Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




Så ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. Igår kväll satt jag i bilen på väg till träningen och fick ett besked som ändrar min livssituation oerhört.  Till det bättre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag låter så mystisk är för att det var helt oförberett och det är ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det är en anonym utsträckt hand så vill jag passa på att tacka här. För personerna vet vilka dom är.  Tänk att det finns människor där ute, som helt spontant vill hjälpa en annan människa? Bara för att. Bara för att "dom själva vet hur det är att ha det tufft".  Bara för att "det är så man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började såklart lipa. Jag har svårt att hantera känslor som uppkommer när människor visar sina stora hjärtan.  Det får mig också att tänka på vad jag gör för andra människor: kan jag göra mer? På vilket sätt kan jag glädja någon annan?  Så det där man läser om ibland; att vänlighet föder vänlighet, känner jag stämmer bra in på mig. Får du också den känslan när någon ser dig, tror på dig, hjälper dig?  Jag kan såklart känna den känslan och handla vänligt även om jag nu inte blir sedd på det där sättet, men jag tycker att det är en väckarklocka.  Jag vill egentligen bara säga tack ❤ Jag är överväldigad, varm i hjärtat och blandar min tacksamhet med träningsvärk... För efter det där samtalet igår så tränade jag än mer som en galning. Jag kände mig så enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen än på tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i träningen..." Han säger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam på HPC så jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för säkerhetens skull så har dom ansvariga en kamera på gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltså se mig och jag passade på att be om att han skulle skriva sms om han såg några detaljer i tekniken som behövde förbättras.  Efter varje träningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig själv - om hur det har gått, hur energinivån har varit, hur dom mentala tankegångarna har förflutit och om det är något jag behöver jobba på till nästa pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte så mycket annat att säga.  Jag skulle ha kört vårens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igår, så fick jag bara långjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att få hoppa höjd imorgon istället. Så, så kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag älskar dom trots att dom ibland är små.  Nu tar vi lördagskväll tycker jag.  Berätta gärna hur du mår, det var så längesedan jag hörde av dig ❤ Puss och kram från en glad.

Jag ÄLSKAR er.

Skulle skriva om en starkare kropp, snabbare lopp, en bättre återhämtning. Drömmen jag bär på som handlar om en enorm utmaning för min kropp och mitt psyke. IMG_7283.JPG Men jag satte mig och grät istället. Jag, tillsammans med Peter Holgersson, har fått chansen att göra en bok om den här resan.

IMG_6888.JPG Så ikväll 00.00 är det deadline för mig. Då ska alla texter, citat och kommentarer som jag vill ha med vara inskickade. Detta betyder att jag en tid nu har suttit och läst igenom allt som har skrivits på den här bloggen. Med start från dagen då allt började: Den 17:e oktober 2013. Mitt första inlägg var den 18:e oktober och såg ut såhär: http://www.nadjacasadei.se/2013/10/18/cancer Jag slungades tillbaka i tiden. Blev känslosam och varm. Rörd och lipig.

IMG_7293.JPG Jag läste alla kommentarer igen. Förstod på nytt kraften i de. Insåg återigen att det är NI som har byggt upp allt det här. Och så många av era namn jag kände igen. Så många av er som är kvar! Därför är min rubrik idag: "jag älskar er". Så som jag älskar min familj, Ketchup och min träning. Ni har blivit drogen jag aldrig behövde ta. Ni har blivit min flytande boj och min lanterna i det mörker jag trampade mig fram i då, som jag kanske på andra sätt kommer att behöva trampa mig igenom senare i livet.

IMG_7296.JPG Ni har blivit de som tar hand om mina tårar när känslostormarna sköljt över mig. Peter Le Marc sjöng "vält den här världen". Ni välte min. Och jag föll så skönt där bland alla hjälpande famnar.

