Riovanschen
Riovanschen

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

ÅTTa GReNaR? 

En utskällning senare sitter jag här hos dig. Syster Gisela klagade på intervallerna mellan inläggen och sa ”dissar du oss, så dissar vi dig”.

Grrrrrr. Gisela har inte förstått det minimala utrymmet i mitt liv. 

Men jag vet att hon sa det med kärlek och jag såg hennes busiga ögon framför mig medan vi pratade i telefon. 


Jag har gjort något idag som jag innerst inne mår dåligt av men som var en absolut nödvändighet. 

Jag har ringt Agne. Och bett om att få flytta på mitt ”200 meter oändligt” pass. 

Jag kan inte gå sedan styrkan igår. Jag har ont i ryggen, hälsenorna, baksidorna och båda rumporna.


Jag fattade det direkt när jag vaknade inatt av att jag inte kunde rulla över på andra sidan. 

Jag vaknade likadant på morgonen: orörlig. 

Fick börja med att sträcka på mig, stretcha lite liggandes innan jag tog mig upp. 


Trots att vi smygstartade med väldigt låga vikter så var repetitionerna många och jag har kört på med annan träning i snart två veckor nu. Träning som läggs på annan träning är det som sliter på mig.


Agne var barmhärtig. Skrattade när jag sa att jag inte kommer att kunna springa idag. Jag älskar hans lättsamma inställning och att han förstår och inte pressar när han vet att jag hade svarat på den pressen med att köra trots att jag inte borde. 

Han sa: ”det finns ingen mening med att köra löpningarna idag om du inte kan göra dom bra”. 


”Vi tar det imorgon istället…”

Det kändes såklart som om att jag la mig ner. Men jag ser inget alternativ när jag inte kan röra mig på det sätt som det krävs av mig. 

Jag kommer att köra stretch istället. Försöka återhämta kroppen och mjukgöra den. 


Vi körde djupa benböj, benböj med stången ovanför huvudet, utfallssteg och mängder med andra övningar. Det satte sig som en smäck i all min muskulatur. 


När jag vaknade i morse så hade jag missade samtal från tidningar och radio. 

Jag vaknade upp till att friidrotten kanske ska ändra vår sjukamp till åttakamp. 

Man vill ha in jaktstart på 800 meter och en 400-ing istället för 200 och 100 meter till våra sju grenar. Männens tiokamp ska också bli åttakamp. 


Jaktstarten låter spännande och rolig på alla sätt. Sjukt bra för dom som tittar att få se vem som jagar vem och jag tror att tydligheten blir större för folk utifrån.  

Men att lägga till ytterligare en gren och att ändra 200 till 400 gör att hela grenen blir mer inriktad på sprint än teknik och dessutom tror jag att vi får svårare att rekrytera atleter till vår redan krävande gren.

Jag funderar också på skador då jag själv varit skadedrabbad genom karriären. Hur mycket mer träning kommer att krävas och hur många kommer att klara av det? 


Jag är positiv till förändringar. Jag gillar förändringar. Men jag tror också att vi ska tänka på varför vi gör dom. Och jag har ännu inte läst argumenten till varför man vill lägga till ytterligare en gren. 

Är det någon som har sett det? 


Jag får läsa på när jag var tid senare ikväll. För nu ska jag ringa syster och berätta att det finns en blogg att läsa. 

Puss på nosen och ha en glad dag ❤️




”HaN VaR SMaRTaRe”

Mååååntajg! (Säger du det med tysk och glad dialekt så blir du pigg) 


Mina ögon går tyvärr i kors hur många gånger jag än säger ordet, men det funkade två veckor in i hårdträningsperioden. 

Effekten börjar avta nu. Snart hjälper inte mycket.

Som Agne uttryckte det i lördags kväll:

”Så bra att du är trött Nadja, tröttare ska du bli!”


Vi har kört en uppstartsvecka, en medelvecka och idag går vi in på vår ”hårda vecka”. 

Hur tycker du att det låter?

