Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

Nya MåL.

Älskade bekantskap, värmande vän och kloka bollplank ❤️ Jag har påbörjat så många inlägg, raderat, börjat om och raderat igen. Varje gång jag har satt mig för att skriva så har en stress kommit över mig: "jag har inte tid att sitta här, jag behöver göra något annat. Jag behöver göra något nyttigt".  Upp på det så har sidan låst sig, det har inte funkat att publicerat bilder, den har stängts ner utan förvarning och mitt tålamod har trytit.  Det har varit för mycket problem och jag är så trött på WordPress att jag skulle kunna stämma skiten. Nu är jag ju en liten fegis egentligen, kombinerat med för lite ork att driva en sådan process, så det kommer aldrig att hända. Men tanken är rolig.  Jag har haft tre månader med en märklig inre stress och oro. Jag har haft svårt för att sätta fingret på vad det har varit. Jag har haft svårt för att ge mig själv de här stunderna med bara dig.  Hela sommaren bestod egentligen av att jag skulle få min bristning rehabiliterad så att jag skulle få tävla innan säsongen tog slut. Att ha ett timglas i ögonvrån varje vaken stund är påfrestande.  Rehabiliteringen gick ju bra och jag hoppade på nästan full ansats några dagar innan SM. Jag tänkte att det skulle gå vägen men när det väl blev dags tog jag ett beslut som är så olikt mig att jag typ fick fem identitetskriser på en och samma gång: jag sket i att tävla. Jag chansade inte. Jag bröt ett mönster.  Och det är jag glad för nu men det medförde en mängd med känslor som jag har behövt hantera. Och det är sedan gammalt - det kostar energi att hantera situationer.  Förutom krånglande hemsida, en skada och inre stress så har jag också fått huvudbry över mitt tempel - min kropp. För några månader sedan fick den fnatt och jag åkte in akut till sjukhuset.  Jag satt i bilen, 22:00, när jag plötsligt fick kramp över luftstrupen och trodde för några sekunder att jag skulle kvävas. Jag kunde inte svälja, skrika på hjälp eller vrida på huvudet.  Men jag blev hittat i min bil och fick hjälp till sjukhuset av underbara Ramona. En vän som du snart kommer att få lära känna mer.  Det läskiga var att jag bara kunde andas väldigt långsamt in genom näsan. Och det enda jag kom ihåg var att jag tänkte: "håll dig bara lugn, får du panik och pulsen går upp så kommer du inte att få luft alls".  Jag fick träffa en noggrann och duktig läkare. Han gick igenom näsa, hals och öron.  Ingenting. Som alltid visade min kropp på bra värden och det har varit frustrerande att inte få veta.  Jag har fått kramp i halsen tidigare, men aldrig över struphuvudet och inte så att jag inte kan andas... och givetvis har den här oron också funnits med under sommaren.  I det stora hela så har sommaren varit ganska trist. Vilket är befriande är erkänna. Jag har haft magiska somrar, halvdana somrar och skittråkiga. Och det är ingenting konstigt. Det är precis sådär hela livet är. Ibland svinkul, ibland mellanmjölk och ibland en pina.  Nu är det här såklart en summering. Ett snitt, liksom. Givetvis har det funnits ljusglimtar! Jag har haft glada vänner på besök, jag har badat (!), jag har fått äran att vara träningskompis till Jeanine.  Jag har gjort roliga intervjuer, jag har grillat, jag har varit på bra föreläsningar.  Jag har firat födelsedagar hos människor jag älskar, jag har dansat, jag har varit med på spelkvällar, jag har träffat nya människor.  Jag har gått promenader (försöker hitta magin i det). Och! Det kanske mest spännande av allt: jag har börjat träna min egen mamma!  Hon var prisutdelare på Veteran-SM i Karlskrona och bestämde sig efter det att hon ska tävla nästa år! Och eftersom hon har haft svenskt rekord i längdhopp så förstår du ju att hennes krav inte är speciellt låga - hon ska VINNA Veteran-SM.  Hennes tanke är att gå ner 20 kilo, träna fyra gånger i veckan med min hjälp och sen köra teknik i dem grenar hon väljer att tävla i.  Hela hennes resa kommer du att kunna följa här och på min instagram. Hur tror du att det kommer att gå?  För egen del är två läger inbokade och inomhussäsongen hoppas jag få starta tidigt. Jag är ganska trött på att träna utan att få mäta mina krafter. När jag nu dessutom börjar se slutet på min karriär så känns det extra värdefullt att kunna tävla.  Och att jag skriver "se slutet" betyder nu inte att slutet väntar runt hörnet. Jag ser i alla fall två år framåt. Det jag menar är att det är mer tydligt nu att allt har ett slut, mer tydligt än när jag var 16 om man säger så.  Dessutom har jag mål kvar att uppnå innan ni blir av med mig ❤️ Jag har träningsvärk efter ett pass igår som skulle vara "lätt och enkelt". Och mer väntar. Jag hoppas att min kära mor har samma känsla.  Största kramen, skratt åt ditt håll och puss ❤️ Nadja 

