Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

JaG KÀNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det Àr onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan kÀnna stressen i mellangÀrdet... men jag tÀnkte komma in hit och fÄnga upp lite av din goa energi innan jag fortsÀtter. 

Jag vill berÀtta om det dÀr som jag inte ville sÀga nÄgot om tidigare.


För ungefÀr tvÄ mÄnader sedan sÄ hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tÀnker - det som alla lÀkare ocksÄ tÀnkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skÀmtat om det hÀr med min mamma och syster under pÄgÄende process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


SĂ„ gjorde vi Ă€ven nu. Även om jag mĂ€rkte pĂ„ mamma att hon visade mer vrede denna gĂ„ngen. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvĂ„r sedan och hon tjatade pĂ„ mig, med en förbannad ton, om att ringa och pĂ„skynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du Àr ju för fan inte ens friskförklarad Ànnu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag mÀrkte pÄ mig sjÀlv att jag gillade att det drog ut pÄ tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gÄngen. Jag började förbereda mig mentalt pÄ alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna fÄ tÀvla den hÀr sÀsongen om dom skulle sÀga "bröstcancer". 


Jag hade tÀnkt frÄga om hur allvarligt det var, jag hade tÀnkt be dom att vÀnta med min behandling, jag hade tÀnkt fÄ köra min sista sÀsong. 

Jag upptÀckte knölen nÀr jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var dÀr helt plötsligt. HÄrd, konstig, pÄ bakre delen av bröstet. 

Jag tÀnkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte fÄ bröstcancer ocksÄ. Och inte nu. Inte nu nÀr sÄ mycket redan Àr genomgÄtt. 

Jag berÀttade för mamma och hon fick kÀnna pÄ den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne sÄ allvarlig som nÀr hon sa: "du kollar upp det dÀr... nu". 


Min bÀsta vÀn Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle fÄ en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina nÀrmsta har vetat om det hÀr, men jag kÀnde att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara nÄgot. 

Jag Äkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ÀndÄ sÄ likt. 

Korridoren sÄg ut ungefÀr som pÄ Karolinska och jag kunde kÀnna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"HÀr gÄr jag. Igen. Mot nÄgot som kanske blir rond tvÄ. Hur kommer jag att hantera det en andra gÄng? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebÀr. Jag vet hur det kÀnns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att kÀnna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag mÄste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag sÀga till Agne? Vad ska jag sÀga till mina sponsorer? Vad ska jag sÀga till mamma? 

TÀnk att jag gÄr hÀr helt ensam och ingen vet vad jag gÄr emot. Jag kom in genom dom dÀr svÀngdörrarna och jag kommer att gÄ ut igenom dom igen om nÄgra timmar och allting i vÀrlden kommer att vara som vanligt. Man Àr sÄ liten pÄ denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför gÄr jag hÀr? 

Men det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det Àr jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst Àndrar den i storlek hela tiden? Det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr sÄ löjlig. Och hÀr gÄr jag och tar upp tid för lÀkare och andra som Àr sjuka, pÄ riktigt. Vad gör jag ens hÀr? 

Vem ska jag ringa efterÄt? Vem blir den första? Jag Àr helt ensam i en stad jag inte kÀnner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa nÄgon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hÄlla mig till den? 

Jag har ju tÀnkt att jag ska ta tid för mig sjÀlv efterÄt. Jag ska gÄ ner till vattnet, plugga in musik i öronen och svÀva ivÀg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efterÄt. Hon propsade pÄ det. Men jag har ju faktiskt förberett henne pÄ att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon mÄste förstÄ. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela slÀkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och sÀga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? SÀga att allt Àr bra, för att vinna lite tid? 

Nej. SÄdÀr kan man ju inte göra. Och förresten sÄ vet jag inte vad det hÀr Àr. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen nÀr jag satte mig i vÀntrummet pÄ VÀxjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gĂ„ngen. Jag var sĂ„ mycket lugnare. Jag minns inte att jag var sĂ„hĂ€r nojjig. 

NÀr lÀkaren ropar mitt namn gÄr jag in. Ett grÄtt rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tÀnker hela tiden: "dom kommer inte att hitta nÄgot, dom kommer inte att hitta nÄgot... och varför i helvete Àr jag ensam hÀr?!"

Mina undersökningar gÄr snabbt och lÀkaren som gör mitt ultraljud berÀttar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag Àr inte friskförklarad Ànnu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tÀnka innan lÀkaren sÀger att hon inte ser nÄgonting som Àr onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna Àr aningen förstorade men att det inte Àr nÄgon fara. Dom ser friska ut och sÄ förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar pÄ hennes skÀrm men Àr helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

TvÄ mÄnader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, sÀger tack, rusar ut och pÄminner mig sjÀlv om igen om att jag borde skÀmmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

JÀvla mamma att pressa mig att gÄ och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal nÀr jag kom ut. Jag andades den friska luften istÀllet. TÀnkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. MÀnniskor pÄ vÀg till sina egna Àrenden, fÄglar pÄ bÀnken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började grÄta. Jag tÀnkte att det borde vara av lÀttnad men jag kÀnde det inte. 