Sådär ska vi nu pendla mellan hårt och lätt hela vägen till januari.


Jag har inga invändningar, allt jag säger kan användas emot mig. 

Jag håller fortfarande ihop bra men fick ont i ryggen i fredags när jag sprang häck. Samma smärta som under mångkamps-SM i Falun. 

Ett tecken på trötthet.


Då Agne var iväg på uppdrag så fick jag hjälp av assisterande Tobbe som var smart och sa åt mig att inte springa alla lopp som var planerade. Jag missade inte många totalt, men fick stryka tre och det grämer mig fortfarande litegrann. 


Jag frågade om han hade gjort så även mot Markus Nilsson (som var med på EM i tiokamp i somras) och han sa bara:

”Han skulle varit ännu smartare”.

Bra svar. Det där retade upp mig på rätt sätt.


Jag sitter med kaffe och frukost framför mig. Ska äta vilken minut som helst men vill inte äta för långt ifrån första passet.

Jag har en tendens att bli hungrig efter en timme igen just nu. Förbränningen är hemsk. 

I förgår åt jag en stor portion pasta och köttfärssås vid 19-tiden och redan vid 20.30 var jag tvungen att äta igen. 


Jag ska stöta kula och springa 30 och 40-meters intervaller vid 10.00. Jag har varit ute i friska luften en runda innan jag satte mig hos dig och kroppen kändes stel trots vila igår. 


Har du haft en bra helg? 

Har du firat något? 

Jag kan tänka mig att kära Cissi M har firat eftersom hon fyllde år i veckan som gick! GRATTIS Cissi ❤️


Också syster Gisela har passat på att lägga år till livets CV. 

29 jordsnurr cashades in och jag har tyvärr inte hunnit fira henne ännu… 


Men den som väntar på något gott… eller vad säger du syster? 

Innan vi slutar vill jag ge dig ett tips. 

Jag har en ny hobby för att komma ner i varv. Jag har alltid älskat det, men glömt bort det i all min iver att växa upp:


Jag målar i vackra böcker! 

Eller ja, här har jag varit ”smart” och kopierat så att jag kan rama in och hänga upp det sen. Om jag skulle bli sådär extra nöjd med någon av teckningarna.

Man vet ju aldrig när man får på hela skiten.


Nog om mitt vardagslunkande, berätta om ditt!

Puss och kram ❤️



SNyGG HäCK! 

Hej vännen, 

Jag har skrivit, suddat ut och skrivit igen. Och suddat ännu en gång. Den här gången suddar jag ingenting. 

 

Jag började skriva och kom på mig själv med att bara låta fingrarna gå över bokstäverna. Jag var tom i skallen. Som när du hör folk prata omkring dig men inte tar in någonting. 

Jag har tränat SÅ BRA! Och det suger musten ur mig.


Och jag har haft ett schema lika tight som dom där skinnbrallorna du har längst in i garderoben. 

Jag tar ett djupt andetag var tionde minut, allt för att vara säker på att jag faktiskt har andats. 


Jag äter som en jäkla häst, har febervarma kinder nästan varje kväll och hinner inte med mina wordfeud-vänner och spel. 

Men jag älskar det, på något konstigt sätt. 

Jag är med från start in i den här höstträningen och jag har än så länge, elfte dagen in, varit med på ALLA pass. 


På mitt träningsschema ser jag en grön bock vid alla moment och allt som dom andra kör kan jag också köra. 

Lycka! 


Och igår fick jag en väldigt härlig ”jäklar-så-långt-jag-har-kommit-upplevelse”.

Vi sprang häck på morgonen. Denna gren som jag har legat efter med hela tiden och som jag på grund av hälsenan inte kunde köra så som Agne och jag önskade förra vintern. 

I två månader fick jag göra annat medan dom andra atleterna sprang med fel ben, rätt ben, olika avstånd och i intervaller. 


Och när jag väl hade en bra dag så fick jag springa på 76 cm. Du vet ju att 84 cm är mina tävlingshäckar. 

