Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

INNaN JaG DRaR.

God lunch vapendragare där, Väskan är packad, träningsprogrammen är skrivna och om några timmar kommer min taxi för att köra mig mot Arlanda.  Jag vaknade med lite halsont idag och känslan av panik kröp på mig. Jag har INTE tid att bli sjuk nu.  Men å andra sidan så sprang jag grymma intervaller i förrgår och kroppen brukar alltid reagera på det.  Jag har återigen satt Agne-Nadja-pers i styrkan och jag har sprungit mina 3 km snabbare än tidigare och nu ser jag fram emot att få ut min nyvunna kraft i grenarna. Det är ändå det som räknas.  Stark är roligt att vara, men det är friidrott jag håller på med.  Det är teknik och känsla som ska samstämmas. Rytm och timing och explosivitet vid precis rätt tillfälle.  I Barcelona kommer jag att träna intervaller och hoppstyrka tillsammans med ATEA. Passen är uppbyggda så som jag brukar köra dom och det ska bli roligt att se vad mina atleter där mäktar med.  Jag har kameran med mig och kommer att fota så mycket jag bara kan och hinner med.  Med mig på resan har jag också mina nya favorittassar: Ascoola seglarskor från Qlar Kommunikation!  Jag är ju lite smått galen i skor och den sidan kan ingen hejda mig från att leva ut.  Att Barcelona sedan är den shoppingtokiges stad behöver vi inte gå in närmre på...  Jag har inte alls mycket att säga idag, jag ville mest kika in och säga hej. Och önska dig en bra dag. Och säga att jag tycker att du ska unna dig din favoritdryck i solen under dagen ❤️ Vilken min blir vet du ju... SKÅL! 

DeN DäR KäNSLaN.

Vännen där, En halvbrun Casadei sitter här och tänker på dig. Jag har varit på läger i Torremolinos med mitt träningsgäng och jag är så glad och vältränad.  Jag blir bättre och starkare, snabbare och smidigare för varje dag. Jag tror att jag sa det i mitt senaste inlägg också men jag bara måste få säga det igen!  För jag blir så fantastiskt motiverad när det här flytet infinner sig... Det var nog fyra år sedan sist. Fyra år sedan jag kände hur allting gick uppåt istället för det där plana som man som idrottare många gånger behöver fighta sig igenom.  Det är aldrig roligt att stanna för länge på en och samma nivå, men nödvändigt för att kroppen ska klara av steget efter.  Vi har haft underbara dagar tillsammans i Spanien jag och gänget. Vi har lärt känna varandra bättre och vi har skrattat massor. Och träffat nya vänner.  Jag och Moa (som springer häck och hoppar längd) pratade om att livet på läger är så avslappnat och bra. Det är bra för att man äter, sover, leker, tränar, tränar, tränar och mellan passen tänker på annat än träning.  Det är så viktigt för systemet att man får logga ut och koppla bort ibland. Att tänka träning 24/7 är ingenting jag tror på. Det finns dom som gör det, och jag har testat men fick inte önskat resultat.  Mina bästa resultat har alltid kommit när jag har mått som bäst vid sidan om träningen. När jag har haft nära till skratt, bra relationer och viktigt stöd från familj och vänner.  När är du ditt bästa jag? Har du tänkt på det någon gång?  När har du kunnat prestera under press? När skakar du av dig misslyckanden snabbast och försöker igen? Vid vilka tillfällen har du som starkast plöjt dig igenom dina motgångar?  Jag minns att jag innan Finnkampen 2012, där jag också satte personligt rekord i längd (6.33) tänkte på min syster Giselas skratt innan hoppet.  Jag hörde hennes röst och såg hennes lyckliga ansikte framför mig och kände mig så stark.  Humor och glädje har en enorm kraft!  Humor ger oss också en chans att se krävande situationer som lite mer lättsamma.  Håller du med mig? ❤️ Jag är hemma i Stockholm en snabbis idag. Jag behöver hämta ut mitt nya pass som kommit till Solna för att sedan åka vidare på nästa uppdrag:  Barcelona med min huvudpartner ATEA!  Jag ska träna skiten ur dom i fem dagar och jag hoppas att dom kommer att uppskatta min hest skrikande röst genom tuffa intervaller och hoppstyrkepass.  Efter det åker jag tillbaka till Växjö igen för att börja förbereda mig inför tävlingsdebut...  Jag är SÅ taggad och förväntansfull. Hoppas att du är det också.  Puss på nosen och ha Glad Valborg i efterskott ❤️

Envist framåt.

