Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




Envist framåt.

Torsdag kväll och jag sitter med dig i tankarna. Jag har sprungit intervaller på kvällspasset och jag utvecklas åt det håll jag vill. Jag har sänkt både mina snitt och topptider och kroppen växer sig allt starkare. Jag får ut mitt löpsteg bättre, jag har blivit mer hoppig och mina muskler studsar under huden. Jag är för det mesta trött och lite låg och går på energireserv, men det fanns ingenting annat att räkna med nu när hårdträningen väl satte igång. Min fördel denna gången är att jag var medveten om det innan jag klev in i det. Förra året hade jag glömt bort hur det var.  För det var så länge sedan. Jag fick en otroligt stor mental smäll då ingenting var som jag trodde.  Men, mentala smällar är min specialitet. Och som vanligt har vi bara en sak att göra: vi får välja.  Och jag är glad att jag valde att fortsätta stå i. För idag är jag bättre än då. Och jag närmar mig sakta men säkert den plats jag vill vara på.  Jag har satt "Agne-Nadja-pers" i både djupa ben, halva benböj, enbensbenböj och intervalltider.  Och på halva benböj är jag PRECIS lika stark som jag var innan jag slet av hälsenan och fick cancer!!!  DET, min vän därute, är min största seger hittills. Det var min utdelning till mig själv för att jag inte har slutat att hoppas.  Jag har ju aldrig vetat att det går att bli lika stark igen. Så du har säkert märkt mina tvivel många gånger.  Ingen har lovat mig att det går. Ingen läkare har sagt att kroppen ska kunna göra så. Jag har bara fått lita på att det ska bli så.  Och nu vill jag bocka av fler moment på min lista. Jag ska bli lika snabb, jag ska hoppa lika långt, jag ska bli lika uthållig igen.  Snabbhetsmässigt ligger jag tre tiondelar ifrån på 60 meter... det är inte mycket. Det hämtar jag in. Men sen är det snabbhetsuthålligheten. Och den är kruxig. Men Agne har en plan och jag följer den. Hoppstyrkan är inte heller på plats än, men jag har börjat lägga in mer och mer hopp och nog fan ska det där gå vägen det också!  Jag får plocka delar pö och pö. Jag får pussla och fortsätta vara tålmodig.  Förutom framsteg i träningen så har jag fyllt år... det blev inte mycket firande men jag tänker att jag sparar det tills siffran står i 35.  Viktigare denna gången är det att både trillingmorfar och Veronica här inne har fyllt år! ❤ Är det någon mer som jag har glömt?  Finns det fler vårbarn här inne?  GRATTIS till er från Växjö även om det kommer lite sent... ❤ Jag vill också berätta att min lillasyster Bella är en driven liten tös. Ja, hon kommer alltid att kallas "liten tös" då hon är minsta tjejen i skaran...  Bella har tillsammans med sin kille Peter ordnat världens häftigaste sommarnöje! Se här: På den här länken kan ni läsa om vad dom håller på med. Du och dina vänner kan åka ut på landet och spela beachvolleyboll tillsammans. Få maten serverad och tak över huvudet.  Och om du säger att du är skickad härifrån så ska jag ta mig tusan se till att du får en extra liten överraskning ❤ Kvällen närmar sig sitt slut. Någon av er kanske ska fira födelsedag, en annan kanske kollar tv, någon annan kanske hänger här. Oavsett vad du gör så hoppas jag att du mår bra och att du får sova gott inatt ❤ Puss och kram.

AllT GöR DiG STaRKaRe.