Detta stressade mig och jag kände att jag tappade tid. 

Men igår! Igår sprang jag på 76 – 84 och 91 cm!! 


Agne berättade att jag gjorde runt 85 häckpassager under detta pass. 

Det är typ det jag gjorde totalt förra vintern. Inte riktigt så illa, men verkligen näst intill. 

Så förstå känslan över att redan såhär tidigt kunna springa dessa viktiga pass. 


På SM i Falun så träffade jag vår förbundskapt Karin Torneklint. Denna kvinna som jag tycker är så cool. Rak, rättfram men ändå mjuk. Och grym på häcklöpning. 

Så jag passade på att fråga: ”hur blir jag snabb i häck?!”

Jag är alltid nyfiken, vill alltid ha bra tips och råd och självklart passar jag på när ett tillfälle dyker upp. 

Hennes enda svar:

”Spring häck.”

Ha ha. Jaha. Aj aj kapten. Ska bli! 


Och Agne har fattat grejen sedan länge: vi springer med båda benen, vi springer på konstiga avstånd, vi blir utmanade hela tiden. 

Och igår chockade han mig rejält när han höjde häckarna till 91 cm.

Jag har faktiskt aldrig sprungit på så höga häckar. Någonsin i livet. 

Men det brydde sig inte Agne om. ”Det är väl bara att springa” tyckte han. 


Så det gjorde jag. 

Vilka sjukt höga häckar! Men en positiv grej fick jag med mig: jag tvingas ligga högt med höften. Jag kan inte sjunka ner en millimeter. För då springer jag rakt in i den. Och precis detta vill Agne locka fram hos mig. 

Hög höft. 

Mmmm, så enkelt livet är ibland. 

Efter träningen fick jag i mig mat snabbt, men hade inte tid för min dagliga vila för bara någon timme senare var det dags för intervju och jag fick snällt hoppa in i duschen för att få bort den värsta stanken och göra mig anständig.


Jag träffade journalist Karin och vi pratade länge. Jag bjöd på kaffe och glutenfria bars och vi både skrattade och grät där vid mitt matsalsbord.

Hon var så mysig och hängde med i allt berättande. Hon hade bokat tid med fotograf vid Värendsvallen 15.30 och när hon kollade klockan och såg att vi var sena fick vi eld i rumpan.


Det var bara att ge sig av. 

Vi fotade i en timme och jag kände mig som en tant när jag fick frågan om jag kunde göra ett hopp av något slag.

”Alltså, om jag ska hoppa så behöver jag värma upp. Jag kan inte bara hoppa sådär…”


Haha. Jag tänkte direkt på hur jag hade varit som ung. Behövdes ett hopp så hoppades det, en löpning – inga problem. Några armhävningar? Javisst.

Allt jag gör nu kräver uppvärmning. Jag får ingenting gratis längre.


Jag hade till och med förvarnat Karin om att hon inte skulle bli rädd om jag började gör konstiga ljud ifrån mig. Jag gör det mest hela tiden nu. 

När jag böjer mig ner för att ta på mig skor, om jag sätter mig i bilen, tar upp ett par nycklar, reser mig från en stol…

Allting i kroppen värker. Knäna knakar och ryggen knastrar. 

Och jag låter precis som min pappa. 


”Ouff, aouch, ooooooo, aaaaaa, huh”.

Jag sätter en peng på att den som inte vet om att jag elittränar aldrig hade trott det om dom såg mig på stan. 

Dom hade trott att jag var långtidsskadad eller bara väldigt skrymplig. 


Jag fick en halvtimmes vila på golvet inne på HPC innan resten av träningsgänget kom och vi startade pass nummer två. 

200 meter ”oändligt” var återigen uppgiften. 200 meter tills benen inte längre orkar. 

Agne vet hur man jävlas han. 

När vi var klara och jag fick komma innanför dörren där hemma var jag gråtfärdig. 

