Minnen från förr

Rotade precis fram minnen från mitt liv. Fem, åtta och tio år gamla minnen. Jag hittade två dagböcker, mängder av vykort, tidningsartiklar och brev till mig själv från mig själv. Jag skulle egentligen ha städat men blev sittande i en mysfåtölj och började kolla igenom mina fynd.

Brukar sådant där kännas konstigt för er också? Konstigt, men på något sätt också oerhört lugnande. Så orolig jag var även då, och se, så bra allt har blivit. Mina texter vittnar om att jag ofta var ledsen och orolig. Jag hade många vänner och skrattade mycket men satt också ofta ensam och funderade och skrev. Jag var inte heller rädd för att erkänna min sårbarhet. Jag skrev ut den hela tiden i de texter som jag publicerade. Det gör mig stolt idag. Tänk att jag vågade och inte brydde mig ett dugg om vad andra skulle tycka eller tänka. Men som ordspråket säger: ”Det är lätt att vara modig om man inte är rädd”. Jag tänkte förmodligen inte på samma sätt som idag och därför kunde jag också agera på ett helt annat sätt.

Jag började förstås att gråta när jag läste några av texterna. Speciellt brev från personer som har betytt mycket för mig genom åren. Ibland förvånar jag mig själv genom att jag tänker så positivt och ”rätt” i situationer och då frågar jag mig alltid varifrån jag har fått det. Nu vet jag. Jag har matats med bra tankar sedan jag var liten. Alla dessa brev från betydelsefulla människor som har varit till MIG. Det är klart att det har färgat mig. Det är väl klart att det har satt sig i mig. Jag har ju inte gjort ett smack själv. Jag som alltid har tänkt att jag inte ska bli någon trist kopia. En kopia är jag definitivt. Men kanske jag inte behöver bli en trist sådan?

När jag läste tänkte jag också på vilken otroligt lång resa jag har gjort. Och så känner jag trots att jag bara är 28 år. Mitt liv känns väldigt långt när jag tänker efter. När jag läser om alla bravader med vännerna så känns det nästan som om att det aldrig har hänt. Jag kommer ihåg glimtar men det känns ändå väldigt främmande. Samtidigt som annat känns igen OTROLIGT mycket. Då som nu så satt jag med min tekopp och skrev. Jag gillade att duscha och att sitta med tända ljus. Jag gillade sms, att skratta och att måla tavlor. Givetvis står det tusen och åter tusen rader om min träning också, precis som idag. Den största skillnaden är nog att jag umgicks med mer folk då. Jag var alltid ute på språng. Det står så många olika namn i varje dagboksinlägg att jag blir snurrig. Många kommer jag inte ens ihåg idag. Det är sorligt.

Jag funderar på vad jag har blivit. Funderar på vad jag hade då som jag har tappat idag. Drömde jag mer ? Var jag friare? Hade jag en större framtidstro? Min person känns så mycket blekare idag jämfört med den som jag läser om i mina dagböcker och i de andras brev. Och jag vet att jag inte förskönade något när jag skrev då för jag känner igen både smärtan och glädjen som jag skriver om. Jag vet att jag var ärlig i det jag skrev. Har jag blivit så torr? Är jag inte längre den där känslomänniskan som jag alltid har varit? Jo, det är jag nog. Men jag känner mig inte lika levande. Jag känner mig inte alls lika närvarande. Förut var det som om att varje litet möte räknades, varje dag kändes spännande, jag längtade till helgerna och jag trodde att livet skulle bli bättre för varje år som gick. Jag trodde verkligen att ett nytt år innebar nya, magiska krafter och att det skulle påverka mig på ett positivt sätt.

Idag väger jag mina ord. Jag märker det när jag skriver till er precis nu. Jag tänker att jag inte kan skriva sådär. Jag kan ju inte säga att jag tänker den tanken. Jag kan väl inte lämna ut mig så fullständigt och låta andra ta del av mig. Nej usch, så kan man ju inte göra. För det har livet lärt mig. Andra kan faktiskt bli stötta, tycka att jag är barnslig och att jag ska hålla saker för mig själv. Jag vet till och med vänner omkring mig som tycker så. Jag vet precis vilka människor som kommer att säga det till mig. Jag känner dem så väl. Men jag vet också vilka som tänker som jag. Som säger: ”Fan vad bra skrivet” och som inte tänker på att jag är för personlig. Jag hade fler sådana vänner omkring mig förr och det var nog därför som jag tillät mig själv att alltid vara mer personlig i det jag skrev.

Visst låter det som att jag längtar tillbaka några år? Jag hör det själv. Men det är inte så jag menar. Jag vill leva nu. I det jag har HÄR idag. Men jag vill ha tillbaka delar av den där Nadja som jag var då. Det helt galna, det spontana. Vill ha tillbaka känslan av att ingen annan kan påverka mig om jag inte själv väljer att bli påverkad. Jag undrar varför det har försvunnit. När blev jag annorlunda? Det är intressant.

