Riovanschen
Riovanschen

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

LiTaR På PaPPa.

Växjömorgonen gryr. 

Jag sitter i en gråmelerad soffa, med en kopp kaffe framför mig och tända ljus. Kroppen skriker att jag ska gå och lägga mig igen. 

  
Självklart undrar den vad jag håller på med. 

Det värker under fötterna, nacken är stel, baksidorna vill krampa och jag ojjar mig som en gammal tant varje gång jag ska resa mig. 

Viloveckan gick alldeles för snabbt och jag är nu tillbaka i full träning med tre hårda veckor framför mig. 

Det här är första gången i min idrottskarriär som jag på riktigt har uppskattat en hel vecka med lugna moment. 

  
Tidigare har jag alltid tjatat: ”mer, mer, vi hinner inte vila! Vi måste träna!”

Jag kommer aldrig igen att säga sådär. Jag tränar nog och tillräckligt för första gången i mitt liv. Och jag har fått uppleva en ny tanke: ”jag vet inte om jag pallar…”

  
Jag har börjat sova på dagarna igen. En timme direkt efter lunch. När jag vaknar har jag ingen aning om vart jag är eller vilket år det är. 

Jag stupar i säng och jag äter sedan mellanmål. Jag är inne i ”det”. 

Igår sprang vi lopp ute i rusket. Bra för psyket. Bra för andningen. Och till sommaren hoppas jag att även smärtan kommer att ha varit bra. För igår gillade jag den inte. 

  
Men Lisa och jag peppade varandra med att ”vi kommer att vara SÅ starka i sommar!” 

En pepp som gick som ett sus genom mitt huvud. Jag vet inte hur trovärdigt det lät när jag svarade ”ja, som fasen” och jag minns knappt Lisas röst eller hennes övertygelse. 

  
Jag vet att Agne skrek på oss. På upploppen av alla lopp kunde jag höra honom: ”Bra jobbat! Härlig löpning! Så ska det se ut!”

Jag orkade varken reagera eller tacka för stödet. Jag ville bara hem och sova. 

  
Idag har jag två pass framför mig; spjut och sprint. Och mellan det en intervju. Jag kommer att fixa det. Men jag längtar redan till söndag då jag ska få vila. 

Jag har kommit in i livet här nere bra. Men jag känner mig ofta ensam. Det är många timmar i tysthet. Och eftersom jag inte har något nät än så kan jag inte komma in och hälsa på er här. 

Men jag vänjer mig. Och pappa har lovat mig att allt blir bra. Så jag flyter med tiden och jag litar på hans ord. 

  
Det är skönt att få skriva till er igen.  Det var många dagar sedan nu. 

På fredag åker jag upp till Stockholm. Jag ska på middag med min gamla klubb IFK Lidingö och få säga hejdå och kramas för de nio år jag varit med i klubben. Det blir mysigt ❤️

Nu, en riktig frukost och sedan på med träningskläder. 

Stor varm kram,

Nadja

  

  
  

Du äR VäLKommeN.

Heeej på dig,

Har du också snö?

  
Vaknade imorse av att julen tagit sig ett kliv närmre mig. Den har varit så blyg i många år men nu börjar det likna något.

Jag gillar snö. Så länge det inte är blask.

  

En frostig, kall snöyta är vackert. Och tillhör den här tiden på året.

Det var längesedan jag upplevde en vit jul. Så det önskar jag mig i år. 

Mamma har redan börjat pynta och jag myser lite extra av stämningen som blir av stjärnor, julgranar och tända ljus. 

  
Har du också börjat pynta ditt hem? 

  
Jag ska bila upp till Stockholm och det kanske inte är världens roligaste grej när det ligger snö på vägarna. 

Jag är tuff när det är torrt på backen men ogillar tanken på sladd. Så jag blir en riktig liten bromskloss. 

Sorry, alla som kommer att ligga bakom mig. 

 

Åh! Jag vill ju berätta en grej! 

För tusan. 

Jag har fått min övernattningslägenhet i Växjö, äntligen. 

  
Jag vet att du tror att du vet vad det är du ser. Och det är helt rätt: det är en hel jäkla hög med Ikea-prylar. 

