Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

DeN DĂ€R KĂ€NSLaN.

VĂ€nnen dĂ€r, En halvbrun Casadei sitter hĂ€r och tĂ€nker pĂ„ dig. Jag har varit pĂ„ lĂ€ger i Torremolinos med mitt trĂ€ningsgĂ€ng och jag Ă€r sĂ„ glad och vĂ€ltrĂ€nad.  Jag blir bĂ€ttre och starkare, snabbare och smidigare för varje dag. Jag tror att jag sa det i mitt senaste inlĂ€gg ocksĂ„ men jag bara mĂ„ste fĂ„ sĂ€ga det igen!  För jag blir sĂ„ fantastiskt motiverad nĂ€r det hĂ€r flytet infinner sig... Det var nog fyra Ă„r sedan sist. Fyra Ă„r sedan jag kĂ€nde hur allting gick uppĂ„t istĂ€llet för det dĂ€r plana som man som idrottare mĂ„nga gĂ„nger behöver fighta sig igenom.  Det Ă€r aldrig roligt att stanna för lĂ€nge pĂ„ en och samma nivĂ„, men nödvĂ€ndigt för att kroppen ska klara av steget efter.  Vi har haft underbara dagar tillsammans i Spanien jag och gĂ€nget. Vi har lĂ€rt kĂ€nna varandra bĂ€ttre och vi har skrattat massor. Och trĂ€ffat nya vĂ€nner.  Jag och Moa (som springer hĂ€ck och hoppar lĂ€ngd) pratade om att livet pĂ„ lĂ€ger Ă€r sĂ„ avslappnat och bra. Det Ă€r bra för att man Ă€ter, sover, leker, trĂ€nar, trĂ€nar, trĂ€nar och mellan passen tĂ€nker pĂ„ annat Ă€n trĂ€ning.  Det Ă€r sĂ„ viktigt för systemet att man fĂ„r logga ut och koppla bort ibland. Att tĂ€nka trĂ€ning 24/7 Ă€r ingenting jag tror pĂ„. Det finns dom som gör det, och jag har testat men fick inte önskat resultat.  Mina bĂ€sta resultat har alltid kommit nĂ€r jag har mĂ„tt som bĂ€st vid sidan om trĂ€ningen. NĂ€r jag har haft nĂ€ra till skratt, bra relationer och viktigt stöd frĂ„n familj och vĂ€nner.  NĂ€r Ă€r du ditt bĂ€sta jag? Har du tĂ€nkt pĂ„ det nĂ„gon gĂ„ng?  NĂ€r har du kunnat prestera under press? NĂ€r skakar du av dig misslyckanden snabbast och försöker igen? Vid vilka tillfĂ€llen har du som starkast plöjt dig igenom dina motgĂ„ngar?  Jag minns att jag innan Finnkampen 2012, dĂ€r jag ocksĂ„ satte personligt rekord i lĂ€ngd (6.33) tĂ€nkte pĂ„ min syster Giselas skratt innan hoppet.  Jag hörde hennes röst och sĂ„g hennes lyckliga ansikte framför mig och kĂ€nde mig sĂ„ stark.  Humor och glĂ€dje har en enorm kraft!  Humor ger oss ocksĂ„ en chans att se krĂ€vande situationer som lite mer lĂ€ttsamma.  HĂ„ller du med mig? ❀ Jag Ă€r hemma i Stockholm en snabbis idag. Jag behöver hĂ€mta ut mitt nya pass som kommit till Solna för att sedan Ă„ka vidare pĂ„ nĂ€sta uppdrag:  Barcelona med min huvudpartner ATEA!  Jag ska trĂ€na skiten ur dom i fem dagar och jag hoppas att dom kommer att uppskatta min hest skrikande röst genom tuffa intervaller och hoppstyrkepass.  Efter det Ă„ker jag tillbaka till VĂ€xjö igen för att börja förbereda mig inför tĂ€vlingsdebut...  Jag Ă€r SÅ taggad och förvĂ€ntansfull. Hoppas att du Ă€r det ocksĂ„.  Puss pĂ„ nosen och ha Glad Valborg i efterskott ❀

Envist framÄt.

Torsdag kvĂ€ll och jag sitter med dig i tankarna. Jag har sprungit intervaller pĂ„ kvĂ€llspasset och jag utvecklas Ă„t det hĂ„ll jag vill. Jag har sĂ€nkt bĂ„de mina snitt och topptider och kroppen vĂ€xer sig allt starkare. Jag fĂ„r ut mitt löpsteg bĂ€ttre, jag har blivit mer hoppig och mina muskler studsar under huden. Jag Ă€r för det mesta trött och lite lĂ„g och gĂ„r pĂ„ energireserv, men det fanns ingenting annat att rĂ€kna med nu nĂ€r hĂ„rdtrĂ€ningen vĂ€l satte igĂ„ng. Min fördel denna gĂ„ngen Ă€r att jag var medveten om det innan jag klev in i det. Förra Ă„ret hade jag glömt bort hur det var.  För det var sĂ„ lĂ€nge sedan. Jag fick en otroligt stor mental smĂ€ll dĂ„ ingenting var som jag trodde.  Men, mentala smĂ€llar Ă€r min specialitet. Och som vanligt har vi bara en sak att göra: vi fĂ„r vĂ€lja.  Och jag Ă€r glad att jag valde att fortsĂ€tta stĂ„ i. För idag Ă€r jag bĂ€ttre Ă€n dĂ„. Och jag nĂ€rmar mig sakta men sĂ€kert den plats jag vill vara pĂ„.  Jag har satt "Agne-Nadja-pers" i bĂ„de djupa ben, halva benböj, enbensbenböj och intervalltider.  Och pĂ„ halva benböj Ă€r jag PRECIS lika stark som jag var innan jag slet av hĂ€lsenan och fick cancer!!!  DET, min vĂ€n dĂ€rute, Ă€r min största seger hittills. Det var min utdelning till mig sjĂ€lv för att jag inte har slutat att hoppas.  Jag har ju aldrig vetat att det gĂ„r att bli lika stark igen. SĂ„ du har sĂ€kert mĂ€rkt mina tvivel mĂ„nga gĂ„nger.  Ingen har lovat mig att det gĂ„r. Ingen lĂ€kare har sagt att kroppen ska kunna göra sĂ„. Jag har bara fĂ„tt lita pĂ„ att det ska bli sĂ„.  Och nu vill jag bocka av fler moment pĂ„ min lista. Jag ska bli lika snabb, jag ska hoppa lika lĂ„ngt, jag ska bli lika uthĂ„llig igen.  SnabbhetsmĂ€ssigt ligger jag tre tiondelar ifrĂ„n pĂ„ 60 meter... det Ă€r inte mycket. Det hĂ€mtar jag in. Men sen Ă€r det snabbhetsuthĂ„lligheten. Och den Ă€r kruxig. Men Agne har en plan och jag följer den. Hoppstyrkan Ă€r inte heller pĂ„ plats Ă€n, men jag har börjat lĂ€gga in mer och mer hopp och nog fan ska det dĂ€r gĂ„ vĂ€gen det ocksĂ„!  Jag fĂ„r plocka delar pö och pö. Jag fĂ„r pussla och fortsĂ€tta vara tĂ„lmodig.  Förutom framsteg i trĂ€ningen sĂ„ har jag fyllt Ă„r... det blev inte mycket firande men jag tĂ€nker att jag sparar det tills siffran stĂ„r i 35.  Viktigare denna gĂ„ngen Ă€r det att bĂ„de trillingmorfar och Veronica hĂ€r inne har fyllt Ă„r! ❀ Är det nĂ„gon mer som jag har glömt?  Finns det fler vĂ„rbarn hĂ€r inne?  GRATTIS till er frĂ„n VĂ€xjö Ă€ven om det kommer lite sent... ❀ Jag vill ocksĂ„ berĂ€tta att min lillasyster Bella Ă€r en driven liten tös. Ja, hon kommer alltid att kallas "liten tös" dĂ„ hon Ă€r minsta tjejen i skaran...  Bella har tillsammans med sin kille Peter ordnat vĂ€rldens hĂ€ftigaste sommarnöje! Se hĂ€r: PĂ„ den hĂ€r lĂ€nken kan ni lĂ€sa om vad dom hĂ„ller pĂ„ med. Du och dina vĂ€nner kan Ă„ka ut pĂ„ landet och spela beachvolleyboll tillsammans. FĂ„ maten serverad och tak över huvudet.  Och om du sĂ€ger att du Ă€r skickad hĂ€rifrĂ„n sĂ„ ska jag ta mig tusan se till att du fĂ„r en extra liten överraskning ❀ KvĂ€llen nĂ€rmar sig sitt slut. NĂ„gon av er kanske ska fira födelsedag, en annan kanske kollar tv, nĂ„gon annan kanske hĂ€nger hĂ€r. Oavsett vad du gör sĂ„ hoppas jag att du mĂ„r bra och att du fĂ„r sova gott inatt ❀ Puss och kram.

