Mitt opererade knä
Kanske svårt att se dem små hålen på sidorna av knäet, men de är där och de är läkta! 
underbart! Nu ska bara all svullnad försvinna och sen kan jag börja träna upp styrkan mer och mer! Om en vecka är det tur för nästa knä.
Fint råd…
Sakta men säkert mer som vanligt…
Kuliga kulkast för ett år sedan
Igår började så äntligen min verklighet att bli som den alltid brukar vara… jag fick träna! Det vore kanske ett hån mot mina friidrottskollegor (och alla andra atleter) att använda ordet “träna” just i det här sammanhanget, men jag fick åtminstone röra lite på mig under strukturerade former och under uppsyn av en sjukgymnast
Det är ett stort steg! För nu har jag ett rehabschema att gå efter. Och jag kan planera mina dagar och jag kan se framför mig hur jäkla frisk och stark jag kommer att bli!
Mitt “träningsschema” består av följande:
* Cykel 2* 15 min
* Magliggande bensparkar (helt UTAN vikter!)
* Ligga på rygg och spänna låret i omgångar 3*5 sekunder * 10
* Tåhävningar (UTAN vikter)
* Gåträning i form av “tuppgång” och “rulla på foten”
* Sidliggande benlyft för att få kontakt med rumpmuskulaturen 2*10st/ben
Ja… ni ser ju… låter jobbigt va? Det jobbiga nu ligger inte i den fysiska biten utan i ATT GÖRA DET! När något blir så banalt och tråkigt (ja ni hörde, jag tycker att det är TRÅKIGT!) så tenderar det ibland att kännas en aning meninglöst och man kanske inte gör allt så bra som man kan göra det. Men: jag ska faan sätta världsrekord i rehab! Om det så är det sista jag gör.
Nu ska jag iväg och träna skallen lite. William och jag ska ha ett snack och planera för framtiden.
Vi hörs inom kort. Kram och kram och kram (jag är lite kelsjuk just nu känner jag )
Om att inspirera andra…
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag blir otroligt glad av alla mail och mess som jag får från er läsare och jag inspireras och muntras upp nästan jämt! En person som ofta gör mig glad och kommer med kloka råd lättsamma skämt är författaren Niklas Krog. Innan EM i Barcelona fick jag det här mailet som jag gärna delar med mig av till er. Och ja, jag har frågat honom om lov
“Hej Nadja!
Jag har ingen aning om du kollar mejl så här tätt inpå tävling, men jag skriver ändå. Du läser när det passar och behöver inte bekymra dig om att svara.
Fantastiskt kul att du blev uttagen till EM! Jag vet inte hur säker/osäker du var att få åka, men jag studsade till i TV-soffan när jag hörde ditt namn räknas upp i Sportnytt. Fasen, det är ju den där energisprutan som har tagit sig tid att skriva mejl till mig.
Jag vet inte heller i vilken form du är och vad du hoppas uppnå i Barcelona, men jag vet att du kommer att göra så bra du kan. Jag ser fram emot att se dig. Dessutom hoppas jag att du passar på att njuta som du verkade göra i Berlin. Stora mästerskap är en mäktig upplevelse. Fokus på prestation är bra, men man behöver också känna glädje över det man får vara med om.
Jag vet det ligger många ensamma - och ibland skittrista - träningstimmar bakom att du fick åka. Det handlar om envishet, om kämparskalle, om att kunna pressa sig till det yttersta både fysiskt och psykiskt. Men jag vet också att vissa av alla de där träningstimmarna måste ha varit sagolika, stunder när kroppen klickar på rätt sätt och träningen är fjäderlätt, när det inte finns några gränser. Livet kan helt enkelt vara alldeles underbart ibland och då måste man passa på att glömma allt det skittrista.
Men allt det där vet du säkert. Du är garanterat superfokuserad alleredan och trampar bara runt i väntan på att ditt EM ska börja. Så om jag ska hjälpa till på något sätt borde jag göra som en spelare gjorde i en timeout mot slutet av en avgörande Stanley Cup-final. Spelare fångade lagkaptenens uppmärksamhet och frågade högt, så att hela laget kunde höra:
“Har du några nakenfoton på din fru?”
