Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tĂ€nker instinktivt att jag mĂ„ste ha försovit mig och fĂ„r den dĂ€r kĂ€nslan av kyla och stress i kroppen som du sĂ€kert kĂ€nner igen. Kollar pĂ„ klockan och ser att den inte ens Ă€r 05:00.  Jag kan inte somna om.  SĂ„ jag gör en het kopp kaffe, fyller pĂ„ en skvĂ€tt med mjölk och sĂ€tter mig hĂ€r hos dig.  Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt glad och varm efter din respons pĂ„ mitt senaste inlĂ€gg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du Ă€r hĂ€r.  NĂ€r jag lĂ€ste kommentarerna blev jag bara lycklig ❀ Oavsett vad som hĂ€nder omkring mig, sĂ„ vet jag att jag har min armĂ© hĂ€r inne. Min bomullsliknande bĂ€dd av kĂ€rlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hĂ€mta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen dĂ„ och dĂ„.  SĂ„ tack för att du ger mig den hĂ€r platsen.  Solen stiger över VĂ€xjö och luften Ă€r frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stĂ€nga mina fönster igĂ„r. Det Ă€r kyligt i precis hela lĂ€genheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har slĂ€ppt ut min instĂ€ngda stress och jag har trĂ€nat bra. Jag har biffat pĂ„ mig i styrkan - coach Agne sa till och med igĂ„r: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han mĂ„ste ju ha vetat vad han gjorde nĂ€r han la pĂ„ mig all den hĂ€r styrketrĂ€ningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nĂ€stan alltid som jag blir tillsagd nĂ€r jag litar pĂ„ nĂ„gon. Det Ă€r en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  NĂ€r jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fĂ„tt som uppgift. Jag ska klappa mig sjĂ€lv pĂ„ axeln Ă€ndĂ„, berĂ€tta att jag har blivit sĂ„ vĂ€ldigt bra pĂ„ att lita till mig sjĂ€lv ocksĂ„. Och pĂ„ min egen kĂ€nsla.  NĂ€r jag behöver vila sĂ„ vet jag det. SĂ„ lĂ„ngt kommen Ă€r jag. Och dĂ„ Ă€r jag inte gravid nej.  Nu vill jag berĂ€tta om nĂ„got pĂ„ riktigt roligt!  Du som följer mig pĂ„ instagram har sĂ„klart redan sett; jag Ă€r alltid sist pĂ„ bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio Ă€r utbytt mot den hĂ€r Ă€lsklingen. En stĂ„tlig Ford KUGA!  Jag hĂ€mtade henne pĂ„ RĂ„bergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var sĂ„ pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lĂ€mnade Rio pĂ„ parkeringen utanför sĂ„ tittade jag pĂ„ henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdĂ„.  Det Ă€r kanske svĂ„rt att förstĂ„. Jag menar, det Ă€r plĂ„t och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar fĂ„r stora affektionsvĂ€rden.  Mina bilar blir sĂ„ mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mĂ„l och det jag tror pĂ„.  Det blir ocksĂ„ mitt varumĂ€rke, min hjĂ€lp under mĂ„nga Ă„r till alla mina trĂ€ningspass och tĂ€vlingar.  DĂ€rför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har ocksĂ„ bytt namnet pĂ„ hemsidan. Du som Ă€r uppmĂ€rksam har sĂ€kert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❀ Som jag sa sĂ„ blev det ingen ordlek den hĂ€r gĂ„ngen. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta nĂ„got som jag kĂ€nde passade.  IstĂ€llet fastnade jag för en mening som innehĂ„ller sĂ„ mycket mer.  You rise above it all stĂ„r för sĂ„ mycket inom mig.  Det stĂ„r för vilja, hĂ€ngivenhet och pannben. Det stĂ„r för att orka lite till, hitta utvĂ€gar och att hĂ€rda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen stĂ„r för den grundlĂ€ggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och mĂ„nga av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jĂ€vligt det Ă€n kĂ€nns, hur ledsen jag Ă€n blir, hur knĂ€ckt och stjĂ€lpt jag Ă€n kĂ€nner mig; sĂ„ viskar nĂ„got alltid i bakhuvudet pĂ„ mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det dĂ€r". Du vet att pappa har lĂ€rt mig det. Och jag har mĂ„nga gĂ„nger tĂ€nkt: men kan han sĂ€ga nĂ„got annat?! Kan han ge mig ett bĂ€ttre rĂ„d? SĂ€ger han sĂ„ för att han Ă€r för lat för att komma pĂ„ nĂ„got bĂ€ttre eller?  Men pappa Ă€r inte dum. Han kanske vet att upprepning Ă€r ett bra sĂ€tt att prĂ€nta in nĂ„got pĂ„? För det har satt sig, och Ă€ven om jag inte alltid tror pĂ„ det fullt ut, sĂ„ finns det dĂ€r. Och det hjĂ€lper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" dĂ„?  Jo. SĂ„hĂ€r Ă€r det.  "Allt blir bra" Ă€r en fin mening. Och det Ă€r ett bra sĂ€tt för en förĂ€lder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfĂ€llet, men det gör mig ocksĂ„ passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det Ă€r DU som reser dig. Det Ă€r du som tar smĂ€llen och det Ă€r du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror pĂ„ oss mĂ€nniskor. Jag tror pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga och pĂ„ att vi bĂ€r oĂ€ndliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan Ă„stadkomma nĂ€r vi har viljan. Och jag vet att vi hĂ€rdar ut nĂ€r vi mĂ„ste.  NĂ„gra sĂ€ger att vissa Ă€r av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte Ă€r lĂ€mpad".  Vilket jĂ€vla skitsnack.  En mĂ€nniska KAN. Det handlar bara om att vi ska lĂ€ra oss. Och för det behövs det ibland lite hjĂ€lp utifrĂ„n, frĂ„n mĂ€nniskor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar nĂ„gra fall ner pĂ„ knĂ€... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all stĂ„r för min tro pĂ„ dig, pĂ„ mig sjĂ€lv och pĂ„ vĂ„rt fantastiska psyke.  Det stĂ„r för min tro pĂ„ att vi kan vĂ€nda vĂ„r nuvarande situation, vi kan göra bĂ€ttre om det Ă€r vĂ„rt mĂ„l, vi kan tĂ€nka annorlunda om vi behöver.  Vi Ă€r fantastiska! Vi Ă€r formbara och vi har allt vi behöver högst upp pĂ„ kroppen.  Vi Ă€r tĂ„liga, vi Ă€r stĂ„tliga varelser och vi kan stĂ„ pall för mycket mer Ă€n vad vi ibland tror.  Av just dom hĂ€r anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser nĂ€r jag ser min bil vĂ€ntandes pĂ„ parkeringen för att ta mig till mitt nĂ€sta trĂ€ningspass. Det Ă€r som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihĂ„g det ❀  Kram och kĂ€rlek, Nadja 

