Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

Nya MåL.

Älskade bekantskap, värmande vän och kloka bollplank ❤️ Jag har påbörjat så många inlägg, raderat, börjat om och raderat igen. Varje gång jag har satt mig för att skriva så har en stress kommit över mig: "jag har inte tid att sitta här, jag behöver göra något annat. Jag behöver göra något nyttigt".  Upp på det så har sidan låst sig, det har inte funkat att publicerat bilder, den har stängts ner utan förvarning och mitt tålamod har trytit.  Det har varit för mycket problem och jag är så trött på WordPress att jag skulle kunna stämma skiten. Nu är jag ju en liten fegis egentligen, kombinerat med för lite ork att driva en sådan process, så det kommer aldrig att hända. Men tanken är rolig.  Jag har haft tre månader med en märklig inre stress och oro. Jag har haft svårt för att sätta fingret på vad det har varit. Jag har haft svårt för att ge mig själv de här stunderna med bara dig.  Hela sommaren bestod egentligen av att jag skulle få min bristning rehabiliterad så att jag skulle få tävla innan säsongen tog slut. Att ha ett timglas i ögonvrån varje vaken stund är påfrestande.  Rehabiliteringen gick ju bra och jag hoppade på nästan full ansats några dagar innan SM. Jag tänkte att det skulle gå vägen men när det väl blev dags tog jag ett beslut som är så olikt mig att jag typ fick fem identitetskriser på en och samma gång: jag sket i att tävla. Jag chansade inte. Jag bröt ett mönster.  Och det är jag glad för nu men det medförde en mängd med känslor som jag har behövt hantera. Och det är sedan gammalt - det kostar energi att hantera situationer.  Förutom krånglande hemsida, en skada och inre stress så har jag också fått huvudbry över mitt tempel - min kropp. För några månader sedan fick den fnatt och jag åkte in akut till sjukhuset.  Jag satt i bilen, 22:00, när jag plötsligt fick kramp över luftstrupen och trodde för några sekunder att jag skulle kvävas. Jag kunde inte svälja, skrika på hjälp eller vrida på huvudet.  Men jag blev hittat i min bil och fick hjälp till sjukhuset av underbara Ramona. En vän som du snart kommer att få lära känna mer.  Det läskiga var att jag bara kunde andas väldigt långsamt in genom näsan. Och det enda jag kom ihåg var att jag tänkte: "håll dig bara lugn, får du panik och pulsen går upp så kommer du inte att få luft alls".  Jag fick träffa en noggrann och duktig läkare. Han gick igenom näsa, hals och öron.  Ingenting. Som alltid visade min kropp på bra värden och det har varit frustrerande att inte få veta.  Jag har fått kramp i halsen tidigare, men aldrig över struphuvudet och inte så att jag inte kan andas... och givetvis har den här oron också funnits med under sommaren.  I det stora hela så har sommaren varit ganska trist. Vilket är befriande är erkänna. Jag har haft magiska somrar, halvdana somrar och skittråkiga. Och det är ingenting konstigt. Det är precis sådär hela livet är. Ibland svinkul, ibland mellanmjölk och ibland en pina.  Nu är det här såklart en summering. Ett snitt, liksom. Givetvis har det funnits ljusglimtar! Jag har haft glada vänner på besök, jag har badat (!), jag har fått äran att vara träningskompis till Jeanine.  Jag har gjort roliga intervjuer, jag har grillat, jag har varit på bra föreläsningar.  Jag har firat födelsedagar hos människor jag älskar, jag har dansat, jag har varit med på spelkvällar, jag har träffat nya människor.  Jag har gått promenader (försöker hitta magin i det). Och! Det kanske mest spännande av allt: jag har börjat träna min egen mamma!  Hon var prisutdelare på Veteran-SM i Karlskrona och bestämde sig efter det att hon ska tävla nästa år! Och eftersom hon har haft svenskt rekord i längdhopp så förstår du ju att hennes krav inte är speciellt låga - hon ska VINNA Veteran-SM.  Hennes tanke är att gå ner 20 kilo, träna fyra gånger i veckan med min hjälp och sen köra teknik i dem grenar hon väljer att tävla i.  Hela hennes resa kommer du att kunna följa här och på min instagram. Hur tror du att det kommer att gå?  För egen del är två läger inbokade och inomhussäsongen hoppas jag få starta tidigt. Jag är ganska trött på att träna utan att få mäta mina krafter. När jag nu dessutom börjar se slutet på min karriär så känns det extra värdefullt att kunna tävla.  Och att jag skriver "se slutet" betyder nu inte att slutet väntar runt hörnet. Jag ser i alla fall två år framåt. Det jag menar är att det är mer tydligt nu att allt har ett slut, mer tydligt än när jag var 16 om man säger så.  Dessutom har jag mål kvar att uppnå innan ni blir av med mig ❤️ Jag har träningsvärk efter ett pass igår som skulle vara "lätt och enkelt". Och mer väntar. Jag hoppas att min kära mor har samma känsla.  Största kramen, skratt åt ditt håll och puss ❤️ Nadja 