Och den som någonsin påstått att man köper Ikea för att det är enkelt, har ljugit sin största lögn! 

  
Det finns ingenting enkelt med Ikea. 

I fyra timmar skruvade jag. Fyra timmar av svordomar och samtal till personer som fick peppa mig. 

Jag var SÅ nära att ge upp, men eftersom jag hade bestämt mig för att sova där och inte åka tillbaka till Karlskrona så var jag tvungen att få till möblerna. 

  
Att bäddsoffan sen var STENHÅRD trots bäddmadrass behöver vi inte gnälla om. 

  
Nu fattas bara typ allt: mattor, matbord, stolar, tv, säng och julpynt. 

Men det får ta sin tid. Jag har ingen stress. Så länge delar av min gigantiska klädhög har hittat hem så känner jag mig lugn.

  
Som tur är så finns det ytterligare fem garderober i lägenheten. Det här är nämligen bara förrätten när det kommer till mängden kläder. 

Jag vet. Jag är sjuk. 

  

Förra veckan var jag på möte hos min samarbetespartner Harrys i Karlskrona. 

Jag fick gott kaffe och planerade en grej med Marco. 

  
Självklart var Leo också med. Konstigt vore det väl annars.

  
Något som inte var lika självklart var att jag fick äran att träffa en bloggläsare: Jennie! 

Hennes fantastiska kille Micke – som ni har läst om via länken jag delade om killen som inte får den medicin han behöver – ville ge henne min bok som tack för att hon alltid finns vid hans sida. 

  
Att träffa människor på det här sättet är något av det bästa jag vet! 

Vilka godingar dem var sen då. Varma, skrattiga, öppna och kärleksfulla. 

  
Träningen har rullat på som den ska och jag har lidit tillsammans med de andra tjejerna. 

Igår körde vi vårt sista pass i den tre veckors långa och hårda perioden. Och nu väntar en vecka med lugnare träning.

  
Jag har haft så himla ont och varit så trött. Och jag sa till Agne igår:

”Du Agne, jag kommer aldrig, aldrig igen att be om mer träning eller ett lopp till!”

  
Jag kommer att njuta när passen verkar lätta. För jag har aldrig tränat såhär hårt tidigare och jag har aldrig haft så lite energi över.

Jag behöver all vila jag kan få.

  
  
Vi har gråtit tillsammans och igår high-fivade vi för att söndagen skulle innebära en fri dag för oss alla tre. 

  
Alla dessa steg vi lägger bakom oss nu, kommer att vara till vår fördel i sommar. Så vi biter ihop tillsammans. 

Och söndagen ska jag njuta av. 

Mammas bröder har just varit här på en kaffe. Dessa charmknuttar.

  
Och snart ska vi åka till Netto för att kolla ljusstakar. 

Vilodag, du är hjärtligt välkommen!

Puss och kram till dig,

Nadja 

  

  
  

TRaMPaR LuFT.

Söndag och solsken utanför fönstret.

  
Jag har ätit en god frukost. Smörgås med italiensk skinka och avokado och citron för att få kroppen basisk. 

  
Jag är inte längre stor i maten på morgonen men trycker i mig bäst jag kan. 

Jag vet att energi in betyder energi ut. Ut i all träning jag kör. 

  
Jag har klarat av första hårdträningsveckan men sitter hemma med krämpor i hela kroppen. Trodde aldrig att jag skulle få känna såhär igen så jag är tacksam samtidigt som jag grinar illa. 

  
Allting i mig blir starkare för varje dag. Leder, muskler, hjärta och psyke. Men det är tungt också.

  
Vi springer lopp på lopp och jag har aldrig varit med om något liknande. Kanske är det just det som är hemligheten: att göra något nytt och annorlunda. 

  
Igår sprang vi backlopp i Växjö och efteråt var jag gråtfärdig. 

Jag darrade lite på rösten när Agne frågade hur jag mådde. 

Kroppen var sliten och jag kom nästan ingenstans. Baksidorna hade krampat hela dagen och det kändes som om att jag trampade luft. 

  
Agne hörde på mig att jag tyckte att det var jobbigt och frågade:

”Behöver vi ta bort träning tror du?”