NyTT PĂ„ iNGĂ„NG.

God morgon hĂ€rliga du,  Lördag och vĂ„rkĂ€nslor. Nybryggt kaffe och musik i öronen.  Jag sitter hemma hos mamma och Allan igen. Det var lĂ€ngesedan jag var hĂ€r.  IgĂ„r kvĂ€ll kollade vi tydligen pĂ„ Let's Dance. Mamma tjöt: "sĂ€tt pĂ„ tv:n! Nu kommer Let's Dance, snabba er!" som om att hon var sex Ă„r och höll pĂ„ att missa Bolibompa.  Allan och jag satte oss snĂ€llt till rĂ€tta men eftersom jag inte har följt programmet sĂ„ tröttnade jag ganska snabbt och satte mig vid husets nya matsalsbord för att spela Candy Crush istĂ€llet.  Jag gjorde en kopp te och lyssnade till mamma och Allans kommentarer om danssteg, felbedömningar och om att lĂ€gga sig för tidigt. Det blir högljutt nĂ€r diskussionerna drar igĂ„ng hĂ€r och vare sig man vill det eller inte sĂ„ blir man indragen.  IgĂ„r var en rolig dag annars: jag trĂ€nade hoppstyrka pĂ„ förmiddagen vilket blev ett pass som gick över förvĂ€ntan!  Jag var inte precis lĂ€tt i kroppen (jag har lagt pĂ„ mig vikt igen efter all styrketrĂ€ning) men jag klarade av alla 350 hopp och fick inte ont av dom. Dessutom skrattade mitt hjĂ€rta hela passet - hoppstyrka Ă€r som du vet ett favoritmoment i trĂ€ningen.  Efter trĂ€ningen Ă„kte jag direkt hem till - kryss i taket - en matlĂ„da.  Jag vet, det Ă€r svĂ„rt att tro att jag lagar mat. Men jag har faktiskt bĂ€ttrat pĂ„ den biten och jag tror minsann att jag har en talang.  Jag har gjort tolv matlĂ„dor och det Ă€r bara att kĂ€ka nĂ€r jag har trĂ€nat. Jag Ă„t medan jag kollade gamla avsnitt av solsidan pĂ„ datorn.  Sedan bar det ivĂ€g till Karlskrona. Ett möte bokat med RĂ„bergs Bil och Compani56 stod pĂ„ programmet.  Vackra, starka Rio ska bytas ut och fĂ„ ett nytt namn. Bilen ska vara enhetlig med bloggen sĂ„ uppsvinget hĂ€r kommer nĂ€r bilen Ă€r klar ❀ Är du nyfiken pĂ„ det nya? Jag Ă€r! Jag har lĂ€mnat tankar och idĂ©er till Compani56 men jag vet inte alls hur det kommer att bli eller se ut.  Jag har samma kĂ€nsla nu som nĂ€r jag var liten och hade lĂ€mnat in en fotorulle för framkallning och fick vĂ€nta i flera veckor pĂ„ resultatet. Jag har kollat min mejlkorg flera gĂ„nger redan trots att jag vet att det ska dröja minst en vecka innan jag fĂ„r ett utkast.  Det Ă€r min nyfikna och sprudlande sida som tar över helt.  Mycket har hĂ€nt i mitt liv dom senaste mĂ„naderna och jag har inte skrivit om allt. Jag har inte haft ork att dela med mig.  Jag fick för ett tag sedan reda pĂ„ att vissa mĂ€nniskor reagerar avundsjukt nĂ€r jag berĂ€ttar om saker som gĂ„r bra. Och det gjorde ont i mig att höra. Det gjorde ont att mĂ€nniskor kan följa och peppa och stötta nĂ€r det gĂ„r dĂ„ligt för att sedan fĂ„ vassa och elaka tungor nĂ€r det vĂ€l Ă€r lite medvind.  SĂ„dant Ă€r för mig falskt.  Och jag blir ledsen över att mĂ€nniskor kan vara sĂ„ smĂ„aktiga.  Det Ă€r klart att det var lĂ€tt att "tycka synd om mig" nĂ€r jag hade cancer - jag kunde ju faktiskt dö. Men att jag sedan fĂ„r hjĂ€lp i min idrottsliga satsning frĂ„n olika hĂ„ll sticker tydligen oerhört i vissa mĂ€nniskors ögon.  Och det Ă€r sorligt pĂ„ flera sĂ€tt. Dom hĂ€r personerna verkar ha tappat fokus pĂ„ sitt eget. Att skapa sig nĂ„got eget. Att lĂ€gga energi pĂ„ sin egen passion istĂ€llet för att beklaga sig över hur jag har det.  Om ni Ă€r sugna sĂ„ kan vi byta? Vad sĂ€gs om det? Jag delar gĂ€rna med mig. Du kan frĂ„ga mig om rĂ„d nĂ€r du sliter av din hĂ€lsena. NĂ€r du sen fĂ„r cancer tre mĂ„nader senare sĂ„ vet jag precis hur du ska gĂ„ till vĂ€ga.  Och om nĂ„gon dĂ€r ute fortfarande tror pĂ„ och stöttar dig efter det sĂ„ kommer jag att heja pĂ„ dig. Även nĂ€r du inte hör eller ser.  Hur fungerar du som lĂ€ser det hĂ€r? Är du avundsjuk pĂ„ andra mĂ€nniskor? Man kan ju vara avundsjuk pĂ„ sĂ„ mĂ„nga olika sĂ€tt. Som min mamma: "faaaan Nadja! Vad roligt! Det Ă€r fantastiskt, men lite avundsjuk blir jag allt" och en liten blinkning pĂ„ det.  Eller som dom i kategorin hĂ€r ovan, som kan se dig i ögonen men snacka skit bakom ryggen?  Hrm... ingen bra touch pĂ„ det hĂ€r inlĂ€gget nu kĂ€nner jag. Men det Ă€r Ă€ndĂ„ vĂ€rt att ta upp. För problemet finns överallt omkring oss Ă€ven om jag större delen av livet har kĂ€nt mig förskonad frĂ„n dessa smĂ„ elakingar.  Jag har en stor tro pĂ„ mĂ€nniskan och pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga och anledningen till att jag tar upp det hĂ€r Ă€r för att min tro blir lite stukad.  Fan, kan vi inte bara vara glada för varandras skull?  Det tycker jag. Jag Ă€r glad för din skull.  KaffeskĂ„l och glad lördag ❀  

