Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




KäNNeR Vi VaRaNDra?

Hej sommarglada du! 

Vad gör du och är det kul? 

Jag har precis kommit hem från en sjutimmars resa från Öland. Jag bor i Norrland och jag skulle inte från Öland till Köpenhamn.

Det var bara OÄNDLIGA köer.

Köer som stod still. Köer som ringlade sig så långsamt framåt att till och med en sengångare hade fått ståpäls. 

Att hela Sveriges befolkning är förälskade i denna mysiga lilla ö hade jag ingen aning om. Nu är det visserligen bråk om huruvida Öland är en ö eller inte, men vad vet jag. 

Vad tycker du? Kan man säga att Öland är en ö? 


För att en ö ska kunna vara en ö finns det tydligen vissa kriterier som ska uppfyllas:

  • Det ska vara ett landområde som är omgivet av vatten - check
  • Bebott av minst 50 personer - check 
  • Och saknar förbindelse (bro eller tunnel) till fastlandet - ajfan. 


Varför kom jag in på det där? Jo, för att jag är så satans nyfiken av mig och var tvungen att kolla upp om jag verkligen kan skriva "ö" om Öland. 

Nu är jag dock inte så nyfiken att jag gör en utredning av det. Och jag kollar inte källor mot varandra utan nöjer mig med första bästa källa som google serverar mig. Så det så.


Det var sååååå längesedan vi hördes och jag vet nästan inte hur jag ska uttrycka mig i skrift längre. 

Jag har haft skrivpaus. Eller ingen ork. Eller bara varit för osugen. Osug är inte en bra känsla. Den är kvalmig och jobbig och otroligt svårhanterad. Och någon gång började jag på ett inlägg som raderas när jag var halvvägs in.

Då började jag gråta. Och stängde ner mobilen. 

Jag tror att det var ren och skär trötthet. 


Jag brukar inte vara så lättknäckt. 
Vad har hänt sen sist då? Ja du... MASSOR! 

Min syster Gisela har öppnat sin egen klädbutik i centrala Karlskrona och jag är en stolt storasyster. 


Butiken heter FAB och jag märker att jag säger det lite extra utdraget: "Faaab" när någon undrar över namnet. Som för att få prata om den lite längre. 

Att vara stolt över någon annan än sig själv är roligare, för då kan man skryta ohämmat. Det är ofint att göra det om sig själv. 

Det vet alla.


Men det här... det här är SÅ roligt! Butiken ligger på Ronnebygatan 47 och du är välkommen in när helst du vill. 

Kläderna är så somriga, kvinnliga, busiga och klassiska på samma gång. 


OM du går in där... då bara måste du säga att du hänger här inne också. Jag är inne i en känslig period och kommer antagligen börja gråta för det också annars. 

No pressure. 

Och över till något annat - anledningen till att jag inte haft så mycket tid över för att skriva, förutom olusten, har varit träning och reklamfilm. 


Jag har, och håller fortfarande på med, en inspelning för ICA i samarbete med Cancerfonden och Lidingöloppet. 

Det är en miniserie där jag har fått äran att vara tränare för en tjej som också har haft cancer men som nu vill träna upp sig.


Tjejen, den här kraftfulla och tuffa kvinnan, heter Jeanine och hon förgyller programmet med sin envishet och sina brinnande ögon. 

Jag gillar henne verkligen och när jag var uppe i Stockholm förra gången passade jag på att träffa henne bara för att fika. 


Hon har det där som jag beundrar så mycket hos andra människor: mjukhet men ändå ett jävlaranammar, attityd men ändå inte stöddig, en stark vilja men ändå inte påstridig. 

Jag ska träna henne fram till rosa bandet loppet i september och avsnitt 1-3 är redan ute! 

Vill du se dom så ska du få en länk:

Den här går direkt till avsnitt 1
jag hoppas hoppas hoppas att du vill se den och följa vår väg mot den där jobbiga milen. 

Ja, EN mil är jobbigt för mig. Jag är en explosiv idrottare. Men måste jag så dammar jag såklart av en mil. Men det tar emot. Det ska jag inte ljuga om.


Hrm. Var det något mer? 

Nä, jag tror inte det. Jag tror att jag måste hoppa in i duschen bara. Jag fullkomligt osar skit. 

Visst är det jobbigt när du inte klarar av att sitta i närheten av dig själv för att du inte luktar gott? 