Torsdag kväll och jag sitter med dig i tankarna. Jag har sprungit intervaller på kvällspasset och jag utvecklas åt det håll jag vill. Jag har sänkt både mina snitt och topptider och kroppen växer sig allt starkare. Jag får ut mitt löpsteg bättre, jag har blivit mer hoppig och mina muskler studsar under huden. Jag är för det mesta trött och lite låg och går på energireserv, men det fanns ingenting annat att räkna med nu när hårdträningen väl satte igång. Min fördel denna gången är att jag var medveten om det innan jag klev in i det. Förra året hade jag glömt bort hur det var.  För det var så länge sedan. Jag fick en otroligt stor mental smäll då ingenting var som jag trodde.  Men, mentala smällar är min specialitet. Och som vanligt har vi bara en sak att göra: vi får välja.  Och jag är glad att jag valde att fortsätta stå i. För idag är jag bättre än då. Och jag närmar mig sakta men säkert den plats jag vill vara på.  Jag har satt "Agne-Nadja-pers" i både djupa ben, halva benböj, enbensbenböj och intervalltider.  Och på halva benböj är jag PRECIS lika stark som jag var innan jag slet av hälsenan och fick cancer!!!  DET, min vän därute, är min största seger hittills. Det var min utdelning till mig själv för att jag inte har slutat att hoppas.  Jag har ju aldrig vetat att det går att bli lika stark igen. Så du har säkert märkt mina tvivel många gånger.  Ingen har lovat mig att det går. Ingen läkare har sagt att kroppen ska kunna göra så. Jag har bara fått lita på att det ska bli så.  Och nu vill jag bocka av fler moment på min lista. Jag ska bli lika snabb, jag ska hoppa lika långt, jag ska bli lika uthållig igen.  Snabbhetsmässigt ligger jag tre tiondelar ifrån på 60 meter... det är inte mycket. Det hämtar jag in. Men sen är det snabbhetsuthålligheten. Och den är kruxig. Men Agne har en plan och jag följer den. Hoppstyrkan är inte heller på plats än, men jag har börjat lägga in mer och mer hopp och nog fan ska det där gå vägen det också!  Jag får plocka delar pö och pö. Jag får pussla och fortsätta vara tålmodig.  Förutom framsteg i träningen så har jag fyllt år... det blev inte mycket firande men jag tänker att jag sparar det tills siffran står i 35.  Viktigare denna gången är det att både trillingmorfar och Veronica här inne har fyllt år! ❤ Är det någon mer som jag har glömt?  Finns det fler vårbarn här inne?  GRATTIS till er från Växjö även om det kommer lite sent... ❤ Jag vill också berätta att min lillasyster Bella är en driven liten tös. Ja, hon kommer alltid att kallas "liten tös" då hon är minsta tjejen i skaran...  Bella har tillsammans med sin kille Peter ordnat världens häftigaste sommarnöje! Se här: På den här länken kan ni läsa om vad dom håller på med. Du och dina vänner kan åka ut på landet och spela beachvolleyboll tillsammans. Få maten serverad och tak över huvudet.  Och om du säger att du är skickad härifrån så ska jag ta mig tusan se till att du får en extra liten överraskning ❤ Kvällen närmar sig sitt slut. Någon av er kanske ska fira födelsedag, en annan kanske kollar tv, någon annan kanske hänger här. Oavsett vad du gör så hoppas jag att du mår bra och att du får sova gott inatt ❤ Puss och kram.

