Fint råd…
Om att inspirera andra…
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag blir otroligt glad av alla mail och mess som jag får från er läsare och jag inspireras och muntras upp nästan jämt! En person som ofta gör mig glad och kommer med kloka råd lättsamma skämt är författaren Niklas Krog. Innan EM i Barcelona fick jag det här mailet som jag gärna delar med mig av till er. Och ja, jag har frågat honom om lov 
“Hej Nadja!
Jag har ingen aning om du kollar mejl så här tätt inpå tävling, men jag skriver ändå. Du läser när det passar och behöver inte bekymra dig om att svara.
Fantastiskt kul att du blev uttagen till EM! Jag vet inte hur säker/osäker du var att få åka, men jag studsade till i TV-soffan när jag hörde ditt namn räknas upp i Sportnytt. Fasen, det är ju den där energisprutan som har tagit sig tid att skriva mejl till mig.
Jag vet inte heller i vilken form du är och vad du hoppas uppnå i Barcelona, men jag vet att du kommer att göra så bra du kan. Jag ser fram emot att se dig. Dessutom hoppas jag att du passar på att njuta som du verkade göra i Berlin. Stora mästerskap är en mäktig upplevelse. Fokus på prestation är bra, men man behöver också känna glädje över det man får vara med om.
Jag vet det ligger många ensamma - och ibland skittrista - träningstimmar bakom att du fick åka. Det handlar om envishet, om kämparskalle, om att kunna pressa sig till det yttersta både fysiskt och psykiskt. Men jag vet också att vissa av alla de där träningstimmarna måste ha varit sagolika, stunder när kroppen klickar på rätt sätt och träningen är fjäderlätt, när det inte finns några gränser. Livet kan helt enkelt vara alldeles underbart ibland och då måste man passa på att glömma allt det skittrista.
Men allt det där vet du säkert. Du är garanterat superfokuserad alleredan och trampar bara runt i väntan på att ditt EM ska börja. Så om jag ska hjälpa till på något sätt borde jag göra som en spelare gjorde i en timeout mot slutet av en avgörande Stanley Cup-final. Spelare fångade lagkaptenens uppmärksamhet och frågade högt, så att hela laget kunde höra:
“Har du några nakenfoton på din fru?”
Lagkaptenen rätade tvärt på sig och fräste:
“Nej! Varför skulle jag ha det?”
Spelaren log.
“Vill du köpa några av mig?”
Hela laget skrattade högt och länge. Sedan gick de ut och vann matchen.
Om jag ska försöka använda samma taktik och prata om något helt annat än EM, så kan jag berätta om när vår katt släpade in en stackars sprattlande liten mus i huset för att leka. Det ville jag inte tillåta så jag slängde ut kisse och lyckades få in musen på vår lilla toalett. Där tänkte jag fånga den i en burk och släppa ut den i trädgården. Så jag tog en plastburk i köket och stängde in mig med musen. Men har du en aning om hur snabb en panikslagen liten mus är? Mycket snabbare än jag iaf. Efter att ha hamrat runt med burken i några minuter hade jag bara fångat luft.
Men då lyckades jag få in musen i ett hörn och satte foten på en sidan och förde långsamt burken mot den, bakifrån. Nu kan du omöjligt komma undan, tänkte jag. Men just som jag skulle smälla ner burken satte den fart framåt, upp på min fot, in under mina jeans och fortsatte uppför benet, alltså på insidan av jeansen. Det gick på ett ögonblick. När jag kände den vid knäet fattade jag vad som hänt och hoppade och sprattlade i panik, tills den ramlade ut. Inte mitt allra stoltaste ögonblick. Men då var den iaf så omtumlad att jag kunde ta den i burken och släppa ut den i trädgården. Kör så det ryker, Tiger-Nadja!
/Niklas
P.S. Bifogar ett foto från norra Norge, där hela släkten precis tillbringade två veckor. I fotoögonblicket kände jag mig väldigt, väldigt liten, för första gången på länge. Familjen skrattade gott.”
Om att komma igen…
“Hon står där, mitt ute på fältet, med pilbågen stödd på foten.
Fixerar tavlan med blicken. Stilla.
Inte en rörelse.
Det duggregnar.
Så tar hon upp en pil ur kogret. Snäpper fast den självlysande nocken på strängen och lägger skaftet tillrätta på pilhyllan.
Tittar mot tavlan igen. Ett par djupa andetag.
- Rakt i bara, tänker hon och nickar.
Alla förberedelser är klara. Handen i bågen, fingrarna runt strängen, balans i kroppen. Nu är det bara att bestämma sig. Så börjar hon arbeta, lyfter bågen mot tavlan samtidigt som hon jobbar isär. Tryck framåt och tryck bakåt. Kraften kommer ur koncentrationen. Inte för mycket muskelarbete utan bara precis så mycket som behövs.
Där är allt på plats. Hon ökar arbetet och koncentrationen mot tavlan och känner skottet gå.
