Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




Så ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. Igår kväll satt jag i bilen på väg till träningen och fick ett besked som ändrar min livssituation oerhört.  Till det bättre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag låter så mystisk är för att det var helt oförberett och det är ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det är en anonym utsträckt hand så vill jag passa på att tacka här. För personerna vet vilka dom är.  Tänk att det finns människor där ute, som helt spontant vill hjälpa en annan människa? Bara för att. Bara för att "dom själva vet hur det är att ha det tufft".  Bara för att "det är så man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började såklart lipa. Jag har svårt att hantera känslor som uppkommer när människor visar sina stora hjärtan.  Det får mig också att tänka på vad jag gör för andra människor: kan jag göra mer? På vilket sätt kan jag glädja någon annan?  Så det där man läser om ibland; att vänlighet föder vänlighet, känner jag stämmer bra in på mig. Får du också den känslan när någon ser dig, tror på dig, hjälper dig?  Jag kan såklart känna den känslan och handla vänligt även om jag nu inte blir sedd på det där sättet, men jag tycker att det är en väckarklocka.  Jag vill egentligen bara säga tack ❤ Jag är överväldigad, varm i hjärtat och blandar min tacksamhet med träningsvärk... För efter det där samtalet igår så tränade jag än mer som en galning. Jag kände mig så enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen än på tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i träningen..." Han säger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam på HPC så jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för säkerhetens skull så har dom ansvariga en kamera på gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltså se mig och jag passade på att be om att han skulle skriva sms om han såg några detaljer i tekniken som behövde förbättras.  Efter varje träningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig själv - om hur det har gått, hur energinivån har varit, hur dom mentala tankegångarna har förflutit och om det är något jag behöver jobba på till nästa pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte så mycket annat att säga.  Jag skulle ha kört vårens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igår, så fick jag bara långjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att få hoppa höjd imorgon istället. Så, så kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag älskar dom trots att dom ibland är små.  Nu tar vi lördagskväll tycker jag.  Berätta gärna hur du mår, det var så längesedan jag hörde av dig ❤ Puss och kram från en glad.

ETT VyKoRT.

Hej du, jag vill bara titta in med en liten hälsning. Det var längesedan jag var här och stökade. Jag har haft lättare för att lägga upp bilder på instagram då det går snabbare och är lite enklare när man serveras ett dåligt nät.  Jag vill bara berätta att livet i solen är såååååå bra! Jag mår bra, äter bra och tränar super. Hela kroppen känns lycklig och jag känner hur hårdheten i den börjar komma tillbaka. Krämporna är fortfarande där men dom blir färre och jag har lättare för att vakna på morgonen...  Att vara på läger har varit min grej sedan 15-års ålder. Jag vet att vi hade dålig ekonomi i familjen men min älskade pappa gjorde en deal med klubben som jag tränade för och lyckades skrapa ihop så att jag fick följa med. Jag minns glädjen och hur förvånad jag blev över att jag skulle få åka iväg.  Pappa sa aldrig att det var han som hade fixat det. Det fick jag veta av min tränare flera år senare.  På det lägret utvecklades jag mycket och jag kom med i landslaget och fick sedan stöd för att kunna åka iväg. Sedan dess har läger blivit symboliskt för mig.  Det är en symbol för utveckling och också tacksamhet. Jag vet att det inte är en självklarhet att få åka iväg. Jag värdesätter det otroligt mycket.  Att få springa ute i det fria och att få sträcka ut benen med en sol i ansiktet är oslagbart. Det finns inget som kickar igång mig så som det. Idag är det molnigt ute men det känns som att det är ganska okej. Jag har nämligen en hel drös med 300-ingar och 250-meters lopp... och mina vätskeersättningstabletter är slut så det är lika bra att det är en sval dag.  Jag har ätit mig proppmätt på frukostbuffén och behöver gå på toa innan jag kan fortsätta den här dagen... så det gör jag nu. Puss på dig, kram och få bort snön där hemma innan den 2:a mars 😉 

Vi SKa SKRiVa EN Bok. 

