Till sist är det bara du

Hej mitt i natten mina vänner!

Hur har ni det därute? Är ni vakna eller sover ni? Sjunger och dansar ni? Eller är jag dum som frågar vi den här tiden?

Jag har precis varit med om en väldigt bra erfarenhet. Vill ni veta vad det är? Jag vet att ni är nyfikna. Precis som jag alltid är på allt.

Jag har lärt mig två saker ikväll: människor är aldrig det som du tror och hoppas på att de är och du kan aldrig lita på någon annan än dig själv till 100%. Visst låter det kallt och cyniskt? Jag vet. Det är inte min mening. Ni vet väl att jag aldrig har varit sådan. Jag har alltid känt mig så kärleksfull och varm. Jag har alltid trott på min förmåga att välja bra människor att ha omkring mig. Men ikväll fick jag det motsatta visat för mig. En person som jag trodde att jag kunde lita på, visade sig vara en helt annan.

Visst är det en besvikelse när det visar sig att den som du trodde älskade dig behandlar dig som om att du inte är vatten värd? Visst är det en läskig känsla? Visst är den smärtsam? När jag tänker efter så är känslan nog mer läskig än smärtsam. Men smärtsam är också ett bra ord i det här läget. Ensamt känns det också. Helt plötsligt känns allt så naket och enkelt igen. Till sist är det alltid du ensam med dig själv igen. Och hur läskigt är det egentligen? Inte speciellt va?

I mig själv hittar jag alltid en kraft när jag blir sårad av människor som betyder mycket för mig. Jag vet att jag klarar av allt som jag utsätts för och jag vet att jag kommer över allt om det är det som måste till. Jag känner igen den där känslan av att vara förbannad mer än självömkan. Och den känslan är perfekt. Den gör mig stark. En sådan känsla gynnar mig när jag ska ta mig igenom sådant som är jobbigt.

Idag insåg jag att inga ord i världen kan göra dig så trygg som du vill vara. Inga ord i världen kan få dig att känna tillit till en annan människa. Det är handlingarna som räknas. Och när handlingarna är kränkande, respektlösa och elaka så säger dem allt du behöver veta. Inga ord kan reparera det. Jag funkar inte så. Jag vet inte hur du fungerar.

I min iphone har jag en påminnelse som ploppar upp varje dag. Den säger mig att “Livet belönar handling” och jag blir alltid inspirerad av att läsa den. Det är verkligen så. Det vi gör är det som syns. Det vi säger är till sist skit samma.

När någon säger sig älska mig så förväntar jag mig inte att bli behandlad som om att jag är en person som man inte ens skulle vilja ta i med tång. Då räcker inte riktigt orden “älskar dig” till. Jag tror inte på dem för fem öre. Med handling visar vi för andra människor vad vi går för.

Jag har just för tillfället en person i mitt liv som jag litar på till 100% förutom mig själv (är inte så kall och cynisk trots allt kanske ). Jag vet att denna person vet om min tillit för jag har uttryckt den flera gånger. På flera sätt. Jag har visat i HANDLING att jag litar på den här människan. Den här personen skulle aldrig någonsin använda något av det som jag har berättat i förtroende för att förminska mig eller för att göra mig illa. Den här människan är varmhjärtad och gudomligt snäll och med henne känner jag mig alltid stark. Bissan, du är verkligen min klippa. Så många gånger jag har fått uttrycka mina svagheter för dig och du har aldrig någonsin utnyttjat att du vet precis hur du skulle kunna såra mig.

Men det har den här människan som sårade mig ikväll gjort. Den här personen visste EXAKT vad som skulle göra mig ledsen, stressad och ängslig och ÄNDÅ utnyttjades det. Personen visste precis hur dåligt jag skulle må av en viss handling och ändå gjordes den. Det är inte kärlek för mig. Det är inte vänskap och det är definitivt inte tillit.

