Borde jag skämmas?

Hejsan vänner!

Så ni är kvar? Vad härligt!

Jag trodde att alla skulle vara borta vid det här laget. Att alla skulle ha tröttnat på att jag ALDRIG uppdaterar. Ja, jag vet att det var fem dagar sedan nu. Jag vet att det är aningen oförskämt. Jag kunde ju i alla fall meddelat att jag skulle vara ute på andra uppdrag
Nejdå. Det är säkert inte alls så ni tänker. Det där är bara i mitt eget huvud.

Jag har tränat MÅNGA bra pass sedan vi hördes sist. Jag har klarat av nya utmaningar och tagit träningen upp till en nivå till. Kom ni ihåg när jag berättade för er att jag hade klarat av att göra djupa benböj för första gången? Nu har jag klarat av “skjuta haren”! Det är som en enbensbenböj men du har det hängande benet framför dig, inte bakom dig på en bänk som man brukar ha. Jag ska inte låta så jäkla lycklig egentligen, för jag klarade det bara på höger ben. Men vänster kommer snart också! Det är så väldigt intressant att se detta samband: jag är betydligt svagare på vänster benet och det är också det ben som har vållat mig mest smärta på olika sätt. Nu är det ett glömt kapitel. Jag är på helt rätt väg. Jag känner det som en värmevåg genom hela kroppen varje dag när jag genomför min träning.

Jag har haft hektiska, kärleksfulla, roliga och fullspäckade dagar då både lillasyster och mamma har varit på besök. Lägg också till ett styck bästa kompis till Daniela (syster) så kan ni ju förstå att jag har haft svårt för att få tiden att räcka till. Men, jag har försökt att ta hand om mig och jag har sett till att få med min tillagda egentid i form av bastu även om tiden inte har varit på min sida. Jag har också hunnit med massage och annan återhämtning så jag kanske inte ska gnälla för mycket. Egentligen har jag bara prioriterat. Och jag har prioriterat MIG istället för min blogg. Så härligt egocentriskt

Idag sprang jag intervaller ute i solen nere vid vattnet på Bosön. Min klubbkompis Danne var med och körde sin hoppstyrka samtidigt bredvid mig. Han kom med glada tillrop varje gång han såg på mig att jag grymtade illa. Det är bra. För idag höll jag nog på att kräkas.
Jag skulle ha sprungit sex stycken 300-ingar och vi mätte upp en sträcka. Jag tror att den blev runt 270 meter istället för 300 meter men lika trött för det blev jag. Sitter fortfarande här och har blodsmak i munnen. Jag tror att jag var lite extra trött eftersom jag körde bromsman i morse. Det suger alltid lite mer i mina ben efter ett sådant pass.

Jag har druckit litervis med vatten och springer på toa hela tiden. Jag undrar hur den här natten ska sluta?

Vet ni vad jag har glömt att berätta för er!? På lördag åker jag på läger till Portugal! Som jag längtar. Jag är lite nervös också. För det är där som jag kommer att öka på kvaliteten en aning i träningen och det ska bli kul att se hur jag reagerar på det.

Jag får prata mer om den nervositeten en annan dag för nu behöver min kropp sömn. Imorgon väntar ett höjdpass med Kajsa igen.

Godnattkramar till er // Nadja

Kajsa Bergqvist inspirerar på träningen

Äntligen! Äntligen, äntligen, äntligen hoppar jag höjd igen!! Och vem har jag som tränare tror ni? Jo, världens bästa Kajsa! Kan jag få det bättre? Kan jag vara gladare? Jag säger alltid att allt är möjligt, men just nu tror jag att det är OMÖJLIGT att få det bättre än vad jag har det

Vi bokade in passet redan förra veckan och jag var snabb att förklara att jag faktiskt inte gjort någonting liknande sedan operationerna och att vi skulle ta det lite försiktigt. Kajsa var helt med på noterna och sa: “Vi ska leka höjd, Nadja. Bara skutta lite och göra andra roliga övningar” och jag blev så glad och pirrig. Jag har sett fram emot det är passet varje dag sedan vi bokade in det Jag har också varit nervös. Nervös som satan för hur knäet skulle reagera. Skulle det svullna upp? Skulle jag få den där “låsnings-känslan”? Skulle jag vara för klen? Eller skulle det rentav bara funka?

