Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tĂ€nker instinktivt att jag mĂ„ste ha försovit mig och fĂ„r den dĂ€r kĂ€nslan av kyla och stress i kroppen som du sĂ€kert kĂ€nner igen. Kollar pĂ„ klockan och ser att den inte ens Ă€r 05:00.  Jag kan inte somna om.  SĂ„ jag gör en het kopp kaffe, fyller pĂ„ en skvĂ€tt med mjölk och sĂ€tter mig hĂ€r hos dig.  Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt glad och varm efter din respons pĂ„ mitt senaste inlĂ€gg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du Ă€r hĂ€r.  NĂ€r jag lĂ€ste kommentarerna blev jag bara lycklig ❀ Oavsett vad som hĂ€nder omkring mig, sĂ„ vet jag att jag har min armĂ© hĂ€r inne. Min bomullsliknande bĂ€dd av kĂ€rlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hĂ€mta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen dĂ„ och dĂ„.  SĂ„ tack för att du ger mig den hĂ€r platsen.  Solen stiger över VĂ€xjö och luften Ă€r frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stĂ€nga mina fönster igĂ„r. Det Ă€r kyligt i precis hela lĂ€genheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har slĂ€ppt ut min instĂ€ngda stress och jag har trĂ€nat bra. Jag har biffat pĂ„ mig i styrkan - coach Agne sa till och med igĂ„r: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han mĂ„ste ju ha vetat vad han gjorde nĂ€r han la pĂ„ mig all den hĂ€r styrketrĂ€ningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nĂ€stan alltid som jag blir tillsagd nĂ€r jag litar pĂ„ nĂ„gon. Det Ă€r en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  NĂ€r jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fĂ„tt som uppgift. Jag ska klappa mig sjĂ€lv pĂ„ axeln Ă€ndĂ„, berĂ€tta att jag har blivit sĂ„ vĂ€ldigt bra pĂ„ att lita till mig sjĂ€lv ocksĂ„. Och pĂ„ min egen kĂ€nsla.  NĂ€r jag behöver vila sĂ„ vet jag det. SĂ„ lĂ„ngt kommen Ă€r jag. Och dĂ„ Ă€r jag inte gravid nej.  Nu vill jag berĂ€tta om nĂ„got pĂ„ riktigt roligt!  Du som följer mig pĂ„ instagram har sĂ„klart redan sett; jag Ă€r alltid sist pĂ„ bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio Ă€r utbytt mot den hĂ€r Ă€lsklingen. En stĂ„tlig Ford KUGA!  Jag hĂ€mtade henne pĂ„ RĂ„bergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var sĂ„ pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lĂ€mnade Rio pĂ„ parkeringen utanför sĂ„ tittade jag pĂ„ henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdĂ„.  Det Ă€r kanske svĂ„rt att förstĂ„. Jag menar, det Ă€r plĂ„t och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar fĂ„r stora affektionsvĂ€rden.  Mina bilar blir sĂ„ mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mĂ„l och det jag tror pĂ„.  Det blir ocksĂ„ mitt varumĂ€rke, min hjĂ€lp under mĂ„nga Ă„r till alla mina trĂ€ningspass och tĂ€vlingar.  DĂ€rför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har ocksĂ„ bytt namnet pĂ„ hemsidan. Du som Ă€r uppmĂ€rksam har sĂ€kert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❀ Som jag sa sĂ„ blev det ingen ordlek den hĂ€r gĂ„ngen. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta nĂ„got som jag kĂ€nde passade.  IstĂ€llet fastnade jag för en mening som innehĂ„ller sĂ„ mycket mer.  You rise above it all stĂ„r för sĂ„ mycket inom mig.  Det stĂ„r för vilja, hĂ€ngivenhet och pannben. Det stĂ„r för att orka lite till, hitta utvĂ€gar och att hĂ€rda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen stĂ„r för den grundlĂ€ggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och mĂ„nga av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jĂ€vligt det Ă€n kĂ€nns, hur ledsen jag Ă€n blir, hur knĂ€ckt och stjĂ€lpt jag Ă€n kĂ€nner mig; sĂ„ viskar nĂ„got alltid i bakhuvudet pĂ„ mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det dĂ€r". Du vet att pappa har lĂ€rt mig det. Och jag har mĂ„nga gĂ„nger tĂ€nkt: men kan han sĂ€ga nĂ„got annat?! Kan han ge mig ett bĂ€ttre rĂ„d? SĂ€ger han sĂ„ för att han Ă€r för lat för att komma pĂ„ nĂ„got bĂ€ttre eller?  Men pappa Ă€r inte dum. Han kanske vet att upprepning Ă€r ett bra sĂ€tt att prĂ€nta in nĂ„got pĂ„? För det har satt sig, och Ă€ven om jag inte alltid tror pĂ„ det fullt ut, sĂ„ finns det dĂ€r. Och det hjĂ€lper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" dĂ„?  Jo. SĂ„hĂ€r Ă€r det.  "Allt blir bra" Ă€r en fin mening. Och det Ă€r ett bra sĂ€tt för en förĂ€lder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfĂ€llet, men det gör mig ocksĂ„ passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det Ă€r DU som reser dig. Det Ă€r du som tar smĂ€llen och det Ă€r du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror pĂ„ oss mĂ€nniskor. Jag tror pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga och pĂ„ att vi bĂ€r oĂ€ndliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan Ă„stadkomma nĂ€r vi har viljan. Och jag vet att vi hĂ€rdar ut nĂ€r vi mĂ„ste.  NĂ„gra sĂ€ger att vissa Ă€r av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte Ă€r lĂ€mpad".  Vilket jĂ€vla skitsnack.  En mĂ€nniska KAN. Det handlar bara om att vi ska lĂ€ra oss. Och för det behövs det ibland lite hjĂ€lp utifrĂ„n, frĂ„n mĂ€nniskor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar nĂ„gra fall ner pĂ„ knĂ€... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all stĂ„r för min tro pĂ„ dig, pĂ„ mig sjĂ€lv och pĂ„ vĂ„rt fantastiska psyke.  Det stĂ„r för min tro pĂ„ att vi kan vĂ€nda vĂ„r nuvarande situation, vi kan göra bĂ€ttre om det Ă€r vĂ„rt mĂ„l, vi kan tĂ€nka annorlunda om vi behöver.  Vi Ă€r fantastiska! Vi Ă€r formbara och vi har allt vi behöver högst upp pĂ„ kroppen.  Vi Ă€r tĂ„liga, vi Ă€r stĂ„tliga varelser och vi kan stĂ„ pall för mycket mer Ă€n vad vi ibland tror.  Av just dom hĂ€r anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser nĂ€r jag ser min bil vĂ€ntandes pĂ„ parkeringen för att ta mig till mitt nĂ€sta trĂ€ningspass. Det Ă€r som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihĂ„g det ❀  Kram och kĂ€rlek, Nadja 

