Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tĂ€nker instinktivt att jag mĂ„ste ha försovit mig och fĂ„r den dĂ€r kĂ€nslan av kyla och stress i kroppen som du sĂ€kert kĂ€nner igen. Kollar pĂ„ klockan och ser att den inte ens Ă€r 05:00.  Jag kan inte somna om.  SĂ„ jag gör en het kopp kaffe, fyller pĂ„ en skvĂ€tt med mjölk och sĂ€tter mig hĂ€r hos dig.  Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt glad och varm efter din respons pĂ„ mitt senaste inlĂ€gg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du Ă€r hĂ€r.  NĂ€r jag lĂ€ste kommentarerna blev jag bara lycklig ❀ Oavsett vad som hĂ€nder omkring mig, sĂ„ vet jag att jag har min armĂ© hĂ€r inne. Min bomullsliknande bĂ€dd av kĂ€rlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hĂ€mta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen dĂ„ och dĂ„.  SĂ„ tack för att du ger mig den hĂ€r platsen.  Solen stiger över VĂ€xjö och luften Ă€r frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stĂ€nga mina fönster igĂ„r. Det Ă€r kyligt i precis hela lĂ€genheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har slĂ€ppt ut min instĂ€ngda stress och jag har trĂ€nat bra. Jag har biffat pĂ„ mig i styrkan - coach Agne sa till och med igĂ„r: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han mĂ„ste ju ha vetat vad han gjorde nĂ€r han la pĂ„ mig all den hĂ€r styrketrĂ€ningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nĂ€stan alltid som jag blir tillsagd nĂ€r jag litar pĂ„ nĂ„gon. Det Ă€r en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  NĂ€r jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fĂ„tt som uppgift. Jag ska klappa mig sjĂ€lv pĂ„ axeln Ă€ndĂ„, berĂ€tta att jag har blivit sĂ„ vĂ€ldigt bra pĂ„ att lita till mig sjĂ€lv ocksĂ„. Och pĂ„ min egen kĂ€nsla.  NĂ€r jag behöver vila sĂ„ vet jag det. SĂ„ lĂ„ngt kommen Ă€r jag. Och dĂ„ Ă€r jag inte gravid nej.  Nu vill jag berĂ€tta om nĂ„got pĂ„ riktigt roligt!  Du som följer mig pĂ„ instagram har sĂ„klart redan sett; jag Ă€r alltid sist pĂ„ bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio Ă€r utbytt mot den hĂ€r Ă€lsklingen. En stĂ„tlig Ford KUGA!  Jag hĂ€mtade henne pĂ„ RĂ„bergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var sĂ„ pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lĂ€mnade Rio pĂ„ parkeringen utanför sĂ„ tittade jag pĂ„ henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdĂ„.  Det Ă€r kanske svĂ„rt att förstĂ„. Jag menar, det Ă€r plĂ„t och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar fĂ„r stora affektionsvĂ€rden.  Mina bilar blir sĂ„ mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mĂ„l och det jag tror pĂ„.  Det blir ocksĂ„ mitt varumĂ€rke, min hjĂ€lp under mĂ„nga Ă„r till alla mina trĂ€ningspass och tĂ€vlingar.  DĂ€rför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har ocksĂ„ bytt namnet pĂ„ hemsidan. Du som Ă€r uppmĂ€rksam har sĂ€kert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❀ Som jag sa sĂ„ blev det ingen ordlek den hĂ€r gĂ„ngen. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta nĂ„got som jag kĂ€nde passade.  IstĂ€llet fastnade jag för en mening som innehĂ„ller sĂ„ mycket mer.  You rise above it all stĂ„r för sĂ„ mycket inom mig.  Det stĂ„r för vilja, hĂ€ngivenhet och pannben. Det stĂ„r för att orka lite till, hitta utvĂ€gar och att hĂ€rda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen stĂ„r för den grundlĂ€ggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och mĂ„nga av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jĂ€vligt det Ă€n kĂ€nns, hur ledsen jag Ă€n blir, hur knĂ€ckt och stjĂ€lpt jag Ă€n kĂ€nner mig; sĂ„ viskar nĂ„got alltid i bakhuvudet pĂ„ mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det dĂ€r". Du vet att pappa har lĂ€rt mig det. Och jag har mĂ„nga gĂ„nger tĂ€nkt: men kan han sĂ€ga nĂ„got annat?! Kan han ge mig ett bĂ€ttre rĂ„d? SĂ€ger han sĂ„ för att han Ă€r för lat för att komma pĂ„ nĂ„got bĂ€ttre eller?  Men pappa Ă€r inte dum. Han kanske vet att upprepning Ă€r ett bra sĂ€tt att prĂ€nta in nĂ„got pĂ„? För det har satt sig, och Ă€ven om jag inte alltid tror pĂ„ det fullt ut, sĂ„ finns det dĂ€r. Och det hjĂ€lper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" dĂ„?  Jo. SĂ„hĂ€r Ă€r det.  "Allt blir bra" Ă€r en fin mening. Och det Ă€r ett bra sĂ€tt för en förĂ€lder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfĂ€llet, men det gör mig ocksĂ„ passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det Ă€r DU som reser dig. Det Ă€r du som tar smĂ€llen och det Ă€r du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror pĂ„ oss mĂ€nniskor. Jag tror pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga och pĂ„ att vi bĂ€r oĂ€ndliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan Ă„stadkomma nĂ€r vi har viljan. Och jag vet att vi hĂ€rdar ut nĂ€r vi mĂ„ste.  NĂ„gra sĂ€ger att vissa Ă€r av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte Ă€r lĂ€mpad".  Vilket jĂ€vla skitsnack.  En mĂ€nniska KAN. Det handlar bara om att vi ska lĂ€ra oss. Och för det behövs det ibland lite hjĂ€lp utifrĂ„n, frĂ„n mĂ€nniskor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar nĂ„gra fall ner pĂ„ knĂ€... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all stĂ„r för min tro pĂ„ dig, pĂ„ mig sjĂ€lv och pĂ„ vĂ„rt fantastiska psyke.  Det stĂ„r för min tro pĂ„ att vi kan vĂ€nda vĂ„r nuvarande situation, vi kan göra bĂ€ttre om det Ă€r vĂ„rt mĂ„l, vi kan tĂ€nka annorlunda om vi behöver.  Vi Ă€r fantastiska! Vi Ă€r formbara och vi har allt vi behöver högst upp pĂ„ kroppen.  Vi Ă€r tĂ„liga, vi Ă€r stĂ„tliga varelser och vi kan stĂ„ pall för mycket mer Ă€n vad vi ibland tror.  Av just dom hĂ€r anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser nĂ€r jag ser min bil vĂ€ntandes pĂ„ parkeringen för att ta mig till mitt nĂ€sta trĂ€ningspass. Det Ă€r som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihĂ„g det ❀  Kram och kĂ€rlek, Nadja 

OjDĂ„.