Jag kÀnde mig bara tom. Och besviken pÄ mig sjÀlv för att jag hade varit sÄ orolig och rÀdd dÀr inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte pÄ musiken i bilen och jag kollade pÄ min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom hÄller ihop och dom har lyssnat pÄ mig" tÀnkte jag medan jag skickade ivÀg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jÀvla lÀttnad!". 

Jag Äkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mÀngder av den. Kissade pÄ stationen, kollade pÄ systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade sÄ att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen pÄ rösten avslöjade henne. 

Hon lÀt chockad nÀr jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skÀmdes Äterigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gÄttt pÄ det om jag hade kört den. 

Hon kÀnner mig. Och nÀr jag trÀffade henne efterÄt sa hon att jag hade varit tyst orovÀckande lÀnge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag sjÀlv minns. 

Jag hade sÀkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

SÄ, nu sitter jag hÀr. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsÀtter att rusa pÄ. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden vÀntar inte pÄ nÄgon..." och jag kÀnner det Ànnu mer tydligt just idag. 

Ingenting vÀntar. Vi behöver bara Àlska dom vi Àlskar, vara nÀrvarande, ge varandra vÀrme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. SÄ som jag alltid gör. 

Var rĂ€dd om dig ❀

Kram,

Nadja 




NyTT PĂ„ iNGĂ„NG.

God morgon hĂ€rliga du,  Lördag och vĂ„rkĂ€nslor. Nybryggt kaffe och musik i öronen.  Jag sitter hemma hos mamma och Allan igen. Det var lĂ€ngesedan jag var hĂ€r.  IgĂ„r kvĂ€ll kollade vi tydligen pĂ„ Let's Dance. Mamma tjöt: "sĂ€tt pĂ„ tv:n! Nu kommer Let's Dance, snabba er!" som om att hon var sex Ă„r och höll pĂ„ att missa Bolibompa.  Allan och jag satte oss snĂ€llt till rĂ€tta men eftersom jag inte har följt programmet sĂ„ tröttnade jag ganska snabbt och satte mig vid husets nya matsalsbord för att spela Candy Crush istĂ€llet.  Jag gjorde en kopp te och lyssnade till mamma och Allans kommentarer om danssteg, felbedömningar och om att lĂ€gga sig för tidigt. Det blir högljutt nĂ€r diskussionerna drar igĂ„ng hĂ€r och vare sig man vill det eller inte sĂ„ blir man indragen.  IgĂ„r var en rolig dag annars: jag trĂ€nade hoppstyrka pĂ„ förmiddagen vilket blev ett pass som gick över förvĂ€ntan!  Jag var inte precis lĂ€tt i kroppen (jag har lagt pĂ„ mig vikt igen efter all styrketrĂ€ning) men jag klarade av alla 350 hopp och fick inte ont av dom. Dessutom skrattade mitt hjĂ€rta hela passet - hoppstyrka Ă€r som du vet ett favoritmoment i trĂ€ningen.  Efter trĂ€ningen Ă„kte jag direkt hem till - kryss i taket - en matlĂ„da.  Jag vet, det Ă€r svĂ„rt att tro att jag lagar mat. Men jag har faktiskt bĂ€ttrat pĂ„ den biten och jag tror minsann att jag har en talang.  Jag har gjort tolv matlĂ„dor och det Ă€r bara att kĂ€ka nĂ€r jag har trĂ€nat. Jag Ă„t medan jag kollade gamla avsnitt av solsidan pĂ„ datorn.  Sedan bar det ivĂ€g till Karlskrona. Ett möte bokat med RĂ„bergs Bil och Compani56 stod pĂ„ programmet.  Vackra, starka Rio ska bytas ut och fĂ„ ett nytt namn. Bilen ska vara enhetlig med bloggen sĂ„ uppsvinget hĂ€r kommer nĂ€r bilen Ă€r klar ❀ Är du nyfiken pĂ„ det nya? Jag Ă€r! Jag har lĂ€mnat tankar och idĂ©er till Compani56 men jag vet inte alls hur det kommer att bli eller se ut.  Jag har samma kĂ€nsla nu som nĂ€r jag var liten och hade lĂ€mnat in en fotorulle för framkallning och fick vĂ€nta i flera veckor pĂ„ resultatet. Jag har kollat min mejlkorg flera gĂ„nger redan trots att jag vet att det ska dröja minst en vecka innan jag fĂ„r ett utkast.  Det Ă€r min nyfikna och sprudlande sida som tar över helt.  Mycket har hĂ€nt i mitt liv dom senaste mĂ„naderna och jag har inte skrivit om allt. Jag har inte haft ork att dela med mig.  Jag fick för ett tag sedan reda pĂ„ att vissa mĂ€nniskor reagerar avundsjukt nĂ€r jag berĂ€ttar om saker som gĂ„r bra. Och det gjorde ont i mig att höra. Det gjorde ont att mĂ€nniskor kan följa och peppa och stötta nĂ€r det gĂ„r dĂ„ligt för att sedan fĂ„ vassa och elaka tungor nĂ€r det vĂ€l Ă€r lite medvind.  SĂ„dant Ă€r för mig falskt.  Och jag blir ledsen över att mĂ€nniskor kan vara sĂ„ smĂ„aktiga.  Det Ă€r klart att det var lĂ€tt att "tycka synd om mig" nĂ€r jag hade cancer - jag kunde ju faktiskt dö. Men att jag sedan fĂ„r hjĂ€lp i min idrottsliga satsning frĂ„n olika hĂ„ll sticker tydligen oerhört i vissa mĂ€nniskors ögon.  Och det Ă€r sorligt pĂ„ flera sĂ€tt. Dom hĂ€r personerna verkar ha tappat fokus pĂ„ sitt eget. Att skapa sig nĂ„got eget. Att lĂ€gga energi pĂ„ sin egen passion istĂ€llet för att beklaga sig över hur jag har det.  Om ni Ă€r sugna sĂ„ kan vi byta? Vad sĂ€gs om det? Jag delar gĂ€rna med mig. Du kan frĂ„ga mig om rĂ„d nĂ€r du sliter av din hĂ€lsena. NĂ€r du sen fĂ„r cancer tre mĂ„nader senare sĂ„ vet jag precis hur du ska gĂ„ till vĂ€ga.  Och om nĂ„gon dĂ€r ute fortfarande tror pĂ„ och stöttar dig efter det sĂ„ kommer jag att heja pĂ„ dig. Även nĂ€r du inte hör eller ser.  Hur fungerar du som lĂ€ser det hĂ€r? Är du avundsjuk pĂ„ andra mĂ€nniskor? Man kan ju vara avundsjuk pĂ„ sĂ„ mĂ„nga olika sĂ€tt. Som min mamma: "faaaan Nadja! Vad roligt! Det Ă€r fantastiskt, men lite avundsjuk blir jag allt" och en liten blinkning pĂ„ det.  Eller som dom i kategorin hĂ€r ovan, som kan se dig i ögonen men snacka skit bakom ryggen?  Hrm... ingen bra touch pĂ„ det hĂ€r inlĂ€gget nu kĂ€nner jag. Men det Ă€r Ă€ndĂ„ vĂ€rt att ta upp. För problemet finns överallt omkring oss Ă€ven om jag större delen av livet har kĂ€nt mig förskonad frĂ„n dessa smĂ„ elakingar.  Jag har en stor tro pĂ„ mĂ€nniskan och pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga och anledningen till att jag tar upp det hĂ€r Ă€r för att min tro blir lite stukad.  Fan, kan vi inte bara vara glada för varandras skull?  Det tycker jag. Jag Ă€r glad för din skull.  KaffeskĂ„l och glad lördag ❀  

