Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

Nu JäKLaR.

Måndagspuss!  Och hej såklart.  En intensiv vecka har tagit sin början och nu håller jag i mig.  Vi börjar med nyheternas nyhet: BILEN! Jag var på Råbergs Bil tidigare idag för att kika på skönheten som ska tuffa runt mig till och från träningspassen mina sista idrottsår.  En fräsch, kraftfull och elegant KUGA ska rulla under min kropp.  Det känns vemodigt att säga hejdå till Rio. Jag hade en klump i magen varje steg in mot Råbergs dörrar, men det släppte när jag väl fick sätta mig i min nya kompis.  Jag har verkligen känt att Rio (en Ford ST) har varit SÅ mycket jag. Den har stått för det där pigga, snabba och envisa i mig. Och namnet - min revansch... jag älskade det namnet!  Och även om det inte blev OS i Rio så fick jag min revansch.  Jag har fått tävla igen, jag har tränat upp mig från botten igen och jag har tagit mig tillbaka.  Därför är det nu dags för något nytt.  Och som du vet så kommer vårt nya namn att presenteras samtidigt som bilen lanseras.  Det är ingen ordlek denna gången. Det är mer en mening som jag har burit i bakhuvudet ett tag och som jag känner ger mig energi och styrka.  Det är en mening jag kan stå för fullt ut som jag känner står för någonting vi alltid ska komma ihåg i livet.  Jag längtar till jag får presentera det för dig.  Om du vill och vågar så får du gärna gissa!  Har du rätt så kommer jag inte att säga det, men du kommer att veta sen när jag slår upp portarna till vårt nya hem ❤️ Det är alltid roligt att ha rätt.  Imorgon är det tisdag - som om du inte visste det - och jag ska iväg på något som jag gärna vill dela med mig av till dig om någon dag eller två. Så skit i tisdagen nu.  På onsdag får jag mellanlanda en stund, träna ifred och bara vara innan torsdagen bjuder på en rolig grej!  Tillsammans med sjukt sköna brudarna Elin och Alma ska jag hålla i ett träningspass i Växjö!  Tjejerna går andra året på ProCivitas gymnasium och har under året drivit UF-företaget Träningsglädje UF.  Dom vill få igång människor, vill att vi ska röra på oss lekfullt och enkelt och på torsdag har dom dessutom sett till att alla pengar går direkt till Lekterapin på Växjö Lasarett! ❤️ Så, självklart hoppas jag på att se dig där. Svettandes med mig. Passet är anpassat för alla. Det är den egna kroppen som gäller och du gör vad du kan med det du har.  Kan du inte komma men känner att du ändå vill bidra till insamlingen så kan du swisha tjejernas insamlingskonto - tel: 1231882950.  Vad säger du? Kommer du? Vågar du? Ska vi kramas?  Men jaaaaaaaaaaa!  Så. Där somnade mina fingrar.  Bloggtiden för mig är slut. Jag har skaffat mig deadlines. Annars blir jag sittande med milslånga texter som folk rullar ögonen över och gäspar till.  Vill inte vara med om detta.  Så nu: sov gott. Ladda för torsdag och skicka hit en slängpuss! 

DeT SPRiDS GLäDJe.