NĂ€men, det Ă€r visst nĂ„n som Ă€r tillbaka!  Det Ă€r sant som det stĂ„r och det Ă€r ocksĂ„ en mening frĂ„n en av Lars WinnerbĂ€cks sĂ„nger. SĂ„klart. Jag kĂ€nde att jag ville göra min entrĂ© med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lĂ€r vi vara oense om. Och jag Ă€r nog pĂ„ din sida nĂ€r jag tĂ€nker efter. Du mĂ€rker att jag Ă€r pĂ„ ett lustigt humör idag va?  Jag kĂ€nner mig busig nĂ€r vi inte har setts pĂ„ lĂ€nge. NĂ€stan som om det vore en liten nyförĂ€lskelse.  Vad har hĂ€nt hĂ€r dĂ„? Börja du! Jag gissar att du kommer att berĂ€tta en massa skoj, en del ledsamma saker och nĂ„gra spĂ€nnande.  Till "mamman" vill jag gĂ€rna börja med att skicka ett hjĂ€rta ❀ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berĂ€tta att jag har förelĂ€st för KHK i Karlskrona - pĂ„ ENGELSKA! Min första förelĂ€sning nĂ„gonsin pĂ„ detta sprĂ„k som jag egentligen inte alls behĂ€rskar.  Men jag hade min suverĂ€na vĂ€n Alex till min hjĂ€lp och i tvĂ„ dagar satt vi inlĂ„sta och skrev ner hela förelĂ€sningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstĂ„ alla dessa fackord som jag knappt ens förstĂ„r pĂ„ svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag Ă€r jĂ€ttenöjd och stolt över mig sjĂ€lv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke pĂ„ att hon har börjat sticka sĂ„ kanske hon inte brydde sig.  NĂ€r jag gick in i min egen vĂ€rld satt hon dĂ€r i soffan och jobbade med nĂ„got mörklila garn som ska bli en halsduk.  SĂ„ mysigt. Trots allt.  Och jag Ă€r sĂ„ lyckligt lottad som har hittat min vĂ€n i livet.  Förutom plugg och förelĂ€sning sĂ„ har trĂ€ning stĂ„tt pĂ„ schemat. Och sĂ„ bra det har gĂ„tt!  Jag Ă€r stark men Ă€ndĂ„ lĂ€tt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers nĂ„gonsin efter cancern!  Jag mĂ€rkte direkt av min nyvunna styrka under lĂ€ngdpasset nĂ„gra dagar senare: för det gick sĂ„ bra.  DĂ€remot fick jag sota för det nĂ„gra dagar senare för kroppen Ă€r inte riktigt van nĂ€r jag höjer nivĂ„n pĂ„ det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass nĂ„gra dagar efterĂ„t. Ingenting nytt alltsĂ„. Du har sĂ€kert ocksĂ„ börjat se mönster och smĂ„ tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli trĂ€nare sjĂ€lv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill trĂ€na en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bĂ€sta! Nadjas blogg!"  Ha, Ă€ndĂ„ en söt tanke.  NĂ€, nu ska jag göra lite nytta i det hĂ€r livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. PĂ„ mĂ„ndag sticker jag pĂ„ lĂ€ger igen 😉 

SĂ„ ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. IgĂ„r kvĂ€ll satt jag i bilen pĂ„ vĂ€g till trĂ€ningen och fick ett besked som Ă€ndrar min livssituation oerhört.  Till det bĂ€ttre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag lĂ„ter sĂ„ mystisk Ă€r för att det var helt oförberett och det Ă€r ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det Ă€r en anonym utstrĂ€ckt hand sĂ„ vill jag passa pĂ„ att tacka hĂ€r. För personerna vet vilka dom Ă€r.  TĂ€nk att det finns mĂ€nniskor dĂ€r ute, som helt spontant vill hjĂ€lpa en annan mĂ€nniska? Bara för att. Bara för att "dom sjĂ€lva vet hur det Ă€r att ha det tufft".  Bara för att "det Ă€r sĂ„ man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började sĂ„klart lipa. Jag har svĂ„rt att hantera kĂ€nslor som uppkommer nĂ€r mĂ€nniskor visar sina stora hjĂ€rtan.  Det fĂ„r mig ocksĂ„ att tĂ€nka pĂ„ vad jag gör för andra mĂ€nniskor: kan jag göra mer? PĂ„ vilket sĂ€tt kan jag glĂ€dja nĂ„gon annan?  SĂ„ det dĂ€r man lĂ€ser om ibland; att vĂ€nlighet föder vĂ€nlighet, kĂ€nner jag stĂ€mmer bra in pĂ„ mig. FĂ„r du ocksĂ„ den kĂ€nslan nĂ€r nĂ„gon ser dig, tror pĂ„ dig, hjĂ€lper dig?  Jag kan sĂ„klart kĂ€nna den kĂ€nslan och handla vĂ€nligt Ă€ven om jag nu inte blir sedd pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet, men jag tycker att det Ă€r en vĂ€ckarklocka.  Jag vill egentligen bara sĂ€ga tack ❀ Jag Ă€r övervĂ€ldigad, varm i hjĂ€rtat och blandar min tacksamhet med trĂ€ningsvĂ€rk... För efter det dĂ€r samtalet igĂ„r sĂ„ trĂ€nade jag Ă€n mer som en galning. Jag kĂ€nde mig sĂ„ enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen Ă€n pĂ„ tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i trĂ€ningen..." Han sĂ€ger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam pĂ„ HPC sĂ„ jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för sĂ€kerhetens skull sĂ„ har dom ansvariga en kamera pĂ„ gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltsĂ„ se mig och jag passade pĂ„ att be om att han skulle skriva sms om han sĂ„g nĂ„gra detaljer i tekniken som behövde förbĂ€ttras.  Efter varje trĂ€ningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig sjĂ€lv - om hur det har gĂ„tt, hur energinivĂ„n har varit, hur dom mentala tankegĂ„ngarna har förflutit och om det Ă€r nĂ„got jag behöver jobba pĂ„ till nĂ€sta pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte sĂ„ mycket annat att sĂ€ga.  Jag skulle ha kört vĂ„rens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igĂ„r, sĂ„ fick jag bara lĂ„ngjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att fĂ„ hoppa höjd imorgon istĂ€llet. SĂ„, sĂ„ kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag Ă€lskar dom trots att dom ibland Ă€r smĂ„.  Nu tar vi lördagskvĂ€ll tycker jag.  BerĂ€tta gĂ€rna hur du mĂ„r, det var sĂ„ lĂ€ngesedan jag hörde av dig ❀ Puss och kram frĂ„n en glad.