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej frĂ„n ett litet bakelsemonster ❀ Jag Ă€r Ă€ntligen hemma i VĂ€xjö igen. Det har varit en lĂ„ng resa och det Ă€r alltid hĂ€rligt att fĂ„ komma hem till sin egen sĂ€ng Ă€ven om det Ă€r fantastiskt att vara utomlands.  Min sĂ€ng Ă€r den bĂ€sta.  Och idag ska jag fĂ„ trĂ€ffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag sĂ„g honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har vĂ€xt till sig.  Jag ser fram emot en trĂ€ningsperiod hĂ€r nere nu. Mina trĂ€ningskompisar har haft en veckas vila och Ă€r sĂ€kert hur redo som helst för att köra igĂ„ng. Och dom spar aldrig pĂ„ nĂ„got krut. SĂ„ jag kommer att fĂ„ kĂ€mpa hĂ„rt för att hĂ„lla jĂ€mna steg.  Jag har trĂ€nat mycket styrka i en period nu och det kĂ€nns. Jag kĂ€nner mig tyngre i kroppen men ocksĂ„ mer sammansatt. Mer hel.  Jag mĂ€rkte av styrkan nĂ€r jag hoppade lĂ€ngd pĂ„ Bosön. Visserligen bara med nĂ„gra fĂ„ steg, men Ă€ndĂ„. Jag kĂ€nde att spĂ€nsten lĂ„g dĂ€r nĂ„gonstans och vĂ€ntade pĂ„ mig.  Den kommer sen nĂ€r vi börjar lĂ€tta pĂ„ allting... det ska bli sĂ„ otroligt roligt att se vad som kan komma frĂ„n den hĂ€r kroppen.  Jag kĂ€nner mig helt tom inombords nĂ€r det gĂ€ller förvĂ€ntningar. KĂ€nner mig som ett blankt blad.  Jag har varit sĂ„ trött pĂ„ att kĂ€mpa, sĂ„ ofantligt less pĂ„ motvindar, sĂ„ trött pĂ„ att uppbringa entusiasm inför varje litet förvĂ€ntat framsteg att jag till slut har slĂ€ppt det. Det fĂ„r liksom lite bli som det blir.  Inte sĂ„ att jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har lagt mig ner för rĂ€kning. Inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt gett upp nĂ„got.  Men jag Ă€r försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det kĂ€nns bra sĂ„.  Det kĂ€nns som om att jag behĂ„ller mer energi pĂ„ det sĂ€ttet.  Den hĂ€r resan, fram till idag, har varit sĂ„ vĂ€ldigt mĂ€rklig. FrĂ„n dom mörkaste dalar till smĂ„ kullar dĂ€r jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig nĂ„gra höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthĂ€rda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det dĂ€r höga.  Dom hĂ€r senaste tvĂ„ Ă„ren av Ă„terhĂ€mtning frĂ„n cancern har varit mer plana. GrĂ„a. Jag har fĂ„tt sĂ€nka min acceptans överallt. Jag har fĂ„tt bli lycklig över sĂ„dant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fĂ„tt bli mindre krĂ€sen.  Det har varit sĂ„ mycket 90% uthĂ€rda och 10% lyckorus och tillfredsstĂ€llelse.  Jag vet att mĂ„nga Ă€r trötta pĂ„ mitt tjat. Men jag vet ocksĂ„ att inte mĂ„nga har gĂ„tt min resa.  DĂ€rför skiter jag i Ă„sikterna om tjatet nu Ă€ven om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förstĂ„else. Jag tyckte att det var elakt att ha en Ă„sikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hĂ€lsena och cancer.  Jag kunde irritera mig pĂ„ att mĂ€nniskor trodde att allting var sĂ„ enkelt. Än idag kan det störa mig. Men dĂ„ har jag den hĂ€r insikten: det finns ingen dĂ€r ute, vad jag vet, som bĂ€r samma ryggsĂ€ck som jag. Och sĂ„ lĂ€nge det inte finns, sĂ„ kan ingen heller sĂ€ga nĂ„got om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lĂ„ng tid det bör ta. Det kanske tar ett Ă„r, tvĂ„ Ă„r... eller sĂ„ tar det all tid och gĂ„r inte alls.  Vem vet?  SĂ„ kan du tĂ€nka nĂ€r du gĂ„r igenom nĂ„got svĂ„rt som andra har Ă„sikter om: ingen annan har faktiskt en jĂ€vla aning. Aning om dina omstĂ€ndigheter, dina kĂ€nslor, dina reaktioner, ditt sĂ€tt att ta dig framĂ„t. Och sĂ„ lĂ€nge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, dĂ„ kan dom heller inte sĂ€ga nĂ„gonting.  Du har all rĂ€tt att tycka att det Ă€r slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men Ă€ndĂ„ ha viljan att försöka.  