IMG_7294.JPG När boken ges ut kommer den inte bara att vara tillägnad den här fighten, den kommer att vara NI. Jag har kunnat vara rakt igenom ärlig i mina texter, eftersom ni har bemött allting så självklart. Ni har inte dömt mig, aldrig varit elaka, alltid valt den där vägen som stärkt mig. Jag kan bara känna kärlek. Så konstigt det känns. Det är ändå bara ord. Det är en BLOGG för tusan!

IMG_7291.JPG Dagen innan jag berättade om cancern skrev jag ett inlägg om att en resa till Maldiverna var bokad. Jag hade noll kommentarer på det inlägget. Dagen efter hade jag 80 st. Någon kan säkert vända på det och tycka att det blir fånigt att jag helt plötsligt fick så många kommentarer när jag skrev om cancern och inte Maldiverna. Men i ärlighetens namn: Vem behöver uppmuntran när man ska till Maldiverna? När jag behövde er så ställde ni upp. Det är det charmiga här. Jag är, er för evigt tacksam och jag kommer aldrig att glömma allt vackert som ni har skrivit till mig och mina nära.

IMG_7297.JPG Hittade den här dikten från min tränare Leif Robertsson, mitt bland hundratals kommentarer: "Själens dröm. Själens dröm i skuggan av ett krig I ett krig som rasar i Din kropp Som blandar sig med Din dröm I Din själ som besläktad med dina händer Dina fötter på en varm Copacabana Om några år Till Din kropp som hjälpt Dig varje dag Där själen aldrig sviktar I ett rum med massor av värme Från alla Din vänner och nya Som idag förgyller det tuffa Och sedan det enkla Ingen vet hur Du kämpar mot det onda Som snart får ge vika Där Du med Din vilja och kraft Slår tillbaka med obeveklig styrka Finns inget som kan hålla emot Inte idag eller sen Med en tigers vilja och envisa längtan Till drömmen som snart blir sann Med en sång från dina vänner Med hurrarop och skratt En värld fylld av glädje Är Du snart åter Vi tränar och sliter länge och ont Mest för att ligga lite före Dig När du är tillbaka Starkare än förr Snabbare än nånsin Nadja min vän" Leif Robertson 24 oktober 2013 TACK älskade Leffe. Orden har satt sig djupt i mig.

IMG_7295.JPG Och nu behöver jag fortsätta jobba, DET SKA FÖR TUSAN BLI EN BOK AV ALLT VI GÅTT IGENOM!!! Jag älskar er.

IMG_7298.JPG

IMG_7300.JPG

365 dagar.

Ett år sedan. IMG_6391.JPG För 366 dagar sedan var jag odödlig och stark. Jag levde med tanken att jag klarar allt. Och framför allt: Inget virus bet på mig. "Jag blir aldrig sjuk" var en mening jag ofta använde. Jag la också lite snusförnuftigt till: "men blir jag sjuk, så blir jag sjuk på riktigt"

IMG_6377.JPG Så rätt jag hade utan att veta om det. För 366 dagar sedan. För 366 dagar sedan tycktes livet enklare. För att jag hade stakat ut min framtid så elegant och jag tänkte förstås på att hinder skulle komma i min väg, det var med i planen. Men jag hade inte räknat med cancer. Idag räknar jag med cancer i allt jag gör. Jag tänker på att den kan komma tillbaka, eller att den aldrig lämnat mig fullt ut.

IMG_6383.JPG För 366 dagar sedan var jag ingen orolig person. Jag låg inte vaken på nätterna och huvudvärk kunde inte ens i min vildaste fantasi vara en hjärntumör, ett magsår kunde inte vara lymfom, en knöl i armhålan kunde inte vara bröstcancer. Idag vet jag tyvärr bättre än då. Vi är alla bräckliga. Vi är alla dödliga. Och en dag är vår absolut sista.

IMG_4652.JPG För 365 dagar sedan fick jag ett samtal om att mitt blödande magsår inte var ett vanligt magsår utan lymfom och jag lades in på sjukhus för 364 dagar sedan.

