Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




När bara viljan vill

Precis i det där ögonblicket när du kommer på dig själv med att undra vad fan du håller på med, varför i helvete du fortsätter att stånga ditt huvud blodigt mot något som verkar så ogenomträngligt, det är då du ska våga stanna upp och känna på känslan som följer med tanken. Tänk tanken igen. Var inte rädd för den. För den kommer att visa dig att du är helt rätt ute. Du kommer att veta PRECIS vad du ska göra. Hur du ska ta ditt nästa steg. Du kanske kommer att känna dig eländig. Olycklig. Orkeslös. Bara tanken på att staka ut en NY väg, en gång TILL, gör dig illamående och trött. Hur ska du orka? Vart ska du hitta krafterna? Vad är skiten värd? Jag ska berätta för dig hur jag ser på det.

20130218-215708.jpg När jag känner sådär: som jag gör just i detta ögonblick faktiskt, efter en krossad dröm om OS i London och en om EM på hemmaplan, så verkar livet jävligt tungt kan jag säga. Influensa, magsår och en hälsena som skriker "Nej! Använd inte mig!!" fick mig att i samspråk med min tränare inse att säsongen är över. Jag kommer inte att hoppa XL-galan. Jag kommer inte att kvala in till EM. Jag kommer inte att få utnyttja min kropp maximalt på något sätt. Och jag är trött. Och ledsen. Och uppgiven. Och allt annat ni kan tänka er. Ös på med ord bara. Det är bara idrotten som ger mig den här totala känslan av besvikelse. Ingen annanstans i livet har jag upplevt den. Men ingen annanstans upplever jag heller en större glädje. Det är dem djupaste dalarna och dem högsta bergen.

20130218-215748.jpg Jag är i den där djupaste dalen nu. Och just idag orkar jag inte klättra. Så jag sitter här nere i mörkret. Slickar mina sår. Tänker alla hemska tankar som ska tänkas för att dem senare ska kunna försvinna och ge plats åt det fräscha och kraftfulla. Jag har insett att jag är så mycket mer besviken inför att ha missat hemma-EM än vad jag var för OS. OS låg långt borta och jag kände att min fysik aldrig skulle hinna bli som den borde till utsatt datum. Även om jag OCKSÅ visste att min vilja har höjt mig tidigare. Jag visste att det kunde gå om jag fick på hela skiten. Jag VISSTE att jag hade det i mig. Sen visste jag inte hur jag skulle få det UR mig. Men till denna inomhussäsongen hade jag alla dem svaren. Jag hade gjort allt rätt. Jag hade lärt mig och jag var skadefri.

20130218-215835.jpg Med allt detta "bra" kommer så förväntningarna. Och skit samma nu. För nu är allt gjort och jag sitter här hemma i min soffa. Med alla dem känslor och tankar som jag skrev om i början. Och jag känner mig jävligt ensam. En vis man sa en gång: "livets största prövningar möter vi alla ensamma" och jag vet inte om ni håller med, men visst blir allt väldigt mörkt och tyst när saker går åt helvete?

20130218-215907.jpg Men. Till det fina: Vi har alltid vår vilja. Vår glöd och vår passion. Om än lite kantstötta. Och när jag blir såhär knäckt för något som betyder mycket för mig, så tar jag fram en gammal bild på mig själv. Från när jag gick i lekis. Och en från 3:an. Och så kollar jag på den lilla tjejen. Jag brukar alltid börja skratta. För jag ser så fånig ut. Men jag kommer ihåg mig själv: Full av liv! Nyfiken, glad, med massor av energi och med oändligt mycket kärlek i mitt lilla barnhjärta.

20130218-215953.jpg Jag försöker minnas min glöd inför allt nytt i livet. Jag lever mig in i känslan hos den lilla flickan jag ser på bilden. Och så tänker jag att hon kramar mig. Inte tvärtom. HON kramar mig. Det här är en viktig bild för mig. För den lilla tjejen på bilden har nämligen något som jag ju saknar för tillfället men behöver av henne: hoppet. Och alla mina drömmar och all min längtan väcks till liv inom mig igen. En gång i tiden lovade jag den där tjejen att uppfylla en dröm. Jag lovade att stå stark inför allt som skulle bli jobbigt, jag lovade att hålla passionen vid liv. Och det löftet tänker jag hålla. Aldrig att jag sviker mig själv!!! Jag sa till mig själv att "om någon ska klara det här så blir det jag". Min tro var orubblig. Viljan var stor och hoppet var aldrig förbrukat. Idag är jag 29 år och jag har norpat mycket från min box med hopp. Har tagit ut stora mängder när det har gått emot mig. Ibland har jag trott att det snart skulle vara slut bara för att hitta ytterligare en nivå i den där lådan. Jag har aldrig slutat att förvånas över det där inom mig som jag inte riktigt kan sätta ord på. Allt är det värt. Och ikväll spelar det ingen roll att jag gråter. Om någon dag har jag dem krafter jag behöver och min box med hopp kommer att vara full. Jag vet det, för jag ska fylla den. Jag börjar imorgon. Och så ses vi till utomhussäsongen. Kom ihåg att ett hopp, eller en dröm, eller en passion inte bara dör. Det är vi själva som låter den dö när vi är redo för det. Kramar till er alla, fina läsare ! Ps. Har fått så otroligt många fina och stöttande meddelande och imorgon ska jag lägga upp några här. För dem är så bra och ni kan också behöva läsa dem! Jag har fått lov av författarna som är så givmilda att dem delar med sig även här 🙂

20130218-220027.jpg

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.