Packade och klara…

Hejsan hej alla charmiga människor!

Sitter i hotellets matsal och skriver ikväll eftersom vi har checkat ut från våra rum och snart ska åka till flygplatsen. För nu ska vi hem!!! Jag och Leffe har varit här en månad och det märks både i kropp och knopp. Det ska i ärlighetens namn bli ganska skönt att komma hem. Jag vill börja tävla, jag vill hem till lägenheten, jag vill hem till rutinerna.

Träningen här nere sammanfattar jag: TOPPEN. Här nere har jag fått börja springa på bana igen, jag har maxat i längdhopp, jag har sprungit häck för fullt, kastat spjut otroligt bra, stött kula med full “ansats” och kunnat köra styrka. Med andra ord har jag ökat träningen med sisådär 100 % OCH klarat av det. Jag kan inte vara annat än nöjd.

De andra har överskottsenergi och kastar boll och tjoar utanför. Jag orkar inte vara med på det där. Jag är trött och skulle egentligen bara vilja sova nu. Men jag får snällt vänta tills jag kommer på planet. 21.30 går bilen härifrån. Det ska bli skönt att flyga över natten eftersom jag kan sova bort så många av timmarna på det sättet. OM jag nu kan somna… Jag har lite svårt för att sova på plan. Har liksom ingenstans att lägga huvudet…

När jag kommer hem ska jag börjar förbereda mig för tävling. Det känns konstigt. Men kul! och otroligt motiverande. Det finns inget så bra för träningsviljan och fokuset som när jag vet att jag ska tävla. Jag blir alltid snäppet vassare i allt jag gör då. Härligt! I år har jag ny tävlingsdräkt också och bara det är en laddning!

Okej… nu ska jag fixa med de andras bilder. Vi håller på och byter med varandra. Vi har så många !!

Jag hör av mig när jag kommit hem igen.

Kramar från en som känner sig nöjd med sol för tillfället

Nadja

Nu är jag här igen.

God lunch till er alla!

Ledsen att jag har varit borta ett tag… har varit så fokuserad på träningen och inte känt att jag har haft någon energi över för att skriva här. Jag har bara längtat till nästa pass och alla vilotimmar har känts så onödiga, som om att jag spiller min tid. Jag vet så klart att det inte är så, men det är motivationen som är så stark för tillfället. Den kan var din vän, men den kan också bli din fiende. Tidigare så har viljan och motovationen ofta gjort mig illa. Jag har tagit i lite för mycket, tränat ett extra pass när jag märkt att jag behövde vila eller varit för laddad inför något. Jag är coolare nu. Även om jag märker att det brinner i mig. Jag tycker inte att det är jobbigt att göra det där lilla extra (som inte blir överbelastande) och jag känner att jag är noggrann på ett bra sätt.

I morse sprang jag en väldigt bra löp-serie. Började med 200 meter, sedan 180 meter och avslutande 150 meter gånger två omgångar. Totalt sex lopp. Att jag klarar av att springa alla de loppen på en sådan hög kvalitet som jag klarade av idag gör mig helt överlycklig. Jag brukar ofta vara övermodig och tro mycket mer på mig själv än vad andra alltid gör, men denna gången blev till och med jag förvånad. Jag har ju inte kört någon uthållighet. Jag har inte sprungit på flera månader. Jag har trampat vatten och kört rehab. Visst, jag har en bra grund, men även bra grunder behöver tränas. Så att jag är såhär snabb och uthållig redan nu får mig att hoppas på att jag faktiskt kommer att kunna tävla på en okej nivå ganska snart. Jag håller mina tummar varje dag

Om det är så att jag kan tävla så blir det förmodligen helgen den 14-15 januari. Då vill jag hoppa längd!!!!!! Eller… jag vill fan göra allt Men nu ska vi vara lite realistiska också. Om jag ska klara av att tävla på SM senare så behöver jag några längdtävlingar i kroppen. Jag behöver veta att jag kan lita på knäna i en sådan situation och jag behöver lära mig att attackera det där lilla extra som jag alltid gör på tävling. Bara jag tänker på det så får jag gåshud. Jag ser allt så tydligt framför mig. Jag ser hur glad jag ser ut, jag ser mig själv i min nya tävlingsdräkt och med pigga ben. Jag vet att jag kommer att ha min härliga hejarklack på läktaren och jag känner doften från inomhusbanorna. Jag är ledsen att jag inte kan beskriva min längtan. Jag tror att ni hade gillat den.