Röd om kinderna och med blanka ögon stod jag framför badrumsspegeln och erkände för mig själv att jag hade misslyckats med min planering under dagen.


Det hade blivit för mycket. Hela kroppen hade reagerat. Jag var rödflammig överallt och huden hettade. Det brann under ögonlocken och jag kunde inte ens ta mig in i duschen för andra gången den dagen. 

Jag satte mig på en stol och glodde på ingenting med halvöppen mun. 

Men nu har jag sovit och jag och träningsvärken är redo för rond två. 


Nu fräschar vi till oss med lite skratt istället! 

Puss ❤️





VåR SVåRa BaLaNSGåNG.

Vindarna viner utanför och graderna sjunker neråt. Kylan är bitande nu. Jag behöver plocka fram min vinterjacka. 


Jag har haft samma jacka i snart fyra år. Jag är en vanemänniska på vissa områden. Och trots att jag till och från har shoppingdjävulen i mig så har jag inte bytt ut min röda Peak Performance-jacka. Än. 

Det kanske är dags nu? 

Synd bara att jag inte har ben som kan ta mig ut på stan – jag släpar mig fram! 


Träningsvärken är ett skämt och begränsar mig.

Efter loppen och hoppen i måndags och häcklöpningen i tisdags så fick vi alla vila redan igår – vi skulle börja lugnt denna veckan. 


Bara tur för mig och min kropp. För vi har en jobbig tid med tillvänjning nu. 

Många säger till mig: ”men du får väl inte träningsvärk? Du har ju tränat hela ditt liv!”

Men jag svarar alltid: ”eh, jo jag får träningsvärk från helvetet! Dels för att vi pendlar mellan olika träningsformer och dels för att kroppen reagerar så fort jag tar mig till en ny nivå”.


Får jag inte träningsvärk så blir jag lite misstänksam. Har jag verkligen pressat mig? Har jag chockat kroppen så att den utvecklas? Tog jag inte i 100%? 

Alla kroppar är annorlunda, men så fungerar min. 

Har du koll på din? Vet du när du ger järnet med den? 


Jag är 33 år ung och är just nu lycklig över den kropp som i så många år har gett mig chansen att använda den på så många olika sätt. 

Jag skriver ”just nu” för du vet att jag många gånger också har varit besviken på den. Men det tillhör lite livet, har jag märkt. Ibland glädje – ibland irritation. 

Det jag önskar av den nu är att den är tålig genom den här höstträningen. Sådär tålig som den var när jag var ungdom. 


Jag behöver dom här månaderna av uppbyggnad. 

Och jag försöker att hitta balansen i vardagen. 

Balans mellan vila och aktivitet, balans mellan att fokusera på träning och sedan använda huvudet i mitt samarbete med sponsorer och på mitt nya ”till-och-från-jobb”. 


Balans i livet kan vara den svåraste utmaning jag någonsin tagit mig an. 

Och jag stötte på en otroligt bra text på nätet som jag hoppas du har tid att läsa! 

Nu har jag själv inte några barn, men jag känner budskapet i orden och jag tror att du också kan känna igen dig. Lina Norberg Juuso står för dagens tänkvärda omgång. 


Varsågod:

” (Fakta: Snart 36 år. Tvåbarnsmamma. Jobbar, pluggar, anmält mig till massa lopp och så vidare….) 

Jag är så trött.

När jag var barn under åttiotalet satt mammorna under fläkten på en pall. De rökte Blå Blend, hade blå mascara som enda make-up och var enastående vackra med sitt permanentade hår. De hade hår under armarna och köpte Big Pack till ungarnas kalas. Saft fick man dricka ur vita plastmuggar med räfflor på.

När mammorna skickade iväg sina egna ättlingar till födelsedagsfester så låg det en slant i ett igenslickat kuvert och så var presenten fixad. Lekarna kom barnen på själva medan de vuxna tog en till cigarett och diskuterade senaste avsnittet av Dallas.

Jag tror inte en enda mamma tränade – även om söndagens tv-program med knipövningar på schemat traditionellt stod på under helgerna. Kniiiiiiip.

