Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

STaRK OCH STaRKaRe

Söndagspussen!  class= Palma Ă€r regnigt idag men det gör ingenting. Det Ă€r min vilodag och jag behöver inte gĂ„ utanför dörren om jag inte vill.  LĂ€gret gĂ„r bra och jag har hittills kunnat köra allting som varit planerat. Det gör mig tillfreds och lugn.  Jag Ă€ter god mat, mycket skinka och salami. Och pĂ„ tal om mat sĂ„ mĂ„ste jag sĂ€ga att jag Ă€lskar tapas! Plockmat Ă€r nĂ„got av det bĂ€sta som finns...  Gillar du tapas? Jag tĂ€nker att man kan göra svenska tapas: bara slĂ€nga ihop en mix av allt möjligt och börja tugga. IkvĂ€ll blir det ett besök pĂ„ La Perla. Har du varit dĂ€r? Maten ska tydligen vara sagolik. SĂ„ jag hoppas pĂ„ att gĂ„ dĂ€rifrĂ„n smĂ€llfet.  Jag vill hinna vila innan middagen, sĂ„ dĂ€rför passar jag pĂ„ att blogga nu. Och jag tĂ€nker att det Ă€r roligt för nĂ„gra av er Ă€r fortfarande vakna 🙂 Min förra inlĂ€gg har kommit sĂ„ sent och jag har sjĂ€lv tĂ€nkt: "hur ska man orka vara aktiv hĂ€r inne nu...!"  Imorgon börjar Ă„terigen en ny vecka och som vanligt fĂ„r Malin kicka igĂ„ng dig!  HĂ€r Ă€r hennes hĂ€lsning till dig denna gĂ„ngen: 
Hej godingar. Denna veckans trĂ€ning koncentrera vi pĂ„ hantlar. AnvĂ€nd inte för tunga men inte för lĂ€tta heller 😉 TĂ€nk pĂ„ att spĂ€nna bĂ„len och gör rörelserna lugnt och kontrollerat. Inga hastiga rörelser. 6x45 sek och ni gör dom som ett cirkelpass. AlltsĂ„ alla övningar Ă€r ett varv och sedan gör ni dom 6 gĂ„nger i 45 sek med 30 sek vila mellan varven. KĂ€nner ni att det Ă€r för lĂ€tt eller för svĂ„rt anpassar ni det bara som det passar er ❀
TyvĂ€rr kan jag inte lĂ€gga upp videos hĂ€r, sĂ„ vill ni se rörelserna i sin helhet sĂ„ gĂ„ in pĂ„ Malins instagram: malincharlotte_  Förutom trĂ€ning sĂ„ ville Malin tipsa om en annan grej: 
Ni som Ă€r som mig och behöver den dĂ€r exakta kicken inför ert trĂ€ningspass kan jag starkt rekommendera att bestĂ€lla hem denna fantastiska dryck pĂ„ https://www.cleandrink.se 
Imorgon börjar min sista trĂ€ningsvecka hĂ€r i Spanien. Jag ser fram emot vĂ€rme och att fĂ„ springa i lĂ€tta klĂ€der. Det Ă€r en av de bĂ€sta frihetskĂ€nslorna som finns!  Sen fĂ„r du gĂ€rna hĂ„lla tummarna för att jag klarar mitt mördarpass med 200-ingar. Förra veckan skulle jag göra 25 stycken men jag klarade bara av 15 och blev förbannad. Det bara gick inte att springa fler. Kroppen sa stopp och jag fick se mig tillfĂ€lligt besegrad.  Denna gĂ„ngen tĂ€nker jag klara fler. Jag messade Agne direkt efterĂ„t som meddelade att loppen hade gĂ„tt en aning för fort. Som alltid Ă€r jag het pĂ„ gröten och kaxig inledningsvis. Allt kĂ€nns ju sĂ„ lĂ€tt innan jag blir trött!  Den hĂ€r gĂ„ngen ska jag portionera mina krafter pĂ„ ett smartare sĂ€tt. Hur fungerar du nĂ€r du blir trött? NĂ€r tanken tar slut? Blir du arg? Ledsen? Modlös? Tar du i lite till?  Nu skriker sĂ€ngen efter mig. Mat och sovklockan följde med till Palma. Jag behöver sova.  Over and out pussgurka ❀

UTMaTTNiNG.