Ni kanske tycker att jag låter hård med tanke på att jag just förlorat en viktig person i mitt liv. Men jag är inte hård alls. Jag är inte direkt typen av människa som är hård. Det hugger i mig hela tiden och jag är rastlös. Kan knappt sitta still. Och jag är ledsen. Jag gråter och vill slå på något men hittar inte något som är hållbart nog.

Så jag är inte hård alls.

Men jag kan bli bestämd. Jag kan säga till mig själv att “nu får det vara nog”. Det är samma känsla som när jag skulle göra 2.08 på 800 meter. Jag känner igen den. Och den är viktig för mig. Den har räddat mig många gånger.

Jag hoppas att den räddar mig denna gången också.

Klockan närmar sig 03.00 och att sova verkar inte vara något som jag bestämmer över

Men jag ska försöka.

Må gott och var snälla mot varandra.

Kramar // Nadja

Jag vill inte!

Hej på er!

Vet ni? Jag har fan ingen lust alls att skiva här idag. Jag är trött, irriterad och vill egentligen bara vara ifred. Men jag fick så dåligt samvete när jag tänkte på att jag skulle skita i att uppdatera idag också så jag trotsade min grinighet och satte mig här ändå. Jag har fixat mig en kopp te, satt på bra musik, tänt ljus i hela rummet och ska försöka att få ihop några rader. Om inte annat så kan jag ju skriva om hur arg jag känner mig. Det kan nog bli några A4-sidor

Nej. Så dryg ska jag inte vara. Säkert hade någon gillat det. Till skillnad från allt annat positivt jag pinar er med hela tiden. Ibland är det så väldigt skönt att vara negativ. Ni vet, om det är så man känner, så tycker jag att det är bättre att få känna så ett tag istället för att hela tiden försöka “få bort det”. När jag blir på det här humöret så tänker jag allt oftare att jag låter det vara så. Det kommer ju inte att vara livet ut så varför slösa ÄNNU mer energi på att streta emot. Jag är lite arg, lite ledsen och nedstämd och sen rycker jag upp mig av mig själv Det kommer om man inte pressar på. Försök få ni se. Om ni inte redan gör på det sättet förstås. Det är säkert bara jag som är sent ute med att komma på det.

I onsdags förra veckan åkte jag hem till Karlskrona. Karlskrona är kul. Det är inte kul att bo i stan men det är jäkligt kul att åka hem och hälsa på då och då. Jag träffade mina vänner och min familj, fikade som alltid, dansade, tränade och nästan det bästa av allt: besökte alla mina gamla barndomsplatser!

Jag åkte runt i bilen i flera timmar, runt hela Karlskrona först och sedan till Rödeby. Lyssnade på bra musik och blev nostalgisk. Jag blev så nostalgisk att jag var tvungen att parkera bilen för att få bort alla tårar från ögonen. Jag tog på mig mina hörlurar och började gå omkring i området. Jag kollade alla hus där mina vänner bodde när vi var små. Mindes alla lekar vi lekte och började le när jag kom att tänka på alla hyss vi gjorde. Jag blev alldeles varm inombords när jag såg vårt gamla hus, gatan jag växte upp på och skogen bredvid huset som vi gjorde om till en trädgård där bara “Bissan & Nadja var välkomna”. Jag gick den väg jag i många år gick till skolan. Jag kom ihåg mina små steg, hur det hade doftat på kvällarna när jag gick hem på tok för sent från någon kompis och ån som rann bredvid mig och som jag alltid ville hoppa i men alltid peppade någon annan till att göra.