Ikväll har jag ett spjut och kastpass. Det ska bli skönt eftersom mina ben är ganska möra. Ni ska veta att jag körde styrka igår kväll och det kändes idag under löpningen vill jag lova. Jäkla rumpa till att värka ! Men så stark jag blir

Jag har ätit en god lunch och ska sova en timme. I vanliga fall brukar jag sola vid den här tiden men jag märker att jag behöver extra vila just nu. Jag ska duscha, sova den där timme och sedan vakna för ett mellanmål.

Jag hoppas att jag orkar blogga snart igen.

Stora kramar från en hoppfull

Nadja

Roligt kastpass !

Godkväll kära vänner!

Har tänt ljus i hela lägenheten och dricker te och juice som vanligt… har en alldeles underbar kväll med andra ord. Har pratat med syster i telefon och fixat med smågrejer. Jag behöver gå och kissa men orkar inte resa mig från soffan! Hur lat är man inte då?

Idag har jag haft ytterligare två bra pass. Första var med min sjukgymnast Anna. Vi stretchade ut mig ordentligt och gjorde övningar som fick mig att koppla på insidorna. Jag känner mig så hel, stabil och centrerad när jag åker från de här passen. Hur bra som helst!

Kvällens pass blev kast med Anders och gästande Felicia. Det är alltid lika roligt med träningskompisar och extra roligt om träningskompisen har lite GO i sig. Och det hade Felicia. Hon körde på utan att klaga och Anders hetsade oss Så skoj.

Imorgon har jag ett TIDIGT pass (ska vara uppvärmd redan 08.00) så jag tänker blåsa ut ljusen och dra mig mot sängen… Märker att jag är mer och mer fokuserad på mina pass och att det gör mig tröttare när kvällen närmar sig. Jag blir glad om det är så att jag kan somna redan vid 22.00-tiden igen. Det var längesedan jag var trött så pass tidigt. Om jag lägger mig vid den tiden så orkar jag gå upp vid 06.00 om jag skulle vilja det. Tidig morgon är mysigt!

In med handduken! Nu går jag och lägger mig!

Kramar på er

Nadja

Jag längtar så!

Lyssnar på min nya favoritlåt: “Jenny don´t be hasty” och gungar med i rytmerna. Den här låten är helt fantastisk! Lyssna på den! Jag fick höra den igår när min vän spelade den för mig… Har aldrig någonsin hört den förut. Nu har jag lyssnat på den hela morgonen Har ni fler härliga musiktips så GE DEM TILL MIG!

Har kört ett grymt morgonpass i bassängen. Idag trodde jag att jag skulle kräkas igen. Jag tog ut mig ordentligt och jag gillar att känna att jag plågar mig själv (som ni kanske redan har förstått). Jag och Margot pratade om detta för några veckor sedan. När det värker inombords så är träning alltid det bästa för då gör det ont någon annanstans. Man får lite avlastning och det är viktigt för att kunna behålla sina krafter. När jag blir trött är det som om att ett annat system slår på och jag kan fokusera på bättre saker än mina malande tankar.

Nu är det snart bara tre veckor tills jag åker till Sydafrika och det börjar pirra en aning i magen när jag tänker på det! Jag längtar efter värme och sol. Jag längtar efter att få träna två pass om dagen utomhus! Jag längtar så efter att få uppleva äventyret med mina vänner och min coach Leffe. Vi ska vara borta i en månad så vi kommer att hinna med så mycket skoj! När jag kommer dit så ska jag även få börja springa på bana igen och det är väl i ärlighetens namn det som jag längtar till mest

- vänta. Jag ska bara klicka igång favvo-låten igen .

Så. Vart var vi? Ja! Sydafrika. I år har jag två önskemål med min resa. Förutom att träningen ska gå så bra den bara kan så vill jag se valar! Jag fick tips av en kille som jag träffade för någon vecka sedan som sa att det fanns en vik där alla valar samlas och att man kan ta en guidad tur dit. DET tänker jag göra. Och jag ska få med mig de andra på det också Det andra är safari. Jag gjorde det aldrig förra gången jag var där men i år har vi tid.

Nu ska jag hämta mig en kopp kaffe och mysa vidare. Snart blir det lunch och sedan väntar pass två med Britta och bromsman. Vilken dejt!

Kramar tills vi hörs igen.