God kvĂ€llspuss och en hĂ€lsning frĂ„n en sjukling... Som en blixt frĂ„n en klarblĂ„ himmel blev jag igĂ„r kvĂ€ll krĂ€kling. Jag körde ett bra trĂ€ningspass pĂ„ kvĂ€llen: 20 x 200 meter.  Ett pass som kĂ€ra Agne har döpt till "oĂ€ndligt". IgĂ„r förstod jag varför. Uppgiften var att springa 200 meter pĂ„ en viss tid, med en minuts vila mellan varje lopp och tills vi inte pallade mer.  Agne kunde lika gĂ€rna ha sagt: spring tills du stupar.  Det blev lopp pĂ„ lopp pĂ„ lopp och jag trodde aldrig att det skulle ta slut.  Motvinden var som en vĂ€gg i fejset och kylan Ă€cklig. Men jag tĂ€nkte hela tiden: "shit vilket pannben jag fĂ„r nu!" Jag fick syra i magen och benen. Det sved som fan i mellangĂ€rdet. Ni vet den dĂ€r kĂ€nslan som man fĂ„r nĂ€r man egentligen inte Ă€r trĂ€nad för det man gör men man gör det Ă€ndĂ„ - utvecklingsstadiet.    NĂ€r jag kom hem var jag hungrig som ett djur och hĂ€llde i mig gulaschsoppa. Det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort. För pĂ„ bara nĂ„gra minuter kom illamĂ„endet och magen kraschade. Jag pep in pĂ„ toa och blev sittande dĂ€r ett tag.  TĂ€nkte först att det var trĂ€ningen och syran som hade bildats i magen under tiden. Men nĂ€r jag mitt i natten behövde springa upp för att spy anade jag att det var nĂ„got annat.  Visst gĂ„r det nĂ„gon irriterande krĂ€ksjuka nu?  Jag spydde totalt tre gĂ„nger inatt och sov inte ett skit. Mamma har försökt att skĂ€mma bort mig under dagen men jag har inte kunnat Ă€ta nĂ„got av det som serverats. Inte förrĂ€n nu. SĂ„ jag tror att det redan ikvĂ€ll vĂ€nder Ă„t det bĂ€ttre.  Jag har legat i sĂ€ngen mĂ„nga timmar idag men hasade mig upp nĂ€r en annan sjukling kom pĂ„ besök: Michaela. Hon lĂ„g hemma hela dagen igĂ„r och hörde av mamma att man blir ompysslad pĂ„ SkĂ€rvaboda Resort. Och dĂ„ hennes man Ă€ndĂ„ inte fanns hemma för att ta hand om henne sĂ„ kom hon till oss.  Mamma fick kĂ€mpa med mediciner och vĂ€tska och gulligull.  Och jag var tvungen att ge mamma cred och upprĂ€ttelse. Jag sa att jag frĂ„n och med nu mĂ„ste Ă€ndra i min förelĂ€sning. I den brukar jag berĂ€tta om hur mamma alltid blir glad nĂ€r man kommer pĂ„ besök eftersom man dĂ„ kan hjĂ€lpa till med att klippa grĂ€s, putsa rutor, rensa rabatter... Nu behöver jag ett avsnitt för nĂ€r man Ă€r spysjuk - dĂ„ Ă€r hon len som bomull.  Heja morsan!  Jag ska göra mig en kopp te till och försöka hĂ„lla mig vaken till Idol.  Imorgon vĂ€ntar en massa backlopp och jag vill gĂ€rna köra dom.  Hoppas att du Ă€r kry och mĂ„r bra och har en glad fredag! ❀ Puss och kram med munskydd pĂ„

GLaD i LiVeT.

Ja men hej dĂ€r fina du... Det Ă€r mĂ„ndag och jag tĂ€nker inte fixa frillan. Jag tĂ€nker lĂ€gga min energi pĂ„ att springa andan ur Agne ikvĂ€ll. Jag Ă€r tuff idag. Direkt efter 600-ingen i fredags var jag inte allt för stöddig, men nĂ€r den vĂ€rsta smĂ€rtan vĂ€l hade lagt sig sĂ„ kĂ€nde jag hur jag fylldes av bra kĂ€nslor igen.  Jag satte "Nadja-Agne-pers" i Ă€nnu ett delmoment och jag tycker att det Ă€r vĂ€ldigt roligt att summera trĂ€ningspass för tillfĂ€llet. Jag njuter medan jag kan, för Ă€r det nĂ„got vi har lĂ€rt oss om resan sĂ„ Ă€r det att den gĂ„r upp och ner.  Vi kastade spjut innan och jag hittade varken teknik eller kĂ€nsla denna gĂ„ngen.  Men Ă€ven hĂ€r mĂ€rkte jag utveckling - jag noterade att det var "en sĂ„n dag", pratade av mig lite med Agne innan vi bestĂ€mde att vi var redo för att gĂ„ ner och ta nya tag med löpningen istĂ€llet.  Jag Ă€lskar nĂ€r jag lyckas fokusera om, slĂ€ppa och gĂ„ vidare.  Den mentala styrkan vĂ€xer för varje gĂ„ng jag lyckas med nĂ„got sĂ„dant. Jag tror pĂ„ att lĂ„ngvariga, nya tankesĂ€tt handlar mycket om att vĂ„ga bara tĂ€nka en tanke annorlunda Ă€n vad man gjort tidigare. Och att sedan följa den tanken fullt ut. Inte avbryta den för att vi blir rĂ€dda eller osĂ€kra nĂ„gonstans pĂ„ vĂ€gen.  Jag har mĂ€rkt pĂ„ mig sjĂ€lv att jag kan vara vĂ€ldigt kaxig just innan ett lopp, eller en utmaning, men bli vek under tiden eller precis nĂ€r det vĂ€l ska till att göras.  Och det Ă€r inte bra, för dĂ„ vill jag per automatik och av rĂ€dsla backa. Men nĂ€r jag lyckas att behĂ„lla min beslutsamhet och Ă€r lite hĂ„rd mot mig sjĂ€lv - dĂ„ ser jag alltid skillnad i resultatet efterĂ„t.  Det Ă€r sĂ„ mycket ett mindgame alltihop.  Jag Ă€r pĂ„ bra humör och glad i livet för tillfĂ€llet. Jag har hittat nya och spĂ€nnande uppgifter att göra och jag har sovit bra pĂ„ nĂ€tterna.  Jag sover bra nĂ€r jag kĂ€nner att jag gör nytta och skillnad nĂ„gonstans och det minskar Ă€ven min otĂ„lighet pĂ„ trĂ€ningarna. NĂ„gon form av balans kanske?  KĂ€nner du igen dig i det du ocksĂ„?  Jag kom precis pĂ„ att jag har glömt att berĂ€tta en rolig hĂ€ndelse! NĂ€r jag var pĂ„ Ă„terbesök i Stocholm sĂ„ passade jag pĂ„ att trĂ€ffa min syster Bella som bor kvar i storstaden.  Hon pluggar dĂ€r uppe och spelar beachvolleyboll sĂ„ fort hon fĂ„r chansen. Efter för stora ryggsmĂ€rtor för nĂ„gra Ă„r sedan slutade hon tyvĂ€rr alldeles för tidigt med friidrotten.  Men hon Ă€r fortsatt intresserad av trĂ€ning och framförallt spĂ€nst. SĂ„ jag körde ett pass med henne och hennes kompis Linn. Sjukt kul!  Om jag fĂ„r sĂ€ga det. Jag pressade dom genom hopp och kast och lite annat smĂ„tt och gott. BĂ„da tjejerna bet ihop och strĂ„lade ikapp vilka uppgifter jag Ă€n gav dom.  TĂ€nkte tyst att jag sĂ€kert hade gjort det för lĂ€tt för dom.  Men dagen efter frĂ„gade jag syster hur hon mĂ„dde och jag fick svaret via FB: Jag skrattade rakt ut Ă„t hennes sĂ€tt att skriva och ringde upp direkt. Ville bara se sĂ„ att hon levde. Och det gjorde hon, i allra högsta grad. "Ja, alltsĂ„ jag kĂ€nner ju". Det gör ont i rumpan. Men jag har varit med om vĂ€rre".  VĂ€rre?! Min spontana reaktion var att Ă„ka upp och köra ett pass till med dom. Och nĂ€r jag sa det högt frĂ„gade hon nyfiket: "Men Ă€r mĂ„let att jag inte ska kunna röra mig efterĂ„t eller?".  Och det fick mig att tĂ€nka till.  SjĂ€lvklart Ă€r det inte det som Ă€r mĂ„let. Men jag hade nĂ„gonstans tĂ€nkt att bĂ„de hon och Linn skulle fĂ„ kĂ€nna pĂ„ hur ett riktigt hĂ„rt trĂ€ningspass kĂ€nns. Och jag underskattade deras nuvarande form. Vilket störde mig.  "Vi kör fler rundor nĂ€sta gĂ„ng, det klarar ni!" blev mitt svar. Och syster fnittrade.  "Okej dĂ„. Jag Ă€r pĂ„. SĂ€kert Linn ocksĂ„."  Hrm. Den lille spjuvern har för mycket energi. Stark och spĂ€nstig Ă€r hon ocksĂ„.  Tidningen fick nys om mina trĂ€ningsmetoder och ringde upp Bella dagen efter. Vill ni lĂ€sa intervjun sĂ„ gör ni det pĂ„ den hĂ€r lĂ€nken. Nu Ă€r klockan mycket och jag har en trĂ€ning att förbereda mig pĂ„. BĂ„de höjd och en snabb 300-ing finns pĂ„ programmet. Jag Ă€r laddad och det Ă€r fint vĂ€der ute. Jag vet att jag kommer att bli trött - men för första gĂ„ngen pĂ„ vĂ€ldigt lĂ€nge sĂ„ ser jag fram emot det!  Puss pĂ„ nosen och ha en kul dag. Imorgon ska jag berĂ€tta Ă€nnu en rolig grej för dig! ❀ PS. Sorry alla mĂ€n, men det hĂ€r citatet Ă€r sĂ„ roligt och jag bara Ă€lskar att mamma har slĂ€ngt upp skylten dĂ€r hennes sambo Allan för det mesta stĂ„r - i köket. 