Jag var uppe vid “Dackestugan”. Jag önskar att jag kunde skriva att det var där jag fick min första kyss (det hade varit så romantiskt) men jag tror snarare att jag fick min första kyss under ett täcke i ett mörkt rum i någon kompis säng. Dackestugan fick mig att minnas annat. Det var här jag åkte skidor hela vintrarna. Det var här vi grillade korv och satt och sjöng vid eldar med varm choklad i händerna. Det var den här lokalen man kunde hyra om man skulle ha fest. Det gjorde jag och mina kompisar. Det var tydligen också här som mamma och pappa kom förbi (oanmälda. Mamma berättade i lördags) och “skämde ut” mig framför mina vänner. Mina föräldrar - på min fest! Gud, det går ju inte. Det fattar ju vem som helst! Vilka puckon till föräldrar jag hade just då.

Jag gick förbi kyrkogården. Den ligger precis vid min gamla skola så jag var alltid tvungen att passera den när jag skulle hem. Och tänka sig - jag kom ihåg att jag aldrig var det minsta mörkrädd! Jag gick till och med där på kvällarna, ensam eller tillsammans med någon. Det spelade ingen roll. För jag var inte rädd. Jag undrade varför jag har blivit det nu. När jag gick förbi tänkte jag att det såg vackert ut. Det såg rofyllt ut att kyrkogården låg precis mitt i allting. Inte hotfullt, inte läskigt. Bara fint. Tända ljus på några av gravarna och en upplyst kyrka. Skolgården där jag spelade kula och gungade och fotbollsplanen i grus där jag utmanade killarna en stund varje rast. “Dalen” , en stor hålighet där alla åkte pulka på vintrarna medan den på somrarna förvandlades till ett ställe för barnen att rulla nedför eller bara en väg för att komma ner till skogarna där vitsipporna växte och ån som jag skrev om tidigare fortsatte att rinna fram. Det var vackert i “Dalen”. Här närde jag många drömmar. Här sprang jag upp och ner när jag ville träna mina då så smala ben. Om jag var ledsen gick jag hit. Om jag ville busa gick jag dit. Om jag och mina kompisar ville ha picknick gick vi dit.

Jag förvånades över att allting, precis allting, såg så oerhört litet ut. Jag minns ju allt som väldigt, storslaget och mäktigt. Jag kände mig nu istället som en jätte på besök i pytte-land.

Fan. Det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag märker nu att jag skulle kunna fortsätta att skriva om min barndom i flera timmar. Men jag vet. Ni behöver inte säga det till mig - jag skriver det för mig själv sen Hur kul är det att lyssna på någon annans minnen? Som man inte ens har varit en del av. Ibland är det kul. Speciellt om det är en person som kan uttrycka sig med lite mer färg än vad jag kan.

Jag ska berätta om min träning imorgon. Den har gått bra! Och nej, jag var inte med på SM. Jag hårdtränar ju! Jag trodde att jag hade berättat det för er. Eller så har jag missat det.

Jag ska spela några omgångar “Wordfeud” till innan jag går och lägger mig. Jag ska sätta mig i min mys-fåtölj och och låta ljusen brinna ut. Är det någon som vet hur länge de där jäklarna brinner? Så jag inte blir sittandes hela natten

Stor, varma kramar till er. Vi hörs imorgon.

Nadja

Nästa syster på besök och mycket vila

Godmorgon där ute!

Jag behövde inte vara ensam så värst länge efter att Paula och Emelie lämnade mig i söndags för igår kom min ett år yngre syster Daniela (Bissan) hit till Stockholm direkt från Afrika! Hon har varit där och jobbat i sex veckor och ska nu ordna det sista här i huvudstaden Jag har tur ibland. Hon bor visserligen på fiiiint hotell och inte hos mig men vi kan umgås på dagarna och det gillar jag.

Igår gick vi på stan hela dagen. Jag var träningsledig (som alltid innan en ny månadsperiod börjar) och energisk och vi fikade, skrattade, hälsade på andra systern Bella på hennes jobb och fick massage av Elvis. Vi åt middag hos Gunsa innan vi avslutade kvällen med allsång i bilen. Vi sjöng duett så att rutorna vibrerade till gamla schlagerlåtar.

Sångglädje trots dåliga stämmor + bilresa + syster + musik som man kan sjunga med i = LYCKA.