JaG KÀNDe EN KNöL.

Mellanlandning.  Det Ă€r onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen.  Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan kĂ€nna stressen i mellangĂ€rdet... men jag tĂ€nkte komma in hit och fĂ„nga upp lite av din goa energi innan jag fortsĂ€tter.  Jag vill berĂ€tta om det dĂ€r som jag inte ville sĂ€ga nĂ„got om tidigare. För ungefĂ€r tvĂ„ mĂ„nader sedan sĂ„ hittade jag en knöl i mitt högra bröst.  Och jag vet vad du tĂ€nker - det som alla lĂ€kare ocksĂ„ tĂ€nkte - men hon har ju inga bröst!  Haha, som jag har skĂ€mtat om det hĂ€r med min mamma och syster under pĂ„gĂ„ende process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor.  SĂ„ gjorde vi Ă€ven nu. Även om jag mĂ€rkte pĂ„ mamma att hon visade mer vrede denna gĂ„ngen. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvĂ„r sedan och hon tjatade pĂ„ mig, med en förbannad ton, om att ringa och pĂ„skynda allting.  Hon hetsade upp sig och sa: "du Ă€r ju för fan inte ens friskförklarad Ă€nnu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!"  Jag mĂ€rkte pĂ„ mig sjĂ€lv att jag gillade att det drog ut pĂ„ tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gĂ„ngen. Jag började förbereda mig mentalt pĂ„ alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna fĂ„ tĂ€vla den hĂ€r sĂ€songen om dom skulle sĂ€ga "bröstcancer".  Jag hade tĂ€nkt frĂ„ga om hur allvarligt det var, jag hade tĂ€nkt be dom att vĂ€nta med min behandling, jag hade tĂ€nkt fĂ„ köra min sista sĂ€song.  Jag upptĂ€ckte knölen nĂ€r jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var dĂ€r helt plötsligt. HĂ„rd, konstig, pĂ„ bakre delen av bröstet.  Jag tĂ€nkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte fĂ„ bröstcancer ocksĂ„. Och inte nu. Inte nu nĂ€r sĂ„ mycket redan Ă€r genomgĂ„tt.  Jag berĂ€ttade för mamma och hon fick kĂ€nna pĂ„ den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne sĂ„ allvarlig som nĂ€r hon sa: "du kollar upp det dĂ€r... nu".  Min bĂ€sta vĂ€n Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle fĂ„ en tid för mammografi, ultraljud och punktion.  Mina nĂ€rmsta har vetat om det hĂ€r, men jag kĂ€nde att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara nĂ„got.  Jag Ă„kte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och Ă€ndĂ„ sĂ„ likt.  Korridoren sĂ„g ut ungefĂ€r som pĂ„ Karolinska och jag kunde kĂ€nna igen doften.  Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade.  "HĂ€r gĂ„r jag. Igen. Mot nĂ„got som kanske blir rond tvĂ„. Hur kommer jag att hantera det en andra gĂ„ng? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebĂ€r. Jag vet hur det kĂ€nns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att kĂ€nna samma hopp? Jag bara spekulerar.  Jag mĂ„ste sluta spekulera.  Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag sĂ€ga till Agne? Vad ska jag sĂ€ga till mina sponsorer? Vad ska jag sĂ€ga till mamma?  TĂ€nk att jag gĂ„r hĂ€r helt ensam och ingen vet vad jag gĂ„r emot. Jag kom in genom dom dĂ€r svĂ€ngdörrarna och jag kommer att gĂ„ ut igenom dom igen om nĂ„gra timmar och allting i vĂ€rlden kommer att vara som vanligt. Man Ă€r sĂ„ liten pĂ„ denna jord.  Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför gĂ„r jag hĂ€r?  Men det Ă€r sĂ€kert ingenting. Jag Ă€r ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det Ă€r jag.  Och knölen har ju blivit mindre. Visst Ă€ndrar den i storlek hela tiden? Det Ă€r sĂ€kert ingenting. Jag Ă€r sĂ„ löjlig. Och hĂ€r gĂ„r jag och tar upp tid för lĂ€kare och andra som Ă€r sjuka, pĂ„ riktigt. Vad gör jag ens hĂ€r?  Vem ska jag ringa efterĂ„t? Vem blir den första? Jag Ă€r helt ensam i en stad jag inte kĂ€nner. Vem kommer och kramar mig?  Ska jag ens ringa nĂ„gon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hĂ„lla mig till den?  