Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

STaRK OCH STaRKaRe

Söndagspussen!  class= Palma är regnigt idag men det gör ingenting. Det är min vilodag och jag behöver inte gå utanför dörren om jag inte vill.  Lägret går bra och jag har hittills kunnat köra allting som varit planerat. Det gör mig tillfreds och lugn.  Jag äter god mat, mycket skinka och salami. Och på tal om mat så måste jag säga att jag älskar tapas! Plockmat är något av det bästa som finns...  Gillar du tapas? Jag tänker att man kan göra svenska tapas: bara slänga ihop en mix av allt möjligt och börja tugga. Ikväll blir det ett besök på La Perla. Har du varit där? Maten ska tydligen vara sagolik. Så jag hoppas på att gå därifrån smällfet.  Jag vill hinna vila innan middagen, så därför passar jag på att blogga nu. Och jag tänker att det är roligt för några av er är fortfarande vakna 🙂 Min förra inlägg har kommit så sent och jag har själv tänkt: "hur ska man orka vara aktiv här inne nu...!"  Imorgon börjar återigen en ny vecka och som vanligt får Malin kicka igång dig!  Här är hennes hälsning till dig denna gången: 
Hej godingar. Denna veckans träning koncentrera vi på hantlar. Använd inte för tunga men inte för lätta heller 😉 Tänk på att spänna bålen och gör rörelserna lugnt och kontrollerat. Inga hastiga rörelser. 6x45 sek och ni gör dom som ett cirkelpass. Alltså alla övningar är ett varv och sedan gör ni dom 6 gånger i 45 sek med 30 sek vila mellan varven. Känner ni att det är för lätt eller för svårt anpassar ni det bara som det passar er ❤️
Tyvärr kan jag inte lägga upp videos här, så vill ni se rörelserna i sin helhet så gå in på Malins instagram: malincharlotte_  Förutom träning så ville Malin tipsa om en annan grej: 
Ni som är som mig och behöver den där exakta kicken inför ert träningspass kan jag starkt rekommendera att beställa hem denna fantastiska dryck på https://www.cleandrink.se 
Imorgon börjar min sista träningsvecka här i Spanien. Jag ser fram emot värme och att få springa i lätta kläder. Det är en av de bästa frihetskänslorna som finns!  Sen får du gärna hålla tummarna för att jag klarar mitt mördarpass med 200-ingar. Förra veckan skulle jag göra 25 stycken men jag klarade bara av 15 och blev förbannad. Det bara gick inte att springa fler. Kroppen sa stopp och jag fick se mig tillfälligt besegrad.  Denna gången tänker jag klara fler. Jag messade Agne direkt efteråt som meddelade att loppen hade gått en aning för fort. Som alltid är jag het på gröten och kaxig inledningsvis. Allt känns ju så lätt innan jag blir trött!  Den här gången ska jag portionera mina krafter på ett smartare sätt. Hur fungerar du när du blir trött? När tanken tar slut? Blir du arg? Ledsen? Modlös? Tar du i lite till?  Nu skriker sängen efter mig. Mat och sovklockan följde med till Palma. Jag behöver sova.  Over and out pussgurka ❤️

ProBLeM.

  • Det är veckans allra sista dag och jag njuter av tända ljus i en lägenhet som är aningen för stökig men ändå ombonad och varm. 
Jag har sett fram emot söndagen SÅ mycket! För det är Malins pepp-söndag! Och nu då: jo nu har WordPress bestämt sig för att det inte går att ladda upp några bilder.
  • Det går inte heller att få mellanslag eller mellanrum i det jag skriver vilket gör att all text bara flyter ihop. Jag skriver aldrig såhär rörigt annars, det vet du ju 😉 Därför använder jag prickar och skriver i punktform. 
Jag har varit i kontakt med supporten men tydligen har alla användare samma problem. Du kanske är en av dem? Berätta i så fall? Hur gör jag?! 
  • Hur som helst, mitt kanske tråkigaste inlägg sen jag började blogga här. Sorry. Ville nog bara säga att Malin har skickat en hälsning till er och videos finns på hennes instagram inom kort ❤️
Hej alla godingar ☺️ Nu är det äntligen söndag och det är MIN söndag tillsammans med er 😍 💪🏼 Hoppas eran vecka varit bra och att träningen går framåt. Här kommer några övningar som ni kan rivstarta nästa vecka med. Tänk på att värma upp ordentligt och om det är något ni undrar över är det bara att höra av er och glöm inte att gå in på min Instagram och lova att bli vän med mig där, Malincharlotte_ 👊  puss och kram på er ❤️

Nya SöNDaGaR.