Alla som såg oss log eller skrattade och jag är säker på att de tänkte : “Vilka små idioter.” Haha… underbart!

När jag kom hem till min kära lägenhet började jag såklart att spela “Wordfeud”. Jag utmanade tre nya spelare och kunde knappt lägga ifrån mig telefonen. Det där spelet kommer att bli min död.

Idag börjar jag på mitt nya träningsschema. Det ska bli spännande att se vilka delar som kommer in nu. Kanske det blir teknik i kula? Eller lite snabbare lopp? Jag ska i alla fall börja dagen med häcklöpning på Vallen. Kroppen känns mjuk och medgörlig efter massagen igår så jag tror att det kommer att gå bra

Efter träningen blir det vila och lunch innan pass två. Sen blir det till att stressa lite eftersom vi ska besöka “Kärleksbaren” ikväll… Jag har aldrig varit där så jag vet inte vad jag har att vänta. Det ligger tydligen i Bergshamra. Det är det enda jag vet.

Oj! Är klockan så mycket!? Fan, jag ska då alltid ta det så lugnt i början för att behöva stressa på slutet så fort jag ska någonstans. Jag måste gå.

Många kramar

Syster & Pride gör mig lycklig

Det finns få saker i livet som gör mig så glad och trygg som min familj. När jag tänker efter så finns det faktiskt inget som går upp mot dem. Jag har sagt det förut va? Jag gillar att upprepa mig

När jag är med min familj känner jag mig alltid uppskattad och “skyddad”. Jag känner mig alltid självständig och stark och jag behöver inte så mycket mer utöver dem. Jag och syster Bissan pratade om detta sist hon var och hälsade på mig och vi kom fram till att den känslan mer och mer kommer med åren. Varken hon eller jag kände så för bara tre, fyra år sedan…

Min storasyster Paula och hennes vän Emelie har varit här och hälsat på mig i några dagar och jag sitter nu och försöker få bort den där känslan av saknad och ensamhet som alltid kommer då mina nära och kära åker hem igen.

Vi har haft så väldigt, väldigt roligt! Vi har gått på stan och shoppat, vi har fikat (ungefär tusen gånger), vi har varit på bio (då även Fabbe förgyllde med sitt sällskap), vi har bakat scones (två gånger), vi har tränat (såklart!) och vi har gått på PRIDE-festivalen! Har ni varit där någon gång? Om inte - gå dit! Du kommer att bli så själaglad! Du kommer att inspireras och skratta! Alla dessa färger. All denna kärlek.

Alla ballonger och fria människor. All medryckande musik och allt dansande. Jag blev helt tokig när jag dansade in i tåget. Vi hoppade och sjöng och jag tog så många bilder att HELA minnet i min Iphone tog slut! Det är ganska bra jobbat va?

Under helgen har vi spelat spel också. “Wordfeud”… ladda hem och utmana mig! Igår spelade jag med TRETTON stycken men ingen la något ord. Jag menar, vad gör folk på en lördag? När vi satt på fiket vid Hötorget satt både jag, Bella, Paula och Fabbe med våra telefoner i högsta hugg och spelade. Ni hade nog skrattat om ni såg oss. Ingen av oss var intresserade av att fika med varandra. Vi ville bara spela Så beroendeframkallande är det där jäkla spelet.

Regnet öser ner utanför mitt fönster och jag går runt och smygmyser… Jag gillar att jag inte behöver känna mig stressad av solen idag. Om det hade varit fint väder så hade jag inte suttit här med gott samvete. Jag vet att jag lovade er att augusti skulle bli den bästa månaden. Men tro mig - det här är bara tillfälligt.

Nu är det dags för en dusch och sen en kopp kaffe och fil med banan. Sedan blir det träning på Bosön.

Vi kanske ses där!

Kramar Nadja

Härliga kvällar

Godmorgon!