Vi har kört pytte-lite hoppstyrka så jag trodde inte att jag skulle få hoppa med någon ansats idag. Det gjorde vi inte heller. Jag fick köra med “fri” ansats och hoppa lite som jag ville. OCH JAG KLARADE DET!!! Jag hoppade! Det sved lite i knäet och leden kändes aningen stel men fan så nöjd jag är! Jag kände mig som alltid när jag tränar en gren efter ett längre uppehåll: kantig och vilsen. Men efter några hopp blev jag säkrare och till nästa vecka tror jag nog att jag kan sätta världsrekord igen

Efter hoppen körde vi igenom magen och ryggen. Så härligt det var! Vilken energi hon sprider, Kajsa. Det här var precis vad jag behövde just nu… när min energinivå har legat på noll och sommaren har känts alltför långt bort. Nu känner jag mig på banan igen och lite lättare.

I morse åkte jag till Bosön för att ta det lugnt och basta en timme. Jag ville koppla av. Andas ut. Jag ville vara ifred. Jag kände ett oerhört stort behov av det. Jag vet inte vart det kom ifrån. Jag njöt i fulla drag när jag satt där i bastun med min bok och en flaska vatten. Kroppen värkte och jag kände att den mådde gott av detta förslag från mig själv Jag tänkte att jag skulle mjukas upp inför eftermiddagens träning med Kajsa. Jag ville vara bra förberedd och studsig.

Jag hann också med att sova en timme och när jag vaknade var jag piggare och mer på hugget. Jag har verkligen inte varit mig lik de senaste veckorna men idag under höjdhoppet kände jag igen mig själv för en stund. Det glädjer mig.

Jag har frågat mig själv så många gånger dessa veckorna: “Vad är det du behöver Nadja? Vad är det du vill ha? Vad saknas?”. Jag har bara inte hittat något svar och det har irriterat mig. Det har stressat mig. Idag tänkte jag: “Vad fan, skit samma. Jag kanske aldrig kommer att hitta några svar. Jag kanske bara ska andas en gång och låta saker och ting vara för en stund? Det som sker, det sker”. Tanken spred lugn inom mig och den känns värdefull. Varför ska allting alltid vara så kämpigt? Varför ska jag hela tiden kämpa emot verkligheten? Saker och ting är ändå så som dem är. William (min mentala tränare) sa de gamla visdomsorden och rådet att strunta i det som jag inte kan förändra och förändra det jag kan. Så enkelt det är med tankar ibland

Jag har tagit en lång dusch och luktar så gott när jag sitter här i soffan. Jag dricker mitt te och lyssnar på goa låtar, filosoferar och funderar och ifrågasätter massa saker. Jag ska alldeles strax skriva min träningsdagbok och sedan dammsuga badrummet. Litervis med sand har hamnat på mattan efter mina längdhopp för några dagar sedan men jag har inte orkar städat bort det. Upps.

Jag önskar er den bästa kvällen.

Kramar från Lidingös bästa soffhörn!

Nadja

Ingen träning med Kajsa idag…

Idag skulle jag egentligen ha tränat med Kajsa för första gången men den tur jag har haft hela denna vinter verka hålla i sig: Jag går och blir sjuk! Jag har ju skrivit att jag känt mig lite krasslig till och från i säkert två månder nu men att ingenting har brutit ut. Nu går jag här och fryser som en idiot och tror att jag ska spy var tredje minut. Jag har lyckats få i mig två knäckebröd på hela dagen och känner mig slut på kraft. Min kompis Challe berättade att hon hade fått vinterkräksjukan och jag kan ju meddela att det är så det känns för mig också…

Jag har svalt vitpepparkorn på inrådan från Vendela och det ska tydligen göra mig frisk. Jag litar på henne! Om någon dag kommer jag att vara back on track och kan förbereda mig för mångkamps SM (som för övrigt är inställt i Västerås och istället ska gå i Sätra).

Nu ska jag försöka sova. Om inte magen börjar krångla igen… Hoppas ni är friska därute! Idag får ni inga kramar från mig, jag vill inte smitta er

// Tiggy

« Föregående sida