Hej sockertopp!  Onsdagskvällen är här och min kropp börjar tighta till sig igen. Alltså "tighta till sig" som i att huden börjar spänna runt musklerna. Det är en härligt känsla.  Jag ska egentligen inte alls skriva mycket idag. Men två saker vill jag ta upp:
  • Nästa år tycker jag att vi ska dra ihop ett gäng som springer/går i den mixade gruppen på Rosa Bandet-loppet! Vad tror du om det? ❤️
  • Söndag. Kom ihåg den dagen. Numera kommer söndagarna att vigas åt den här tjejen:
Hon heter Malin och kastar spjut i svenska landslaget. Hon tränar i Göteborg med min före detta tränare Anders Walther och om det är någon som är rolig att träna med så är det Anders!  Detta betyder att Malin kör en mängd med roliga och annorlunda övningar på sina träningspass! Och jag och Malin kom på att det såklart ska delas med er, så att ni kan plocka ut det ni vill och kanske hitta rolig inspiration i hennes träning ❤️  Varje söndag kommer Malin att ge er fyra nya övningar som ni sedan kan titta på via hennes instagram: malincharlotte_  Jag har en liten hälsning från Malin till er:
  • "Hejsan alla underbara läsare. 
Jag heter Malin Haglund och bor i Göteborg. Jag tränar friidrott och min gren är spjut.  Jag har fått äran att sammarbeta med Nadja och kommer ha en "egen" dag på hennes blogg där jag lägger ut några videos och förklarar övningarna. 'Malins söndagar' kommer den heta. För mer inspiration kika in på min Instagram; Malincharlotte_ " Hoppas du kommer att se fram emot söndagarna! Kanske en mängd med bra övningar inför loppet vi ska köra tillsammans nästa år?? ❤️ Nu ska jag ladda inför föreläsningen jag ska hålla imorgon... en kaffe, ett tänt ljus och mjukiskläder på.  Allt är som det ska. Och PS. Har du sett att du fått svar på din kommentar från förra inlägget? Jag har varit SÅ effektiv idag ☺️ Puss och kram Tack för all värme, Nadja 

1-0 TiLL ViLjaN.