Jag har återigen träningsvärk. Inte träningsvärk så att jag inte kan gå men nog med träningsvärk för att det ska vara okej att gnälla lite Efter två tunga pass igår så känns kroppen löjligt öm.

Jag har fått mail med frågor om olika saker från er… jag svarar på det lite senare. Just nu har jag lilla syster Bissan på besök och är ute med henne hela tiden JAG tar mig över Lidingöbron! Har ni hört så knasigt?! Jag som alltid åker till Bosön, från Bosön, till affären och hem i vanliga fall. Det är bra med besök. Jag får vidga mina vyer

Igår var vi på “Vassa Eggen” och åt middag. Vääääääldigt gott och så mätt jag blev. Givetvis orkade jag ändå med en smarrig efterrätt också. Det är det som är det positiva med att träna mycket. Aptiten blir så bra.

Sitter och äter frukost samtidigt som jag skriver till er. Jag ska snart iväg och träna ett pass med Kajsa Bergqvist. Idag blir det dock inte höjdhopp eftersom jag vilar från den typen av belastning just nu. Vi ska köra en galet jobbig cirkelträning istället! Vi ska springa 200 meter, köra en magövning, springa 200 meter, köra en ryggövning… osv. Så håller vi på tills vi inte orkar mer. Låter det inte härligt!? Jag har inte berättat för henne ännu att det är det vi ska köra så hon kommer att bli glatt överraskad

Dags att fylla på kaffekoppen. Sen behöver jag packa träningsväskan. Jag är ingen person som gör sådant kvällen innan. Jag har blivit så van att det tar en sekund för mig att slänga ner det jag behöver. Och ni ska veta att jag har mycket grejer med mig till träningen. Alla som ser mig frågar jämt om jag ska flytta! Haha… det kanske är lika bra det? Att ha ett rum på Bosön.

Jag återkommer med hur jobbigt passet blev.

Kramar till er så länge,

Nadja

Ni får musiktips och klagomål!

Kallt, kallt, kallt… vart tog sommaren vägen? Jag som lät mig luras av att solen sken tog på mig kläder för en sommardag. Brrr, vilket dåligt beslut. Tur att jag har mycket underhudsfett för tillfället

Jag fick en del fina musiktips på min mail av er goa läsare. Tack för dem! Precis vad jag behövde Här ska ni få ett av mig:

FOO FIGHTERS - WALK.

Syster Bellas kille Max visade mig låten förra helgen och jag föll för den direkt. En väldigt bra låt! Seså, lyssna på den nu.

Idag har jag min första träningsfria dag sedan söndag förra veckan. Det känns att kroppen har fått jobba hårt och det gillar jag. Den är stel och kantig och hälsenorna är otroligt osmidiga. Just hälsenorna kanske inte är så mysiga att vara orörlig i men det är ändå ett tecken på att vaderna har fått sig en rejäl omgång.
Imorgon har jag mitt första pass redan 09.00. Det är faktiskt hyfsat tidigt i min värld. Ska bli kul att se om jag vaknar och kan prestera då.

Jag funderar på om jag ska ta min godisdag idag eller imorgon. Vad tycker ni? Jag är sugen på att hyra en film ikväll och mysa i soffan med godis och varm choklad eller cola. Men om jag sparar den till imorgon så har jag ju hela dagen på mig att fika och gotta mig. Jag hatar när jag inte kan bestämma mig. Jag gillar inte den känslan. Tveksamhet är jobbigt.

Vet ni vilken känsla förutom tveksamhet som har smugit sig på mig mer och mer? Känslan av tristess. Hur jobbig är inte den då?! Det som är ännu värre är att jag inte riktigt vet vad det är som utlöser tristessen. Jag vill göra något men vet absolut inte vad jag vill göra. Det förvärrar ju det hela. Hade jag vetat vad det var som jag ville göra så hade jag ju gjort det. Nu kryper det bara i kroppen. Jag vill någonstans. Jag vill göra något kul. Jag vill prata med någon. Men jag vet inte vart, jag vet inte vad som är kul och jag vet inte med vem.

