Säger upp mig

Är så fantastiskt trött.
Och jag behöver vara pigg.
Jag ska ju få springa idag!!!

Lägger mig på rygg som Coco och säger upp den här dagen.
Får man gör så?
Nej. Såklart inte.

Idag har jag massor att stå i.

Lika bra att börja med det.

Jag vill inte!

Hej på er!

Vet ni? Jag har fan ingen lust alls att skiva här idag. Jag är trött, irriterad och vill egentligen bara vara ifred. Men jag fick så dåligt samvete när jag tänkte på att jag skulle skita i att uppdatera idag också så jag trotsade min grinighet och satte mig här ändå. Jag har fixat mig en kopp te, satt på bra musik, tänt ljus i hela rummet och ska försöka att få ihop några rader. Om inte annat så kan jag ju skriva om hur arg jag känner mig. Det kan nog bli några A4-sidor

Nej. Så dryg ska jag inte vara. Säkert hade någon gillat det. Till skillnad från allt annat positivt jag pinar er med hela tiden. Ibland är det så väldigt skönt att vara negativ. Ni vet, om det är så man känner, så tycker jag att det är bättre att få känna så ett tag istället för att hela tiden försöka “få bort det”. När jag blir på det här humöret så tänker jag allt oftare att jag låter det vara så. Det kommer ju inte att vara livet ut så varför slösa ÄNNU mer energi på att streta emot. Jag är lite arg, lite ledsen och nedstämd och sen rycker jag upp mig av mig själv Det kommer om man inte pressar på. Försök få ni se. Om ni inte redan gör på det sättet förstås. Det är säkert bara jag som är sent ute med att komma på det.

I onsdags förra veckan åkte jag hem till Karlskrona. Karlskrona är kul. Det är inte kul att bo i stan men det är jäkligt kul att åka hem och hälsa på då och då. Jag träffade mina vänner och min familj, fikade som alltid, dansade, tränade och nästan det bästa av allt: besökte alla mina gamla barndomsplatser!

Jag åkte runt i bilen i flera timmar, runt hela Karlskrona först och sedan till Rödeby. Lyssnade på bra musik och blev nostalgisk. Jag blev så nostalgisk att jag var tvungen att parkera bilen för att få bort alla tårar från ögonen. Jag tog på mig mina hörlurar och började gå omkring i området. Jag kollade alla hus där mina vänner bodde när vi var små. Mindes alla lekar vi lekte och började le när jag kom att tänka på alla hyss vi gjorde. Jag blev alldeles varm inombords när jag såg vårt gamla hus, gatan jag växte upp på och skogen bredvid huset som vi gjorde om till en trädgård där bara “Bissan & Nadja var välkomna”. Jag gick den väg jag i många år gick till skolan. Jag kom ihåg mina små steg, hur det hade doftat på kvällarna när jag gick hem på tok för sent från någon kompis och ån som rann bredvid mig och som jag alltid ville hoppa i men alltid peppade någon annan till att göra.

Jag var uppe vid “Dackestugan”. Jag önskar att jag kunde skriva att det var där jag fick min första kyss (det hade varit så romantiskt) men jag tror snarare att jag fick min första kyss under ett täcke i ett mörkt rum i någon kompis säng. Dackestugan fick mig att minnas annat. Det var här jag åkte skidor hela vintrarna. Det var här vi grillade korv och satt och sjöng vid eldar med varm choklad i händerna. Det var den här lokalen man kunde hyra om man skulle ha fest. Det gjorde jag och mina kompisar. Det var tydligen också här som mamma och pappa kom förbi (oanmälda. Mamma berättade i lördags) och “skämde ut” mig framför mina vänner. Mina föräldrar - på min fest! Gud, det går ju inte. Det fattar ju vem som helst! Vilka puckon till föräldrar jag hade just då.