GODMORGON DARLING ❤️ Här får du en toabild:  class= Eller ja... det är från en bajjamajja. Från i söndags. Från ungefär en timme innan Rosa Bandet-loppet.  class= I söndags var det nämligen dags för min adept Jeanine att ta sig an sitt mål: att klara av milen på Lidingöloppet.  Och hon hade ingen aning om att jag faktiskt skulle springa loppet med henne. Jag hade skrivit dagen innan att jag skulle komma och heja på henne och alla andra som har jobbat runt henne sa samma sak.  Hon trodde in i det sista att hon skulle ta sig runt själv.  Jag bytte om i smyg, fick köra "nervös-kissen" tillsammans med projektets allt-i-allo Micke och överraskade sedan Jeanine mitt i hennes uppvärmning.  Loppet sköts iväg och Jeanine kämpade SÅ hårt och tappert. Hon fick svallningar under loppet (eftersom medicinerna hon fortfarande tar påverkar henne) och jag kunde inte göra mycket för att svalka henne. Hon sa att det kändes som om att hon höll på att brinna upp.  Jag försökte blåsa på henne, på halsen, pannan, under tröjan... vi hällde kallt vatten på hennes handleder och på huvudet. Ingenting hjälpte. Och ändå fortsatte hon!  Hon är min hjältinna alla dagar i veckan! Det har varit en enorm ära att få göra det här projektet tillsammans med ICA, Cancerfonden, Lidingöloppet och Jeanine. Jag har haft så himla roligt och dessutom fick jag, som grädde på moset, känna på hur det är att springa en mil.  Jag har inte gjort det tidigare, för jag tränar inte den typen av träning. Men nu fick jag blodad tand och kan absolut tänka mig att ha det som ett stående inslag i livet, en gång per år.  Så fort det sista avsnittet av "Jeanines väg till Rosa Bandet-loppet" kommer ut så delar jag det här så att du kan se det. Jag tror att du kommer att känna peppen och sedan anmäla dig till nästa års lopp! Spring med mig och Jeanine vet jag! ❤️ Förutom filminspelning och löpning så har två roliga saker hänt:
  1. Jag har inlett min hårdträning, på riktigt.
  2. Jag har gjort en stor intervju i Runner's World.
Jag brukar vara dålig på att dela med mig av intervjuer här, för jag tänker att det inte är så fruktansvärt roligt att läsa om mig igen om man redan gjort det en gång.  Men nu var det längesedan och dessutom står det om Jeanines uppladdning och upplägg i den så den är mer än värd att dela.  Det är tisdag och kroppen är stel efter milen i söndags. På torsdag håller jag i en föreläsning här i Stockholm innan jag åker ner mot Växjö igen.  Vad har du för skoj inplanerat i veckan? Jag vet att Cissi är på läger. Lyxosten. Jag vet att mamman kämpar för sitt liv. Heja dig! Jag vet att Nina K också kämpar med smärtor. Puss och energi till dig! Jag vet att många av mina läsare sprang 3-milen i lördags och fortfarande har ont idag. Ni är så BRA!  Uppdatera mig. Jag ska ställa mig i duschen, stretcha baksidorna och sen sätta på en kanna kaffe. När jag är klar sätter jag mig här med dig.  Vi ses snart ❤️  Puss.

Nya MåL.