ÅTeRKonTRoLL – CHeCK.

Tjohoo, nu kör vi igen!  En dag i Stockholm blev till tre.  Jag vet inte riktigt hur det går med min planering, men den tycks falera.  På måndagen var jag återigen på Karolinska.  Det fanns inga parkeringar (på ett sjukhus!) så jag fick göra en egen. La ändå i pengar eftersom jag tänkte att P-vakten kanske skulle känna medlidande om denne såg att jag ändå betalt.  Du vet, man tänker att det finns hopp om mänskligheten.  Jag höll tummarna för att besöket skulle gå snabbt och smärtfritt så att jag skulle kunna komma hem sen - utan bot.  Och tänka sig - det var bötersfritt när jag kom ut. Trisslott here i come!  Jag hade lämnat blod tidigt på morgonen och var trött så att jag höll på att stupa. Men ändå full av adrenalin inför besöket hos läkare Claes. Han kände och klämde, ingenting konstigt. Inga knölar. Inget fel i blodet.  Men jag mår illa i samband med mat och har svårt för frukost och det måste kollas upp.  Så den 14:e ligger jag i fosterställning på Karolinska för att göra ytterligare en gastroskopi.  Tvi.  Du vet hur jag avskyr denna undersökning. Men hur ska jag annars få reda på vad det är i magen som inte är okej?  Jag har bett om lugnande återigen. Och jag vet att dom kommer att ta hand om mig på sjukhuset. Men det spelar egentligen väldigt liten roll.  Ja ja. Nu är det som det är och jag har mycket roligare saker att berätta för dig!  Två grejer som är utöver det vanliga.  Bilden ovan är från min klädkollektion som jag gjort tillsammans med min partner RÖJK. En träningskollektion med allt snyggt du kan tänka dig.  Långa och korta tights, vindjacka, hoddie, topp och långärmad tröja... Lycka!   Allt sitter som en smäck och jag vet att du kommer att älska att träna i det här.  Som en röd tråd i allt jag gör skänks det såklart pengar till cancern i någon form. Denna gången vill jag att 5% av försäljningen går till Cancerfonden.  Även försäljningen av smycket "Soldier Girl" går till Cancerfonden medan överskottet på boken skulle gå till Ung Cancer.  Boken är det inte jag som har koll på sådär vet jag inte hur det har gått. Men smycket har i alla fall dragit in några tusenlappar.  Man kan följa det inne på Tigernadja-fonden där allt som skänks märks med köparens namn och sedan Soldier Girl.  Där kan ni också se att min samarbetspartner Atea har skänkt pengar flera gånger om.  Och på tal om Atea så har dom skjutit mitt ego i höjden genom att göra såhär: EN JÄKLA LASTBIL med hela mig på!  Tror du att jag satt och gapade när jag fick se det där?  Lastbilen åker från söder till norr då Atea skapar möten för IT genom sitt arrangemang IT-arenan.  Så ser du mig rullandes någonstans så bara måste du berätta för mig.  Jag skiter just nu i jantelag och "du ska inte tro att du är något", för det här är typ det häftigaste jag varit med om.  Och det är egentligen inte lastbilen i sig, utan känslan som Atea skapar hos mig. Att vi är ett team. Att vi drar nytta av varandra. Hjälper varandra. Den känslan älskar jag.  Jag är oerhört stolt över alla mina samarbeten men kommer bara att ha en eller två huvudpartners genom den sista tiden av min satsning.  Jag vill att det ska vara kvalitet och jag har inte råd att vända ut och in på mig själv om jag ska hinna träna på en hög nivå samtidigt.  Och när vi ändå pratar träning:  Den går bra!  Agne var i Stockholm på möte under tisdagen så vi passade på att köra både höjd och kula på BOSÖN.  Det var tre veckor sedan jag hoppade höjd och det märktes i min ansatslöpning. Tafatt och mesig till en början. Men i slutet hittade jag känslan och vi kunde high five:a.  Kulan gick ganska bra från början men även här visade jag styrka på slutet. Och det är som Agne säger: "du har bara tre stötar i en mångkamp Nadja, du får inte stöta tills 'du hittar det'. Vi behöver jobba på det här".  Helt rätt.  Idag blir det spjut och sen - en 600-ing!  Mmmm, erkänn att du är avundsjuk...? Jag visste väl det.  Jag har jobb att göra innan träningen; mejl och telefonsamtal, föreläsningsförberedelser och tvätt.  Livet lunkar på. Ingen flärd här inte.  Jag pussar på dig och säger hej för nu ❤️