KäNNeR Vi VaRaNDra?

Hej sommarglada du! 

Vad gör du och är det kul? 

Jag har precis kommit hem från en sjutimmars resa från Öland. Jag bor i Norrland och jag skulle inte från Öland till Köpenhamn.

Det var bara OÄNDLIGA köer.

Köer som stod still. Köer som ringlade sig så långsamt framåt att till och med en sengångare hade fått ståpäls. 

Att hela Sveriges befolkning är förälskade i denna mysiga lilla ö hade jag ingen aning om. Nu är det visserligen bråk om huruvida Öland är en ö eller inte, men vad vet jag. 

Vad tycker du? Kan man säga att Öland är en ö? 


För att en ö ska kunna vara en ö finns det tydligen vissa kriterier som ska uppfyllas:

  • Det ska vara ett landområde som är omgivet av vatten - check
  • Bebott av minst 50 personer - check 
  • Och saknar förbindelse (bro eller tunnel) till fastlandet - ajfan. 


Varför kom jag in på det där? Jo, för att jag är så satans nyfiken av mig och var tvungen att kolla upp om jag verkligen kan skriva "ö" om Öland. 

Nu är jag dock inte så nyfiken att jag gör en utredning av det. Och jag kollar inte källor mot varandra utan nöjer mig med första bästa källa som google serverar mig. Så det så.


Det var sååååå längesedan vi hördes och jag vet nästan inte hur jag ska uttrycka mig i skrift längre. 

Jag har haft skrivpaus. Eller ingen ork. Eller bara varit för osugen. Osug är inte en bra känsla. Den är kvalmig och jobbig och otroligt svårhanterad. Och någon gång började jag på ett inlägg som raderas när jag var halvvägs in.

Då började jag gråta. Och stängde ner mobilen. 

Jag tror att det var ren och skär trötthet. 


Jag brukar inte vara så lättknäckt. 
Vad har hänt sen sist då? Ja du... MASSOR! 

Min syster Gisela har öppnat sin egen klädbutik i centrala Karlskrona och jag är en stolt storasyster. 


Butiken heter FAB och jag märker att jag säger det lite extra utdraget: "Faaab" när någon undrar över namnet. Som för att få prata om den lite längre. 

Att vara stolt över någon annan än sig själv är roligare, för då kan man skryta ohämmat. Det är ofint att göra det om sig själv. 

Det vet alla.


Men det här... det här är SÅ roligt! Butiken ligger på Ronnebygatan 47 och du är välkommen in när helst du vill. 

Kläderna är så somriga, kvinnliga, busiga och klassiska på samma gång. 


OM du går in där... då bara måste du säga att du hänger här inne också. Jag är inne i en känslig period och kommer antagligen börja gråta för det också annars. 