Blicken är kvar, mitt i tavlan, 50 meter bort.
Så hörs ljudet av en pil som sätter sig i målet. I tavlans vita centrum ser hon en självlysande orange liten fläck.
- Rakt i bara, ler hon och nickar.
Drar ett djupt andetag i den friska fuktiga luften. Så laddar hon igen.
Så enkelt är det när allting stämmer. Hon har tränat varje litet moment, en bit i taget, tills kroppen kan rörelserna utantill. Hon skulle nästan kunna göra det här med förbundna ögon. Det svåraste är att behålla initiativet och kontrollen. När skjutmomentet automatiseras är det lätt hänt att kroppen tar över och börjar bestämma själv. Låter konstigt förstås, men det är som om tanken kopplas bort från rörelsen och den bara blir.
Kroppen är lat. En kropp utan medveten tanke och disciplin vill rationalisera och förenkla. Göra det så lätt som möjligt. Så fungerara det plötsligt inte längre som det ska. Skotten går snabbare och snabbare. Osäkerheten slår rot. Det blir analys och värdering av varje moment. Kroppen måste jobba hårdare. Det krävs mer fysisk och psykisk kraft. Det går inte att lita på något.
Hon minns en jakttävling, där det började strula efter bara halva första varvet. Hon hade inte skjutit så värst många tävlingar förut. Tankarna började snurra. “Vad gör jag för fel? Det här kunde jag ju. Vad har hänt?” Hon riktade tanken mot en massa olika punkter, försökte hitta roten till det onda och hon upptäckte flera brister. Medveten om alla fel började hon räkna poäng. Hur mycket hade hon råd att tappa? Inte mycket till. Hon måste skärpa sig.
Hon satt tyst för sig själv i pausen, kände sig misslyckad och trött på alltihop. Önskade att allt var över. Som tur var kom Cilla fram till henne och frågade hur det var.
Cilla är en obotlig optimist som tror att allt är till för att lära oss något nytt, viktigt.
- Jaså, sa hon, det är du som har vunnit en tunna skit idag. Och den kör du huvudet i. Alldeles frivilligt. Vad har du kvar framför dig? Ett antal mål som alla innehåller vardera tjugo poäng. Dem kan du ta eller tappa. Men du har visst släppt dem redan nu, innan du ens sett målen.
- Tunnan med skit kommer du att få släpa på hela varvet men du behöver inte ta någonting ur den. Det är tungt, men du kommer att klara det. Visst finns det något som du kan riktigt bra, trycket i båghanden till exempel, tänk på det innan du ska skjuta. Försök att minnas hur det känns när det går bra. Sen bestämmer du dig för att just så ska det bli den här gången. Titta rätt i tavlan och tala gärna om för den precis vad du ska till att göra. Strunta i poängen du, den kommer sen.
- När du vet vad du ska göra tar du ett djupt andetag, koncentrera dig på uppgiften och utför den. Lätt! Så känner du efter: godkänt, bra eller riktigt bra? Så ser du till att vara lite sjyst mot dig själv för du har ändå en rätt besvärlig börda idag. Varje gång du får ett “godkänt, bra eller riktigt bra” så lägger du det i tunnan ovanpå skiten. Du ska se att det väger upp. Till slut har du trängt undan all skit och då lovar jag att det blir mycket lättare.
- När du kommer hem kan du gå tillbaka, börja om från början. Då plockar du fram träningsdagboken och går igenom varje litet moment. Läs hur det var förut. Jämför med hur det känns nu. Hitta något som fungerar. Förstärk det som är bra. Skapa säkerhet. Så måste du ha tålamod. Du kommer att lära dig mycket om dig själv… Iväg nu och upp med huvudet!
Hon gick varvet ut med nytt mod för hon insåg att en tunna skit kan man faktiskt ha nytta av.
Sen den gången har hon alltid med sig sin Cilla. När som helst, var som helst, kan hon ta fram bilden av Cillas ansikte. Be om råd eller få tröst.
Fast för det mesta räcker det för henne att påminna sig om att möjligheter alltid finns.”
Från boken “Att spränga gränser” av Ingrid Mogren & Lotta Trosell.
… och så SVT-intervjun efter loppet på EM…
Liten följetong med intervjuer här
Här är SVT:s intervju direkt efter att jag hade skadat mig på sjukampens första gren 100 m häck i EM:
TV4-intervju med mig innan EM
För alla er som inte har sett, en glad Nadja innan skadan och innan EM. Varsågoda
Släpp inte taget!
Fick den här underbara bilden av min syster Bella efter EM, med texten: “släpp inte taget Nadja !” så jäkla charmigt och uppmuntrande!!
Hemma igen och ny start!
Ont som fasen efter häcken...