Oh la laaa vännen där,  Jag är hemma igen!  Sverige snöar och jag är fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igår. Lämnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna på svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tåget mot Växjö 17.21.  Behöver jag säga att jag var trött när Växjö välkomnade mig 21.50?  Visst är det irriterande när jag skriver ut varje minut? 😉  Något annat som är irriterande är SJ. Självklart stötte tåget på problem, vilket är helt okej. Problem är en del av livet, och SJ. Vad som däremot inte är okej är att SJ:s personal står och fullkomligt tokskriker på oss som kommer från det försenade tåget till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba på! Hoppa bara in! Kom igen dåååå!" Jag menar, att dom är stressade är knappast vårt fel men stress gör något med människor. Det är nästan lite läskigt.  Hur reagerar du på stress? När minuterna är räknade, när du har en deadline som du känner att du inte hanterar? Vad gör du då?  Det är absolut mitt eget fel att jag hade problem med att få med min stora packning på tåget, men jag hade inte räknat med att få springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om än så.  Träningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fått en chans att testa på min coachningsförmåga och jag gillar det mycket.  Jag har fått lära ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hållning.  Jag har fått lära känna nya vinnarskallar, fått se när människor tar ut sig fullständigt, ta hand om en skada och känna på stämningen och sammanhållningen i ett företag som öser på framåt.  Min livslust är stor och jag är sugen på att testa på många saker, som du vet. Så nu är min nya lust att starta träningsresor! Det kommer säkert inte att hända, jag har annat att tänka på nu. Men det är en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  Förstå så roligt att åka iväg tillsammans: träna med musik, äta bra mat, lyssna på inspirerande föreläsningar och träna lite till?!  Skulle du haka på om jag ordnade något sådant?  Klockan närmar sig 11.00 och jag vill skicka iväg en grattishälsning till en kvinna som jag inte tror att du känner ännu:  Hon heter Anette och när jag har tid över från träning och andra åtaganden så får jag utnyttja min utbildning på henne och hennes mans företag Apelgården AB.  Jag får en chans att utveckla andra sidor hos mig själv och jag får ta ansvar på andra områden än inom träning. En balans av idrott och att använda hjärnan tror jag är ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde så mellan 2008-2011 och jag reagerade väldigt bra på den kombinationen.  Jag vill gratta henne här eftersom hon är som ni: hon tänker på sina medmänniskor och hon hjälper till om hon kan.  Och visst är det så att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som känner Anette lite mer nu kan inte annat än att hålla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla säkert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i våra liv.  Så, GRATTIS på din dag Anette. Tack för att du är en så inspirerande medmänniska ❤️ Nu har klockan sprungit iväg igen... jag kom in i den där berömda bubblan.  Jag sätter ett finger mot den och spräcker den. Jag behöver ju göra annat också. Ingen träning idag dock, jag har halsont och min kropp får vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❤️

OjDå.

Nämen, det är visst nån som är tillbaka!  Det är sant som det står och det är också en mening från en av Lars Winnerbäcks sånger. Såklart. Jag kände att jag ville göra min entré med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lär vi vara oense om. Och jag är nog på din sida när jag tänker efter. Du märker att jag är på ett lustigt humör idag va?  Jag känner mig busig när vi inte har setts på länge. Nästan som om det vore en liten nyförälskelse.  Vad har hänt här då? Börja du! Jag gissar att du kommer att berätta en massa skoj, en del ledsamma saker och några spännande.  Till "mamman" vill jag gärna börja med att skicka ett hjärta ❤️ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berätta att jag har föreläst för KHK i Karlskrona - på ENGELSKA! Min första föreläsning någonsin på detta språk som jag egentligen inte alls behärskar.  Men jag hade min suveräna vän Alex till min hjälp och i två dagar satt vi inlåsta och skrev ner hela föreläsningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstå alla dessa fackord som jag knappt ens förstår på svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag är jättenöjd och stolt över mig själv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke på att hon har börjat sticka så kanske hon inte brydde sig.  När jag gick in i min egen värld satt hon där i soffan och jobbade med något mörklila garn som ska bli en halsduk.  Så mysigt. Trots allt.  Och jag är så lyckligt lottad som har hittat min vän i livet.  Förutom plugg och föreläsning så har träning stått på schemat. Och så bra det har gått!  Jag är stark men ändå lätt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers någonsin efter cancern!  Jag märkte direkt av min nyvunna styrka under längdpasset några dagar senare: för det gick så bra.  Däremot fick jag sota för det några dagar senare för kroppen är inte riktigt van när jag höjer nivån på det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass några dagar efteråt. Ingenting nytt alltså. Du har säkert också börjat se mönster och små tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli tränare själv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill träna en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bästa! Nadjas blogg!"  Ha, ändå en söt tanke.  Nä, nu ska jag göra lite nytta i det här livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. På måndag sticker jag på läger igen 😉 

NyTT På iNGåNG.