Hello there...  Jag har fått finbesök! Eller ja, mamma och Allan kanske är mer rätt eftersom vi är i Skärvaboda.   Syster Bella är på plats med goda råd, nya historier och bananpannkakor...  Jag har hört om dessa pannkakor förut men banan är inte min favorit och jag har inte lockats av att stå och göra smet en tidig morgon.  Nu fixade Bella grejerna och jag blev förvånad över hur gott det var.  Och enkelt. I med ägg och mosa banan. Lite mjölk och ner i pannan. Ett perfekt mellanmål.  Bella försökte hävda att det passar som lunch också men jag rynkade på näsan. Jag skulle gå under om jag bara åt en pannkaka mitt på dagen. Skulle bli ett monster.  Igår hände massor av skojigheter. Förutom att jag chattade med dig på morgonkvisten så stötte jag mig igenom ett kulpass.  Det ösregnade ute så jag fick vara inne för en gångs skull.  Jag hittade en go känsla i många av stötarna och har två fokuspunkter som jag försöker att hålla mig till för att göra det enklare inför tävlingarna.  Självklart skenar jag iväg ibland när allting stämmer och tänker att jag ska lägga till ytterligare en detalj. För att jag tänker att det betyder utveckling. Men det blir oftast inte bra.  Färre saker - större koncentration. Bättre resultat.  Direkt efter träningen bar det iväg till Karlskrona. Eller nej, nu ljuger jag. Både lunch och sömn kom före. Men jag tänkte vara lat och korta ner texten.  Besök hos Gisela och Calle tillsammans med Bella blev nästa anhalt.  Piff och puff. Mina småsystrar som är så väldigt söta och lika varandra. Det är något speciellt med småsyskon. Småttingar. Vill på något sätt alltid ha en skyddande vinge över dom trots att dom klarar sig utmärkt själva.  Och av deras ansiktsuttryck att döma så känner dom samma sak när dom pratar med pappa. Gulligull hela tiden och "åhhh" avlöser "mmmm". Båda två är väldigt måna om att pappa mår bra och har en nära kontakt med honom.  Så idag ska vi upp till honom. Allihopa. Hälsa på och äta gott. Bilder från det kommer imorgon såklart.  Sist men inte minst - jag ska skriva en bok!  Det blev en bok förra året men som du vet så var det mycket fokus på dom vackra svartvita bilderna som Peter Holgersson tog på mig under tiden jag var sjuk.  Det fanns inte mycket plats för text. Ord, som jag älskar så mycket.  Därför har det startats en sida på kickstarter. Jag visste inte själv var det var för ett tag sedan men gillar idén mer och mer.  Här väljer man själv hur mycket man vill lägga in i projektet och man får alltid något tillbaka för det man bidrar med. Och det bästa av allt - det är riskfritt! Når vi inte målet så dras inga pengar. Tyvärr så får du inte din present då heller, men det är lite charmen med det hela.  Man är med och följer och stöttar det projekt man tror på och hejar på precis som om det vore en tävling.  Så vill du förhandsbeställa boken jag tänker skriva så gå in på länken här nedan och välj din present ❤️ Med livet som målbild Det ska bli så jäkla roligt att se hur det går. En bebis är född! Och jag är skitnödig. Nervös så att jag mår illa.  Men det är bra. Känslor är härligt.  Hoppashoppashoppas att du tittar in och vill vara med.  Nu är jag slut i huvudet. Djupa samtal med syster igår, det här nya projektet igång och en träning med massor av löpning som väntar.  Jag behöver luft.  Gah!  Vi hörs imorgon igen ❤️

OVäRdeRLiGt.

Gooooodmorgon mitt i snöstormen,     Jag sitter skyddad inomhus, än så länge. Om någon timme åker jag och tränar för att efter det åka mot Stockholm.  För imorgon åker jag ju som ni vet till London för att föreläsa för ATEA!     Och innan jag tar flyget så ska jag på en intervju hos P4 på Radiohuset. Vi ska prata om träning, den här bloggen och dokumentärfilmandet.  Programmet sänds på eftermiddagen så håll utkik om du har tid.     På resan får jag med mig världens goaste Alex. Känns skönt att ha en vän med sig när jag för första gången föreläser i ett annat land. Stöd gör alltid att jag mår och presterar bättre.  Igår var en nervös dag. Jag körde två träningspass, det första gick skit. Så som det kan bli ibland.    Och upp på det så lös ALLA lampor i bilen.  Den som tror att jag blev skräckslagen räcker upp en hand.     (Såhär lite snö har vi inte, men RIO är så ren här att ni får den bilden)  Jag ringer min sponsor Ford i panik och säger att bilen har damp. Kenny, som har huvudansvaret för samarbeten hos Ford, lugnade mig och skulle hjälpa mig. Och som han hjälpte mig!  På tre minuter så hade han ringt Ervin på Ford i Växjö och jag var välkommen dit precis när jag ville.     Jag fick en kopp kaffe medan de kollade bilen. Ovärderlig hjälp. Grym service! Känner mig så trygg med Ford. Kan fasen inget om bilar, men det kan dem.  Glad och lättad åkte jag till pass nummer två som var löpning. Vi har sjukstuga i träningsgruppen just nu så det blev ett flexibelt pass där vi fick känna efter vad vi orkade med.     Kallebäck fick hjälpa mig att massera upp min vad då jag får ont i hälsenan när musklerna omkring blir för stela.  Inte skönt alls, men vilken skillnad det gör.     Att många i gruppen har blivit sjuka kan bero på att vi alla samlades hos Malin och Alex för några dagar sedan. Vi hade tacofrossa och lekte lekar.     Tacos... Matgudens gåva till folket.     Enkelt och variationsrikt. Kan äta det flera dagar i rad!        Att söta Lisa bjöd på sig själv gjorde ju att Tacosen smakade ännu lite bättre:     Att göra grejer tillsammans med gruppen tycker jag skapar sammanhållning och en känsla av tillhörighet. Jag trivs med de här människorna.  Och jag får skratta när jag träffar dem. En av de viktigaste ingredienserna i mitt liv.     Nu ska jag träna på föreläsningen igen. Sen äta något gott och ladda för träning.  Imorgon kommer du att få en gästblogg! Och inte vem som helst; utan en tjej som har tävlat på både EM, VM och OS.  Nyfiken? Vi ses imorgon då 🙂  Stor puss och kram ❤️ Nadja             

