Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

1-0 TiLL ViLjaN.

GODMORGON DARLING ❤️ Här får du en toabild:  class= Eller ja... det är från en bajjamajja. Från i söndags. Från ungefär en timme innan Rosa Bandet-loppet.  class= I söndags var det nämligen dags för min adept Jeanine att ta sig an sitt mål: att klara av milen på Lidingöloppet.  Och hon hade ingen aning om att jag faktiskt skulle springa loppet med henne. Jag hade skrivit dagen innan att jag skulle komma och heja på henne och alla andra som har jobbat runt henne sa samma sak.  Hon trodde in i det sista att hon skulle ta sig runt själv.  Jag bytte om i smyg, fick köra "nervös-kissen" tillsammans med projektets allt-i-allo Micke och överraskade sedan Jeanine mitt i hennes uppvärmning.  Loppet sköts iväg och Jeanine kämpade SÅ hårt och tappert. Hon fick svallningar under loppet (eftersom medicinerna hon fortfarande tar påverkar henne) och jag kunde inte göra mycket för att svalka henne. Hon sa att det kändes som om att hon höll på att brinna upp.  Jag försökte blåsa på henne, på halsen, pannan, under tröjan... vi hällde kallt vatten på hennes handleder och på huvudet. Ingenting hjälpte. Och ändå fortsatte hon!  Hon är min hjältinna alla dagar i veckan! Det har varit en enorm ära att få göra det här projektet tillsammans med ICA, Cancerfonden, Lidingöloppet och Jeanine. Jag har haft så himla roligt och dessutom fick jag, som grädde på moset, känna på hur det är att springa en mil.  Jag har inte gjort det tidigare, för jag tränar inte den typen av träning. Men nu fick jag blodad tand och kan absolut tänka mig att ha det som ett stående inslag i livet, en gång per år.  Så fort det sista avsnittet av "Jeanines väg till Rosa Bandet-loppet" kommer ut så delar jag det här så att du kan se det. Jag tror att du kommer att känna peppen och sedan anmäla dig till nästa års lopp! Spring med mig och Jeanine vet jag! ❤️ Förutom filminspelning och löpning så har två roliga saker hänt:
  1. Jag har inlett min hårdträning, på riktigt.
  2. Jag har gjort en stor intervju i Runner's World.
Jag brukar vara dålig på att dela med mig av intervjuer här, för jag tänker att det inte är så fruktansvärt roligt att läsa om mig igen om man redan gjort det en gång.  Men nu var det längesedan och dessutom står det om Jeanines uppladdning och upplägg i den så den är mer än värd att dela.  Det är tisdag och kroppen är stel efter milen i söndags. På torsdag håller jag i en föreläsning här i Stockholm innan jag åker ner mot Växjö igen.  Vad har du för skoj inplanerat i veckan? Jag vet att Cissi är på läger. Lyxosten. Jag vet att mamman kämpar för sitt liv. Heja dig! Jag vet att Nina K också kämpar med smärtor. Puss och energi till dig! Jag vet att många av mina läsare sprang 3-milen i lördags och fortfarande har ont idag. Ni är så BRA!  Uppdatera mig. Jag ska ställa mig i duschen, stretcha baksidorna och sen sätta på en kanna kaffe. När jag är klar sätter jag mig här med dig.  Vi ses snart ❤️  Puss.

Nya MåL.