MiN KRiTiSKa HeJaRKLaCK.

Jag låg i en solstol på Skärvaboda och blundade för att skydda ögonen mot det starka ljuset. En citronfjäril flög förbi och mamma tjöt: "såg du Nadja? Tur-fjärilen var här hos oss! En till!"  "Nej, vart är den?" En suck från mamma. "Man måste hålla ögonen öppna här i livet, annars missar man sin chans..." Det var bara en vanlig dag. Med den vanliga solen och det vanliga småsnacket. Men meningen gick rakt in i mig. Så mycket som gömmer sig i dom där orden. Och jag vet inte ens om mamma själv var medveten om hur fint sagt det var.  Vardagspoesi.  Senare på kvällen satt vi borta vid sjöstugan och pratade minnen. Mycket om hur det var för henne under tiden jag hade cancer.  Jag kom på att jag faktiskt aldrig har pratat med mamma om det. Har aldrig hört hennes syn på det som hände. Och jag blev fängslad. Så mycket jag missat under tiden som jag själv befunnit mig i stormens öga. Så oerhört fokuserad jag har varit; på mig själv.  Jag har förstått att det har varit jobbigt för mina närmaste, såklart. Men när mamma så inlevelsefullt målade upp dagen då jag ringde henne och berättade om vad som härjade i min kropp, då fick jag ont i hjärtat på riktigt.  Att se henne uppleva minnet igen var märkligt. Hon berättade om hur hon hade gått upp till pappa utan att veta vad hon gjorde. Hur hon hade gråtit när hon kom fram och pappa hade undrat var det var.  När han inte fattade skrek hon: "Nadja har cancer!!!!" vände på klacken och gick hem igen.  Där skrattade vi båda, för hon berättade så otroligt roligt mitt i allt det tragiska. Min alltid lika humoristiska mamma.  Jag var forfarande nyfiken på massor och passade på med mina funderingar.  "Du hälsade aldrig på mig på sjukhuset... Pappa var där hela tiden" sa jag från ingenstans.  Mamma med sina solglasögon på, huvudet vänt ut mot vattnet: "nej jag vet, alla jag har hälsat på har dött..."  En klump i magen. "Men du trodde väl att jag skulle bli frisk..? Eller?" En suck. Eller något försök att hämta andan.  "Jag vet inte.. Jag vet inte vad jag trodde". Och jag slussades tillbaka till sjukhusscener, provtagningar, håravfall, skrattanfall på olämpliga ställen, första gången jag träffade familjen med rakat huvud och med slang i halsen...  Och tillbaka igen. Till utsikten på Skärvaboda Resort. Till solnedgången och den fuktiga kvällen.  Så underligt allt är.  Mammas lite mer nedtonade röst gjorde mig uppmärksam. "Se bara till att ha roligt Nadja, ha alltid roligt. Okej?" Det kunde jag lova henne. Kanske inte alltid, varje sekund. Jag behöver ju springa idiot-intervaller också. Men i övrigt, ja, det ska nog gå.  Och från djupaste allvar till det mest lättsamma: "Ditt höjdhopp på Instagram var hemskt. Du hoppar som jag när jag var 12. Du ligger som ett streck i luften. Vart är bågen?" Haha, tror du att jag blev paff? Jag som trodde att hon skulle gilla hoppet. Tycka att framstegen är bra. Men icke.  "Men vadå mamma, jag hoppar ju med fel ben! Det är väl bra? Jag har inte lärt mig riktigt än och det här är väl bättre än i början?" "Nej, jag tycker inte att det ser bra ut. Jag hade aldrig lagt ut den" och så ett skratt.  "Jag måste ju vara ärlig. Jag ljuger aldrig för dig." Lite stött ringde jag Agne. Högt och tydligt förklarade jag för honom vad mamma just sagt och jag sneglade på mamma för att se om hon ångrade sitt uttalande.  Icke då. Med hakan högt i luften tittade hon bestämt tillbaka på mig. Agne skrattade till en början men som vanligt förstod han att det låg en gnutta allvar i det hela och att jag behövde snabbt understöd.  "Du kan inte jämföra dig med vart du varit innan. Inte nu. Du har börjat om. Du har bytt ben och är inte i samma fysiska form än. Men det kommer. Du får visa din mamma att hon har fel istället." Hans klarsynthet fick mig att andas djupare. Jag var nämligen en millimeter ifrån att åka till Västra Mark och börja hoppa höjd men efter att Agne sagt sitt så tog jag det med ro.  "Ge din mamma en kram" avslutade han med innan vi sa att vi skulle höras imorgon för en uppdatering av hälsenan. Ja du ser, allting händer på Skärvaboda. Högt och lågt, gulligt och bitskt. Välkommen när du vill.  Igår var jag tillbaka i träning på Värendsvallen. Det blev intervallerna som jag skulle ha sprungit i lördags men sköt på eftersom hälsenan ömmade.  Igår gjorde den inte det längre och jag kan lägga ytterligare ett bra pass i min ryggsäck.  600+400+600+400 meter. Tipp tipp tapp.  Aningen snabbare lopp denna gången. Lite mer smärta i benen. Lite mer arg på Agne. Som för övrigt vände kinden mot mig när jag var klar: "Här, slå om du vill". Haha, aldrig. Men en vacker dag kanske jag bara måste...?  Vad säger du? Inte om att slå Agne på käften, utan om dagen?  Ska vi sätta igång?  Jag tror det. Kaffe och frukost - här kommer jaaaag.  Pussar ❤️