God morgon härliga du,  Lördag och vårkänslor. Nybryggt kaffe och musik i öronen.  Jag sitter hemma hos mamma och Allan igen. Det var längesedan jag var här.  Igår kväll kollade vi tydligen på Let's Dance. Mamma tjöt: "sätt på tv:n! Nu kommer Let's Dance, snabba er!" som om att hon var sex år och höll på att missa Bolibompa.  Allan och jag satte oss snällt till rätta men eftersom jag inte har följt programmet så tröttnade jag ganska snabbt och satte mig vid husets nya matsalsbord för att spela Candy Crush istället.  Jag gjorde en kopp te och lyssnade till mamma och Allans kommentarer om danssteg, felbedömningar och om att lägga sig för tidigt. Det blir högljutt när diskussionerna drar igång här och vare sig man vill det eller inte så blir man indragen.  Igår var en rolig dag annars: jag tränade hoppstyrka på förmiddagen vilket blev ett pass som gick över förväntan!  Jag var inte precis lätt i kroppen (jag har lagt på mig vikt igen efter all styrketräning) men jag klarade av alla 350 hopp och fick inte ont av dom. Dessutom skrattade mitt hjärta hela passet - hoppstyrka är som du vet ett favoritmoment i träningen.  Efter träningen åkte jag direkt hem till - kryss i taket - en matlåda.  Jag vet, det är svårt att tro att jag lagar mat. Men jag har faktiskt bättrat på den biten och jag tror minsann att jag har en talang.  Jag har gjort tolv matlådor och det är bara att käka när jag har tränat. Jag åt medan jag kollade gamla avsnitt av solsidan på datorn.  Sedan bar det iväg till Karlskrona. Ett möte bokat med Råbergs Bil och Compani56 stod på programmet.  Vackra, starka Rio ska bytas ut och få ett nytt namn. Bilen ska vara enhetlig med bloggen så uppsvinget här kommer när bilen är klar ❤ Är du nyfiken på det nya? Jag är! Jag har lämnat tankar och idéer till Compani56 men jag vet inte alls hur det kommer att bli eller se ut.  Jag har samma känsla nu som när jag var liten och hade lämnat in en fotorulle för framkallning och fick vänta i flera veckor på resultatet. Jag har kollat min mejlkorg flera gånger redan trots att jag vet att det ska dröja minst en vecka innan jag får ett utkast.  Det är min nyfikna och sprudlande sida som tar över helt.  Mycket har hänt i mitt liv dom senaste månaderna och jag har inte skrivit om allt. Jag har inte haft ork att dela med mig.  Jag fick för ett tag sedan reda på att vissa människor reagerar avundsjukt när jag berättar om saker som går bra. Och det gjorde ont i mig att höra. Det gjorde ont att människor kan följa och peppa och stötta när det går dåligt för att sedan få vassa och elaka tungor när det väl är lite medvind.  Sådant är för mig falskt.  Och jag blir ledsen över att människor kan vara så småaktiga.  Det är klart att det var lätt att "tycka synd om mig" när jag hade cancer - jag kunde ju faktiskt dö. Men att jag sedan får hjälp i min idrottsliga satsning från olika håll sticker tydligen oerhört i vissa människors ögon.  Och det är sorligt på flera sätt. Dom här personerna verkar ha tappat fokus på sitt eget. Att skapa sig något eget. Att lägga energi på sin egen passion istället för att beklaga sig över hur jag har det.  Om ni är sugna så kan vi byta? Vad sägs om det? Jag delar gärna med mig. Du kan fråga mig om råd när du sliter av din hälsena. När du sen får cancer tre månader senare så vet jag precis hur du ska gå till väga.  Och om någon där ute fortfarande tror på och stöttar dig efter det så kommer jag att heja på dig. Även när du inte hör eller ser.  Hur fungerar du som läser det här? Är du avundsjuk på andra människor? Man kan ju vara avundsjuk på så många olika sätt. Som min mamma: "faaaan Nadja! Vad roligt! Det är fantastiskt, men lite avundsjuk blir jag allt" och en liten blinkning på det.  Eller som dom i kategorin här ovan, som kan se dig i ögonen men snacka skit bakom ryggen?  Hrm... ingen bra touch på det här inlägget nu känner jag. Men det är ändå värt att ta upp. För problemet finns överallt omkring oss även om jag större delen av livet har känt mig förskonad från dessa små elakingar.  Jag har en stor tro på människan och på vår förmåga och anledningen till att jag tar upp det här är för att min tro blir lite stukad.  Fan, kan vi inte bara vara glada för varandras skull?  Det tycker jag. Jag är glad för din skull.  Kaffeskål och glad lördag ❤  