GLaD i LiVeT.

Ja men hej dĂ€r fina du... Det Ă€r mĂ„ndag och jag tĂ€nker inte fixa frillan. Jag tĂ€nker lĂ€gga min energi pĂ„ att springa andan ur Agne ikvĂ€ll. Jag Ă€r tuff idag. Direkt efter 600-ingen i fredags var jag inte allt för stöddig, men nĂ€r den vĂ€rsta smĂ€rtan vĂ€l hade lagt sig sĂ„ kĂ€nde jag hur jag fylldes av bra kĂ€nslor igen.  Jag satte "Nadja-Agne-pers" i Ă€nnu ett delmoment och jag tycker att det Ă€r vĂ€ldigt roligt att summera trĂ€ningspass för tillfĂ€llet. Jag njuter medan jag kan, för Ă€r det nĂ„got vi har lĂ€rt oss om resan sĂ„ Ă€r det att den gĂ„r upp och ner.  Vi kastade spjut innan och jag hittade varken teknik eller kĂ€nsla denna gĂ„ngen.  Men Ă€ven hĂ€r mĂ€rkte jag utveckling - jag noterade att det var "en sĂ„n dag", pratade av mig lite med Agne innan vi bestĂ€mde att vi var redo för att gĂ„ ner och ta nya tag med löpningen istĂ€llet.  Jag Ă€lskar nĂ€r jag lyckas fokusera om, slĂ€ppa och gĂ„ vidare.  Den mentala styrkan vĂ€xer för varje gĂ„ng jag lyckas med nĂ„got sĂ„dant. Jag tror pĂ„ att lĂ„ngvariga, nya tankesĂ€tt handlar mycket om att vĂ„ga bara tĂ€nka en tanke annorlunda Ă€n vad man gjort tidigare. Och att sedan följa den tanken fullt ut. Inte avbryta den för att vi blir rĂ€dda eller osĂ€kra nĂ„gonstans pĂ„ vĂ€gen.  Jag har mĂ€rkt pĂ„ mig sjĂ€lv att jag kan vara vĂ€ldigt kaxig just innan ett lopp, eller en utmaning, men bli vek under tiden eller precis nĂ€r det vĂ€l ska till att göras.  Och det Ă€r inte bra, för dĂ„ vill jag per automatik och av rĂ€dsla backa. Men nĂ€r jag lyckas att behĂ„lla min beslutsamhet och Ă€r lite hĂ„rd mot mig sjĂ€lv - dĂ„ ser jag alltid skillnad i resultatet efterĂ„t.  Det Ă€r sĂ„ mycket ett mindgame alltihop.  Jag Ă€r pĂ„ bra humör och glad i livet för tillfĂ€llet. Jag har hittat nya och spĂ€nnande uppgifter att göra och jag har sovit bra pĂ„ nĂ€tterna.  Jag sover bra nĂ€r jag kĂ€nner att jag gör nytta och skillnad nĂ„gonstans och det minskar Ă€ven min otĂ„lighet pĂ„ trĂ€ningarna. NĂ„gon form av balans kanske?  KĂ€nner du igen dig i det du ocksĂ„?  Jag kom precis pĂ„ att jag har glömt att berĂ€tta en rolig hĂ€ndelse! NĂ€r jag var pĂ„ Ă„terbesök i Stocholm sĂ„ passade jag pĂ„ att trĂ€ffa min syster Bella som bor kvar i storstaden.  Hon pluggar dĂ€r uppe och spelar beachvolleyboll sĂ„ fort hon fĂ„r chansen. Efter för stora ryggsmĂ€rtor för nĂ„gra Ă„r sedan slutade hon tyvĂ€rr alldeles för tidigt med friidrotten.  Men hon Ă€r fortsatt intresserad av trĂ€ning och framförallt spĂ€nst. SĂ„ jag körde ett pass med henne och hennes kompis Linn. Sjukt kul!  Om jag fĂ„r sĂ€ga det. Jag pressade dom genom hopp och kast och lite annat smĂ„tt och gott. BĂ„da tjejerna bet ihop och strĂ„lade ikapp vilka uppgifter jag Ă€n gav dom.  TĂ€nkte tyst att jag sĂ€kert hade gjort det för lĂ€tt för dom.  Men dagen efter frĂ„gade jag syster hur hon mĂ„dde och jag fick svaret via FB: Jag skrattade rakt ut Ă„t hennes sĂ€tt att skriva och ringde upp direkt. Ville bara se sĂ„ att hon levde. Och det gjorde hon, i allra högsta grad. "Ja, alltsĂ„ jag kĂ€nner ju". Det gör ont i rumpan. Men jag har varit med om vĂ€rre".  VĂ€rre?! Min spontana reaktion var att Ă„ka upp och köra ett pass till med dom. Och nĂ€r jag sa det högt frĂ„gade hon nyfiket: "Men Ă€r mĂ„let att jag inte ska kunna röra mig efterĂ„t eller?".  Och det fick mig att tĂ€nka till.  SjĂ€lvklart Ă€r det inte det som Ă€r mĂ„let. Men jag hade nĂ„gonstans tĂ€nkt att bĂ„de hon och Linn skulle fĂ„ kĂ€nna pĂ„ hur ett riktigt hĂ„rt trĂ€ningspass kĂ€nns. Och jag underskattade deras nuvarande form. Vilket störde mig.  "Vi kör fler rundor nĂ€sta gĂ„ng, det klarar ni!" blev mitt svar. Och syster fnittrade.  "Okej dĂ„. Jag Ă€r pĂ„. SĂ€kert Linn ocksĂ„."  Hrm. Den lille spjuvern har för mycket energi. Stark och spĂ€nstig Ă€r hon ocksĂ„.  Tidningen fick nys om mina trĂ€ningsmetoder och ringde upp Bella dagen efter. Vill ni lĂ€sa intervjun sĂ„ gör ni det pĂ„ den hĂ€r lĂ€nken. Nu Ă€r klockan mycket och jag har en trĂ€ning att förbereda mig pĂ„. BĂ„de höjd och en snabb 300-ing finns pĂ„ programmet. Jag Ă€r laddad och det Ă€r fint vĂ€der ute. Jag vet att jag kommer att bli trött - men för första gĂ„ngen pĂ„ vĂ€ldigt lĂ€nge sĂ„ ser jag fram emot det!  Puss pĂ„ nosen och ha en kul dag. Imorgon ska jag berĂ€tta Ă€nnu en rolig grej för dig! ❀ PS. Sorry alla mĂ€n, men det hĂ€r citatet Ă€r sĂ„ roligt och jag bara Ă€lskar att mamma har slĂ€ngt upp skylten dĂ€r hennes sambo Allan för det mesta stĂ„r - i köket. 

MoT VĂ„R SiSTa BeRGSToPP.

