Minnen från förr

Rotade precis fram minnen från mitt liv. Fem, åtta och tio år gamla minnen. Jag hittade två dagböcker, mängder av vykort, tidningsartiklar och brev till mig själv från mig själv. Jag skulle egentligen ha städat men blev sittande i en mysfåtölj och började kolla igenom mina fynd.

Brukar sådant där kännas konstigt för er också? Konstigt, men på något sätt också oerhört lugnande. Så orolig jag var även då, och se, så bra allt har blivit. Mina texter vittnar om att jag ofta var ledsen och orolig. Jag hade många vänner och skrattade mycket men satt också ofta ensam och funderade och skrev. Jag var inte heller rädd för att erkänna min sårbarhet. Jag skrev ut den hela tiden i de texter som jag publicerade. Det gör mig stolt idag. Tänk att jag vågade och inte brydde mig ett dugg om vad andra skulle tycka eller tänka. Men som ordspråket säger: ”Det är lätt att vara modig om man inte är rädd”. Jag tänkte förmodligen inte på samma sätt som idag och därför kunde jag också agera på ett helt annat sätt.

Jag började förstås att gråta när jag läste några av texterna. Speciellt brev från personer som har betytt mycket för mig genom åren. Ibland förvånar jag mig själv genom att jag tänker så positivt och ”rätt” i situationer och då frågar jag mig alltid varifrån jag har fått det. Nu vet jag. Jag har matats med bra tankar sedan jag var liten. Alla dessa brev från betydelsefulla människor som har varit till MIG. Det är klart att det har färgat mig. Det är väl klart att det har satt sig i mig. Jag har ju inte gjort ett smack själv. Jag som alltid har tänkt att jag inte ska bli någon trist kopia. En kopia är jag definitivt. Men kanske jag inte behöver bli en trist sådan?

När jag läste tänkte jag också på vilken otroligt lång resa jag har gjort. Och så känner jag trots att jag bara är 28 år. Mitt liv känns väldigt långt när jag tänker efter. När jag läser om alla bravader med vännerna så känns det nästan som om att det aldrig har hänt. Jag kommer ihåg glimtar men det känns ändå väldigt främmande. Samtidigt som annat känns igen OTROLIGT mycket. Då som nu så satt jag med min tekopp och skrev. Jag gillade att duscha och att sitta med tända ljus. Jag gillade sms, att skratta och att måla tavlor. Givetvis står det tusen och åter tusen rader om min träning också, precis som idag. Den största skillnaden är nog att jag umgicks med mer folk då. Jag var alltid ute på språng. Det står så många olika namn i varje dagboksinlägg att jag blir snurrig. Många kommer jag inte ens ihåg idag. Det är sorligt.

Jag funderar på vad jag har blivit. Funderar på vad jag hade då som jag har tappat idag. Drömde jag mer ? Var jag friare? Hade jag en större framtidstro? Min person känns så mycket blekare idag jämfört med den som jag läser om i mina dagböcker och i de andras brev. Och jag vet att jag inte förskönade något när jag skrev då för jag känner igen både smärtan och glädjen som jag skriver om. Jag vet att jag var ärlig i det jag skrev. Har jag blivit så torr? Är jag inte längre den där känslomänniskan som jag alltid har varit? Jo, det är jag nog. Men jag känner mig inte lika levande. Jag känner mig inte alls lika närvarande. Förut var det som om att varje litet möte räknades, varje dag kändes spännande, jag längtade till helgerna och jag trodde att livet skulle bli bättre för varje år som gick. Jag trodde verkligen att ett nytt år innebar nya, magiska krafter och att det skulle påverka mig på ett positivt sätt.

Idag väger jag mina ord. Jag märker det när jag skriver till er precis nu. Jag tänker att jag inte kan skriva sådär. Jag kan ju inte säga att jag tänker den tanken. Jag kan väl inte lämna ut mig så fullständigt och låta andra ta del av mig. Nej usch, så kan man ju inte göra. För det har livet lärt mig. Andra kan faktiskt bli stötta, tycka att jag är barnslig och att jag ska hålla saker för mig själv. Jag vet till och med vänner omkring mig som tycker så. Jag vet precis vilka människor som kommer att säga det till mig. Jag känner dem så väl. Men jag vet också vilka som tänker som jag. Som säger: ”Fan vad bra skrivet” och som inte tänker på att jag är för personlig. Jag hade fler sådana vänner omkring mig förr och det var nog därför som jag tillät mig själv att alltid vara mer personlig i det jag skrev.

Visst låter det som att jag längtar tillbaka några år? Jag hör det själv. Men det är inte så jag menar. Jag vill leva nu. I det jag har HÄR idag. Men jag vill ha tillbaka delar av den där Nadja som jag var då. Det helt galna, det spontana. Vill ha tillbaka känslan av att ingen annan kan påverka mig om jag inte själv väljer att bli påverkad. Jag undrar varför det har försvunnit. När blev jag annorlunda? Det är intressant.