INGeN Ă„NGeST.

Ibland kan ett fejs sĂ€ga mer Ă€n tusen ord: Det Ă€r ingen ko pĂ„ isen, jag Ă€r bara lite sliten.  Jag sprang sĂ„klart intervaller i helgen men tĂ€nker inte gnĂ€lla allt för mycket denna gĂ„ngen.  För hör och hĂ€pna: jag kĂ€nde mig frĂ€sch! 6*400 meter avverkades pĂ„    min ungdomsarena VĂ€stra Mark.  Innan jag Ă„kte dit sĂ„ hade jag minimalt med Ă„ngest. Bara lite pirr i magen.  Jag hade lĂ€st att 600-ingarna var borta och tyckte helt plötsligt att 400 meter lĂ€t kort. Agne har lagt upp en perfekt planering. Det mĂ€rker jag nu.  Han varierar trĂ€ningen varje vecka och lĂ„ter mig lida i omgĂ„ngar.  Jag kan tĂ€nka mig att det Ă€r som att föda barn: det gör sĂ„ in i helvetes ont, men till nĂ€sta gĂ„ng har man glömt det och kör en vĂ€nda till Ă€ndĂ„.  Vilka supermĂ€nniskor vi Ă€r.  Jag kunde till och med stĂ„ upp efter sista loppet, vilket jag inte har gjort tidigare. DĂ„ har jag slĂ€ngt mig ner pĂ„ sidan i samma sekund jag passerat mĂ„llinjen.  Jag börjar bli starkare!  VĂ€stra mark var fullt med mĂ€nniskor - FK Karlskrona hade matchdag.  PĂ„ mina uppvĂ€rmningslopp fick jag sĂ€llskap av tvĂ„ smĂ„ sötnosar som ville springa med. FrĂ„n början hĂ€vdade dom att dom ville "ta varvet" med mig. Men nĂ€r 100 meter kĂ€ndes lĂ„ngt sĂ„ Ă„ngrade dom sig ganska snabbt. SĂ„ sött.  Roligast för dagen var att jag fick trĂ€ffa fru Hansson, vars son har nummer 23 i laget och dessutom gjorde första mĂ„let igĂ„r.  Hon kom fram och hĂ€lsade mellan mina lopp och var sĂ„dĂ€r sprudlande glad och lĂ€ttsam som jag tĂ€nker mig att du som lĂ€ser bloggen Ă€r.  Jag tror inte man skulle stĂ„ ut med att lĂ€sa min skit om man inte var en vĂ€ldigt cool mĂ€nniska.  NĂ€r jag tittar pĂ„ bilderna nu i efterhand sĂ„ ser det faktiskt lite ut som om att vi Ă€r slĂ€kt. Visst gör det?!  Förutom bra trĂ€ning och glatt möte sĂ„ betydde helgen LARS WINNERBÄCK.  Fantastiska, djupt tĂ€nkande WinnerbĂ€ck. Det blev stressigt in till konserten eftersom mammans sambo Allan skulle komma sent med tĂ„get. Jag missade dom första tvĂ„ lĂ„tarna men tĂ€nker att jag haffar nĂ€sta konsert ocksĂ„.  Det Ă€r grĂ„mulet ute idag och jag har ont i underbenet sedan igĂ„r. Jag behöver uppdatera mobilen som hĂ„ller pĂ„ att krascha och har Skype-möte inplanerat.  Dessutom stĂ„r det kula pĂ„ trĂ€ningsschemat och Agne har lĂ€mnat mig för Berlin med familjen.  Han behöver nĂ„gra dagars semester. Stackarn. Det Ă€r ett heltidsjobb att trĂ€ffa mig varje dag.  Ge mig en high five sĂ„ kan vi avsluta det hĂ€r pĂ„ ett snyggt sĂ€tt.  Puss! ❀

MiN KRiTiSKa HeJaRKLaCK.