Jag är så trött.

Man hade hört talas om kostcirkeln, men brydde sig inte nämnvärt. Grönsaker var lika med tomat och isbergssallad. Det åt man kanske på helgerna. Ungarna skulle överleva och de gjorde barnen på falukorv och limpsmörgås. O`boy. Frosties.

Jag längtar bakåt – jag är så trött! Jag längtar tillbaka till ett åttiotal som jag säkert romantiserar kraftigt härifrån 2015 – men ändå… I minnets skimmer från det som var – så skimrar det så lätt och vackert och enkelt. Jag är i jakten på den tid som flytt.

Jag är i fånge i den tid som är.

Nu är makeup inte längre blå mascara utan mineralpuder, coversticks, fransförlängning och putmunnar fixas lätt för dem som har stålar.

Kalas är hemmagjorda tårtor där antalet dekorationer med sugarpaste för tankarna till Amerika de lux. Alla är sin egen konditor. Big Pack vågar man inte andas längre. Och sedan kommer den förbeställda clownen till partyt och the show must go on.

Jag är så trött.

Presenterna ska pimpas och uppumpas – har du hört talas om hur fiiiiiint paketen slås in i Japan? Så gör vi! Det finns instruktionsfilmer på Youtube. Det ägnar vi en eftermiddag åt.

Man ska anstränga sig. Göra lite extra. Vara-duktig-mammakvinna.

Alla mammor tränar och då ska det tränas på riktigt. En motionär är ingen motionär förrän Vasaloppet är avklarat – minst. Den kvinna som närmar sig fyrtio och inte sprungit något häftigt motionslopp är pinsamt ute. Så old´n saggy.

Jag är så trött.

Jag sitter på bussen och tänker vara effektiv, nyttja tiden väl, vara högpresterande och duktig och plugga under resan. Jag bara somnar och somnar och somnar. Och får dåligt samvete, dåligt samvete och dåligt samvete.

Jag är så trött.

I mailkorgen ligger anmälan till Göteborgsvarvet, kallelser till mötena, påminnelser om allt som ska göras. I kalendern deadlines efter deadlines efter deadlines. Barnen behöver nya kläder. Jag behöver 80-talet. Längtar efter att sitta på en pall under en fläkt, röka Blå Blend med en kompis, ha hår under armarna och låta livet levas istället för att försöka fånga livet medan tröttheten slickar en i ryggen.

Som om vila vore en fiende” 


HUR BRA SKRIVET ÄR DET DÄR?! Det är så ärlig och naket och vackert. 

Jag tycker inte alls att sådant är gnäll, jag tycker att det speglar en annan människas vardag och tankar. 

Jag blir så glad när någon vågar öppna sig sådär och säga det som jag tror att många känner. 


Vad säger du? Ska vi käka frukost? 

Min matlust kommer att skjuta i höjden av all energiförlust från och med nu. Och jag förväntar mig att gå upp ungefär två kilo den här perioden. Men något säger mig att all löpning med Agne kommer att göra så att jag tappar i vikt. 

Jag behöver vara extra noga med att pumpa i mig näring. Här ska musklerna växa! 


Puuuuuuuussss och kram! ❤️



MäRKeR SKiLLNaD!

Jag har en mjuk kudde på stolen, en filt runt benen och en kopp kaffe framför mig. 

Kudden ska skydda min ömma rumpa – för nu har jag ont igen! 


TRÄNINGEN ÄR IGÅNG – och redan halvvägs in i passet igår började musklerna att reagera. 

Vi startade med 10 x 100 meter och följde upp det med utfallssteg både framåt och åt sidorna. Det var ungefär där som min röv gjorde entré. 


3 x 20 meter utfall fram och 2 x 20 meter utfall åt varje sida + 3 x 80 meter löpning efteråt. 

Jag förvånade mig själv direkt genom att märka att jag har höjt mig en nivå, trots att jag fick syra i rumpan efter utfallen. 