No pressure. 

Och över till något annat - anledningen till att jag inte haft så mycket tid över för att skriva, förutom olusten, har varit träning och reklamfilm. 


Jag har, och håller fortfarande på med, en inspelning för ICA i samarbete med Cancerfonden och Lidingöloppet. 

Det är en miniserie där jag har fått äran att vara tränare för en tjej som också har haft cancer men som nu vill träna upp sig.


Tjejen, den här kraftfulla och tuffa kvinnan, heter Jeanine och hon förgyller programmet med sin envishet och sina brinnande ögon. 

Jag gillar henne verkligen och när jag var uppe i Stockholm förra gången passade jag på att träffa henne bara för att fika. 


Hon har det där som jag beundrar så mycket hos andra människor: mjukhet men ändå ett jävlaranammar, attityd men ändå inte stöddig, en stark vilja men ändå inte påstridig. 

Jag ska träna henne fram till rosa bandet loppet i september och avsnitt 1-3 är redan ute! 

Vill du se dom så ska du få en länk:

Den här går direkt till avsnitt 1
jag hoppas hoppas hoppas att du vill se den och följa vår väg mot den där jobbiga milen. 

Ja, EN mil är jobbigt för mig. Jag är en explosiv idrottare. Men måste jag så dammar jag såklart av en mil. Men det tar emot. Det ska jag inte ljuga om.


Hrm. Var det något mer? 

Nä, jag tror inte det. Jag tror att jag måste hoppa in i duschen bara. Jag fullkomligt osar skit. 

Visst är det jobbigt när du inte klarar av att sitta i närheten av dig själv för att du inte luktar gott? 

Jag hoppas att du har en bra sommar. Att du grillar massor och att solen tittar till dig så ofta det går.

Puss på nosen ❤️



På LiV & DöD.

Söndag efter midsommar... 

 class=

Jag är mer urlakad än utvilad. Midsommarnatten blev lång. 

Vi spelade kort alldeles för sent. Mest för att jag blev förbannad över mitt underläge och inte kunde ge mig förrän jag kunde få gå och lägga mig med en vinst...
class=

På riktigt hade jag sådana SKITKORT i ungefär fyra timmar att jag var beredd att kasta ett glas i väggen. Jag menar, någon gång under fyra timmars spel borde man kunna få en dräglig hand.

Men icke då. Här skulle det vara mellankort i en Bismarck där min pappa läxade upp mig efter varje omgång. 

 class=

Jag fick kritik för att jag inte svarade upp på den färg han hade "visat" mig, för att jag inte kom tillbaka i den färg jag skulle sett men inte hade uppfattat, för att jag sakade för höga kort när jag borde ha krupit och ja... du förstår ju. 

Det där kan göra vem som helst förbannad. 

Och pappa rev sitt hår. 

 class=

Förutom fight i kortspel så var midsommar och dagen efter härliga. 

Vi åt massor av mat och lekte lekar som sig bör. 

 class=

Mamma och Allan var lekledare och jag har kritik att framför *höjer en hand*.

För det första så hade dom strama regler, vilket i och för sig jag tycker är bra. Men bara om man FÖLJER dom. 

 class=

Nu ändrades alla regler efter behov och det vet vi ju alla vad det gör med en tävlingsmänniska... ingen bra utgång på det där. 

Dessutom: så höll mamma på det gula laget vilket hon inte ens försökte dölja. Fräckis! 

 class=

Som tur var så var det blå laget utomordentligt överlägsna vilket lättade mitt inre tryck något. Men jag vet nu att vi ska ha opartiska domare till nästa år. Ja, det kommer att bli en stående "Skärvaboda-Kamp" det här. 

 class=

Vill du vara med så kan du med fördel anmäla dig här hos mig 😉 

Jag kommer att vara rättvis med lagindelningen och du kommer att få rätt uppladdning och tak över huvudet. 

 class=
Kransar kommer jag att anlita "mamman" till att göra och massage kommer Alex att få bistå med (var beredd på att muskelbristningar kan förekomma). 