EN På MiLjoNeN.

Upp med gluggarna, tisdagen väntar på oss.    Jag sitter återigen i Karlskrona efter en vecka på resande fot och jag hann med ett bra pass i Växjö igår.  Kula och sprint. Som vanligt efter ett sprintpass så är kroppen UTMATTAD.    Att gå från att springa långa lopp i långsamt tempo till att stressa kroppen på kortare sträckor och i snabbare hastighet är alltid ett riskmoment för mig.  Jag brukar få ont på ställen jag inte märkt av tidigare, så under den här övergången behöver jag vara vaksam.     Och när Agne igår sa åt mig och Lisa att "vara smarta" så var jag snabb med att svara att jag har blivit så smart att alla klockor i hela Sverige har stannat.  Tidigare har jag känt att det inte spelat någon roll om jag chansar lite. Jag har haft så mycket tid.  Sådär tänker jag inte nu. Ni vet det sedan innan men det tål att upprepas.    Igår var jag inne en sväng på FB och slötittade. Blev överraskad när jag såg mig själv dyka upp på en delning som Janne från ATEA hade gjort.    Jag har lagt ut den här artikeln till er tidigare men då direkt från tidningen. Vet inte hur mycket ni kunde läsa då. Vill ni läsa hela så kan ni göra det HÄR PÅ ATEAS HEMSIDA.    En annan, betydligt viktigare grej, som dök upp var en artikel om en kille som heter Mikael Mattsson.     Han vet inte hur han ska få hjälp och som vanligt tycks det handla om pengar. Jag vet inte vad man gör i sådana här lägen men om det är någon där ute som vet så hojta till.     Det är tydligen bara en på miljonen som drabbas av sjukdomen så att någon av er läsare också ska ha drabbats känns osannolikt.  Men jag vet att ni är fulla av ideér. Och nya sätt att tänka kan skapa nya resultat!     Att bli arg hjälper väldigt lite, men jag kan inte sticka under stol med att jag blir oerhört irriterad när jag läser det här:    Om det nu är en på miljonen som får sjukdomen, så borde det inte vara så svårt att veta vem man ska ge den där superdyra tabletten till.  Nu sitter jag såklart inte på någon djupare fakta utan läser bara vad som står.  Men att inte hjälpa någon när det finns hjälp att ge, känns väldigt konstigt i mitt huvud.        Jag tar en kopp kaffe till innan jag byter om för styrketräning och håller tummarna för att det dyker upp en lösning för Mikael.  Största kramen, Nadja          

BLåSTe FeL åT aLLa HåLL.