Jag känner det på andningen, jag känner det i muskulaturen. Jag märker det på löpsteget. 

Jag har utvecklats! 


Och när vi sprang 15 x 30 meter med 20 sekunders vila och 4 minuters seriepaus efter var femte lopp så kunde jag hänga med på ett helt annat sätt än förra vintern. 

Jag klarade av alla lopp utan smärta, jag klarade av tempot utan att lägga mig ner efter varje serie! 


Jag trodde faktiskt inte att det skulle kännas såhär. Jag trodde inte att jag skulle uppleva en sådan förbättring. 

Men det känns fantastiskt! 

Däremot så reagerar jag som vanligt på träningen dagen efter – kroppen är stel och öm, men det där är ytterligare en pusselbit som så småningom kommer. 


Min återhämtningsförmåga kommer successivt att bli bättre den också. 

Men jag är inställd på att jag kommer att få kämpa mer med den än tidigare år och mer än dom andra. 


Jag kommer att behöva vara extra noga med massage, kalla och varma bad, stretch och sömn och mat. 


Men det gör mig inget och jag biter i. 

Till och med dom avslutande trapphoppen pallade jag med och hela gruppen stretchade tillsammans efteråt. 


Passet gick hyfsat snabbt och var väldigt effektivt – vi höll på i 1,45 timme. 

Men jag kunde ändå inte låta bli att reagera på att jag faktiskt inte en enda gång under passet tappade energin. 


Bara det är en seger! Förra året blev jag snabbare trött och sömning – det hände inte nu. Kanske mitt mångkampsförsök i Falun inte var så dumt ändå? 


Där var jag igång en hel dag och jag tror att både kropp och psyke äntligen förstod grejen. 

Idag står det häcklöpning på schemat. Och jag kan vara med! Förra året sprang jag häck på låga höjder, pyttekorta avstånd och aldrig hela passet. Idag hoppas jag att jag är bättre än då. 


Klockan 10.00 möter jag gruppen på Värendsvallen. Innan dess ska jag äta och dricka. Och kanske tjuvstretcha lite… Häck kräver en smidig kropp. 

Skål för våra kroppar och psyken som är så anpassningsbara! High five för vår uthållighet. Och puss på nosen för värmens skull ❤️

Vi hörs,

Nadja 



DeT BöRjaR Nu.

God sen morgon från ett elvagradigt Växjö. 

Höstlöven klär marken och jag har köpt nya vinterskor. 


Jag är förberedd på allt. Det kan slå om snabbt. Precis som livet självt. 


Är du också redo? Eller vill du dra ut på det och hejda mörkret? 

Mörker brukar göra mig trött. Jag påverkas av ljuset. Därför är det skönt att veta att träningsläger väntar i december/januari. 


Året när jag var sjuk var det första året jag inte kunde åka iväg och jag minns att jag tyckte att vintern kändes onödigt lång. 

Jag kom ihåg att jag reflekterade över att många människor aldrig kommer bort någonstans under vinterhalvåret och jag förstod helt plötsligt varför människor sa sig vara vintertrötta. 

Visst är det roligt hur vi alltid kan lära oss att förstå på andra plan, när vi får fler erfarenheter i våra bagage? 


Idag är en stor dag – för idag börjar min och min träningsgrupps hårdträning inför 2017! 

Tuffa backar, skivstänger, otaliga löpmeter, gymnastiska övningar och kast väntar på oss. 


Jag är mer pepp än vad det ser ut, men också nervös. 

Jag har kört delar av Agnes hårdträning tidigare och vet vad den gjorde med mig då. 

Jag förväntar mig inget mindre denna gången. 

Därför är det som att stå vid en avgrund just nu. Jag bestämmer mig liksom för att ta klivet ut. 

Jag behöver vara helt beredd på smärtor och gråt. Och jag tror att jag är det, men du vet ju också att det är en helt annan sak att tro någonting och att sedan faktiskt utsätta sig själv för det. 