Syster Bissan kommer och hälsar på om några veckor. Det ska bli sjukt kul och jag tror att det är vad jag behöver. Jag behöver vara nära dem som jag älskar och som jag vet älskar mig och vill vara med mig. Jag behöver min familj. Jag har syster Bella här uppe men hon jobbar JÄMT. Även om vi bor så nära varandra så ses vi nästan aldrig. Det är slöseri med syskontid.

Skratt! Nämnde jag skratt? Nej, det gjorde jag inte. Jag vill skratta! Kanske jag ska passa på att gå på Norra Brunn? Jag, Bella och Max köpte faktiskt guldkort där för flera månader sedan och har inte varit där sedan dess…. hrmmm.

Jahopp. Då har jag klagat klart. Nu känns det mycket bättre!

Puss & kram på er. Nu ska jag till Bosön (ja, trots att jag är ledig )

Nadja

Jag är pigg.

Vilken skön morgon! För en gångs skull så har jag sovit hela natten. Det är därför jag tycker att morgonen är skön I vanliga fall brukar jag vakna många gånger och känner mig trött när klockan ringer. I natt har jag inte vaknat en enda gång.

Kanske jag har börjat sova bättre igen bara för att jag har fått träna mer de två senaste dagarna?

Igår var jag på posten och hämtade ett paket. Det visade sig vara från min syster Bissan (Daniela) som har skickat mig en försenad födelsedagspresent! Jag blev så överraskad Ibland kanske folk tycker att det är dumt att vara sen med presenter på deras födelsedagar. Jag tycker bara att det är bra. På så sätt så varar ju födelsedagen ännu längre! Plus att det är roligare att få en present när man minst anar det.
I paketet fanns världens bästa body lotion: “Clean, Fresh Laundry”. Man luktar precis som nytvättat när man smörjer in sig med den. Jag har letat efter den ett tag men la ner projektet när jag tröttnade på att leta. Den ska finnas på KICKS men vi hittade den aldrig där när vi kollade jag och Bissan. Nu har hon alltså fixat den till mig. Sötnosen! Jag fick ett sött halsband från “David&Martin” också… Jag längtar till ikväll så att jag kan få prova det till vanliga kläder. Det passade inte så bra till träningskläderna

Igår kväll var jag på Stadion och kollade när min kompis Danne gjorde ett andra försök att knäcka mitt personliga rekord (2.08) på 800 meter. Det är alltid lika kul att vara där och heja och skrika på honom. Igår fegade han dock på första varvet och var dessutom väldigt trött och stel i vaderna så han missade med några tusendelar, igen. Om två veckor har han ett lopp. Lita på att jag är på plats då.

Jag var uppe 07.15 idag och har redan hunnit med min frukost… jag behöver dock en kopp kaffe till. Snart ska jag få åka iväg till Bosön och träna.

Kramar till er

Nadja

Idag SKA jag hoppa höjd…

… vare sig min snuva vill eller inte. Dumma, dumma snuva. Men snälla, snälla feber som ville försvinna så snabbt.

Åh, förlåt. Hej på er mina vänner!

Höll nästan på att glömma. Det kändes nästan som om att jag satt och skrev i min träningsdagbok

Min feber är som bortblåst. Nu är bara näsan lite rinnig men jag har inte ont någonstans. Då tänker jag att jag kan köra ett lättare teknikpass med Kajsa i höjd. Klarar jag inte det så lovar jag att lägga mig i sängen bums igen. Detta blir som ett litet test. För jag menar, om jag inte ens klarar av en timmes teknikträning så är jag verkligen inte redo att börja köra den andra träningen. Så, det här är min “nu-ska-jag-se-om-jag-är-okej-dag”. En sådan dag får alla ha.