Älskade bekantskap, värmande vän och kloka bollplank ❤️ Jag har påbörjat så många inlägg, raderat, börjat om och raderat igen. Varje gång jag har satt mig för att skriva så har en stress kommit över mig: "jag har inte tid att sitta här, jag behöver göra något annat. Jag behöver göra något nyttigt".  Upp på det så har sidan låst sig, det har inte funkat att publicerat bilder, den har stängts ner utan förvarning och mitt tålamod har trytit.  Det har varit för mycket problem och jag är så trött på WordPress att jag skulle kunna stämma skiten. Nu är jag ju en liten fegis egentligen, kombinerat med för lite ork att driva en sådan process, så det kommer aldrig att hända. Men tanken är rolig.  Jag har haft tre månader med en märklig inre stress och oro. Jag har haft svårt för att sätta fingret på vad det har varit. Jag har haft svårt för att ge mig själv de här stunderna med bara dig.  Hela sommaren bestod egentligen av att jag skulle få min bristning rehabiliterad så att jag skulle få tävla innan säsongen tog slut. Att ha ett timglas i ögonvrån varje vaken stund är påfrestande.  Rehabiliteringen gick ju bra och jag hoppade på nästan full ansats några dagar innan SM. Jag tänkte att det skulle gå vägen men när det väl blev dags tog jag ett beslut som är så olikt mig att jag typ fick fem identitetskriser på en och samma gång: jag sket i att tävla. Jag chansade inte. Jag bröt ett mönster.  Och det är jag glad för nu men det medförde en mängd med känslor som jag har behövt hantera. Och det är sedan gammalt - det kostar energi att hantera situationer.  Förutom krånglande hemsida, en skada och inre stress så har jag också fått huvudbry över mitt tempel - min kropp. För några månader sedan fick den fnatt och jag åkte in akut till sjukhuset.  Jag satt i bilen, 22:00, när jag plötsligt fick kramp över luftstrupen och trodde för några sekunder att jag skulle kvävas. Jag kunde inte svälja, skrika på hjälp eller vrida på huvudet.  Men jag blev hittat i min bil och fick hjälp till sjukhuset av underbara Ramona. En vän som du snart kommer att få lära känna mer.  Det läskiga var att jag bara kunde andas väldigt långsamt in genom näsan. Och det enda jag kom ihåg var att jag tänkte: "håll dig bara lugn, får du panik och pulsen går upp så kommer du inte att få luft alls".  Jag fick träffa en noggrann och duktig läkare. Han gick igenom näsa, hals och öron.  Ingenting. Som alltid visade min kropp på bra värden och det har varit frustrerande att inte få veta.  Jag har fått kramp i halsen tidigare, men aldrig över struphuvudet och inte så att jag inte kan andas... och givetvis har den här oron också funnits med under sommaren.  I det stora hela så har sommaren varit ganska trist. Vilket är befriande är erkänna. Jag har haft magiska somrar, halvdana somrar och skittråkiga. Och det är ingenting konstigt. Det är precis sådär hela livet är. Ibland svinkul, ibland mellanmjölk och ibland en pina.  Nu är det här såklart en summering. Ett snitt, liksom. Givetvis har det funnits ljusglimtar! Jag har haft glada vänner på besök, jag har badat (!), jag har fått äran att vara träningskompis till Jeanine.  Jag har gjort roliga intervjuer, jag har grillat, jag har varit på bra föreläsningar.  Jag har firat födelsedagar hos människor jag älskar, jag har dansat, jag har varit med på spelkvällar, jag har träffat nya människor.  Jag har gått promenader (försöker hitta magin i det). Och! Det kanske mest spännande av allt: jag har börjat träna min egen mamma!  Hon var prisutdelare på Veteran-SM i Karlskrona och bestämde sig efter det att hon ska tävla nästa år! Och eftersom hon har haft svenskt rekord i längdhopp så förstår du ju att hennes krav inte är speciellt låga - hon ska VINNA Veteran-SM.  Hennes tanke är att gå ner 20 kilo, träna fyra gånger i veckan med min hjälp och sen köra teknik i dem grenar hon väljer att tävla i.  Hela hennes resa kommer du att kunna följa här och på min instagram. Hur tror du att det kommer att gå?  För egen del är två läger inbokade och inomhussäsongen hoppas jag få starta tidigt. Jag är ganska trött på att träna utan att få mäta mina krafter. När jag nu dessutom börjar se slutet på min karriär så känns det extra värdefullt att kunna tävla.  Och att jag skriver "se slutet" betyder nu inte att slutet väntar runt hörnet. Jag ser i alla fall två år framåt. Det jag menar är att det är mer tydligt nu att allt har ett slut, mer tydligt än när jag var 16 om man säger så.  Dessutom har jag mål kvar att uppnå innan ni blir av med mig ❤️ Jag har träningsvärk efter ett pass igår som skulle vara "lätt och enkelt". Och mer väntar. Jag hoppas att min kära mor har samma känsla.  Största kramen, skratt åt ditt håll och puss ❤️ Nadja 

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




KäNNeR Vi VaRaNDra?

Hej sommarglada du! 

Vad gör du och är det kul? 

Jag har precis kommit hem från en sjutimmars resa från Öland. Jag bor i Norrland och jag skulle inte från Öland till Köpenhamn.

Det var bara OÄNDLIGA köer.

Köer som stod still. Köer som ringlade sig så långsamt framåt att till och med en sengångare hade fått ståpäls. 

Att hela Sveriges befolkning är förälskade i denna mysiga lilla ö hade jag ingen aning om. Nu är det visserligen bråk om huruvida Öland är en ö eller inte, men vad vet jag. 

Vad tycker du? Kan man säga att Öland är en ö? 


För att en ö ska kunna vara en ö finns det tydligen vissa kriterier som ska uppfyllas:

  • Det ska vara ett landområde som är omgivet av vatten - check
  • Bebott av minst 50 personer - check 
  • Och saknar förbindelse (bro eller tunnel) till fastlandet - ajfan. 


Varför kom jag in på det där? Jo, för att jag är så satans nyfiken av mig och var tvungen att kolla upp om jag verkligen kan skriva "ö" om Öland. 

