“Nej, det är lugnt…”

Sitter på en trästol i pappas lägenhet i Rödeby och känner mig allmänt förvirrad och stressad. Julfix och klappar och besök hos nära och kära äter upp mig… Leffe sa “Nadja, åk ner till Karlskrona och träna bra och återhämta dig och ta det lugnt”. Jag undrar bara: glömde min lilla tränare att jag har sex syskon, svårt för att säga nej till folk och att det snart är julafton?

Usch, nu lät det som om att jag skyller på Leffe för att jag inte riktigt hittar den där lugn och ro-känslan som han pratar om. Men det är inte min mening. Jag ville bara att ni skulle få se det komiska i det. För komiskt är det! Jag har i alla fall hunnit med att köpa alla klappar utom en. Den svåraste återstår: den till systern under mig, Daniela. Hon säger alltid: “jag vill inte ha något speciellt” men sen vet man att det är precis det hon vill ha och jag kan direkt se om hon blir riktigt glad över någonting hon får eller om hon bara ler sådär på halvfart. Själv vet jag inte längre vad jag önskar mig… jag känner att jag har kommit till den punkt i livet där jag har allt jag egentligen behöver. Allting annat är som utfyllnad och dyra saker som ingen annan varken har råd eller lust att köpa till mig bara för att det är jul. Denna jul var jag fantastiskt nöjd med min present till pappa som var en diktbok. Hans egen diktbok! Han skriver nämligen dikter hela tiden och har en sida på poeter.se (Giovanni Casadei). Pappa är en oerhört vacker tänkare och förmedlar känslor på ett mycket bra sätt. Det sticker ofta till i mig när jag läser det han har skrivit. Och jag har redan gett honom julklappen eftersom jag kommer att fira julen med Niklas familj i Växjö och jag ville så gärna ge honom boken personligen.

Träningen här nere går över förväntan! Jag har känt mig lite dåsig och konstig nästan varje dag men så fort jag har värmt upp så har kroppen svarat positivt och jag känner mig lätt och snabb och studsig! I förgår hade jag ett suveränt bra längdpass. Eftersom jag tränade själv så hade jag ingen som kunde säga att det räcker så jag hoppade hur länge som helst. Jag glömde liksom bort tiden. Jag hade mina nya längdskor på mig för första gången och njöt av att känna fötterna mot underlaget i Sunnahallen. Det var också kul att träffa gamla klubbkamrater som tränade samtidigt. Ingemar Skärvstrand är en av landets bästa sprinttränare och har funnits med i klubben sen jag var liten. Det var kul att träffa honom och få retas lite (han har en jäkla attityd och är tuff som en bandyboll med glimten i ögat). Hans adepter var också där och jag kände mig välkommen i hallen trots att det var många år sedan som jag lämnade KA 2 IF.

Nu ska jag äta upp det sista av min yoggi och sen bär det av till Sunnahallen igen för ett snabbhetspass. Hoppas att ni har det julfint där ute i stugorna!

KRAMAR Nadja