SĂ„ ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. IgĂ„r kvĂ€ll satt jag i bilen pĂ„ vĂ€g till trĂ€ningen och fick ett besked som Ă€ndrar min livssituation oerhört.  Till det bĂ€ttre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag lĂ„ter sĂ„ mystisk Ă€r för att det var helt oförberett och det Ă€r ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det Ă€r en anonym utstrĂ€ckt hand sĂ„ vill jag passa pĂ„ att tacka hĂ€r. För personerna vet vilka dom Ă€r.  TĂ€nk att det finns mĂ€nniskor dĂ€r ute, som helt spontant vill hjĂ€lpa en annan mĂ€nniska? Bara för att. Bara för att "dom sjĂ€lva vet hur det Ă€r att ha det tufft".  Bara för att "det Ă€r sĂ„ man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började sĂ„klart lipa. Jag har svĂ„rt att hantera kĂ€nslor som uppkommer nĂ€r mĂ€nniskor visar sina stora hjĂ€rtan.  Det fĂ„r mig ocksĂ„ att tĂ€nka pĂ„ vad jag gör för andra mĂ€nniskor: kan jag göra mer? PĂ„ vilket sĂ€tt kan jag glĂ€dja nĂ„gon annan?  SĂ„ det dĂ€r man lĂ€ser om ibland; att vĂ€nlighet föder vĂ€nlighet, kĂ€nner jag stĂ€mmer bra in pĂ„ mig. FĂ„r du ocksĂ„ den kĂ€nslan nĂ€r nĂ„gon ser dig, tror pĂ„ dig, hjĂ€lper dig?  Jag kan sĂ„klart kĂ€nna den kĂ€nslan och handla vĂ€nligt Ă€ven om jag nu inte blir sedd pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet, men jag tycker att det Ă€r en vĂ€ckarklocka.  Jag vill egentligen bara sĂ€ga tack ❀ Jag Ă€r övervĂ€ldigad, varm i hjĂ€rtat och blandar min tacksamhet med trĂ€ningsvĂ€rk... För efter det dĂ€r samtalet igĂ„r sĂ„ trĂ€nade jag Ă€n mer som en galning. Jag kĂ€nde mig sĂ„ enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen Ă€n pĂ„ tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i trĂ€ningen..." Han sĂ€ger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam pĂ„ HPC sĂ„ jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för sĂ€kerhetens skull sĂ„ har dom ansvariga en kamera pĂ„ gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltsĂ„ se mig och jag passade pĂ„ att be om att han skulle skriva sms om han sĂ„g nĂ„gra detaljer i tekniken som behövde förbĂ€ttras.  Efter varje trĂ€ningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig sjĂ€lv - om hur det har gĂ„tt, hur energinivĂ„n har varit, hur dom mentala tankegĂ„ngarna har förflutit och om det Ă€r nĂ„got jag behöver jobba pĂ„ till nĂ€sta pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte sĂ„ mycket annat att sĂ€ga.  Jag skulle ha kört vĂ„rens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igĂ„r, sĂ„ fick jag bara lĂ„ngjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att fĂ„ hoppa höjd imorgon istĂ€llet. SĂ„, sĂ„ kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag Ă€lskar dom trots att dom ibland Ă€r smĂ„.  Nu tar vi lördagskvĂ€ll tycker jag.  BerĂ€tta gĂ€rna hur du mĂ„r, det var sĂ„ lĂ€ngesedan jag hörde av dig ❀ Puss och kram frĂ„n en glad.

En aNNoRLuNDa RyGGsÀCK.