Nu är jag dock inte så nyfiken att jag gör en utredning av det. Och jag kollar inte källor mot varandra utan nöjer mig med första bästa källa som google serverar mig. Så det så.


Det var sååååå längesedan vi hördes och jag vet nästan inte hur jag ska uttrycka mig i skrift längre. 

Jag har haft skrivpaus. Eller ingen ork. Eller bara varit för osugen. Osug är inte en bra känsla. Den är kvalmig och jobbig och otroligt svårhanterad. Och någon gång började jag på ett inlägg som raderas när jag var halvvägs in.

Då började jag gråta. Och stängde ner mobilen. 

Jag tror att det var ren och skär trötthet. 


Jag brukar inte vara så lättknäckt. 
Vad har hänt sen sist då? Ja du... MASSOR! 

Min syster Gisela har öppnat sin egen klädbutik i centrala Karlskrona och jag är en stolt storasyster. 


Butiken heter FAB och jag märker att jag säger det lite extra utdraget: "Faaab" när någon undrar över namnet. Som för att få prata om den lite längre. 

Att vara stolt över någon annan än sig själv är roligare, för då kan man skryta ohämmat. Det är ofint att göra det om sig själv. 

Det vet alla.


Men det här... det här är SÅ roligt! Butiken ligger på Ronnebygatan 47 och du är välkommen in när helst du vill. 

Kläderna är så somriga, kvinnliga, busiga och klassiska på samma gång. 


OM du går in där... då bara måste du säga att du hänger här inne också. Jag är inne i en känslig period och kommer antagligen börja gråta för det också annars. 

No pressure. 

Och över till något annat - anledningen till att jag inte haft så mycket tid över för att skriva, förutom olusten, har varit träning och reklamfilm. 


Jag har, och håller fortfarande på med, en inspelning för ICA i samarbete med Cancerfonden och Lidingöloppet. 

Det är en miniserie där jag har fått äran att vara tränare för en tjej som också har haft cancer men som nu vill träna upp sig.


Tjejen, den här kraftfulla och tuffa kvinnan, heter Jeanine och hon förgyller programmet med sin envishet och sina brinnande ögon. 

Jag gillar henne verkligen och när jag var uppe i Stockholm förra gången passade jag på att träffa henne bara för att fika. 


Hon har det där som jag beundrar så mycket hos andra människor: mjukhet men ändå ett jävlaranammar, attityd men ändå inte stöddig, en stark vilja men ändå inte påstridig. 

Jag ska träna henne fram till rosa bandet loppet i september och avsnitt 1-3 är redan ute! 

Vill du se dom så ska du få en länk:

Den här går direkt till avsnitt 1
jag hoppas hoppas hoppas att du vill se den och följa vår väg mot den där jobbiga milen. 

Ja, EN mil är jobbigt för mig. Jag är en explosiv idrottare. Men måste jag så dammar jag såklart av en mil. Men det tar emot. Det ska jag inte ljuga om.


Hrm. Var det något mer? 

Nä, jag tror inte det. Jag tror att jag måste hoppa in i duschen bara. Jag fullkomligt osar skit. 

Visst är det jobbigt när du inte klarar av att sitta i närheten av dig själv för att du inte luktar gott? 

Jag hoppas att du har en bra sommar. Att du grillar massor och att solen tittar till dig så ofta det går.

Puss på nosen ❤️



JaG KäNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det är onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan känna stressen i mellangärdet... men jag tänkte komma in hit och fånga upp lite av din goa energi innan jag fortsätter. 

Jag vill berätta om det där som jag inte ville säga något om tidigare.


För ungefär två månader sedan så hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tänker - det som alla läkare också tänkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skämtat om det här med min mamma och syster under pågående process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


Så gjorde vi även nu. Även om jag märkte på mamma att hon visade mer vrede denna gången. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvår sedan och hon tjatade på mig, med en förbannad ton, om att ringa och påskynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du är ju för fan inte ens friskförklarad ännu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag märkte på mig själv att jag gillade att det drog ut på tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gången. Jag började förbereda mig mentalt på alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna få tävla den här säsongen om dom skulle säga "bröstcancer". 