Nadja

Fokuserat pass med många närvarande

Dagens huvudpass var tufft. Tro det eller ej. Även “lättare träning” kan vars hård, konstigt nog. Så fort jag kör uppe med sjukgymnasterna så blir det så mycket fokus på detaljer och det kräver min fulla uppmärksamhet. Det betyder också att jag blir ovanligt trött i huvudet efter ett sådant pass. Jag tänker på varje rörelse, tänker på varje muskel och kroppsdel.
Idag var både Leffe, Anders, Britta och en annan kille som jag inte minns namnet på (förlåt! ) med när Anna gick igenom min kropp. Vilket stöd!

Imorgon har jag helvila från allt vad träning heter. Tiden går så jävla fort! Det känns precis som om att det var igår jag hade min förra vilodag… Läskigt. Stanna gärna tiden en stund åt mig om ni kan.

Ska kila vidare. Som ni märker är jag oerhört aktiv för tillfället så bli inte förvånade om det kommer ett nytt inlägg redan ikväll

KrAmAr Nadja

Nu är kroppen trött…

… men jag är glad! Jag har kunnat träna bra en tid nu och det känns i kroppen. Jag har kört många dubbelpass och jag har klarat av allt som står på mitt träningsschema. Det är viktigt för mig. Då känns det alltid som om att jag gör det jag ska. Jag har försökt att tänka lite annorlunda när det handlar om VAD jag gör och istället fokusera på HUR jag gör det. Det är min tränare Leffe som har introducerat det tänket i träningen. Det är bra, men det blir konflikt i hjärnan ibland när jag ska försöka vara klok och samtidigt tillfredsställa min vilja att träna hårt och “göra det jag ska”.

Idag har jag haft två bra pass. Det första var allmänstyrka med Kajsa. Vi körde igenom ben, mage, rygg och armar. Tre varv med 8 stationer. Varje station körs i 30 sekunder och sedan vila i 20 sekunder. Seriepaus är 3-4 minuter.

Det andra passet var spjut på Vallen och med Anders. Och idag fungerade det väldigt bra! Jag fick gå ut på en lite längre ansats för att jag skulle få känna på hur det kändes att få med fart i spjutet. Det är mycket roligare att kasta så! Teknik i all ära. Men att bara få kasta är ett rent nöje. Det är ändå så mycket att tänka på i spjut så att vi bryter av med ansatser med högre hastighet är både peppande och utmanande.

Mina 300-ingar igår gick jättebra! Jag blev trött som FAN men klarade av alla på en bra nivå. Jag hade gångvila och kände att jag klarade av att vara tuff i huvudet. Det är en mycket nöjd Nadja som kommer att gå och lägga sig ikväll.

Jag känner mig varm och har ont i huvudet… jag hoppas att jag håller mig frisk nu!

Match mellan Sverige och Japan alldeles strax. Spännande!

Sov gott inatt, kramar Nadja

Ny träningskompis och annat skoj

Godkväll kompisar!

Ledsen att det har dröjt en dag med uppdateringen men jag har varit i farten hela tiden och har inte haft ork att sätta mig ner och skriva… Igår på förmiddagen körde jag ett bra sprintpass på Bosön med tränare Leffe och min nya träningskompis Maria. Jag är så jäkla glad att jag har fått en tuff tjej att träna sprint tillsammans med Det är massa krut i henne och hon har mycket energi och bara på detta första pass märkte jag att hon också har ett härligt fokus. Precis vad jag behöver i personlighetsväg när det gäller träningskompis! På bilden här bredvid ser ni oss efter första passet tillsammans

På kvällen var det dags att fira min styrketränare Miss-Li som har fyllt år på Ball Breaker med mat, bowling och biljard. Hur det gick på bowlingen tycker jag inte alls att vi behöver nämna . Jag är sjukt trött och ska gå och lägga mig. Och jag tänker inte somna med tanken på en förlust (FAN!) virvlande i huvudet

Jag tänker avsluta med att säga GRATTIS till Ebba Ljungmark som persade i höjden i helgen: 1.93! Fantastiskt Ebba! Så grym du är!!

Okej, dags för sista raden Kramar på er tills vi hörs imorgon // Nadja

Om att komma igen…

“Hon står där, mitt ute på fältet, med pilbågen stödd på foten.

Fixerar tavlan med blicken. Stilla.

Inte en rörelse.

Det duggregnar.

Så tar hon upp en pil ur kogret. Snäpper fast den självlysande nocken på strängen och lägger skaftet tillrätta på pilhyllan.

Tittar mot tavlan igen. Ett par djupa andetag.

- Rakt i bara, tänker hon och nickar.