Vad säger du? Blir du sugen eller vettskrämd? 😀

 class=
Hur firade du din och er midsommar? Var det lugnt och stilla eller blev det ett sånt där hejdundrande partaj? 

Jag borde ju minnas från förra året men guldfisken här gör faktiskt inte det 😂

 class=
Om jag hinner imorgon så ska du få en uppdatering på träningsfronten. Det har gått såååå bra, fram till den dag jag skulle trycka på lite extra i längd ut över plankan... 

Nu är min handbroms i och alternativ träning står på schemat. Det är inte lika roligt att prata om så jag spar det tills vi hörs igen ❤️

 class=
Puss och kram och GLAD MIDSOMMARHELG till dig.

Nadja 

 class=

 class=

 class=

Nu JäKLaR.

Måndagspuss!  Och hej såklart.  En intensiv vecka har tagit sin början och nu håller jag i mig.  Vi börjar med nyheternas nyhet: BILEN! Jag var på Råbergs Bil tidigare idag för att kika på skönheten som ska tuffa runt mig till och från träningspassen mina sista idrottsår.  En fräsch, kraftfull och elegant KUGA ska rulla under min kropp.  Det känns vemodigt att säga hejdå till Rio. Jag hade en klump i magen varje steg in mot Råbergs dörrar, men det släppte när jag väl fick sätta mig i min nya kompis.  Jag har verkligen känt att Rio (en Ford ST) har varit SÅ mycket jag. Den har stått för det där pigga, snabba och envisa i mig. Och namnet - min revansch... jag älskade det namnet!  Och även om det inte blev OS i Rio så fick jag min revansch.  Jag har fått tävla igen, jag har tränat upp mig från botten igen och jag har tagit mig tillbaka.  Därför är det nu dags för något nytt.  Och som du vet så kommer vårt nya namn att presenteras samtidigt som bilen lanseras.  Det är ingen ordlek denna gången. Det är mer en mening som jag har burit i bakhuvudet ett tag och som jag känner ger mig energi och styrka.  Det är en mening jag kan stå för fullt ut som jag känner står för någonting vi alltid ska komma ihåg i livet.  Jag längtar till jag får presentera det för dig.  Om du vill och vågar så får du gärna gissa!  Har du rätt så kommer jag inte att säga det, men du kommer att veta sen när jag slår upp portarna till vårt nya hem ❤️ Det är alltid roligt att ha rätt.  Imorgon är det tisdag - som om du inte visste det - och jag ska iväg på något som jag gärna vill dela med mig av till dig om någon dag eller två. Så skit i tisdagen nu.  På onsdag får jag mellanlanda en stund, träna ifred och bara vara innan torsdagen bjuder på en rolig grej!  Tillsammans med sjukt sköna brudarna Elin och Alma ska jag hålla i ett träningspass i Växjö!  Tjejerna går andra året på ProCivitas gymnasium och har under året drivit UF-företaget Träningsglädje UF.  Dom vill få igång människor, vill att vi ska röra på oss lekfullt och enkelt och på torsdag har dom dessutom sett till att alla pengar går direkt till Lekterapin på Växjö Lasarett! ❤️ Så, självklart hoppas jag på att se dig där. Svettandes med mig. Passet är anpassat för alla. Det är den egna kroppen som gäller och du gör vad du kan med det du har.  Kan du inte komma men känner att du ändå vill bidra till insamlingen så kan du swisha tjejernas insamlingskonto - tel: 1231882950.  Vad säger du? Kommer du? Vågar du? Ska vi kramas?  Men jaaaaaaaaaaa!  Så. Där somnade mina fingrar.  Bloggtiden för mig är slut. Jag har skaffat mig deadlines. Annars blir jag sittande med milslånga texter som folk rullar ögonen över och gäspar till.  Vill inte vara med om detta.  Så nu: sov gott. Ladda för torsdag och skicka hit en slängpuss! 