Heeeeej vänner,  Jag har inte kommit långt med dagen. Jag tar allt med ro. Och jag känner lite att jag förtjänar det efter gårdagen.  Den började med en suck. Min dator har slutat ladda upp, är helt död och såklart behövde jag något viktigt (VIKTIGT med de stora bokstäverna) på den.     Så vi försökte ladda med Alex laddsladd men fick ingen respons. Tanken på att datorn kraschat helt gjorde mig stressad.  Upp på det här så var jag i full färd med att hitta hela min föreläsning som jag så fint har skrivit ner på papper.  Spårlöst försvunna.  Man tackar.  Vände upp och ner på allt i lägenheten. Hela tiden med tanken i bakhuvudet: "dem måste ligga här någonstans".  Ingenstans.  Vi går ut till bilen för att leta. Det var nog ändå där jag hade dem sist, tänker jag hoppfullt. Kommer ut - ser att däcket återigen är helt slut på luft.  Antagligen samma luft som gick ur mig när jag tömt bilen utan att hitta det jag sökte. En gammal kompis stod och putsade på fönster bredvid min parkering. Han säger: "Nadja, du vet att det är städdag här idag va? 500 spänn i böter direkt om lapplisorna kommer".     Jag tänker att jag inte har tid men förstår också att 500 spänn i böter skulle reta upp mig ännu mer, så jag börjar leta ny parkering medan Alex stod och hängde på kryckorna i väntan på att jag skulle komma tillbaka.  Vet ni hur många parkeringar det finns i Karlskrona? NOLL.     Så jag körde runt. Runt, runt. Kände stressen över död dator, pyspunka och föreläsningspapper.  Pappa ringde mitt i allt det här och ville lite kärleksfullt meddela att det fanns mat om vi ville ha. När till och med ett sådant fint meddelande ökar på stressen ytterligare... Ja, då förstår ni nivån.  Vi satte oss i bilen igen, åkte till en mack för att pumpa däcket. Vidare till Elgiganten där jag nästan med gråten i halsen stegade in och sa: "hjälp mig".     Killen i butiken log: "jag hoppas vi kan".  Sekunden då han satte in en ny laddare i datorn och ingenting hände kan närmast beskrivas som den där sekunden då något ömtåligt faller dig ur händerna och du precis lyckas fånga upp det igen. Ni vet den där ilande känslan. Som går som en kall kår genom hela dig. Det funkade! Och jag var 750 kr fattigare. SÅ värt det. Vidare till mamma. För någonstans hade jag fått för mig att mina föreläsningspapper skulle ligga där och skräpa.  In i garaget. Omgång två av att vända upp och ner på allt startades.  Jag ojjade mig hela tiden och Alex kollade skeptiskt på mig. Hon och kryckorna vilade lugnt mot ett bord där inne i dunklet. "Går det inte att tända här eller?" undrade hon som för att hjälpa mig på traven.  "Nej. Ingenting som inte är av kött och blod fungerar längre" tänkte jag bittert.  Fortsatte leta och TILL SLUT ser jag en pappersficka som skulle kunna vara min räddning.  Tar upp den och håller den framför ansiktet. Kisar mot den. Som om att jag inte tror min ögon.  Och börjar skrika. "HÄR ÄR DEN!!! HÄÄÄÄR ALEX!!! Jag har den!!" Sen fortsatte jag skrika. Olika ljud av glädje. Och Alex skrattade.     Kan tänka mig nu att hon ångrar att hon inte fann sig att filma.  Vilken känsla. Och vi skojade med varandra: "det är medvind nu va, ha! Känner du?"  Mat hos pappa och högläsning av hans kärleksbrev från förr i tiden. Jag grät och Alex klappade på mig.     Allt skrivet för hand. Och det mesta på italienska. Tydligen förstod den svenska flickan språket.  Och jag såg på pappa att han aldrig skulle glömma. Jag fick läsa högt från ett av breven som kommit till honom och jag såg glansen i hans ögon.  Tragiskt eller vackert. Jag kunde inte bestämma mig för känslan. Är det vemod det blir om man blandar dem båda?     Vi fick kaffe som avslutning och åkte vidare för att hitta en present till lilla Ludde som fyllde år.  Nu skulle det bli kalas!     Ludde ringde på vägen och undrade vart vi var och berättade att vi minsann skulle få tårta när vi kom.  Min mage skrek nej, men mitt huvud tänkte "äh, bjuder en treåring på tårta, då äter man".  Han mötte oss redan i trappen, nyfiken på paketen mer än på besöket.     Alex kom efter på kryckorna och Calle ropade: "vart är styltan då?!"  Vi firade Ludde. Sjöng för honom. Och tackades med: "det där var inte kul".     Nä, tro fasen det. Jag är tondöv och sjöng högst av alla. Klart det inte blir en trevlig upplevelse.           På kvällen skulle vi hyra film och när vi kom fram till kassan sa tjejen: "Du är ju medlem, så du får tre filmer för 45kr".     MEDVIND!  Vi gick förbi den lokala pizzerian och jag kom på att en sallad skulle sitta fint. Men det var sent och de hade stängt. Jag skulle precis gå när killen ropar: "Men jag har en pizza som ligger här som ingen vill ha. Du kan få den om du vill?"  "Vadå 'få' ? " stammade jag. "Ja, du får den. Här". Men SKÄMTAR snubben?!  Alex skrattade av lycka och förklarade att nu jäklar stormar det i ryggen.  "Vi går och köper en trisslott också va?" försökte jag.  Men det blev film istället och jag pustade ut.  Dagen blev ändå ganska cool.  Och någon gång vänder vindarna tydligen åt det håll vi vill och önskar.  Nu ska jag fortsätta jobba. Dela en kopp kaffe med mig.  Puss & kram.                   