Jag hoppas att du har en bra sommar. Att du grillar massor och att solen tittar till dig så ofta det går.

Puss på nosen ❤️



På LiV & DöD.

Söndag efter midsommar... 

 class=

Jag är mer urlakad än utvilad. Midsommarnatten blev lång. 

Vi spelade kort alldeles för sent. Mest för att jag blev förbannad över mitt underläge och inte kunde ge mig förrän jag kunde få gå och lägga mig med en vinst...
class=

På riktigt hade jag sådana SKITKORT i ungefär fyra timmar att jag var beredd att kasta ett glas i väggen. Jag menar, någon gång under fyra timmars spel borde man kunna få en dräglig hand.

Men icke då. Här skulle det vara mellankort i en Bismarck där min pappa läxade upp mig efter varje omgång. 

 class=

Jag fick kritik för att jag inte svarade upp på den färg han hade "visat" mig, för att jag inte kom tillbaka i den färg jag skulle sett men inte hade uppfattat, för att jag sakade för höga kort när jag borde ha krupit och ja... du förstår ju. 

Det där kan göra vem som helst förbannad. 

Och pappa rev sitt hår. 

 class=

Förutom fight i kortspel så var midsommar och dagen efter härliga. 

Vi åt massor av mat och lekte lekar som sig bör. 

 class=

Mamma och Allan var lekledare och jag har kritik att framför *höjer en hand*.

För det första så hade dom strama regler, vilket i och för sig jag tycker är bra. Men bara om man FÖLJER dom. 

 class=

Nu ändrades alla regler efter behov och det vet vi ju alla vad det gör med en tävlingsmänniska... ingen bra utgång på det där. 

Dessutom: så höll mamma på det gula laget vilket hon inte ens försökte dölja. Fräckis! 

 class=

Som tur var så var det blå laget utomordentligt överlägsna vilket lättade mitt inre tryck något. Men jag vet nu att vi ska ha opartiska domare till nästa år. Ja, det kommer att bli en stående "Skärvaboda-Kamp" det här. 

 class=

Vill du vara med så kan du med fördel anmäla dig här hos mig 😉 

Jag kommer att vara rättvis med lagindelningen och du kommer att få rätt uppladdning och tak över huvudet. 

 class=
Kransar kommer jag att anlita "mamman" till att göra och massage kommer Alex att få bistå med (var beredd på att muskelbristningar kan förekomma). 

Vad säger du? Blir du sugen eller vettskrämd? 😀

 class=
Hur firade du din och er midsommar? Var det lugnt och stilla eller blev det ett sånt där hejdundrande partaj? 

Jag borde ju minnas från förra året men guldfisken här gör faktiskt inte det 😂

 class=
Om jag hinner imorgon så ska du få en uppdatering på träningsfronten. Det har gått såååå bra, fram till den dag jag skulle trycka på lite extra i längd ut över plankan... 

Nu är min handbroms i och alternativ träning står på schemat. Det är inte lika roligt att prata om så jag spar det tills vi hörs igen ❤️

 class=
Puss och kram och GLAD MIDSOMMARHELG till dig.

