JEM - Nostalgi och glädje!

 

Satt och kollade igenom gamla mail eftersom jag vet att jag är världssämst på att besvara mail och ville veta att jag inte hade glömt något/någon. Då hittade jag ett gammalt mail från “min” sköna fotograf Hasse Sjögren! Det var ett mail med bilder från JEM i Grosseto då jag var 18 år… Tårarna kom direkt! När jag tittade på bilderna kände jag all den värme, glädje och lustfylldhet som jag vet att jag kände just i det ögonblicket. Jag och Carro på ett JEM där vi skrek och dansade och skrattade. Vi sjöng “Du kan! Inget berg är för brant! Om du tror blir det sant!” så högt att funktionärerna fick lov att säga till oss att lugna ner oss. Tror ni att vi gjorde det? Inte alls. Vi fortsatte bara att njuta av vårt äventyr och vår upplevelse och peppade varandra tills våra röster inte längre bar.

 

Jag vet att det kan låta löjligt, att det kan låta som om att jag är kvar i en tid som inte alls längre finns, men jag saknar Carro och vår lek! Jag saknar det stödet vi gav varandra och den kärlek vi delade för sjukampen. Jag saknar det lättsamma, det enkla, det oförstörda. Jag saknar Carro som hon var innan media åt upp henne. Jag önskar att hon bara hade fått vara som hon alltid har varit. Att människor bara hade låtit henne vara, låtit bli att peta i det som var så fint! Jag skulle vilja tävla med henne nu. Jag skulle vilja att hon var kvar i sjukampen och sjöng dem där sångerna med mig! Nu får ni inte missförstå mig: Carro är fortfarande Carro med alla dem fina kvaliteter bara Carro har. Men det sista året hon tävlade i sjukampen såg jag på henne att det inte var LIKA roligt längre… Och man kan ju fundera på varför det blev så? Var det för att hon hade vunnit allt? Blev hon mätt? Eller berodde det på den lilla droppen som till slut gör hål i stenen; människor som under många år klagade på hennes beteende och hennes sätt att vara? Jag kan bara spekulera. Jag kan bara tro en massa om allting. Och det gör jag också. Och jag säger bara till alla er därute som snackar skit om människor som lever som dem vill och som tycker att det är obehagligt med människor som sticker ut och är det där lilla extra: Låt dem vara! Låt dem växa och väx själv om det är så jobbigt att andra tar plats! Gör något vettigt själva och fokusera på era egna drömmar istället för att klanka ner på andras! Ta en titt på ditt eget beteende och dina egna fördomar innan du är negativ mot en annan människa.

Min magsjuka är lite bättre idag och jag ska betala lite räkningar och skriva ner en mental övning som jag har fått i uppgift av min mentala tränare William… Sen ska jag packa mina saker för idag ska jag få tillbaka min lägenhet!

“Ta oss i land igen - in till förvandlingen!”

Kram och kärlek till er