Riovanschen
Riovanschen

Niklas Krog gästbloggar

Hej vänner!

Som ni kanske har märkt så har jag ibland frågat er om ni läsare skulle vilja blogga lite här på min sida. Jag har fått några svar men vill ha FLER! Visserligen är jag inte världens snabbaste med att lägga upp det ni skriver, men upp kommer det i alla fall.

Idag har turen kommit till Niklas Krog, som har kommit att bli en god vän till mig. Han är en av dem som kommenterar flitigast här på bloggen och det var också så vi fick kontakt från början. Jag var tvungen att anmäla honom eftersom han skrev på vartenda inlägg ;)

Nä, skämt åsido. Niklas är en otroligt skön kille som gillar träning och har en stor trut (ja, det vet du att du har ;) ). Niklas har också varit med på mina träningspass många gånger och är en av mina största utmanare i Wordfeud. (Tack alla ni som har lagt till mig för spel förresten, jag kommer att få det tufft i ett par veckor nu ;) )

Här har ni Niklas text:

niklaskrog-beskuren

Niklas Krog, författare & fd basketspelare

Hur hårt ska man träna egentligen?

Jag heter Niklas Krog och jag har fått äran att hoppa in hos Nadja som gästbloggare.

Jag spelade elitbasket i många år och när jag slutade med basket blev jag författare i stället – www.niklaskrog.se. Men jag håller fortfarande igång på alla möjliga sätt.

Ibland tränar jag på Bosön och då händer det att jag tittar på friidrottare, vissa av dem elitsatsande, och tänker vafasen, ska de inte ta i lite? Det är ett jäkla stretchande och trippande och ännu mer stretchande och trippande. Och så plötsligt har de tränat färdigt.

Jag tycker om att träna. Det finns en underbar glädje i att använda kroppen, en glädje som alla inte har upptäckt.

Du tränar och tränar, brukade min pappa säga. Har du aldrig tränat färdigt?

Nej.

Eller jo, en dag har jag det. Men jag hoppas att det dröjer.

När jag var yngre spelade jag basket. Nu blir det vad som helst där det går att tävla mot sig själv eller andra.

Det är kul att träna, men jag skrattar inte. Jag tar i så mycket jag kan och om jag måste kasta mig in i en vägg för att nå en boll när jag spelar squash så gör jag det. Halvhjärtat finns inte. (Till vänster finns en bild på helgens squashskrapsår. Det kommer nya varje helg.) Om jag väljer att lägga tid på någonting vill jag göra det så bra jag kan. Annars gör jag något annat.

niklas-i-jeans1

Niklas vid vattnet

Och så tittar jag mig omkring på Bosön och ser alla stretchande och trippande elitidrottare som plötsligt har tränat färdigt. Märkligt.

En dag pratade jag med Nadja om det där och då var det inte så märkligt längre.

När jag slutade med basket började jag med styrketräning och naturligtvis körde jag på som en tok. Halvhjärtat fanns inte. Det var träning tre dagar och vila en. Året runt. Men resultaten uteblev och uppenbarligen gjorde jag något fel. Så jag läste på. Men det finns en ocean av träningsfilosofier, ungefär lika många som det finns människor som tränar hårt. Till sist hittade jag en som funkar för just min kropp.

Nu för tiden tränar jag styrka tre gånger i veckan och varje pass tar ungefär femtio minuter, inklusive uppvärmning. Kort och intensivt, och jag kör så hårt jag kan. Sedan vilar jag. Det tycker min kropp om. Jag spelar squash och badminton också, för att jag gillar att tävla. (När jag vinner.) Sammanlagt tränar jag fem gånger på en hel vecka.

Men Nadja tränar två gånger om dagen, sex dagar i veckan. En träningsmängd som gör mig illamående. Hon har dessutom sju grenar att hålla reda på. Hon kör stenhårt ibland, men det finns ingen möjlighet att göra det varje pass.

Stretchandet och trippandet är alltså en del av något större. För de flesta elitidrottare handlar det om att lägga band på sig och inte ta i för mycket. Överambition har förmodligen knäckt fler idrottskarriärer än lathet.