Jag har ju tĂ€nkt att jag ska ta tid för mig sjĂ€lv efterĂ„t. Jag ska gĂ„ ner till vattnet, plugga in musik i öronen och svĂ€va ivĂ€g i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först.  Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efterĂ„t. Hon propsade pĂ„ det. Men jag har ju faktiskt förberett henne pĂ„ att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon mĂ„ste förstĂ„. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela slĂ€kten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och sĂ€ga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? SĂ€ga att allt Ă€r bra, för att vinna lite tid?  Nej. SĂ„dĂ€r kan man ju inte göra. Och förresten sĂ„ vet jag inte vad det hĂ€r Ă€r. Jag bara spekulerar". Jag hade en klump i halsen nĂ€r jag satte mig i vĂ€ntrummet pĂ„ VĂ€xjö Lasarett.  Jag var SÅ mycket tuffare förra gĂ„ngen. Jag var sĂ„ mycket lugnare. Jag minns inte att jag var sĂ„hĂ€r nojjig.  NĂ€r lĂ€karen ropar mitt namn gĂ„r jag in. Ett grĂ„tt rum. Men en varm hand möter min i ett handslag.  Jag tĂ€nker hela tiden: "dom kommer inte att hitta nĂ„got, dom kommer inte att hitta nĂ„got... och varför i helvete Ă€r jag ensam hĂ€r?!" Mina undersökningar gĂ„r snabbt och lĂ€karen som gör mitt ultraljud berĂ€ttar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag Ă€r inte friskförklarad Ă€nnu.  "Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tĂ€nka innan lĂ€karen sĂ€ger att hon inte ser nĂ„gonting som Ă€r onormalt.  Hon förklarar att körtlarna Ă€r aningen förstorade men att det inte Ă€r nĂ„gon fara. Dom ser friska ut och sĂ„ förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar pĂ„ hennes skĂ€rm men Ă€r helt avdomnad.  Jag blir inte ens glad.  TvĂ„ mĂ„nader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, sĂ€ger tack, rusar ut och pĂ„minner mig sjĂ€lv om igen om att jag borde skĂ€mmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel!  JĂ€vla mamma att pressa mig att gĂ„ och kolla mig.  Jag ringde inget samtal nĂ€r jag kom ut. Jag andades den friska luften istĂ€llet. TĂ€nkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. MĂ€nniskor pĂ„ vĂ€g till sina egna Ă€renden, fĂ„glar pĂ„ bĂ€nken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning.  Jag satte mig i Rio och började grĂ„ta. Jag tĂ€nkte att det borde vara av lĂ€ttnad men jag kĂ€nde det inte.  Jag kĂ€nde mig bara tom. Och besviken pĂ„ mig sjĂ€lv för att jag hade varit sĂ„ orolig och rĂ€dd dĂ€r inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1.  Jag satte pĂ„ musiken i bilen och jag kollade pĂ„ min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom hĂ„ller ihop och dom har lyssnat pĂ„ mig" tĂ€nkte jag medan jag skickade ivĂ€g ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!"  Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jĂ€vla lĂ€ttnad!".  Jag Ă„kte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mĂ€ngder av den. Kissade pĂ„ stationen, kollade pĂ„ systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan.  Hon svarade sĂ„ att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen pĂ„ rösten avslöjade henne.  Hon lĂ€t chockad nĂ€r jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skĂ€mdes Ă„terigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gĂ„ttt pĂ„ det om jag hade kört den.  Hon kĂ€nner mig. Och nĂ€r jag trĂ€ffade henne efterĂ„t sa hon att jag hade varit tyst orovĂ€ckande lĂ€nge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag sjĂ€lv minns.  Jag hade sĂ€kert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig.  SĂ„, nu sitter jag hĂ€r. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsĂ€tter att rusa pĂ„. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden vĂ€ntar inte pĂ„ nĂ„gon..." och jag kĂ€nner det Ă€nnu mer tydligt just idag.  Ingenting vĂ€ntar. Vi behöver bara Ă€lska dom vi Ă€lskar, vara nĂ€rvarande, ge varandra vĂ€rme och lyfta varandra.  Och jag bara spekulerar. SĂ„ som jag alltid gör.  Var rĂ€dd om dig ❀ Kram, Nadja 

