SM GULD, SM GULD, SM GUUUULD!

Om jag sa att jag var nervös innan mitt första häcklopp för en vecka sen, så ska ni veta att det var INGENTING jämfört med den nervositet som jag upplevde nu! Det var helt galet! Det pågick ett brutalt krig i min mage och i mitt huvud. Jag trodde fasen att jag skulle sprängas ett tag. Jag hörde mina hjärtslag så högt att jag inte kunde vila när jag skulle. Jag ringde upp Niklas för att få prata av mig men jag blev bara irriterad och illamående och ville lägga på samma sekund som han svarade. Jag tror att jag drack 6 liter vatten bara för att ha något att göra. Och jag duschade två gånger. Jag har nog aldrig tidigare reagerat så här starkt på en tävling som jag gjorde idag.

Jag pratar om Stafett - SM och 4×800m.
Och jag tror att jag pratar om tävlingsovana.

Även om min nervositet den här gången kunde liknas vid ångest, så njöt jag av hela situationen. Jag vet, det låter helknäppt, men det är ju bland annat dessa känslor som hela mitt idrottande handlar om. Och så tror jag att det bor en liten självplågare i mig. Det är nog därför som jag ställer upp på att springa 800 m. Jag gillar det!

Laget som förutom mig bestod av Nathalie, Charlotte och Sofia, var ett piggt och glatt gäng. Trots att de är så unga så är de väldigt proffsiga, fokuserade och målinriktade. Jag kände mig lugn och trygg i laget och en kaxig röst inom mig undrade vilka som skulle kunna slå oss. Jag visste att alla tre ovan skulle springa ifrån på sin respektive sträcka om det skulle behövas, frågan innan var bara hur bra jag skulle lyckas hänga på när de långbenta tjejerna i mitt lopp ökade farten. Jag kan bara säga: Gud så bra det gick och shit vad stark jag kände mig!
Jag tror inte att jag hade en enda negativ tanke under hela loppet och efteråt sa Kaj (tränare i vår klubb): “Byt gren! Varför hålla på med sju grenar när du kan göra en!?”.

Det är en bra fråga. Men grejen är bara den att sju grenar ger mig minst sju fjärilar i min mage. Och sju är bättre än en. Även om det idag var en fjäril så stor som tio små som flög omkring där inne.

Sofia Öberg var den som förde pinnen över mållinjen och vi jublade tillsammans där på inneplan. Jag undrar bara varför vi inte sprang ett ärevarv också? En liten miss från vår sida. Fast till vårt försvar ska jag säga att vi faktiskt inte hade någon klubbflagga att svepa omkring oss.

Nu när vår tävling är över håller jag tummarna för vårt kvinnliga lag på 4×400m. Jag skulle egentligen ha sprungit den sträckan också men varken Leffe eller jag visste hur formen var så vi vågade inte utsätta de andra lagmedlemmarna för en stumnande Nadja på 400 m (det loppet skulle nämligen gå dagen efter mitt 800m:s lopp). Kom igen nu tjejer!
Jag håller också tummarna för vårt pojk-lag som ska springa 4×100m imorgon. Vi åkte i samma minibuss upp till Karlstad och de lät härligt självsäkra. Hoppas att det håller hela vägen!

Jag önskar att jag kunde skriva att jag sitter här och är alldeles toktrött efter mitt lopp (det är en så härlig känsla). Men konstigt nog så är jag bara pigg och sugen på något gott så nu ska jag, Niklas och svärmor kolla film och mysa bort resten av kvällen.

Ta hand om er,

Kram Nadja