Jag hade tänkt fråga om hur allvarligt det var, jag hade tänkt be dom att vänta med min behandling, jag hade tänkt få köra min sista säsong. 

Jag upptäckte knölen när jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var där helt plötsligt. Hård, konstig, på bakre delen av bröstet. 

Jag tänkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte få bröstcancer också. Och inte nu. Inte nu när så mycket redan är genomgått. 

Jag berättade för mamma och hon fick känna på den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne så allvarlig som när hon sa: "du kollar upp det där... nu". 


Min bästa vän Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle få en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina närmsta har vetat om det här, men jag kände att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara något. 

Jag åkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ändå så likt. 

Korridoren såg ut ungefär som på Karolinska och jag kunde känna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"Här går jag. Igen. Mot något som kanske blir rond två. Hur kommer jag att hantera det en andra gång? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebär. Jag vet hur det känns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att känna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag måste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag säga till Agne? Vad ska jag säga till mina sponsorer? Vad ska jag säga till mamma? 

Tänk att jag går här helt ensam och ingen vet vad jag går emot. Jag kom in genom dom där svängdörrarna och jag kommer att gå ut igenom dom igen om några timmar och allting i världen kommer att vara som vanligt. Man är så liten på denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför går jag här? 

Men det är säkert ingenting. Jag är ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det är jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst ändrar den i storlek hela tiden? Det är säkert ingenting. Jag är så löjlig. Och här går jag och tar upp tid för läkare och andra som är sjuka, på riktigt. Vad gör jag ens här? 

Vem ska jag ringa efteråt? Vem blir den första? Jag är helt ensam i en stad jag inte känner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa någon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hålla mig till den? 

Jag har ju tänkt att jag ska ta tid för mig själv efteråt. Jag ska gå ner till vattnet, plugga in musik i öronen och sväva iväg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efteråt. Hon propsade på det. Men jag har ju faktiskt förberett henne på att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon måste förstå. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela släkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och säga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? Säga att allt är bra, för att vinna lite tid? 

Nej. Sådär kan man ju inte göra. Och förresten så vet jag inte vad det här är. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen när jag satte mig i väntrummet på Växjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gången. Jag var så mycket lugnare. Jag minns inte att jag var såhär nojjig. 

När läkaren ropar mitt namn går jag in. Ett grått rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tänker hela tiden: "dom kommer inte att hitta något, dom kommer inte att hitta något... och varför i helvete är jag ensam här?!"

Mina undersökningar går snabbt och läkaren som gör mitt ultraljud berättar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag är inte friskförklarad ännu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tänka innan läkaren säger att hon inte ser någonting som är onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna är aningen förstorade men att det inte är någon fara. Dom ser friska ut och så förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar på hennes skärm men är helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

Två månader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, säger tack, rusar ut och påminner mig själv om igen om att jag borde skämmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

Jävla mamma att pressa mig att gå och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal när jag kom ut. Jag andades den friska luften istället. Tänkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. Människor på väg till sina egna ärenden, fåglar på bänken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började gråta. Jag tänkte att det borde vara av lättnad men jag kände det inte. 


Jag kände mig bara tom. Och besviken på mig själv för att jag hade varit så orolig och rädd där inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte på musiken i bilen och jag kollade på min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom håller ihop och dom har lyssnat på mig" tänkte jag medan jag skickade iväg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jävla lättnad!". 

Jag åkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mängder av den. Kissade på stationen, kollade på systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade så att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen på rösten avslöjade henne. 

Hon lät chockad när jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skämdes återigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gåttt på det om jag hade kört den. 

Hon känner mig. Och när jag träffade henne efteråt sa hon att jag hade varit tyst oroväckande länge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag själv minns. 

Jag hade säkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

Så, nu sitter jag här. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsätter att rusa på. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden väntar inte på någon..." och jag känner det ännu mer tydligt just idag. 

Ingenting väntar. Vi behöver bara älska dom vi älskar, vara närvarande, ge varandra värme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. Så som jag alltid gör. 

Var rädd om dig ❤️

Kram,

Nadja 




Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.