Du har rĂ€tt till allt det dĂ€r. Jag vet att jag ibland sjĂ€lv har sneglat pĂ„ andra mĂ€nniskor och tĂ€nkt: men vad hĂ„ller han/hon pĂ„ med? Hur svĂ„rt ska det vara?  Men av min resa sĂ„ har jag lĂ€rt mig att det inte Ă€r sjysst att tĂ€nka sĂ„. Eller ens givande. Det Ă€r rent av bara idiotiskt. Och jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag vet inte vad mĂ€nniskan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt gĂ„r igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag Ă€r bara en medmĂ€nniska som Ă€r snabb att dömma.  Och varje gĂ„ng jag gör det sĂ„ skĂ€ms jag för mig sjĂ€lv. Men tanken ovan hjĂ€lper mig.  Den hjĂ€lper mig att hĂ„lla fötterna pĂ„ jorden, sĂ„ som pappa alltid har önskat att jag ska göra. PĂ„ den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats pĂ„ sĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga andra.  NĂ€r jag var ung lĂ€ste jag ett citat nĂ„gonstans. Jag lĂ€ste mĂ€ngder med sĂ„dana, och gör fortfarande, sĂ„ frĂ„ga mig inte varifrĂ„n det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag Ă€n gĂ„r.  SĂ„hĂ€r: "Din uthĂ„llighet Ă€r mĂ„ttet pĂ„ hur mycket du tror pĂ„ dig sjĂ€lv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid kĂ€nt en enorm tro pĂ„ mig sjĂ€lv. Men det har ocksĂ„ kostat energi. Efter en hĂ„rd utmaning har jag kĂ€nt mig urholkad. Förbrukad och fĂ€rdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det stĂ„r alltid och vĂ€ger mot frĂ„gan: "Ă€r det vĂ€rt det?". SĂ„ lĂ€nge vi kan svara JA dĂ€r, ja... dĂ„ tĂ€nker jag att det Ă€r vĂ€l bara att köra. Vad finns det att vara rĂ€dd för?  Jag har hittat mĂ€ngder med svar pĂ„ den frĂ„gan: jag kan vara rĂ€dd för precis allt. Kanske du ocksĂ„. Men vem fan orkar? Jag tröttnade pĂ„ att vara rĂ€dd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade pĂ„ att vara "dĂ„lig". DĂ€rför pressar jag mig pĂ„ mina trĂ€ningspass, dĂ€rför gĂ„r jag all in, dĂ€rför fĂ„r det bĂ€ra eller brista.  För jag Ă€r inte rĂ€dd lĂ€ngre.  Jag har varit rĂ€dd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att sĂ€ga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro pĂ„ mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgĂ„ngar.  Men sĂ„ lĂ€nge du vet, nĂ„gonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det Ă€r övergĂ„ende och att ingen egentligen bryr sig, sĂ„ har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig Ă€r en magisk tanke. För om vi ska vara Ă€rliga - hur snabbt slĂ€pper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte nĂ„got nytt att prata om? Denna morgonens nyheter Ă€r redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig sjĂ€lva.  Vi vinner alltid mycket mer pĂ„ att köra vĂ„rt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas pĂ„. Vi vinner sjĂ€lvrespekt genom att vĂ„ga fullfölja vĂ„r lĂ€ngtan.  Vi bĂ€r vĂ„ra huvuden högre, vi stĂ„r mer rakryggade pĂ„ denna jord och vi glöder mer, Ă€ven om vi alldeles sĂ€kert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det Ă€r vad jag tror.  Jag tror pĂ„ dig som sliter i det tysta, Ă€ven om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du vill men att det inte har visat sig Ă€n. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du kĂ€nner att du kan men inte har gjort det Ă€n.  Jag tror pĂ„ dig som sticker ut hakan Ă€ven om den sticker ut mer Ă€n vad som Ă€r allmĂ€nt accepterat. Jag tror pĂ„ dig som kĂ€nner att du inte har det dĂ€r "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det Ă€r inte fĂ„ förunnat. Det Ă€r en sak att lĂ€ra sig och att tro pĂ„.  Jag tror pĂ„ dig som "missade tĂ„get", som tog omvĂ€gen, som drog det kortaste strĂ„et.  Jag tror pĂ„ dig som misslyckas, jag tror pĂ„ dig som har förklaringar som omgivningen gĂ€rna gör om till "bortförklaringar". Jag tror pĂ„ dig som Ă€r utrĂ€knad.  Ibland rĂ€cker det att bara veta det.  Puss ❀  