Reste vit flagg från sängen när jag vaknade. Time-out. Stopp. Hjälp mig upp.  Gå ingenstans innan du har slitit upp mig.  Helgen blev blandad för mig. Ett nytt årsbästa i godkänd vind - 5.75 direkt i första hoppet kändes stabilt. Att det var första gången på 17 steg peppade mig och jag kände att jag har bra med fart in mot plankan men ryggar en aning precis innan och litar inte på att jag hanterar hastigheten ännu.  Dessutom är jag fortfarande alldeles för fokuserad på plankan och på att få ett godkänt hopp vilket gör att jag inte släpper loss 100%.  Så det blev 5.75, tramp i dom andra hoppen och full satsning i sista.  Jag attackerade som en galning in men hade NOLL KOLL framme vid plankan och landade på 5.66 stående, ungefär.  Kroppen föll framåt och jag var inte stark nog att lyckas hålla upp överkroppen och göra "mig stor" i uthoppet.  En träningssak.  En motiverande sådan. För precis som jag skrev i mitt förra inlägg så har vi en fin grund nu.  Och jag blev förvånad över att löpningen såg så pass bra ut.  Min kropp HAR DET! Allt finns här! Det, tillsammans med min motivation, kommer att ta mig tillbaka.  Några orosmoment är hanterade:  - rädslan för att inte orka alla sex hopp på full ansats. - tvivel på att jag skulle kunna få tillbaka min snabbhet.  Jag blir mer och mer säker på att det mesta i livet handlar om sådana här saker: att göra det trots att vi är oroliga eller rädda eller inte tror på oss själva varje sekund.  Jag ville se för mig själv om det var så. Jag har varit sugen på att testa hur mycket jag kan utföra trots allt jag känner.  Hur mycket kan vi kontrollera själva?  Det är SÅ spännande.  Och vi kan alltid testa oss själva.  När jag kom från tävlingen på Ullevi så var jag först besviken på mig själv. Jag tyckte att jag borde ha hoppat längre. Jag blev resultatfokuserad. Ledsen bara för att jag hade förväntat mig mer.  Så på hotellet släpade jag alla mina väskor fyra trappor upp. Jag straffade mig genom att låta bli hissen.  Var så trött i benen men tänkte i varje steg att det var rätt åt mig. "Gå bara. Du får ta hissen när du gör det du ska".  Så om jag hade haft en hiss till min lägenhet en trappa upp igår SA HADE JAG TAGIT DEN!  För jag använde min besvikelse till att åka till Värendsvallen på kvällen, möta upp underbara Agne och springa intervaller.  Jag var så trött. Jag hade SÅ ont i ländrygg och huvud och diskuterade med Agne om vi ändå inte skulle skjuta på det till måndag.  Men jag vill utveckla mitt pannben och vet att det förmodligen är så här jag kommer att känna en andradag i mångkamp. Så varför inte bara träna på det? Träna under sådana förhållanden som jag ändå kommer att utsättas för senare?  Med dom tankarna sa både Agne och jag: "vi kör!" och jag la benen snabbt i högläge för att få några minuters återhämtning.  19.30 gled jag in på ett soligt men kyligt Värendsvallen. Började värma med cementben. Och det enda som gick i mitt huvud var "du blir stark av det här, det här är viktigt för framtiden. Du måste göra jobbet".  En 600-ing som start och fem minuter senare en 400-ing.  När jag gick i mål fick Agne springa efter ispåsar, för jag kände bokstavligen inte mina ben.  Domnad, smärta i vartenda cell och givetvis så frågade jag mig själv vad jag håller på med. Så som jag alltid gör när jag upplever smärta utöver det vanliga.  Jag stånkade och stönade och skrek. När syran slår till känns det på riktigt som om att jag ska dö. Och jag kan inte göra någonting mer än att härda ut. Det är vidrigt.  Med efteråt... EFTERÅT kära vän. Då känner man sig så sjukt stark!  Agne verkar känna mig bra redan nu för på min fråga varför jag gör det här svarade han direkt: "för att du älskar det!" Och jag svarade: "inte just nu, men jag kommer att älska det i efterhand. Ikväll".  Och så blev det. På kvällen kom alla positiva känslor. Känslan av att du inte viker ner dig, känslan av att du gör det du ska. Känslan av att du stretar emot allt som är naturligt.  Alla borde få känna dom där känslorna. Dom är verkligen livet.  Och förlåt om jag tjatar, men jag har på riktigt världens coolaste coach!!! Vem åker ner till vallen en söndag 19.30 för att se en galning springa lopp mot en målbild som dom flesta höjer på ögonbrynen åt? Jo - min coach gör det.  Det säger allt. Och kommer alltid att vara tillräckligt för mig. Handling på det viset är vackrare än alla ord i världen.  Jag får inte vila idag heller. Jag ska köra ett kulpass och mage och rygg och jag tror att vilan kommer imorgon. Men det gör mig ingenting. Jag skulle kunna träna varje timme om kroppen höll ihop för det.  Tack för allt ni skrev i förra inlägget. Jag har inte hunnit svara på allting men varje ord är läst och memorerat hos mig. Som styrka kommer det ut dom dagar jag behöver det. På så sätt är du med mig. På det där sättet finns du i din här kroppen genom varje träningspass och tävling jag gör.  Puss & kram och high five ❤️ PS. Tack Janne Bäck för fina bilder! Och den långa, jättestarka kramen jag fick. 

