Alla dessa magiska människor!

Ibland blir jag tårögd av alla fina, underbara människor som jag har omkring mig! Jag tänker på Leffe, som inte alltid får veta hur mycket han betyder för mig. Han är med mig vid varje pass och stöttar och peppar mig och han står ut med mig när jag skriker på honom för att jag är arg över något. Han finns alltid vid min sida. Idag skojade vi med varandra och sa: “I nöd och lust heter det ju!” efter att ha pratat lite om mitt skadefyllda år. Han tror alltid på mig. Hejar alltid på mig. Vill mig verkligen alltid väl. Och det är inte med många människor som jag känner så. Jag vet, från mitt allra djupaste, att han ALLTID håller på mig. Det är en väldig trygghet. Och jag fylls med en oerhört stor tacksamhet som är svår att beskriva!

En annan människa som betyder mycket för mig är Anna Sunneborn. Hon är sund och glad och är alltid så ärlig mot mig. Jag vet att jag har skrivit om henne här tidigare så ni kanske till och med kommer ihåg henne?
Idag åt hon lunch med mig och Leffe på Bosön. Och hon kommer fram till mig med ett leende på läpparna och en STOR blombukett! Sedan säger hon: “Du kan inte vinna någon gren på SM i helgen, men för mig är du alltid en vinnare! Och jag älskar dig på och utanför banan! Jag älskar människan Nadja” och så fick jag en stor kram.
Herregud! Finns dessa människor!!?? Hur fint var inte det där då!? DET är att stötta när det blåser motvind. Det där är att uppmuntra och att stå vid ens sida när det inte går spikrakt uppåt. Jag blev så galet glad! Jag fylldes med så mycket kärlek över denna handling. Jag är ju blödig av mig och ville helst börja lipa där och då men jag kunde hålla mig (anar jag en gnutta istid inom mig?)

Nu står buketten på mitt köksbord och gör mig påmind om vilka vackra vänner jag har. Jag dricker te och städar lite om vartannat. Jag pratar lite i telefon ibland också Inte för att jag gillar det egentligen men när jag pratar med människor som gör mig glad och hoppfull så funkar det.
Syster Gisela har messat och skriver att jag är ett missfoster. Haha, det är faktiskt också en kärleksförklaring även om det nu inte låter så. Hon vill nämligen att jag kommer ner till dem snarast. Hon är så söt när hon blir arg. Ja, Gisela… jag kanske kommer. Men du får ju hejda dig två sekunder. Jag ska gadda ihop mig med Leffe lite först
Det hade varit sååå mysigt att få komma hem till Gisela och CG (Giselas kille) och bli lite ompysslad. Det enda som jag tvekar på är den SEX timmar långa resan ner… Phew! Men om jag köper på mig fem nya cd-skivor så ska väl det funka.

Du får skriva lite snällare sms Gisela Och: denna gången räcker det inte med att du är min lilla piga. Haha, jag vill ha en träningskompis! Seså, rör på fläsket

Jag har kollat igenom gamla fotoalbum också… Shit vad det rör upp känslor! Varför verkar ens liv alltid så jäkla glatt i backspegeln? Det är en ganska cool känsla. För den uppstår ALLTID. Oavsett vart i livet jag befinner mig. (Mamma och Gisela, det var några riktigt snygga bilder på er två kan jag lova. Jag tar med dem!)

Nej, nu börjar jag få ont i ryggen av att sitta i den här stolen. Jag ska sätta upp en tavla i mitt mysrum!

Vi hörs imorgon. Godnattkramar till er // Nadja

Bella & jag på loppis!

Förra lördagen var jag och syster Bella driftiga till tusen! Vår gemensamma vän Anna Sunneborn (som är tusen gånger driftigare än oss) har en månadsloppis i Hersby skola på Lidingö så vi tänkte att vi skulle samla ihop lite saker som vi inte längre använder och gå dit och sälja. Jag har aldrig sålt något på loppis tidigare så det var en rolig erfarenhet! Visst ser lilla Bella nöjd ut?

Underbara Anna!

När jag kom till träningen igår möttes jag av en alltid lika glad och sprallig Anna Sunneborn. Men denna dag såg hon lite extra finurlig ut. Hon frågade efter min skostorlek och pekade bort mot ett par skitsnygga skinnstövlar och fråga om jag gillade dem. Klart att jag gjorde, de var hur häftiga som helst! Då sa hon “vad bra! Då är dem dina!” och la skorna i min famn. Jag blev helt paff! Vad har jag gjort för att förtjäna detta förra veckan fick jag armband av Miss-Li och nu detta. Ni är helt underbara tjejer! Tack, tack, tack!