TiLLsaMMaNS.

Godmorgon sköna böna och ungtupp dĂ€r, Vi minglar vidare i livet. Att mingla Ă€r som du vet inte min favoritgren. Men mĂ„nga Ă€r gĂ„ngerna dĂ„ vi behöver göra saker vi inte riktigt gillar.  Det skulle kommit en storm i förgĂ„r. Jag lĂ€ngtade efter den. LĂ€ngtade efter att inte kunna ta mig nĂ„gonstans. Ha en ursĂ€kt. "Nej men vet du. Det drog in en storm precis. Jag tar mig inte en millimeter. Banne mig. Det blir nog sĂ€ngen idag, igen".  SĂ€ngen Ă€r för tillfĂ€llet sĂ„ magiskt skön. Allt Ă€r sĂ„ mjukt och fluffigt. SĂ„ perfekt varm och omfamnande.  ... och som du ser sĂ„ skulle jag behöva nĂ„gra timmar till i den. Plus i kanten till hĂ„ret Ă€ndĂ„. SĂ„nt jĂ€kla svall.  Ja, man fĂ„r berömma sitt eget yttre till och frĂ„n.  I mĂ„ndags tog jag och Alex Rio upp mot Stockholm för att gĂ„ pĂ„ Cancerfondens gala Tillsammans mot cancer. Jag bjöd dit min samarbetspartner ATEA.  Annica var den som följde med och vilken rivig tjej sen dĂ„!  Helt hĂ€mningslös och glad och galen. Hon studsade upp pĂ„ röda mattan tillsammans med mig och vi pratade om allting som om vi kĂ€nt varandra i flera Ă„r.  Jag grĂ€t under galan och hon klappade mig tröstande pĂ„ armen.  Den hĂ€r galan alltsĂ„... den berör mig pĂ„ sĂ„ mĂ„nga plan och jag fĂ„r nĂ€stan panik nĂ€r jag ser inslagen om mĂ€nniskors olika öden.  Det var mycket dĂ€rför jag inte gick dit förra Ă„ret. Jag blir sĂ„ kĂ€nslomĂ€ssigt tömd och vĂ€ldigt ledsen nĂ€r jag har varit dĂ€r.  Det kĂ€nns sĂ„ enkelt innan, jag smajlar och fotar och har roligt... sen Ă€r det som en kĂ€ftsmĂ€ll frĂ„n det att första inslaget börjar rulla tills dess att summan pĂ„ dom insamlade pengarna exploderar pĂ„ ljustavlan i lokalen.  Jag fĂ„r alltid trĂ€ffa intressanta och varma mĂ€nniskor och glömmer inledningsvis att det finns mĂ€nniskor i samma rum som bara har nĂ„gra mĂ„nader kvar att leva...  Det Ă€r en kvĂ€ll som innehĂ„ller sĂ„ mycket och det Ă€r alltid kĂ€nslor av hĂ€rligt och obehagligt som blandas.   SĂ„g du galan? Eller gör du som en av mina vĂ€nner: stĂ€nger av. Hon klarar inte av att se det. Jag undrar ibland varför det blir sĂ„? Är det för mycket kĂ€nslor? Eller Ă€r det vad som krĂ€vs för att mĂ€nniskor ska engagera sig?  Jag blir matt bara av att skriva om det hĂ€r och mĂ€rker att jag har djupa veck i pannan och har dragit upp axlarna mot huvudet.  Vi pratar om nĂ„got annat.  Vad vill du prata om?  Eller vill du helst Ă€ta frukost och komma igĂ„ng med dagen? NĂ€ men vad tusan, klockan Ă€r 09.35 och jag tror att jag Ă€r ganska ensam om att inte ha "kommit igĂ„ng" Ă€n. Jag ska trĂ€na om nĂ„gra timmar sĂ„ sköldpadde-moodet Ă€r inte bortkopplat riktigt Ă€n.  Ha en glad dag, nu ska vi fnittra lite ❀