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej frĂ„n ett litet bakelsemonster ❀ Jag Ă€r Ă€ntligen hemma i VĂ€xjö igen. Det har varit en lĂ„ng resa och det Ă€r alltid hĂ€rligt att fĂ„ komma hem till sin egen sĂ€ng Ă€ven om det Ă€r fantastiskt att vara utomlands.  Min sĂ€ng Ă€r den bĂ€sta.  Och idag ska jag fĂ„ trĂ€ffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag sĂ„g honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har vĂ€xt till sig.  Jag ser fram emot en trĂ€ningsperiod hĂ€r nere nu. Mina trĂ€ningskompisar har haft en veckas vila och Ă€r sĂ€kert hur redo som helst för att köra igĂ„ng. Och dom spar aldrig pĂ„ nĂ„got krut. SĂ„ jag kommer att fĂ„ kĂ€mpa hĂ„rt för att hĂ„lla jĂ€mna steg.  Jag har trĂ€nat mycket styrka i en period nu och det kĂ€nns. Jag kĂ€nner mig tyngre i kroppen men ocksĂ„ mer sammansatt. Mer hel.  Jag mĂ€rkte av styrkan nĂ€r jag hoppade lĂ€ngd pĂ„ Bosön. Visserligen bara med nĂ„gra fĂ„ steg, men Ă€ndĂ„. Jag kĂ€nde att spĂ€nsten lĂ„g dĂ€r nĂ„gonstans och vĂ€ntade pĂ„ mig.  Den kommer sen nĂ€r vi börjar lĂ€tta pĂ„ allting... det ska bli sĂ„ otroligt roligt att se vad som kan komma frĂ„n den hĂ€r kroppen.  Jag kĂ€nner mig helt tom inombords nĂ€r det gĂ€ller förvĂ€ntningar. KĂ€nner mig som ett blankt blad.  Jag har varit sĂ„ trött pĂ„ att kĂ€mpa, sĂ„ ofantligt less pĂ„ motvindar, sĂ„ trött pĂ„ att uppbringa entusiasm inför varje litet förvĂ€ntat framsteg att jag till slut har slĂ€ppt det. Det fĂ„r liksom lite bli som det blir.  Inte sĂ„ att jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har lagt mig ner för rĂ€kning. Inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt gett upp nĂ„got.  Men jag Ă€r försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det kĂ€nns bra sĂ„.  Det kĂ€nns som om att jag behĂ„ller mer energi pĂ„ det sĂ€ttet.  Den hĂ€r resan, fram till idag, har varit sĂ„ vĂ€ldigt mĂ€rklig. FrĂ„n dom mörkaste dalar till smĂ„ kullar dĂ€r jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig nĂ„gra höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthĂ€rda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det dĂ€r höga.  Dom hĂ€r senaste tvĂ„ Ă„ren av Ă„terhĂ€mtning frĂ„n cancern har varit mer plana. GrĂ„a. Jag har fĂ„tt sĂ€nka min acceptans överallt. Jag har fĂ„tt bli lycklig över sĂ„dant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fĂ„tt bli mindre krĂ€sen.  Det har varit sĂ„ mycket 90% uthĂ€rda och 10% lyckorus och tillfredsstĂ€llelse.  Jag vet att mĂ„nga Ă€r trötta pĂ„ mitt tjat. Men jag vet ocksĂ„ att inte mĂ„nga har gĂ„tt min resa.  DĂ€rför skiter jag i Ă„sikterna om tjatet nu Ă€ven om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förstĂ„else. Jag tyckte att det var elakt att ha en Ă„sikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hĂ€lsena och cancer.  Jag kunde irritera mig pĂ„ att mĂ€nniskor trodde att allting var sĂ„ enkelt. Än idag kan det störa mig. Men dĂ„ har jag den hĂ€r insikten: det finns ingen dĂ€r ute, vad jag vet, som bĂ€r samma ryggsĂ€ck som jag. Och sĂ„ lĂ€nge det inte finns, sĂ„ kan ingen heller sĂ€ga nĂ„got om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lĂ„ng tid det bör ta. Det kanske tar ett Ă„r, tvĂ„ Ă„r... eller sĂ„ tar det all tid och gĂ„r inte alls.  Vem vet?  SĂ„ kan du tĂ€nka nĂ€r du gĂ„r igenom nĂ„got svĂ„rt som andra har Ă„sikter om: ingen annan har faktiskt en jĂ€vla aning. Aning om dina omstĂ€ndigheter, dina kĂ€nslor, dina reaktioner, ditt sĂ€tt att ta dig framĂ„t. Och sĂ„ lĂ€nge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, dĂ„ kan dom heller inte sĂ€ga nĂ„gonting.  Du har all rĂ€tt att tycka att det Ă€r slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men Ă€ndĂ„ ha viljan att försöka.  