Vilket annorlunda VM!

Hej kompisar!

Har ni sett friidrotts-VM i år?

Jag tycker att det är så kul när det oväntade händer, när de trägna vinner och när idrottarna inspirerar mig på sitt alldeles egna lilla vis. Jag tänker på kulstöts-vinnaren Valerie Adams vars styrka, fokus och hjärta fick mig att börja gråta. Ja, på riktigt. När hon berättade om brevet som hon hade fått av sin tränare så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag blev så berörd. Jag blev så fantastiskt lycklig ! Och att göra den absolut längsta stöten när hon redan hade vunnit tävlingen, bara för att hon ville “ge” sin tränare det, är stort. Hon kunde ha varit nöjd, men det brann fortfarande något inom henne. Det är sådant jag vill se innan jag själv ska tävla. Det är sådant som gör att jag känner att jag kan gå hur långt som helst för det som JAG brinner för.

Jag ville att Ennis skulle vinna sjukampen, just för att hon är en sådan inspirerande och vänlig person. Jag gillar henne oerhört. Hon var faktiskt den enda på VM för två år sedan som kom fram till mig och frågade hur jag mådde och hur det gick för mig. Ibland tänker människor (vet jag av erfarenhet) att man ska vara på sin kant, man ska vara lite hård och man ska inte snacka med sina konkurrenter. Jag är inte alls en sådan person. Och de som jag personligen känner (tänker tex på Carro Klyft) är inte heller sådana och jag tror inte alls att man behöver vara som den stereotypiska ryskan för att bli en vinnare. Jag tycker däremot att man ska hålla fokus på sitt och göra det man ska, men om man sedan hinner med att vara en varm människa mellan grenarna så är det bara en bonus för mig. “Bara en bonus” som uppskattas väldigt och som får mig att inspireras. Vi ska ju hitta människor att inspireras av, eller hur?!

Männens häcklopp blev knasigt. Jag har ingen personlig favorit i just den grenen men jag känner en extra värme när jag ser kinesen Xiang Liu springa. Jag vet hur tufft han har haft det och och jag gillar människor med uthållighet och människor som inte ger upp vid motgångar.

Och så har vi då Bolt. Spexaren. “Den störste”. När jag pratar med folk i min närhet så märker jag att det råder delade meningar om honom och han är inte lika självklart populär som han var för några år sedan. Människor börjar störa sig på att han är “för mycket” och att han “gör sig till”. Det jag gillar med Bolt är att han faktiskt har varit sådan HELA tiden. Han har inte lagt till med det nu. han har inte slutat för att andra tycker att han ska sluta. Han är konsekvent och det gillar jag. Jag tror snarare att det skulle se konstigt ut om han helt plötsligt lade till med en helt annan stil. Det där är ju Bolt. Det är sådan han var från början och jag hoppas att han kommer att vara sådan till den dag han tar sina sista sprintsteg.

Shit. Jag har själv blivit en sådan som sitter och kommenterar andra människors prestationer och beteenden på banan Vilket roligt uppvaknande. Jag har alltid förundrats över hur folk orkar sitta och gnälla, påpeka, ha åsikter om allt och alla. Och så gör jag precis likadant själv. Det är ju nästan lite komiskt. Nu känner jag mig visserligen ändå inte riktigt som de där som sitter och “gnäller och klagar”. Jag försöker att inte racka ner på någon (förutom den där meningen om den stereotypiska ryskan) och jag inser att alla som är där ute på banan och tävlar gör sitt bästa. Jag vet att ingen åker dit och gör dåligt ifrån sig med flit och därför är det onödigt med sågningar.

Jag ska ut och jogga nu. Jag behöver byta om och åka till Bosön. Sedan ska jag få massage. Det ska bli skönt för jag kan fortfarande inte röra kroppen på ett bekvämt sätt.

Jag hoppas att ni får en skön kväll. Vi hörs snart igen.

Kramar Nadja

JEM - Nostalgi och glädje!

 

Satt och kollade igenom gamla mail eftersom jag vet att jag är världssämst på att besvara mail och ville veta att jag inte hade glömt något/någon. Då hittade jag ett gammalt mail från “min” sköna fotograf Hasse Sjögren! Det var ett mail med bilder från JEM i Grosseto då jag var 18 år… Tårarna kom direkt! När jag tittade på bilderna kände jag all den värme, glädje och lustfylldhet som jag vet att jag kände just i det ögonblicket. Jag och Carro på ett JEM där vi skrek och dansade och skrattade. Vi sjöng “Du kan! Inget berg är för brant! Om du tror blir det sant!” så högt att funktionärerna fick lov att säga till oss att lugna ner oss. Tror ni att vi gjorde det? Inte alls. Vi fortsatte bara att njuta av vårt äventyr och vår upplevelse och peppade varandra tills våra röster inte längre bar.

 

Jag vet att det kan låta löjligt, att det kan låta som om att jag är kvar i en tid som inte alls längre finns, men jag saknar Carro och vår lek! Jag saknar det stödet vi gav varandra och den kärlek vi delade för sjukampen. Jag saknar det lättsamma, det enkla, det oförstörda. Jag saknar Carro som hon var innan media åt upp henne. Jag önskar att hon bara hade fått vara som hon alltid har varit. Att människor bara hade låtit henne vara, låtit bli att peta i det som var så fint! Jag skulle vilja tävla med henne nu. Jag skulle vilja att hon var kvar i sjukampen och sjöng dem där sångerna med mig! Nu får ni inte missförstå mig: Carro är fortfarande Carro med alla dem fina kvaliteter bara Carro har. Men det sista året hon tävlade i sjukampen såg jag på henne att det inte var LIKA roligt längre… Och man kan ju fundera på varför det blev så? Var det för att hon hade vunnit allt? Blev hon mätt? Eller berodde det på den lilla droppen som till slut gör hål i stenen; människor som under många år klagade på hennes beteende och hennes sätt att vara? Jag kan bara spekulera. Jag kan bara tro en massa om allting. Och det gör jag också. Och jag säger bara till alla er därute som snackar skit om människor som lever som dem vill och som tycker att det är obehagligt med människor som sticker ut och är det där lilla extra: Låt dem vara! Låt dem växa och väx själv om det är så jobbigt att andra tar plats! Gör något vettigt själva och fokusera på era egna drömmar istället för att klanka ner på andras! Ta en titt på ditt eget beteende och dina egna fördomar innan du är negativ mot en annan människa.

Min magsjuka är lite bättre idag och jag ska betala lite räkningar och skriva ner en mental övning som jag har fått i uppgift av min mentala tränare William… Sen ska jag packa mina saker för idag ska jag få tillbaka min lägenhet!

“Ta oss i land igen - in till förvandlingen!”

Kram och kärlek till er