Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

JaG KÀNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det Àr onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan kÀnna stressen i mellangÀrdet... men jag tÀnkte komma in hit och fÄnga upp lite av din goa energi innan jag fortsÀtter. 

Jag vill berÀtta om det dÀr som jag inte ville sÀga nÄgot om tidigare.


För ungefÀr tvÄ mÄnader sedan sÄ hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tÀnker - det som alla lÀkare ocksÄ tÀnkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skÀmtat om det hÀr med min mamma och syster under pÄgÄende process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


SĂ„ gjorde vi Ă€ven nu. Även om jag mĂ€rkte pĂ„ mamma att hon visade mer vrede denna gĂ„ngen. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvĂ„r sedan och hon tjatade pĂ„ mig, med en förbannad ton, om att ringa och pĂ„skynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du Àr ju för fan inte ens friskförklarad Ànnu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag mÀrkte pÄ mig sjÀlv att jag gillade att det drog ut pÄ tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gÄngen. Jag började förbereda mig mentalt pÄ alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna fÄ tÀvla den hÀr sÀsongen om dom skulle sÀga "bröstcancer". 


Jag hade tÀnkt frÄga om hur allvarligt det var, jag hade tÀnkt be dom att vÀnta med min behandling, jag hade tÀnkt fÄ köra min sista sÀsong. 

Jag upptÀckte knölen nÀr jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var dÀr helt plötsligt. HÄrd, konstig, pÄ bakre delen av bröstet. 

Jag tÀnkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte fÄ bröstcancer ocksÄ. Och inte nu. Inte nu nÀr sÄ mycket redan Àr genomgÄtt. 

Jag berÀttade för mamma och hon fick kÀnna pÄ den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne sÄ allvarlig som nÀr hon sa: "du kollar upp det dÀr... nu". 


Min bÀsta vÀn Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle fÄ en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina nÀrmsta har vetat om det hÀr, men jag kÀnde att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara nÄgot. 

Jag Äkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ÀndÄ sÄ likt. 

Korridoren sÄg ut ungefÀr som pÄ Karolinska och jag kunde kÀnna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"HÀr gÄr jag. Igen. Mot nÄgot som kanske blir rond tvÄ. Hur kommer jag att hantera det en andra gÄng? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebÀr. Jag vet hur det kÀnns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att kÀnna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag mÄste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag sÀga till Agne? Vad ska jag sÀga till mina sponsorer? Vad ska jag sÀga till mamma? 

TÀnk att jag gÄr hÀr helt ensam och ingen vet vad jag gÄr emot. Jag kom in genom dom dÀr svÀngdörrarna och jag kommer att gÄ ut igenom dom igen om nÄgra timmar och allting i vÀrlden kommer att vara som vanligt. Man Àr sÄ liten pÄ denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför gÄr jag hÀr? 

Men det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det Àr jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst Àndrar den i storlek hela tiden? Det Àr sÀkert ingenting. Jag Àr sÄ löjlig. Och hÀr gÄr jag och tar upp tid för lÀkare och andra som Àr sjuka, pÄ riktigt. Vad gör jag ens hÀr? 

Vem ska jag ringa efterÄt? Vem blir den första? Jag Àr helt ensam i en stad jag inte kÀnner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa nÄgon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hÄlla mig till den? 

Jag har ju tÀnkt att jag ska ta tid för mig sjÀlv efterÄt. Jag ska gÄ ner till vattnet, plugga in musik i öronen och svÀva ivÀg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efterÄt. Hon propsade pÄ det. Men jag har ju faktiskt förberett henne pÄ att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon mÄste förstÄ. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela slÀkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och sÀga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? SÀga att allt Àr bra, för att vinna lite tid? 

Nej. SÄdÀr kan man ju inte göra. Och förresten sÄ vet jag inte vad det hÀr Àr. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen nÀr jag satte mig i vÀntrummet pÄ VÀxjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gĂ„ngen. Jag var sĂ„ mycket lugnare. Jag minns inte att jag var sĂ„hĂ€r nojjig. 

NÀr lÀkaren ropar mitt namn gÄr jag in. Ett grÄtt rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tÀnker hela tiden: "dom kommer inte att hitta nÄgot, dom kommer inte att hitta nÄgot... och varför i helvete Àr jag ensam hÀr?!"