Så jag har ändrat inställning. Nu fascineras jag i stället av alla hårdsatsande människor som klarar av att stretcha och trippa, som tar sig till Bosön och tränar med ett långsiktigt mål. Människor som är på väg någonstans, med förnuft. Det imponerar.

(Bild med katten är tagen av: Peter Knutson)

Så, vad gör jag nu?

img_1565

...

Klockan är snart 20.00 och jag känner att kvällen redan är slut. Jag gillar inte att dagarna går så snabbt som de gör just nu. Jag hinner ju inte med någonting. Eller, jo… jag hinner med en hel del faktiskt men jag blir bara aldrig nöjd. Det enda som jag tänker på när jag går och lägger mig är på det där som jag INTE hann med. Dåligt tänkande. Eller hur?

Min träning har gått hur bra som helst och jag har en SJUK träningsvärk i rumpan, baksidorna och benen. Jag kan inte sätta mig på toalettstolen utan att hålla i mig i något. Såhär blir det alltid när jag inleder en ny hårdträningsperiod. Det är nu som jag verkligen känner att jag lever. Vad säger jag? Lever? Jag går ju runt och känner mig halvdöd mest hela tiden. Men det hör till man tränar hårt. Allt det där vet ni säkert.

På morgonen idag var jag hos min sjukgymnast Anna och vi körde bromsman. Hon märkte att benen var slitna efter alla utfallssteg igår så vi körde bara 4*5 st med bra fokus. Mellan varje set så masserar hon mina utsidor på låren. Hon trycker skithårt på dem för att få musklerna (senstråken) att släppa så att knäskålssenan inte ska dra snett. Gör den det så kan jag få ont i knäna igen och det vill vi inte. Anna är alltid så noggrann och duktig. Jag känner mig verkligen trygg när jag är med henne. Hon lämnar mig aldrig halvdan. Hon jobbar alltid hårt med varje detalj. Det gillar jag.

På eftermiddagen hade jag spjut med Anders. och så kul det var idag!!! Riktigt roligt. Jag tänkte att det skulle bli ett helvetespass eftersom jag var så trött. Men vi bytte fokus till att jobba med smådetaljer och idag gick krutet åt till att försöka få i stämbenet (mitt vänsterben, det främre benet) rakt innan jag kastar iväg spjutet. Det har aldrig riktigt varit min grej men idag hittade jag någon form av känsla.

nadja-liten-bloggen

...

Efter passet blev det massage… Mmmmm. Massage! Som jag behövde det.

Ikväll ska jag inte göra någonting. Jag sitter och planerar för veckorna som kommer och inser att jag förmodligen har lagt in för mycket i min kalender. Jag känner för att åka ifrån allt. Men det vore ju inte speciellt snällt för de som är inblandade. Ingenting är så skönt som att bara sticka utan att säga något. Det blir inte samma sak om man säger till innan. Håller ni med om det? Jag ska försöka att få en eller två helt tomma veckor så att jag kan åka ner till min älskade syster Bissan i Malmö. Det skulle vara så skönt att andas en annan luft, att träffa andra människor och att få träna på en annan plats. Jag älskar allt jag har här men jag tror också att det är bra att variera sig för att vakna till.

Nu vet jag att några av er väntar på att få svar på era kommentarer på mejlen, så jag ska svara på dem nu :)

Kramar till er,

Nadja

Har vi glömt varandra?

Vänner!

jag-och-danni-pa-middag
Min kusin Danni & jag

Så längesedan det var! Hur har ni haft det? Det var ju nästan två veckor sedan som jag skrev något nu.

Jag har verkligen inte haft någon lust eller ork att sätta mig här vid datorn… Jag har tränat hårt och har känt mig ordentligt utmattad efter varje pass. Det är konstigt att något som jag tycker är så kul kan kännas stressande när jag inte har fullt så mycket energi som jag brukar ha.

Det hade varit perfekt att blogga varje dag dessa veckor för det har hänt så mycket :) Bland annat så har jag gjort en inspelning som jag tyvärr inte kan berätta så mycket om än. Men så fort jag får klartecken så ska ni självklart både få information och se klippet :) Det var väldigt kul och annorlunda att ha kameror och proffsigt folk hemma i lägenheten. Att få prata om aningen djupare ämnen än idrott var också motiverande. Jaja… ni får se själva senare.