IgĂ„r rasade jag fullkomligt samman kĂ€nslomĂ€ssigt.  Med huvudet mot ratten, hĂ€nderna om öronen och med ett dunkande bröst satt jag kvar i bilen medan regnet smattrade mot rutorna.  Ni har hört storyn förut. Eller hur? Men igĂ„r var det ingenting sĂ„dant. Det var ren och skĂ€r glĂ€dje. Bara lite lycka som rann över. Ett lyckorus som jag inte kunde ta hand om.  En tacksamhet sĂ„ stor att jag var tvungen att göra korstecknet mellan panna, mage, axel, axel flera gĂ„nger om. FrĂ„ga mig inte vem jag tror att jag tackade. Men jag behövde tacka nĂ„gon.  Jag kom till trĂ€ningen med trĂ€ningsvĂ€rk efter bra lĂ€ngdhopp pĂ„ full ansats i mĂ„ndags och explosiva kulkast i förrgĂ„r och hade förvarnat Agne om att kroppen kanske inte skulle vara helt fit for fight för hĂ€ck och snabba lopp.  Jag skulle i alla fall komma dit och vĂ€rma och kĂ€nna efter. SĂ„dĂ€r som vi alltid gör.  Direkt nĂ€r jag börjar jogga sĂ„ kĂ€nner jag att benen Ă€r med mig. Och Ă€nnu mer nĂ€r jag vĂ€l fĂ„r pĂ„ mig spikskorna. NĂ€r jag fĂ„r en sĂ„dan bekrĂ€ftelse sĂ„ kan inte ens Agne stoppa mig.  (Eller jo. Det kan han. Men det passade in sĂ„ fint att skriva sĂ„dĂ€r) Agne hĂ€mtar block och jag stĂ€ller fram en hĂ€ck pĂ„ den gula markeringen dĂ€r den ska stĂ„.  Höjer den till ÅTTIOFYRA centimeter istĂ€llet för som förra veckan: 76. Precis som Agne hade lovat sĂ„ skulle jag fĂ„ ta nĂ€sta steg denna dag.  Min tĂ€vlingshöjd. Tre Ă„r sedan sist med block och attack.  Alla dessa grenar som ska pusslas ihop. Det hĂ€r var den sista att köra fullt ut.  En avsliten hĂ€lsena, nĂ„gra mĂ„nader med cancer och otaliga rehabtimmar senare sĂ„ klippte jag mina tĂ€vlingshĂ€ckar som om ingenting har hĂ€nt. Som om tiden stĂ„tt stilla.  Och min enda reaktion var ett jĂ€kla gapflabb. Jag stod bara och garvade framför Agne. Han log Ă„t mig, gav mig en high five och sa: "hörru, skratta inte bort all energi nu". Eller ja, nĂ„got i den stilen. För jag minns inte ordagrant om jag ska vara Ă€rlig. Jag var helt uppsluppen. Borta men Ă€ndĂ„ totalt fokuserad.  Block och tre hĂ€ckar. TvĂ„ fot kort - precis som förut. Precis sĂ„dĂ€r som jag gjorde innan. Precis sĂ„dĂ€r som trĂ€ningslivet sĂ„g ut dĂ„.  Jag Ă€r inte lika sĂ€ker Ă€nnu, jag Ă€r inte lika stabil och rapp i stegen mellan hĂ€ckarna. Men jag kunde inte brytt mig mindre just nu.  Det enda jag kunde sĂ€ga till mig sjĂ€lv hela bilresan hem var "fy fan vad bra jag Ă€r. Fy fan, fy fan... FY FAN SÅ JÄKLA GRYMT! Gaaaaaaaah!"  Om jag hyllade Agne igĂ„r, sĂ„ hyllade jag Ă€ven mig sjĂ€lv bara nĂ„gra timmar efterĂ„t.  Anledningen till att jag satt kvar i bilen var för att jag inte visste vart jag skulle ta vĂ€gen. Bilen har sett och hört sĂ„ mycket och i den har jag bekĂ€nt det mesta, grĂ„tit och skrattat och hittat lugn.  Bilen Ă€r som en liten kokong av kĂ€rlek.  Jag ville ringa hela vĂ€rlden. BerĂ€tta för alla att jag slĂ€pat den sista biten till sin rĂ€tta plats.  Jag ville ha en kram, en dunk i ryggen, nĂ„gon som förstod allting.  Jag ville höra nĂ„gon annan skratta med mig. Dela min glĂ€dje. KĂ€nna exakt samma som jag.  