Lagkaptenen rätade tvärt på sig och fräste:
“Nej! Varför skulle jag ha det?”
Spelaren log.
“Vill du köpa några av mig?”
Hela laget skrattade högt och länge. Sedan gick de ut och vann matchen.
Om jag ska försöka använda samma taktik och prata om något helt annat än EM, så kan jag berätta om när vår katt släpade in en stackars sprattlande liten mus i huset för att leka. Det ville jag inte tillåta så jag slängde ut kisse och lyckades få in musen på vår lilla toalett. Där tänkte jag fånga den i en burk och släppa ut den i trädgården. Så jag tog en plastburk i köket och stängde in mig med musen. Men har du en aning om hur snabb en panikslagen liten mus är? Mycket snabbare än jag iaf. Efter att ha hamrat runt med burken i några minuter hade jag bara fångat luft.
Men då lyckades jag få in musen i ett hörn och satte foten på en sidan och förde långsamt burken mot den, bakifrån. Nu kan du omöjligt komma undan, tänkte jag. Men just som jag skulle smälla ner burken satte den fart framåt, upp på min fot, in under mina jeans och fortsatte uppför benet, alltså på insidan av jeansen. Det gick på ett ögonblick. När jag kände den vid knäet fattade jag vad som hänt och hoppade och sprattlade i panik, tills den ramlade ut. Inte mitt allra stoltaste ögonblick. Men då var den iaf så omtumlad att jag kunde ta den i burken och släppa ut den i trädgården. Kör så det ryker, Tiger-Nadja!
/Niklas
P.S. Bifogar ett foto från norra Norge, där hela släkten precis tillbringade två veckor. I fotoögonblicket kände jag mig väldigt, väldigt liten, för första gången på länge. Familjen skrattade gott.”
Om att komma igen…
“Hon står där, mitt ute på fältet, med pilbågen stödd på foten.
Fixerar tavlan med blicken. Stilla.
Inte en rörelse.
Det duggregnar.
Så tar hon upp en pil ur kogret. Snäpper fast den självlysande nocken på strängen och lägger skaftet tillrätta på pilhyllan.
Tittar mot tavlan igen. Ett par djupa andetag.
- Rakt i bara, tänker hon och nickar.
Alla förberedelser är klara. Handen i bågen, fingrarna runt strängen, balans i kroppen. Nu är det bara att bestämma sig. Så börjar hon arbeta, lyfter bågen mot tavlan samtidigt som hon jobbar isär. Tryck framåt och tryck bakåt. Kraften kommer ur koncentrationen. Inte för mycket muskelarbete utan bara precis så mycket som behövs.
Där är allt på plats. Hon ökar arbetet och koncentrationen mot tavlan och känner skottet gå.
Blicken är kvar, mitt i tavlan, 50 meter bort.
Så hörs ljudet av en pil som sätter sig i målet. I tavlans vita centrum ser hon en självlysande orange liten fläck.
- Rakt i bara, ler hon och nickar.
Drar ett djupt andetag i den friska fuktiga luften. Så laddar hon igen.
Så enkelt är det när allting stämmer. Hon har tränat varje litet moment, en bit i taget, tills kroppen kan rörelserna utantill. Hon skulle nästan kunna göra det här med förbundna ögon. Det svåraste är att behålla initiativet och kontrollen. När skjutmomentet automatiseras är det lätt hänt att kroppen tar över och börjar bestämma själv. Låter konstigt förstås, men det är som om tanken kopplas bort från rörelsen och den bara blir.
Kroppen är lat. En kropp utan medveten tanke och disciplin vill rationalisera och förenkla. Göra det så lätt som möjligt. Så fungerara det plötsligt inte längre som det ska. Skotten går snabbare och snabbare. Osäkerheten slår rot. Det blir analys och värdering av varje moment. Kroppen måste jobba hårdare. Det krävs mer fysisk och psykisk kraft. Det går inte att lita på något.
Hon minns en jakttävling, där det började strula efter bara halva första varvet. Hon hade inte skjutit så värst många tävlingar förut. Tankarna började snurra. “Vad gör jag för fel? Det här kunde jag ju. Vad har hänt?” Hon riktade tanken mot en massa olika punkter, försökte hitta roten till det onda och hon upptäckte flera brister. Medveten om alla fel började hon räkna poäng. Hur mycket hade hon råd att tappa? Inte mycket till. Hon måste skärpa sig.