Den som har följt EM i friidrott vet att jag var tvungen att avbryta tävlingen på grund av mitt knä. Om ni läser den här artikeln av Johanna Reimers och Karin Skogh så står det väldigt bra och tydligt vad det var som hände: http://www.expressen.se/sport/Friidrott/1.2080979/casadei-tvingas-bryta-sjukampen.
Jag fick en kompression i knäet redan på första häcken och på ultraljudet senare så såg vi att jag hade fått en liten bristning och en massa skit i knäet (svullnad, vätska, brosk). Äntligen ska jag få göra något åt allt det där med en operation! Det känns fantastiskt bra och motiverande! Nu har jag haft ont i mina knän VARJE DAG och under VARJE TRÄNINGSPASS i sju års tid och det börjar tryta även på mitt tålamod och min tankekraft… Jag börjar bli väldigt trött på det. Det är mentalt jobbigt att alltid veta att jag kommer att få ha ont när jag kommer till träningarna. Vi har inte kunnat köra hoppstyrka i form av häckhopp, mångsteg eller vristhopp. Sådan träning som är så viktig just för att bli studsig och snabb. Men jag har alltid tänkt att jag kommer att bli starkare och till slut kunna stå emot alla dessa krafter som uppstår med hjälp av bra grundträning och intensiv rehab i alla dess former. Nu vet vi att det inte funkar…
Anledningen till att jag har klarat mig alla dessa år vet jag beror på min sjuka envishet. Jag skulle aldrig i min värld få för mig att ge upp. Och sedan har jag en ganska hög smärttröskel. Jag har liksom vant mig vid att det ska smärta vid varje uppvärmning, varje hopp och varje lopp. Det har alltid bara varit smärta som gjort ont (och vid något enstaka tillfället tvingat mig att avbryta) men nu på EM kändes det som om att hela benet släppte. Muskeln ville inte alls koppla på så som den skulle. Ibland har jag tagit voltarensprutor för att lindra smärtan men nu hade fasen inte ens det hjälpt! Hade det känts som om att det var en lösning så hade jag givetvis tagit en spruta där och då…
Nu får jag två veckors vila… (gud bevare!) och sedan blir det ytterligare några veckor med lugn, lugn träning efter operationen. Thomas Eriksson, vår landslagsläkare, sa: “Nu får du passa på att njuta av det riktiga livet!”. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag vet hur man gör! Någon med bra tips?
Kramar till er alla
EM - uppehåll på bloggen!
Nostalgi: JEM för många år sedan. Hoppas jag blir lika glad i år!
Hej alla kära läsare!
Idag sticker jag till Barcelona för att förbereda mig för sjukampen i EM. I år har jag valt att inte titta runt så mycket på internet innan tävlingarna och jag kommer därför inte heller att kolla min hemsida så mycket. Kanske att det kommer upp en bild då och då med framförallt ska jag fokusera på min tävling och vill inte känna stress över att jag “måste” in här och skriva. Jag hoppas att ni förstår och att ni kommer att följa tävlingarna på tv eller på plats
Jag tävlar den 30 - 31 juli. Och som vanligt… behöver jag era tummar! 
Hoppas att vi “syns” igen efter tävlingarna.
JÄTTEkramar till er! // Tiger - Nadja - Tiggy
Klar för EM i Barcelona!
Nöjd med min häckdebut!
Häck häck häck
Nu tror jag nog att ni läsare börjar förstå att jag är SÄMST I VÄRLDEN på att uppdatera bloggen på helgerna. Det är för att jag nästan alltid tävlar då… hoppas att ni har överseende med det. Ni får en kort uppdatering nu istället. Har lite bråttom eftersom jag väntar på lillasyster Bella som ska komma från träningen och ta med mig till stranden så det blir inte det mest “frodiga” inlägg ni läst av mig
Debuterade i 100 m häck i helgen och jag måste säga att jag är nöjd med loppet! Tiden blev 14.22 vilket ni kan jämföra med mitt rekord som är 14.18! Tänk då att jag precis har kommit tillbaka efter min hamstringskada och bara kört ETT snabbhetspass på ca två månader. Jag är väldigt nöjd! Nästa lopp blir på GP:et i Karlstad den 15 juli. Spännande, för det är då Stefan tar ut den sista truppen till EM! Då ska jag kanske även springa 200m. Pirr pirr i magen
Kastade spjut i helgen också. Stannade på 34.68. Hade en go känsla i första kastet som nästan blev mitt enda godkända. Tyvärr så var det grym motvind och den tog spjutet så all fart bara dog… Vi jobbade lite annourlunda denna gången med bara en fokuspunkt vilket kändes skönt eftersom jag brukar känna mig snurrig i huvudet när jag ska tänka på tre, fyra saker samtidigt. Ska ner och dutta lite kast ikväll och hoppas att jag hittar den där rena träffen igen.
Nä gott folk, nu tittar en svettig Bella på mig. Dags att dra! Kramar till er // Nadja
Ps. Faan… inlägget blev rätt långt ändå.