Men sĂ„ kom jag pĂ„ att den enda som sett, kĂ€nt och varit med pĂ„ allt in i minsta detalj - det Ă€r ju jag sjĂ€lv.  Ingen annan skulle Ă€ndĂ„ förstĂ„ allt som ligger bakom. Ingen annan skulle förmodligen förstĂ„ min glĂ€dje över att kunna springa över rödvitmĂ„lade plankor igen.  SĂ„ jag fick göra precis som med sorgerna jag har kĂ€nt: jag fick kĂ€nna i min ensamhet.  Jag lyfte till slut huvudet, fĂ€llde ner solskyddet och öppnade spegeln. Stirrade mig sjĂ€lv i ögonen. Försökte se vad som fanns dĂ€r inne. Glada, tĂ„rfyllda ögon. Och starka tankar. Okuvliga tankar. Beslutsamhet.  Det var lĂ€ngesedan jag kĂ€nde mig sĂ„ mentalt stark som igĂ„r. Och som jag har saknat den kĂ€nslan.  NĂ€r jag kom innanför dörren slĂ€ngde jag direkt ett öga pĂ„ min fotovĂ€gg. Ketchup, mamma och pappa. Systrar, bror. Barndomsminnen. Och sĂ„ en stor bild i svartvitt som jag fĂ„tt av Peter Holgersson frĂ„n hans bildserie frĂ„n cancertiden. En tjej med kalt huvud, tuff i skinnjacka men mĂ€rkbart sjuk. Rakt ut och helt spontant pekade jag pĂ„ mig sjĂ€lv som en psykopat och log mellan tĂ„rarna: "Ha! DĂ€r fick du! Jag ger mig inte! MĂ€rker du det?!"  Hahaha, alltsĂ„, du skulle sett mig. Jag lovar att du hade skrattat med mig dĂ„.  Jag kĂ€nde en sĂ„dan oerhörd makt över omstĂ€ndigheterna. Jag kĂ€nde mig sĂ„dĂ€r oslagbar som jag nĂ€stan aldrig kĂ€nner mig annars. Jag kunde inte laga mat, jag kunde inte kolla mobilen. Jag kunde inte dricka vatten. Jag stĂ€llde aldrig ner vĂ€skan.  Jag stod bara dĂ€r och kollade pĂ„ alla scener som helt plötsligt spelades upp i mitt huvud. Alla dessa vackra men smĂ€rtsamma minnen som idag gör mig stark. Som idag fĂ„r mig att tro att jag klarar av precis vad som helst.  Jag mindes löftet jag gav mig sjĂ€lv i en sjukhussĂ€ng en natt pĂ„ Karolinska för snart tvĂ„ Ă„r sedan:  "Om jag fĂ„r en chans till sĂ„ kommer jag att ta den. Jag kommer aldrig att vika ner mig, jag kommer att hĂ€rda ut allt för att fĂ„ tĂ€vla pĂ„ toppnivĂ„ igen. Jag lovar. Om nĂ„gon hör mig, sĂ„ ge mig bara en chans till." Varma kĂ€nslor spred sig frĂ„n magen och ut i fingertopparna. Upp igen och ut som tĂ„rar.  Åh, sĂ„ jag skulle vilja att du var dĂ€r dĂ„.  Åh, sĂ„ jag önskar att du kĂ€nner att det hĂ€r Ă€r nĂ„got jag delar med dig som följt mig hela jĂ€vla vĂ€gen.  Upp och ner, fram och bak och sidospĂ„r ibland. Du har ocksĂ„ pusslat ihop det hĂ€r.  Du har praktiskt taget satt ihop en alldeles egen sjukamp. Allt du har delat med dig av och allt du har kommenterat och lyft sĂ„ fort du har kunnat. Alla dessa kĂ€nslor vi har pratat om hĂ€r inne, alla tankar du sĂ„ tĂ„lmodigt har tagit del av och besvarat.  Nu Ă„terstĂ„r en sista sak pĂ„ vĂ„r resa och det Ă€r att fĂ„ ihop allt det hĂ€r till en sjukamp pĂ„ tvĂ„ dagar. Att klara av pĂ„frestningen. Vi har byggt grunden och nu börjar det roliga. Du kommer att höra mig gnĂ€lla, jag ska inte ljuga. Du kommer att behöva trösta mig fler gĂ„nger. Och sĂ€kert jag dig. Behöva skicka mod och kraft och kĂ€rlek flera gĂ„nger om.  Men en sak vet jag mer sĂ€kert Ă€n nĂ„gonsin förut - fy fasen sĂ„ kul vi kommer att ha lĂ€ngs med vĂ€gen!  Del tvĂ„. Hörde du startskottet?  Mot den sista bergstoppen dĂ€r borta ❀