Mina undersökningar gÄr snabbt och lÀkaren som gör mitt ultraljud berÀttar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag Àr inte friskförklarad Ànnu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tÀnka innan lÀkaren sÀger att hon inte ser nÄgonting som Àr onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna Àr aningen förstorade men att det inte Àr nÄgon fara. Dom ser friska ut och sÄ förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar pÄ hennes skÀrm men Àr helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

TvÄ mÄnader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, sÀger tack, rusar ut och pÄminner mig sjÀlv om igen om att jag borde skÀmmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

JÀvla mamma att pressa mig att gÄ och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal nÀr jag kom ut. Jag andades den friska luften istÀllet. TÀnkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. MÀnniskor pÄ vÀg till sina egna Àrenden, fÄglar pÄ bÀnken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började grÄta. Jag tÀnkte att det borde vara av lÀttnad men jag kÀnde det inte. 


Jag kÀnde mig bara tom. Och besviken pÄ mig sjÀlv för att jag hade varit sÄ orolig och rÀdd dÀr inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte pÄ musiken i bilen och jag kollade pÄ min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom hÄller ihop och dom har lyssnat pÄ mig" tÀnkte jag medan jag skickade ivÀg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jÀvla lÀttnad!". 

Jag Äkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mÀngder av den. Kissade pÄ stationen, kollade pÄ systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade sÄ att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen pÄ rösten avslöjade henne. 

Hon lÀt chockad nÀr jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skÀmdes Äterigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gÄttt pÄ det om jag hade kört den. 

Hon kÀnner mig. Och nÀr jag trÀffade henne efterÄt sa hon att jag hade varit tyst orovÀckande lÀnge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag sjÀlv minns. 

Jag hade sÀkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

SÄ, nu sitter jag hÀr. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsÀtter att rusa pÄ. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden vÀntar inte pÄ nÄgon..." och jag kÀnner det Ànnu mer tydligt just idag. 

Ingenting vÀntar. Vi behöver bara Àlska dom vi Àlskar, vara nÀrvarande, ge varandra vÀrme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. SÄ som jag alltid gör. 

Var rĂ€dd om dig ❀

Kram,

Nadja 




FöRBeReDeR NyTT.

Men heeeeej dĂ€r!  Jag sitter och fjantar mig med alla roliga ansikten pĂ„ Snapchat och kollar gamla bilder och fĂ„r en chock nĂ€r jag fĂ„r fram den hĂ€r: Hur coolt och mystiskt Ă€r inte det facet?!  Jag visade bilden för mamma och hon sa: "Men GUD! TĂ€nk om jag hade fĂ„tt en dotter som sĂ„g ut sĂ„dĂ€r!" Haha, tack mamma.  Nu ser din dotter ut sĂ„hĂ€r mer: Jag kan inte rĂ„ för att du inte har bĂ€ttre gener.  Jag fnittrar för mig sjĂ€lv och jag tror att mitt finbesök, manager Jonas, tycker att jag Ă€r ytterst mĂ€rklig just nu. Jag ska snart ha möte med Jonas och en annan man idag för att gĂ„ igenom framtiden och frĂ€scha upp vĂ„rt hem hĂ€r inne.  Ny röd trĂ„d ska skapas, en helrenovering ska göras.  Jag Ă€r sĂ„ pepp och laddad och glad. Och Jonas Ă€r en av dom bĂ€sta jag har jobbat med.  Handlingskraftig och beslutsam. Egenskaper jag beundrar.  Senare ikvĂ€ll blir det löpningarna som jag sparade pĂ„ igĂ„r. Kroppen kĂ€nns redan bĂ€ttre och jag ser fram emot att bli riktigt krĂ€ktrött. Jag kommer att sova som en bebis nĂ€r jag Ă€r klar.  Jag hĂ„ller pĂ„ att ladda mina trĂ„dlösa hörlurar sĂ„ att jag har pepp genom alla kilometer jag ska lĂ€gga bakom mig... Musik Ă€r sĂ„ otroligt viktigt för mig. Det framkallar sĂ„ hĂ€rliga kĂ€nslor!  Och en slagkraftig mening i lĂ„ttexten kan fĂ„ mig att orka lite till. Det Ă€r precis som om att jag lurar tankarna nĂ€r jag lyssnar pĂ„ bra lĂ„tar.  Jag har egentligen ingenting mer att skriva idag. Jag Ă€r sĂ„ stissig inför mitt möte. Jag vill veta NU hur allting kommer att bli.  Jag vill visa er vĂ„r nya skrud. Men Ă„terigen fĂ„r jag tĂ„lmodigt hĂ„lla ut.  Jag hoppas att du har en rolig dag framför dig. Roligheter gör livet vĂ€rt att leva!  Pussar pĂ„ dig och hĂ€lsningar frĂ„n en regnvĂ„tt VĂ€xjö ❀