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej från ett litet bakelsemonster ❤ Jag är äntligen hemma i Växjö igen. Det har varit en lång resa och det är alltid härligt att få komma hem till sin egen säng även om det är fantastiskt att vara utomlands.  Min säng är den bästa.  Och idag ska jag få träffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag såg honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har växt till sig.  Jag ser fram emot en träningsperiod här nere nu. Mina träningskompisar har haft en veckas vila och är säkert hur redo som helst för att köra igång. Och dom spar aldrig på något krut. Så jag kommer att få kämpa hårt för att hålla jämna steg.  Jag har tränat mycket styrka i en period nu och det känns. Jag känner mig tyngre i kroppen men också mer sammansatt. Mer hel.  Jag märkte av styrkan när jag hoppade längd på Bosön. Visserligen bara med några få steg, men ändå. Jag kände att spänsten låg där någonstans och väntade på mig.  Den kommer sen när vi börjar lätta på allting... det ska bli så otroligt roligt att se vad som kan komma från den här kroppen.  Jag känner mig helt tom inombords när det gäller förväntningar. Känner mig som ett blankt blad.  Jag har varit så trött på att kämpa, så ofantligt less på motvindar, så trött på att uppbringa entusiasm inför varje litet förväntat framsteg att jag till slut har släppt det. Det får liksom lite bli som det blir.  Inte så att jag på något sätt har lagt mig ner för räkning. Inte på något sätt gett upp något.  Men jag är försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det känns bra så.  Det känns som om att jag behåller mer energi på det sättet.  Den här resan, fram till idag, har varit så väldigt märklig. Från dom mörkaste dalar till små kullar där jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig några höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthärda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det där höga.  Dom här senaste två åren av återhämtning från cancern har varit mer plana. Gråa. Jag har fått sänka min acceptans överallt. Jag har fått bli lycklig över sådant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fått bli mindre kräsen.  Det har varit så mycket 90% uthärda och 10% lyckorus och tillfredsställelse.  Jag vet att många är trötta på mitt tjat. Men jag vet också att inte många har gått min resa.  Därför skiter jag i åsikterna om tjatet nu även om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förståelse. Jag tyckte att det var elakt att ha en åsikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hälsena och cancer.  Jag kunde irritera mig på att människor trodde att allting var så enkelt. Än idag kan det störa mig. Men då har jag den här insikten: det finns ingen där ute, vad jag vet, som bär samma ryggsäck som jag. Och så länge det inte finns, så kan ingen heller säga något om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lång tid det bör ta. Det kanske tar ett år, två år... eller så tar det all tid och går inte alls.  Vem vet?  Så kan du tänka när du går igenom något svårt som andra har åsikter om: ingen annan har faktiskt en jävla aning. Aning om dina omständigheter, dina känslor, dina reaktioner, ditt sätt att ta dig framåt. Och så länge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, då kan dom heller inte säga någonting.  Du har all rätt att tycka att det är slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men ändå ha viljan att försöka.  Du har rätt till allt det där. Jag vet att jag ibland själv har sneglat på andra människor och tänkt: men vad håller han/hon på med? Hur svårt ska det vara?  Men av min resa så har jag lärt mig att det inte är sjysst att tänka så. Eller ens givande. Det är rent av bara idiotiskt. Och jag har fått tänka om.  Jag vet inte vad människan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt går igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag är bara en medmänniska som är snabb att dömma.  Och varje gång jag gör det så skäms jag för mig själv. Men tanken ovan hjälper mig.  Den hjälper mig att hålla fötterna på jorden, så som pappa alltid har önskat att jag ska göra. På den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats på så väldigt många andra.  När jag var ung läste jag ett citat någonstans. Jag läste mängder med sådana, och gör fortfarande, så fråga mig inte varifrån det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag än går.  Såhär: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid känt en enorm tro på mig själv. Men det har också kostat energi. Efter en hård utmaning har jag känt mig urholkad. Förbrukad och färdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det står alltid och väger mot frågan: "är det värt det?". Så länge vi kan svara JA där, ja... då tänker jag att det är väl bara att köra. Vad finns det att vara rädd för?  Jag har hittat mängder med svar på den frågan: jag kan vara rädd för precis allt. Kanske du också. Men vem fan orkar? Jag tröttnade på att vara rädd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade på att vara "dålig". Därför pressar jag mig på mina träningspass, därför går jag all in, därför får det bära eller brista.  För jag är inte rädd längre.  Jag har varit rädd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att säga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro på mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgångar.  Men så länge du vet, någonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det är övergående och att ingen egentligen bryr sig, så har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig är en magisk tanke. För om vi ska vara ärliga - hur snabbt släpper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte något nytt att prata om? Denna morgonens nyheter är redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig själva.  Vi vinner alltid mycket mer på att köra vårt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas på. Vi vinner självrespekt genom att våga fullfölja vår längtan.  Vi bär våra huvuden högre, vi står mer rakryggade på denna jord och vi glöder mer, även om vi alldeles säkert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det är vad jag tror.  Jag tror på dig som sliter i det tysta, även om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror på dig som säger att du vill men att det inte har visat sig än. Jag tror på dig som säger att du känner att du kan men inte har gjort det än.  Jag tror på dig som sticker ut hakan även om den sticker ut mer än vad som är allmänt accepterat. Jag tror på dig som känner att du inte har det där "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det är inte få förunnat. Det är en sak att lära sig och att tro på.  Jag tror på dig som "missade tåget", som tog omvägen, som drog det kortaste strået.  Jag tror på dig som misslyckas, jag tror på dig som har förklaringar som omgivningen gärna gör om till "bortförklaringar". Jag tror på dig som är uträknad.  Ibland räcker det att bara veta det.  Puss ❤  