Nya TiDeR.

MĂ„ndag och nystart. Jag sitter hos mamma och planerar trĂ€ning, förelĂ€sningar och noterar viktiga datum i höst.    Solen skiner men vindarna Ă€r kalla. Kyliga.  Hösten blĂ„ser in. Och jag ser löven lĂ„ngsamt lĂ€mna trĂ€den.  Hösten Ă€r otroligt vacker. Men det Ă€r alltid en slags vemodig kĂ€nsla nĂ€r sommaren bestĂ€mmer sig för vila.     Idag Ă€r en stor dag för mig.  Idag börjar HÅRDTRÄNINGEN! Det Ă€r min första hĂ„rdtrĂ€ningsperiod pĂ„ snart 2,5 Ă„r.  Och magen pirrar.  Jag Ă€r nervös och samtidigt peppad. Funderar pĂ„ om jag ska orka hĂ€nga pĂ„ de andra tjejerna. Hur mycket stryk klarar kroppen denna gĂ„ngen? Kommer jag att kunna ta ut mig som förut?     Jag har underhĂ„llstrĂ€nat fram till nu och kroppen mĂ„r bra. Förkylningen som jag drog pĂ„ lĂ€nge Ă€r borta och benen kĂ€nns fulla av spring.  I lördags var jag i VĂ€xjö för att köra stabilitet och "smĂ„tt och gott" med de andra tjejerna. Som för att smygstarta lite. Det lĂ„g nĂ„got i luften.    Som travhĂ€star innan start. Det stirriga jag kĂ€nner igen. Muskler som rycker i kropparna.    Sparad energi som vĂ€ntar pĂ„ att fĂ„ komma ut.  Jag har en enda tanke den hĂ€r hösten: Jag grĂ€ver ner mig.  Jag kommer att Ă€gna all min tid Ă„t trĂ€ningen och Ă„terhĂ€mtningen. Jag kommer att göra mina inbokade uppdrag Ă„t mina samarbetspartners, sĂ„klart och med nöje. Men förutom det ser jag tre mĂ„nader med skygglappar för ögonen.     Mina sista lekdagar tillbringade jag tillsammans med familjen. Plump-partier har spelats och jag har förlorat varje gĂ„ng. Och i lekparken fick jag utlopp för min barnsliga sida.       Vet ni hur mycket energi smĂ„ barn har?!  Och jag lĂ€t gammal varje gĂ„ng jag sa: "hur mycket ork HAR de egentligen? Jag kan inte minnas att jag var sĂ„n..." Haha. Eller hur.       Jag har smidigheten kvar i alla fall. Kom in i bĂ„de skeppet och det lilla huset.        Ja, i det dĂ€r lilla hĂ„let kom jag in. Och Ludde tjöt av förtjusning.     Jag vet vad ni tĂ€nker om bilden ovan. Men det Ă€r ett knĂ€ som stödjer sig mot kanten av sandlĂ„dan. Sorry. Var bara tvungen.  Nu har pappa fixat Wallenbergare till lunch.  Vi gĂ„r och lunchar oss ❀ Stor kram frĂ„n en som snart kommer att vara utslagen                