Du SoM GĂ„r MeD Mig.

Hej igen, min vĂ€n. MĂ„nga dagar av tystnad. Har du mĂ€rkt den? Och har du fĂ„tt vila ut?     Morgonen Ă€r friskt klar och det doftar kaffe, nytĂ€nda ljus och citronvatten.  Det Ă€r NyĂ„rsafton.  Inatt sparkar vi igĂ„ng 2016. MĂ€nniskor brukar sĂ€ga: "nya möjligheter, nya vanor vĂ€ntar, mĂ„l ska uppnĂ„s. Allt ska förĂ€ndras" Jag har ocksĂ„ kĂ€nt den lĂ€ngtan. Varje Ă„r. Alltid kĂ€nt att nĂ„got nytt vĂ€ntar runt hörnet och att det nya Ă„ret Ă€r mer Ă€n vĂ€lkommet.  I Ă„r kĂ€nner jag inte sĂ„. Och det lĂ€mnar en kĂ€nsla av oro inom mig.     Jag vill inte slĂ€ppa 2015 Ă€n. Jag kĂ€nner mig inte redo. Jag tror inte att jag Ă€r klar.  Jag pratade med min vĂ€n Hampus om detta. Han Ă€r eftertĂ€nksam och full av visdom trots sin unga Ă„lder.     Jag förklarade att 2015 har varit ett sĂ„ bra Ă„r. Att jag kommer att sakna det och att jag lite undrar hur jag ska kunna toppa allt.  Jag mĂ€rkte att han lyssnade. Det gör han alltid nĂ€r jag berĂ€ttar nĂ„got.  Och sĂ„ sĂ€ger han: "men det kanske inte handlar om att toppa nĂ„got, Nadja. Du kanske ska fördjupa det. IstĂ€llet för att tĂ€nka att nya saker mĂ„ste hĂ€nda, sĂ„ kanske du kan tĂ€nka att förvalta allt det du har omkring dig. Göra DET Ă€nnu bĂ€ttre".  Hans ord bet direkt. Och jag blev alldeles varm inombords nĂ€r jag kom pĂ„ mig sjĂ€lv med att tĂ€nka att jag har sĂ„ mĂ„nga fantastiska mĂ€nniskor omkring mig.    MĂ€nniskor som rĂ„der mig nĂ€r jag Ă€r vilsen, fĂ„r mig att tĂ€nka annorlunda nĂ€r jag har fastnat, peppar mig nĂ€r jag har tappat glöden, Ă€lskar mig nĂ€r jag kĂ€nner mig kall, fĂ„r mig att skratta nĂ€r livet upplevs tungt och allt för seriöst.     MĂ€nniskor som berör mig. Gör mig  nyfiken. FĂ„r mig att vilja.  MĂ€nniskor som fĂ„r mig att lĂ€ngta. MĂ€nniskor som gör mig till mer mĂ€nniska. Som kommer ihĂ„g nĂ€r jag glömmer. Som kramar om mig i precis rĂ€tt stund.    Som förlĂ„ter nĂ€r jag gjort fel. Som bromsar nĂ€r jag bara vill ösa och som kan konsten att lĂ„ta mig vara nĂ€r de ser att öset Ă€r ofarligt. Som pĂ„minner om gamla misstag nĂ€r jag inte minns smĂ€rtan det orsakade och Ă€r nĂ€ra att göra det igen.     Individer som ibland tror mer pĂ„ mig Ă€n vad jag sjĂ€lv tror. Som hejar nĂ€r ingen annan lĂ€ngre orkar. Som bara vet att jag har mer att ge och fĂ„r mig att kĂ€nna sĂ„.    Personer som gör tiden hĂ€r mer meningsfull. Som Ă€r som klippor, skyddsnĂ€t och vĂ€rmande eldar nĂ€r min sjĂ€l fryser.    MĂ€nniskor som inger hopp nĂ€r jag inte kan hitta det pĂ„ egen hand. Som stĂ„r bakom mig hur jag Ă€n gör mina val. Som skickar ett hjĂ€rta pĂ„ sms nĂ€r natten Ă€r ensam och för lĂ„ng och skrĂ€mmer mig.     