Aldrig. 

”Inte alls” svarade jag. 

”Det är bara jobbigt nu och så länge jag inte har smärtor som känns som skador så vill jag såklart att vi kollar hur mycket träning jag tål”

  
”Bra. Då är vi överens” menade Agne och vi åkte från skogen till Värendsvallen för att köra de avslutande momenten. 

Jag skulle egentligen följt med klubben på kräftskiva på kvällen men var så trött att jag var tvungen att åka hem. Huvudet snurrade och ögonen brände. 

  
Det är sådan jag blir när jag tränar mycket – sluten. 

All energi måste läggas på träningen. Annars orkar jag inte. Och jag skäms lite när jag behöver tacka nej till inbjudningar och träffar. 

Jag skämtade lite med Linde och Lisa efteråt och sa: ”ni får ändå tänka på att jag är några år äldre än ni” och de sa att de förstod. 

  

Jag vet att de förstod. 

Och jag var faktiskt energisk på morgonen igår. Redan 06.20 ringde klockan och jag styrde Rio mot Växjö för att köra Go-cart med klubben! 

  
Det var så kul att få träffa hela gänget. Har inte gjort det innan. Och jag förvånades över att vi var så många. 

  
Ca 19 tappra hjältar ville vara snabbast på banan. 

Alla tävlingsidioter. 

  
Vi fick tävla i heat och flera gånger om! Har ni kört Go-cart?! 

DET ÄR JOBBIGT!

  
  
  
  
Jag slirade mest hela tiden och tappade sekunder. Jag som trodde att jag var en jäkel på att köra snabbt. 

Krockade gjorde jag också. Körde rakt in i en motståndare som hade fått sladd och ställt sig på sidan. 

Tur att man ändå såg cool ut i den där rymddräkten.

  
Nu börjar det här inlägget bli långt. 

Och er söndag har bara 24 timmar. 

Så jag fortsätter att rapportera imorgon.

Jag ska utnyttja min vila maximalt idag. Sova-äta-sova-stretcha-äta-fika med en kompis och sova igen. 

Pussen! ❤️

  
  
  
Och så… : 

  
  

STiLL STaNDiNG.

Timmarna och dagarna går. Och det är lunchdejt även idag. 

  

Det är lite av vår grej nu för tiden.

Och det beror på att jag sover som ett barn hela tiden. Idag vaknade jag vid 10.00. 

Stenad. 

Ni vet att det blir mycket träningstjöt här ett tag nu så jag försöker återberätta gårdagen.

  

Jag överlevde, uppenbarligen. Era tummar var som medvind i ryggen under alla miljoner lopp vi sprang. 

1 km – 7 x 100 meter med styrkeövningar mellan varje lopp – 300 m – styrka – 100 m – styrka – 200 meter – styrka – 300 meter – styrka – 200 meter – styrka – 100 m – styrka – 7 x 100 meter med styrkeövningar mellan varje lopp och avslutande 2 km. 

Hej å hå! 

  

Testa gärna om ni får möjlighet. Det ser lättare ut på papper än vad det är att verkligen genomföra det. 

Övningarna ni gör mellan loppen ska ni köra ungefär 30-40 gånger per övning. 

  

Det var nog tur att jag och Leonita hade kört yoga på morgonen, för det lättade upp höfterna till löpningen på kvällen. 

Sofia Linde har kört fler pass yoga än oss andra och har känslan i kroppen.

  
  

När vi var klara med passet var vi illröda i ansiktena, matta i kropparna men väldigt nöjda. Och vi sa hela tiden: ”tänk vilken lyx att få köra hårdträning UTE och i sol! Det händer inte ofta”

  

Mest handlar det om regn och kyla när man startar hårdperioder.

  
Idag har jag återigen lätt jogg som träning. Jag får en chans att återhämta mig alltså. 

Min grops andra spadtag är fixat och jag gräver vidare. 

Trots tröttheten igår så var både Leointa och jag sugna på att spela plump när vi kom hem till mamma senare på kvällen. 

Mammas kille Allan vann trots att mamma skrek högst. Jag kom tvåa. Precis före mamma. 