DeT SPRiDS GLäDJe.

Oh la laaa vännen där,  Jag är hemma igen!  Sverige snöar och jag är fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igår. Lämnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna på svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tåget mot Växjö 17.21.  Behöver jag säga att jag var trött när Växjö välkomnade mig 21.50?  Visst är det irriterande när jag skriver ut varje minut? 😉  Något annat som är irriterande är SJ. Självklart stötte tåget på problem, vilket är helt okej. Problem är en del av livet, och SJ. Vad som däremot inte är okej är att SJ:s personal står och fullkomligt tokskriker på oss som kommer från det försenade tåget till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba på! Hoppa bara in! Kom igen dåååå!" Jag menar, att dom är stressade är knappast vårt fel men stress gör något med människor. Det är nästan lite läskigt.  Hur reagerar du på stress? När minuterna är räknade, när du har en deadline som du känner att du inte hanterar? Vad gör du då?  Det är absolut mitt eget fel att jag hade problem med att få med min stora packning på tåget, men jag hade inte räknat med att få springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om än så.  Träningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fått en chans att testa på min coachningsförmåga och jag gillar det mycket.  Jag har fått lära ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hållning.  Jag har fått lära känna nya vinnarskallar, fått se när människor tar ut sig fullständigt, ta hand om en skada och känna på stämningen och sammanhållningen i ett företag som öser på framåt.  Min livslust är stor och jag är sugen på att testa på många saker, som du vet. Så nu är min nya lust att starta träningsresor! Det kommer säkert inte att hända, jag har annat att tänka på nu. Men det är en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  Förstå så roligt att åka iväg tillsammans: träna med musik, äta bra mat, lyssna på inspirerande föreläsningar och träna lite till?!  Skulle du haka på om jag ordnade något sådant?  Klockan närmar sig 11.00 och jag vill skicka iväg en grattishälsning till en kvinna som jag inte tror att du känner ännu:  Hon heter Anette och när jag har tid över från träning och andra åtaganden så får jag utnyttja min utbildning på henne och hennes mans företag Apelgården AB.  Jag får en chans att utveckla andra sidor hos mig själv och jag får ta ansvar på andra områden än inom träning. En balans av idrott och att använda hjärnan tror jag är ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde så mellan 2008-2011 och jag reagerade väldigt bra på den kombinationen.  Jag vill gratta henne här eftersom hon är som ni: hon tänker på sina medmänniskor och hon hjälper till om hon kan.  Och visst är det så att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som känner Anette lite mer nu kan inte annat än att hålla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla säkert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i våra liv.  Så, GRATTIS på din dag Anette. Tack för att du är en så inspirerande medmänniska ❤️ Nu har klockan sprungit iväg igen... jag kom in i den där berömda bubblan.  Jag sätter ett finger mot den och spräcker den. Jag behöver ju göra annat också. Ingen träning idag dock, jag har halsont och min kropp får vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❤️

OjDå.