Du har rĂ€tt till allt det dĂ€r. Jag vet att jag ibland sjĂ€lv har sneglat pĂ„ andra mĂ€nniskor och tĂ€nkt: men vad hĂ„ller han/hon pĂ„ med? Hur svĂ„rt ska det vara?  Men av min resa sĂ„ har jag lĂ€rt mig att det inte Ă€r sjysst att tĂ€nka sĂ„. Eller ens givande. Det Ă€r rent av bara idiotiskt. Och jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag vet inte vad mĂ€nniskan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt gĂ„r igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag Ă€r bara en medmĂ€nniska som Ă€r snabb att dömma.  Och varje gĂ„ng jag gör det sĂ„ skĂ€ms jag för mig sjĂ€lv. Men tanken ovan hjĂ€lper mig.  Den hjĂ€lper mig att hĂ„lla fötterna pĂ„ jorden, sĂ„ som pappa alltid har önskat att jag ska göra. PĂ„ den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats pĂ„ sĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga andra.  NĂ€r jag var ung lĂ€ste jag ett citat nĂ„gonstans. Jag lĂ€ste mĂ€ngder med sĂ„dana, och gör fortfarande, sĂ„ frĂ„ga mig inte varifrĂ„n det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag Ă€n gĂ„r.  SĂ„hĂ€r: "Din uthĂ„llighet Ă€r mĂ„ttet pĂ„ hur mycket du tror pĂ„ dig sjĂ€lv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid kĂ€nt en enorm tro pĂ„ mig sjĂ€lv. Men det har ocksĂ„ kostat energi. Efter en hĂ„rd utmaning har jag kĂ€nt mig urholkad. Förbrukad och fĂ€rdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det stĂ„r alltid och vĂ€ger mot frĂ„gan: "Ă€r det vĂ€rt det?". SĂ„ lĂ€nge vi kan svara JA dĂ€r, ja... dĂ„ tĂ€nker jag att det Ă€r vĂ€l bara att köra. Vad finns det att vara rĂ€dd för?  Jag har hittat mĂ€ngder med svar pĂ„ den frĂ„gan: jag kan vara rĂ€dd för precis allt. Kanske du ocksĂ„. Men vem fan orkar? Jag tröttnade pĂ„ att vara rĂ€dd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade pĂ„ att vara "dĂ„lig". DĂ€rför pressar jag mig pĂ„ mina trĂ€ningspass, dĂ€rför gĂ„r jag all in, dĂ€rför fĂ„r det bĂ€ra eller brista.  För jag Ă€r inte rĂ€dd lĂ€ngre.  Jag har varit rĂ€dd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att sĂ€ga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro pĂ„ mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgĂ„ngar.  Men sĂ„ lĂ€nge du vet, nĂ„gonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det Ă€r övergĂ„ende och att ingen egentligen bryr sig, sĂ„ har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig Ă€r en magisk tanke. För om vi ska vara Ă€rliga - hur snabbt slĂ€pper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte nĂ„got nytt att prata om? Denna morgonens nyheter Ă€r redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig sjĂ€lva.  Vi vinner alltid mycket mer pĂ„ att köra vĂ„rt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas pĂ„. Vi vinner sjĂ€lvrespekt genom att vĂ„ga fullfölja vĂ„r lĂ€ngtan.  Vi bĂ€r vĂ„ra huvuden högre, vi stĂ„r mer rakryggade pĂ„ denna jord och vi glöder mer, Ă€ven om vi alldeles sĂ€kert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det Ă€r vad jag tror.  Jag tror pĂ„ dig som sliter i det tysta, Ă€ven om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du vill men att det inte har visat sig Ă€n. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du kĂ€nner att du kan men inte har gjort det Ă€n.  Jag tror pĂ„ dig som sticker ut hakan Ă€ven om den sticker ut mer Ă€n vad som Ă€r allmĂ€nt accepterat. Jag tror pĂ„ dig som kĂ€nner att du inte har det dĂ€r "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det Ă€r inte fĂ„ förunnat. Det Ă€r en sak att lĂ€ra sig och att tro pĂ„.  Jag tror pĂ„ dig som "missade tĂ„get", som tog omvĂ€gen, som drog det kortaste strĂ„et.  Jag tror pĂ„ dig som misslyckas, jag tror pĂ„ dig som har förklaringar som omgivningen gĂ€rna gör om till "bortförklaringar". Jag tror pĂ„ dig som Ă€r utrĂ€knad.  Ibland rĂ€cker det att bara veta det.  Puss ❀  

SMĂ€RToR.