Jag lĂ„g i en solstol pĂ„ SkĂ€rvaboda och blundade för att skydda ögonen mot det starka ljuset. En citronfjĂ€ril flög förbi och mamma tjöt: "sĂ„g du Nadja? Tur-fjĂ€rilen var hĂ€r hos oss! En till!"  "Nej, vart Ă€r den?" En suck frĂ„n mamma. "Man mĂ„ste hĂ„lla ögonen öppna hĂ€r i livet, annars missar man sin chans..." Det var bara en vanlig dag. Med den vanliga solen och det vanliga smĂ„snacket. Men meningen gick rakt in i mig. SĂ„ mycket som gömmer sig i dom dĂ€r orden. Och jag vet inte ens om mamma sjĂ€lv var medveten om hur fint sagt det var.  Vardagspoesi.  Senare pĂ„ kvĂ€llen satt vi borta vid sjöstugan och pratade minnen. Mycket om hur det var för henne under tiden jag hade cancer.  Jag kom pĂ„ att jag faktiskt aldrig har pratat med mamma om det. Har aldrig hört hennes syn pĂ„ det som hĂ€nde. Och jag blev fĂ€ngslad. SĂ„ mycket jag missat under tiden som jag sjĂ€lv befunnit mig i stormens öga. SĂ„ oerhört fokuserad jag har varit; pĂ„ mig sjĂ€lv.  Jag har förstĂ„tt att det har varit jobbigt för mina nĂ€rmaste, sĂ„klart. Men nĂ€r mamma sĂ„ inlevelsefullt mĂ„lade upp dagen dĂ„ jag ringde henne och berĂ€ttade om vad som hĂ€rjade i min kropp, dĂ„ fick jag ont i hjĂ€rtat pĂ„ riktigt.  Att se henne uppleva minnet igen var mĂ€rkligt. Hon berĂ€ttade om hur hon hade gĂ„tt upp till pappa utan att veta vad hon gjorde. Hur hon hade grĂ„tit nĂ€r hon kom fram och pappa hade undrat var det var.  NĂ€r han inte fattade skrek hon: "Nadja har cancer!!!!" vĂ€nde pĂ„ klacken och gick hem igen.  DĂ€r skrattade vi bĂ„da, för hon berĂ€ttade sĂ„ otroligt roligt mitt i allt det tragiska. Min alltid lika humoristiska mamma.  Jag var forfarande nyfiken pĂ„ massor och passade pĂ„ med mina funderingar.  "Du hĂ€lsade aldrig pĂ„ mig pĂ„ sjukhuset... Pappa var dĂ€r hela tiden" sa jag frĂ„n ingenstans.  Mamma med sina solglasögon pĂ„, huvudet vĂ€nt ut mot vattnet: "nej jag vet, alla jag har hĂ€lsat pĂ„ har dött..."  En klump i magen. "Men du trodde vĂ€l att jag skulle bli frisk..? Eller?" En suck. Eller nĂ„got försök att hĂ€mta andan.  "Jag vet inte.. Jag vet inte vad jag trodde". Och jag slussades tillbaka till sjukhusscener, provtagningar, hĂ„ravfall, skrattanfall pĂ„ olĂ€mpliga stĂ€llen, första gĂ„ngen jag trĂ€ffade familjen med rakat huvud och med slang i halsen...  Och tillbaka igen. Till utsikten pĂ„ SkĂ€rvaboda Resort. Till solnedgĂ„ngen och den fuktiga kvĂ€llen.  SĂ„ underligt allt Ă€r.  Mammas lite mer nedtonade röst gjorde mig uppmĂ€rksam. "Se bara till att ha roligt Nadja, ha alltid roligt. Okej?" Det kunde jag lova henne. Kanske inte alltid, varje sekund. Jag behöver ju springa idiot-intervaller ocksĂ„. Men i övrigt, ja, det ska nog gĂ„.  Och frĂ„n djupaste allvar till det mest lĂ€ttsamma: "Ditt höjdhopp pĂ„ Instagram var hemskt. Du hoppar som jag nĂ€r jag var 12. Du ligger som ett streck i luften. Vart Ă€r bĂ„gen?" Haha, tror du att jag blev paff? Jag som trodde att hon skulle gilla hoppet. Tycka att framstegen Ă€r bra. Men icke.  "Men vadĂ„ mamma, jag hoppar ju med fel ben! Det Ă€r vĂ€l bra? Jag har inte lĂ€rt mig riktigt Ă€n och det hĂ€r Ă€r vĂ€l bĂ€ttre Ă€n i början?" "Nej, jag tycker inte att det ser bra ut. Jag hade aldrig lagt ut den" och sĂ„ ett skratt.  "Jag mĂ„ste ju vara Ă€rlig. Jag ljuger aldrig för dig." Lite stött ringde jag Agne. Högt och tydligt förklarade jag för honom vad mamma just sagt och jag sneglade pĂ„ mamma för att se om hon Ă„ngrade sitt uttalande.  Icke dĂ„. Med hakan högt i luften tittade hon bestĂ€mt tillbaka pĂ„ mig. Agne skrattade till en början men som vanligt förstod han att det lĂ„g en gnutta allvar i det hela och att jag behövde snabbt understöd.  "Du kan inte jĂ€mföra dig med vart du varit innan. Inte nu. Du har börjat om. Du har bytt ben och Ă€r inte i samma fysiska form Ă€n. Men det kommer. Du fĂ„r visa din mamma att hon har fel istĂ€llet." Hans klarsynthet fick mig att andas djupare. Jag var nĂ€mligen en millimeter ifrĂ„n att Ă„ka till VĂ€stra Mark och börja hoppa höjd men efter att Agne sagt sitt sĂ„ tog jag det med ro.  "Ge din mamma en kram" avslutade han med innan vi sa att vi skulle höras imorgon för en uppdatering av hĂ€lsenan. Ja du ser, allting hĂ€nder pĂ„ SkĂ€rvaboda. Högt och lĂ„gt, gulligt och bitskt. VĂ€lkommen nĂ€r du vill.  IgĂ„r var jag tillbaka i trĂ€ning pĂ„ VĂ€rendsvallen. Det blev intervallerna som jag skulle ha sprungit i lördags men sköt pĂ„ eftersom hĂ€lsenan ömmade.  IgĂ„r gjorde den inte det lĂ€ngre och jag kan lĂ€gga ytterligare ett bra pass i min ryggsĂ€ck.  600+400+600+400 meter. Tipp tipp tapp.  Aningen snabbare lopp denna gĂ„ngen. Lite mer smĂ€rta i benen. Lite mer arg pĂ„ Agne. Som för övrigt vĂ€nde kinden mot mig nĂ€r jag var klar: "HĂ€r, slĂ„ om du vill". Haha, aldrig. Men en vacker dag kanske jag bara mĂ„ste...?  Vad sĂ€ger du? Inte om att slĂ„ Agne pĂ„ kĂ€ften, utan om dagen?  Ska vi sĂ€tta igĂ„ng?  Jag tror det. Kaffe och frukost - hĂ€r kommer jaaaag.  Pussar ❀