Hon satt tyst för sig själv i pausen, kände sig misslyckad och trött på alltihop. Önskade att allt var över. Som tur var kom Cilla fram till henne och frågade hur det var.
Cilla är en obotlig optimist som tror att allt är till för att lära oss något nytt, viktigt.
- Jaså, sa hon, det är du som har vunnit en tunna skit idag. Och den kör du huvudet i. Alldeles frivilligt. Vad har du kvar framför dig? Ett antal mål som alla innehåller vardera tjugo poäng. Dem kan du ta eller tappa. Men du har visst släppt dem redan nu, innan du ens sett målen.
- Tunnan med skit kommer du att få släpa på hela varvet men du behöver inte ta någonting ur den. Det är tungt, men du kommer att klara det. Visst finns det något som du kan riktigt bra, trycket i båghanden till exempel, tänk på det innan du ska skjuta. Försök att minnas hur det känns när det går bra. Sen bestämmer du dig för att just så ska det bli den här gången. Titta rätt i tavlan och tala gärna om för den precis vad du ska till att göra. Strunta i poängen du, den kommer sen.
- När du vet vad du ska göra tar du ett djupt andetag, koncentrera dig på uppgiften och utför den. Lätt! Så känner du efter: godkänt, bra eller riktigt bra? Så ser du till att vara lite sjyst mot dig själv för du har ändå en rätt besvärlig börda idag. Varje gång du får ett “godkänt, bra eller riktigt bra” så lägger du det i tunnan ovanpå skiten. Du ska se att det väger upp. Till slut har du trängt undan all skit och då lovar jag att det blir mycket lättare.
- När du kommer hem kan du gå tillbaka, börja om från början. Då plockar du fram träningsdagboken och går igenom varje litet moment. Läs hur det var förut. Jämför med hur det känns nu. Hitta något som fungerar. Förstärk det som är bra. Skapa säkerhet. Så måste du ha tålamod. Du kommer att lära dig mycket om dig själv… Iväg nu och upp med huvudet!
Hon gick varvet ut med nytt mod för hon insåg att en tunna skit kan man faktiskt ha nytta av.
Sen den gången har hon alltid med sig sin Cilla. När som helst, var som helst, kan hon ta fram bilden av Cillas ansikte. Be om råd eller få tröst.
Fast för det mesta räcker det för henne att påminna sig om att möjligheter alltid finns.”
Från boken “Att spränga gränser” av Ingrid Mogren & Lotta Trosell.
… och så SVT-intervjun efter loppet på EM…
Liten följetong med intervjuer här
Här är SVT:s intervju direkt efter att jag hade skadat mig på sjukampens första gren 100 m häck i EM:
TV4-intervju med mig innan EM
För alla er som inte har sett, en glad Nadja innan skadan och innan EM. Varsågoda
Häcklopp på Stadion
Träningen igår blev riktigt lyckad! För det första så fick vi vara på Stadion och för det andra så höll baksidan för ett helt lopp över 100 meter med häckar (att jag ens tänker på baksidan längre!?). En bra tid fick jag dessutom. Bara 3/10 från perset! Efteråt pustade Leffe ut och sa: “Gud, det här var skönt! Jag var lite orolig innan!” Då ska ni veta att han är lugnets man. Han är aldrig orolig. I alla fall så visar han det aldrig
Hade med mig min massör Elvis som tog han om mig både innan uppvärmningen, efter varje lopp och efter träningen. Vilken lyx! Vi provade nämligen en ny grej och det är att han masserar upp mig lite precis innan jag ska börja uppvärmningen. Det gör att uppvärmningen håller längre plus att alla leder känns mycket mer följsamma och mjuka. I början av mina uppvärmningar brukar jag känna mig som en gammal kärring som bara stapplar runt på planen. Nu kände jag mig redan lite uppvärmd och det var en go känsla.
Körde ett lopp över 10 häckar, det vill säga ett fullt häcklopp, och sedan ett över åtta häckar. Hade full återhämtning mellan loppen vilket för mig brukar vara precis över 10 minuter när jag maxar i sprintlopp av någon form. Ska tävla i Uppsala på söndag så det kändes skönt mentalt att få köra igenom det här på träning!