Älskade bekantskap, värmande vän och kloka bollplank ❤️ Jag har påbörjat så många inlägg, raderat, börjat om och raderat igen. Varje gång jag har satt mig för att skriva så har en stress kommit över mig: "jag har inte tid att sitta här, jag behöver göra något annat. Jag behöver göra något nyttigt".  Upp på det så har sidan låst sig, det har inte funkat att publicerat bilder, den har stängts ner utan förvarning och mitt tålamod har trytit.  Det har varit för mycket problem och jag är så trött på WordPress att jag skulle kunna stämma skiten. Nu är jag ju en liten fegis egentligen, kombinerat med för lite ork att driva en sådan process, så det kommer aldrig att hända. Men tanken är rolig.  Jag har haft tre månader med en märklig inre stress och oro. Jag har haft svårt för att sätta fingret på vad det har varit. Jag har haft svårt för att ge mig själv de här stunderna med bara dig.  Hela sommaren bestod egentligen av att jag skulle få min bristning rehabiliterad så att jag skulle få tävla innan säsongen tog slut. Att ha ett timglas i ögonvrån varje vaken stund är påfrestande.  Rehabiliteringen gick ju bra och jag hoppade på nästan full ansats några dagar innan SM. Jag tänkte att det skulle gå vägen men när det väl blev dags tog jag ett beslut som är så olikt mig att jag typ fick fem identitetskriser på en och samma gång: jag sket i att tävla. Jag chansade inte. Jag bröt ett mönster.  Och det är jag glad för nu men det medförde en mängd med känslor som jag har behövt hantera. Och det är sedan gammalt - det kostar energi att hantera situationer.  Förutom krånglande hemsida, en skada och inre stress så har jag också fått huvudbry över mitt tempel - min kropp. För några månader sedan fick den fnatt och jag åkte in akut till sjukhuset.  Jag satt i bilen, 22:00, när jag plötsligt fick kramp över luftstrupen och trodde för några sekunder att jag skulle kvävas. Jag kunde inte svälja, skrika på hjälp eller vrida på huvudet.  Men jag blev hittat i min bil och fick hjälp till sjukhuset av underbara Ramona. En vän som du snart kommer att få lära känna mer.  Det läskiga var att jag bara kunde andas väldigt långsamt in genom näsan. Och det enda jag kom ihåg var att jag tänkte: "håll dig bara lugn, får du panik och pulsen går upp så kommer du inte att få luft alls".  Jag fick träffa en noggrann och duktig läkare. Han gick igenom näsa, hals och öron.  Ingenting. Som alltid visade min kropp på bra värden och det har varit frustrerande att inte få veta.  Jag har fått kramp i halsen tidigare, men aldrig över struphuvudet och inte så att jag inte kan andas... och givetvis har den här oron också funnits med under sommaren.  I det stora hela så har sommaren varit ganska trist. Vilket är befriande är erkänna. Jag har haft magiska somrar, halvdana somrar och skittråkiga. Och det är ingenting konstigt. Det är precis sådär hela livet är. Ibland svinkul, ibland mellanmjölk och ibland en pina.  Nu är det här såklart en summering. Ett snitt, liksom. Givetvis har det funnits ljusglimtar! Jag har haft glada vänner på besök, jag har badat (!), jag har fått äran att vara träningskompis till Jeanine.  Jag har gjort roliga intervjuer, jag har grillat, jag har varit på bra föreläsningar.  Jag har firat födelsedagar hos människor jag älskar, jag har dansat, jag har varit med på spelkvällar, jag har träffat nya människor.  Jag har gått promenader (försöker hitta magin i det). Och! Det kanske mest spännande av allt: jag har börjat träna min egen mamma!  Hon var prisutdelare på Veteran-SM i Karlskrona och bestämde sig efter det att hon ska tävla nästa år! Och eftersom hon har haft svenskt rekord i längdhopp så förstår du ju att hennes krav inte är speciellt låga - hon ska VINNA Veteran-SM.  Hennes tanke är att gå ner 20 kilo, träna fyra gånger i veckan med min hjälp och sen köra teknik i dem grenar hon väljer att tävla i.  Hela hennes resa kommer du att kunna följa här och på min instagram. Hur tror du att det kommer att gå?  För egen del är två läger inbokade och inomhussäsongen hoppas jag få starta tidigt. Jag är ganska trött på att träna utan att få mäta mina krafter. När jag nu dessutom börjar se slutet på min karriär så känns det extra värdefullt att kunna tävla.  Och att jag skriver "se slutet" betyder nu inte att slutet väntar runt hörnet. Jag ser i alla fall två år framåt. Det jag menar är att det är mer tydligt nu att allt har ett slut, mer tydligt än när jag var 16 om man säger så.  Dessutom har jag mål kvar att uppnå innan ni blir av med mig ❤️ Jag har träningsvärk efter ett pass igår som skulle vara "lätt och enkelt". Och mer väntar. Jag hoppas att min kära mor har samma känsla.  Största kramen, skratt åt ditt håll och puss ❤️ Nadja 

Det är igång.