Opp och hoppa Tor, slĂ„ pĂ„ trumman bror. Det Ă€r dans hĂ€r i VĂ€xjö inatt... Jag somnade med linserna i ögonen igĂ„r och vaknade med den dĂ€r "Valhalla-lĂ„ten" i huvudet i morse.  Varför vet jag inte, men den Ă€r sĂ„ trallvĂ€nlig och vi sjöng den ofta i skolan nĂ€r jag var liten.  Jag har sovit oroligt och haft sĂ„ ont i ryggen att jag har kvidit vid varje vĂ€ndning. Att springa hĂ€ck tvĂ„ dagar samma vecka och med bara en dags mellanrum Ă€r inget jag Ă€r van vid.  Men OJ, jag levererade! Agne var mer bestĂ€md Ă€n tidigare pass. "Fokus idag Nadja, attack. Rakt fram och inga tveksamheter. Okej?" Jag inledde med block och en hĂ€ck och tyckte sjĂ€lv att jag öste pĂ„. Jag studsade fram till Agne med ett leende: "Den var bra va?! Det kĂ€ndes bĂ€ttre Ă€n andra pass!" Agne som verkar kĂ€nna att jag har mer att ge, sa bara: "NĂ€, bĂ€ttre kan du. Vad var det dĂ€r? Du mĂ„ste ATTACKERA. Aggressivt! Ligga pĂ„ mer" och sĂ„ började han visa med hela kroppen. Vevade med armarna och gjorde nĂ„got försök att leverera ett fighter-face.  Jag förstod direkt att jag behövde lĂ€gga in en högre vĂ€xel. Det mĂ„ste alltsĂ„ finnas en nivĂ„ till i den hĂ€r kroppen. Och jag hittade den dĂ€r jĂ€vlar anammar-kĂ€nslan inom mig, den frĂ„n förr. Den dĂ€r jag hade nĂ€r det inte fanns nĂ„gra tveksamheter.  Tidigare hittade jag den alltid nĂ€r jag sjĂ€lv ville. Men det Ă€r sĂ„ mycket som har hĂ€nt pĂ„ vĂ€gen att jag har svĂ„rare för att hitta den nu.  Men bĂ„de du och jag har sett att den finns och den glimtar till ibland.  SĂ„ jag sprang pĂ„ mina bĂ€sta tider hittills med Agne och klarade av sex hĂ€ckar med bara en fot kort, flera gĂ„nger om dessutom.  Jag var otroligt nöjd nĂ€r vi packade ihop. Varje vunnet pass packar jag ner i min nya ryggsĂ€ck.  Allt det bra vĂ€ger lĂ€tt. RyggsĂ€cken kommer bara att bli lĂ€ttare och lĂ€ttare att bĂ€ra. Ingen normal ryggsĂ€ck med andra ord.  Men sĂ„ Ă€r den hĂ€r resan med Agne inte sĂ„ vĂ€rst vardaglig heller.  Den Ă€r utmanande, irriterande, vĂ„ghalsig, tĂ„lamodsprövande och alldeles, alldeles underbar. Och jag mĂ€rker att den krĂ€ver massor av tid.  SĂ„ det Ă€r tur att jag har vigt mina tre kommande Ă„r Ă„t just det hĂ€r.  Du kanske undrar vad jag har för mĂ„l nu nĂ€r det inte blev som jag ville med Riovanschen?  Du kanske tĂ€nker att luften skulle ha sipprat ut? Att motivationen skulle fĂ„tt sig en smĂ€ll?  Men det Ă€r precis tvĂ€rtom. Jag brinner fortfarande.  Min motivation Ă€r aldrig knuten till enstaka delmĂ„l utan handlar om en helhet. Riovanschen var just ett sĂ„dant delmĂ„l. Och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt ett lĂ„ngskott.  Jag kĂ€nner vad som finns i den hĂ€r kroppen, men visste ocksĂ„ att det handlade om att fĂ„ ihop SJU grenar och inte en.  Jag har överraskat mig sjĂ€lv tidigare i livet men var ocksĂ„ fullt medveten om att det hela krĂ€vde NOLL bakslag, tusen framsteg och en kropp med full Ă„terhĂ€mtningskraft.  Jag vet att Agne skakade pĂ„ huvudet nĂ€r jag sa vad jag ville.  Han förstod direkt att vĂ€gen dit skulle bli för lĂ„ng i förhĂ„llande till tiden vi hade. Och att den skulle skada mig.  Jag blev arg pĂ„ honom nĂ€r han sa vad han trodde och jag minns att jag tĂ€nkte "jag ska visa dig din jĂ€vel. Ingen sĂ€tter upp grĂ€nser för vad jag kan göra".  Men det handlade aldrig om det. Idrott gĂ„r inte att stressa fram pĂ„ det sĂ€ttet. Jag har stressat i hela min karriĂ€r. Stressat och gĂ„tt sönder.  Tagit mig till ett mĂ€sterskap - gĂ„tt sönder. Vunnit nĂ„gon SM-medalj - gĂ„tt sönder.  Jag har aldrig fĂ„tt hĂ„lla ihop under lĂ„ng tid. Topparna har varit höga och dalarna sĂ„ fruktansvĂ€rt djupa.  SĂ„ visst har jag mĂ„l kvar! Ett av dom Ă€r att hĂ„lla ihop kroppen över tid; att fĂ„ trĂ€na allt jag vill.  FĂ„r jag göra det sĂ„ vet jag att jag har mycket mer att ge. Jag vill slĂ„ mitt personliga rekord i mĂ„ngkamp och jag vill tĂ€vla pĂ„ fler mĂ€sterskap. BĂ„de EM och VM.  Att jag kan har jag aldrig tvivlat pĂ„. Har jag tvivlat pĂ„ nĂ„got sĂ„ har det varit pĂ„ om tiden ska rĂ€cka till.  Men jag har förstĂ„tt att det Ă€r dumt att sĂ€tta upp mĂ„l mot en tidsram nĂ€r det handlar om kroppen. En sĂ€ljare kan sĂ€tta upp ett visst antal produkter som ska ut inom en viss tid, en artist kan sĂ€tta upp x antal konserter med exakta datum.  Jag kan inte göra sĂ„, för kroppen bestĂ€mmer Ă€ndĂ„. Jag kan följa min planering till punkt och pricka, vara noggrann ut i fingertopparna och Ă€ndĂ„ inte hinna fram "i tid". Och varje gĂ„ng jag har satt upp ett datum för mina comebacker sĂ„ har jag fĂ„tt en allvarlig skada.  Jag slitit baksidor, opererat knĂ€n, haft otaliga stressfrakturer och slitit av hĂ€lsenan.  Det Ă€r bara att inse att mitt tidigare sĂ€tt att ta mig mot ett mĂ„l inte har fungerat.  Eller jo, jag tog mig till VM nĂ€r jag skulle. EM likasĂ„. Jag fixade det. Men alltid med resultatet att jag fĂ„tt avbryta sĂ€songen efterĂ„t. Jag gick sönder varje gĂ„ng. Jag var aldrig hĂ„llbar. Jag tĂ€vlade pĂ„ en nivĂ„ dĂ€r min kropp kunde prestera en gĂ„ng. Sedan orkade den inte.  Dom hĂ€r sista Ă„ren vill jag ha en stabil grund dĂ€r jag kan ta mig till ett mĂ€sterskap och Ă€ndĂ„ ha mer att ge nĂ€r mĂ€sterskapet Ă€r över.  Men en sĂ„dan grund krĂ€ver timmar, dagar och mĂ„nader av klok trĂ€ning. Och jag ska medge att det Ă€r drygt ibland. Jag Ă€r van vid snabba resultat.  Denna gĂ„ngen har jag bĂ„de strypkoppel pĂ„ mig och en bromskloss framför mig. Agne hjĂ€lper mig pĂ„ varje pass. PĂ„minner som du vet om lĂ„ngsiktighet.  KĂ€nns Ă€ndĂ„ komiskt att börja tĂ€nka sĂ„dĂ€r och vara 33 Ă„r.  SĂ„ sött pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Men sent ska syndaren vakna.  SĂ„, nu vet du. Vi kommer att hĂ€nga ihop i minst tre Ă„r till. Du har mycket blogg kvar att lĂ€sa.  Ha tĂ„lamod med mig, vi fĂ„r snart fira ❀ Puss pĂ„ nosen, största kramen och kĂ€rlek.  Och sĂ„ lite skratt pĂ„ det:

MiN KRiTiSKa HeJaRKLaCK.

Jag lĂ„g i en solstol pĂ„ SkĂ€rvaboda och blundade för att skydda ögonen mot det starka ljuset. En citronfjĂ€ril flög förbi och mamma tjöt: "sĂ„g du Nadja? Tur-fjĂ€rilen var hĂ€r hos oss! En till!"  "Nej, vart Ă€r den?" En suck frĂ„n mamma. "Man mĂ„ste hĂ„lla ögonen öppna hĂ€r i livet, annars missar man sin chans..." Det var bara en vanlig dag. Med den vanliga solen och det vanliga smĂ„snacket. Men meningen gick rakt in i mig. SĂ„ mycket som gömmer sig i dom dĂ€r orden. Och jag vet inte ens om mamma sjĂ€lv var medveten om hur fint sagt det var.  Vardagspoesi.  Senare pĂ„ kvĂ€llen satt vi borta vid sjöstugan och pratade minnen. Mycket om hur det var för henne under tiden jag hade cancer.  Jag kom pĂ„ att jag faktiskt aldrig har pratat med mamma om det. Har aldrig hört hennes syn pĂ„ det som hĂ€nde. Och jag blev fĂ€ngslad. SĂ„ mycket jag missat under tiden som jag sjĂ€lv befunnit mig i stormens öga. SĂ„ oerhört fokuserad jag har varit; pĂ„ mig sjĂ€lv.  Jag har förstĂ„tt att det har varit jobbigt för mina nĂ€rmaste, sĂ„klart. Men nĂ€r mamma sĂ„ inlevelsefullt mĂ„lade upp dagen dĂ„ jag ringde henne och berĂ€ttade om vad som hĂ€rjade i min kropp, dĂ„ fick jag ont i hjĂ€rtat pĂ„ riktigt.  Att se henne uppleva minnet igen var mĂ€rkligt. Hon berĂ€ttade om hur hon hade gĂ„tt upp till pappa utan att veta vad hon gjorde. Hur hon hade grĂ„tit nĂ€r hon kom fram och pappa hade undrat var det var.  NĂ€r han inte fattade skrek hon: "Nadja har cancer!!!!" vĂ€nde pĂ„ klacken och gick hem igen.  DĂ€r skrattade vi bĂ„da, för hon berĂ€ttade sĂ„ otroligt roligt mitt i allt det tragiska. Min alltid lika humoristiska mamma.  Jag var forfarande nyfiken pĂ„ massor och passade pĂ„ med mina funderingar.  "Du hĂ€lsade aldrig pĂ„ mig pĂ„ sjukhuset... Pappa var dĂ€r hela tiden" sa jag frĂ„n ingenstans.  Mamma med sina solglasögon pĂ„, huvudet vĂ€nt ut mot vattnet: "nej jag vet, alla jag har hĂ€lsat pĂ„ har dött..."  En klump i magen. "Men du trodde vĂ€l att jag skulle bli frisk..? Eller?" En suck. Eller nĂ„got försök att hĂ€mta andan.  "Jag vet inte.. Jag vet inte vad jag trodde". Och jag slussades tillbaka till sjukhusscener, provtagningar, hĂ„ravfall, skrattanfall pĂ„ olĂ€mpliga stĂ€llen, första gĂ„ngen jag trĂ€ffade familjen med rakat huvud och med slang i halsen...  Och tillbaka igen. Till utsikten pĂ„ SkĂ€rvaboda Resort. Till solnedgĂ„ngen och den fuktiga kvĂ€llen.  SĂ„ underligt allt Ă€r.  Mammas lite mer nedtonade röst gjorde mig uppmĂ€rksam. "Se bara till att ha roligt Nadja, ha alltid roligt. Okej?" Det kunde jag lova henne. Kanske inte alltid, varje sekund. Jag behöver ju springa idiot-intervaller ocksĂ„. Men i övrigt, ja, det ska nog gĂ„.  Och frĂ„n djupaste allvar till det mest lĂ€ttsamma: "Ditt höjdhopp pĂ„ Instagram var hemskt. Du hoppar som jag nĂ€r jag var 12. Du ligger som ett streck i luften. Vart Ă€r bĂ„gen?" Haha, tror du att jag blev paff? Jag som trodde att hon skulle gilla hoppet. Tycka att framstegen Ă€r bra. Men icke.  "Men vadĂ„ mamma, jag hoppar ju med fel ben! Det Ă€r vĂ€l bra? Jag har inte lĂ€rt mig riktigt Ă€n och det hĂ€r Ă€r vĂ€l bĂ€ttre Ă€n i början?" "Nej, jag tycker inte att det ser bra ut. Jag hade aldrig lagt ut den" och sĂ„ ett skratt.  "Jag mĂ„ste ju vara Ă€rlig. Jag ljuger aldrig för dig." Lite stött ringde jag Agne. Högt och tydligt förklarade jag för honom vad mamma just sagt och jag sneglade pĂ„ mamma för att se om hon Ă„ngrade sitt uttalande.  Icke dĂ„. Med hakan högt i luften tittade hon bestĂ€mt tillbaka pĂ„ mig. Agne skrattade till en början men som vanligt förstod han att det lĂ„g en gnutta allvar i det hela och att jag behövde snabbt understöd.  "Du kan inte jĂ€mföra dig med vart du varit innan. Inte nu. Du har börjat om. Du har bytt ben och Ă€r inte i samma fysiska form Ă€n. Men det kommer. Du fĂ„r visa din mamma att hon har fel istĂ€llet." Hans klarsynthet fick mig att andas djupare. Jag var nĂ€mligen en millimeter ifrĂ„n att Ă„ka till VĂ€stra Mark och börja hoppa höjd men efter att Agne sagt sitt sĂ„ tog jag det med ro.  "Ge din mamma en kram" avslutade han med innan vi sa att vi skulle höras imorgon för en uppdatering av hĂ€lsenan. Ja du ser, allting hĂ€nder pĂ„ SkĂ€rvaboda. Högt och lĂ„gt, gulligt och bitskt. VĂ€lkommen nĂ€r du vill.  IgĂ„r var jag tillbaka i trĂ€ning pĂ„ VĂ€rendsvallen. Det blev intervallerna som jag skulle ha sprungit i lördags men sköt pĂ„ eftersom hĂ€lsenan ömmade.  IgĂ„r gjorde den inte det lĂ€ngre och jag kan lĂ€gga ytterligare ett bra pass i min ryggsĂ€ck.  600+400+600+400 meter. Tipp tipp tapp.  Aningen snabbare lopp denna gĂ„ngen. Lite mer smĂ€rta i benen. Lite mer arg pĂ„ Agne. Som för övrigt vĂ€nde kinden mot mig nĂ€r jag var klar: "HĂ€r, slĂ„ om du vill". Haha, aldrig. Men en vacker dag kanske jag bara mĂ„ste...?  Vad sĂ€ger du? Inte om att slĂ„ Agne pĂ„ kĂ€ften, utan om dagen?  Ska vi sĂ€tta igĂ„ng?  Jag tror det. Kaffe och frukost - hĂ€r kommer jaaaag.  Pussar ❀