Haha, varför försöker jag övertyga ER om att jag är redo för träning. Vilken tönt jag är

Igår låg jag mest inne hela dagen med avbrott för en runda till Lidingövallen. Jag skulle hämta en sak som jag har fått från Margot. Ett hjälpmedel som jag ska använda när jag gör en rolig sak till mina sponsorer. Spännande va?
Det var hur som helst galet skönt att få komma ut i luften!!! Jag har känt mig så instängd de två senaste dagarna. Blä. Och vädret ute har varit helt perfekt. Och min soffa har aldrig varit så oskön. I vanliga fall älskar jag min soffa och min lägenhet. Men inte när det är 25 grader ute.

Jag pratade med min lillasyster Bissan (Daniela) igår också. Fan vad jag gillar det! Hon har varit så grym och lyckats att få en plats hos PWC (revision) för att granska biståndsarbete i Afrika! Det är bara två eller tre stycken i hela Sverige som får det jobbet. Och MIN SYSTER är en av dem!! Jag fick nyheten när jag var i Portugal och var tvungen att ringa direkt. Jag blir så väldigt, löjligt stolt

Nog för idag.

Nu ska jag bädda min säng, dricka en kopp kaffe till (Gunnar sa igår att fem koppar kaffe om dagen minskar risken för bröstcancer med X antal procent) och sedan ska jag packa min träningsväska.

Vi hörs. Kramar från en som längtar efter sin träning

Nadja

Tuggar riskakor och städar

Nu har jag en “riskake”-period igen. Det är så förbannat gott och det är ett perfekt tilltugg när jag inte vill äta godis

Jag har städat bort ALLA mina högar av papper i mitt mysrum och nu sitter jag här i soffan och känner mig äckligt nöjd med mig själv. Jag längtar till imorgon för då ska min kära lillasyster Bissan komma hit till mig och jag ska få träffa Ebba Ljungmark som är på Bosön för lite tester och snack. Det ska bli väldigt roligt! Jag blir så glad när jag får träffa så positiva och sprudlande människor.

Det har varit mycket träning de senaste dagarna. Jag har klarat av att springa SEX lopp över sju häckar med fem steg mellan! Det är första gången sedan operationerna och det känns jäkligt positivt måste jag säga. Vid första loppet fick jag direkt en liten känning i vänsterknäet men jag rättade till tekniken och “VIPS” så funkade det och jag kunde genomföra hela träningspasset på ett bra sätt. Jag har också kunnat springa 9*100 meter utan att få vare sig kramp eller mer smärta. Det är också ett stort steg framåt. Jag känner mig stark och stabil i magen och ryggen och hela träningssituationen känns mer positiv än på länge. Ja, jag har sagt det förut. Men jag känner så varje gång jag tar mina baby-steps framåt DET är något som är positivt med att få en skada: ALLT du gör på vägen tillbaka blir framsteg och något att glädjas över. Det blir som att göra något för första gången igen. Den tanken hjälper mig alltid och får mig glad.

Jag har också kört ett bra pass i Bromsman-maskinen. Jag körde 1*5 st lätta benböj som uppvärmning och sedan 1*4 st där jag tog i lite mer och 3*3st där jag VERKLIGEN tog i Ni vet, Bromsman funkar som så att ju mer du tar i desto mer trycker den ner dig. Jag vet inte riktigt hur många kilo jag tar (kan tänka mig att det finns de som undrar) men jag vet att jag är väldigt jämn på båda benen. Det är så suveränt bra. För tidigare var jag starkare på höger och det var därför jag fick så ont i vänster. Nu är jag mer balanserad och jämnstark.

Direkt efter benböjen så kör vi hopp i en släd-maskin. Jag hoppar med både dubbla ben och enbenshopp. Det är en väldigt bra form av hoppstyrka för all kraft går rakt igenom knäna och jag behöver inte vara orolig för snedbelastningar eller vridningar.