Jag har alltid varit mycket för citat och ordspråk. Här är några som var mina favoriter när jag var yngre:

”Ibland måste man underprestera för att sedan kunna briljera”

” Stryk över och gå vidare”

”Om man inte älskar för mycket så älskar man inte tillräckligt”

” Vart du än går, gå med hela ditt hjärta”

”Säg aldrig nej av stolthet och aldrig ja av svaghet”

”Så småningom kommer man långt”.

Och så den bästa… den som alltid har fått mig att kämpa lite till när något har känts tufft:

”Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv”.

I can, because i want to

Hur bra är inte det här då?

Hur lycklig tror ni att jag är idag?

Idag är dagen då jag använder en röd penna i min kalender. Och jag skriver med stora bokstäver:

JAG SPRANG HELT SMÄRTFRITT FÖR FÖRSTA GÅNGEN I KARRIÄREN.

Jag är så förbannat glad. Jag vet att jag har varit glad ganska många gånger i den här bloggen, så det är kanske inget nytt. Idag känner jag mig glad på ett annat sätt. Det är svårt att förklara. Har ni varit skadade någon gång? Har ni varit skadade i fler år? Sådär så att det blir det enda ni tänker på, så fort ni reser er upp från en stol, bär en tung väska eller går mot bussen eller bilen. Smärtan är alltid där och den blir till slut en del av er. När ni sedan ska träna eller lära in ett nytt rörelsemönster så är skadan där i bakhuvudet och ni rör er omedvetet lite “fel”. Det blir aningen snett och ni belastar kroppen ojämnt.

Så har jag haft det i HELA MIN KARRIÄR. Jag har alltid fått kompromissa. Jag har alltid fått lägga om, byta ut eller dra ifrån.

Jag gnäller inte. Jag lovar. Jag är inte bitter på det sättet som jag märker att jag får det att framstå som. Jag har bara ett behov av berätta om det mentalt jobbiga som kommer med skador. Det sätter sig i varje cell av din kropp. Det bildas ett smärtminne som gärna påminner dig dag som natt om att det är något som inte är riktigt 100 %.

Idag lyckades jag nog att lura det där smärtminnet och det är därför jag är så glad!

Jag var rädd och orolig innan vi skulle börja. Jag sa till min sjukgymnast Anna innan löpningen att jag var så nervös. Jag var nervös för att det skulle sticka och hugga så som det har gjort innan. Och jag var rädd för det där bakslaget. Jag tänkte också att det skulle vara jobbigt att först klara av ett lopp för att sedan få ont redan i andra loppet och behöva avsluta passet. Hade det varit första gången jag var skadad så hade jag inte varit lika orolig (jag vet hur positiv jag var de första åren!) men det där jäkla smärtminnet har mig i ett järngrepp.

Vi började lugnt och stilla och jag fick jogga genom att sätta ner hälen först - en mardröm för en friidrottare som vill springa högt på fotbladet - men vad gjorde det nu när jag inte kände något!?

Jag kände mig så studsig och lätt. Jag hade så mycket spring i benen! Jag ville bara lämna Anna och Leffe och ge mig ut i skogen och aldrig mer sluta springa. Jag hade visserligen stupat redan efter några kilometer men vad hade det spelat för roll?

Jag kommer inte att får springa mer i veckan för stegringen kommer att ske L Å N G S A M  T denna gång så jag får snällt hoppa ner i bassängen på Bosön och ha tålamod. Tålamod. Vilket ord alltså. Det gör mig nästan lite irriterad.

Jag kan skriva hur mycket som helst om det här men inser att det bara blir trist och upprepande.

Jag avslutar med ett ordspråk som är ett av mina favoriter. Och när ni tänker att jag är en envis jävel, vet då att jag har det här i bakhuvudet:

“Din uthållighet är måttet på hur mycket du tror på dig själv”

Kramar på er mina vänner

Nadja Casadei

I’m a lover

Bra sagt.

Kramper och vinst!

Godkväll där ute!

Hur mår ni? Har ni det bra? Är ni glada och lyckliga eller känner ni att ni har det lite tufft för tillfället? Om det är så att allting kanske inte är super just nu så kan jag berätta för er att allt blir bra till slut. Det är i alla fall vad jag tror och det är också den meningen som står inramad på ett vackert kort på mitt köksbord. Jag har också en mening som ska sitta klistrad på väggen som lyder: “Allt händer av en anledning…”. Den meningen brukar hjälpa mig när något känns tungt. Kanske kan den hjälpa er också?