HaNDBRoMS i. 

F R E D A G  F R I D A Y  Jag och Margot hänger i en av sofforna ute vid sjöstugan hos mamma. Jag har fått ledigt idag.  Jag körde höjdhopp igår... Ett pass jag var lite pirrig inför. Jag ville hoppa högt och lätt. Jag ville utveckla hoppningen från förra passet som gick så bra. Jag kände att jag fick ordning på ansatsen förra gången och tänkte att detta skulle bli första passet där jag bara kunde släppa loss och hoppa på riktigt. Men redan när jag värmde upp så märkte jag av hälsenan. Inte den som gick av utan den andra, som jag hade problem med i vintras.  Den var lite öm och stel. Efter häcklöpning och mängder med andra lopp så är det såklart inte konstigt. Jag blir bara förbryllad över att det kommer bara sådär.  Men jag körde på och fick till några sköna hopp. Dock inte alls så som jag hade förväntat mig vilket gjorde att jag inte riktigt kände mig nöjd efteråt. Sån där är jag alltid: om jag kommer till ett träningspass så vill jag ha med mig någon form av utveckling gentemot förra passet. Någon liten detalj jag gör bättre, en känsla eller en nyckel som jag hittar.  Jag vill att varje pass ska räknas. Och det är lätt att få det att räknas när jag får ett kvitto i någon form.  Att "bara köra ett pass" är inte så upphetsande.  Efter styrkepasset som gick så bra så var benen inte alls lika studsiga som jag ville. Men det är sällan vi får som vi vill, eller hur?  Tyvärr blev jag mer och mer öm i senan och både Agne och jag kände att det var läge att stoppa.  Kontinuitet är viktigare än få, explosiva pass just nu.  Jag gick direkt till återhämtningsrummet för att köra kyla/värme på senan. En skräckblandad förtjusning det där. Skönt men samtidigt vidrigt. Det blir så fruktansvärt KALLT.  Jag hoppas att den molande känslan lägger sig snabbt nu. Får alldeles säkert hoppa över några dagar i spikes och bara köra i gympaskor. Så brukar Agne vilja göra när jag blir öm.  För att snabba på det hela så stal jag en kyckling av mamma i morse för att kyla ytterligare idag. Kvinna tager vad hon haver.  Jag kör också excentriska tåhäv var tredje timme för att få igång cirkulationen. Testa om du har ont! Två upp, ett ner. Har du lite vikt på så tycker jag att senan reagerar ännu bättre, men det funkar även med kroppen om du kör på några serier med 10:or per gång.  Jag har inte lopp förrän senare imorgon så jag kommer säkert att klara av dom. Bara jag är duktig med senan hela dagen idag och sover bra inatt.  Så vad ska vi roa oss med nu?  Jag tänker ladda mobilen eftersom den bara har 20% kvar. Det kommer jag inte långt på.  Sen ska jag vräka i mig den här "Bananas are for monkeys"  Oh no darling, för tigertanter också.  Puss då. 