Om ni vill veta så kan jag inte gå idag! Jag har träningsvärk i vartenda liten mikromuskel som finns. Passet igår var RIKTIGT bra och kvalitativt! Först hård cirkelträning och sen hoppstyrka på det. Alla tre (Anna, jag och Malin) fick toksyra i vaderna efter alla hopp Nu väntar ett spjutpass med Anders… Vi får väl se hur det går. En gren som kräver smidighet. Så lyckat

TRÄNINGSVÄRK! Äntligen!

Äääääääntligen säger jag bara!! Fy tusan så ont jag har i kroppen, men attan vad jag njuter av det

Jag fick börja träna efter program så smått igår. Det är första gången på cirka två månader som jag får träna under strukturerade former och vilken lycka det är! Jag har tagit mina första joggsteg sedan knäoperationerna och idag körde jag stenhård cirkelträning med Anna Sunneborn och Malin Ewerlöf Krepp. Blev andfådd, trött och fick syra i armarna. Nu jäklar ska den här kroppen få vad den tål!

Så fort jag har lite mer tid så ska jag lägga upp cirkelträningen här så att ni också kan köra den om ni skulle vilja.

Har precis ätit massor av thaimat och känner mig som en köttbulle… kan knappt röra mig Behöver lugna ner mig med en kopp te. Så nu säger jag tack och hej och på återseende.

Kram Nadja

Faith!

Åt frukost med Anna Sunneborn imorse… fick de här SUPERFINA bokstäverna av henne då!! Blev så otroligt glad. Det är Annas favoritord och när hon såg bokstäverna så köpte hon de till MIG och inte till sig själv! Tack i tusenfalt Anna

Funderade direkt på hur jag skulle kunna få med mig bokstäverna till alla mina tävlingar utan att skada dem…

Tack för rolig fest Anna!

 

… och Grattis till att du nu har fyllt 40 år! Vilken fantastiskt ålder att leva i. Det märker man så tydligt på dig

Lite bilder från festen här nedan…

Träningen går framåt!

 

Det är med ett leende på läpparna som jag tittar tillbaka i min träningsdagbok och på alla de planeringspapper som jag fått av Leffe. Jag har nämligen kunnat köra ALLT som vi har velat för första gången sedan jag kom upp hit för snart fem år sedan. Det är helt otroligt! Jag trodde faktiskt knappt att vi skulle ta oss hit. Förra säsongen kunde jag inte köra den hoppstyrka jag ville och jag kunde inte hoppa höjd. Och inför min inomhussäsong fick knappt springa någon häck alls! Så ni kan ju tänka er hur förväntanfull jag är

Visserligen så vet jag att jag behöver ännu mer av den här formen av träning innan det ger dem resultat jag vill och jag behöver köra på med det här hela nästa hårdträningsperiod också, men just nu känner jag bara glädje och lättnad över att jag kan TRÄNA ordentligt!

Jag känner mig mer stabil i allt jag gör och börjar känna en säkerhet i höjdhoppet vilket nästan gör mig rörd till tårar… det var så längesedan jag kunde hoppa höjd FRITT och utan att behöva tänka i varje hopp jag gör! Ja, nästan 8 år sedan…

Idag ska jag köra sprint på morgonen och överkropp på kvällen. Jag har fått en ny sprint-kompis i Anna Sunneborn som ska vara med och utmana mig lite i löpningen och starterna. Kul som fasen! Hon är alltid så positiv och glad och peppande och det är alltid bra att omge sig med den typen av människor.

Så tills vi hörs igen: var rädda om er! Kramar i massor // Nadjis

Ps. Tack Daniel för din hjälp under mina sprintlopp i lördags

Guldbilden

 

Här har ni oss tre tjejer som gjorde upp om guldet i längdtävlingen på SM! Både jag och Jessica persade och Jasmine var bara EN centimeter ifrån sitt personliga rekord! En riktigt härlig tävling med andra ord! Jag sa ju igår att jag kanske skulle komma med lite fler kommentarer till tävlingen idag men jag vet inte vad det skulle vara. Antar att alla fattar att det kändes bra, men inte 100 % än, och att jag är mer än nöjd med min prestation.

GRATTIS vill jag också säga till min vän Anna Sunneborn som tog guld på stafettlöpningen 4 * 200m!!! Galet bra gumman!!! Hennes man Mattias passade också på att ta hem längdbronset. Vilken familj

Alla söndagens resultat hittar ni här.