Nu JĂ€KLaR.

MĂ„ndagspuss!  Och hej sĂ„klart.  En intensiv vecka har tagit sin början och nu hĂ„ller jag i mig.  Vi börjar med nyheternas nyhet: BILEN! Jag var pĂ„ RĂ„bergs Bil tidigare idag för att kika pĂ„ skönheten som ska tuffa runt mig till och frĂ„n trĂ€ningspassen mina sista idrottsĂ„r.  En frĂ€sch, kraftfull och elegant KUGA ska rulla under min kropp.  Det kĂ€nns vemodigt att sĂ€ga hejdĂ„ till Rio. Jag hade en klump i magen varje steg in mot RĂ„bergs dörrar, men det slĂ€ppte nĂ€r jag vĂ€l fick sĂ€tta mig i min nya kompis.  Jag har verkligen kĂ€nt att Rio (en Ford ST) har varit SÅ mycket jag. Den har stĂ„tt för det dĂ€r pigga, snabba och envisa i mig. Och namnet - min revansch... jag Ă€lskade det namnet!  Och Ă€ven om det inte blev OS i Rio sĂ„ fick jag min revansch.  Jag har fĂ„tt tĂ€vla igen, jag har trĂ€nat upp mig frĂ„n botten igen och jag har tagit mig tillbaka.  DĂ€rför Ă€r det nu dags för nĂ„got nytt.  Och som du vet sĂ„ kommer vĂ„rt nya namn att presenteras samtidigt som bilen lanseras.  Det Ă€r ingen ordlek denna gĂ„ngen. Det Ă€r mer en mening som jag har burit i bakhuvudet ett tag och som jag kĂ€nner ger mig energi och styrka.  Det Ă€r en mening jag kan stĂ„ för fullt ut som jag kĂ€nner stĂ„r för nĂ„gonting vi alltid ska komma ihĂ„g i livet.  Jag lĂ€ngtar till jag fĂ„r presentera det för dig.  Om du vill och vĂ„gar sĂ„ fĂ„r du gĂ€rna gissa!  Har du rĂ€tt sĂ„ kommer jag inte att sĂ€ga det, men du kommer att veta sen nĂ€r jag slĂ„r upp portarna till vĂ„rt nya hem ❀ Det Ă€r alltid roligt att ha rĂ€tt.  Imorgon Ă€r det tisdag - som om du inte visste det - och jag ska ivĂ€g pĂ„ nĂ„got som jag gĂ€rna vill dela med mig av till dig om nĂ„gon dag eller tvĂ„. SĂ„ skit i tisdagen nu.  PĂ„ onsdag fĂ„r jag mellanlanda en stund, trĂ€na ifred och bara vara innan torsdagen bjuder pĂ„ en rolig grej!  Tillsammans med sjukt sköna brudarna Elin och Alma ska jag hĂ„lla i ett trĂ€ningspass i VĂ€xjö!  Tjejerna gĂ„r andra Ă„ret pĂ„ ProCivitas gymnasium och har under Ă„ret drivit UF-företaget TrĂ€ningsglĂ€dje UF.  Dom vill fĂ„ igĂ„ng mĂ€nniskor, vill att vi ska röra pĂ„ oss lekfullt och enkelt och pĂ„ torsdag har dom dessutom sett till att alla pengar gĂ„r direkt till Lekterapin pĂ„ VĂ€xjö Lasarett! ❀ SĂ„, sjĂ€lvklart hoppas jag pĂ„ att se dig dĂ€r. Svettandes med mig. Passet Ă€r anpassat för alla. Det Ă€r den egna kroppen som gĂ€ller och du gör vad du kan med det du har.  Kan du inte komma men kĂ€nner att du Ă€ndĂ„ vill bidra till insamlingen sĂ„ kan du swisha tjejernas insamlingskonto - tel: 1231882950.  Vad sĂ€ger du? Kommer du? VĂ„gar du? Ska vi kramas?  Men jaaaaaaaaaaa!  SĂ„. DĂ€r somnade mina fingrar.  Bloggtiden för mig Ă€r slut. Jag har skaffat mig deadlines. Annars blir jag sittande med milslĂ„nga texter som folk rullar ögonen över och gĂ€spar till.  Vill inte vara med om detta.  SĂ„ nu: sov gott. Ladda för torsdag och skicka hit en slĂ€ngpuss! 

INNaN JaG DRaR.

God lunch vapendragare dĂ€r, VĂ€skan Ă€r packad, trĂ€ningsprogrammen Ă€r skrivna och om nĂ„gra timmar kommer min taxi för att köra mig mot Arlanda.  Jag vaknade med lite halsont idag och kĂ€nslan av panik kröp pĂ„ mig. Jag har INTE tid att bli sjuk nu.  Men Ă„ andra sidan sĂ„ sprang jag grymma intervaller i förrgĂ„r och kroppen brukar alltid reagera pĂ„ det.  Jag har Ă„terigen satt Agne-Nadja-pers i styrkan och jag har sprungit mina 3 km snabbare Ă€n tidigare och nu ser jag fram emot att fĂ„ ut min nyvunna kraft i grenarna. Det Ă€r Ă€ndĂ„ det som rĂ€knas.  Stark Ă€r roligt att vara, men det Ă€r friidrott jag hĂ„ller pĂ„ med.  Det Ă€r teknik och kĂ€nsla som ska samstĂ€mmas. Rytm och timing och explosivitet vid precis rĂ€tt tillfĂ€lle.  I Barcelona kommer jag att trĂ€na intervaller och hoppstyrka tillsammans med ATEA. Passen Ă€r uppbyggda sĂ„ som jag brukar köra dom och det ska bli roligt att se vad mina atleter dĂ€r mĂ€ktar med.  Jag har kameran med mig och kommer att fota sĂ„ mycket jag bara kan och hinner med.  Med mig pĂ„ resan har jag ocksĂ„ mina nya favorittassar: Ascoola seglarskor frĂ„n Qlar Kommunikation!  Jag Ă€r ju lite smĂ„tt galen i skor och den sidan kan ingen hejda mig frĂ„n att leva ut.  Att Barcelona sedan Ă€r den shoppingtokiges stad behöver vi inte gĂ„ in nĂ€rmre pĂ„...  Jag har inte alls mycket att sĂ€ga idag, jag ville mest kika in och sĂ€ga hej. Och önska dig en bra dag. Och sĂ€ga att jag tycker att du ska unna dig din favoritdryck i solen under dagen ❀ Vilken min blir vet du ju... SKÅL! 

DeN DĂ€R KĂ€NSLaN.