Nämen, det är visst nån som är tillbaka!  Det är sant som det står och det är också en mening från en av Lars Winnerbäcks sånger. Såklart. Jag kände att jag ville göra min entré med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lär vi vara oense om. Och jag är nog på din sida när jag tänker efter. Du märker att jag är på ett lustigt humör idag va?  Jag känner mig busig när vi inte har setts på länge. Nästan som om det vore en liten nyförälskelse.  Vad har hänt här då? Börja du! Jag gissar att du kommer att berätta en massa skoj, en del ledsamma saker och några spännande.  Till "mamman" vill jag gärna börja med att skicka ett hjärta ❤️ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berätta att jag har föreläst för KHK i Karlskrona - på ENGELSKA! Min första föreläsning någonsin på detta språk som jag egentligen inte alls behärskar.  Men jag hade min suveräna vän Alex till min hjälp och i två dagar satt vi inlåsta och skrev ner hela föreläsningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstå alla dessa fackord som jag knappt ens förstår på svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag är jättenöjd och stolt över mig själv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke på att hon har börjat sticka så kanske hon inte brydde sig.  När jag gick in i min egen värld satt hon där i soffan och jobbade med något mörklila garn som ska bli en halsduk.  Så mysigt. Trots allt.  Och jag är så lyckligt lottad som har hittat min vän i livet.  Förutom plugg och föreläsning så har träning stått på schemat. Och så bra det har gått!  Jag är stark men ändå lätt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers någonsin efter cancern!  Jag märkte direkt av min nyvunna styrka under längdpasset några dagar senare: för det gick så bra.  Däremot fick jag sota för det några dagar senare för kroppen är inte riktigt van när jag höjer nivån på det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass några dagar efteråt. Ingenting nytt alltså. Du har säkert också börjat se mönster och små tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli tränare själv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill träna en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bästa! Nadjas blogg!"  Ha, ändå en söt tanke.  Nä, nu ska jag göra lite nytta i det här livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. På måndag sticker jag på läger igen 😉 

NyTT På iNGåNG.

God morgon härliga du,  Lördag och vårkänslor. Nybryggt kaffe och musik i öronen.  Jag sitter hemma hos mamma och Allan igen. Det var längesedan jag var här.  Igår kväll kollade vi tydligen på Let's Dance. Mamma tjöt: "sätt på tv:n! Nu kommer Let's Dance, snabba er!" som om att hon var sex år och höll på att missa Bolibompa.  Allan och jag satte oss snällt till rätta men eftersom jag inte har följt programmet så tröttnade jag ganska snabbt och satte mig vid husets nya matsalsbord för att spela Candy Crush istället.  Jag gjorde en kopp te och lyssnade till mamma och Allans kommentarer om danssteg, felbedömningar och om att lägga sig för tidigt. Det blir högljutt när diskussionerna drar igång här och vare sig man vill det eller inte så blir man indragen.  Igår var en rolig dag annars: jag tränade hoppstyrka på förmiddagen vilket blev ett pass som gick över förväntan!  