Är just hemkommen från ett pass på Bosön. Idag var det inte direkt något njutningsfullt pass för jag fick kramper hela tiden! I fötterna och vaderna Men jag vet varför och till nästa pass med 200-ingar så ska jag dricka mer vatten. Har druckit allt för mycket kaffe idag. Nybörjarmisstag?
Ikväll fick jag sällskap av ännu en ny träningskompis! Hon heter Hanna och kommer att flytta hit till hösten. Vi kommer att bli ett så väldigt härligt gäng som peppar och stöttar varandra! Jag ser verkligen fram emot detta nya sätt att träna på. Jag tror att jag kommer att ha stor nytta av dessa tillskott som båda två har tävlingshuvud, jävlaranammar och är snabba!

Men, det var ju inte det som jag skulle berätta idag! För idag tänkte jag reta upp min kompis Daniel som förlorade mot mig i “Alias” igår! Han förlorade inte lite heller. Han blev totalt överkörd. Men så är jag ju aningen större i truten än vad han är också Jag pratar fortare och förstår fler ord än vad han gör (Sorry Danne, du får ge igen om du någonsin slår mig i kulkast igen). Ohhh… som jag har längtat efter det här tillfället. Men varför känns det inte bättre än så här då? Kan det vara som klyschan säger: att det är resan som är det roliga? Ja, det verkar så, för nu orkar jag inte berätta mer om den där vinsten. Det är inte så kul när jag inte får mothugg direkt heller… Jag sitter och skriver till en skärm… Suck.

Ska ta mig en magnesiumtablett (för kramperna) och sätta på några “Vänner-avsnitt”. Önska mig en kul kväll.

Kramar till er
Tiger

Vilket bra nyhetsbrev!

Jag köper ofta saker från “Kreativ Insikt” för jag älskar det dem gör! Dem gör små peppingkort med fina bilder på, de har vykort, tavlor och stenar med ordspråk och citat på. Ja, ni hör ju: som gjort för Nadja Casadei När jag var hemma i Karlskrona senast så fick jag med mig syster Giselas ALLA kort! Tack fina, fina du! Dem hjälper mig mycket!
När man har handlat i webbutiken får man sedan dessa glädjande nyhetsbrev. Och jag kan inte annat än att le när jag läser det. Såhär lyder Carolinas senaste nyhetsbrev:

“Tänk att vi människor rymmer så otroligt mycket, från det svartaste svarta till det vitaste vita – och allt däremellan! Det är fantastiskt vilken palett av tankar, känslor, drömmar, egenskaper, attityder och handlingar som vi har att välja mellan.

Och ändå är det så lätt att fastna i samma beteenden, tankar och känslor som förut… Jag undrar om det inte är en av våra största utmaningar som människor, att lära oss att bryta oss loss från tidigare generationer och från tidigare mönster (om de inte är bra för oss) och istället välja vår egen väg, välja fler av våra positiva goda sidor, som vi alla har inom oss, att måla med.

Den positiva målarburken innehåller så mycket som är till gagn för oss alla – attityder som ger respekt och utrymme, språk som ger styrka att växa och utvecklas, handlingar som gör gott i världen, tankar och omtankar som sprider kärlek och värme och hjälper oss själva, dem omkring oss och hela jorden att leva så bra som möjligt. Och så får vi själva så mycket tillbaka, så det är rent egoistiskt att göra det!

Jag har i en av de nya kollektionerna för våren, Änglakraft, använt änglar som metaforer för just våra allra finaste egenskaper, som till exempel tillit, kärleksfullhet, ödmjukhet, kreativitet, godhet, inspiration, tålamod och vidsynthet.

För oavsett om vi tror att änglar existerar eller inte, så är det lätt att tänka sig änglar som symboler för till exempel godhet och kärlek, eller hur? Och det är precis det som vi och vår jord verkligen behöver nu.

Dessutom har änglar förmågan att inge hopp, de för in ljus och kärlek i livet och tröstar när vi tillfälligt har gått vilse i livets snårskog.

Så varför inte ta änglarna till hjälp för att plocka fram dina mest änglalika sidor och fira dem! Du är en ängel på jorden, för du har alla de sidor som änglarna sägs besitta, inuti. Med kärlek i hjärtat kan vi alla välja att använda oss av dessa goda sidor, utveckla dem, ge dem som gåva till oss själva och andra.

Och ha tålamod och överseende med oss själva när vi inte alla gånger lyckas… För alla gör så gott de kan. Det viktiga är inte att alltid göra rätt, det viktiga är att det kommer från hjärtat.

Allt gott till dig, ängel på jorden. Tack för att du finns.

Beställ vår nya inspirerande vårkatalog!
För dig som vill hitta dina inre änglakvaliteter - och njuta längs med vägen. Du beställer katalogen här: www.kreativinsikt.se.

Varma hälsningar,
Carolina”

Life is too short…

Gå Din väg!

Är det okej?

Du kan och du orkar!

Min andra text som jag lovade er i förgår kommer ikväll. Först ett bra citat:

Nästa sida »