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej från ett litet bakelsemonster ❤ Jag är äntligen hemma i Växjö igen. Det har varit en lång resa och det är alltid härligt att få komma hem till sin egen säng även om det är fantastiskt att vara utomlands.  Min säng är den bästa.  Och idag ska jag få träffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag såg honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har växt till sig.  Jag ser fram emot en träningsperiod här nere nu. Mina träningskompisar har haft en veckas vila och är säkert hur redo som helst för att köra igång. Och dom spar aldrig på något krut. Så jag kommer att få kämpa hårt för att hålla jämna steg.  Jag har tränat mycket styrka i en period nu och det känns. Jag känner mig tyngre i kroppen men också mer sammansatt. Mer hel.  Jag märkte av styrkan när jag hoppade längd på Bosön. Visserligen bara med några få steg, men ändå. Jag kände att spänsten låg där någonstans och väntade på mig.  Den kommer sen när vi börjar lätta på allting... det ska bli så otroligt roligt att se vad som kan komma från den här kroppen.  Jag känner mig helt tom inombords när det gäller förväntningar. Känner mig som ett blankt blad.  Jag har varit så trött på att kämpa, så ofantligt less på motvindar, så trött på att uppbringa entusiasm inför varje litet förväntat framsteg att jag till slut har släppt det. Det får liksom lite bli som det blir.  Inte så att jag på något sätt har lagt mig ner för räkning. Inte på något sätt gett upp något.  Men jag är försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det känns bra så.  Det känns som om att jag behåller mer energi på det sättet.  Den här resan, fram till idag, har varit så väldigt märklig. Från dom mörkaste dalar till små kullar där jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig några höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthärda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det där höga.  Dom här senaste två åren av återhämtning från cancern har varit mer plana. Gråa. Jag har fått sänka min acceptans överallt. Jag har fått bli lycklig över sådant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fått bli mindre kräsen.  Det har varit så mycket 90% uthärda och 10% lyckorus och tillfredsställelse.  Jag vet att många är trötta på mitt tjat. Men jag vet också att inte många har gått min resa.  Därför skiter jag i åsikterna om tjatet nu även om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förståelse. Jag tyckte att det var elakt att ha en åsikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hälsena och cancer.  Jag kunde irritera mig på att människor trodde att allting var så enkelt. Än idag kan det störa mig. Men då har jag den här insikten: det finns ingen där ute, vad jag vet, som bär samma ryggsäck som jag. Och så länge det inte finns, så kan ingen heller säga något om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lång tid det bör ta. Det kanske tar ett år, två år... eller så tar det all tid och går inte alls.  Vem vet?  Så kan du tänka när du går igenom något svårt som andra har åsikter om: ingen annan har faktiskt en jävla aning. Aning om dina omständigheter, dina känslor, dina reaktioner, ditt sätt att ta dig framåt. Och så länge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, då kan dom heller inte säga någonting.  Du har all rätt att tycka att det är slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men ändå ha viljan att försöka.  Du har rätt till allt det där. Jag vet att jag ibland själv har sneglat på andra människor och tänkt: men vad håller han/hon på med? Hur svårt ska det vara?  Men av min resa så har jag lärt mig att det inte är sjysst att tänka så. Eller ens givande. Det är rent av bara idiotiskt. Och jag har fått tänka om.  Jag vet inte vad människan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt går igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag är bara en medmänniska som är snabb att dömma.  Och varje gång jag gör det så skäms jag för mig själv. Men tanken ovan hjälper mig.  Den hjälper mig att hålla fötterna på jorden, så som pappa alltid har önskat att jag ska göra. På den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats på så väldigt många andra.  När jag var ung läste jag ett citat någonstans. Jag läste mängder med sådana, och gör fortfarande, så fråga mig inte varifrån det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag än går.  Såhär: "Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid känt en enorm tro på mig själv. Men det har också kostat energi. Efter en hård utmaning har jag känt mig urholkad. Förbrukad och färdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det står alltid och väger mot frågan: "är det värt det?". Så länge vi kan svara JA där, ja... då tänker jag att det är väl bara att köra. Vad finns det att vara rädd för?  Jag har hittat mängder med svar på den frågan: jag kan vara rädd för precis allt. Kanske du också. Men vem fan orkar? Jag tröttnade på att vara rädd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade på att vara "dålig". Därför pressar jag mig på mina träningspass, därför går jag all in, därför får det bära eller brista.  För jag är inte rädd längre.  Jag har varit rädd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att säga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro på mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgångar.  Men så länge du vet, någonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det är övergående och att ingen egentligen bryr sig, så har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig är en magisk tanke. För om vi ska vara ärliga - hur snabbt släpper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte något nytt att prata om? Denna morgonens nyheter är redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig själva.  Vi vinner alltid mycket mer på att köra vårt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas på. Vi vinner självrespekt genom att våga fullfölja vår längtan.  Vi bär våra huvuden högre, vi står mer rakryggade på denna jord och vi glöder mer, även om vi alldeles säkert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det är vad jag tror.  Jag tror på dig som sliter i det tysta, även om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror på dig som säger att du vill men att det inte har visat sig än. Jag tror på dig som säger att du känner att du kan men inte har gjort det än.  Jag tror på dig som sticker ut hakan även om den sticker ut mer än vad som är allmänt accepterat. Jag tror på dig som känner att du inte har det där "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det är inte få förunnat. Det är en sak att lära sig och att tro på.  Jag tror på dig som "missade tåget", som tog omvägen, som drog det kortaste strået.  Jag tror på dig som misslyckas, jag tror på dig som har förklaringar som omgivningen gärna gör om till "bortförklaringar". Jag tror på dig som är uträknad.  Ibland räcker det att bara veta det.  Puss ❤  