Pappa kom fyra och mamma retade honom hela tiden:

”Nå Gio, hur funkar det att räkna korten? Du vet väl att det handlar om slump. Du kan inte räkna”

  
Det är alltid nära till krig när vi börjar tävla i något i den här familjen. 

Ni var grymma med era kommentarer igår! Peppen här inne är total ❤️

Nu ska ni få energi av mig. Citat och humorbilder väntar. 

Puss från en som snart är kenyan 

  
  
  

Och så lite skoj:

  
  
  

FöRSTa SPaDTaGeT

Lyssnar på Thåströms ”Fanfanfan” och dricker en kopp kaffe och hänger med er.

  
Tog mina första spadtag igår, på den där gropen jag skulle gräva ner mig i under hösten:

Starten på hårdträningen. 

Agne hade meddelat på mejlen att ”vi börjar oerhört lätt”. 

Mmm. Eller hur.

  
Vi sprang. Och sprang. Och sen sprang vi lite till. 

Och tjejerna är så galet vältränade. 

  
Vi körde plankan några gånger om och hela kroppen skakade på mig. Vi körde fällkniven och diagonalerna och löpning över häckar. 

  
Vi körde fotstyrka tillsammans. Många nya övningar som jag aldrig har kört tidigare. 

Och det fina i det här är att Agne är med hela tiden. Kollar vår hållning, kollar hur vi sätter ner fötterna. Ser till detaljer samtidigt som han aldrig missar helheten. 

  
Efteråt körde vi smidighet, också det tillsammans och med Agnes ögon till hjälp. 

  
  
Jag har en förkärlek till saker som görs noggrant även när det är smått. Jag tror på att göra det där lilla extra, riktigt bra. 

  
Och jag trivs så himla bra i gruppen! Jag vet att jag tjatar. Men jag har ingen annan att uttrycka mig inför. Så ni får ta den smällen.

  
  
Idag blir det jogg ute i skogen. 4 km i lugnt tempo. Betydligt lugnare än igår alltså. 

  
Fram till dess är jag hundvakt åt Leonitas gullegos Alle.

  
Vi är hos mamma och myser. 

  
Lunchen serveras som vanligt av min kära far. Vad det blir vet jag inte än. Men jag kan ju berätta att wallenbergarna igår var himmelska. 

Tills vi hörs igen:

Pussen & kramen ❤️

  
  
  
  

Och så lite humor va? 

  

  

Nya TiDeR.

Måndag och nystart.

Jag sitter hos mamma och planerar träning, föreläsningar och noterar viktiga datum i höst.

  
Solen skiner men vindarna är kalla. Kyliga. 

Hösten blåser in. Och jag ser löven långsamt lämna träden. 

Hösten är otroligt vacker. Men det är alltid en slags vemodig känsla när sommaren bestämmer sig för vila. 

  
Idag är en stor dag för mig. 

Idag börjar HÅRDTRÄNINGEN! Det är min första hårdträningsperiod på snart 2,5 år. 

Och magen pirrar. 

Jag är nervös och samtidigt peppad. Funderar på om jag ska orka hänga på de andra tjejerna. Hur mycket stryk klarar kroppen denna gången? Kommer jag att kunna ta ut mig som förut? 

  
Jag har underhållstränat fram till nu och kroppen mår bra. Förkylningen som jag drog på länge är borta och benen känns fulla av spring. 

I lördags var jag i Växjö för att köra stabilitet och ”smått och gott” med de andra tjejerna. Som för att smygstarta lite. Det låg något i luften.

  
Som travhästar innan start. Det stirriga jag känner igen.

Muskler som rycker i kropparna.

  
Sparad energi som väntar på att få komma ut. 

Jag har en enda tanke den här hösten:

Jag gräver ner mig. 

Jag kommer att ägna all min tid åt träningen och återhämtningen. Jag kommer att göra mina inbokade uppdrag åt mina samarbetspartners, såklart och med nöje.

Men förutom det ser jag tre månader med skygglappar för ögonen. 

  

Mina sista lekdagar tillbringade jag tillsammans med familjen. Plump-partier har spelats och jag har förlorat varje gång.