Jag har jobbat mycket under min viloperiod och har fått tänka på annat än träning. Huvudet är helt nollat på träning och mentalt är jag alldeles säkert 100% återhämtad. 

Det ska bli spännande att se hur jag reagerar ikväll, på vårt första pass på nästan tre veckor. 


Innan jag slutar så vill jag skicka en tanke till Kattis här inne som har slitit av sin hälsena… Jag lider med henne för jag vet hur handikappad man blir. Hur halv man känner sig. Och hur lång tid det tar att komma tillbaka. 

Men jag känner också hennes jävlar anammar och hennes klös. 

Jag håller också tummarna för att allt fortfarande går bra för ”mamman” och jag skickar dig som behöver det en kram! ❤️


Ska koka några ägg nu. Behöver extra energi inför kvällen. Det känns nästan som att jag ska iväg och tävla. Märkligt… 

Puss på pannan. Ha en glad måndag! 



LiTaR På PaPPa.

Växjömorgonen gryr. 

Jag sitter i en gråmelerad soffa, med en kopp kaffe framför mig och tända ljus. Kroppen skriker att jag ska gå och lägga mig igen. 

  
Självklart undrar den vad jag håller på med. 

Det värker under fötterna, nacken är stel, baksidorna vill krampa och jag ojjar mig som en gammal tant varje gång jag ska resa mig. 

Viloveckan gick alldeles för snabbt och jag är nu tillbaka i full träning med tre hårda veckor framför mig. 

Det här är första gången i min idrottskarriär som jag på riktigt har uppskattat en hel vecka med lugna moment. 

  
Tidigare har jag alltid tjatat: ”mer, mer, vi hinner inte vila! Vi måste träna!”

Jag kommer aldrig igen att säga sådär. Jag tränar nog och tillräckligt för första gången i mitt liv. Och jag har fått uppleva en ny tanke: ”jag vet inte om jag pallar…”

  
Jag har börjat sova på dagarna igen. En timme direkt efter lunch. När jag vaknar har jag ingen aning om vart jag är eller vilket år det är. 

Jag stupar i säng och jag äter sedan mellanmål. Jag är inne i ”det”. 

Igår sprang vi lopp ute i rusket. Bra för psyket. Bra för andningen. Och till sommaren hoppas jag att även smärtan kommer att ha varit bra. För igår gillade jag den inte. 

  
Men Lisa och jag peppade varandra med att ”vi kommer att vara SÅ starka i sommar!” 

En pepp som gick som ett sus genom mitt huvud. Jag vet inte hur trovärdigt det lät när jag svarade ”ja, som fasen” och jag minns knappt Lisas röst eller hennes övertygelse. 

  
Jag vet att Agne skrek på oss. På upploppen av alla lopp kunde jag höra honom: ”Bra jobbat! Härlig löpning! Så ska det se ut!”

Jag orkade varken reagera eller tacka för stödet. Jag ville bara hem och sova. 

  
Idag har jag två pass framför mig; spjut och sprint. Och mellan det en intervju. Jag kommer att fixa det. Men jag längtar redan till söndag då jag ska få vila. 

Jag har kommit in i livet här nere bra. Men jag känner mig ofta ensam. Det är många timmar i tysthet. Och eftersom jag inte har något nät än så kan jag inte komma in och hälsa på er här. 

Men jag vänjer mig. Och pappa har lovat mig att allt blir bra. Så jag flyter med tiden och jag litar på hans ord. 

  
Det är skönt att få skriva till er igen.  Det var många dagar sedan nu. 

På fredag åker jag upp till Stockholm. Jag ska på middag med min gamla klubb IFK Lidingö och få säga hejdå och kramas för de nio år jag varit med i klubben. Det blir mysigt ❤️

Nu, en riktig frukost och sedan på med träningskläder. 

Stor varm kram,

Nadja

  

  
  

Du äR VäLKommeN.

Heeej på dig,

Har du också snö?