IMG_6359.JPG Den 365:e dagen minns jag knappt. Snurrig, luddig, svävande och skakig. Helvete, så omvälvande. Klyschiga uttryck som "allt vändes upp och ner" och "på en sekund förändrades allt" har fått en faktiskt innebörd hos mig. Det är inte längre bara ord. Jag F Ö R S T Å R dem. Samtidigt njöt jag. Av lugnet som spred sig inom mig. Lugnet som sa mig att ingenting längre spelade någon roll.

IMG_6386.JPG Stress? Adjö. Räkningar? Bye bye. Komplicerade relationer? Men hallå! Krav? Nejdå. Biltrafik? Varför då. Rädd för misslyckanden? Det finns uppenbarligen värre saker än så. Cancern höll lektion för mig om att tiden aldrig kommer tillbaka och vill jag göra något så är det hög tid NU. Alla citat jag hållit så nära mig och som jag älskat tidigare var som skrivna av någon som sett döden på nära håll. Någon som jag.

IMG_6381.JPG Cancern lärde mig det där jag aldrig lyckats lära mig; att vara här och nu. Jag lärde mig, för jag hade inget annat. Allt idrottsligt jag hade byggt upp innan cancern raserades och nu satt jag i en sjukhussäng med en insikt om att jag kanske inte ens skulle få äran att skaffa mig en framtid. Varken idrottsligt eller familjärt. Jag hade HÄR. Och jag hade NU. Förmågan bleknar, det märker jag. Men nu har jag fått känna på den och inbillar mig att jag lättare kan plocka fram den. En lärdom. I praktiken.

IMG_6378.JPG För 366 dagar sedan anade jag aldrig hur mycket kärlek och värme jag skulle få känna från okända människor när jag valde att gå ut med mitt besked. Jag har lärt mig att människor behandlar mig annorlunda när jag är i en utsatt situation. Människor har stora hjärtan. Och när det behövs kliver de fram och ger stöd. Hela min bloggfamilj, alla nya bekantskaper jag skapat, folk som kommit fram på stan, nya vänner jag fått... Allt är tack vare cancern.

IMG_6385.JPG När din livstid tycks mer oförutsägbar än tidigare verkar det som om människor fattar mod till sig. De kommer fram, ringer, skickar post eller sms. Jag har låtit allt detta ge mig energi i min fight för livet.

IMG_6384.JPG Jag har känt så otroligt mycket kärlek detta året. Allt har varit mindre prestige. Där jag tidigare har känt konkurrens kände jag nu bara stillhet. Jag har aldrig gillat konkurrens och prestige. Har alltid tyckt att det skador oss människor på vår väg framåt. Min cancer malde ner snårskogen.

IMG_6387.JPG Jag var känslig innan men nu har min känslighet skjutit i höjden. Jag är blödig inför allt men har svårare för att gråta. Det är som om cytostatikan torkade ut mig inifrån på mer än ett sätt. Jag vaknar inte längre utvilad på morgonen oavsett hur många timmar jag sover och mitt hår har blivit krulligt. Tidigare tyckte jag att jag hade så mycket klokt att komma med, men cancern knäppte mig på näsan och lärde mig att jag inte hade förstått mycket.

IMG_6389.JPG För 366 dagar sedan var jag mer bestämd och hård. "Vill man, så kan man" var ett uttryck jag slängde mig med vart jag än gick. Och för mig är det fortfarande självklart att ett sådant tankesätt är bättre än att tänka att man inte kan. Men cancern visade mig jag inte kunde bestämma över den.

IMG_6392-0.JPG Jag levde varje dag med tanken på att om den ville, så kunde den ta mitt liv. Om den ville vara av värsta sorten så skulle den sprida sig i min tidigare så atletiska kropp, nöta ner varje organ och döda mig inifrån och ut.

IMG_6379.JPG Jag hade INGEN KONTROLL. Men, jag kunde faktiskt fortfarande tänka. Så jag tänkte bra. Jag tänkte glada tankar. Jag skrattade och jag skapade meningsfulla relationer. Och jag skrev här, hos er.