Och i lekparken fick jag utlopp för min barnsliga sida.

  
  
Vet ni hur mycket energi små barn har?! 

Och jag lät gammal varje gång jag sa: ”hur mycket ork HAR de egentligen? Jag kan inte minnas att jag var sån…”

Haha. Eller hur.

  
  
Jag har smidigheten kvar i alla fall. Kom in i både skeppet och det lilla huset. 

  
  
Ja, i det där lilla hålet kom jag in. Och Ludde tjöt av förtjusning. 

  
Jag vet vad ni tänker om bilden ovan.

Men det är ett knä som stödjer sig mot kanten av sandlådan. Sorry. Var bara tvungen. 

Nu har pappa fixat Wallenbergare till lunch. 

Vi går och lunchar oss ❤️

Stor kram från en som snart kommer att vara utslagen 

  
  
  
  
  

Niklas Krog gästbloggar

Hej vänner!

Som ni kanske har märkt så har jag ibland frågat er om ni läsare skulle vilja blogga lite här på min sida. Jag har fått några svar men vill ha FLER! Visserligen är jag inte världens snabbaste med att lägga upp det ni skriver, men upp kommer det i alla fall.

Idag har turen kommit till Niklas Krog, som har kommit att bli en god vän till mig. Han är en av dem som kommenterar flitigast här på bloggen och det var också så vi fick kontakt från början. Jag var tvungen att anmäla honom eftersom han skrev på vartenda inlägg 😉

Nä, skämt åsido. Niklas är en otroligt skön kille som gillar träning och har en stor trut (ja, det vet du att du har 😉 ). Niklas har också varit med på mina träningspass många gånger och är en av mina största utmanare i Wordfeud. (Tack alla ni som har lagt till mig för spel förresten, jag kommer att få det tufft i ett par veckor nu 😉 )

Här har ni Niklas text:

niklaskrog-beskuren

Niklas Krog, författare & fd basketspelare

Hur hårt ska man träna egentligen?

Jag heter Niklas Krog och jag har fått äran att hoppa in hos Nadja som gästbloggare.

Jag spelade elitbasket i många år och när jag slutade med basket blev jag författare i stället – www.niklaskrog.se. Men jag håller fortfarande igång på alla möjliga sätt.

Ibland tränar jag på Bosön och då händer det att jag tittar på friidrottare, vissa av dem elitsatsande, och tänker vafasen, ska de inte ta i lite? Det är ett jäkla stretchande och trippande och ännu mer stretchande och trippande. Och så plötsligt har de tränat färdigt.

Jag tycker om att träna. Det finns en underbar glädje i att använda kroppen, en glädje som alla inte har upptäckt.

Du tränar och tränar, brukade min pappa säga. Har du aldrig tränat färdigt?

Nej.

Eller jo, en dag har jag det. Men jag hoppas att det dröjer.

När jag var yngre spelade jag basket. Nu blir det vad som helst där det går att tävla mot sig själv eller andra.

Det är kul att träna, men jag skrattar inte. Jag tar i så mycket jag kan och om jag måste kasta mig in i en vägg för att nå en boll när jag spelar squash så gör jag det. Halvhjärtat finns inte. (Till vänster finns en bild på helgens squashskrapsår. Det kommer nya varje helg.) Om jag väljer att lägga tid på någonting vill jag göra det så bra jag kan. Annars gör jag något annat.

niklas-i-jeans1

Niklas vid vattnet

Och så tittar jag mig omkring på Bosön och ser alla stretchande och trippande elitidrottare som plötsligt har tränat färdigt. Märkligt.

En dag pratade jag med Nadja om det där och då var det inte så märkligt längre.

När jag slutade med basket började jag med styrketräning och naturligtvis körde jag på som en tok. Halvhjärtat fanns inte. Det var träning tre dagar och vila en. Året runt. Men resultaten uteblev och uppenbarligen gjorde jag något fel. Så jag läste på. Men det finns en ocean av träningsfilosofier, ungefär lika många som det finns människor som tränar hårt. Till sist hittade jag en som funkar för just min kropp.