Kolla löpsteget!

Med risk för att vara den som dödar julstÀmningen mest hÀr inne sÄ ser min morgon ut sÄhÀr:

IMG_9749.JPG Men en dag, nÀr jag bor i hus och har klÀmt ut nÄgra ungar sÄ ska den se ut sÄhÀr:

IMG_9750.JPG

IMG_9752.JPG Jag Ă€r smĂ„förkyld och snoret rinner. Jag behöver Ă„ka till Sydafrika idag. Jobbade hela dagen igĂ„r och flyttade pĂ„ kvĂ€llen tillsammans med fantastiska Jennie Jo ❀ TĂ€nk sĂ„ mycket tvĂ„ kvinnor med ett mĂ„l för ögonen kan Ă„stadkomma 🙂 SĂ€kert tvĂ„ mĂ€n ocksĂ„ men det struntar vi i nu. Har rensat bland gamla papper nu pĂ„ morgonen. Börjar alltid med sĂ„dant innan jag ska resa. Kolla vad jag hittade! Min syster Gabriela in action:

IMG_9753.JPG Som ung var "Bella" en otroligt lovande friidrottstjej. Hon hade ett enormt löpsteg, ett pannbenet av pansar och de lĂ€ngsta ben man kan tĂ€nka sig. Jag njöt alltid av att se henne röra sig. Hon var studsbollen personifierad. Har aldrig sett en sĂ„dan spĂ€nst förutom hos Carolina KlĂŒft. Och dĂ„ överdriver jag inte ens lite.

IMG_9754.JPG TyvĂ€rr fick Bella problem med ryggen och nĂ€r annat i livet knackade pĂ„ dörren slutade Bella med friidrott till förmĂ„n för beachvolleyn för nĂ„gra Ă„r sedan. Imorgon ska jag visa er vilka klipp jag hittade pĂ„ mig sjĂ€lv som ung 😉 Jag var inte direkt sĂ„dĂ€r lovande. Det blir ett kort inlĂ€gg idag. Jag ville mest sĂ€ga hej denna morgon. Skickar med er lite gotte fjĂ€rde advent till Ă€ra.

IMG_9647.JPG

IMG_9640.PNG

IMG_9593.PNG Vi öppnar en julklapp lite för tidigt och kör en bild till 😀

IMG_9551.PNG

Motiverad.

Jag vet. Jag undrar samma: "Vad hÄller den dÀr Casadei pÄ med?! Varför Àr hon uppe NU?" Jag kan svara. Det enda som fÄr mig motiverad att gÄ upp tidigt pÄ morgonen Àr trÀningen. IMG_7779.JPG Ett mÄl, en dröm eller vision, fÄr en att göra konstiga saker. Den normala delen av hjÀrnan tÀnker "ligg kvar, hÀr Àr det varm och gött". Medan den delen av hjÀrnan jag har dresserat tÀnker: "upp och jobba för det du vill ha och lÀngtar efter". NÀr jag hade cancer var jag uppe tidigt mÄnga gÄnger ocksÄ. För dÄ kÀnde jag hela tiden att jag ville börja leva sÄ fort som möjligt igen efter varje natt. Speciellt om natten hade skrÀmt mig.

IMG_8129.JPG Nu Ă€r jag inte skrĂ€md, Ă€ven om jag kanske skrĂ€mmer er 😉 Nu vill jag bara trĂ€na upp den hĂ€r kroppen. IgĂ„r trĂ€nade jag med min sjukgymnast. Man kan tro att det Ă€r ett lĂ€tt pass, men ICKE. Jag fĂ„r slita ont i varje övning. Eftersom allt krĂ€ver 110% fokus.

IMG_8122.PNG Jag punktmarkeras pÄ mina svagheter och det Àr mentalt jobbigt under tiden. EfterÄt Àr det en njutning.

IMG_8100.JPG Jag ska tillbaka. Och resan har börjat.

IMG_8103.JPG Mellan trĂ€ning och förberedelser hinner jag med roliga saker ocksĂ„. IgĂ„r fotades jag för en tidning dĂ€r jag ska fĂ„ omslaget 🙂 Och vilken rolig session det blev! Martin Kjellberg hĂ„ller Peter Holgersson-klass och Filippa som ska skriva artikeln Ă€r hur söt som helst.