PReSSaD öVeR GRÀNSeN.

Fina du, hĂ€r kommer en bekĂ€nnelse:  Idrott gör ont. Idrott Ă€r smĂ€rta.  Och jag ska berĂ€tta för dig, för jag Ă€r en mĂ€stare pĂ„ att gnĂ€lla - vilket jag fĂ„tt höra nĂ„gra gĂ„nger. Men Ă„ andra sidan gnĂ€ller jag, gör jobbet, gnĂ€ller lite till och sedan jublar jag. Att gnĂ€lla tillhör mitt sĂ€tt att idrotta. Det blir sĂ„ fina kontraster mot att alltid gĂ„ runt och tycka att allt Ă€r "kul, lĂ€tt, enkelt, nemas problemas".  NĂ€r jag har ont, sĂ„ fĂ„r hela vĂ€rlden veta det. Vare sig dom vill eller inte. NĂ€r jag Ă€r glad, samma sak.  HĂ€r filtreras inget. HĂ€r hĂ„lls inget igen.  SĂ€kert stör det nĂ„gon, men det Ă€r alltid saker vi gör som stör andra. Och det dĂ€r har vi inte tid att rĂ€tta oss efter.  IgĂ„r trodde jag att Agne skulle ta död pĂ„ mig.  Jag hade 4*600 meter pĂ„ schemat efter ett hĂ€ckpass pĂ„ morgonen.  Till och med jag tyckte att det sĂ„g enkelt ut nĂ€r jag bara lĂ€ste det i siffror.  Men jag anade vad som vĂ€ntade. SĂ„ jag förberedde mig sĂ„ gott jag kunde.  Åt lunch direkt efter första passet, tog massage sĂ„ fort jag kunde efter det och sedan en timmes skön sömn.  Jag vaknade upp med en kvalmig kĂ€nsla.  En kĂ€nsla av att jag liksom inte ville Ă„ka till trĂ€ningen lĂ€ngre. Jag hade ju tyckt att det sĂ„g genomförbart ut nĂ€r jag lĂ€ste det pĂ„ morgonen. Varför tvekade jag nu?  Vart hade mitt jĂ€vlaranammar tagit vĂ€gen? Har en attityd ocksĂ„ formsvackor?  Japp, det har den. Och rĂ€tt attityd fĂ„r jag alltid jobba mig till för att fĂ„ fram. Jag behöver göra medvetna tankeval.  Jag började mĂ„ dĂ„ligt hemma. Ont i magen och stressiga rörelser. Lite utav ett flyktbeteende du vet. NĂ€stan sĂ„ att det var sött.  NĂ€r jag kommer till trĂ€ningen flyger jag pĂ„ Agne: "AlltsĂ„ du, jag förstĂ„r inte. En 600-ing, kanske tvĂ„, det förstĂ„r jag. Men FYRA? Vem har kommit pĂ„ den siffran? Jag kommer ju inte kunna gĂ„ efter det dĂ€r?" Och du kĂ€nner Agne vid det hĂ€r laget. Lite sĂ„dĂ€r finurlig, och igĂ„r nĂ€stan fnittrig.  "Jag har koll pĂ„ det hĂ€r, jag har en plan. Det Ă€r tillvĂ€njning. Du behöver det".  Jahaja. "Jag behöver det..."  Efter order om att gĂ„ ut och vĂ€rma upp fanns det inte mycket mer att göra. En perfekt sensommarkvĂ€ll pĂ„ vallen, mycket folk pĂ„ arenan och mĂ„nga energifulla barn med spring i benen omkring mig.   "Det hĂ€r var ju mysigt" tĂ€nkte jag ironiskt medan jag joggade runt, runt.  Agne kom ut för att kolla lĂ€get. "Hur kĂ€nns det? Redo?" frĂ„gade han nyfiket och jag försökte moloket förklara att huvudet inte var med mig idag. Att jag kĂ€nde mig mentalt mesig. Inte sĂ„dĂ€r ostoppbar som nĂ€r vi sprang 600+400 meter för nĂ„gra veckor sedan.  Men jag fick inget medhĂ„ll. Inget gullande.  Och jag förstod ganska snabbt att det bara var att ta tjuren i hornen.  IstĂ€llet för att peppa mig som jag brukar sĂ„ vĂ€nde jag pĂ„ det och erkĂ€nde att det skulle göra ont. I mitt huvud berĂ€ttade jag för mig sjĂ€lv att syran skulle kĂ€nnas i musklerna, benen skulle bli trötta, det skulle brinna i halsen och axlarna skulle bli sĂ„dĂ€r varma av alla pendlingar. Jag skulle ifrĂ„gasĂ€tta allting. Jag skulle fĂ„ slita.  Jag visste att jag definitivt inte skulle njuta.  Jag delade ocksĂ„ upp varje lopp i huvudet: 200 meter Ă€r lĂ€tt, upp till 400 meter klarar jag alltid och sen Ă€r det bara 200 meter kvar. Det fixar min vilja.  SĂ„dĂ€r fick jag hĂ„lla pĂ„ i fyra omgĂ„ngar. FörstĂ„ att jag var mentalt utmattad nĂ€r jag vĂ€l gick i mĂ„l för sista gĂ„ngen.  Jag lĂ„g som ett barn med rumpan upp i vĂ€dret och med huvudet i marken. Kippade efter andan. En klapp pĂ„ ryggen frĂ„n Agne som tyckte att det var bra jobbat.  "Upp och gĂ„, rör pĂ„ dig lite. Nu Ă€r du nöjd va?" Utan att se mig omkring och med ett huvud som rusade reste jag mig upp och började hasa mig bort mot andra sidan av arenan. Ville vara ensam med allt som gjorde ont inom mig. Ville inte ha beröm. Ville inte ha gulligull NU. Det ville jag ha innan.  