Jag gick förbi kyrkogården. Den ligger precis vid min gamla skola så jag var alltid tvungen att passera den när jag skulle hem. Och tänka sig - jag kom ihåg att jag aldrig var det minsta mörkrädd! Jag gick till och med där på kvällarna, ensam eller tillsammans med någon. Det spelade ingen roll. För jag var inte rädd. Jag undrade varför jag har blivit det nu. När jag gick förbi tänkte jag att det såg vackert ut. Det såg rofyllt ut att kyrkogården låg precis mitt i allting. Inte hotfullt, inte läskigt. Bara fint. Tända ljus på några av gravarna och en upplyst kyrka. Skolgården där jag spelade kula och gungade och fotbollsplanen i grus där jag utmanade killarna en stund varje rast. “Dalen” , en stor hålighet där alla åkte pulka på vintrarna medan den på somrarna förvandlades till ett ställe för barnen att rulla nedför eller bara en väg för att komma ner till skogarna där vitsipporna växte och ån som jag skrev om tidigare fortsatte att rinna fram. Det var vackert i “Dalen”. Här närde jag många drömmar. Här sprang jag upp och ner när jag ville träna mina då så smala ben. Om jag var ledsen gick jag hit. Om jag ville busa gick jag dit. Om jag och mina kompisar ville ha picknick gick vi dit.

Jag förvånades över att allting, precis allting, såg så oerhört litet ut. Jag minns ju allt som väldigt, storslaget och mäktigt. Jag kände mig nu istället som en jätte på besök i pytte-land.

Fan. Det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag märker nu att jag skulle kunna fortsätta att skriva om min barndom i flera timmar. Men jag vet. Ni behöver inte säga det till mig - jag skriver det för mig själv sen Hur kul är det att lyssna på någon annans minnen? Som man inte ens har varit en del av. Ibland är det kul. Speciellt om det är en person som kan uttrycka sig med lite mer färg än vad jag kan.

Jag ska berätta om min träning imorgon. Den har gått bra! Och nej, jag var inte med på SM. Jag hårdtränar ju! Jag trodde att jag hade berättat det för er. Eller så har jag missat det.

Jag ska spela några omgångar “Wordfeud” till innan jag går och lägger mig. Jag ska sätta mig i min mys-fåtölj och och låta ljusen brinna ut. Är det någon som vet hur länge de där jäklarna brinner? Så jag inte blir sittandes hela natten

Stor, varma kramar till er. Vi hörs imorgon.

Nadja

Usch så det kan gå!

Lovade ju att återkomma med en reflektion över min tävlingsstart i spjut och den kommer här:

VART TOG MIN KÄNSLA VÄGEN!!!?? Denna nyvunna vän som jag blev så glad över att finna… Jag sa till Anders redan på uppvärmningen att jag inte hittade riktigt samma tryck och känsla i kasten som på träningen men att det nog skulle gå bra ändå. Men det gjorde det inte. Jag borde ha förstått att spjut KRÄVER sin känsla. Fast å andra sidan så hade jag ju inte struntat i att tävla om jag hade haft den vetskapen så det spelar kanske ingen roll ändå. Jag vill nog bara gnälla lite

Mitt längsta kast mätte 33.20 med den tillfälliga ansatsen. Sen hade jag tre övertramp då jag (som alltid) ville springa på för mycket och kom alldeles för nära. Jag fick tyvärr inte med mig någon fart alls i kasten och blev stående på ett ben i utkastet. Jag var också ovan att ha Anders så långt ifrån mig och att han inte kunde coacha som han brukar. På träningen går han direkt fram till mig när något blir knas och vi kan ändra detaljer. Här blev det lite svårare och det är vår första tävling tillsammans vilket gjorde att vi inte riktigt kände igen oss i situationen. I andra grenar vet jag direkt vad jag behöver förändra för att göra det bättre till nästa hopp/kast/lopp, men i spjut är jag inte riktigt lika hemma ännu.

Egentligen är allt det där skitsamma. För jag förväntade mig ett mycket bättre resultat med tanke på det jag gjort på träning. Men det är bara att jobba vidare och inse att det kräver än lite mer finslipning innan jag hittar den där avslappningen på tävling som jag har på träning. Vi ska lägga in många spjutpass denna vecka (om Leffe tillåter!)

Nu behöver jag flytta min bil, för den står tydligen felparkerad. Och fler böter - det vill jag inte ha!

Kram så länge och hoppas att solen skiner på er