Jag var inte precis lätt i kroppen (jag har lagt på mig vikt igen efter all styrketräning) men jag klarade av alla 350 hopp och fick inte ont av dom. Dessutom skrattade mitt hjärta hela passet - hoppstyrka är som du vet ett favoritmoment i träningen.  Efter träningen åkte jag direkt hem till - kryss i taket - en matlåda.  Jag vet, det är svårt att tro att jag lagar mat. Men jag har faktiskt bättrat på den biten och jag tror minsann att jag har en talang.  Jag har gjort tolv matlådor och det är bara att käka när jag har tränat. Jag åt medan jag kollade gamla avsnitt av solsidan på datorn.  Sedan bar det iväg till Karlskrona. Ett möte bokat med Råbergs Bil och Compani56 stod på programmet.  Vackra, starka Rio ska bytas ut och få ett nytt namn. Bilen ska vara enhetlig med bloggen så uppsvinget här kommer när bilen är klar ❤ Är du nyfiken på det nya? Jag är! Jag har lämnat tankar och idéer till Compani56 men jag vet inte alls hur det kommer att bli eller se ut.  Jag har samma känsla nu som när jag var liten och hade lämnat in en fotorulle för framkallning och fick vänta i flera veckor på resultatet. Jag har kollat min mejlkorg flera gånger redan trots att jag vet att det ska dröja minst en vecka innan jag får ett utkast.  Det är min nyfikna och sprudlande sida som tar över helt.  Mycket har hänt i mitt liv dom senaste månaderna och jag har inte skrivit om allt. Jag har inte haft ork att dela med mig.  Jag fick för ett tag sedan reda på att vissa människor reagerar avundsjukt när jag berättar om saker som går bra. Och det gjorde ont i mig att höra. Det gjorde ont att människor kan följa och peppa och stötta när det går dåligt för att sedan få vassa och elaka tungor när det väl är lite medvind.  Sådant är för mig falskt.  Och jag blir ledsen över att människor kan vara så småaktiga.  Det är klart att det var lätt att "tycka synd om mig" när jag hade cancer - jag kunde ju faktiskt dö. Men att jag sedan får hjälp i min idrottsliga satsning från olika håll sticker tydligen oerhört i vissa människors ögon.  Och det är sorligt på flera sätt. Dom här personerna verkar ha tappat fokus på sitt eget. Att skapa sig något eget. Att lägga energi på sin egen passion istället för att beklaga sig över hur jag har det.  Om ni är sugna så kan vi byta? Vad sägs om det? Jag delar gärna med mig. Du kan fråga mig om råd när du sliter av din hälsena. När du sen får cancer tre månader senare så vet jag precis hur du ska gå till väga.  Och om någon där ute fortfarande tror på och stöttar dig efter det så kommer jag att heja på dig. Även när du inte hör eller ser.  Hur fungerar du som läser det här? Är du avundsjuk på andra människor? Man kan ju vara avundsjuk på så många olika sätt. Som min mamma: "faaaan Nadja! Vad roligt! Det är fantastiskt, men lite avundsjuk blir jag allt" och en liten blinkning på det.  Eller som dom i kategorin här ovan, som kan se dig i ögonen men snacka skit bakom ryggen?  Hrm... ingen bra touch på det här inlägget nu känner jag. Men det är ändå värt att ta upp. För problemet finns överallt omkring oss även om jag större delen av livet har känt mig förskonad från dessa små elakingar.  Jag har en stor tro på människan och på vår förmåga och anledningen till att jag tar upp det här är för att min tro blir lite stukad.  Fan, kan vi inte bara vara glada för varandras skull?  Det tycker jag. Jag är glad för din skull.  Kaffeskål och glad lördag ❤  