EfterĂ„t var jag sĂ„ arg. Vimmelkantig slĂ€pade jag mig över grĂ€set. Barfota med skorna i handen som jag inte ens minns hur jag fick av mig. Och jag svor Ă„t min egen envishet. "Du Ă€r sĂ„ jĂ€vla pantad Nadja. SĂ„ oerhört dum. Skulle det HÄR vara roligt? NĂ€, just det! Aj aj aj" Ansiktet brĂ€nde av sol och svett och puls. Benen fuktiga, bultande, nĂ€stan inre blödande.  Jag vĂ€ntade in kĂ€nslan av att vara nöjd, men började istĂ€llet att lipa. Oh, sĂ„ skönt det Ă€r att grĂ„ta nĂ€r jag Ă€r trött in i benmĂ€rgen. En trötthetslip klĂ€mde jag fram bara sĂ„dĂ€r.  Fröken dramaqueen levererade alla skalor av kĂ€nslor pĂ„ bara en och en halv timme. Och tĂ€nkaren inom mig jobbade dubbelpass:  "Hur kan det hĂ€r vara sĂ„ jobbigt? Hur kan jag ha gjort tvĂ„-noll-jĂ€vla-Ă„tta pĂ„ 800 meter? Hur har jag kunnat springa SÅ snabbt? Hur ska jag nĂ„gonsin komma ner pĂ„ dom tiderna igen om jag kĂ€nner sĂ„hĂ€r nu? Hur lĂ„ng Ă€r vĂ€gen tillbaka? Hur mĂ„nga sĂ„dana hĂ€r pass behöver jag genomlida? Kommer det att kĂ€nnas lĂ€ttare nĂ€sta vecka? Fast dĂ„ kan det inte vara fyra idiotlopp igen, vĂ€l? Eller, kan det? Nej, sĂ„ kan han inte ha tĂ€nkt". Hundra tankar senare hĂ€ngde jag med hĂ€nderna i gallret mot lĂ€ktaren, som en banan.  Böjde ner huvudet och fick till en djup och skön suck. La ena fotens utsida mot marken för att stretcha den. SlĂ€ngde ett öga ner pĂ„ mina ben. Sniffade mig sjĂ€lv under armen, fy fan. Jag hade verkligen svettats.  SlĂ€ppte taget om gallret och armarna föll lĂ€ngs med sidorna. Skönt. Jag Ă€r klar. Vart Ă€r Agne?  GĂ„ende över grĂ€smattan ser jag honom. Med sin lite vaggande stil var det lĂ€tt att kĂ€nna igen honom Ă€ven om jag fortfarande sĂ„g bĂ„de suddigt och i kors.  Han strĂ€ckte armarna i luften och gav mig tvĂ„ high fives. TvĂ„. Det var jag vĂ€rd.  Och jag började le. Vilket jĂ€kla team vi Ă€r alltsĂ„.  Agne tog första steget till konversation: "Du kommer nog inte att mĂ„ sĂ„ bra imorgon..." och ett litet skratt pĂ„ det.  Jag skrattade ocksĂ„. För det var första gĂ„ngen han sa nĂ„got sĂ„dant. Det var sĂ„ Ă€rligt. Det var sĂ„ retfullt. Men samtidigt sĂ„ otroligt charmigt.  Jag svarade:  "NĂ€he? TROR du inte? Jag mĂ„r 'inte bra' redan nu. Jag har aldrig blivit sĂ„hĂ€r pressad. Vad Ă€r det hĂ€r för nĂ„got?"  Bara ett leende frĂ„n Agne. Det dĂ€r leendet som sĂ€ger mig att han vet vad han gör.  Jag köpte det rakt av.  Tillsammans gick vi över grĂ€set. Bort mot min tigerhandduk som sĂ„ troget klĂ€r upp varje tartanbana jag besöker.  NĂ€r Agne ska gĂ„ hör jag honom ropa frĂ„n dörren: "nĂ€sta vecka kommer det att kĂ€nnas lĂ€ttare!" Hela jag frös till is. "VaddĂ„ nĂ€sta vecka? KĂ€nnas lĂ€ttare med vad?" Jag kunde höra min egen röst skaka vid varje bokstav jag klĂ€mde fram.   "Ja, det hĂ€r kör vi nĂ€sta vecka igen. HejdĂ„!" En smĂ€ll i dörren och han var borta. SjĂ€lv stod jag kvar med uppspĂ€rrade ögon och en smygande huvudvĂ€rk.  "Han Ă€r galen... Han Ă€r SÅ galen" tĂ€nkte jag men ett leende spred sig Ă€ndĂ„ helt ovĂ€ntat i mitt ansikte.  "Jag kommer att bli sĂ„ sjukt bra av den hĂ€r trĂ€ningen!" Kollade mobilen och sĂ„g att syster Gisela hade skrivit. Hon frĂ„gade nĂ€r vi skulle ses och jag svarade att jag hĂ„ller pĂ„ att trĂ€na ihjĂ€l mig. Inte riktigt tid för att ses just nu.  Hon Ă€r bara sĂ„ underbar min syster. Hennes perfekta ironi och sĂ€tt att hĂ€nga pĂ„ i allt jag sĂ€ger gör mig sĂ„dĂ€r barnsligt skrattig varje gĂ„ng.  Jag har fruktansvĂ€rt ont i kroppen idag, men det gör ju inget eftersom jag "bara" har styrka idag. In med lite power i mina lĂ„nglöparben. SĂ„ att jag kan hoppa högt i höjd imorgon.  Ledsen att allt handlade om trĂ€ning idag, det bara blev sĂ„. Jag blev sĂ„ chockad igĂ„r och behövde reda ut det hĂ€r om jag ska klara av ett likadant pass nĂ€sta vecka.  Gud, ge mig styrka.  Solly bye bye ❀