Fruuuukost... och jag sitter hemma efter ett Ă„tta timmars sömn och besök hos naprapaten och kan Ă€ntligen röra mig igen.  MĂ„ndagens stĂ„hej blev för tufft för mig. Efter ett styrkepass pĂ„ morgonen med tusen och en övningar sĂ„ borde jag förstĂ„tt att kroppen skulle reagera.  NĂ€r jag hade lagt mig i sĂ€ngen för att sova och en stund senare försökte resa mig för att gĂ„ och kissa sĂ„ kunde jag inte röra benen. Jag hade SÅ ont i ryggen. Jag kom inte upp. Och det gjorde mig sĂ„ jĂ€kla rĂ€dd.  Vid minsta rörelse sĂ„ högg det i hela lĂ€ndryggen. Men jag förstĂ„r varför. För pĂ„ kvĂ€llen sprang jag Ă€ven hĂ€ck. Benen kĂ€ndes rappa pĂ„ uppvĂ€rmningsövningarna men oerhört tunga under löpningarna.  Och Agne fnittrade sĂ„klart. "Jag förstĂ„Ă„Ă„Ă„Ă„Ă„Ă„Ă„Ă„r, jag fattar att det kĂ€nns Nadja. Men det Ă€r sĂ„hĂ€r det ska vara". Och jag sa att jag vet att han vet, men att det Ă€r tungt Ă€ndĂ„. Benen var som betong. Jag tog mig igenom hela passet och var nöjd efterĂ„t.  Isade ner underbenen och Ă„kte hem för att vila.  IgĂ„r vaknade jag med alldeles för svĂ„ra smĂ€rtor och fick Ă„ka pĂ„ behandling istĂ€llet för trĂ€ning.  Det var ett bra beslut. För att springa igĂ„r hade inte varit ett alternativ.  Idag fortsĂ€tter vi att ta hand om kroppen och jag ska cykla 50 x 20 sekunder pĂ„ lĂ€tt motstĂ„nd men vĂ€ldigt snabbt.  Vi vill inte belasta ryggen dagen efter behandling, men jag kommer att vara fit for fight till helgen igen.  Sitter och pratar med Leo om det hĂ€r just nu och jag berĂ€ttade om vĂ„r trĂ€ning för dagen. Hon var med förra Ă„ret och dĂ„ kunde jag inte springa nĂ„gon hĂ€ck alls. SĂ„ att jag kan springa nu Ă€r underbart bra!  Vi bĂ„da minns att vi bara satt pĂ„ cykel vid den hĂ€r tiden...  Kommer du ihĂ„g nĂ€r jag började klaga pĂ„ ryggen? Var det efter SM eller innan?  Jag har lite tappat greppet om tiden...  Ett cykelpass vĂ€ntar pĂ„ mig och frukost innan det vore ju toppen. Eller vad tycker du?  Hoppas att du och din kropp mĂ„r bra. Snart gör vi helg!  Mamman: massa kramar till dig igenom dina undersökningar och behandlingar ❀ Puss & kram  Och sĂ„ det vackraste jag hört pĂ„ vĂ€ldigt lĂ€nge: LĂ€s meningen tvĂ„ gĂ„nger ❀

MeD HaNDeN PÄ HjÀRTaT.

Morning i stugan. Har dagen börjat bra?  Hos mig Ă€r den fin och den första koppen kaffe gör mig alltid lite smĂ„mysig.  Jag har dock trĂ€ningsvĂ€rk och kan inte riktigt bestĂ€mma mig för om det Ă€r positivt eller negativt. Du ska snart fĂ„ veta varför.  I förrgĂ„r lovade jag dig att springa andan ur Agne pĂ„ kvĂ€llens 300-ing. Jag vet inte om han tappade luften, men jag satte i alla fall Ă„terigen ett rejĂ€lt "Nadja-Agne-pers" och var sjukt nöjd trots att jag fegade en aning in i kurvan.  Min löpning blir bara bĂ€ttre och bĂ€ttre och med nĂ„gra mĂ„nader av hösttrĂ€ning sĂ„ Ă€r jag snart tillbaka dĂ€r allt för tvĂ„ Ă„r sedan höll pĂ„ att fĂ„ sitt slut.  Jag ligger som du vet en bra bit efter i dom tekniska grenarna men nu kĂ€nner jag Ă€ntligen att jag har hĂ€ng pĂ„ löpningen igen.  Jag Ă€r inte pĂ„ samma tider som jag gjorde som bĂ€st, men HERREGUD sĂ„ lĂ„ngt jag har kommit!  Och det gör mig sĂ„ fantastiskt motiverad.  DĂ€rför har jag och Agne nu bestĂ€mt att det blir mĂ„ngkamps-SM till helgen!  Vi har ingen aning om vart det bĂ€r, men vi vet att vi Ă€r nyfikna pĂ„ att se om jag kan genomföra en hel mĂ„ngkamp i dagslĂ€get.  Jag vet förutsĂ€ttningarna, jag vet att jag inte kan förvĂ€nta mig nĂ„gonting och att vi ska ta en gren i taget.  Jag har koll pĂ„ ett ungefĂ€r vart jag ligger resultatmĂ€ssigt och tar jag mig över 5000 poĂ€ng sĂ„ fĂ„r vi se det som godkĂ€nt. DĂ„ ska du veta att det Ă€r 900 poĂ€ng sĂ€mre Ă€n mitt personliga rekord och det smĂ€rtar oerhört att behöva förlika mig med att det Ă€r sĂ„hĂ€r just nu. Men man ska aldrig sĂ€ga aldrig, varje tĂ€vling Ă€r ny och jag vet att allt har sin tid.  Med förnuftet sĂ„ FÖRSTÅR jag. Men mitt tĂ€vlingshjĂ€rta blöder.  Du kanske tĂ€nker att det Ă€r onödigt att köra en mĂ„ngkamp om jag nu kĂ€nner sĂ„hĂ€r. Men jag vet att det inte Ă€r helt rĂ€tt heller.  Jag ser nĂ„gra fördelar med att tĂ€vla till helgen. Jag vet att det kommer att göra min kropp Ă€nnu starkare inför nĂ€sta sĂ€song och den kommer att förstĂ„ vad det Ă€r den faktiskt ska göra: sju grenar pĂ„ tvĂ„ dagar.  