ETT VyKoRT.

Hej du, jag vill bara titta in med en liten hälsning. Det var längesedan jag var här och stökade. Jag har haft lättare för att lägga upp bilder på instagram då det går snabbare och är lite enklare när man serveras ett dåligt nät.  Jag vill bara berätta att livet i solen är såååååå bra! Jag mår bra, äter bra och tränar super. Hela kroppen känns lycklig och jag känner hur hårdheten i den börjar komma tillbaka. Krämporna är fortfarande där men dom blir färre och jag har lättare för att vakna på morgonen...  Att vara på läger har varit min grej sedan 15-års ålder. Jag vet att vi hade dålig ekonomi i familjen men min älskade pappa gjorde en deal med klubben som jag tränade för och lyckades skrapa ihop så att jag fick följa med. Jag minns glädjen och hur förvånad jag blev över att jag skulle få åka iväg.  Pappa sa aldrig att det var han som hade fixat det. Det fick jag veta av min tränare flera år senare.  På det lägret utvecklades jag mycket och jag kom med i landslaget och fick sedan stöd för att kunna åka iväg. Sedan dess har läger blivit symboliskt för mig.  Det är en symbol för utveckling och också tacksamhet. Jag vet att det inte är en självklarhet att få åka iväg. Jag värdesätter det otroligt mycket.  Att få springa ute i det fria och att få sträcka ut benen med en sol i ansiktet är oslagbart. Det finns inget som kickar igång mig så som det. Idag är det molnigt ute men det känns som att det är ganska okej. Jag har nämligen en hel drös med 300-ingar och 250-meters lopp... och mina vätskeersättningstabletter är slut så det är lika bra att det är en sval dag.  Jag har ätit mig proppmätt på frukostbuffén och behöver gå på toa innan jag kan fortsätta den här dagen... så det gör jag nu. Puss på dig, kram och få bort snön där hemma innan den 2:a mars 😉 

LuGNa NeR DiG Va.