SjUKaSTE PReSeNTeN

God morgon torsdag, god morgon kĂ€mpe och god morgon du glade.  Jag vet inte vart jag ska börja mitt inlĂ€gg. Det Ă€r sĂ„ mycket stĂ„hej överallt just nu.  Friidrotts-EM pĂ„gĂ„r, jag har gjort Ă€nnu ett superpass, Agnes present till mig ligger och vĂ€ntar (vad kan det va?) och hörlurarna jag tvĂ€ttade i maskinen höll och levererar vĂ€rldens bĂ€sta ljud Ă€ndĂ„.  Vi börjar med min stora passion - friidrotten!  Jag vĂ„gar inte dra i för stora vĂ€xlar nĂ€r jag skriver det hĂ€r, för dĂ„ tror ni sĂ€kert att jag sĂ€tter vĂ€rldsrekord vilken dag som helst. Och det kommer inte att hĂ€nda.  Men varje framsteg jag gör just nu gör mig fĂ„nigt glad och sprallig och stissig och det skulle kunna jĂ€mföras med vĂ€rldsrekord - i mitt eget huvud.  IgĂ„r var jag med om Ă€nnu ett genombrott i trĂ€ningen.  Jag visste redan innan jag kom dit att planen var att testa mig i tvĂ„ grenar under samma pass.  Jag skulle köra hĂ€ck med block, som jag sĂ„ galant fixade förra veckan. Det var bara det att denna gĂ„ngen skulle det vara fem och sedan sex hĂ€ckar och endast EN fot kort. AlltsĂ„ vĂ€ldigt likt tĂ€vling pĂ„ alla sĂ€tt.  Jag orkar inte beskriva kĂ€nslorna, dom var sĂ„ mĂ„nga och jag Ă€r kĂ€nslomĂ€ssigt utmattad.  SĂ„ jag sĂ€ger bara: JAG FIXADE DET! Jag jĂ€klar i min lĂ„da fixade det.  Sjukt. SĂ„ sjukt. Jag var sĂ„ bestĂ€md nĂ€r jag kom dit. Hade peppat mig sjĂ€lv med att jag behöver visa attityd och mod och bara gĂ„ pĂ„. Och det funkade.  Agne och jag high fivade i vanlig ordning. Lite mer sjĂ€lvsĂ€kra denna gĂ„ngen. Inte lika stort som förra veckan. Lite mer som att "det hĂ€r skulle bara fixas".  Men: sen kom utmaning nummer tvĂ„. Att hoppa höjd pĂ„ full ansats direkt efterĂ„t, som ni vet att jag sedan hĂ€lsenan gick av, gör med det andra benet. Behöver jag sĂ€ga att jag har vĂ€rldens bĂ€sta kropp?!  Jag fixade det ocksĂ„! Ha ha. Underbara, fina kropp. Puss pĂ„ dig.  Jag hade otroligt mycket energi och kĂ€nde att jag skulle kunna hoppa fler hopp nĂ€r Agne sa stopp.  Jag mĂ€tte ut min nya ansats dĂ„ vi fick backa mig fyra fot frĂ„n ordinarie. Och jag började slĂ€nga av mig skorna.  DĂ„ chockar Agne mig:  "Pallar du en snabb 200-ing ocksĂ„?"  Jag, förvĂ„nad. Tagen pĂ„ sĂ€ngen. MĂ„llös.  "Öhhhh, va? Hur menar du? Snabbt? VadĂ„ 200? Nu?" Vart kom det dĂ€r ifrĂ„n och varför hade han inte sagt nĂ„got tidigare?  Ville han testa mig? Ville han se att kroppen höll? Eller var det kanske psyket?  Jag, som bara har ett mĂ„l - att ta mig framĂ„t mot att klara en hel sjukamp - kunde inte svara annat Ă€n JA.  Ja ja jaaaaaa!  SĂ„ jag sprang en 200-ing ocksĂ„. Även det klarade jag Ă€ven om jag sprang som i gyttja in dom sista 50 metrarna. Som en sengĂ„ngare. Ingen snabbhetsuthĂ„llighet alls.  Men vad sjutton gör det nĂ€r jag klarar av TRE moment inom loppet av 2,5 timmar?!  ALLTSÅ FÖRSTÅ LYCKAN!  Det hĂ€r betyder att om jag bara lĂ€gger till kula ocksĂ„ sĂ„ har jag en hel förstadag i en sjukamp.  Min kropp skulle klara det.  Jag skulle inte sĂ€tta nĂ„gra personliga rekord. Jag skulle inte fĂ„ dig att trilla av stolen. Men jag skulle göra dig stolt!  För nu Ă€r kroppen sĂ„ pass frisk och vĂ€ltrĂ€nad att den klarar av en sĂ„dan grej. Och bara det Ă€r en enorm seger för mig.  PĂ„ tal om frisk sĂ„ ska jag pĂ„ Ă„terkontroll den 22:a juli.  Jag vet inte varför jag Ă€r mer nervös nu Ă€n inför nĂ„gon av gĂ„ngerna tidigare?  Kanske Ă€r det för att jag kommit sĂ„ lĂ„ngt pĂ„ min resa nu och att fĂ„ höra nĂ„got jag inte vill skulle knĂ€cka mig. Allt jag gjort skulle falla platt en gĂ„ng till. Och vĂ€gen har varit sĂ„ lĂ„ng och tung och jag vet inte om jag har styrkan att göra den igen.  SjĂ€lvklart ska jag inte tĂ€nka sĂ„. Jag vet allt det dĂ€r. Men det Ă€r sĂ„ jag tĂ€nker och det skrĂ€mmer att behöva Ă„ka till Karolinska och göra kontroller.  Jag vill bara vara frisk. Just nu. Hela vĂ€gen in i mĂ„l.  