Jag kommer ocksĂ„ att fĂ„ trĂ€na pĂ„ tre försök i bĂ„de kula, lĂ€ngd och spjut. Vilket skiljer sig frĂ„n en vanlig tĂ€vling dĂ€r du har sex försök eller kast.  Jag kommer att Ă„terigen fĂ„ uppleva hur kroppen mĂ„r efter en förstadag, hur det kĂ€nns att vakna upp dag tvĂ„ för att hoppa lĂ€ngd med fyra grenar i benen dagen innan.  Det var tre Ă„r sedan sist!  Agne sa det sĂ„ fint pĂ„ sista passet denna veckan:  "Vi kan alltid önska att vi hade mer tid, men det har vi inte nu. SĂ„ det kan vi inte pĂ„verka."  Jag förstod att han mĂ„ste ha tĂ€nkt ungefĂ€r som att "vi gör vad vi kan med det vi har, just nu".  Och det Ă€r en bra tanke. Det Ă€r en start och en början.  TĂ€vlingen gĂ„r i Falun, sĂ„ det blir en bit att resa för mig pĂ„ fredag.  Jag börjar pĂ„ lördag morgon och dĂ„ önskar jag all din tankekraft i present. Jag Ă€r sĂ„ lĂ„ngt ifrĂ„n redo som det gĂ„r att bli, men det finns Ă€ndĂ„ nĂ„got att hĂ€mta ut hĂ€r inom mig. Jag hoppas pĂ„ att fĂ„ till det i nĂ„gon utav grenarna.  Vi har inte mĂ„nga referensramar. Jag har bara kört tre lĂ€ngdtĂ€vlingar, tvĂ„ kula, en spjut och ett hĂ€cklopp dĂ€r jag fick springa dom sista tre hĂ€ckarna med fel ben. SĂ„ det finns Ă„tminstone plats för överraskningar.  Jag hoppas pĂ„ pigga ben och energi som rĂ€cker för tvĂ„ lĂ„nga dagar. Jag vill kĂ€nna lust och glĂ€dje och jag vill kunna behĂ„lla min tacksamhet oavsett resultat. Det var det jag lovade mig sjĂ€lv nĂ€r jag var sjuk. SĂ„ det Ă€r lite upp till bevis i helgen.  Jag kan alltid fortsĂ€tta att gnĂ€lla om hur det var förut. Innan cancern och den avslitna hĂ€lsenan. Jag kan Ă€lta det hela livet om jag vill, men det kommer inte att hjĂ€lpa mig nu.  SĂ„ jag behöver vĂ„ga ge utrymme för Nya Nadja. VĂ„ga vara dĂ€r jag Ă€r just nu.  Jag lyssnade som vanligt pĂ„ WinnerbĂ€ck pĂ„ vĂ€gen hem i bilen idag. Han sjöng nĂ„got fantastiskt som jag vet att jag har nĂ€mnt för dig tidigare. I sin sĂ„ng frĂ„gar han: "Tror du med handen pĂ„ hjĂ€rtat att du vĂ„gar vara stark nĂ€r det verkligen gĂ€ller?  Jag ser mig i spegeln och hoppas att jag Ă€r den jag tror." Jag ville bara skrika NEEEJ som svar pĂ„ hans frĂ„ga. Men det gjorde jag inte, för jag har ett löfte att hĂ„lla.  Jag blir nyfiken igen - vad har du för löften till dig sjĂ€lv? ❀ Nu Ă€r det frukosttajm, kaffeskĂ„l och puss. 

En aNNoRLuNDa RyGGsÀCK.

Opp och hoppa Tor, slĂ„ pĂ„ trumman bror. Det Ă€r dans hĂ€r i VĂ€xjö inatt... Jag somnade med linserna i ögonen igĂ„r och vaknade med den dĂ€r "Valhalla-lĂ„ten" i huvudet i morse.  Varför vet jag inte, men den Ă€r sĂ„ trallvĂ€nlig och vi sjöng den ofta i skolan nĂ€r jag var liten.  Jag har sovit oroligt och haft sĂ„ ont i ryggen att jag har kvidit vid varje vĂ€ndning. Att springa hĂ€ck tvĂ„ dagar samma vecka och med bara en dags mellanrum Ă€r inget jag Ă€r van vid.  Men OJ, jag levererade! Agne var mer bestĂ€md Ă€n tidigare pass. "Fokus idag Nadja, attack. Rakt fram och inga tveksamheter. Okej?" Jag inledde med block och en hĂ€ck och tyckte sjĂ€lv att jag öste pĂ„. Jag studsade fram till Agne med ett leende: "Den var bra va?! Det kĂ€ndes bĂ€ttre Ă€n andra pass!" Agne som verkar kĂ€nna att jag har mer att ge, sa bara: "NĂ€, bĂ€ttre kan du. Vad var det dĂ€r? Du mĂ„ste ATTACKERA. Aggressivt! Ligga pĂ„ mer" och sĂ„ började han visa med hela kroppen. Vevade med armarna och gjorde nĂ„got försök att leverera ett fighter-face.  Jag förstod direkt att jag behövde lĂ€gga in en högre vĂ€xel. Det mĂ„ste alltsĂ„ finnas en nivĂ„ till i den hĂ€r kroppen. Och jag hittade den dĂ€r jĂ€vlar anammar-kĂ€nslan inom mig, den frĂ„n förr. Den dĂ€r jag hade nĂ€r det inte fanns nĂ„gra tveksamheter.  Tidigare hittade jag den alltid nĂ€r jag sjĂ€lv ville. Men det Ă€r sĂ„ mycket som har hĂ€nt pĂ„ vĂ€gen att jag har svĂ„rare för att hitta den nu.  Men bĂ„de du och jag har sett att den finns och den glimtar till ibland.  SĂ„ jag sprang pĂ„ mina bĂ€sta tider hittills med Agne och klarade av sex hĂ€ckar med bara en fot kort, flera gĂ„nger om dessutom.  Jag var otroligt nöjd nĂ€r vi packade ihop. Varje vunnet pass packar jag ner i min nya ryggsĂ€ck.  