”NĂ€R aLLTiNG VĂ€NDeR…”

Hej du, Tisdag lunch har kommit och jag skulle behöva frĂ€scha till mina naglar: Jag gillar ju egentligen att pilla med sĂ„nt dĂ€r men just nu prioriterar jag annat.  Jag fĂ„r se lite sketen ut ett tag.  Jag rycker Ă€ndĂ„ mest i skivstĂ€nger och knyter trĂ€ningsdojjor med dom hĂ€r hĂ€nderna.  Jag vill visa dig en sak.  Min coach Agne har en dotter som heter Frida och hon hĂ„ller nu pĂ„ med ett projekt i skolan.  Hon ska tillsammans med sina kompisar ge ut en bok med historier frĂ„n mĂ€nniskor som berĂ€ttar om sin cancerresa. Delar av vinsten gĂ„r direkt till Cancerstiftelsen i Kronoberg. SĂ„dana projekt som jag har en förkĂ€rlek till och det var givet att jag tackade ja till att skriva om min resa dĂ€r. Om du zoomar in sĂ„ kan du se ett litet utdrag frĂ„n boken och min text.  Och om du Ă€r sugen pĂ„ att bestĂ€lla den sĂ„ ska jag ta reda pĂ„ vart du kan göra det ❀ Äh, nu svarade Frida snabbt pĂ„ mitt sms. Det rĂ€cker med att ni mejlar hit: cancerviveuf@gmail.com För 100kr blir den din!  Decemberdagarna rusar fram och vi kan snart fira in ett nytt Ă„r.  Ett nytt Ă„r Ă€r för dom flesta en frĂ€sch nystart och det kommer att bli sĂ„ Ă€ven för dig och mig.  Vi hĂ„ller pĂ„ med ett nytt hem till oss. Det ska renoveras hĂ€r inne och jag har ju tidigare bett dig om input. Jag har lĂ€st allt och sitter nu och spĂ„nar för fullt.  Jag tror att du kommer att gilla det nya.  Framtiden Ă€r hoppfull.  Jag hoppas att du kĂ€nner det.  Idag har jag prehab pĂ„ schemat och ska trĂ€ffa sjukgymnast Lena pĂ„ mitt trĂ€ningscenter hĂ€r i VĂ€xjö. Om jag lyckas charma Agne sĂ„ fĂ„r jag sĂ€kert köra lite överkropp efterĂ„t.  Jag behöver mer pump i armarna om den dĂ€r kulan ska flyga nĂ„got i vinter.  Puss pĂ„ pannan och bĂ€sta dagen kĂ€ra du, Nadja 

FRiiDROTTSGaLaN MeD ATEA.