Jag vill kunna trĂ€na upp min kropp ifred, göra fler mĂ€sterskap och slĂ„ mitt personliga rekord. Jag vill vara studsig och ha kvar mina muskler. Jag vill ha snabba ben och andas friskt.  Jag Ă€r sĂ€kert rĂ€dd för att jag kĂ€nner att det stĂ„r mycket pĂ„ spel. Jag har lagt in mycket i den hĂ€r potten. Och det Ă€r Ă€ndĂ„ min sista idrottsliga resa.  Samtidigt sĂ„ kan vad som helst i livet försvinna pĂ„ en sekund. NĂ€r som helst och vad det Ă€n mĂ„ vara. SĂ„ det kanske bara gĂ€ller att följa med i flytet.  Jag Ă€r kluven. Men nĂ€r det vĂ€l kommer till kritan sĂ„ kommer jag att hantera det. Ville bara ventilera lite. Och det gör jag bĂ€st hĂ€r. HĂ€r inne kĂ€nner jag mig trygg. Och hĂ€r finns alltid nĂ„gon som lyssnar och svarar.  Min Ă„terhĂ€mtningsplats och mitt stöd.  NĂ€r vi Ă€ndĂ„ pratar Ă„terhĂ€mtning sĂ„ tĂ€nker jag pĂ„ vĂ„ra svenska killar som Ă€r igĂ„ng i tiokampen pĂ„ EM. Och hur dom sliter och gör det bra. BĂ„de Fredrik och Marcus fightas stort och jag blir sĂ„ peppad av att se dom.  Marcus Ă€r dessutom med i vĂ„r trĂ€ningsgrupp hĂ€r i VĂ€xjö vilket gör mig lite extra stolt.  Givetvis var det kul att se alla svenskar och svenskor igĂ„r, men lite extra klappar hjĂ€rtat nĂ€r jag ser Sanna. Denna dalkulla som alla bara Ă€lskar. Det Ă€r inte svĂ„rt att förstĂ„ varför.  SĂ„ ödmjuk, sĂ„ bestĂ€md, mĂ„linriktad och helhjĂ€rtad.  Till och med mamma sa i soffan: "jag Ă€lskar henne!" Jag nickade och log. SĂ„klart hon gör.  Att Sanna Ă€r vidare till semifinal Ă€r STORT. Ingen kan ta det ifrĂ„n henne.  Sen var det kul att se min föredetta trĂ€ningskompis Malin i sin debut. Denna goa tjej som alltid har ett jĂ€kla leende pĂ„ lĂ€pparna. Hon stannade pĂ„ 6.33 men har höjt sin nivĂ„ ofantligt denna sĂ€songen. Och nĂ€r man höjer en lĂ€gstanivĂ„ i idrott - dĂ„ kan allt hĂ€nda.  RĂ€tt dag, rĂ€tt kĂ€nsla, dĂ„ flyger hon!  Idag fortsĂ€tter jag att kolla svenskarna och ser bilder för mitt inre om hur jag ocksĂ„ springer i dom blĂ„gula klĂ€derna.  Starka bilder i huvudet Ă€r ett bra vapen för allt - motgĂ„ngar, tuffa tider, tvivel och trötthet.  Nu till Agnes present till mig.  Är du nyfiken? Är du ens kvar efter alla dessa meningar?  Okej. Trumvirvel!  Agne sa för nĂ„gra veckor sedan att om jag klarar av vissa saker pĂ„ trĂ€ningen, om jag klarar av att börja springa hĂ€ck och kan hĂ„lla ihop kroppen, sĂ„ kommer jag att fĂ„ testa att starta i en mĂ„ngkamp!  Agne har skrivit spelreglerna. Jag har bara nickat. Som en liten marionettdocka litar jag pĂ„ att trĂ„darna han drar i Ă€r dom rĂ€tta för mig. Litar pĂ„ allt. Följer allt.  SĂ„ dealen Ă€r en start. Ett hĂ€cklopp först. Följt av höjd. Men han fĂ„r avbryta mig nĂ€r han vill. NĂ€r han sĂ€ger stopp sĂ„ Ă€r det stopp. Jag har lovat att inte tjata om en höjd till. Jag har lovat att bara ta en gren i taget.  Han fĂ„r ocksĂ„ vĂ€lja om jag ska hoppa över nĂ„gon gren eller köra alla.  Jag har lovat att inte fokusera pĂ„ resultat utan kĂ€nsla. Och att fokusera pĂ„ att varje moment jag klarar av och knyter nĂ€ven inför Ă€r en vinst.  Agne har precis som inför debuten i lĂ€ngdhoppet sagt att jag behöver vara realistisk. Inte skena ivĂ€g. TĂ€nka smart och bara pĂ„ just den gren jag för tillfĂ€llet hĂ„ller pĂ„ med.  Jag har sagt JA till allt. Jag vet vad som krĂ€vs för att jag ska ta mig tillbaka och jag har rĂ€knat med att det kommer att göra ont i mitt tĂ€vlingshjĂ€rta till en början.  Jag vet att jag kommer att bubbla av kĂ€nslor trots att jag Ă€r realistisk. Men jag vet ocksĂ„ att jag kommer att hantera det och att det Ă€r en vacker start pĂ„ nĂ„got som kunde ha tagit helt slut för tre Ă„r sedan.  Reset.  HĂ€r Ă€r vi nu och jag Ă€r utan tvekan med. Jag hakar pĂ„.  Och sedan en tid tillbaka sĂ„ vet jag att ocksĂ„ du gör det. Det vĂ€rmer mig. Det ger allting en mycket större mening Ă€n du nĂ„gonsin kan förestĂ€lla dig. Skicka mig en sĂ„n dĂ€r uppfriskande lavett, jag behöver vara tuff nu ❀ Och sĂ„ lite humor pĂ„ det hĂ€r sen kan dagen starta: 

KoM, Vi GĂ„R.