DiNa FoTSPåR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lägenheten, med tårar rinnande längs med kinderna. Tårar för allt som gått förlorat och tårar av tacksamhet för allt som vunnits.   Känslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dåliga. Lust och ovilja på samma gång.  Rädsla och en känsla av jävlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tänkte å ena sidan att jag skulle vara stolt, å andra sidan att jag aldrig mer hade rätten att visa mig på en arena. Jag tänkte att jag tänker för mycket och i nästa vända tänkte jag att "jag lär mig av det här, bara tänk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhållningssätt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom åren flög förbi i huvudet på mig.  Mammas ord om uthållighet, och att jag vinner på att vara konsekvent och målinriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars råd om att ju mer jag lär känna mig själv - desto bättre kan jag bli i min idrott. Leffes påminnelse om att du aldrig kommer att känna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi är smarta". Hans fråga - "för vem gör du det här?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tålamod med mig. Den här berg och dalbanan.  Jag har många gånger funderat över hur länge människor orkar vara med. Hur länge orka andra människor peppa och behålla sin tro? Men jag känner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har märkt att du är uthållig, precis som jag.  Och när Agne ställer sin fråga om vem jag gör det här för, så svarar jag alltid: "för mig själv". För så har det alltid varit.  Men det är egentligen inte fullt ut sant. För jag har märkt att jag gör det för så många fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det går.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan få styrka i den här resan. Jag gör det för dig som vill känna det där som jag ville känna när jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  När jag hittar den där ärligheten i mig själv, då har jag lättare för att känna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar på resultaten i helgen så kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstå att människor skulle vara intresserad av det.  Men jag har också förstått att resultat betyder mindre jämfört med den resa vi gör. Både du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar på vad du presterar. Men jag har fått tänka om.  Jag har märkt att människor också ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns människor som ser hur du sliter.  När du har klämt ut din första unge så vet miljontals andra mammor där ute hur du har känt. Vilken smärta du har upplevt. Och dom hejar på dig. När du har tagit din examen så vet tusentals andra studenter vilken krigare du är. Hur mycket tentaångest du har haft. Hur du har fått leva på nudlar och suttit uppe sena nätter för att lära dig allt du ska kunna. När du tar ditt körkort så kan hundratusentals andra bilister förstå din lycka och stolthet. Dom kan känna anspänningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stärka varandra. Precis som du stärker mig i allt det här. Det kanske är det som är nyckeln - du kan känna hur jag kämpar.  För du har också gått igenom besvikelser, du har också varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har också trott att det skulle gå vägen men det visade sig gå åt helvete.  Du har också fått kämpa med tankar som är läskiga och obekväma. Du har också känt lyckan i peppen från andra människor. Medmänniskorna.  Du har också känt när vinden har vänt, dom små framstegen. Du vet hur det känns när allting lossnar. Du vet hur det känns att få ytterligare ett bakslag. Du vet hur lätt det är att känna sig missmodig. Men du vet alldeles säkert också att det går att hitta inspiration till att fortsätta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smått som du tampas med.  Så när jag tittar tillbaka på min helg, så tänkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men när jag har suttit ner och skrivit så har jag förstått att det blev bättre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar på målet att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stångat mitt brunhåriga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött på. Jag har tänkt att det är så man gör när man vill något riktigt mycket. Det är så jag visar mig själv att jag verkligen vill.  Men är det där verkligen sant?  När jag hade pratat med Agne om det här så gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det här, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insåg jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag få en stor skada nu så skulle det betyda slutet på allt det här.  Så när jag vaknade upp med smärta i både rygg och hälsena dag två, så ringde alla dom där varningsklockorna som jag i alla år så dumdristigt har ignorerat. I tron på att jag har varit tuff och stark när jag har bitit ihop.  Jag körde längdhoppet också igår, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men där satte både jag och Agne stopp.  Agne är bra på att ta beslut. Och han tar dom snabbt. Så fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade så var det liksom inget snack om saken. Jag värmde upp till spjutet också men fick inte luft när jag försökte att kasta. Låsningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kände mig som en förlorare. Instinktivt ville jag säga till Agne att jag ångrade mig, att jag inte hade ont längre.  Men han hade redan genomskådat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa när vi pratade: "oavsett vad så vinner vi. Kan du köra så vinner vi sju grenar. Kan du inte så vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut är något nytt för mig. Och därför känner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska få två veckors vila och jag är redan sugen på höstens hårda träning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tävla i femkamp inomhus i vinter. Bara det är en galen tanke!  Om jag vänder huvudet och kollar bakåt, så ser jag en krokig väg. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spår som ser ut som om någon rumlat hem från krogen. Höger, vänster, höger igen och så ännu mer höger. Och jag kan inte låta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mål. Det är vad dom där fotspåren betyder. Så söta.  Jag hoppas att du också är glad över alla fotspår du lämnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du älskar är alltid värt en omgång till". Nu tassar vi vidare ❤️