Gaaaaah!  Jag sitter som naglad här: Redan innan det började fick skärmen åka upp. Ingenting ska missas. För idag kör Bianca Salming sin första riktigt stora mångkamp och du vet ju att min gästbloggare Jonas Hedman skrev om henne senast.  Vi hoppades på att hon skulle få vara med och det fick hon. Hon har inlett bra på första grenen 60 meter häck (8.87) och snart väntar höjdhopp. Hennes bästa gren.  Så sjukt spännande!  Och samtidigt hoppar Torneus längdkval. Han har redan direktkvalat med sitt längsta hopp för säsongen: 7.96.  Och vid 12.45 kommer allas vår Sanna Kallur att inta den röda läckra banan...  En annan person jag tycker att du kan hålla ett extra öga på är min klubbkompis Fanny Roos. Hon stöter kula 10.50 och gör det riktigt bra. Där har du en kvinna med krut i kroppen!  Själv laddar jag med frukost för att senare springa intervaller.  Jag blir så OTROLIGT pepp när jag får kolla på ett mästerskap innan jag själv ska träna.  Jag kom hem sent i förgår och har mått lite dåligt sen min magsjuka dag i Spanien. Jag åt en dålig jäkla schnitzel och blev liggandes med kramper, svettningar och huvudvärk en hel dag.  Så igår skulle jag egentligen ha kört både höjd och styrka men fick lägga om och åkte till Bosön för att köra igenom kroppen lätt med jogg, lätta hopp rakt fram istället för upp och spjutlöpningar.  Det var en härlig känsla att vara tillbaka på Bosön. Det är skön stämning där varje gång. Och en massa personer som jag känner.  Bland annat fick jag träffa den här sötnosen: Annica. Hon är en riktig solstråle och kämpe och varje gång jag träffar henne så får jag världens största och varmaste kram. Vig är hon också, gammal gymnast som hon är. Nu börjar snart höjdhoppet för kvinnliga femkampen och jag bara måste hänga med i det! Så jag lämnar dig och säger puss och kram så länge ❤ PS. Bara 900 klick kvar tills vi når en miljon visningar på instagram... grrrr 

MåNGKaMPs-SM!

En kram med baskelusker kommer här.  Natten har varit vidrig, som sig bör. Hela sängen var en våt pöl när jag vaknade upp 06.00. Min envishet har hindrat mig från att ta Alvedon men vid 8-tiden stod jag inte ut längre. Jag messade Agne och frågade om han kunde komma förbi och rädda livet på mig. Och det gjorde han. JÄKLAR vilken effekt det hade. En halvtimme senare bara rann det från hela kroppen! Och timmen efter hade marken slutat att gunga.  Obetalbart.  Nog om sjukdom och krämpor. Det är ju bara för tråkigt. Jag är en mästare på att gnälla när jag lägger den sidan till.  Nu ska det handla om Jonas Hedman och hans text till oss.  Idag handlar det om mångkamp eftersom det är SM i helgen. Jag ville så gärna vara med där men Agne har en annan plan. Jag är bra grundtränad nu men behöver bli betydligt starkare för att kunna ta mig till nästa nivå.  Ett bra argument som jag köper och lyssnar till.  Men det finns andra som är intressanta att följa till helgen. Läs, så får du veta mer om den gren jag är så förälskad i ❤ Vilka har chans att kvala in till inne-EM när mångkamps-SM avgörs till helgen?  I helgen är det dags för mångkamps-SM i Uddevalla. Mångkamp är sin alldeles egen grengrupp inom friidrotten och den har också sitt eget SM – både utomhus och inomhus. Då samlas friidrottare i alla åldrar och gör upp om medaljerna, från ungdomar till seniorer, och totalt handlar det om hela tolv åldersklasser.  