Så BRa Var DeT iNTe…

Freeeedag ho hey Om inte tiden lugnar ner sitt tempo en aning så är jag 100 imorgon. Kul på ett sätt kanske, för då bjuder jag in till fest.  Tråkigt bara att 67 år swishat förbi så snabbt.  På tal om att swisha så funkar inte den funktionen på min nya mobil. Jag behöver göra om proceduren och installera om allting från datorn.  Men jag har bättre saker för mig. Jag hoppar höjd med en gnutta timing igen!  I onsdags hoppade jag för första gången med en känsla som kändes som på det andra benet, det ben jag haft sedan jag var sju år.  Jag attackerade in i kurvan, sträckte på mig - lång och ståtlig. Kaxig och kraftfull. Och nästan, nästan nailade en snygg båge över ribban.  Den här grenen är tålamodsprövande mina vänner. Jag får kämpa med ett huvud som egentligen vill gå på autopilot och en kropp som vill slänga sig åt andra hållet.  Jag skrek som en dåre där på Vallen när jag klarade 1.60. Nytt personligt rekord på fel ben.  Agne kunde inte hålla sig för skratt men dämpade mig: "lugn nu, så bra var det inte".  Haha, ja ja. JOOO. Så bra var det visst!  Testa att skriva en uppsats med vänster hand istället för höger. Testa att skjuta en boll med ditt andra ben. Testa att göra något spegelvänt i hög hastighet.  SÅ bra var det visst, Agne 😉  Nog om det. Det var det roligaste den här veckan men vi ska nog kunna klämma fram något annat skoj också innan vi avslutar.  Jag vill tacka dig för ditt engagemang med den här sidans nya namn ❤️ Jag har inte kunnat bestämma mig för något än, men brukar behöva tid för att smälta nya idéer innan jag sätter dom i verket.  Min förkylning har satt sina spår och det var först i onsdags som jag började känna mig piggelin igen. Det märks direkt på träningen. Den där lilla procenten av extra energi behövs när jag tränar.  Är det någon som vet hur man presterar utan energi?  Kula, sprint, styrka, kast och spjut har jag hunnit med. Jag är nöjd med utvecklingen såhär långt och håller på att fylla upp kroppen med kraft till nästa tävling.  Mitt besök på sjukhus blev uppskjutet till 29:e augusti, då det blev missförstånd och min läkare ska på semester.  Gör mig ingenting. Jag vill inte förstöra mitt flow just nu.  Jag är en flitens myra idag: jag tvättar och ska springa häck vid 10-tiden. Jag hoppas på pigga och glada ben och ett jävlar anammar som får Agne att undra vad som har hänt.  Jag ska ringa min syster och störa på FaceTime. Lilla Ludde och Jakob blir i alla fall fånigt fnittriga när moster ringer.  Nu ringer min timer också. Färdig tvätt ska in i tumlaren. Jag bör sätta fart.  Om en vecka kan jag berätta något roligt för er. Det handlar om att ni kommer att kunna se mig i tv-sammanhang. Jag berättar såklart mer när det är dags! ❤️ Nu piper jag iväg.  Puss och kram från södra Sverige 

Ett KRaV.