VĂ€nnen dĂ€r, En halvbrun Casadei sitter hĂ€r och tĂ€nker pĂ„ dig. Jag har varit pĂ„ lĂ€ger i Torremolinos med mitt trĂ€ningsgĂ€ng och jag Ă€r sĂ„ glad och vĂ€ltrĂ€nad.  Jag blir bĂ€ttre och starkare, snabbare och smidigare för varje dag. Jag tror att jag sa det i mitt senaste inlĂ€gg ocksĂ„ men jag bara mĂ„ste fĂ„ sĂ€ga det igen!  För jag blir sĂ„ fantastiskt motiverad nĂ€r det hĂ€r flytet infinner sig... Det var nog fyra Ă„r sedan sist. Fyra Ă„r sedan jag kĂ€nde hur allting gick uppĂ„t istĂ€llet för det dĂ€r plana som man som idrottare mĂ„nga gĂ„nger behöver fighta sig igenom.  Det Ă€r aldrig roligt att stanna för lĂ€nge pĂ„ en och samma nivĂ„, men nödvĂ€ndigt för att kroppen ska klara av steget efter.  Vi har haft underbara dagar tillsammans i Spanien jag och gĂ€nget. Vi har lĂ€rt kĂ€nna varandra bĂ€ttre och vi har skrattat massor. Och trĂ€ffat nya vĂ€nner.  Jag och Moa (som springer hĂ€ck och hoppar lĂ€ngd) pratade om att livet pĂ„ lĂ€ger Ă€r sĂ„ avslappnat och bra. Det Ă€r bra för att man Ă€ter, sover, leker, trĂ€nar, trĂ€nar, trĂ€nar och mellan passen tĂ€nker pĂ„ annat Ă€n trĂ€ning.  Det Ă€r sĂ„ viktigt för systemet att man fĂ„r logga ut och koppla bort ibland. Att tĂ€nka trĂ€ning 24/7 Ă€r ingenting jag tror pĂ„. Det finns dom som gör det, och jag har testat men fick inte önskat resultat.  Mina bĂ€sta resultat har alltid kommit nĂ€r jag har mĂ„tt som bĂ€st vid sidan om trĂ€ningen. NĂ€r jag har haft nĂ€ra till skratt, bra relationer och viktigt stöd frĂ„n familj och vĂ€nner.  NĂ€r Ă€r du ditt bĂ€sta jag? Har du tĂ€nkt pĂ„ det nĂ„gon gĂ„ng?  NĂ€r har du kunnat prestera under press? NĂ€r skakar du av dig misslyckanden snabbast och försöker igen? Vid vilka tillfĂ€llen har du som starkast plöjt dig igenom dina motgĂ„ngar?  Jag minns att jag innan Finnkampen 2012, dĂ€r jag ocksĂ„ satte personligt rekord i lĂ€ngd (6.33) tĂ€nkte pĂ„ min syster Giselas skratt innan hoppet.  Jag hörde hennes röst och sĂ„g hennes lyckliga ansikte framför mig och kĂ€nde mig sĂ„ stark.  Humor och glĂ€dje har en enorm kraft!  Humor ger oss ocksĂ„ en chans att se krĂ€vande situationer som lite mer lĂ€ttsamma.  HĂ„ller du med mig? ❀ Jag Ă€r hemma i Stockholm en snabbis idag. Jag behöver hĂ€mta ut mitt nya pass som kommit till Solna för att sedan Ă„ka vidare pĂ„ nĂ€sta uppdrag:  Barcelona med min huvudpartner ATEA!  Jag ska trĂ€na skiten ur dom i fem dagar och jag hoppas att dom kommer att uppskatta min hest skrikande röst genom tuffa intervaller och hoppstyrkepass.  Efter det Ă„ker jag tillbaka till VĂ€xjö igen för att börja förbereda mig inför tĂ€vlingsdebut...  Jag Ă€r SÅ taggad och förvĂ€ntansfull. Hoppas att du Ă€r det ocksĂ„.  Puss pĂ„ nosen och ha Glad Valborg i efterskott ❀

OjDĂ„.

NĂ€men, det Ă€r visst nĂ„n som Ă€r tillbaka!  Det Ă€r sant som det stĂ„r och det Ă€r ocksĂ„ en mening frĂ„n en av Lars WinnerbĂ€cks sĂ„nger. SĂ„klart. Jag kĂ€nde att jag ville göra min entrĂ© med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lĂ€r vi vara oense om. Och jag Ă€r nog pĂ„ din sida nĂ€r jag tĂ€nker efter. Du mĂ€rker att jag Ă€r pĂ„ ett lustigt humör idag va?  Jag kĂ€nner mig busig nĂ€r vi inte har setts pĂ„ lĂ€nge. NĂ€stan som om det vore en liten nyförĂ€lskelse.  Vad har hĂ€nt hĂ€r dĂ„? Börja du! Jag gissar att du kommer att berĂ€tta en massa skoj, en del ledsamma saker och nĂ„gra spĂ€nnande.  Till "mamman" vill jag gĂ€rna börja med att skicka ett hjĂ€rta ❀ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berĂ€tta att jag har förelĂ€st för KHK i Karlskrona - pĂ„ ENGELSKA! Min första förelĂ€sning nĂ„gonsin pĂ„ detta sprĂ„k som jag egentligen inte alls behĂ€rskar.  Men jag hade min suverĂ€na vĂ€n Alex till min hjĂ€lp och i tvĂ„ dagar satt vi inlĂ„sta och skrev ner hela förelĂ€sningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstĂ„ alla dessa fackord som jag knappt ens förstĂ„r pĂ„ svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag Ă€r jĂ€ttenöjd och stolt över mig sjĂ€lv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke pĂ„ att hon har börjat sticka sĂ„ kanske hon inte brydde sig.  NĂ€r jag gick in i min egen vĂ€rld satt hon dĂ€r i soffan och jobbade med nĂ„got mörklila garn som ska bli en halsduk.  SĂ„ mysigt. Trots allt.  Och jag Ă€r sĂ„ lyckligt lottad som har hittat min vĂ€n i livet.  Förutom plugg och förelĂ€sning sĂ„ har trĂ€ning stĂ„tt pĂ„ schemat. Och sĂ„ bra det har gĂ„tt!  Jag Ă€r stark men Ă€ndĂ„ lĂ€tt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers nĂ„gonsin efter cancern!  Jag mĂ€rkte direkt av min nyvunna styrka under lĂ€ngdpasset nĂ„gra dagar senare: för det gick sĂ„ bra.  DĂ€remot fick jag sota för det nĂ„gra dagar senare för kroppen Ă€r inte riktigt van nĂ€r jag höjer nivĂ„n pĂ„ det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass nĂ„gra dagar efterĂ„t. Ingenting nytt alltsĂ„. Du har sĂ€kert ocksĂ„ börjat se mönster och smĂ„ tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli trĂ€nare sjĂ€lv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill trĂ€na en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bĂ€sta! Nadjas blogg!"  Ha, Ă€ndĂ„ en söt tanke.  NĂ€, nu ska jag göra lite nytta i det hĂ€r livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. PĂ„ mĂ„ndag sticker jag pĂ„ lĂ€ger igen 😉 