BeHöVeR DiN HjÄLp.

Goooood morgon  Jag kommer med solsken till dig! Även om jag ser lite sliten ut pĂ„ bilden.  Mina sjukdomsdagar verkar vara över men fasen vilken mardröm det Ă€r att vara sjuk.  Inte sĂ„ mycket för att jag mĂ„tt dĂ„ligt, utan mer för den inre stressen.  Den dĂ€r stressen i huvudet om att jag vill komma igĂ„ng med trĂ€ningen. Jag kommer aldrig att lĂ€ra mig att hantera den. Hur gammal jag Ă€n blir.  NĂ€r mina vardagliga rutiner ruckas sĂ„ inser jag ocksĂ„ hur lite andra aktiviteter jag har i mitt liv.  NĂ€r jag inte fĂ„r trĂ€na som jag brukar sĂ„ stĂ„r jag handfallen. Visserligen kanske det hade varit annorlunda om jag hade varit frisk, för dĂ„ hade jag spelat beachvolley eller Ă„kt till nĂ„gon skön stad för lite sommarhĂ€ng. Men Ă€ndĂ„.  Jag fick köra mitt första riktiga pass igĂ„r - och Agne sparade inte pĂ„ krutet.  5*100 meter - 6*40 meter med smĂ„hĂ€ckar och avslutningsvis 6*200 meter.  Vi tog allting pö om pö och checkade av hals och andning efter varje moment.  Redan efter hĂ€cken sa Agne att han inte trodde att vi skulle köra alla 200-ingar, men jag fixade det finfint. Blev brutalt trött i benen sĂ„klart, men njöt av att Ă„terigen tagit mig igenom smĂ€rtans land.  Idag varvar vi ned ett snĂ€pp för att inte göra samma misstag som förra veckan dĂ„ vi körde pĂ„ med kvalitetspass i bĂ„de höjd, hĂ€ck och lĂ€ngd. SĂ„ det stĂ„r kula pĂ„ schemat. Plus att jag ska köra axelövningar.  Till sist vill jag be dig om en tjĂ€nst. Du vet sĂ„dĂ€r som jag gjorde nĂ€r jag skulle döpa min mops, som till slut fick namnet Ketchup.  Jag behöver ett nytt namn till vĂ„r sida hĂ€r! Kort, finurligt och kraftfullt ska det vara.  Jag har en del idĂ©er sjĂ€lv, men vill höra vad du skulle vilja döpa oss till.  Det kan vara ett ord, det kan vara en hĂ€rlig mening.  Det ska stĂ„ för den hĂ€r resan, allt som Ă€r kvar av den. Det ska handla om att vi hĂ€nger i trots att det Ă€r jobbigt ibland, trots att vi stöter pĂ„ motgĂ„ngar. Det ska andas hopp och tillit till allt det vi kan utföra.  Bolla idĂ©er med mig!  Nu blir det frukost. Jag vaknade 06.00, kramp i höger skinka men sugen pĂ„ kaffe. Nu kurrar magen ocksĂ„. GĂ„r inte att ignorera.  Puss pĂ„ nosen ❀ Och nu - HUMOR! 

AllT GöR DiG STaRKaRe.