DeN iNRE KaMPeN.

Morgonen nalkas... Jag är hemma i Växjö igen. Efter två dagar i Borås, en i Nybro och två dagar i Karlskrona. Jag har varit på äventyr vet du! Och inte vilket äventyr som helst. För jag har tävlat! Jag vet. Jag borde sagt till dig. Men jag ville göra allt i min ensamhet. För att inte få frågor jag inte kan svara på, förhoppningar jag inte kan leva upp till och stress jag inte kan hantera. Men just nu är jag SÅ lycklig och lättad och jag älskar att jag vågat komma igång igen. Älskar alla bra människor omkring mig som får mig att tänka offensivt och modigt. I början var jag nervös som du vet, eftersom Agne tidigt sa att jag var tvungen att jobba med min acceptans-nivå. Jag gjorde som han sa och kände till slut att allt är tillåtet. Det får gå precis hur som helst, för det stora i varje resa vi gör, det är oftast att bara sätta igång. Gör vi inte det så blir vi stående. Stilla och på samma plats. Med tid som rinner ifrån oss. Visioner i huvudet och väldigt lite action i verkliga livet. Jag ville inte låta min vision om att få slå mitt personliga rekord igen, bara bli en grej i mitt huvud. Jag ville börja fightas för den, på riktigt. Men för att få göra det så var jag tvungen att utsätta mig för något som jag inte trodde att jag var 110% förberedd på. Men kroppen höll och jag kände mig sådär som jag gjorde när jag var sju år och mamma och pappa hade packat picknick-korgen för en heldag på friidrottsarenan. Leo, mamma, Allan, Gunnar och Agne var alla på plats för att se mina första stapplande steg mot något större. Jag hade tidigt och med hjälp utifrån bestämt mig för att oavsett vad som händer, så ska jag njuta och vara glad. Inte en enda gång tänker jag slå ner på mig själv för att jag inte presterar som förut. Inte en enda tanke ska vara självömkan eller hånfull. Jag hade ställt in mig på att känna glädjen i kroppen och fokusera på det stora i att jag tävlar i något så explosivt som längdhopp, igen. Och det funkade. Hjärtat dunkade och efter varje hopp satt jag på min tigerhandduk med ett stort leende. 5.67 blev resultatet i längdhoppet och jag kunde inte slå på mig själv efter det. Det var inte i närheten av något jag gjort tidigare. Men jag har heller aldrig börjat från en sådan här botten, någon gång. Jag har aldrig tidigare tagit mig igenom en sådan här stor motgång. Aldrig övervunnit så många negativa tankar eller fightats så mycket med mig själv, som jag har gjort de två senaste åren. Jag har nog i ärlighetens namn aldrig lidit mer, idrottsligt, än vad jag har gjort den här tiden. Många gånger när jag satt i bilen efter fruktansvärda träningspass slog jag på ratten med knytnävarna och förbannade mitt livsöde. Svor åt att vägen tillbaka var så in i helvetes lång. Fräste snor åt alla håll och kanter. Grät så att huvudet höll på att sprängas. Knep igen ögonen, så hårt att jag kanske skulle slippa öppna dom igen. Jag höjde musiken till högsta volym och tyckte så jäkla