MĂ€nniskor som vet nĂ€r det Ă€r dags att kliva in, strĂ€cka ut sin hand. GĂ„r bredvid mig hellre Ă€n att knuffa mig i ryggen. Och som ta mig fasen alltid prickar rĂ€tt med ett motiverande citat nĂ€r jag som bĂ€st behöver det.     SjĂ€lar som har gĂ„tt med mig sedan jag var liten, och som har Ă€lskat mig för allt jag Ă€r och inte Ă€r. Älskat mig trots att jag mĂ„nga gĂ„nger inte har kĂ€nt mig vĂ€rd det. Som har förstĂ„tt mig, nĂ€r jag inte förvĂ€ntat mig att bli förstĂ„dd.     Som har tagit sig tiden, som har gjort uppoffringar, som har hĂ„llit sina löften. MĂ€nniskor som har satt ett mjukt finger under hakan pĂ„ mig nĂ€r de har sett att huvudet har hĂ€ngt. MĂ€nniskor som har visat att resan ligger framför oss och att det Ă€r dags att börja röra pĂ„ sig.     MĂ€nniskor som jag alltid har kunnat komma till, oanmĂ€ld. Alltid önskad, alltid lika vĂ€lkommen. Alla dessa öppna famnar.    Jag har sĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga i min nĂ€rhet. Och jag kan undra nu nĂ€r jag sitter hĂ€r - varför?  Hur har jag förtjĂ€nat dem?    SĂ„ mĂ„nga gĂ„nger jag kĂ€nner att jag har varit en dĂ„lig kompis, partner, syster, dotter, trĂ€ningskompis...  Och Ă€ndĂ„ finns de hĂ€r vid min sida.     Kanske jag ska göra 2016 till deras Ă„r? Året dĂ€r jag, precis som Hampus sa, fördjupar allt jag har omkring mig och tar vara pĂ„ det jag redan berikats med istĂ€llet för att hungra efter nytt och annat.     Har du nĂ„gra nyĂ„rslöften?  Det var lĂ€ngesedan jag slutade med löften inför ett nytt Ă„r. Jag har alltid tĂ€nkt att löften till mig sjĂ€lv kommer nĂ€r de kommer. Jag vet liksom inom mig nĂ€r jag har bestĂ€mt mig.  Och det kan lika gĂ€rna hĂ€nda under en morgonsommar som vid en vintermidnatt 00.00.  Jag Ă€r inget fan av att pressa fram viktiga beslut som ska tas. Eller sĂ€tta mĂ„l bara för att mĂ„l ska sĂ€ttas. Allt sĂ„dant börjar alltid med en lĂ€ngtan eller kĂ€nsla hos mig. Och sen, nĂ€r jag vet vad jag vill, sĂ„ kommer planen och dĂ€refter börjar jag gĂ„.     Hur tĂ€nker du? Kanske jag kan lĂ€ra mig nĂ„got nytt Ă€ven hĂ€r och frĂ„n dig.  IkvĂ€ll firar jag in det nya Ă„ret med pappa, mamma och hennes kille Allan i pappas stuga.  Vi ska Ă€ta mat och prata. Kanske jag bjuder upp pappa till dans ocksĂ„? Man vet aldrig.  Men innan jag ens funderar pĂ„ danssteg sĂ„ ska jag trĂ€na.  Agne Ă€r vid min sida idag och peppar genom de sprintlopp som ska köras.     Jag vill avslutningsvis önska dig ett Gott Nytt Ă„r. Med allt vad det innebĂ€r. Kanske lĂ€ngtar du, kanske kĂ€nner du som jag. Oavsett vad, sĂ„ ramlar framtiden över oss.  Jag gillar att hĂ„lla hand, sĂ„ ta tag i min sĂ„ gĂ„r vi och möter 2016 ❀ Kram och kĂ€rlek, Nadja    

TĂ€VLiNG i BeLGiEN.