Du kan. Jag vet att du kan!

Tillbaka, likt en boomerang i världsklass. Har haft mina tre mest stressiga veckor i livet.

(null) Och nu har jag veckan framför mig där jag ska vila, stänga av mobilen och bara njuta av träning, familj och vänner. Har jag till exempel berättat om min nya koordinator Jonas? Som ska hjälpa mig i fyra år framöver. Jag säger koordinator eftersom han själv inte vill kalla sig "manager". Men han gör saker som en manager gör. Och han gör det bra! Han är faktiskt till och med fantastisk. Han håller inte bara koll på allt som händer omkring mig, utan även på hur jag sköter träningen. Han frågar hela tiden om jag "tar det lugnt" och "sover bra".

(null) Vilket jag inte har gjort fram till nu men det är för att det har krävts mycket av mig den senaste tiden. Och jag älskar det! Så jag hakar på. Det ska det tydligen bli ändring på nu. Jonas säger hela tiden: "Ta du hand om din kropp och träning så sköter jag resten, okej?" Förra veckan var jag i Uppsala för att lyssna på Kjell Enhager. Mental coach i absolut toppklass.

(null) Jonas jobbar med honom. Så jag fick biljetter till föreläsningen och även äta middag med Kjell och hans fru efteråt.

(null) Det som gör mig nyfiken på sådana här människor är att de besitter en tanke om att allt är möjligt. Jag tycker mig höra det när Kjell pratar. Han är energisk och på hugget, samtidigt som han är varm och bryr sig om andra. En exakt beskrivning av Jonas också. Jag märker att jag börjar omge mig mer och mer med människor som har stark TRO.

(null) För mig är det en OTROLIGT viktig ingrediens i livet. Jag vill omge mig med människor som tänker stort och modigt. Vi behöver inte något negativt från någon annan då vi oftast har fullt upp med våra egna negativa tankar. Kan ni hålla med om det? Jag hoppas att ni har bra människor omkring er. Om inte. Gå därifrån. Jag vet. Det låter så enkelt. Det är det inte.

(null) Många gånger har jag fastnat med folk som inte har något glatt att säga. Och jag frågar mig varje gång varför jag fortfarande är där. Men när du stöter på guldklimpar så förstår du, kanske, att det inte är värt att lyssna på sådant som inte stärker dig. Vi behöver stärka varandra!

(null) Har ni till exempel tänkt på näthat någon gång? Människor spyr ur sig galla över allt och alla: Allt är fel, inget går, allt är svårt och nåde dig om du sticker ut din haka åt något håll. De finns även live. Bort med dem! Kan du välja mellan att höja eller sänka någon? Höj alltid. Jag tror på det.

(null) Tänk att få stärka en annan individ? Vilken ära! Det är därför jag hela tiden har älskat min blogg. Det enda som ni har sagt till mig är att jag klarar mig. Att jag ser stark ut. Att jag är uthållig och vacker utan hår. Ni har varit mina bästa vänner. De största mentala tränarna och människorna som har höjt istället för sänkt. Hur känns det? 🙂

(null) Ikväll har jag lyckats jogga 50 minuter ute i skogen. Har inte klarat av det tidigare. Fick gå några gånger men kroppen var ändå med på noterna och snart klarar jag 30 minuter non-stop. Vartenda framsteg noteras. Mitt huvud ska fyllas med plus istället för minus. Och till sommaren ska jag tävla igen.

(null) Jag lyssnar inte till någon som säger att det inte går. Men jag lyssnar till de som säger: "Det kommer att bli svårt, och jobbigt, och du kommer att gråta. Men du kan!" Att vara realistisk är aldrig fel. Det är en förutsättning för att veta vart jag är på väg och veta vilka verktyg jag ska ta till för att ta mig tillbaka. Jag vill bara att ni ska somna med en känsla ikväll som säger er att DET GÅR.

(null) Vill du? Orkar du? Satsar du? Nöter du? Har du en längtan? DÅ GÅR DET!!! Heja dig! Nu ska jag kolla på tv. Slappa och låta Ketchup varma mig. Puss mina hjältar ❤️

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.