Jag har alltid varit mycket för citat och ordspråk. Här är några som var mina favoriter när jag var yngre:

”Ibland måste man underprestera för att sedan kunna briljera”

” Stryk över och gå vidare”

”Om man inte älskar för mycket så älskar man inte tillräckligt”

” Vart du än går, gå med hela ditt hjärta”

”Säg aldrig nej av stolthet och aldrig ja av svaghet”

”Så småningom kommer man långt”.

Och så den bästa… den som alltid har fått mig att kämpa lite till när något har känts tufft:

”Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv”.

Jag skulle ha skrivit något vackert.

Jag skulle ha skrivit något väldigt vackert ikväll. Jag kände att jag hade det inom mig.

Jag ville skriva om drömmar och framtidsplaner. Om längtan, lust och motivation. Jag ville skriva om alla tankar som snurrade runt i mitt huvud men jag insåg till sist att jag inte fick någon ordning på dem. Jag tänkte förstås skriva ändå.

Jag kände mig poetisk och lugn. Givetvis fanns också en känsla av nedstämdhet med i bilden. Det är en viktig ingrediens när en text ska bli riktigt bra. Om jag får säga vad jag tycker.

Så jag satte mig vid datorn, med Coco i knäet och en kopp te framför mig. Bakgrundsmusik, tända ljus och en tyst telefon. Men jag ville helt plötsligt inte dela med mig längre. Jag började kolla på gamla bilder istället och lät alla minnen komma till mig. Jag läste gamla mail, sms och vykort. Jag fastnade i det förflutna för en stund. Jag funderade på alla de olika vägar som jag har valt att vandra men kom inte fram till något som gjorde mig klokare.

Klokhet är något som jag eftersträvar. Många som jag pratar med tycks anse att klokhet är något som “kommer med åren” vilket säkert är helt sant till och från. Jag anser att klokhet kommer med erfarenhet och eftertanke, sen spelar det ingen roll hur gamla vi är. När vi funderar över saker som är jobbiga, utmanande eller varför inte pinsamma så har vi chansen att vara helt ärliga mot oss själva med vad och hur vi tänker. När vi är det så tror jag att vi kan bli klokare. När vi utsätter oss för situationer som är oss främmande och om vi sedan reflekterar över vad som hände så anser jag att vi växer som människor.

Jag har alltid varit oerhört ärlig mot mig själv. I mina tankar och i mitt tal inför mig själv. Jag har dessutom ofta känt att jag har haft svaren inom mig när jag väl har börjat leta. Idag känner jag inte så. Idag känner jag mig bara virrig. Jag antar att det får vara så en stund då. Jag har ingen ork att streta emot. Jag har sprungit 300-ingar på träningen idag och vill bara sova.

Jag är säker på att ni förstår.

Jag säger godnatt. Jag önskar er en god sömn och jag hoppas att vi hörs imorgon.

Kramar Nadja

Fredagar får mig att fundera…

Bella skriver i sin livsdagbok, jag skriver träningsdagbok och lilla Coco ligger i mitt knä och sover… Vi äter vindruvor och dricker te med kaffegrädde i och ibland säger vi något till varandra som för att visa varandra att vi faktiskt bryr oss om och tycker om att vi har sällskap även om vi inte gör något speciellt tillsammans.

Jag har bott hos Bella i en månad och en vecka nu… jag börjar verkligen längta efter min lägenhet. Jag har mina saker över hela hennes vardagsrumsgolv och jag har ingen ordning på mina papper, mina böcker, mina skor… Allt är ett enda stort kaos och jag vill ha tillbaka min verklighet. Jag vill ha tillbaka mina rutiner och den trygghet som finns i mitt eget hem. Jag sover i Bellas säng med henne bredvid mig och ibland pratar hon i sömnen, går i sömnen och väcker mig. Ibland blir det alldeles för varmt och jag kan inte sträcka ut mig. Jag vill ha tillbaka min egen säng. Mina egna kuddar och mitt eget sovrum. Jag vill dra ner min egen rullgardin och vakna till min egen väckarklocka. Jag vill dricka te ur min stora Barbados kopp och tassa runt på mitt eget kalla golv. Tänk så mycket som man aldrig uppskattar när man har det precis intill sig.

Jag ska försöka sova nu… jag har köpt insomningstabletter på apoteket idag och hoppas att jag får några bra timmar med kvalitetssömn inatt. Jag vill verkligen känna mig utvilad till söndag!

Njut av er fredag! Inspirera varandra och var modiga! Många och stora kramar // Nadja