"Hujedamig sĂ„nt barn han var..." Astrid Lindgrens bĂ€sta fĂ„r mig att smĂ„le sĂ„hĂ€r pĂ„ morgonkvisten och jag kĂ€nner mig busig som lyssnar pĂ„ barnmusik.  Jag har haft en glad helg med vĂ€nner och jĂ€kligt bra trĂ€ning. Och jag har varit duktig med att lĂ€gga ifrĂ„n mig mobilen.  Kanske mycket tack vare att min kamera har tvĂ€rdött Ă„t bĂ„da hĂ„llen nu. Varken frontkameran eller den vanliga fungerar...  Som tur Ă€r sĂ„ har dokumenterande Magnus följt mig hack i hĂ€l, sĂ„ jag har fĂ„tt med det mesta Ă€ndĂ„.  Vi börjar frĂ„n fredagen!  Min trĂ€ningskompis och vĂ€n Lisa har fyllt 25 Ă„r och det skulle sĂ„klart firas. (Grattis Ă€ven till dig gull-Jakob!)  Vi samlades hos Ericas förĂ€ldrar och blev bortskĂ€mda med grillat, Carro-KlĂŒft-tröjor, kubbspel och hembakat bröd och kladdkaka.  Och trots att graderna smög ner till kyliga 9 pĂ„ kvĂ€llen sĂ„ hĂ€ngde vi utomhus.  Sommaren ska allt kĂ€nna sig vĂ€lkommen.  Att hĂ€nga i gĂ€ng gör mig alltid lite mer glad. Jag Ă€r uppvuxen i en stor familj och gillar nĂ€r mĂ€nniskor samlas och har roligt tillsammans. Vi har alltid haft öppna dörrar hemma och folk har kunnat komma och gĂ„ som dom vill.  Jag vill sjĂ€lv ha det sĂ„ nu trots att jag inte har en egen familj.  I en stor grupp blir samtalen sĂ„ hĂ€rliga, alla bidrar med sina historier och skĂ€mt. Och nĂ€r du kĂ€nner för det sĂ„ kan du bara sitta tyst och lyssna och njuta.  SĂ„, söta Lisa firades men vi blev ganska tidiga hemĂ„t eftersom lördagen innebar lĂ€ngdhopp för min del. Jag ville vara pigg och pĂ„ hugget till det passet.  Jag visste att det fanns en möjlighet att jag skulle fĂ„ gĂ„ ut pĂ„ min lĂ„nga ansats för första gĂ„ngen pĂ„ TRE ÅR, och det gjorde mig nĂ€stan tĂ€vlingsnervös.  Agne lĂ€t mig sova ut och jag fick komma till vallen runt 11.30. En perfekt tid för en kropp som tar tid pĂ„ sig för att komma igĂ„ng.  Och min möjlighet kom och jag tog chansen. Jag fick backa ytterligare tvĂ„ steg och bara jag skriver meningen nu sĂ„ sticker det i nĂ€san.  Jag kĂ€nner mig sĂ„ otroligt stolt. Det Ă€r en kĂ€nsla som Ă€r svĂ„r att beskriva.  Jag har tragglat genom en tid dĂ€r det har varit vĂ€ldigt svĂ„rt att se mĂ„let. Jag har inte kunnat rĂ€kna med nĂ„got. Inte vĂ„gat lita pĂ„ att nĂ„got ska fungera. Jag har med suddigt seende bara försökt att ta en dag i taget.  NĂ€r jag slet av hĂ€lsenan 2013 sĂ„ trodde jag att karriĂ€ren var över. Jag kunde inte tĂ€nka klart. Jag hittade inte det dĂ€r naturliga jĂ€vlar-anammat som brukade finnas dĂ€r.  Det var som om nĂ„got dog inom mig.  Det kanske kan vara svĂ„rt att hĂ€nga med i dom tankarna, men tĂ€nk att du ser det du Ă€lskar och har jobbat hĂ„rt och lĂ€nge för bara försvinna. Och du kanske helt mĂ„ste byta inriktning och tankesĂ€tt. Det gĂ„r pĂ„ en millisekund och du Ă€r inte beredd.  Du kommer till jobbet idag och chefen har plockat undan frĂ„n ditt skrivbord: du Ă€r inte vĂ€lkommen mer. Eller du kommer hem och din respektive har packat vĂ€skorna. Ni ska inte leva tillsammans lĂ€ngre.  Man ska inte jĂ€mföra saker, men jag vill försöka fĂ„ dig att kĂ€nna kĂ€nslan. Och meningarna ovan Ă€r mitt bĂ€sta försök.  Att jag tre mĂ„nader senare fick cancer kĂ€nns som en parantes.  Jag var redan nere pĂ„ botten och den smĂ€llen blev konstigt nog inte lika hĂ„rd. Mentalt.  Det var bara att börja krypa. FramĂ„t och alltid lite mer Ă€n dagen innan. Att jag skulle kunna köra nĂ„got fullt ut inom friidrotten igen visste jag inget om.  Men jag hoppades. Och jag kunde ligga och lĂ€ngta pĂ„ nĂ€tterna. Mellan tankarna pĂ„ att livet kunde ta slut imorgon och att ingenting blir som vi tror. Jag blandade mĂ€ngder av tvivel med smĂ„ andetag av hopp.  Och jag lyssnade inte pĂ„ nĂ„gon som sa att det inte skulle gĂ„.  Jag hade varken tid eller lust till det.  MĂ€nniskor sa att det viktigaste var att överleva. NĂ€he?  Det var sĂ„klart en förutsĂ€ttning för att jag nĂ„gonsin skulle kunna fĂ„ göra nĂ„got annat. Men att drömma har aldrig skadat nĂ„gon.  SĂ„ det gjorde jag. Och varje litet framsteg och bakslag har jag firat och förbannat med dig.  Att ta sig framĂ„t i livet, oavsett vad, krĂ€ver energi. SĂ„ det Ă€r mer Ă€n viktigt att vi gör vĂ„ra resor med mĂ€nniskor som ser möjligheter. Som förstĂ„r vad just du brinner för.  Och hur lĂ„ng den dĂ€r vĂ€gen Ă€n ser ut att vara, sĂ„ tar dom dig i handen och föser bort den tjocka dimman med den andra. Och nĂ€r det inte funkar sĂ„ bara gĂ„r dom dĂ€r med dig. Lika vilsna som du.  Dom vet, precis som du, att det viktiga just dĂ„ bara Ă€r att lunka pĂ„. Inte prata om att det inte kommer att funka. Inte ifrĂ„gasĂ€tta allting. Inte komma med pekpinnar. Inte pĂ„pekar att du har hybris. Vilken stor passion innehĂ„ller inte en gnutta hybris?  De bra mĂ€nniskorna gör vekligheten lite mer rosenrosa. För det Ă€r det som fungerar nĂ€r allting annat Ă€r ett helvete.  SĂ„ nĂ€r ditt nĂ€sta helvete trillar ner över dig, se till att du har "rĂ€tt" mĂ€nniskor omkring dig.  Ta tag i hĂ€nderna som vill hĂ„lla i dina. Ingen annan behöver egentligen veta vart ni Ă€r pĂ„ vĂ€g. Det du vill göra, Ă€r för dig. Du behöver inte förklara dina passioner för nĂ„gon. Du behöver inte försvara dom.  LĂ„t mĂ€nniskor som vill slĂ„ igen dörrar göra det nĂ„gon annanstans. Hur mĂ„nga gĂ„nger du orkar resa dig igen, bestĂ€mmer bara du.  I lördags kĂ€nde jag att jag reste mig för ungefĂ€r 50:e gĂ„ngen. Och det Ă€r alldeles perfekt och vĂ€ldigt mycket vĂ€rt det. Att jag sedan har mĂ€nniskor runt mig som fortfarande orkar se pĂ„ nĂ€r jag kravlar omkring kanske bara Ă€r tur. Eller, Ă€r det?  Om jag inte stöter pĂ„ fler bakslag nu, sĂ„ Ă€r jag tĂ€vlingsredo om ungefĂ€r en mĂ„nad.  Och det kommer att bli i lĂ€ngdhopp. Inte bara kula och spjut.  Det har tagit sin tid. Du har sĂ€kert mĂ€rkt det. Och mer tid kommer att krĂ€vas. Det spelar ingen roll just nu. Jag har varit igenom större dimridĂ„er Ă€n sĂ„. Tid Ă€r allt jag har.  Kom, sĂ„ fortsĂ€tter vi att gĂ„â€ïž