synd om mig själv. Tänkte "jag skiter i det här nu, det är inte värt det" och satt med pekfingret på Agnes telefonnummer. Jag skulle bara säga att jag inte vill mer. Att jag bara har snackat skit hela tiden. Att jag inte har energi nog att ta mig mera framåt. Att jag inte har den mentala styrkan som krävs. Jag skulle bara säga förlåt och att han måste förstå. Jag skulle slänga mobilen all världens väg och aldrig mer tänka friidrott. Men jag ringde aldrig det där samtalet. Inte en enda gång. Istället gick jag med tunga steg upp i lägenheten och satte mig vid mina blanka papper. Skrev av mig. Och varje gång dök en tanke upp i bakhuvudet: "Försök igen. Imorgon blir det bättre. Håll ut lite bara". Många gånger kunde jag inte prata med någon. För vägen tillbaka har hela tiden varit mitt eget val, och jag har inte velat belasta dom som har trott på mig med mer än vad dom redan fått stå ut med. Jag kände mig ofta precis sådär ensam som under mina mest ensamma nätter i cancerland. Jag har suttit i sängar, stått i duschar, tvättstugor och inne på toaletter på träningsanläggningar med tårar som jag inte har velat visa någon. Hopplöshet som jag inte har orkat dela med mig av. Jag har stirrat på min kropp i spegeln och bett om lite samarbete. Bett om mindre smärta och mer styrka. Bett om mer gensvar. Med klumpar i halsen har jag svarat att allt är bra när någon har frågat hur det går, för jag har inte orkat prata om fler uppförsbackar. Har haft fullt upp med att hitta strategier för att ta mig framåt. Då tänkte jag att jag inte har tid att prata om hur tungt det är. Det har varit bättre att gå den kampen i mitt eget huvud. Och jag tror att jag nu vunnit en delseger. Visst är det häftigt, vad vi klarar av?! Visst är det mäktigt när vi äntligen får lite vind i våra tröga segel? Då är helt plötsligt allting möjligt igen. Och när vi ser tillbaka på alla gånger vi har lidit så är det svårt att förstå att vi varit så nära på att ge upp bara för att det har gjort ont inom oss. Tiden har en förmåga att ta bort den där värsta känslan inom oss. Tänk om jag hade ringt Agne vid något av dom där tillfällena i bilen? Då hade jag aldrig fått känna det jag känner nu: stolthet. Och större känslor och djupare glädje kommer jag att få uppleva. Om jag fortsätter att hänga i och hålla ut. Allt handlar om det. Och när jag stänger den här boken om några år så kommer jag utan tvekan ha rätten att säga till mig själv att jag gjorde allt jag kunde. Men där är vi inte ännu. Vi har många kapitel kvar och 5.67 var bara mitt första avstamp på vägen som jag så många gånger har känt varit nära att knäcka mig. Har jag klarat av tre år av tvivel och mental trötthet så kan det här livets alla omständigheter bara glömma att jag viker mig nu när jag fått vatten på min kvarn. Vem var det som sa: "det bästa har inte hänt än"? Hoppfull människa. Det blir mitt nya mantra under den här sista färden. Använd det du också ❤️ Puss och kram, Nadja