Allt det bra vĂ€ger lĂ€tt. RyggsĂ€cken kommer bara att bli lĂ€ttare och lĂ€ttare att bĂ€ra. Ingen normal ryggsĂ€ck med andra ord.  Men sĂ„ Ă€r den hĂ€r resan med Agne inte sĂ„ vĂ€rst vardaglig heller.  Den Ă€r utmanande, irriterande, vĂ„ghalsig, tĂ„lamodsprövande och alldeles, alldeles underbar. Och jag mĂ€rker att den krĂ€ver massor av tid.  SĂ„ det Ă€r tur att jag har vigt mina tre kommande Ă„r Ă„t just det hĂ€r.  Du kanske undrar vad jag har för mĂ„l nu nĂ€r det inte blev som jag ville med Riovanschen?  Du kanske tĂ€nker att luften skulle ha sipprat ut? Att motivationen skulle fĂ„tt sig en smĂ€ll?  Men det Ă€r precis tvĂ€rtom. Jag brinner fortfarande.  Min motivation Ă€r aldrig knuten till enstaka delmĂ„l utan handlar om en helhet. Riovanschen var just ett sĂ„dant delmĂ„l. Och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt ett lĂ„ngskott.  Jag kĂ€nner vad som finns i den hĂ€r kroppen, men visste ocksĂ„ att det handlade om att fĂ„ ihop SJU grenar och inte en.  Jag har överraskat mig sjĂ€lv tidigare i livet men var ocksĂ„ fullt medveten om att det hela krĂ€vde NOLL bakslag, tusen framsteg och en kropp med full Ă„terhĂ€mtningskraft.  Jag vet att Agne skakade pĂ„ huvudet nĂ€r jag sa vad jag ville.  Han förstod direkt att vĂ€gen dit skulle bli för lĂ„ng i förhĂ„llande till tiden vi hade. Och att den skulle skada mig.  Jag blev arg pĂ„ honom nĂ€r han sa vad han trodde och jag minns att jag tĂ€nkte "jag ska visa dig din jĂ€vel. Ingen sĂ€tter upp grĂ€nser för vad jag kan göra".  Men det handlade aldrig om det. Idrott gĂ„r inte att stressa fram pĂ„ det sĂ€ttet. Jag har stressat i hela min karriĂ€r. Stressat och gĂ„tt sönder.  Tagit mig till ett mĂ€sterskap - gĂ„tt sönder. Vunnit nĂ„gon SM-medalj - gĂ„tt sönder.  Jag har aldrig fĂ„tt hĂ„lla ihop under lĂ„ng tid. Topparna har varit höga och dalarna sĂ„ fruktansvĂ€rt djupa.  SĂ„ visst har jag mĂ„l kvar! Ett av dom Ă€r att hĂ„lla ihop kroppen över tid; att fĂ„ trĂ€na allt jag vill.  FĂ„r jag göra det sĂ„ vet jag att jag har mycket mer att ge. Jag vill slĂ„ mitt personliga rekord i mĂ„ngkamp och jag vill tĂ€vla pĂ„ fler mĂ€sterskap. BĂ„de EM och VM.  Att jag kan har jag aldrig tvivlat pĂ„. Har jag tvivlat pĂ„ nĂ„got sĂ„ har det varit pĂ„ om tiden ska rĂ€cka till.  Men jag har förstĂ„tt att det Ă€r dumt att sĂ€tta upp mĂ„l mot en tidsram nĂ€r det handlar om kroppen. En sĂ€ljare kan sĂ€tta upp ett visst antal produkter som ska ut inom en viss tid, en artist kan sĂ€tta upp x antal konserter med exakta datum.  Jag kan inte göra sĂ„, för kroppen bestĂ€mmer Ă€ndĂ„. Jag kan följa min planering till punkt och pricka, vara noggrann ut i fingertopparna och Ă€ndĂ„ inte hinna fram "i tid". Och varje gĂ„ng jag har satt upp ett datum för mina comebacker sĂ„ har jag fĂ„tt en allvarlig skada.  Jag slitit baksidor, opererat knĂ€n, haft otaliga stressfrakturer och slitit av hĂ€lsenan.  Det Ă€r bara att inse att mitt tidigare sĂ€tt att ta mig mot ett mĂ„l inte har fungerat.  Eller jo, jag tog mig till VM nĂ€r jag skulle. EM likasĂ„. Jag fixade det. Men alltid med resultatet att jag fĂ„tt avbryta sĂ€songen efterĂ„t. Jag gick sönder varje gĂ„ng. Jag var aldrig hĂ„llbar. Jag tĂ€vlade pĂ„ en nivĂ„ dĂ€r min kropp kunde prestera en gĂ„ng. Sedan orkade den inte.  Dom hĂ€r sista Ă„ren vill jag ha en stabil grund dĂ€r jag kan ta mig till ett mĂ€sterskap och Ă€ndĂ„ ha mer att ge nĂ€r mĂ€sterskapet Ă€r över.  Men en sĂ„dan grund krĂ€ver timmar, dagar och mĂ„nader av klok trĂ€ning. Och jag ska medge att det Ă€r drygt ibland. Jag Ă€r van vid snabba resultat.  Denna gĂ„ngen har jag bĂ„de strypkoppel pĂ„ mig och en bromskloss framför mig. Agne hjĂ€lper mig pĂ„ varje pass. PĂ„minner som du vet om lĂ„ngsiktighet.  KĂ€nns Ă€ndĂ„ komiskt att börja tĂ€nka sĂ„dĂ€r och vara 33 Ă„r.  SĂ„ sött pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Men sent ska syndaren vakna.  SĂ„, nu vet du. Vi kommer att hĂ€nga ihop i minst tre Ă„r till. Du har mycket blogg kvar att lĂ€sa.  Ha tĂ„lamod med mig, vi fĂ„r snart fira ❀ Puss pĂ„ nosen, största kramen och kĂ€rlek.  Och sĂ„ lite skratt pĂ„ det:

MiN KRiTiSKa HeJaRKLaCK.