I somras arrangerades mångkamps-SM i Falun och kommande helg är det dags för inomhus-SM i Rimnershallen i Uddevalla. Herrarnas sjukamp går lördag-söndag medan kvinnliga femkampen avgörs under södagen. Där gör regerande mästarinnan Bianca Salming, 18, en spännande start och ska försöka förbättra det personliga rekord på 4338 poäng som hon satte i Tallinn förra helgen. Det var personligt rekord med nästan trehundra poäng och placerar henne sexa genom tiderna i Sverige på listan som toppas av Carolina Klüft (4948 poäng 2005). Biancas serie innehöll flera personliga rekord, bland annat i höjd. – Det var helgens höjdpunkt! Personligt rekord inomhus med sex centimeter, säger Bianca som satte personbästa i tre av de fem grenarna. Bildtext: Bianca Salming, i mitten, är favorit till SM-titeln i femkamp på söndag. Bilden är från mångkamps-SM i Falun i somras där övriga medaljörer var Lovisa Linde, Täby (silver), t v, och Malin Skogström, Hässelby (brons). Foto: Jonas Hedman Kan Bianca Salming sätta personbästa? Biancas mål är att kvala in till inne-EM i Belgrad första helgen i mars och för att göra det måste hon vara bland de åtta bästa i årsstatistiken. Just nu är hon fyra men det finns de som ännu inte tävlat så definitivt svar på om hon blir uttagen kommer att dröja flera veckor till. Fredrik och Petter gör upp om guldet I herrklassen lär det komma att handla om två hässelbyare – Fredrik Samuelsson, 20, och Petter Olson, 25. Fredrik var tia i EM-tiokampen i Amsterdam i somras och inledde året på ett lysande sätt med 5920 p i en sjukamp i Sätra i början på januari. Det förde upp honom till tredje plats på den svenska genom-tiderna-listan och kan mycket väl räcka för att kvalificera sig till inne-EM. Petter representerade Sverige i inne-EM 2015 och inne-VM i USA för ett år sedan och har chansen att kvala in även i år. Det kan bli en spännande kamp om segern i Rimnershallen! Bildtext: Hässelbys Fredrik Samuelsson var i somras EM-tia i tiokamp och är titelförsvarare när inne-SM i sjukamp avgörs till helgen. Foto: Jonas Hedman Ännu mer spännande är det ofta i junior- och ungdomsklasserna eftersom friidrottare i den åldern utvecklas så snabbt. Bland de anmälda finns flera som varit med i internationella junior- och ungdomsmästerskap. Totalt är över hundra friidrottare anmälda till mångkamps-SM i Uddevalla. Mattias Sunneborn anmäld till veteran-SM Friidrott är en sport för alla åldrar inklusive veteraner och de har också sitt mångkamps-SM till helgen. Detta i Nyköping där de på söndag den 12 februari gör upp om medaljerna i femkamp i åtminstone 14 klasser.  Åtminstone? Ja, hur många klasser det blir beror på hur många riktigt gamla veteraner som kommer till start. Ibland blir det deltagare i såväl 85- som 90-årsklasserna! Bland de anmälda finns Mattias Sunneborn som i höstas blev veteranvärldsmästare i tiokamp i M45-klassen och då bara var 179 poäng från världsrekordet. Men på söndag handlar det alltså om bara hälften så många grenar. /Jonas Hedman   Läs intervjun med Bianca Salming på friidrottaren.com: Intervju med Bianca här Ps Nadja gjorde mångkampscomeback i höstas men kommer tyvärr inte att vara med i Uddevalla i helgen vilket hon berättar om i denna text. Mångkamp inomhus: Män sjukamp: 60 m, längd, kula, höjd samt dag två 60 m häck, stav och 1000 m. Kvinnor femkamp: 60 m häck, höjd, kula, längd och 800 m. För den som vill veta ännu mer så finns en bra text här: Kvaljakt... Roligt att få en inblick i min värld va?  Jag fortsätter mitt kurerande. Om några dagar åker jag ju till solen och mitt efterlängtade träningsläger och jag bara MÅSTE bli frisk! ❤ Ta hand om dig och håll dig borta från hostande monster.