SĂ„ ViLL jaG BLi.

Hej du fina, Vi behöver prata om en sak. IgĂ„r kvĂ€ll satt jag i bilen pĂ„ vĂ€g till trĂ€ningen och fick ett besked som Ă€ndrar min livssituation oerhört.  Till det bĂ€ttre. Till det lugnare. Till det tryggare.  Och anledningen till att jag lĂ„ter sĂ„ mystisk Ă€r för att det var helt oförberett och det Ă€r ingenting som heller kommer att bli officiellt.  Och eftersom det Ă€r en anonym utstrĂ€ckt hand sĂ„ vill jag passa pĂ„ att tacka hĂ€r. För personerna vet vilka dom Ă€r.  TĂ€nk att det finns mĂ€nniskor dĂ€r ute, som helt spontant vill hjĂ€lpa en annan mĂ€nniska? Bara för att. Bara för att "dom sjĂ€lva vet hur det Ă€r att ha det tufft".  Bara för att "det Ă€r sĂ„ man gör, man ska alltid vara ödmjuk".  Jag började sĂ„klart lipa. Jag har svĂ„rt att hantera kĂ€nslor som uppkommer nĂ€r mĂ€nniskor visar sina stora hjĂ€rtan.  Det fĂ„r mig ocksĂ„ att tĂ€nka pĂ„ vad jag gör för andra mĂ€nniskor: kan jag göra mer? PĂ„ vilket sĂ€tt kan jag glĂ€dja nĂ„gon annan?  SĂ„ det dĂ€r man lĂ€ser om ibland; att vĂ€nlighet föder vĂ€nlighet, kĂ€nner jag stĂ€mmer bra in pĂ„ mig. FĂ„r du ocksĂ„ den kĂ€nslan nĂ€r nĂ„gon ser dig, tror pĂ„ dig, hjĂ€lper dig?  Jag kan sĂ„klart kĂ€nna den kĂ€nslan och handla vĂ€nligt Ă€ven om jag nu inte blir sedd pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet, men jag tycker att det Ă€r en vĂ€ckarklocka.  Jag vill egentligen bara sĂ€ga tack ❀ Jag Ă€r övervĂ€ldigad, varm i hjĂ€rtat och blandar min tacksamhet med trĂ€ningsvĂ€rk... För efter det dĂ€r samtalet igĂ„r sĂ„ trĂ€nade jag Ă€n mer som en galning. Jag kĂ€nde mig sĂ„ enormt energisk och lustfylld och jag hade mer stuns i kroppen Ă€n pĂ„ tidigare styrkepass.  Jag körde benböj, enbensbenböj och utfallssteg och en massa övningar för överkroppen. Vid 21-tiden ringer coach och jag svarar: "Nadja mitt i trĂ€ningen..." Han sĂ€ger: "ja, jag ser det!" Jag visste att jag var ensam pĂ„ HPC sĂ„ jag undrade vad fasen han pratade om och det visade sig att för sĂ€kerhetens skull sĂ„ har dom ansvariga en kamera pĂ„ gymmet fredagar till söndagar.  Coach kunde alltsĂ„ se mig och jag passade pĂ„ att be om att han skulle skriva sms om han sĂ„g nĂ„gra detaljer i tekniken som behövde förbĂ€ttras.  Efter varje trĂ€ningspass skriver jag alltid en kort kommentar till mig sjĂ€lv - om hur det har gĂ„tt, hur energinivĂ„n har varit, hur dom mentala tankegĂ„ngarna har förflutit och om det Ă€r nĂ„got jag behöver jobba pĂ„ till nĂ€sta pass.  Efter detta passet skrev jag bara: "ASBRA!".  Och en stor fet smiley. Fanns inte sĂ„ mycket annat att sĂ€ga.  Jag skulle ha kört vĂ„rens första höjdpass idag. Men eftersom jag var sliten idag efter passet igĂ„r, sĂ„ fick jag bara lĂ„ngjogga och köra stretch. Det gör ingenting, för jag lyckades blinka till mig att fĂ„ hoppa höjd imorgon istĂ€llet. SĂ„, sĂ„ kommer det att bli.  Segrar kan komma i olika former och jag Ă€lskar dom trots att dom ibland Ă€r smĂ„.  Nu tar vi lördagskvĂ€ll tycker jag.  BerĂ€tta gĂ€rna hur du mĂ„r, det var sĂ„ lĂ€ngesedan jag hörde av dig ❀ Puss och kram frĂ„n en glad.

Du HaR iNGeN aNiNG.