EN VåG aV HoPP.

Vi är tillsammans igen!  Winnerbäck och jag hänger i soffan och jag drar djupa andetag av njutning.  Ensamhet är bara härligt när jag själv väljer det. Och det har jag gjort just nu. När nya låtar kommer vill jag vara ensam. Höra vartenda ord, försöka förstå budskapen. Dra paralleller till mig eget liv.  Alltid träffar han lika rätt.  På ett eller annat sätt.  "Jag ska försöka stå stadigt när världen välter...." Jag gjorde en radiointervju i morse.  Det lagades mat i studion och jag fick äran att vara gäst. Att jag sen fick smaka den goda fruktsalladen blev lite pricken över i:et. Jag har inte fått någon länk ännu så jag vet inte vart jag ska skicka dig. Men du får en så fort jag hittat den.  Direkt efter intervjun åkte jag till Markus-massör för att ta hand om den kropp som satt personligt rekord för nya Nadja på 60 meter!  SÅ GALET HÄRLIGT! Det är en känsla utan dess like när benen börjar pinna på. Resten av kroppen har ibland lite svårt att hinna med men det är sånt som kommer ju fler snabba lopp jag springer.  Det är en kick att kunna slå sig själv och det man har presterat tidigare. Det är alltid den mest tillfredställande känslan. Att veta att jag gör något rätt. Att känna att träningen ger resultat.  Och att ha Agne vid min sida gör mig stark. Han är stabil och tydlig. Självsäker och planerande.  Precis det Carro gav mig som råd när jag frågade henne om vad jag kunde förvänta mig av samarbetet med Agne: "raka rör Nadja, det är alltid raka rör".  Hur många människor i din närhet kör med raka rör? Visst är det enklare att veta vart man har andra om man vet att dom alltid säger som det är, som dom känner, vad dom tänker?  Så har vi sparat det största till sist: gårdagens hjältinna!  SANNA KALLUR!  Hur ska någon kunna sätta ord på det magnifika som hände på Stadion igår? Vem ska klara av att hylla denna kvinna som visat en hel värld att allt finns inom oss om vi håller ut och biter ihop?  Jag vill läsa den artikel som får ihop det här. Vem reser statyn? Vem flyttar kungaparets alla prylar från slottet? Vem namnger stjärnan på himlen? Vem designar nästa års frimärke? Vem delar ut bragdguldet?  Det är så lätt att sitta hemma och klanka ner på någon annan. Att säga att "det där kommer inte att funka serrö, det där blir för svårt". Det är lätt att vara expert i soffan med en chipspåse i handen och tycka att våra hjältar ska lägga av. Eller hur?  Den här hjältinnan har aldrig gett upp. Och det kraftfulla i allt det här, det där som gör det hela extra underbart, det är att någon satte chipsen i halsen igår.  Jag vill nästan alla människor väl, men människor som försöker att förminska andras ambitioner, mål och drömmar har jag inte mycket för. Jag tycker synd om dom. För när slutade dom själva sträva efter något?  Det Sanna gjorde igår är en våg av hopp mot allt det där.  Låt oss blåsa medvind i varandras ryggar! Alla gånger vi kan och får möjlighet.  Med ny energi ska jag plocka undan här hemma innan jag drar iväg på ett styrkepass. Snabba ryck, benböj och hopp står på programmet.  Det blir mitt sista pass inför helgens tävling i Halmstad på söndag.  Håller du tummarna? ❤️ Ha en hoppfull dag. Här får du en puss på pannan.  Nadja 

Wiihooo! 