Dimman hĂ€nger över VĂ€xjö. Ögonlocken gör detsamma över hela mitt ansikte, kĂ€nns det som.  Jag har varit inne i en riktig "trött-period".  Ja, du ser ju sjĂ€lv. HĂ€r har sliten satt sig.  Jag hoppas att du kĂ€nner dig frĂ€schare Ă€n mig nu nĂ€r vi har haft bloggvila hĂ€r inne.  I onsdag tĂ€nkte jag skriva att jag tog ledigt för att Ă„ka till Friidrottsgalan i Stockholm, men dĂ„ skulle jag ljuga.  Jag fick planera om och körde 30 x 43 sekunders löpning med 1 minuts vila pĂ„ morgonen innan Rio lĂ€mnade den hĂ€r smĂ„lĂ€ndska staden.  Agne sa först "kör 30 st" och jag skrek rakt ut: "Ă€r du galen?! Jag har bara gjort 20 tidigare. Hur ska jag kunna göra 10 fler bara sĂ„dĂ€r?"  Han drog ner det till 28 vilket fick mig att kĂ€nna mig som en mes nĂ€r jag vĂ€l satte igĂ„ng sĂ„ bara för att visa för mig sjĂ€lv att jag kunde sĂ„ körde jag alla 30.  S Å. J Ä K L A. N Ö J D.  10 fler lopp frĂ„n ett pass till ett annat fĂ„r mitt hjĂ€rta att skutta till. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt har jag blivit starkare. FörbĂ€ttrat flĂ„s och cirkulation i kroppen.  Svettig som ett smörpaket i 25 graders solsken Ă„kte jag sedan hem för att packa inför galan.  Min huvudpartner ATEA stod för festen och givetvis gjorde dom det storstilat.  Röd matta, stora tv-skĂ€rmar och mycket folk.  Liveband pĂ„ scen och Magnus Sallbring och Malin Ewerlöf som perfekta konferencierer.  Jag fick trĂ€ffa mĂ„nga av mina friidrottskompisar vilket gav mig energi men höll Ă€ndĂ„ pĂ„ att somna stĂ„ende i mina höga klackar.  Morgonpasset hade totalt sugit musten ur mig.  Gillar du galor? Har du varit pĂ„ nĂ„gon som du vill berĂ€tta om? Kan tĂ€nka mig att det finns en hel del att gĂ„ pĂ„...  Jag brukar alltid fĂ„ ont i magen precis innan. För jag har respekt för galor. Jag tycker att man ska göra sig extra fin och det Ă€r inte min starka sida.  Jag gĂ„r ju mest runt i trĂ€ningsklĂ€der och helt osminkad. För mig sĂ€llan som en Lady. Är mer Ă„t traktorhĂ„llet.  DĂ€rför kan jag inte andas ut förrĂ€n jag kliver ut pĂ„ röda mattan och vĂ€l Ă€r framme. Allt innan med förberedelser och att vĂ€lja klĂ€der och hĂ„r Ă€r ungefĂ€r som fyra trĂ€ningspass för mig. NĂ€r klĂ€nningen sedan Ă€r pĂ„ och hĂ„ret klart sĂ„ Ă€lskar jag det, frĂ„gar mig sjĂ€lv varför jag inte gör det hĂ€r oftare och kan i bara farten ta upp mobilen och tacka ja till allt som kommer i min vĂ€g.  NĂ€sta gala pĂ„ schemat blir Tillsammans mot cancer i Januari. Har ni nĂ„got tips pĂ„ vacker klĂ€nning till dess sĂ„ shoot. Jag tĂ€nkte för en gĂ„ngs skulle ha lite framförhĂ„llning.  Vi borde kunna skicka bilder i kommentarsfĂ€ltet. TĂ€nk vilken grej det skulle bli?  Okej, jag fattar att du Ă€r trött pĂ„ bilder nu.  Och jag ska Ă€ndĂ„ försöka fĂ„ tag pĂ„ Agne. Vi ska fĂ„ finbesök pĂ„ trĂ€ning till helgen och har lagt om i passen och jag behöver veta vad som gĂ€ller.  Puss och kram sĂ„ lĂ€nge, hĂ„ll huvudet högt och ha en bra BLACK FRIDAY ❀

UNiKa MĂ€NNiSKoR.

Jag fick ett mejl frĂ„n min manager Jonas.  Han skrev: "Svara pĂ„ det hĂ€r" och sen ett bifogat meddelande om nĂ„gonting om nĂ„gon podd.  Jag lĂ€ste bara snabbt men reagerade pĂ„ namnet "unika mĂ€nniskor". Det fastnade direkt och jag tyckte att det var en sĂ„ galet hĂ€ftig titel!  Jag svarade genast att jag gĂ€rna ville vara med. Det var nĂ„got fĂ€ngslande med namnet. Och jag började fundera pĂ„ vem personen bakom var.  Visst hade jag sett det nĂ„gonstans förut? Visst lĂ„g det i bakhuvudet?  Jag googlade och fick se mĂ€ngder med frĂ€na personer med rubriken "unika mĂ€nniskor" Jojje BorssĂ©n Ă€r mannen bakom det hela. Och nĂ€r han ringde upp mig en fredag för att spela in vĂ„rt avsnitt sĂ„ hade jag höga förvĂ€ntningar.  Och som dom infriades.  Klockan Ă€r 06.30 och jag mĂ„ste ivĂ€g. SĂ„ detta Ă€r vad du fĂ„r idag; en podd om livet, döden och lĂ€ngtan till nĂ„got mer, eller mer av det som Ă€r. Klicka hĂ€r för att lyssna frĂ„n iTunes  Och hĂ€r hittar du det i soundcloud Puss och kram och ha den bĂ€sta av dagar ❀ Nadja 

LiVeT ÀR eN Jojo.