Nadja 

 class=

 class=

 class=

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tänker instinktivt att jag måste ha försovit mig och får den där känslan av kyla och stress i kroppen som du säkert känner igen. Kollar på klockan och ser att den inte ens är 05:00.  Jag kan inte somna om.  Så jag gör en het kopp kaffe, fyller på en skvätt med mjölk och sätter mig här hos dig.  Jag är så väldigt glad och varm efter din respons på mitt senaste inlägg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du är här.  När jag läste kommentarerna blev jag bara lycklig ❤️ Oavsett vad som händer omkring mig, så vet jag att jag har min armé här inne. Min bomullsliknande bädd av kärlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hämta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen då och då.  tack för att du ger mig den här platsen.  Solen stiger över Växjö och luften är frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stänga mina fönster igår. Det är kyligt i precis hela lägenheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har släppt ut min instängda stress och jag har tränat bra. Jag har biffat på mig i styrkan - coach Agne sa till och med igår: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han måste ju ha vetat vad han gjorde när han la på mig all den här styrketräningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nästan alltid som jag blir tillsagd när jag litar på någon. Det är en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  När jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fått som uppgift. Jag ska klappa mig själv på axeln ändå, berätta att jag har blivit så väldigt bra på att lita till mig själv också. Och på min egen känsla.  När jag behöver vila så vet jag det. Så långt kommen är jag. Och då är jag inte gravid nej.  Nu vill jag berätta om något på riktigt roligt!  Du som följer mig på instagram har såklart redan sett; jag är alltid sist på bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio är utbytt mot den här älsklingen. En ståtlig Ford KUGA!  Jag hämtade henne på Råbergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var  pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lämnade Rio på parkeringen utanför så tittade jag på henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdå.  Det är kanske svårt att förstå. Jag menar, det är plåt och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar får stora affektionsvärden.  Mina bilar blir så mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mål och det jag tror på.  Det blir också mitt varumärke, min hjälp under många år till alla mina träningspass och tävlingar.  Därför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har också bytt namnet på hemsidan. Du som är uppmärksam har säkert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❤️ Som jag sa så blev det ingen ordlek den här gången. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta något som jag kände passade.  Istället fastnade jag för en mening som innehåller  mycket mer.  You rise above it all står för så mycket inom mig.  Det står för vilja, hängivenhet och pannben. Det står för att orka lite till, hitta utvägar och att härda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen står för den grundläggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och många av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jävligt det än känns, hur ledsen jag än blir, hur knäckt och stjälpt jag än känner mig; så viskar något alltid i bakhuvudet på mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det där". Du vet att pappa har lärt mig det. Och jag har många gånger tänkt: men kan han säga något annat?! Kan han ge mig ett bättre råd? Säger han så för att han är för lat för att komma på något bättre eller?  Men pappa är inte dum. Han kanske vet att upprepning är ett bra sätt att pränta in något på? För det har satt sig, och även om jag inte alltid tror på det fullt ut, så finns det där. Och det hjälper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" då?  Jo. Såhär är det.  "Allt blir bra" är en fin mening. Och det är ett bra sätt för en förälder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfället, men det gör mig också passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det är DU som reser dig. Det är du som tar smällen och det är du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror på oss människor. Jag tror på vår förmåga och på att vi bär oändliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan åstadkomma när vi har viljan. Och jag vet att vi härdar ut när vi måste.  Några säger att vissa är av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte är lämpad".  Vilket jävla skitsnack.  En människa KAN. Det handlar bara om att vi ska lära oss. Och för det behövs det ibland lite hjälp utifrån, från människor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar några fall ner på knä... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all står för min tro på dig, på mig själv och på vårt fantastiska psyke.  Det står för min tro på att vi kan vända vår nuvarande situation, vi kan göra bättre om det är vårt mål, vi kan tänka annorlunda om vi behöver.  Vi är fantastiska! Vi är formbara och vi har allt vi behöver högst upp på kroppen.  Vi är tåliga, vi är ståtliga varelser och vi kan stå pall för mycket mer än vad vi ibland tror.  Av just dom här anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser när jag ser min bil väntandes på parkeringen för att ta mig till mitt nästa träningspass. Det är som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihåg det ❤️  Kram och kärlek, Nadja 

Nu JäKLaR.