Lördag och hĂ€r kommer en hĂ€lsning frĂ„n Belgien     Jag Ă€r hĂ€r med Agne och mina tvĂ„ trĂ€ningskompisar Sofia Linde och Lisa Linell. De ska bĂ„da köra en mĂ„ngkamp och jag ville följa med som hejarklack och för att fĂ„ inspiration och kĂ€nna pĂ„ hur allting gĂ„r till igen...  Det var sĂ„ lĂ€nge sedan.     Vi Ă„kte tidigt i torsdags och nu gĂ„r vi runt och myser, trĂ€nar och pratar.  Har varit pĂ„ arenan idag och kĂ€nt pĂ„ banorna. Och suget i magen ville aldrig upphöra.        En pittoresk liten arena med bostadshus runt om. HĂ„rda och snabba banor och en arrangör som var oerhört stolt över att AGNE BERGVALL var pĂ„ plats.    Han skulle förklara för alla att det minsann var Carolina KlĂŒfts gamla trĂ€nare och han log mot mig, Lisa och Sofia hela tiden som om att vi skulle gĂ„ in och ta europarekordet helst redan igĂ„r.     Den hĂ€r resan betyder mycket för mig, eftersom det Ă€r sĂ„hĂ€r det snart kommer att bli igen. Jag kommer att resa med de hĂ€r tjejerna och Agne. Jag behöver fĂ€rska upp minnet om rutinerna. Veta hur vi funkar tillsammans. Hur vi beter oss och se hur Agne agerar nĂ€r det kommer till tĂ€vlingssituationer.    Vad jag redan har upptĂ€ckt (och egentligen vetat sedan jag var 17 och tĂ€vlade tillsammans med Carro) Ă€r att han Ă€r oerhört lugn och hjĂ€lpsam.  Han tar tag i allting och ser till att de som tĂ€vlar kan koncentrera sig pĂ„ att just tĂ€vla.    Han Ă€r glad och positiv hela tiden och han nĂ€mner ofta: "en sak i taget". Han ger oss frihet och bara glider omkring. Han frĂ„gar vad vi vill göra och Ă€r vĂ€ldigt mĂ„n om att vi ska mĂ„ bra.       Och Lisa och Sofia Ă€r sĂ„ söta och gulliga. SĂ„dana personer som du kan ha omkring dig oavsett hur du mĂ„r.  Ibland Ă€r de tysta, ibland pratar de massor. Inget konstlat, inget anstrĂ€ngt.  Bara skönt.              BĂ„da tjejerna Ă€r i bra form sĂ„ det ska bli sĂ„ sjukt spĂ€nnande att se vad som ska bli idag.  Sofia har haft lite problem med en baksida men förutom det vet jag att hon har en galet stark kropp.  Det var till exempel inte lĂ€ngesedan hon gjorde 1.87 i höjd!!     Och Lisa har bara bra vĂ€rden pĂ„ trĂ€ningarna och för henne handlar det mest om att bara "slĂ€ppa loss" som Agne sĂ€ger.     SĂ„ om ni inte har en allt för smockad lördag sĂ„ kan ni vĂ€l hĂ„lla tummarna klockan 12.00 idag?  För dĂ„ kör de igĂ„ng!! Och jag kommer att vĂ€rma upp med dem för att sedan mentalt köra igenom alla grenar precis sĂ„ som de gör.     Jag har varit pyttelite förkyld i nĂ„gra dagar sĂ„ jag har svĂ„rt att fĂ„ den dĂ€r riktiga tĂ€vlingskĂ€nslan, för jag blir slö nĂ€r det kliar i halsen. Jag liksom vet att jag inte ska tĂ€vla pĂ„ RIKTIGT.  Men jag Ă€r alldeles sĂ€ker pĂ„ att min mage Ă€ndĂ„ kommer att vĂ€nda sig ut och in nĂ€r det blĂ„ser i pipan för starten pĂ„ första grenen: 100 meter hĂ€ck.     Jaha. DĂ„ kör vi! Frukost, dusch och musik in i öronen. PUSS PÅ ER ❀          ... och nu, garvet som gör att vi kĂ€nner oss sĂ„ lĂ€ttsamma:         

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.