"Det är en fin dag idag... Vet du vad jag gör när jag blir ledsen?" Winnerbäck har släppt ännu en låt på sitt nya album som tydligen kommer på fredag.  Jag kan knappt hålla mig. Jag längtar så väldigt mycket.  På fredag kommer jag att sätta mig i något gräs i någon park och försvinna in i den där världen som bara Winnerbäck kan skapa.  Men idag är jag här hos dig!  För att berätta om mitt lyckorus.  För att berätta om en kropp som piggnar till, ben som vill springa och muskler som blir mer och mer spänstiga.  I söndags hoppade jag längdhopp på Västra Mark.  När jag tittar på bilden här ovan så ser jag att jag börjar likna "gamla Nadja" igen. Inte lika stark ännu. Men visst kan vi inte se ett spår av cancern?  Jag kan själv inte förstå när jag ser bilder idag. Jag börjar se ATLETISK ut igen! Och jag vet att det är osvenskt att heja på sig själv, men sådant skiter du och jag i. Vi behöver alla backa upp oss själva mer. Det är inget fult i det.  Jag hoppade 5.74 och 5.72 men hade fyra tramp. Kastvindar och klapp från publiken gjorde mig galen och jag fick inte ansatsen att stämma.  Det blir alltså bättre och bättre och det bästa av allt: HÄR FINNS DET MER!  Det sprutade känslor inom mig igår. Kombinationen av att få hoppa på hemmaplan och att många vänner och familj hade kommit för att heja gjorde mig känslosam. Jag presterar alltid bättre under sådana förhållanden.  Jag kan prestera på känslor.  Adrenalinet är min bästa vän. Jag hörde mina systersöner mellan varje hopp: "Naaaaaaadjaaaa! Nadja, kom! Heja! Här är vi!" Barn i en tävlingsmiljö kan vara något av det bästa. Dom påminner om den där lättsamma känslan, tanken som fanns när jag var liten - att allt är möjligt.  Igår vaknade jag och mådde bra i kroppen. Träningsvärk i magen men ändå inte sådär överkörd. Åkte till Växjö och körde både kula och styrka. Så idag känns det värre. Haha, man ska aldrig ropa hej innan en vecka är slut.  Idag står sprint på schemat och vila imorgon. En perfekt planering som både Agne och jag har upptäckt är bra för mig.  Tack för helgen, alla som kom!  Ja, jag vet... Selfietider var det. Ett viktigt moment.  Priset skulle få hedras som om det vore en SM-medalj.  Nästa tävling väntar i Halmstad och sedan rullar det här friidrottslivet på.  Jag skulle vilja skriva mer men måste äta frukost innan passet. Mer och roligare kommer en annan dag.  Puss & kram från en glad ❤️

DeN iNRE KaMPeN.