Reste vit flagg frĂ„n sĂ€ngen nĂ€r jag vaknade. Time-out. Stopp. HjĂ€lp mig upp.  GĂ„ ingenstans innan du har slitit upp mig.  Helgen blev blandad för mig. Ett nytt Ă„rsbĂ€sta i godkĂ€nd vind - 5.75 direkt i första hoppet kĂ€ndes stabilt. Att det var första gĂ„ngen pĂ„ 17 steg peppade mig och jag kĂ€nde att jag har bra med fart in mot plankan men ryggar en aning precis innan och litar inte pĂ„ att jag hanterar hastigheten Ă€nnu.  Dessutom Ă€r jag fortfarande alldeles för fokuserad pĂ„ plankan och pĂ„ att fĂ„ ett godkĂ€nt hopp vilket gör att jag inte slĂ€pper loss 100%.  SĂ„ det blev 5.75, tramp i dom andra hoppen och full satsning i sista.  Jag attackerade som en galning in men hade NOLL KOLL framme vid plankan och landade pĂ„ 5.66 stĂ„ende, ungefĂ€r.  Kroppen föll framĂ„t och jag var inte stark nog att lyckas hĂ„lla upp överkroppen och göra "mig stor" i uthoppet.  En trĂ€ningssak.  En motiverande sĂ„dan. För precis som jag skrev i mitt förra inlĂ€gg sĂ„ har vi en fin grund nu.  Och jag blev förvĂ„nad över att löpningen sĂ„g sĂ„ pass bra ut.  Min kropp HAR DET! Allt finns hĂ€r! Det, tillsammans med min motivation, kommer att ta mig tillbaka.  NĂ„gra orosmoment Ă€r hanterade:  - rĂ€dslan för att inte orka alla sex hopp pĂ„ full ansats. - tvivel pĂ„ att jag skulle kunna fĂ„ tillbaka min snabbhet.  Jag blir mer och mer sĂ€ker pĂ„ att det mesta i livet handlar om sĂ„dana hĂ€r saker: att göra det trots att vi Ă€r oroliga eller rĂ€dda eller inte tror pĂ„ oss sjĂ€lva varje sekund.  Jag ville se för mig sjĂ€lv om det var sĂ„. Jag har varit sugen pĂ„ att testa hur mycket jag kan utföra trots allt jag kĂ€nner.  Hur mycket kan vi kontrollera sjĂ€lva?  Det Ă€r SÅ spĂ€nnande.  Och vi kan alltid testa oss sjĂ€lva.  NĂ€r jag kom frĂ„n tĂ€vlingen pĂ„ Ullevi sĂ„ var jag först besviken pĂ„ mig sjĂ€lv. Jag tyckte att jag borde ha hoppat lĂ€ngre. Jag blev resultatfokuserad. Ledsen bara för att jag hade förvĂ€ntat mig mer.  SĂ„ pĂ„ hotellet slĂ€pade jag alla mina vĂ€skor fyra trappor upp. Jag straffade mig genom att lĂ„ta bli hissen.  Var sĂ„ trött i benen men tĂ€nkte i varje steg att det var rĂ€tt Ă„t mig. "GĂ„ bara. Du fĂ„r ta hissen nĂ€r du gör det du ska".  SĂ„ om jag hade haft en hiss till min lĂ€genhet en trappa upp igĂ„r SA HADE JAG TAGIT DEN!  För jag anvĂ€nde min besvikelse till att Ă„ka till VĂ€rendsvallen pĂ„ kvĂ€llen, möta upp underbara Agne och springa intervaller.  Jag var sĂ„ trött. Jag hade SÅ ont i lĂ€ndrygg och huvud och diskuterade med Agne om vi Ă€ndĂ„ inte skulle skjuta pĂ„ det till mĂ„ndag.  Men jag vill utveckla mitt pannben och vet att det förmodligen Ă€r sĂ„ hĂ€r jag kommer att kĂ€nna en andradag i mĂ„ngkamp. SĂ„ varför inte bara trĂ€na pĂ„ det? TrĂ€na under sĂ„dana förhĂ„llanden som jag Ă€ndĂ„ kommer att utsĂ€ttas för senare?  Med dom tankarna sa bĂ„de Agne och jag: "vi kör!" och jag la benen snabbt i höglĂ€ge för att fĂ„ nĂ„gra minuters Ă„terhĂ€mtning.  19.30 gled jag in pĂ„ ett soligt men kyligt VĂ€rendsvallen. Började vĂ€rma med cementben. Och det enda som gick i mitt huvud var "du blir stark av det hĂ€r, det hĂ€r Ă€r viktigt för framtiden. Du mĂ„ste göra jobbet".  En 600-ing som start och fem minuter senare en 400-ing.  NĂ€r jag gick i mĂ„l fick Agne springa efter ispĂ„sar, för jag kĂ€nde bokstavligen inte mina ben.  Domnad, smĂ€rta i vartenda cell och givetvis sĂ„ frĂ„gade jag mig sjĂ€lv vad jag hĂ„ller pĂ„ med. SĂ„ som jag alltid gör nĂ€r jag upplever smĂ€rta utöver det vanliga.  Jag stĂ„nkade och stönade och skrek. NĂ€r syran slĂ„r till kĂ€nns det pĂ„ riktigt som om att jag ska dö. Och jag kan inte göra nĂ„gonting mer Ă€n att hĂ€rda ut. Det Ă€r vidrigt.  Med efterĂ„t... EFTERÅT kĂ€ra vĂ€n. DĂ„ kĂ€nner man sig sĂ„ sjukt stark!  Agne verkar kĂ€nna mig bra redan nu för pĂ„ min frĂ„ga varför jag gör det hĂ€r svarade han direkt: "för att du Ă€lskar det!" Och jag svarade: "inte just nu, men jag kommer att Ă€lska det i efterhand. IkvĂ€ll".  Och sĂ„ blev det. PĂ„ kvĂ€llen kom alla positiva kĂ€nslor. KĂ€nslan av att du inte viker ner dig, kĂ€nslan av att du gör det du ska. KĂ€nslan av att du stretar emot allt som Ă€r naturligt.  Alla borde fĂ„ kĂ€nna dom dĂ€r kĂ€nslorna. Dom Ă€r verkligen livet.  Och förlĂ„t om jag tjatar, men jag har pĂ„ riktigt vĂ€rldens coolaste coach!!! Vem Ă„ker ner till vallen en söndag 19.30 för att se en galning springa lopp mot en mĂ„lbild som dom flesta höjer pĂ„ ögonbrynen Ă„t? Jo - min coach gör det.  Det sĂ€ger allt. Och kommer alltid att vara tillrĂ€ckligt för mig. Handling pĂ„ det viset Ă€r vackrare Ă€n alla ord i vĂ€rlden.  Jag fĂ„r inte vila idag heller. Jag ska köra ett kulpass och mage och rygg och jag tror att vilan kommer imorgon. Men det gör mig ingenting. Jag skulle kunna trĂ€na varje timme om kroppen höll ihop för det.  Tack för allt ni skrev i förra inlĂ€gget. Jag har inte hunnit svara pĂ„ allting men varje ord Ă€r lĂ€st och memorerat hos mig. Som styrka kommer det ut dom dagar jag behöver det. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt Ă€r du med mig. PĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet finns du i din hĂ€r kroppen genom varje trĂ€ningspass och tĂ€vling jag gör.  Puss & kram och high five ❀ PS. Tack Janne BĂ€ck för fina bilder! Och den lĂ„nga, jĂ€ttestarka kramen jag fick. 

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.