Heja IFK Lidingö!

Var i Huddinge idag och kollade lite friidrottstävlingar. Vad skönt det var att få känna på den där fina stämningen och atmosfären igen! Jag blir alltid lika taggad och uppspelt av den miljön
Idag skrek jag mig hes på Daniel som sprang 1500 meter inomhus för allra första gången och på Tessi (vår nya mångkampsstjärna!) som skulle testa 800 meter. Och vad dem sprang!! Båda två persade (förstås) och båda två visade vilja och attityd. Så jäkla inspirerande att se! Tessi är en tjej som jag verkligen kommer att vilja träna tillsammans med längre fram i tiden. Hon är en sån där person som liksom inte gör saker så komplicerade. Hon bara gör. Och så säger hon: “Ajdå. Det där kändes i rumpan!” efter målgången på 800 meter. Hon sprang på 2.20 och hon var bara ännu kaxigare än vanligt efteråt. Hon hade redan satt upp som mål att hon snart ska slå mig! Det är GO det! Det är lite vinnarvilja! Och jag bara älskar det!
Daniel har precis börjat sin satsning på medeldistans och går framåt hela tiden. Han är envis som… vad sa vi? En åsna ! Och han kan bara bli bättre! Idag gjorde han 4.37.01 i sitt första lopp och han var glad men sugen på mer efteråt. Bra Daniel! Du kommer snart att flyga förbi dem andra!

Jag är trött och behöver sova… Ändå kryper det av lite oro i mig. Men jag somnar nog snart. Imorgon har jag ju ännu ett av de där passen som för mig några steg närmre mitt mål. Jag ska faktiskt dricka lite juice och äta en melon. Sen ska jag ringa syster och skratta lite.
Jag hoppas att ni sover gott inatt.
Kramar till er // Nadja

Hur söt får man bli?

Hur söt är den här lilla kissekatten då!? Titta hur tungan hänger lite utanför munnen… denna bilden får mig att tänka på något som min fina syster Bella skickade till mig när jag hade tävlat på VM 2009. Då fick jag en liten apa som gör allt för att hålla sig fast på ett alldeles för stort finger. Under bilden hade hon skrivit “Håll fast! Jag vet att du klarar det!” Denna bilden får mig att tänka exakt samma tanke

Bästa!

Det här läser jag varje dag nu för tiden…

Sakta men säkert mer som vanligt…

Igår började så äntligen min verklighet att bli som den alltid brukar vara… jag fick träna! Det vore kanske ett hån mot mina friidrottskollegor (och alla andra atleter) att använda ordet “träna” just i det här sammanhanget, men jag fick åtminstone röra lite på mig under strukturerade former och under uppsyn av en sjukgymnast

Det är ett stort steg! För nu har jag ett rehabschema att gå efter. Och jag kan planera mina dagar och jag kan se framför mig hur jäkla frisk och stark jag kommer att bli!

Mitt “träningsschema” består av följande:

* Cykel 2* 15 min

* Magliggande bensparkar (helt UTAN vikter!)

* Ligga på rygg och spänna låret i omgångar 3*5 sekunder * 10

* Tåhävningar (UTAN vikter)

* Gåträning i form av “tuppgång” och “rulla på foten”

* Sidliggande benlyft för att få kontakt med rumpmuskulaturen 2*10st/ben

Ja… ni ser ju… låter jobbigt va? Det jobbiga nu ligger inte i den fysiska biten utan i ATT GÖRA DET! När något blir så banalt och tråkigt (ja ni hörde, jag tycker att det är TRÅKIGT!) så tenderar det ibland att kännas en aning meninglöst och man kanske inte gör allt så bra som man kan göra det. Men: jag ska faan sätta världsrekord i rehab! Om det så är det sista jag gör.

Nu ska jag iväg och träna skallen lite. William och jag ska ha ett snack och planera för framtiden.

Vi hörs inom kort. Kram och kram och kram (jag är lite kelsjuk just nu känner jag )

Om att komma igen…

“Hon står där, mitt ute på fältet, med pilbågen stödd på foten.

Fixerar tavlan med blicken. Stilla.

Inte en rörelse.

Det duggregnar.

Så tar hon upp en pil ur kogret. Snäpper fast den självlysande nocken på strängen och lägger skaftet tillrätta på pilhyllan.

Tittar mot tavlan igen. Ett par djupa andetag.

- Rakt i bara, tänker hon och nickar.