Jag lĂ„g i en solstol pĂ„ SkĂ€rvaboda och blundade för att skydda ögonen mot det starka ljuset. En citronfjĂ€ril flög förbi och mamma tjöt: "sĂ„g du Nadja? Tur-fjĂ€rilen var hĂ€r hos oss! En till!"  "Nej, vart Ă€r den?" En suck frĂ„n mamma. "Man mĂ„ste hĂ„lla ögonen öppna hĂ€r i livet, annars missar man sin chans..." Det var bara en vanlig dag. Med den vanliga solen och det vanliga smĂ„snacket. Men meningen gick rakt in i mig. SĂ„ mycket som gömmer sig i dom dĂ€r orden. Och jag vet inte ens om mamma sjĂ€lv var medveten om hur fint sagt det var.  Vardagspoesi.  Senare pĂ„ kvĂ€llen satt vi borta vid sjöstugan och pratade minnen. Mycket om hur det var för henne under tiden jag hade cancer.  Jag kom pĂ„ att jag faktiskt aldrig har pratat med mamma om det. Har aldrig hört hennes syn pĂ„ det som hĂ€nde. Och jag blev fĂ€ngslad. SĂ„ mycket jag missat under tiden som jag sjĂ€lv befunnit mig i stormens öga. SĂ„ oerhört fokuserad jag har varit; pĂ„ mig sjĂ€lv.  Jag har förstĂ„tt att det har varit jobbigt för mina nĂ€rmaste, sĂ„klart. Men nĂ€r mamma sĂ„ inlevelsefullt mĂ„lade upp dagen dĂ„ jag ringde henne och berĂ€ttade om vad som hĂ€rjade i min kropp, dĂ„ fick jag ont i hjĂ€rtat pĂ„ riktigt.  Att se henne uppleva minnet igen var mĂ€rkligt. Hon berĂ€ttade om hur hon hade gĂ„tt upp till pappa utan att veta vad hon gjorde. Hur hon hade grĂ„tit nĂ€r hon kom fram och pappa hade undrat var det var.  NĂ€r han inte fattade skrek hon: "Nadja har cancer!!!!" vĂ€nde pĂ„ klacken och gick hem igen.  DĂ€r skrattade vi bĂ„da, för hon berĂ€ttade sĂ„ otroligt roligt mitt i allt det tragiska. Min alltid lika humoristiska mamma.  Jag var forfarande nyfiken pĂ„ massor och passade pĂ„ med mina funderingar.  "Du hĂ€lsade aldrig pĂ„ mig pĂ„ sjukhuset... Pappa var dĂ€r hela tiden" sa jag frĂ„n ingenstans.  Mamma med sina solglasögon pĂ„, huvudet vĂ€nt ut mot vattnet: "nej jag vet, alla jag har hĂ€lsat pĂ„ har dött..."  En klump i magen. "Men du trodde vĂ€l att jag skulle bli frisk..? Eller?" En suck. Eller nĂ„got försök att hĂ€mta andan.  "Jag vet inte.. Jag vet inte vad jag trodde". Och jag slussades tillbaka till sjukhusscener, provtagningar, hĂ„ravfall, skrattanfall pĂ„ olĂ€mpliga stĂ€llen, första gĂ„ngen jag trĂ€ffade familjen med rakat huvud och med slang i halsen...  Och tillbaka igen. Till utsikten pĂ„ SkĂ€rvaboda Resort. Till solnedgĂ„ngen och den fuktiga kvĂ€llen.  SĂ„ underligt allt Ă€r.  Mammas lite mer nedtonade röst gjorde mig uppmĂ€rksam. "Se bara till att ha roligt Nadja, ha alltid roligt. Okej?" Det kunde jag lova henne. Kanske inte alltid, varje sekund. Jag behöver ju springa idiot-intervaller ocksĂ„. Men i övrigt, ja, det ska nog gĂ„.  Och frĂ„n djupaste allvar till det mest lĂ€ttsamma: "Ditt höjdhopp pĂ„ Instagram var hemskt. Du hoppar som jag nĂ€r jag var 12. Du ligger som ett streck i luften. Vart Ă€r bĂ„gen?" Haha, tror du att jag blev paff? Jag som trodde att hon skulle gilla hoppet. Tycka att framstegen Ă€r bra. Men icke.  "Men vadĂ„ mamma, jag hoppar ju med fel ben! Det Ă€r vĂ€l bra? Jag har inte lĂ€rt mig riktigt Ă€n och det hĂ€r Ă€r vĂ€l bĂ€ttre Ă€n i början?" "Nej, jag tycker inte att det ser bra ut. Jag hade aldrig lagt ut den" och sĂ„ ett skratt.  "Jag mĂ„ste ju vara Ă€rlig. Jag ljuger aldrig för dig." Lite stött ringde jag Agne. Högt och tydligt förklarade jag för honom vad mamma just sagt och jag sneglade pĂ„ mamma för att se om hon Ă„ngrade sitt uttalande.  Icke dĂ„. Med hakan högt i luften tittade hon bestĂ€mt tillbaka pĂ„ mig. Agne skrattade till en början men som vanligt förstod han att det lĂ„g en gnutta allvar i det hela och att jag behövde snabbt understöd.  "Du kan inte jĂ€mföra dig med vart du varit innan. Inte nu. Du har börjat om. Du har bytt ben och Ă€r inte i samma fysiska form Ă€n. Men det kommer. Du fĂ„r visa din mamma att hon har fel istĂ€llet." Hans klarsynthet fick mig att andas djupare. Jag var nĂ€mligen en millimeter ifrĂ„n att Ă„ka till VĂ€stra Mark och börja hoppa höjd men efter att Agne sagt sitt sĂ„ tog jag det med ro.  "Ge din mamma en kram" avslutade han med innan vi sa att vi skulle höras imorgon för en uppdatering av hĂ€lsenan. Ja du ser, allting hĂ€nder pĂ„ SkĂ€rvaboda. Högt och lĂ„gt, gulligt och bitskt. VĂ€lkommen nĂ€r du vill.  IgĂ„r var jag tillbaka i trĂ€ning pĂ„ VĂ€rendsvallen. Det blev intervallerna som jag skulle ha sprungit i lördags men sköt pĂ„ eftersom hĂ€lsenan ömmade.  IgĂ„r gjorde den inte det lĂ€ngre och jag kan lĂ€gga ytterligare ett bra pass i min ryggsĂ€ck.  600+400+600+400 meter. Tipp tipp tapp.  Aningen snabbare lopp denna gĂ„ngen. Lite mer smĂ€rta i benen. Lite mer arg pĂ„ Agne. Som för övrigt vĂ€nde kinden mot mig nĂ€r jag var klar: "HĂ€r, slĂ„ om du vill". Haha, aldrig. Men en vacker dag kanske jag bara mĂ„ste...?  Vad sĂ€ger du? Inte om att slĂ„ Agne pĂ„ kĂ€ften, utan om dagen?  Ska vi sĂ€tta igĂ„ng?  Jag tror det. Kaffe och frukost - hĂ€r kommer jaaaag.  Pussar ❀

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.