Jag har några rader kvar att skriva i min träningsdagbok så jag behöver sluta att skriva här. Jag kramar er godnatt och säger att vi hörs imorgon igen

KRAM!

Jag längtar så.

Tuggar i mig en riskaka och inväntar min födelsedag. Jag är så spänd. Jag är så glad. Det ska bli så jävla kul att fylla år. Jag har aldrig förstått människor som säger att de inte bryr sig om sin födelsedag. När jag tänker efter så säger de flesta det. “Det är väl inget att fira?”, “Det är väl inget att bry sig om?”, “Åh, jag hatar sådana dagar!” och allt annat som visar deras avsmak inför dagen då de föddes. Själv njuter jag i fulla drag. Jag messade mamma och ville ha reda på exakt när jag föddes. Jag ville veta tidpunkten. Det känns stort. Någon gång mellan 01-02 inatt ploppade jag ut för exakt 28 år sedan. Hur kul är inte den tanken då? Jag blir alldeles till mig och jag kan tänka mig att jag är en riktigt jobbig människa just nu. Jag blir så exalterad så fort det är något som jag gillar.
Ni som nu inte gillar att fylla år får inte tro att jag tycker att ni är några tråkiga människor. Men ni får acceptera att jag kanske kommer att vilja fira era födelsedagar om ni är i närheten av mig

Min kompis Fabbe är här hemma hos mig och vi har bestämt att vi ska börja fira min födelsedag PRECIS klockan 00.01. Vi satt och pratade lite om vilka som skulle höra av sig först. Jag vågade inte gissa. Jag gissar nämligen alltid fel. Jag har redan fått ett “grattis-sms” av min kära far och syster Paula. För tidigt. Men det räknas ändå De var trots allt bara två timmar för tidigt. Det är okej. Men att skriva en HEL DAG för tidigt, som Gunnar gjorde, det räknas inte
Ohh, just det! Jag har ju fått en present också! Av min charmerande träningskompis Margot. Ni kan aldrig gissa vad jag fick! ETT EGET VIN! Ja, så kan jag väl uttrycka det. Varken hon eller jag har gjort vinet, men hennes pappa har hjälpt henne att fixa “Nadja-etiketter” så det ser ut som om att det är ett “Nadja Loves London-vin” årgång 1983. På etiketten står det: ” Ett mångfasetterat vin med både höjd och styrka i smaken. Vinet utstrålar glädje och skönhet samt en touch av Italien. Smaken är tydlig: London.” Jag tycker att det var en magisk present. Så oväntat. Så välgjort.

Klockan går oförskämt långsamt och jag försöker underhålla mig och Fabbe bäst jag kan. Jag har visat pappas och min favoritlåt “perfekt” och jag har dansat min bröllopsdans till låten “You´re the inspiration” av Chicago. Det är tur att Fabbe har ett stort hjärta och inte kör mig direkt till mentalsjukhuset. Jag fick ett litet glädjefnatt och hoppade en runda i min soffa också. Ibland är det helt galet kul att inte tänka och bara göra det som faller en in.

Kloka ord har jag fått med mig också. Han är bra på sådant, Fabbe. Jag var tvungen att skicka dem vidare till min kära far som också är en sann poet Här är Fabbes ord:
“Vi är alla skadade människor. Vi är alla varandras plåster.”
Kom ihåg vart ni läste det först! Kära far svarade med: “Vänner är som kroppkakor - saknas det stärkelse faller dem ihop!”. Haha, vilken givande konversation! Jag vet bara inte vad vi ska replikera med. Jag får fundera ut det över en kopp kaffe 00.02, när jag har blåst ut mina ljus.

Tick tack, tick tack…

20 min kvar innan klockan slår 00.00. Nu ska jag ta mig en dans till och sedan ska jag messa till min syster Bissan som kommer nästa vecka. Jag vill att hon ska veta hur mycket jag saknar henne.

Puss & kram från en spänd och förväntansfull Tiger

Nästa sida »