IMPoNeRaD.

Solen kan inte bestämma sig. Tittar fram, gömmer sig bakom molnen, tittar fram igen...  Vindarna är kalla idag. Jag frös när jag gick för att handla. Hade ingenting hemma och var alldeles för trött efter sprinten igår för att orka fixa det.  Har jag sagt att jag är bra på att skjuta upp saker? Det är typ min åttonde gren i livet.  Men när det väl gäller; då får jag det alltid gjort.  Är du också som jag?  Gårdagen betydde massage på min ömma kropp. Så fort min massör la handen på min ena skinka så gnydde jag. SÅ öm var jag!  Men han lyckades i alla fall fixa så att jag klarade av att springa på eftermiddagen. Lättnad. Dom där snabba fötterna som jag  pratade om igår skulle aktiveras. Så vi körde löpning över små häckar med korta avstånd.  Allt för att tvinga mig att vara aktiv i backen. Testa om du vill att ditt system ska piggna till.  Eller bara sitt på en stol och spring med fötterna på stället riktigt snabbt. Skitsvårt och efter ett tag ballar koordinationen ur.  Medan jag förbereder mig för ännu ett längdpass ikväll så får jag rapporter från Tylösand där min samarbetspartner Atea för tillfället håller hus.  Jag är med dom trots att jag inte fysiskt är på plats.  Det värmer i hjärtat att se allas deras sätt att använda oss idrottare på.  I förgår blev Moa Hjelmer lika glad när hon stötte på sig själv på flygplatsen på väg till tävling.  Atea vet hur man utnyttjar samarbeten på ett kul sätt.  På tal om det så har mina tuggummin kommit. Och jag har inte velat spräcka en enda förpackning ännu...  Avslutningsvis så vill jag skicka ett STORT JÄVLA GRATTIS till min föredetta träningskompis Malin Marmbrandt.  Igår tävlade hon i Spanien och hoppade hela 6.50 i längd!!!  Hon tränar nu för min gamla tränare Leif Robertsson och tillsammans har dom gjort ett magiskt jobb.  Det jag gillar mest är att hon har gått igenom många skador, hängt i, bitit ihop och ändå fortsatt framåt.  Vem som helst kan prestera när allting rullar på. Men det krävs ett jäkla pannben för att behålla fokus genom svåra stunder. Och våga lita på att det kommer att lossna.  Jag personligen, blir mycket mer imponerad och inspirerad av sådant än något annat.  Så HEJA DIG MALIN!  Nu tar vi paus. Jag passar på att ladda upp med en banan och en kopp te.  Och ja, du hade rätt igår - självklart var det Gunnar som hade skrivit det vassa meddelandet.  Puss & kram ❤️

MiN TiD.

Solen skiner! Detta väder som bara inte kan bestämma sig. Det är som PMS, upp och ner. Glatt och grått. Själv är jag stabil.   Försöker bara förgäves att hitta rätt inställning här på bloggen. Bilderna verkar bli i fel format. Och jag fattar verkligen ingenting. Om du läser från mobilen så är det lugnt. Men från datorn blir allting bara fel. Hjälp mig!! Förstår att det blir astrist att läsa när bilderna är som flaggstänger. Förutom konstiga bilder och format som inte vill samarbeta så har jag har en kropp som hänger med igen. Jag har pressat den ett tag. Testat av den. Kört mycket träning och har kunnat gå framåt. Det är dock alltid en lek med fram och bak. Som ung idrottare märkte jag aldrig av det på samma sätt. Det var så mycket att bara "kötta på". Men med åldern (och många års träning) så förstår jag att jag behöver vara mer lyhörd. I helgen föreläste jag som du vet. Och när jag kom hem så messade jag direkt till Agne. Jag ville hoppa längd! Denna gren som ligger mig så varmt om hjärtat. Denna explosiva rörelse som kräver en hel del av kroppen men som ger sådana frihetskänslor att jag bara vill göra det varje dag. Det skulle såklart inte fungera. Men jag studsar runt mentalt inne i huvudet. Längd och föreläsning har gjort mig glad veckan som gick. Och meddelanden har gjort mig ledsen. Jag känner att jag vill säga en sak så att jag kan få lite förståelse också. Jag försöker att svara kommentarer, mejl och sms så gott jag kan. Men ibland hinner jag inte med. Speciellt inte när det är djupa och långa meddelanden. Jag har förstått att en del blir arga och besvikna när jag inte svarar. Men jag har inte alltid den tiden. Jag får nya meddelanden varje dag och när jag väl har svarat på ett så får jag svar på det också. Det är aldrig av ointresse eller kallt hjärta som jag inte svarar. Jag måste bara göra annat också. Eftersom jag har valt att inte ha någon annan som sitter med mina meddelanden och kommentarer, jag gillar när det blir personligt, så blir det tyvärr såhär ibland. Men jag kan inte ta att man skriver till mig att jag inte svarar för att jag inte bryr mig eller att det upplevs nonchalant. Jag är bara en person. Och jag försöker att skicka ut så mycket kärlek och hejarop jag bara kan. Jag hoppas att du ändå kan känna det ❤️ Vägen tillbaka består idag av styrketräning. Jag behöver få in mer power i benen! Känner det så tydligt när jag hoppar. Jag flyger lätt men saknar det rätta trycket. Och så skriker en ny hög av tvätt på mig. DET skulle jag kunna anställa någon till: fixa allt det där vardagliga som oftast blir bortprioriterat. Jag kan inte gå runt som en skitgris. Min webbmaster Fabbe har svarat om bilderna så snart ska det vara ordnat. Vi får ha lite tålamod bara. Puss på nosen och en önskan om en bra dag! Nadja 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.