Måndagspuss!  Och hej såklart.  En intensiv vecka har tagit sin början och nu håller jag i mig.  Vi börjar med nyheternas nyhet: BILEN! Jag var på Råbergs Bil tidigare idag för att kika på skönheten som ska tuffa runt mig till och från träningspassen mina sista idrottsår.  En fräsch, kraftfull och elegant KUGA ska rulla under min kropp.  Det känns vemodigt att säga hejdå till Rio. Jag hade en klump i magen varje steg in mot Råbergs dörrar, men det släppte när jag väl fick sätta mig i min nya kompis.  Jag har verkligen känt att Rio (en Ford ST) har varit SÅ mycket jag. Den har stått för det där pigga, snabba och envisa i mig. Och namnet - min revansch... jag älskade det namnet!  Och även om det inte blev OS i Rio så fick jag min revansch.  Jag har fått tävla igen, jag har tränat upp mig från botten igen och jag har tagit mig tillbaka.  Därför är det nu dags för något nytt.  Och som du vet så kommer vårt nya namn att presenteras samtidigt som bilen lanseras.  Det är ingen ordlek denna gången. Det är mer en mening som jag har burit i bakhuvudet ett tag och som jag känner ger mig energi och styrka.  Det är en mening jag kan stå för fullt ut som jag känner står för någonting vi alltid ska komma ihåg i livet.  Jag längtar till jag får presentera det för dig.  Om du vill och vågar så får du gärna gissa!  Har du rätt så kommer jag inte att säga det, men du kommer att veta sen när jag slår upp portarna till vårt nya hem ❤️ Det är alltid roligt att ha rätt.  Imorgon är det tisdag - som om du inte visste det - och jag ska iväg på något som jag gärna vill dela med mig av till dig om någon dag eller två. Så skit i tisdagen nu.  På onsdag får jag mellanlanda en stund, träna ifred och bara vara innan torsdagen bjuder på en rolig grej!  Tillsammans med sjukt sköna brudarna Elin och Alma ska jag hålla i ett träningspass i Växjö!  Tjejerna går andra året på ProCivitas gymnasium och har under året drivit UF-företaget Träningsglädje UF.  Dom vill få igång människor, vill att vi ska röra på oss lekfullt och enkelt och på torsdag har dom dessutom sett till att alla pengar går direkt till Lekterapin på Växjö Lasarett! ❤️ Så, självklart hoppas jag på att se dig där. Svettandes med mig. Passet är anpassat för alla. Det är den egna kroppen som gäller och du gör vad du kan med det du har.  Kan du inte komma men känner att du ändå vill bidra till insamlingen så kan du swisha tjejernas insamlingskonto - tel: 1231882950.  Vad säger du? Kommer du? Vågar du? Ska vi kramas?  Men jaaaaaaaaaaa!  Så. Där somnade mina fingrar.  Bloggtiden för mig är slut. Jag har skaffat mig deadlines. Annars blir jag sittande med milslånga texter som folk rullar ögonen över och gäspar till.  Vill inte vara med om detta.  Så nu: sov gott. Ladda för torsdag och skicka hit en slängpuss! 

DeT SPRiDS GLäDJe.

Oh la laaa vännen där,  Jag är hemma igen!  Sverige snöar och jag är fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igår. Lämnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna på svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tåget mot Växjö 17.21.  Behöver jag säga att jag var trött när Växjö välkomnade mig 21.50?  Visst är det irriterande när jag skriver ut varje minut? 😉  Något annat som är irriterande är SJ. Självklart stötte tåget på problem, vilket är helt okej. Problem är en del av livet, och SJ. Vad som däremot inte är okej är att SJ:s personal står och fullkomligt tokskriker på oss som kommer från det försenade tåget till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba på! Hoppa bara in! Kom igen dåååå!" Jag menar, att dom är stressade är knappast vårt fel men stress gör något med människor. Det är nästan lite läskigt.  Hur reagerar du på stress? När minuterna är räknade, när du har en deadline som du känner att du inte hanterar? Vad gör du då?  Det är absolut mitt eget fel att jag hade problem med att få med min stora packning på tåget, men jag hade inte räknat med att få springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om än så.  Träningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fått en chans att testa på min coachningsförmåga och jag gillar det mycket.  Jag har fått lära ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hållning.  Jag har fått lära känna nya vinnarskallar, fått se när människor tar ut sig fullständigt, ta hand om en skada och känna på stämningen och sammanhållningen i ett företag som öser på framåt.  Min livslust är stor och jag är sugen på att testa på många saker, som du vet. Så nu är min nya lust att starta träningsresor! Det kommer säkert inte att hända, jag har annat att tänka på nu. Men det är en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  Förstå så roligt att åka iväg tillsammans: träna med musik, äta bra mat, lyssna på inspirerande föreläsningar och träna lite till?!  Skulle du haka på om jag ordnade något sådant?  Klockan närmar sig 11.00 och jag vill skicka iväg en grattishälsning till en kvinna som jag inte tror att du känner ännu:  Hon heter Anette och när jag har tid över från träning och andra åtaganden så får jag utnyttja min utbildning på henne och hennes mans företag Apelgården AB.  Jag får en chans att utveckla andra sidor hos mig själv och jag får ta ansvar på andra områden än inom träning. En balans av idrott och att använda hjärnan tror jag är ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde så mellan 2008-2011 och jag reagerade väldigt bra på den kombinationen.  Jag vill gratta henne här eftersom hon är som ni: hon tänker på sina medmänniskor och hon hjälper till om hon kan.  Och visst är det så att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som känner Anette lite mer nu kan inte annat än att hålla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla säkert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i våra liv.  Så, GRATTIS på din dag Anette. Tack för att du är en så inspirerande medmänniska ❤️ Nu har klockan sprungit iväg igen... jag kom in i den där berömda bubblan.  Jag sätter ett finger mot den och spräcker den. Jag behöver ju göra annat också. Ingen träning idag dock, jag har halsont och min kropp får vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❤️

TRäNiNGSReSaN!