IMG_6382.JPG Och jag är inte död. Jag lever och har framtidsplaner. Cancern drog tummen ur röven på mig. Jag får mycket mer gjort nu. Så tiden går snabbt. Jag stormar in i framtiden. Och det gäller att hänga med.

IMG_6395.JPG Samtidigt som cancern lärde mig att jag inte bara kan säga "vill man, så kan man", så lärde den mig att allt är möjligt. Om vi gör det tillsammans! Insamlingar till förmån för sjuka, kärlek och värme till varandra, fler snälla ord istället för elaka. Mer empati och förståelse för andra tankesätt och en vilja att hjälpa de svaga kommer att rädda oss.

IMG_6390.JPG Att vara en varm medmänniska gör alltid bara nytta. Därmed inte sagt att man alltid ska smeka medhårs, då sker ingen utveckling. Men HUR man framför sin tanke har betydelse. Under mitt år som sjuk fick jag inte EN ENDA ELAK kommentar om någonting. I vanliga fall får man som idrottare spydigheter från flera håll. Men även spydiga människor har respekt. Och det är hoppfullt.

IMG_6394.JPG För 366 dagar sedan var jag en mer arg människa. Idag är jag inte arg, ångrar ingenting och ni vet sedan tidigare: Jag skulle välja allt igen. / Nadja Casadei ❤️ PS. Alla bilder är tagna av min vän och fotograf Peter Holgersson. Tack för allt du gjort för mig detta året, fantastiska du.

IMG_6393.JPG

Radio Blekinge och rehab

Morgoninlägget uteblev. Jag hann inte. Jag prioriterade ett stycke snooze framför frukost och att skriva. Var så trött när klockan ringde. Snorig och ledvärk. Hade dessutom fått lov av Gunnar att ta upp Ketchup i sängen så vi två kelade och njöt av värmen från varandra.

20140107-130638.jpg Ja, jag vet att det låter konstigt att Gunnar får bestämma något överhuvudtaget men man får ju lov att vara taktisk. Nu finns det inte mycket kvar på hans "bestämmande-konto" att ta ut vilket ger mig mängder av nya möjligheter inför detta året. Jag ska bara fundera ut vad jag vill bestämma för något.

20140107-130532.jpg Jag brukar inte bry mig om att bestämma saker längre. Jag flyter mest med och säger min åsikt väldigt högt om jag brinner för något som jag vill få igenom 🙂 Flum flum... Såhär går det när man inte skriver direkt på morgonen. Kul imorse var i alla fall att jag var med i radio P4 Blekinge. Härligt samtal där jag fick berätta om min situation, hur det har känts och vad som kommer längre fram.

20140107-130455.jpg Klippet och artikeln hittar ni om ni klickar här. Lyssna gärna! Jag hann också med ett pass på BOSÖN tillsammans med min sjukgymnast Britta. Jag kan inte på något sätt påstå att det var ett utvecklande pass, men det var underhållning av hälsenan och hon gav mina vader lätt massage.

20140107-131107.jpg Det känns alltid lika bra att komma till Britta. Hon håller koll på min kropp och är sådär gränslöst positiv och peppande! Direkt efter träningen åkte jag hem och dog i sängen i 40 min innan det blev lunch med Gunnar och hans favorit Jim. De två jobbar tillsammans men är som ett gammalt par.

20140107-131414.jpg De kallar varandra "älskling" och skickar små hjärtan i varje sms. Sött som socker 🙂 Märker så tydligt på Gunnar hur han har saknat deras morgonfikor och luncher. Han gillar att komma hemifrån tidigt och få saker gjorda så att han i lugn och ro sen kan slänga sig i sin tredje älskling: soffan.

20140107-131750.jpg Ketchup är just nu hos sin farmor (Gunnars mamma) och jag tänkte sova lite till innan jag hämtar honom för kloklippning. Han river sönder allt han kommer i närheten av. Lite pepp och humor så att vi klarar oss till Gunnars inlägg kommer:

20140107-132202.jpg

20140107-132224.jpg Sådärja. Nu är vi tankade va? 🙂 Puss och kramar

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.