Heeej frĂ„n ett litet bakelsemonster ❀ Jag Ă€r Ă€ntligen hemma i VĂ€xjö igen. Det har varit en lĂ„ng resa och det Ă€r alltid hĂ€rligt att fĂ„ komma hem till sin egen sĂ€ng Ă€ven om det Ă€r fantastiskt att vara utomlands.  Min sĂ€ng Ă€r den bĂ€sta.  Och idag ska jag fĂ„ trĂ€ffa min coach Agne igen. Det var ett tag sedan jag sĂ„g honom nu. Jag tror att han kommer att bli glad över att se hur min muskelmassa har vĂ€xt till sig.  Jag ser fram emot en trĂ€ningsperiod hĂ€r nere nu. Mina trĂ€ningskompisar har haft en veckas vila och Ă€r sĂ€kert hur redo som helst för att köra igĂ„ng. Och dom spar aldrig pĂ„ nĂ„got krut. SĂ„ jag kommer att fĂ„ kĂ€mpa hĂ„rt för att hĂ„lla jĂ€mna steg.  Jag har trĂ€nat mycket styrka i en period nu och det kĂ€nns. Jag kĂ€nner mig tyngre i kroppen men ocksĂ„ mer sammansatt. Mer hel.  Jag mĂ€rkte av styrkan nĂ€r jag hoppade lĂ€ngd pĂ„ Bosön. Visserligen bara med nĂ„gra fĂ„ steg, men Ă€ndĂ„. Jag kĂ€nde att spĂ€nsten lĂ„g dĂ€r nĂ„gonstans och vĂ€ntade pĂ„ mig.  Den kommer sen nĂ€r vi börjar lĂ€tta pĂ„ allting... det ska bli sĂ„ otroligt roligt att se vad som kan komma frĂ„n den hĂ€r kroppen.  Jag kĂ€nner mig helt tom inombords nĂ€r det gĂ€ller förvĂ€ntningar. KĂ€nner mig som ett blankt blad.  Jag har varit sĂ„ trött pĂ„ att kĂ€mpa, sĂ„ ofantligt less pĂ„ motvindar, sĂ„ trött pĂ„ att uppbringa entusiasm inför varje litet förvĂ€ntat framsteg att jag till slut har slĂ€ppt det. Det fĂ„r liksom lite bli som det blir.  Inte sĂ„ att jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har lagt mig ner för rĂ€kning. Inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt gett upp nĂ„got.  Men jag Ă€r försiktig med vad jag delar med mig av till andra. Dom bilder jag har i mitt huvud och det jag skulle vara nöjd med att prestera vet bara jag. Och det kĂ€nns bra sĂ„.  Det kĂ€nns som om att jag behĂ„ller mer energi pĂ„ det sĂ€ttet.  Den hĂ€r resan, fram till idag, har varit sĂ„ vĂ€ldigt mĂ€rklig. FrĂ„n dom mörkaste dalar till smĂ„ kullar dĂ€r jag bara har kunnat ana solstrimmorna. Aldrig nĂ„gra höga toppar med vackra vyer. Tidigare i livet har jag kunnat uthĂ€rda djupa dalar mycket tack vare att jag fick belöning snabbt i form av det dĂ€r höga.  Dom hĂ€r senaste tvĂ„ Ă„ren av Ă„terhĂ€mtning frĂ„n cancern har varit mer plana. GrĂ„a. Jag har fĂ„tt sĂ€nka min acceptans överallt. Jag har fĂ„tt bli lycklig över sĂ„dant som jag skulle tagit för givet tidigare.  Jag har fĂ„tt bli mindre krĂ€sen.  Det har varit sĂ„ mycket 90% uthĂ€rda och 10% lyckorus och tillfredsstĂ€llelse.  Jag vet att mĂ„nga Ă€r trötta pĂ„ mitt tjat. Men jag vet ocksĂ„ att inte mĂ„nga har gĂ„tt min resa.  DĂ€rför skiter jag i Ă„sikterna om tjatet nu Ă€ven om jag tog illa upp i början. Jag ville ha mer förstĂ„else. Jag tyckte att det var elakt att ha en Ă„sikt om hur snabbt jag borde komma tillbaka efter avsliten hĂ€lsena och cancer.  Jag kunde irritera mig pĂ„ att mĂ€nniskor trodde att allting var sĂ„ enkelt. Än idag kan det störa mig. Men dĂ„ har jag den hĂ€r insikten: det finns ingen dĂ€r ute, vad jag vet, som bĂ€r samma ryggsĂ€ck som jag. Och sĂ„ lĂ€nge det inte finns, sĂ„ kan ingen heller sĂ€ga nĂ„got om det.  Ingen annan har heller referensramar. Ingen annan vet heller hur lĂ„ng tid det bör ta. Det kanske tar ett Ă„r, tvĂ„ Ă„r... eller sĂ„ tar det all tid och gĂ„r inte alls.  Vem vet?  SĂ„ kan du tĂ€nka nĂ€r du gĂ„r igenom nĂ„got svĂ„rt som andra har Ă„sikter om: ingen annan har faktiskt en jĂ€vla aning. Aning om dina omstĂ€ndigheter, dina kĂ€nslor, dina reaktioner, ditt sĂ€tt att ta dig framĂ„t. Och sĂ„ lĂ€nge ingen annan heller har kopierat ditt liv och dina försök RAKT AV - ja, dĂ„ kan dom heller inte sĂ€ga nĂ„gonting.  Du har all rĂ€tt att tycka att det Ă€r slitsamt, ett helvete, kanske till och med omöjligt; men Ă€ndĂ„ ha viljan att försöka.  