Alla förberedelser är klara. Handen i bågen, fingrarna runt strängen, balans i kroppen. Nu är det bara att bestämma sig. Så börjar hon arbeta, lyfter bågen mot tavlan samtidigt som hon jobbar isär. Tryck framåt och tryck bakåt. Kraften kommer ur koncentrationen. Inte för mycket muskelarbete utan bara precis så mycket som behövs.

Där är allt på plats. Hon ökar arbetet och koncentrationen mot tavlan och känner skottet gå.

Blicken är kvar, mitt i tavlan, 50 meter bort.

Så hörs ljudet av en pil som sätter sig i målet. I tavlans vita centrum ser hon en självlysande orange liten fläck.

- Rakt i bara, ler hon och nickar.

Drar ett djupt andetag i den friska fuktiga luften. Så laddar hon igen.

Så enkelt är det när allting stämmer. Hon har tränat varje litet moment, en bit i taget, tills kroppen kan rörelserna utantill. Hon skulle nästan kunna göra det här med förbundna ögon.  Det svåraste är att behålla initiativet och kontrollen. När skjutmomentet automatiseras är det lätt hänt att kroppen tar över och börjar bestämma själv. Låter konstigt förstås, men det är som om tanken kopplas bort från rörelsen och den bara blir.

Kroppen är lat. En kropp utan medveten tanke och disciplin vill rationalisera och förenkla. Göra det så lätt som möjligt. Så fungerara det plötsligt inte längre som det ska. Skotten går snabbare och snabbare. Osäkerheten slår rot. Det blir analys och värdering av varje moment. Kroppen måste jobba hårdare. Det krävs mer fysisk och psykisk kraft. Det går inte att lita på något.

Hon minns en jakttävling, där det började strula efter bara halva första varvet. Hon hade inte skjutit så värst många tävlingar förut. Tankarna började snurra. “Vad gör jag för fel? Det här kunde jag ju. Vad har hänt?” Hon riktade tanken mot en massa olika punkter, försökte hitta roten till det onda och hon upptäckte flera brister. Medveten om alla fel började hon räkna poäng. Hur mycket hade hon råd att tappa? Inte mycket till. Hon måste skärpa sig.

Hon satt tyst för sig själv i pausen, kände sig misslyckad och trött på alltihop. Önskade att allt var över. Som tur var kom Cilla fram till henne och frågade hur det var.

Cilla är en obotlig optimist som tror att allt är till för att lära oss något nytt, viktigt.

- Jaså, sa hon, det är du som har vunnit en tunna skit idag. Och den kör du huvudet i. Alldeles frivilligt. Vad har du kvar framför dig? Ett antal mål som alla innehåller vardera tjugo poäng. Dem kan du ta eller tappa. Men du har visst släppt dem redan nu, innan du ens sett målen.

- Tunnan med skit kommer du att få släpa på hela varvet men du behöver inte ta någonting ur den. Det är tungt, men du kommer att klara det. Visst finns det något som du kan riktigt bra, trycket i båghanden till exempel, tänk på det innan du ska skjuta. Försök att minnas hur det känns när det går bra. Sen bestämmer du dig för att just så ska det bli den här gången. Titta rätt i tavlan och tala gärna om för den precis vad du ska till att göra. Strunta i poängen du, den kommer sen.

- När du vet vad du ska göra tar du ett djupt andetag, koncentrera dig på uppgiften och utför den. Lätt! Så känner du efter: godkänt, bra eller riktigt bra? Så ser du till att vara lite sjyst mot dig själv för du har ändå en rätt besvärlig börda idag. Varje gång du får ett “godkänt, bra eller riktigt bra” så lägger du det i tunnan ovanpå skiten. Du ska se att det väger upp. Till slut har du trängt undan all skit och då lovar jag att det blir mycket lättare.

- När du kommer hem kan du gå tillbaka, börja om från början. Då plockar du fram träningsdagboken och går igenom varje litet moment. Läs hur det var förut. Jämför med hur det känns nu. Hitta något som fungerar. Förstärk det som är bra. Skapa säkerhet. Så måste du ha tålamod. Du kommer att lära dig mycket om dig själv… Iväg nu och upp med huvudet!

Hon gick varvet ut med nytt mod för hon insåg att en tunna skit kan man faktiskt ha nytta av.

Sen den gången har hon alltid med sig sin Cilla. När som helst, var som helst, kan hon ta fram bilden av Cillas ansikte. Be om råd eller få tröst.

Fast för det mesta räcker det för henne att påminna sig om att möjligheter alltid finns.”

Från boken “Att spränga gränser” av Ingrid Mogren & Lotta Trosell.