Morgonen nalkas... Jag är hemma i Växjö igen. Efter två dagar i Borås, en i Nybro och två dagar i Karlskrona. Jag har varit på äventyr vet du! Och inte vilket äventyr som helst. För jag har tävlat! Jag vet. Jag borde sagt till dig. Men jag ville göra allt i min ensamhet. För att inte få frågor jag inte kan svara på, förhoppningar jag inte kan leva upp till och stress jag inte kan hantera. Men just nu är jag SÅ lycklig och lättad och jag älskar att jag vågat komma igång igen. Älskar alla bra människor omkring mig som får mig att tänka offensivt och modigt. I början var jag nervös som du vet, eftersom Agne tidigt sa att jag var tvungen att jobba med min acceptans-nivå. Jag gjorde som han sa och kände till slut att allt är tillåtet. Det får gå precis hur som helst, för det stora i varje resa vi gör, det är oftast att bara sätta igång. Gör vi inte det så blir vi stående. Stilla och på samma plats. Med tid som rinner ifrån oss. Visioner i huvudet och väldigt lite action i verkliga livet. Jag ville inte låta min vision om att få slå mitt personliga rekord igen, bara bli en grej i mitt huvud. Jag ville börja fightas för den, på riktigt. Men för att få göra det så var jag tvungen att utsätta mig för något som jag inte trodde att jag var 110% förberedd på. Men kroppen höll och jag kände mig sådär som jag gjorde när jag var sju år och mamma och pappa hade packat picknick-korgen för en heldag på friidrottsarenan. Leo, mamma, Allan, Gunnar och Agne var alla på plats för att se mina första stapplande steg mot något större. Jag hade tidigt och med hjälp utifrån bestämt mig för att oavsett vad som händer, så ska jag njuta och vara glad. Inte en enda gång tänker jag slå ner på mig själv för att jag inte presterar som förut. Inte en enda tanke ska vara självömkan eller hånfull. Jag hade ställt in mig på att känna glädjen i kroppen och fokusera på det stora i att jag tävlar i något så explosivt som längdhopp, igen. Och det funkade. Hjärtat dunkade och efter varje hopp satt jag på min tigerhandduk med ett stort leende. 5.67 blev resultatet i längdhoppet och jag kunde inte slå på mig själv efter det. Det var inte i närheten av något jag gjort tidigare. Men jag har heller aldrig börjat från en sådan här botten, någon gång. Jag har aldrig tidigare tagit mig igenom en sådan här stor motgång. Aldrig övervunnit så många negativa tankar eller fightats så mycket med mig själv, som jag har gjort de två senaste åren. Jag har nog i ärlighetens namn aldrig lidit mer, idrottsligt, än vad jag har gjort den här tiden. Många gånger när jag satt i bilen efter fruktansvärda träningspass slog jag på ratten med knytnävarna och förbannade mitt livsöde. Svor åt att vägen tillbaka var så in i helvetes lång. Fräste snor åt alla håll och kanter. Grät så att huvudet höll på att sprängas. Knep igen ögonen, så hårt att jag kanske skulle slippa öppna dom igen. Jag höjde musiken till högsta volym och tyckte så jäkla synd om mig själv. Tänkte "jag skiter i det här nu, det är inte värt det" och satt med pekfingret på Agnes telefonnummer. Jag skulle bara säga att jag inte vill mer. Att jag bara har snackat skit hela tiden. Att jag inte har energi nog att ta mig mera framåt. Att jag inte har den mentala styrkan som krävs. Jag skulle bara säga förlåt och att han måste förstå. Jag skulle slänga mobilen all världens väg och aldrig mer tänka friidrott. Men jag ringde aldrig det där samtalet. Inte en enda gång. Istället gick jag med tunga steg upp i lägenheten och satte mig vid mina blanka papper. Skrev av mig. Och varje gång dök en tanke upp i bakhuvudet: "Försök igen. Imorgon blir det bättre. Håll ut lite bara". Många gånger kunde jag inte prata med någon. För vägen tillbaka har hela tiden varit mitt eget val, och jag har inte velat belasta dom som har trott på mig med mer än vad dom redan fått stå ut med. Jag kände mig ofta precis sådär ensam som under mina mest ensamma nätter i cancerland. Jag har suttit i sängar, stått i duschar, tvättstugor och inne på toaletter på träningsanläggningar med tårar som jag inte har velat visa någon. Hopplöshet som jag inte har orkat dela med mig av. Jag har stirrat på min kropp i spegeln och bett om lite samarbete. Bett om mindre smärta och mer styrka. Bett om mer gensvar. Med klumpar i halsen har jag svarat att allt är bra när någon har frågat hur det går, för jag har inte orkat prata om fler uppförsbackar. Har haft fullt upp med att hitta strategier för att ta mig framåt. Då tänkte jag att jag inte har tid att prata om hur tungt det är. Det har varit bättre att gå den kampen i mitt eget huvud. Och jag tror att jag nu vunnit en delseger. Visst är det häftigt, vad vi klarar av?! Visst är det mäktigt när vi äntligen får lite vind i våra tröga segel? Då är helt plötsligt allting möjligt igen. Och när vi ser tillbaka på alla gånger vi har lidit så är det svårt att förstå att vi varit så nära på att ge upp bara för att det har gjort ont inom oss. Tiden har en förmåga att ta bort den där värsta känslan inom oss. Tänk om jag hade ringt Agne vid något av dom där tillfällena i bilen? Då hade jag aldrig fått känna det jag känner nu: stolthet. Och större känslor och djupare glädje kommer jag att få uppleva. Om jag fortsätter att hänga i och hålla ut. Allt handlar om det. Och när jag stänger den här boken om några år så kommer jag utan tvekan ha rätten att säga till mig själv att jag gjorde allt jag kunde. Men där är vi inte ännu. Vi har många kapitel kvar och 5.67 var bara mitt första avstamp på vägen som jag så många gånger har känt varit nära att knäcka mig. Har jag klarat av tre år av tvivel och mental trötthet så kan det här livets alla omständigheter bara glömma att jag viker mig nu när jag fått vatten på min kvarn. Vem var det som sa: "det bästa har inte hänt än"? Hoppfull människa. Det blir mitt nya mantra under den här sista färden. Använd det du också ❤️ Puss och kram, Nadja