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej från ett litet bakelsemonster ❤ Jag är äntligen hemma i Växjö igen. Det har varit en lång resa och det är alltid härligt att få komma hem till sin egen säng även om det är fantastiskt att vara utomlands.  Min säng är den bästa.  Och idag ska jag få träffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag såg honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har växt till sig.  Jag ser fram emot en träningsperiod här nere nu. Mina träningskompisar har haft en veckas vila och är säkert hur redo som helst för att köra igång. Och dom spar aldrig på något krut. Så jag kommer att få kämpa hårt för att hålla jämna steg.  Jag har tränat mycket styrka i en period nu och det känns. Jag känner mig tyngre i kroppen men också mer sammansatt. Mer hel.  Jag märkte av styrkan när jag hoppade längd på Bosön. Visserligen bara med några få steg, men ändå. Jag kände att spänsten låg där någonstans och väntade på mig.  Den kommer sen när vi börjar lätta på allting... det ska bli så otroligt roligt att se vad som kan komma från den här kroppen.  Jag känner mig helt tom inombords när det gäller förväntningar. Känner mig som ett blankt blad.  Jag har varit så trött på att kämpa, så ofantligt less på motvindar, så trött på att uppbringa entusiasm inför varje litet förväntat framsteg att jag till slut har släppt det. Det får liksom lite bli som det blir.  Inte så att jag på något sätt har lagt mig ner för räkning. Inte på något sätt gett upp något.  Men jag är försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det känns bra så.  Det känns som om att jag behåller mer energi på det sättet.  Den här resan, fram till idag, har varit så väldigt märklig. Från dom mörkaste dalar till små kullar där jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig några höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthärda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det där höga.  Dom här senaste två åren av återhämtning från cancern har varit mer plana. Gråa. Jag har fått sänka min acceptans överallt. Jag har fått bli lycklig över sådant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fått bli mindre kräsen.  Det har varit så mycket 90% uthärda och 10% lyckorus och tillfredsställelse.  Jag vet att många är trötta på mitt tjat. Men jag vet också att inte många har gått min resa.  Därför skiter jag i åsikterna om tjatet nu även om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förståelse. Jag tyckte att det var elakt att ha en åsikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hälsena och cancer.  Jag kunde irritera mig på att människor trodde att allting var så enkelt. Än idag kan det störa mig. Men då har jag den här insikten: det finns ingen där ute, vad jag vet, som bär samma ryggsäck som jag. Och så länge det inte finns, så kan ingen heller säga något om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lång tid det bör ta. Det kanske tar ett år, två år... eller så tar det all tid och går inte alls.  Vem vet?  Så kan du tänka när du går igenom något svårt som andra har åsikter om: ingen annan har faktiskt en jävla aning. Aning om dina omständigheter, dina känslor, dina reaktioner, ditt sätt att ta dig framåt. Och så länge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, då kan dom heller inte säga någonting.  Du har all rätt att tycka att det är slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men ändå ha viljan att försöka.  Du har rätt till allt det där. Jag vet att jag ibland själv har sneglat på andra människor och tänkt: men vad håller han/hon på med? Hur svårt ska det vara?  Men av min resa så har jag lärt mig att det inte är sjysst att tänka så. Eller ens givande. Det är rent av bara idiotiskt. Och jag har fått tänka om.  Jag vet inte vad människan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt går igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag är bara en medmänniska som är snabb att dömma.  Och varje gång jag gör det så skäms jag för mig själv. Men tanken ovan hjälper mig.  Den hjälper mig att hålla fötterna på jorden, så som pappa alltid har önskat att jag ska göra. På den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats på så väldigt många andra.  När jag var ung läste jag ett citat någonstans. Jag läste mängder med sådana, och gör fortfarande, så fråga mig inte varifrån det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag än går.  Såhär: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid känt en enorm tro på mig själv. Men det har också kostat energi. Efter en hård utmaning har jag känt mig urholkad. Förbrukad och färdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det står alltid och väger mot frågan: "är det värt det?". Så länge vi kan svara JA där, ja... då tänker jag att det är väl bara att köra. Vad finns det att vara rädd för?  Jag har hittat mängder med svar på den frågan: jag kan vara rädd för precis allt. Kanske du också. Men vem fan orkar? Jag tröttnade på att vara rädd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade på att vara "dålig". Därför pressar jag mig på mina träningspass, därför går jag all in, därför får det bära eller brista.  För jag är inte rädd längre.  Jag har varit rädd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att säga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro på mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgångar.  Men så länge du vet, någonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det är övergående och att ingen egentligen bryr sig, så har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig är en magisk tanke. För om vi ska vara ärliga - hur snabbt släpper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte något nytt att prata om? Denna morgonens nyheter är redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig själva.  Vi vinner alltid mycket mer på att köra vårt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas på. Vi vinner självrespekt genom att våga fullfölja vår längtan.  Vi bär våra huvuden högre, vi står mer rakryggade på denna jord och vi glöder mer, även om vi alldeles säkert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det är vad jag tror.  Jag tror på dig som sliter i det tysta, även om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror på dig som säger att du vill men att det inte har visat sig än. Jag tror på dig som säger att du känner att du kan men inte har gjort det än.  Jag tror på dig som sticker ut hakan även om den sticker ut mer än vad som är allmänt accepterat. Jag tror på dig som känner att du inte har det där "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det är inte få förunnat. Det är en sak att lära sig och att tro på.  Jag tror på dig som "missade tåget", som tog omvägen, som drog det kortaste strået.  Jag tror på dig som misslyckas, jag tror på dig som har förklaringar som omgivningen gärna gör om till "bortförklaringar". Jag tror på dig som är uträknad.  Ibland räcker det att bara veta det.  Puss ❤  

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.