  
Vaknade imorse av att julen tagit sig ett kliv närmre mig. Den har varit så blyg i många år men nu börjar det likna något.

Jag gillar snö. Så länge det inte är blask.

  

En frostig, kall snöyta är vackert. Och tillhör den här tiden på året.

Det var längesedan jag upplevde en vit jul. Så det önskar jag mig i år. 

Mamma har redan börjat pynta och jag myser lite extra av stämningen som blir av stjärnor, julgranar och tända ljus. 

  
Har du också börjat pynta ditt hem? 

  
Jag ska bila upp till Stockholm och det kanske inte är världens roligaste grej när det ligger snö på vägarna. 

Jag är tuff när det är torrt på backen men ogillar tanken på sladd. Så jag blir en riktig liten bromskloss. 

Sorry, alla som kommer att ligga bakom mig. 

 

Åh! Jag vill ju berätta en grej! 

För tusan. 

Jag har fått min övernattningslägenhet i Växjö, äntligen. 

  
Jag vet att du tror att du vet vad det är du ser. Och det är helt rätt: det är en hel jäkla hög med Ikea-prylar. 

Och den som någonsin påstått att man köper Ikea för att det är enkelt, har ljugit sin största lögn! 

  
Det finns ingenting enkelt med Ikea. 

I fyra timmar skruvade jag. Fyra timmar av svordomar och samtal till personer som fick peppa mig. 

Jag var SÅ nära att ge upp, men eftersom jag hade bestämt mig för att sova där och inte åka tillbaka till Karlskrona så var jag tvungen att få till möblerna. 

  
Att bäddsoffan sen var STENHÅRD trots bäddmadrass behöver vi inte gnälla om. 

  
Nu fattas bara typ allt: mattor, matbord, stolar, tv, säng och julpynt. 

Men det får ta sin tid. Jag har ingen stress. Så länge delar av min gigantiska klädhög har hittat hem så känner jag mig lugn.

  
Som tur är så finns det ytterligare fem garderober i lägenheten. Det här är nämligen bara förrätten när det kommer till mängden kläder. 

Jag vet. Jag är sjuk. 

  

Förra veckan var jag på möte hos min samarbetespartner Harrys i Karlskrona. 

Jag fick gott kaffe och planerade en grej med Marco. 

  
Självklart var Leo också med. Konstigt vore det väl annars.

  
Något som inte var lika självklart var att jag fick äran att träffa en bloggläsare: Jennie! 

Hennes fantastiska kille Micke – som ni har läst om via länken jag delade om killen som inte får den medicin han behöver – ville ge henne min bok som tack för att hon alltid finns vid hans sida. 

  
Att träffa människor på det här sättet är något av det bästa jag vet! 

Vilka godingar dem var sen då. Varma, skrattiga, öppna och kärleksfulla. 

  
Träningen har rullat på som den ska och jag har lidit tillsammans med de andra tjejerna. 

Igår körde vi vårt sista pass i den tre veckors långa och hårda perioden. Och nu väntar en vecka med lugnare träning.

  
Jag har haft så himla ont och varit så trött. Och jag sa till Agne igår:

”Du Agne, jag kommer aldrig, aldrig igen att be om mer träning eller ett lopp till!”

  
Jag kommer att njuta när passen verkar lätta. För jag har aldrig tränat såhär hårt tidigare och jag har aldrig haft så lite energi över.

Jag behöver all vila jag kan få.

  
  
Vi har gråtit tillsammans och igår high-fivade vi för att söndagen skulle innebära en fri dag för oss alla tre. 

  
Alla dessa steg vi lägger bakom oss nu, kommer att vara till vår fördel i sommar. Så vi biter ihop tillsammans. 

Och söndagen ska jag njuta av. 

Mammas bröder har just varit här på en kaffe. Dessa charmknuttar.

  
Och snart ska vi åka till Netto för att kolla ljusstakar. 

Vilodag, du är hjärtligt välkommen!

Puss och kram till dig,

Nadja 

  

  
  

Nästa sida »

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.