HåLL uT, KäRa Du.

Kära vän,  Jag är slut, förbrukad och söndersmulad.  Gnällig men samtidigt hårdhudad.  Jag känner oerhörda smärtor i kropp och själ. Allt jag trodde jag kunde... Du tror jag tagit mig vatten över huvudet, väl?     Jag tränar som jag aldrig gjort tidigare. Jag sover, äter och kvider.  Älskade kropp, håll ut. Älskade mentala styrka, håll samma nivå som förut.  Jag föll ihop i en hög på träningen igår kväll, mina ben höll på att sprängas. Jag tog mig igenom, bara för att min karriär ska kunna förlängas.  Jag kan inte kasta in handduken nu, jag har mycket kvar att ge. Älskade kropp, det vet både jag och du.     Jag grät när jag låg där på den frusna tartanen, såg den jäkla haren springa spänstigt över gräsplanen. Himlen var nattsvart och de andra gick in i värmen för att vila, de där tjejerna som är starka, uthålliga och stabila.  Efter någon minut kände jag en varm kropp mot min. Linde kom ut för att peppa mig. Det var det vackraste någonsin.  Hon pratade så varmt, jag hörde hennes mjuka men bestämda röst. "Du är stark, du orkar mer. Det här är vår mest slitsamma höst. Det här är det hårdaste du kommer att utsätta din kropp för och en sommar kommer. Gör det just därför"    Jag försökte visa att jag levde, försökte att le. Men tårarna gjorde att mitt svar som var "okej", lät som en gammal trist kliché.  Jag ville egentligen säga såhär:  "Tack kära du, tack för din pepp och tid. Tack för att du sitter här bredvid. Tack för att du är min konkurrent men ändå en så stark vän. Du kommer att få igen allt det här sen".      Att vara i en grupp där alla peppar varandra är ovanligt för mig. Jag vet inte hur det är för dig. Men idrott har alltid varit så mycket "var och en för sig". Nu upplever jag något annat, jag är med dem och dem är med mig.     Jag känner en djup tacksamhet, glädje och styrka i det vi har. Och jag kunde resa mig till slut och säga "ja för fan, jag är inte klar". Jag tror att det var Lindes kram som tog mig igenom, jag hörde hennes röst i mitt huvud under sista loppet, såg hennes ögon framför mig. Och jag kom i mål så småningom, många meter bakom.     Alla vi tjejer high fivade, kramades och pustade ut. Snart är ingenting som förut. Här tar ingenting slut.  Jag är en ny Nadja, med en ny kropp och med en stor utmaning för ögonen. Men vi ska krossa gränser, tänka stort och försöka om och om igen.  Så tack Agne, Leo, Linde och Lisa. När jag faller ihop är ni alla där för att bevisa, att det går och att inget berg är för brant och att alla förutbestämda tankar går att motbevisa. Att något är omöjligt, är inte sant.  Ert tålamod och höga tak har räddat mig många pass. Hjärtligheten och gemenskapen är världsklass.     Vi sliter några veckor till. Jag kommer alldeles säkert att gråta fler tårar. Men ha överseende med mig, jag hoppas att ni inte tycker att jag försvårar.  Jag blir snart stark och pepp som ni,  det bor fortfarande en krigare här inuti.   Nadja ❤️      

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.