Alla förberedelser är klara. Handen i bågen, fingrarna runt strängen, balans i kroppen. Nu är det bara att bestämma sig. Så börjar hon arbeta, lyfter bågen mot tavlan samtidigt som hon jobbar isär. Tryck framåt och tryck bakåt. Kraften kommer ur koncentrationen. Inte för mycket muskelarbete utan bara precis så mycket som behövs.

Där är allt på plats. Hon ökar arbetet och koncentrationen mot tavlan och känner skottet gå.

Blicken är kvar, mitt i tavlan, 50 meter bort.

Så hörs ljudet av en pil som sätter sig i målet. I tavlans vita centrum ser hon en självlysande orange liten fläck.

- Rakt i bara, ler hon och nickar.

Drar ett djupt andetag i den friska fuktiga luften. Så laddar hon igen.

Så enkelt är det när allting stämmer. Hon har tränat varje litet moment, en bit i taget, tills kroppen kan rörelserna utantill. Hon skulle nästan kunna göra det här med förbundna ögon.  Det svåraste är att behålla initiativet och kontrollen. När skjutmomentet automatiseras är det lätt hänt att kroppen tar över och börjar bestämma själv. Låter konstigt förstås, men det är som om tanken kopplas bort från rörelsen och den bara blir.

Kroppen är lat. En kropp utan medveten tanke och disciplin vill rationalisera och förenkla. Göra det så lätt som möjligt. Så fungerara det plötsligt inte längre som det ska. Skotten går snabbare och snabbare. Osäkerheten slår rot. Det blir analys och värdering av varje moment. Kroppen måste jobba hårdare. Det krävs mer fysisk och psykisk kraft. Det går inte att lita på något.

Hon minns en jakttävling, där det började strula efter bara halva första varvet. Hon hade inte skjutit så värst många tävlingar förut. Tankarna började snurra. “Vad gör jag för fel? Det här kunde jag ju. Vad har hänt?” Hon riktade tanken mot en massa olika punkter, försökte hitta roten till det onda och hon upptäckte flera brister. Medveten om alla fel började hon räkna poäng. Hur mycket hade hon råd att tappa? Inte mycket till. Hon måste skärpa sig.

Hon satt tyst för sig själv i pausen, kände sig misslyckad och trött på alltihop. Önskade att allt var över. Som tur var kom Cilla fram till henne och frågade hur det var.

Cilla är en obotlig optimist som tror att allt är till för att lära oss något nytt, viktigt.

- Jaså, sa hon, det är du som har vunnit en tunna skit idag. Och den kör du huvudet i. Alldeles frivilligt. Vad har du kvar framför dig? Ett antal mål som alla innehåller vardera tjugo poäng. Dem kan du ta eller tappa. Men du har visst släppt dem redan nu, innan du ens sett målen.

- Tunnan med skit kommer du att få släpa på hela varvet men du behöver inte ta någonting ur den. Det är tungt, men du kommer att klara det. Visst finns det något som du kan riktigt bra, trycket i båghanden till exempel, tänk på det innan du ska skjuta. Försök att minnas hur det känns när det går bra. Sen bestämmer du dig för att just så ska det bli den här gången. Titta rätt i tavlan och tala gärna om för den precis vad du ska till att göra. Strunta i poängen du, den kommer sen.

- När du vet vad du ska göra tar du ett djupt andetag, koncentrera dig på uppgiften och utför den. Lätt! Så känner du efter: godkänt, bra eller riktigt bra? Så ser du till att vara lite sjyst mot dig själv för du har ändå en rätt besvärlig börda idag. Varje gång du får ett “godkänt, bra eller riktigt bra” så lägger du det i tunnan ovanpå skiten. Du ska se att det väger upp. Till slut har du trängt undan all skit och då lovar jag att det blir mycket lättare.

- När du kommer hem kan du gå tillbaka, börja om från början. Då plockar du fram träningsdagboken och går igenom varje litet moment. Läs hur det var förut. Jämför med hur det känns nu. Hitta något som fungerar. Förstärk det som är bra. Skapa säkerhet. Så måste du ha tålamod. Du kommer att lära dig mycket om dig själv… Iväg nu och upp med huvudet!

Hon gick varvet ut med nytt mod för hon insåg att en tunna skit kan man faktiskt ha nytta av.

Sen den gången har hon alltid med sig sin Cilla. När som helst, var som helst, kan hon ta fram bilden av Cillas ansikte. Be om råd eller få tröst.

Fast för det mesta räcker det för henne att påminna sig om att möjligheter alltid finns.”

Från boken “Att spränga gränser” av Ingrid Mogren & Lotta Trosell.