Du har rĂ€tt till allt det dĂ€r. Jag vet att jag ibland sjĂ€lv har sneglat pĂ„ andra mĂ€nniskor och tĂ€nkt: men vad hĂ„ller han/hon pĂ„ med? Hur svĂ„rt ska det vara?  Men av min resa sĂ„ har jag lĂ€rt mig att det inte Ă€r sjysst att tĂ€nka sĂ„. Eller ens givande. Det Ă€r rent av bara idiotiskt. Och jag har fĂ„tt tĂ€nka om.  Jag vet inte vad mĂ€nniskan jag precis kritiserar i mitt inre faktiskt gĂ„r igenom. Jag har inte hela bilden. Jag ser inte in bakom kulisserna. Jag Ă€r bara en medmĂ€nniska som Ă€r snabb att dömma.  Och varje gĂ„ng jag gör det sĂ„ skĂ€ms jag för mig sjĂ€lv. Men tanken ovan hjĂ€lper mig.  Den hjĂ€lper mig att hĂ„lla fötterna pĂ„ jorden, sĂ„ som pappa alltid har önskat att jag ska göra. PĂ„ den punkten har jag i alla fall lyckats. Och misslyckats pĂ„ sĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga andra.  NĂ€r jag var ung lĂ€ste jag ett citat nĂ„gonstans. Jag lĂ€ste mĂ€ngder med sĂ„dana, och gör fortfarande, sĂ„ frĂ„ga mig inte varifrĂ„n det kommer. Men det fastnade. Och jag har det i bakhuvudet vart jag Ă€n gĂ„r.  SĂ„hĂ€r: "Din uthĂ„llighet Ă€r mĂ„ttet pĂ„ hur mycket du tror pĂ„ dig sjĂ€lv".  Det har följt med mig genom intervaller, genom personliga problem, genom allting egentligen. Jag har alltid kĂ€nt en enorm tro pĂ„ mig sjĂ€lv. Men det har ocksĂ„ kostat energi. Efter en hĂ„rd utmaning har jag kĂ€nt mig urholkad. Förbrukad och fĂ€rdig.  Det kostar att plocka fram bra tankar. Och det stĂ„r alltid och vĂ€ger mot frĂ„gan: "Ă€r det vĂ€rt det?". SĂ„ lĂ€nge vi kan svara JA dĂ€r, ja... dĂ„ tĂ€nker jag att det Ă€r vĂ€l bara att köra. Vad finns det att vara rĂ€dd för?  Jag har hittat mĂ€ngder med svar pĂ„ den frĂ„gan: jag kan vara rĂ€dd för precis allt. Kanske du ocksĂ„. Men vem fan orkar? Jag tröttnade pĂ„ att vara rĂ€dd. Lika mycket som jag snabbt tröttnade pĂ„ att vara "dĂ„lig". DĂ€rför pressar jag mig pĂ„ mina trĂ€ningspass, dĂ€rför gĂ„r jag all in, dĂ€rför fĂ„r det bĂ€ra eller brista.  För jag Ă€r inte rĂ€dd lĂ€ngre.  Jag har varit rĂ€dd för att dö, för vad folk ska tycka, för min framtid, för att ta fel beslut, för att sĂ€ga fel saker, för att inte duga, för att ingen ska tro pĂ„ mig, för att publicera texter, för att orken ska ta slut... i omgĂ„ngar.  Men sĂ„ lĂ€nge du vet, nĂ„gonstans djupt inom dig, att du hanterar det, att det Ă€r övergĂ„ende och att ingen egentligen bryr sig, sĂ„ har du allt du behöver.  Att ingen egentligen bryr sig Ă€r en magisk tanke. För om vi ska vara Ă€rliga - hur snabbt slĂ€pper vi inte saker? Hur snabbt kommer det inte nĂ„got nytt att prata om? Denna morgonens nyheter Ă€r redan mentalt veckogamla.  Dessutom har alla fullt upp med sig sjĂ€lva.  Vi vinner alltid mycket mer pĂ„ att köra vĂ„rt eget race. Det vi innerst inne tror och hoppas pĂ„. Vi vinner sjĂ€lvrespekt genom att vĂ„ga fullfölja vĂ„r lĂ€ngtan.  Vi bĂ€r vĂ„ra huvuden högre, vi stĂ„r mer rakryggade pĂ„ denna jord och vi glöder mer, Ă€ven om vi alldeles sĂ€kert ser löjligt tilltufsade ut ibland.  Det Ă€r vad jag tror.  Jag tror pĂ„ dig som sliter i det tysta, Ă€ven om jag kanske sneglar snett ibland av gammal vana. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du vill men att det inte har visat sig Ă€n. Jag tror pĂ„ dig som sĂ€ger att du kĂ€nner att du kan men inte har gjort det Ă€n.  Jag tror pĂ„ dig som sticker ut hakan Ă€ven om den sticker ut mer Ă€n vad som Ă€r allmĂ€nt accepterat. Jag tror pĂ„ dig som kĂ€nner att du inte har det dĂ€r "lilla extra". För jag vet att vi alla kan plocka fram det. Det Ă€r inte fĂ„ förunnat. Det Ă€r en sak att lĂ€ra sig och att tro pĂ„.  Jag tror pĂ„ dig som "missade tĂ„get", som tog omvĂ€gen, som drog det kortaste strĂ„et.  Jag tror pĂ„ dig som misslyckas, jag tror pĂ„ dig som har förklaringar som omgivningen gĂ€rna gör om till "bortförklaringar". Jag tror pĂ„ dig som Ă€r utrĂ€knad.  Ibland rĂ€cker det att bara veta det.  Puss ❀  

NĂ€sta sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.