Sommarvärme i luften, en kopp med kaffe och kaffegrädde står framför mig och huvudet dunkar. Jag gick upp lite för tidigt idag känner jag. Men jag behövde tvätta. Mina träningskläder används så flitigt och tvättar jag inte nu så får jag gå naken till dagens pass. Har haft dagar med höjd, längdhopp, sprint, styrka och kula. Och allting har jag klarat av på ett bra sätt. Kroppen började strejka först igår. Många explosiva moment flera dagar i rad sätter sig såklart någonstans. Hos mig sätter det sig i rumpa och baksida lår. Och jag ringde massör Markus igår för att få hjälp. Vidrigt. Hans armbågar gör mig illamående. Uppvärmningen är den bästa men inte den som gör mig fräsch i kroppen. På kvällen skulle jag få testa att köra ett sprintpass. Det blev bara koordinationslopp och starter tillsammans med Lisa. Jag kunde inte springa snabbt eftersom rumpan ville krampa hela tiden. Jag fick göra det jag har blivit så bra på den senaste tiden: acceptera och göra det bästa av situationen. Dagarna som jag har haft bloggsemester har bjudit på något jag vill fira i efterskott: Mors dag! Bilden visar min mamma det året hon satte svenskt rekord i längdhopp. Och hon är bara 16 år! Visst ser hon redan ut som en färdig atlet?! 6.33 var hennes rekord då. Det personlig rekord jag också sitter inne på i längdhopp för den som vill retas lite. Hur blev du firad på mors dag? Eller är du kanske inte ens mamma? Vi som inte är det borde fira för att vi är blivande mammor någon gång i framtiden. Jag har hört att man ska ta ut glädjen i förskott. Just fan, det skulle handla om mamma. Haha, så går det när man är självcentrerad. Jag var inte i Karlskrona när mors dag var så jag fick inte ens krama om min mamma. Men jag fick skicka en hälsning via bilden ni såg här ovan. Det var inte vad hon önskade sig. Hon vill ha ett hus vid havet. Men vem har en så fet plånboken? Att hon ska få ett hus vid havet var en deal vi gjorde när jag runt 18 år. Hon köpte mig en mental träningsbok efter en timmes tjatande och i den skrev hon: "Kom ihåg huset vid havet". Min mamma har världens bästa humor. Till och med när hon menar allvar. Hon har så nära till skratt och jag har alltid roligt med henne. Även då vi bara gör tråkiga saker: som att spela Candy Crush i samma rum. Då underhålls man av hennes irritation över felspel och en massa svordomar. Hon är fräck i munnen, snabbtänkt och känsligare än hon erkänner. Hon är djupare än hon visar och bakom all ironi finns tusen tankar och funderingar. Hon stöttar mer än du märker. Och fast hon hela tiden hävdar att hon är bättre än mig så vet jag att hon kommer att svämma över av stolthet när jag slår hennes rekord i längdhopp. Har du inte träffat mamma så känner jag att det är en av grejerna du bör göra innan du dör. Gärna i kombination med oss döttrar. Hon är i sitt esse när hon får vatten på sin kvarn och hon är mamman som anmäler sig till en sex och samlevnadskurs bara för att det alltid finns något nytt att lära sig. Ja, du ser ju. Jag funderar på att smyga med henne dit. Tänk så kul vi skulle ha!? Något säger mig att vi inte skulle kunna ta det seriöst om vi gick tillsammans. Så för hennes betygs skull så ska jag nog bara stanna hemma. Oj... Nu har jag skrivit en uppsats igen! Förlåt. Du har säkert ett jobb att sköta. Vi säger tack och hej och gör lite nytta istället. Puss & kram ❤️

FöRBeReD DiG.