Jag har tränat som en idiot. Mitt tuffaste pass var mina lopp på 400 meter efter ett styrkepass med djupa benböj! Jag kunde knappt röra benen och jag fick sådan syra. Jag ville verkligen bara försvinna. Just där och då undrade jag vad fan jag höll på med. Jag tänkte att ”jag skiter i vilket!” och ”gud så löjligt det är med idrott!” när det var som jobbigast. Ingenting av mina annars så positiva och starka tankar kunde slå igenom. Jag var uppriktigt förbannad över mitt val av passion här i livet. Jag sprang sex stycken lopp. På kvällen somnade jag redan vid 21.30. Varm och fullständigt förstörd. Det kändes som om att jag skulle få feber och vartenda led i kroppen värkte. Coach Leffe hade sagt ”det här kommer du att ha nytta av när du börjar tävla” på träningen timmarna innan och jag tänkte att han inte hade en aning om vad han snackade om. Men det har han såklart. Som vanligt. Jag kommer att bli urstark! :)

janne-jag-aker-insane
Jag & Janne åker INSANE

Vet ni vad jag har gjort mer då?

Jo. Jag har varit på Vasamuseet! Alldeles ensam. Det var väldigt mycket trevligare än jag hade förväntat mig! Min pappa från Italien och mina två italienska kusiner var på besök förra veckan och efter en tripp till Vasamuseet så talade dem om det så målande och glatt att jag var tvungen att gå dig själv. Och som jag mös. Jag gick runt i långsamt takt och läste på alla skyltar, tog bilder och åt sedan en halvgod lunch i deras restaurang. Jag var så glad när jag åkte hemåt för jag brukar aldrig göra något sånt här! Jag brukar bara vila hemma när jag inte har träning men nu tog jag verkligen tag i dagen och gjorde något på egen hand. Väldigt uppiggande :)

Mer som har hänt är att jag (eller, jag och jag. DE ordnade den!) har haft en sponsorträff med företaget Blomquist. Det blev en kväll på Gröna Lund där jag självklart ingick i ett lag som tävlade mot andra lag i en femkamp. Tja. Behöver ni gissa vinnarna? ;) Nej. Jag tror inte det var :D

Några karuseller blev det också och shit så jag skrek. Jag ångrar mig ju varje gång när jag märker att jag sitter fast och inte kan ta mig därifrån. Jag tycker egentligen inte att det är speciellt läskigt men jag stirrar upp mig själv. Det är lite småmysigt :)

Det blir inte mer än så här just nu. Jag ska sova. För imorgon ska jag och min träningskompis Danne åka till Kista Galleria och strosa omkring. På kvällen har jag ett tufft styrkepass.

vasaskeppet
Vasaskeppet

Sov gott och jag hoppas att vi hörs lite snabbare den här gången…

Kramar Nadja

NU BÖRJAR HÅRDTRÄNINGEN!

 

ida-och-nadja-pa-vm

Jag och norskan Ida på VM. Gladare miner i år!

Ä N T L I G E N !!!  Jag känner mig kanske inte 100 % i hela kroppen men jag är så pass frisk att jag får inleda min hårdträning för 2010 och det känns så inspirerande och roligt att jag skulle kunna ta med mig tältsängen till Bosön och sova där de närmsta två månaderna. Men nu ska vi inte överdriva. Alla vet vad som händer med lusten när man överdriver – den dör. Och det vill vi inte :)

Idag blir det extensiv löpning i form av 500-ingar och sedan styrka för överkroppen. En galen träningsvärk ligger och väntar runt hörnet alltså. Jag ser att den kikar fram med sin pigga små ögon, fnissar lite och säger ”Nu du Nadja, nu kommer du inte att kunna sitta eller ligga eller gå normalt på ett tag”. Vilken söt liten kompis den där fröken träningsvärk.

Jag drar till Bosön nu och återkommer med rapport om det inte är så att till och med fingrarna värker… Jag vet, inte alls troligt men Leffe är en överraskningarnas man och kan mycket väl ha kommit på en träningsmetod för mina händer :)

Kramar till er i solen (som skiner som aldrig förr)!

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.