Sjukamp
Världens roligaste idrott är sju
Somliga säger att sjukamp är för de som inte är riktigt bra på någonting.
Jag säger att sjukamp är för de som fortfarande har mängder av överskottsenergi, som gillar att lära sig många olika tekniker och som inte riktigt kan bestämma sig för vad de tycker är roligast inom friidrotten.
Sjukamp är för mig den charmigaste och mest tacksamma av grenar. Sjukamp är möjligheternas gren! Man kan ligga efter och alltid komma igen. Varje nytt moment är en ny möjlighet och en ny start. Man får vara på banan länge och känna atmosfären och stämningen och pirret i magen många gånger om.
Sjukampen ger mig det fina privilegiet att jag alltid bär med mig en känsla av att jag utvecklas. Det finns ju så många grenar att gå framåt i! Går det sämre i häck en vecka, ja då går det desto bättre i höjd.
Att träna och tävla i sjukamp betyder också variation! Ingenting blir någonsin tråkigt. Inte ens för mig som brukar tröttna på saker efter fem minuter.
En annan sak som gör att jag älskar sjukampen så mycket är att jag får röra min kropp på så många olika sätt: jag får hoppa högt och långt, kasta, springa och stöta. Jag behöver lära min kropp att föra sig på det härliga sätt som varje gren kräver. Det är i stor del där jag hittar min motivation.
Sjukamp.
Sju grenar.
Ska genomföras på två dagar.
Fyra grenar första dagen.
Tre den andra.
Det här är – i tur och ordning – min upplevelse av dem:
 100m Häck 100m häck: Detta är laddningen och nervositetens gren. Det är första grenen och det ger alltid lite extra pirr i magen. Jag vill liksom bara komma igång. När jag är i riktigt bra form och när jag är bestämd och inte tänker för mycket är den här grenen så otroligt skön att genomföra. Det är som musik med en exakt bestämd rytm mellan och över häckarna och i de bästa loppen känner jag inte ens att det står häckar på banan. Kroppen går bara av sig själv. |
 Höjdhopp Höjd: Detta är i mina ögon den graciösaste av dem sju grenarna. Varje gång jag tänker på höjd tänker jag på lätthet, snabba fötter, dans och total frihet. Jag älskar att studera folk som verkligen kan hoppa höjd riktigt ”mjukt”. De liksom rinner igenom hela ansatsen och sen är det bara ett explosivt ögonblick i form av ett upphopp följt av en vacker båge över ribban. Mitt mål med mitt höjdhoppande är att jag själv kan leverera denna rytmik och skönhet i varje hopp jag gör. |
 Kula Kula: En mycket cool gren som inte bara kräver styrka utan även otroligt mycket timing och teknik. När jag började med sjukamp tänkte jag att det bara är överkroppen som ska jobba, men efter ett tag fick jag lära mig att det är benen som gör det mesta av jobbet. Vilken skillnad det blev i hela känslan inför grenen! |
 200m 200m: Sista grenen för dagen. Jag älskar 200m! För mig som inte är den snabbaste ur blocken är det här distansen mycket tacksam. 200m ger mig verkligen möjlighet att använda mig av mitt stora löpsteg och jag njuter av varje steg jag tar när jag känner mig hyfsat pigg. |
 Längdhopp Längdhopp: En fantastiskt enkel och okomplicerad gren! Jag ska se till att få med mig så mycket fart ut över plankan som det bara är möjligt och sen är det bara att landa. När den här grenen stämmer känns det som om att man kan flyga hur långt som helst, det är en otroligt häftig känsla. Längdhopp kräver också mycket fokusering och laddning för i mångkamp har jag bara tre hopp på mig och jag vill gärna ha de hoppen godkända |
 Spjut Spjut: Från början gillade jag spjut sämst av de sju grenarna. Men ju mer jag lär mig hur jag ska utföra momentet, desto mer gillar jag det. Jag gillar att det krävs både styrka, rörlighet och smidighet. Det är en oerhört teknisk gren och det finns alltid något att lära och nöta in. |
 800m 800m: Den avslutande grenen i mångkampen. Många ogillar att springa 800m, men jag tycker oftast att det är riktigt roligt och hade den inte funnits med som sista gren hade jag nog saknat något. Jag gillar att 800m verkligen ger mig känslan av att ”nu har jag gett järnet och kämpat stenhårt i två dagar”. 800m sätter punkt på ett bra sätt tycker jag. |