IMG_8106.JPG

IMG_8107.JPG Fler bilder "bakom kulisserna":

IMG_8067.JPG

IMG_8057.JPG

IMG_8064.JPG Och hÀr Àr jag med Martin:

IMG_8084.JPG Nu Ă€r det er stund, kanske tillsammans med en god kaffe? HUMOR 😀

IMG_7975.PNG

IMG_7974.PNG

IMG_7969.PNG Och vÄr nya vana, lite klokhet:

IMG_8009.PNG

IMG_8116.PNG

Viktiga vÀnner

Det finns fĂ„ saker som Ă€r sĂ„ hĂ€rliga som att trĂ€ffa riktigt bra vĂ€nner. NĂ€r jag var yngre var jag dĂ„lig pĂ„ det dĂ€r med vĂ€nner. DĂ„lig i den bemĂ€rkelsen att jag gĂ€rna hade mycket för mig i min ensamhet samtidigt som jag stundtals var oerhört social. OberĂ€knelig alltsĂ„ 🙂

20140111-234107.jpg Jag var sÄ fokuserad pÄ sÄ mycket annat och höll mig mest till min "bÀstis" Ullis, ett tjejgÀng som sÄgs ibland och sedan trÀning, trÀning, hÀstar och trÀning. Jag umgicks mycket med tvÄ killar ocksÄ: Per och Linus. BÄda tvÄ mina barndomsvÀnner som jag tÀnker pÄ mycket men har dÄlig kontakt med.

20140111-233436.jpg Linus masserade alltid mina hĂ€lsenor och filosoferade med mig i soffan medan Per hade en skrĂ€mmande bra hjĂ€rna, sĂ„ han fick ofta lĂ€ra mig saker 🙂 Vi pluggade tillsammans. Han gjorde pluggandet till en rolig grej! Ullis och jag hittade mest pĂ„ en massa hyss och tog vĂ„ra moppar vart vi Ă€n skulle. Till en början var det bara Ullis som hade moppe sĂ„ hon fick skjutsa oss överallt. Och som hon gjorde det. Hon Ă€r fortfarande min bĂ€sta vĂ€n men Ă€r bosatt i Karlskrona och dĂ€rför kan vi inte ses sĂ„ ofta.

20140111-233515.jpg Livet lÄter oss ocksÄ trÀffa en massa andra fantastiska mÀnniskor. Men mÄnga glider liksom bara förbi. De fastnar inte. Man hÄller inte kontakten och vÀnskapen rinner ut i sanden.

20140111-223012.jpg En vÀnskap som jag trÀffade pÄ för nÄgot Är sedan och som dÀremot bara blir bÀttre Àr den med Moa. En liten filur med massor av energi, tankar och kÀnslor och som jag gillar oerhört mycket. Hon Àr vÀldigt mycket mÀnniska. FörstÀller sig inte. Har bra vÀrderingar i livet och Àr jordnÀra.

20140111-222549.jpg Moa hÀlsade pÄ mig igÄr kvÀll. Efter att ha varit hos min syster Bella, hennes pojkvÀn Peter och min andra syster Daniela (Bissan) i Karibien. Hon var sÄdÀr frÀscht brun och lycklig och fick mig att skratta mÄnga gÄnger dÀr vid matbordet. Vi Ät alldeles för mÄnga pÀron

20140111-221501.jpg Och frossade i smaskiga ostar

20140111-221551.jpg Jag fick summera hela min cancerhistoria trots att hon har varit med hela vĂ€gen. Det var skönt att fĂ„ prata av sig och faktiskt sĂ€tta ord pĂ„ allt som har hĂ€nt. Sen pratade vi sĂ„klart om saker vi gjort tillsammans, skrattade Ă„t misstag, berĂ€ttade hemligheter och planerade sĂ„dant vi vill göra sĂ„ fort vi fĂ„r tid över. Och fĂ„r vi inte tid över sĂ„ "tar vi oss tid över" 😉

20140111-233643.jpg IgĂ„r hann jag ocksĂ„ med att lĂ€gga om min hals. Eller rĂ€ttare sagt: min perfekta pojkvĂ€n la om min hals 😉

20140111-222858.jpg Ärret Ă€r pyttelitet och ser jĂ€ttebra ut. BĂ„de Gunnar och jag blev förvĂ„nade nĂ€r vi kollade pĂ„ det. Jag mĂ„lade mina tĂ„naglar ocksĂ„. Och Gunnar tyckte att jag var kvinnlig för första gĂ„ngen sedan cancerbeskedet. Jo man tackar.

20140111-223138.jpg

20140111-223205.jpg Eller heter det "jo hen tackar" nu för tiden kanske? Skitsamma. Vi lagade sedan soppa och gjorde pizzatoast. NÀrmare sanningen: Gunnar lagade. Jag dukade.

20140111-232615.jpg Gott blev det och jag Ă„t som om att jag aldrig sett mat förr. Slickade sĂ„dĂ€r irriterande pĂ„ fingrarna samtidigt som jag sa "mmm muuums" nĂ€r sista smulan frĂ„n toasten var uppĂ€ten... Nu Ă€r jag hungrig igen. Dags att duka fram frukost 🙂 PĂ„ dagens schema stĂ„r trĂ€ning med Bubben. För bĂ„de Gunnar och mig. OM vi har Ă„terfĂ„tt krafterna. Det mĂ€rks under dagen. HĂ€r fĂ„r ni humor och citat:

20140112-085911.jpg

20140112-085931.jpg Puss & kram pÄ er <3

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.