Puss och kram från Spanien ❤️ Vi anlände sent till hotellet igår, jag tror att jag var på mitt rum 00.40 och resan tog krafter av mig. Jag hade en asbra flygresa - tack och lov. Fick sitta bredvid sköningarna Peter och Lisa och dom hade stenkoll på varje liten luftgrop och vartenda litet ljud som skrämde mig.  Jag unnade mig chips och kaffe och kände direkt att det här kommer att bli en rolig resa.  Ni som inte har träffat människor från ATEA bör få göra det snarast. Det är en bunt glada, galna, tokiga och öppna människor med stor lust.  Och det smittar av sig. Direkt.  Tillsammans med ATEA känner jag mig alltid uppskattad och välkommen. Det är som att träffa sin familj, på fullaste allvar.  Sen att dom har mer energi än mig kan förbrylla mig. Dom vill träna typ fem gånger om dagen, dom hittar på grejer hela tiden och jag hinner inte med i deras tempo.  Jag är ju van att köra hårt, sen vila. Sova eller sitta och skriva. Det gör dom liksom inte här. Dom kör ett pass med mig och sen går dom vidare och kör ett till med nästa instruktör...  Alternativ ger sig ut på en helt egen löparrunda.  Monster är vad dom är!  Och jag smet till rummet för att hitta energi.  Halsontet som jag vaknade med igår har inte blivit bättre och jag vaknade ännu värre i morse. Men jag har köpt tabletter för svullen hals på Apoteket och hoppas att jag håller mig någorlunda fräsch resan ut.  Nu vid 13.00 ska vi äta gemensam lunch: buffé blir det. Bästa när man är på läger. Att äta. Gud, så jag älskar mat.  På första passet drillade jag mina atleter i löpteknik och dom var duktiga. Lyssnade så intresserat och försökte verkligen göra det jag sa åt dom att göra.  Det snackades hållning, snabba fötter och frånskjut. Att lära sig löpteknik låter enklare än vad det är. Men det här gick fint. Och till kvällspasset väntar ett hoppstyrkepass med fokus på att förbättra löpningen.  Det är ett vidrigt pass och jag tror att det kan bli några toalettgrimaser några dagar framåt.  Hur utmanar du dig själv idag? Har du något på schemat?  Min utmaning blir att överleva dom pass jag själv skrivit ihop. Ha ha, Game on.  Nu måste jag slänga mig i duschen. Snart mat.  Hasta Luego! 

INNaN JaG DRaR.

God lunch vapendragare där, Väskan är packad, träningsprogrammen är skrivna och om några timmar kommer min taxi för att köra mig mot Arlanda.  Jag vaknade med lite halsont idag och känslan av panik kröp på mig. Jag har INTE tid att bli sjuk nu.  Men å andra sidan så sprang jag grymma intervaller i förrgår och kroppen brukar alltid reagera på det.  Jag har återigen satt Agne-Nadja-pers i styrkan och jag har sprungit mina 3 km snabbare än tidigare och nu ser jag fram emot att få ut min nyvunna kraft i grenarna. Det är ändå det som räknas.  Stark är roligt att vara, men det är friidrott jag håller på med.  Det är teknik och känsla som ska samstämmas. Rytm och timing och explosivitet vid precis rätt tillfälle.  I Barcelona kommer jag att träna intervaller och hoppstyrka tillsammans med ATEA. Passen är uppbyggda så som jag brukar köra dom och det ska bli roligt att se vad mina atleter där mäktar med.  Jag har kameran med mig och kommer att fota så mycket jag bara kan och hinner med.  Med mig på resan har jag också mina nya favorittassar: Ascoola seglarskor från Qlar Kommunikation!  Jag är ju lite smått galen i skor och den sidan kan ingen hejda mig från att leva ut.  Att Barcelona sedan är den shoppingtokiges stad behöver vi inte gå in närmre på...  Jag har inte alls mycket att säga idag, jag ville mest kika in och säga hej. Och önska dig en bra dag. Och säga att jag tycker att du ska unna dig din favoritdryck i solen under dagen ❤️ Vilken min blir vet du ju... SKÅL! 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.