Är det lite kyligare idag eller är det bara jag som är gnällig?  Jag har inte sett någon sol titta fram genom mina halvöppna persienner ännu. Men en sovmorgon är väl alla värda då och då. Speciellt om man redan sovit i ett halvår.  Jag har smält mitt längdhoppspass sen i helgen och fyllt på kroppen med mer träning.  Tunga styrkepass har avlöst både sprint och teknikpass.  Vi har inte släppt allt för mycket på träningen ännu. Jag kommer förmodligen att få köra mina första tävlingar med ganska tunga ben. Men det fina med det är att det kommer att kännas SÅ befriande när träningen väl lättar.  Efter två pass i måndags åkte jag till min hemstad Karlskrona för att utföra ett uppdrag.  Tillsammans med managern Keith Karlsson, Mästarnas mästare tvåan Caroline Ek och KHK:s Rolf Lindberg satt jag i en paneldiskussion om sponsring och varumärke.  Jag är otroligt intresserad av sponsring själv och skulle kunna tänka mig att jobba inom det området den dagen jag slutar satsa på friidrotten.  Alla vet ju att det någon dag tar slut. Det gör det för alla idrottare. Och att plugga (jag har läst till beteendevetare) och förbereda sig för ett liv efter idrotten är för mig viktigt även om du är inne i full satsning.  Jag är inte av den skolan som tror att man inte kan fokusera på sin idrott bara för att man har planer för framtiden.  Vissa säger att du den dagen du funderar på vad du ska göra efteråt, redan har slutat lite i huvudet.  Jag tycker mer är att det gör dig mer vaken. Du vet att det kan ta slut när som helst och du tar inget för givet. Däremot behöver det du gör just nu, alltid få komma i första hand. Du väljer att gå helhjärtat in i något. Men det hindrar dig inte från att ha framtidsplaner och vara smart.  Så att få träffa Sanna Kallurs och Charlotte Kallas manager Keith var oerhört inspirerande. Han har många års erfarenhet och varje gång jag träffar människor med mycket erfarenhet så suger jag åt mig.  Vi satt som i en intervju hos Skavlan och fick olika frågor om sponsring och varumärke. Avslappnat och spontant. Mina favoritsammanhang.  På kvällen styrde jag Rio mot Växjö igen och somnade som en klubbad säl med huvudet fullt av tankarna och idéer.  Jag skulle vilja hjälpa någon mot sin dröm. Tänk att få hitta samarbetspartners till någon som vill göra det jag just nu har fått möjligheten att göra! Tänk att få representera en idrottare med stor passion och målmedvetenhet? Ja ja, det får bli ett senare projekt. För idag ska jag jobba på mitt eget: jag ska hoppa både höjd och längd.  Jag börjar morgonen med några få höjdhopp på mitt nya ben. Kör stabilitet och tränar mage och rygg.  Ikväll möter jag upp Lisa och så kör vi längdhopp tillsammans. Det ska bli roligt! Vi har inte kört just längd så många gånger samtidigt.  Vi har legat olika i faserna. Men nu börjar dom mer och mer likna varandra. Jag har liksom steppat upp en nivå.  Jag steppar vidare och kaffeskålar med dig. Med önskan om den bästa dagen, såklart ❤️ Puss & kram 

ETT aVSLuT.

God vintermorgon,    Hur gärna vill man att det ska se ut såhär när man tittar ut från sitt fönster?  Är det december så är det. Heja snön, vi väntar på dig!    Fungerar du som jag? Så fort jag ser en bild med känsla, så blir jag på bättre humör.  Jag kan sitta och googla i timmar. Hitta ett ord som jag gillar och sen leta upp bilder som berör mig. Tips på tidsfördriv om du behöver.     Idag vill jag puffa för att vårt sjunde podcast-avsnitt ligger ute!  Och denna gången har vi min bästa vän Alex med som gäst och det blir ett väldigt härligt tjöt.    Alex är som gjord för radio. Hon ska bara inse det själv alternativt bli upptäckt av någon.  KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL PODDEN. Hoppas länken fungerar. Jag är tekniskt lite efter så det kan lika gärna blivit knas.     Det är lill-lördag och på dagens schema står det höjdhopp på förmiddagen och intervaller som kvällsaktivitet.  Easy-peasy eller?  Jag vet att ni kommer att säga "JA" så det var en dum fråga.  Jag har pyntat upp mitt arbetsbord för att vilja sätta mig och göra det jag ska varje morgon.    Jag blandar alla ljus och stakar jag kan och bara ÄLSKAR det.  Så får man göra, eller hur?     Idag vill jag berätta att jag har blivit avtackad av min förra klubb Lidingö på ett alldeles speciellt sätt. För två veckor sedan åkte jag till ön för att gå med dem på deras säsongsavslutning.    Jag fick träffa klubbkompisarna, käka tacobuffé och självklart dricka kaffe.     Givetvis så hade jag Magnus i släptåg.     Så rörliga bilder från den här kvällen kommer ni att få se i dokumentären.        Min före detta tränare Leif höll tal och jag tackades av med bildspel och blomma.  Du behöver inte fråga om jag grät.  Hela kvällen kändes i hjärtat.  Avsked och avslut är något som jag inte riktigt gillar.     Och avsluta... Det behöver jag göra nu.  Innan ett höjdpass behöver jag äta frukost i alla fall 1,5 timme innan.  Let's käka, pussgurkor!     Vi hörs imorgon igen. Ha den bästa onsdagen!  Nadja          

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.