 

Julbord och stämning på Långängen

Vilken mysig kväll vi hade igår! Jag, Niklas, Anna, Mattias & Leffe var på julbord på Långängens Gård. Och jag hade träningsledigt så vad passar då bättre än en riktig “svull-dag”? Syster Bella serverade oss under kvällen, maten var fantastisk (som vanligt) och julmusiken i spelaren gav oss den ultimata julstämningen. Jag älskar verkligen julen och allt som hör till den! Jag får sådana lyckokänslor och blir kärleksfull och vill ta hand om allt och alla. Jag kan sitta och titta in i en ljuslåga och tänka mig bort och bli nostalgisk. Jag dricker mängder med te och julmust och vill ha filtar överallt så att jag bara kan rycka till mig en om det skulle behövas. Jag älskar allt vad julpynt heter och skulle med nöje flytta in i en gran om det skulle gå. Tänk att få vakna upp med alla färgglada julkulor och glittrande änglar omkring sig?

 

 

 

Detta ska bara bli ett kort inlägg, för jag har mycket att skriva i min träningsdagbok. Så jag ger er lite bilder från julbordet istället och så hoppas jag att ni alla hade en julig första advent i söndags!

 

 

 

 

 

 

 

Ps. Jag har köpt en julkalender! En sådan där man får choklad i för varje ruta man öppnar… Tillbaka till barndomen och känslan man hade som liten inför julen. Kram till er!

Mycket ska hinnas med…

 

 Det är konstigt vad mycket saker som kan hända på nästan en och samma gång. Jag hinner inte med! Eller, jag hinner inte känna att jag njuter av varje enskild liten sak. Igår var vi som sagt på showen “obesvarad kärlek” och jag skrattade mycket. Jag kunde dock inte slappna av helt eftersom mina ben var löjligt trötta efter ett pass med 8*200m och jag var jätterädd för att få kramp i baksidan mitt under föreställningen så jag satt och vred mig hela tiden. Ni vet hur man sitter i sådana teaterstolar: helt ihopkrupen. Precis som på en bio. Inte det bästa för trötta baksidor som bara vill sträcka ut sig. Efter showen var vi bjudna ner till logerna för att träffa Babben och Loa. Jag och Rosy (Loas fru) hade innan showen bestämt att vi skulle överraska Loa med att komma ner till honom när showen var klar för att dricka champagne (som jag fint bytte ut till juice) och äta lite snacks, men någon (nämner inga namn) hade redan avslöjat att vi skulle komma så det blev inte riktigt den överraskning vi hade planerat. Men kul blev det och vi fick äran att träffa charmören Carl Jan. En mycket speciell och underfundig man. Han hade även med sig några trevliga bekanta och vi alla stod där nere och skålade och skrattade åt historier som Loa berättade innan vi åkte hem vid 23-tiden. En väldigt trevlig kväll men jag kände aldrig att jag kom ner i varv eftersom vi fick stressa som tokar efter träningspasset för att hinna till showen innan den skulle börja. Skitful kände jag mig också. Jag fick liksom aldrig riktigt till det varken med sminkningen eller med kläderna. Men vad gör det? Alla andra var så snygga

 Niklas syster Anneli med sin man Zlate är på besök också. De kom igår kväll och vi hann nästan bara säga hej och hejdå till dem innan vi drog till showen. Det kändes ju inte speciellt kul men vi hade bokat in det här sen tidigare så “tyvärr” gick det inte att ändra. Men dem gnällde inte. Artiga som dem är. De har sina tre ungar med sig också annars hade de kunnat följa med på showen. Under dagen idag har jag förstått vilket ofantligt stort tålamod tre små ungar kräver. Anneli är en helt suverän mamma som lyckas hålla koll på alla barnen hela tiden och hinner tillgodose deras behov på samma gång. Jag säger bara att det kommer att dröja innan jag blir mamma!

 

Anna Sunneborn är en driven och energisk tjej! Hon fick en idé om att hon ville starta en egen loppis här på Lidingö och idag hade hon gjort slag i saken. I Hersby skola hade hon lånat en lokal och fixat folk som kom med grejer som dem ville sälja. Jag och Niklas och Bella skulle egentligen också haft ett bord där men vi tyckte att det skulle varit LITE väl själviskt när Anneli med familj skulle komma. Först showen och sen det här. Nej, någon måtta får det vara.

Loppisen blev hur som helst en succé och jag är så imponerad av Anna som har dragit igång detta. Anna får väldigt fint stöd av sin man Mattias som är med henne och stöttar henne i det hon vill. De två är sååå söta tillsammans!

 

 

Nu ska vi åka ner till Gåshaga Brygga och titta lite på vattnet. Barnen har tjatat hela dagen: “Mamma, vi vill se havet! Vi vill se havet! Var är det?!” Haha, de är så gulliga de små liven.