Kaffekopp, träningslopp, spa-dopp, galakropp och livshopp.  Så många olika "opp". Och du borde ringa mig och säga just det för jag ligger kvar i sängen.  Ibland känns det som att jag är värd det. Samtidigt som jag känner det, så snurrar det en liten tanke i bakhuvudet: "du kan inte ligga här en hel dag. Ingen normal människa gör sådär. Du borde gå upp".  Därför är det bra med djur i sin närhet: dom bryr sig aldrig. Dom bara ligger och njuter. Inga problem här inte.  Mitt nya år körde rivstart de luxe och har bjudit mig på lite av varje. Jag har hittat lugn hos mamma och ett fint tanke-bollplank i Jennifer.  Att upptäcka andra människors syn på saker, höra deras värderingar och på vilket sätt dom ger råd är alltid en kick för mig.  Och när man badar bubbel hos mamma i den minus 8-gradiga luften under en stjärnklar himmel kommer man fram till mycket bra. Som att näshåret fryser till is förbannat fort och att vi borde haft mössor på oss. Öronen höll ju på att trilla av.  Allt sånt där som beskrivs så läckert i alla magasin är nog just mest läckert i text. I verkligheten uppstår komplikationer.  Man får pyttelite halsont och vill bara gömma sig under en kudde...  Mitt liv fick ytterligare stjärnglans när min bästa vän Alex kom ner på besök i fredags förra veckan. Vi tränade det första vi gjorde.  Alex smet till gymmet och jag fick både hoppa och springa.  Agne har modigt lagt in olika former av hopp för mig och jag klarade det utan problem.  Vi hoppar på en mjuk matta för att göra belastningen mindre.  Jag fick också springa motståndslöpning och frågade uppnosigt om sex lopp verkligen var tillräckligt.  "Du kommer att märka att det är tillräckligt" var svaret jag fick.  Jag släppte det och tänkte att det alltid går att tjata sig till ett extra lopp när det väl är dags. Men det behövdes INTE.  Jag låg utslagen på marken undrade vad som hände.  Agne klappade tröstande på min rygg och bad mig att komma ner till testrummet när jag hade andats klart - vi skulle köra igenom vaderna också.  Jag somnade på banan. Vaknade upp 20 minuter senare när andra atleter kom in i hallen. Släpade mig ner till Agne och körde igenom vaderna.  Alex låg och körde baksidor på en boll och jag tänkte snabbt "vad håller hon på med? Är hon inte trött?". Bara för att jag är utmattad så ska alla andra gärna vara det också.  Vi åkte hem, fixade mat och sa i mun på varandra: "vi behöver vila". Så Alex ringde Ronneby Brunn och sa: "hej, vi är två otroligt stressade tjejer här. Och vi behöver behandling. Nu" Vi var egentligen ute i ej god tid men dom fixade fram andrum åt oss.  Vi åkte glada i hågen. Peppade på att bara få vara.  En idé kommen i precis rätt tid.  Jag behövde verkligen få stänga av en stund och Alex var ju galet nervig efter en lång tågresa.  Det blev massage med varma stenar och ett arombad.  Jag har aldrig fått massage på det sättet tidigare. Det är väldigt olikt idrottsmassage.  Vi fick en ansiktsbehandling som vi skulle sköta själva och jag är ju inte direkt tjejen som kan sånt där. Men jag tror att min mask blev finnemang.  Om du vill läskas lite mer så får du fler bilder här (inte för att min mask kommer att leda till att Ronneby Brunn får fler kunder, säkert snarare tvärtom. Men för att du ska få drömma dig bort någon minut). Och ja, under dom här två dagarna vek jag undan från min plant based-kost. Och vet ni vad? Det kändes BRA! ❤ Jag har mer att berätta men jag vet hur långa blogginlägg suger musten ur dig.  Så jag strosar vidare. Ett träningspass står på agendan och jag ska boka in möten inför imorgon.  Så puss och kram så länge ❤

SaMLeVNaDSFöRSöK.

Heeeej cybervän där ute,  Gissa vem jag har på besök! Jag förmodar att du gissar fel och säger det direkt: KETCHUUUUUP!! Min älskade, charmiga och busiga mops har fått åka hela vägen från Stockholm till mig.  Och som han ylade när jag hämtade honom. Blev fan tårögd av kärleken han visade. Han har fått hänga med på alla mina upptåg och somnar som en sten om kvällarna. Snarkar som ett ånglok men är lika pigg och studsig som vanligt på dagarna. Jag trodde att han blivit mer mopsig: du vet sådär rulltig och hängig och slö. Men han är precis så atletisk som sist jag träffade honom. Han har hållit formen fint.  Vi har varit hos mamma och hälsat på Margot. Margot löper och Ketchup vill hela tiden förföra sitt eget kött och blod. Jag har fått springa som ett jehu efter dom båda för att förhindra samlevnad. Usch och fy. Någon måtta får det väl ändå va?    Ketchup bad mig hälsa till dig också. Han undrade hur familjen mår och jag sa att allt är bra men att vi hörs lite mer sällan än tidigare eftersom mamma har haft mycket att göra.  Han bad mig även säga att han har lärt sig high five och att du gärna får testa om du träffar honom.  Förra veckan var jag i Stockholm dels för att hämta Ketchup, men också för att träffa en potentiell ny samarbetspartner och hålla i en föreläsning.  Spännande med nya händelser men oj så trött jag blir.  Som tur är så har jag haft lågintensiv träning och kunnat kombinera det med olika uppdrag.  Denna veckan blir det en ökning så jag kommer säkert att känna av det mentalt. Ketchup också. För med, det ska han. På allting.  Som en förlängd del av mig själv. Som den bästa kompis han är.  Mycket hund i det här inlägget, men vem mår dålig av något så sött? ❤️ Nu behöver jag vila en timme innan jag ger mig iväg på träning. Lugn långjogg och benböj och vader blir det.  Glad fjärde advent i efterskott och massor av energi och glädje till den nya veckan får du HÄR ❤️ Puss och kram  Nadja 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.