthöjden blev 1.75 vilket jag är VÄLDIGT glad över! Jag känner att jag har hittat hoppningen igen och det dröjer nog inte länge innan jag sätter nytt pers i den här grenen. Perset ligger på 1.78 och är från när jag var 18 år gammal. Tyvärr så stukade jag foten i upphoppet på 1.75 och kunde inte fortsätta hoppa. Trodde först hela mångkampen var över men landslagsläkarna var duktiga och lindade och kylde fort som f*n!

I kulan vet jag inte vad som hände. Instötningen gick jättedåligt och jag hade ont i foten. Jag försökte lugna ner mig och tänka teknik och så i första stöten bara satt allting. Jag gjorde 13.53 och fick ännu ett pers med mig i den här mångkampen :) 200m var inte lika kul. Min stukade fot är den som är första ben i blocken och det var den jag skulle trycka med. Det fanns inte så mycket tryck där kan jag säga. Jag försökte att bara ösa på i löpningen men kände att jag haltade en aning. Speciellt när jag blev trött på upploppet. 25.15 blev tiden och jag var inte speciellt nöjd med den sista grenen för dagen. Min fot värkte men jag var glad och upprymd över mina pers och såg verkligen fram emot andra dagens fighter.

Hela natten värkte foten och jag började bli orolig att jag inte skulle kunna tävla andra dagen. Stor som en elefantfot var den också :( Jag fick med nöd och näppe i den i skorna. I längden saknade jag krut i benen och stannade på 6 meter jämnt. Spjutet blev en riktig mardröm och gav resultatet 34.33. Jag hittade verkligen inte känslan och hade ont i foten varje gång jag satte i den där framme för att “stämma” i utkastet.

Jag förstod att jag skulle behöva springa fort på 800m, men att det skulle krävas 2.08 för att ta mig till VM… det trodde jag kanske inte riktigt.

Hur som helst. Jag började ladda om. Tänka nytt och tänka stort. Jag vet vad som finns i min kropp, så egentligen tvivlade jag aldrig. Men tanken på att jag MÅSTE lyckas där och då, var den som skulle kunna stjälpa mig. Jag kunde hantera alla mina tankar och vända de till något bra och jag har aldrig någonsin tidigare känt mig SÅ bestämd och SÅ målinriktad. Jag kunde titta min mentala tränare i ögonen innan loppet och säga: “Jag kommer att fixa det här”. Det var en underbar känsla!

Jag minns inte hur min kropp kändes i loppet. Jag upplevde bara en så skön styrka i hela mig och kommer ihåg alla rop och skrik runt om banan. Speciellt slangen som skrek: “det är NU du måste våga Nadja! Det är bara att köra!” och Leffes: “Spring Nadja! Spring för VM! Du ska till VM Nadjaaaaa!”

 Haha. Jag ryser när jag tänker tillbaka på det. Och jag tackar Ellinor Rosenquist som drog mig i mitt lopp hela första varvet. Och tack till alla er som skrek tills ni inte hade någon röst kvar.

 Nu ska jag bara vila i en hel vecka innan hårdträningen inför VM drar igång.

Vi ses i Berlin på Olympiastadion

 Kramar Nadja