Tick tack, tick tack... godmorgon, hej det var lĂ€ngesedan och oj sĂ„ vintern kom bara över en natt. Hur har du haft det under tiden vi har lekt med radiotystnaden?  Nytt jobb? UpptĂ€ckt nĂ„gon ny serie? Har du trĂ€nat? Eller kanske vilat? Har du lekt med dina barn eller kanske gjort ett till? Har du pluggat? LĂ€st nĂ„gon bok du kan rekommendera? Har du hĂ„llt dig frisk? Ätit nĂ„gon ny matrĂ€tt? Har nĂ„gonting alls förĂ€ndrats?  Hos mig lunkar livet pĂ„. Samtidigt som det stormar i vissa hörn.  Jag har kört en testvecka med Agne, jag har varit fram och tillbaka i Stockholm, jag har fĂ„tt veta saker jag inte vill veta, jag har gjort tvĂ„ intervjuer och jag har fĂ„tt ryggen knĂ€ckt. Det sliter Ă„t alla hĂ„ll och kanter just nu. Lite bra Ă„t vĂ€nster, lite dĂ„ligt Ă„t höger. En gosig blandning av allting.  Och nĂ€r jag tyckte att det var som mest jobbigt igĂ„r sĂ„ scrollade jag förbi det hĂ€r citatet, som jag naturligt har levt efter tidigare men som jag lite har glömt bort i min tankehets: Det ÄR verkligen sĂ„dĂ€r. Jag har mĂ€rkt det tydligt dom gĂ„nger jag har jĂ€mfört vissa egna reaktioner med andras. Och givetvis nĂ€r jag jĂ€mfört egna tidigare reaktioner med nya.  Som nĂ€r jag var ung och fick ont i kroppen - "inga problem. Jag fixar det. Det försvinner snart". Jag letade lösningar och övningar som skulle kunna vara bra. Medan jag idag nĂ€r jag fĂ„r ont blir mer ledsen. Tappar lite ork. Börjar ifrĂ„gasĂ€tta mig sjĂ€lv.  Eller som med mitt cancerbesked - jag var inte rĂ€dd nĂ€r lĂ€karen berĂ€ttade, jag kĂ€nde all kraft i min kropp och jag reagerade offensivt. Idag kĂ€nner jag annorlunda. Jag Ă€r ocksĂ„ hĂ€r mer rĂ€dd. Mer försiktig. Reagerar annorlunda pĂ„ sjukdom idag.  Eller som innan jag trĂ€ffade Agne - 10 lopp var MÅNGA lopp. Idag Ă€r 10 lopp semester. Typ "öh, Ă€r det inte mer?" Allt Ă€r reaktioner i vĂ„ra huvuden. Tankar vi skapar eller vĂ€ljer genom erfarenheter vi skaffat oss.  FrĂ„gan Ă€r dĂ„ om vi kan vĂ€lja att alltid reagera pĂ„ det dĂ€r starka och bra sĂ€ttet som vi har lyckats göra förut?  Jag tror det. Men jag tror att det krĂ€ver stor insats av oss. Det krĂ€vs medvetenhet och vakenhet, har jag mĂ€rkt. Och ibland Ă€r vi inte medvetna och vakna. Vad gör vi dĂ„?  Vem pĂ„minner oss?  Jag försöker pĂ„minna mig sjĂ€lv genom notiser pĂ„ mobilen. Lappar i min kalender. Genom att ringa min syster som alltid ser saker sĂ„ enkelt: "inga problem det dĂ€r Nadja, det Ă€r vĂ€l enkelt?"  Jag rotar i det hĂ€r eftersom jag behöver den dĂ€r enkelheten nu. Jag har ont i ryggen, jag saknar den dĂ€r hundraprocentiga energin och jag har jobbiga saker att ta tag i som hĂ€nger över mitt huvud.  Men nĂ€r det börjar kĂ€nnas övermĂ€ktigt har jag ytterligare en tanke som stöttar mig. Den kommer frĂ„n pappa: "allt blir bra, allt blir som det ska".  Och jag Ă€r fortfarande övertygad om att vi fixar vĂ„ra utmaningar. För vi Ă€r modigare Ă€n vi tror, mer anpassningsbara Ă€n vi anar och uthĂ„lligare Ă€n nĂ„gon annan vet om.  För dig som Ă€r nyfiken pĂ„ hur testveckan gick sĂ„ kan jag bara sĂ€ga en sak - jag har utvecklats!  Jag Ă€r hĂ€stlĂ€ngder bĂ€ttre Ă€n förra Ă„ret. Jag vĂ€ger ett kilo mindre men Ă€r Ă€ndĂ„ starkare. Jag har bĂ€ttre syreupptagning och jag hoppar högre!  Jag Ă€r starkare i magen och jag Ă€r mer tĂ„lig över lag.  Jag har kommit sĂ„ vĂ€ldigt, vĂ€ldigt lĂ„ngt. Men varje nytt stadie krĂ€ver nytt tĂ€nk och annan energi och jag glömmer ibland bort att njuta av mina framsteg.  Jag vill bara ha mer. Bli snabbare, starkare, spĂ€nstigare.  Och jag blir arg nĂ€r jag inte levererar pĂ„ den nya nivĂ„n jag tagit mig till.  Men jag Ă€r medveten om det. SĂ„ ibland hjĂ€lper mina pĂ„minnelser pĂ„ mobilen mig att stanna upp och jag tackar mig sjĂ€lv för att jag biter ihop. För att jag hĂ€rdar ut nĂ€r det gör ont.  Jag Ă€r vĂ€ldigt nöjd med mina testresultat och har ungefĂ€r tvĂ„ mĂ„nader kvar av hĂ„rd trĂ€ning innan jag tĂ€nker inleda en inomhussĂ€song som jag inte har kört sedan 2012.  Nu skiter vi i det hĂ€r...  Heja oss och allt vi klarar av!  Puss & kram ❀

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.