Nu för tiden tränar jag styrka tre gånger i veckan och varje pass tar ungefär femtio minuter, inklusive uppvärmning. Kort och intensivt, och jag kör så hårt jag kan. Sedan vilar jag. Det tycker min kropp om. Jag spelar squash och badminton också, för att jag gillar att tävla. (När jag vinner.) Sammanlagt tränar jag fem gånger på en hel vecka.

Men Nadja tränar två gånger om dagen, sex dagar i veckan. En träningsmängd som gör mig illamående. Hon har dessutom sju grenar att hålla reda på. Hon kör stenhårt ibland, men det finns ingen möjlighet att göra det varje pass.

Stretchandet och trippandet är alltså en del av något större. För de flesta elitidrottare handlar det om att lägga band på sig och inte ta i för mycket. Överambition har förmodligen knäckt fler idrottskarriärer än lathet.

Så jag har ändrat inställning. Nu fascineras jag i stället av alla hårdsatsande människor som klarar av att stretcha och trippa, som tar sig till Bosön och tränar med ett långsiktigt mål. Människor som är på väg någonstans, med förnuft. Det imponerar.

(Bild med katten är tagen av: Peter Knutson)

Så, vad gör jag nu?

img_1565

...

Klockan är snart 20.00 och jag känner att kvällen redan är slut. Jag gillar inte att dagarna går så snabbt som de gör just nu. Jag hinner ju inte med någonting. Eller, jo… jag hinner med en hel del faktiskt men jag blir bara aldrig nöjd. Det enda som jag tänker på när jag går och lägger mig är på det där som jag INTE hann med. Dåligt tänkande. Eller hur?

Min träning har gått hur bra som helst och jag har en SJUK träningsvärk i rumpan, baksidorna och benen. Jag kan inte sätta mig på toalettstolen utan att hålla i mig i något. Såhär blir det alltid när jag inleder en ny hårdträningsperiod. Det är nu som jag verkligen känner att jag lever. Vad säger jag? Lever? Jag går ju runt och känner mig halvdöd mest hela tiden. Men det hör till man tränar hårt. Allt det där vet ni säkert.

På morgonen idag var jag hos min sjukgymnast Anna och vi körde bromsman. Hon märkte att benen var slitna efter alla utfallssteg igår så vi körde bara 4*5 st med bra fokus. Mellan varje set så masserar hon mina utsidor på låren. Hon trycker skithårt på dem för att få musklerna (senstråken) att släppa så att knäskålssenan inte ska dra snett. Gör den det så kan jag få ont i knäna igen och det vill vi inte. Anna är alltid så noggrann och duktig. Jag känner mig verkligen trygg när jag är med henne. Hon lämnar mig aldrig halvdan. Hon jobbar alltid hårt med varje detalj. Det gillar jag.

På eftermiddagen hade jag spjut med Anders. och så kul det var idag!!! Riktigt roligt. Jag tänkte att det skulle bli ett helvetespass eftersom jag var så trött. Men vi bytte fokus till att jobba med smådetaljer och idag gick krutet åt till att försöka få i stämbenet (mitt vänsterben, det främre benet) rakt innan jag kastar iväg spjutet. Det har aldrig riktigt varit min grej men idag hittade jag någon form av känsla.

nadja-liten-bloggen

...

Efter passet blev det massage… Mmmmm. Massage! Som jag behövde det.

Ikväll ska jag inte göra någonting. Jag sitter och planerar för veckorna som kommer och inser att jag förmodligen har lagt in för mycket i min kalender. Jag känner för att åka ifrån allt. Men det vore ju inte speciellt snällt för de som är inblandade. Ingenting är så skönt som att bara sticka utan att säga något. Det blir inte samma sak om man säger till innan. Håller ni med om det? Jag ska försöka att få en eller två helt tomma veckor så att jag kan åka ner till min älskade syster Bissan i Malmö. Det skulle vara så skönt att andas en annan luft, att träffa andra människor och att få träna på en annan plats. Jag älskar allt jag har här men jag tror också att det är bra att variera sig för att vakna till.

Nu vet jag att några av er väntar på att få svar på era kommentarer på mejlen, så jag ska svara på dem nu 🙂

Kramar till er,

Nadja

Nästa sida »

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.