Nu ska jag ringa coach Leffe och bestämma tid för dagens enda träningspass: 150 meters lopp. Också de på Stadion
Kram!
Stadion ikväll?
Vackra Stadion
Eftersom de bygger om Vallen här på Lidingö så får vi friidrottare lov att vara INNE på Bosön. Speciellt kul nu när solen skiner och det är 25 grader varmt ute… Grrr!
Men kanske, kanske, kanske är Stadion öppen ikväll när jag ska springa häck och då tänker vi åka dit. Hade ju varit så roligt att få träna på de banorna! Jag älskar Stadion.
Men, det är ikväll. Nu ska jag fokusera för ett kulpass med Leffe.
Solens strålar på er // Tiggy
Hur viktiga är vilodagarna?
Många skratt i Karlskrona
Ja… det kan man ju fråga sig! Frågan om vilodagar är den fråga som jag allt som oftast diskuterar med min tränare Leffe. Jag vill träna mer och mer fast jag redan tränar sex dagar i veckan och två pass om dagen. (Under tävlingsperiod är det betydligt mindre. Då handlar det kanske om sju-åtta pass i veckan.) Jag vill lägga till fler övningar och aldrig tappa en enda dag med värdefull teknikträning. Min träningsvilja handlar inte så mycket om träningstimmarna i sig utan mest om viljan att lära mig alla de olika tekniker som min mångkamp kräver av mig och då behövs det många timmar. När jag står där på banan så vill jag veta att jag har gjort allt jag har kunnat, tränat tekniken så bra det bara går och tagit ut mig själv i alla moment.
Med åren så har jag lärt mig att vilodagarna är GALET viktiga om jag vill hålla mig hel och frisk. Jag har gått sönder alldeles för många gånger och mina knän är slitna efter att ha kört hårdare träning än vad jag klarat av när jag var yngre. Jag har till och med förstått vilans betydelse så mycket att jag kan njuta av att vila! Jag kan njuta av att vara “lat” och att inte göra någonting. Det stör mig inte lika mycket längre som för bara ett år sedan.
Och tanken som jag hade innan: “Nu vilar jag och mina konkurrenter tränar!” ger mig inte längre panik. Jag utgår ifrån vad det är min kropp behöver för att utvecklas och den behöver VILA.
Vackert avkopplande
Jag tror också att för att kunna vila med gott samvete så behövs det (i vissa fall) en plan. Jag har till exempel olika förslag på saker att göra på min vilodag som jag kan ta fram och välja mellan när jag känner att jag behöver det. Det kan vara en inplanerad fika med en kompis eller att gå och köpa saker på stan som jag annars inte hinner med. I början var denna planen mycket viktig för mig, tills jag insåg att jag fasen inte behöver göra NÅGONTING på min vilodag! Nu sitter jag mest hemma och njuter när jag har vila. Går runt och plockar lite eller läser en bok. Eller som nu, skriver till er.
Alla vilar och återhämtar sig på olika sätt och det är viktigt att lyssna till sig själv och att vara ärlig. I början, när jag blev mer och mer medveten om vikten av att vila och hörde mig för i ämnet, så sa en massa människor till mig att jag behövde gå undan och vara ifred för att återhämta mig, eftersom jag är en så social person i vanliga fall. Och visst, jag gillar att gå undan ibland och att vara för mig själv, men det kändes ändå inte som det mest ärliga. Det förstod jag när Gärderud sa till mig: “Men Nadja, du är ju en så social person! Som får kraft av att vara med andra människor! Då är det klart att du ska vara det. Det kanske är ditt bästa sätt att vila på?!”
Jag vilar på stranden
Och det stämmer för mig! Jag har alltid mått som bäst när jag har varit en vecka nere hos min familj i Karlskrona. Jag har alltid fått kraft och energi av det och där kan jag lova er att det inte finns “en lugn stund”. Det är fart och fläkt men också mycket kärlek, skratt och roliga historier.
Bara för det så ska jag ringa min syster. Jag älskar hennes skratt!
Kramar till er och njutningsfull vila // Nadja