MiN TiD.

Solen skiner! Detta vĂ€der som bara inte kan bestĂ€mma sig. Det Ă€r som PMS, upp och ner. Glatt och grĂ„tt. SjĂ€lv Ă€r jag stabil.   Försöker bara förgĂ€ves att hitta rĂ€tt instĂ€llning hĂ€r pĂ„ bloggen. Bilderna verkar bli i fel format. Och jag fattar verkligen ingenting. Om du lĂ€ser frĂ„n mobilen sĂ„ Ă€r det lugnt. Men frĂ„n datorn blir allting bara fel. HjĂ€lp mig!! FörstĂ„r att det blir astrist att lĂ€sa nĂ€r bilderna Ă€r som flaggstĂ€nger. Förutom konstiga bilder och format som inte vill samarbeta sĂ„ har jag har en kropp som hĂ€nger med igen. Jag har pressat den ett tag. Testat av den. Kört mycket trĂ€ning och har kunnat gĂ„ framĂ„t. Det Ă€r dock alltid en lek med fram och bak. Som ung idrottare mĂ€rkte jag aldrig av det pĂ„ samma sĂ€tt. Det var sĂ„ mycket att bara "kötta pĂ„". Men med Ă„ldern (och mĂ„nga Ă„rs trĂ€ning) sĂ„ förstĂ„r jag att jag behöver vara mer lyhörd. I helgen förelĂ€ste jag som du vet. Och nĂ€r jag kom hem sĂ„ messade jag direkt till Agne. Jag ville hoppa lĂ€ngd! Denna gren som ligger mig sĂ„ varmt om hjĂ€rtat. Denna explosiva rörelse som krĂ€ver en hel del av kroppen men som ger sĂ„dana frihetskĂ€nslor att jag bara vill göra det varje dag. Det skulle sĂ„klart inte fungera. Men jag studsar runt mentalt inne i huvudet. LĂ€ngd och förelĂ€sning har gjort mig glad veckan som gick. Och meddelanden har gjort mig ledsen. Jag kĂ€nner att jag vill sĂ€ga en sak sĂ„ att jag kan fĂ„ lite förstĂ„else ocksĂ„. Jag försöker att svara kommentarer, mejl och sms sĂ„ gott jag kan. Men ibland hinner jag inte med. Speciellt inte nĂ€r det Ă€r djupa och lĂ„nga meddelanden. Jag har förstĂ„tt att en del blir arga och besvikna nĂ€r jag inte svarar. Men jag har inte alltid den tiden. Jag fĂ„r nya meddelanden varje dag och nĂ€r jag vĂ€l har svarat pĂ„ ett sĂ„ fĂ„r jag svar pĂ„ det ocksĂ„. Det Ă€r aldrig av ointresse eller kallt hjĂ€rta som jag inte svarar. Jag mĂ„ste bara göra annat ocksĂ„. Eftersom jag har valt att inte ha nĂ„gon annan som sitter med mina meddelanden och kommentarer, jag gillar nĂ€r det blir personligt, sĂ„ blir det tyvĂ€rr sĂ„hĂ€r ibland. Men jag kan inte ta att man skriver till mig att jag inte svarar för att jag inte bryr mig eller att det upplevs nonchalant. Jag Ă€r bara en person. Och jag försöker att skicka ut sĂ„ mycket kĂ€rlek och hejarop jag bara kan. Jag hoppas att du Ă€ndĂ„ kan kĂ€nna det ❀ VĂ€gen tillbaka bestĂ„r idag av styrketrĂ€ning. Jag behöver fĂ„ in mer power i benen! KĂ€nner det sĂ„ tydligt nĂ€r jag hoppar. Jag flyger lĂ€tt men saknar det rĂ€tta trycket. Och sĂ„ skriker en ny hög av tvĂ€tt pĂ„ mig. DET skulle jag kunna anstĂ€lla nĂ„gon till: fixa allt det dĂ€r vardagliga som oftast blir bortprioriterat. Jag kan inte gĂ„ runt som en skitgris. Min webbmaster Fabbe har svarat om bilderna sĂ„ snart ska det vara ordnat. Vi fĂ„r ha lite tĂ„lamod bara. Puss pĂ„ nosen och en önskan om en bra dag! Nadja 

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.