We MaDe iT!

Vi är i mål!  En mil på Lidingöloppet för den goda sakens skull, ett lopp där varje startavgift gick oavkortat till Cancerfonden. Ett viktigt lopp.  Ett SJUKT ROLIGT LOPP! Jag blev så otroligt imponerad av hur väl arrangerat allting var.  Längs med vägen fanns en kör, pep-talk, musik och hembakade chokladbollar. Människor stod i spåret och hejade. Jag blev helt paff.  Jag har jobbat med det här loppet för min tidigare klubb IFK Lidingö och har varit kranskulla en gång. Men jag har aldrig sett loppet inifrån på det här sättet. Jag har alltid undrat varför folk plågar sig genom lopp, hur man orkar med alla människor omkring och stresspåslaget som blir.  Men nu fattar jag! Jag fattar grejen!  Det var en av dom roligaste upplevelser jag varit med om. Vilken folkfest och vilken energi och glädje!  Efter fem kilometer stod en speaker och peppade oss med ord om att vi skulle våga vara starka, våga kämpa på lite till, se oss själva gå i mål. Det var den bästa pepp jag hört på länge. Kanske är det för att det var helheten som charmade mig? Eller så var han bara jäkligt grym.  Jag har varit oerhört stressad hela helgen eftersom vi var sju stucken som alla skulle ha information om allting som skedde. Jag satt som en mellanhand från torsdag kväll till söndag eftermiddag. Jag hann aldrig riktigt slappna av och njuta av att jag hade nästan hela familjen på plats (Adam och pappa Giovanni fick snällt stanna hemma).  Men jag njuter i efterhand istället. Tänker tillbaka på timmarna med familjen och börjar le.  Det är så mycket som kommer upp när jag får tid till eftertanke.  Jag var helt slut igår när jag kom hem till Växjö igen. Jag lämnade Stockholm vid 19-tiden och har nog aldrig känt mig så trött som då.  Så när jag satt ensam i bilen och fick sätta på min musik och bara andas så började jag gråta.  Så otroligt skönt.  Att gråta är mitt sätt att lätta på trycket.  Efter fyra dagar på helspänn så kunde jag äntligen slappna av på riktigt.  Alla hade kommit i mål, alla hade haft tak över huvudet och lyckats komma i tid till intervjuer med tidning och tv och fotografering.  Jag är så tacksam för att hela familjen ställde upp på det här. Avsatte tid i sina kalendrar för att faktiskt göra det här tillsammans.  Sju personer är många personer. Och att synka något tillsammans är inte alltid det enklaste.  Så tack familjen för att ni hängde på idén!  Och tack Vanessa på Cancerfonden som hjälpt mig att få ihop allting, som alltid svarat snabbt på frågor jag haft och som sett till att allt gick att genomföra.  Jag hoppas att RosaBandet-loppet lever kvar i många år framöver!  Jag hoppas också att du tar chansen att springa loppet nästa år. Eller gå. Som vi gjorde dom första sex kilometrarna 🙂  Jag och Helena kom till Stockholm torsdag natt 03.15. Klockan 05.00 ringde klockan igen då vi skulle till TV4:s morgonsoffa. Vi anslöt med mamma och gav oss av till TV-huset.  Såg du inslaget? Om du missade det så kan du klicka HÄR för att kolla på det i efterhand. Mamma var som ett litet barn när hon kom in i sminkrummet: "åh, det här gillar jag! Vilken lyx" sa hon skrattande. Mamma är alltid så positiv till nya upplevelser och utmaningar. Verkar aldrig rädd för någonting. Trots att hon ibland kan säga att hon känner sig nervös. Ändå bara gör hon det.  Även jag och Helena blev fint sminkade och bortskämda. Jag är så glad över att mamma och Helena följde med på det här. Jag är så väldigt stolt över min familj.  Idag och imorgon har jag uppdrag för min samarbetspartner ATEA och jag har fortfarande träningsvila. Men på onsdag ska jag VILA. Sova, kolla en serie på datorn och stretcha ut kroppen.  Jag behöver ensam-tid nu.  Jag märker att energin börjar sina.  Oh, höll för fasen på att glömma att jag träffade några av er under helgen också!  Cina - tack för kramen och det stora leendet! Sötnos. Även "Gunsan" och Marcel dök upp. Mer om det imorgon ❤️ Nu behöver jag jobba. Film ska spelas in.  Pussgurka, här får du största kramen ❤️

DiNa FoTSPåR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lägenheten, med tårar rinnande längs med kinderna. Tårar för allt som gått förlorat och tårar av tacksamhet för allt som vunnits.   Känslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dåliga. Lust och ovilja på samma gång.  Rädsla och en känsla av jävlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart.  Jag tänkte å ena sidan att jag skulle vara stolt, å andra sidan att jag aldrig mer hade rätten att visa mig på en arena. Jag tänkte att jag tänker för mycket och i nästa vända tänkte jag att "jag lär mig av det här, bara tänk".  Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhållningssätt till det jag nu skulle göra. Allt jag hört genom åren flög förbi i huvudet på mig.  Mammas ord om uthållighet, och att jag vinner på att vara konsekvent och målinriktad. Pappas ord om att "allt blir bra - du kan". Miro Zalars råd om att ju mer jag lär känna mig själv - desto bättre kan jag bli i min idrott. Leffes påminnelse om att du aldrig kommer att känna dig helt redo.  Agnes trygghet i orden om att "det kommer, bara vi är smarta". Hans fråga - "för vem gör du det här?" som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm. Din uppmuntran och ditt tålamod med mig. Den här berg och dalbanan.  Jag har många gånger funderat över hur länge människor orkar vara med. Hur länge orka andra människor peppa och behålla sin tro? Men jag känner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har märkt att du är uthållig, precis som jag.  Och när Agne ställer sin fråga om vem jag gör det här för, så svarar jag alltid: "för mig själv". För så har det alltid varit.  Men det är egentligen inte fullt ut sant. För jag har märkt att jag gör det för så många fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det går.  Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan få styrka i den här resan. Jag gör det för dig som vill känna det där som jag ville känna när jag hade det som tyngst - hoppfullhet och möjlighet.  När jag hittar den där ärligheten i mig själv, då har jag lättare för att känna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar på resultaten i helgen så kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstå att människor skulle vara intresserad av det.  Men jag har också förstått att resultat betyder mindre jämfört med den resa vi gör. Både du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar på vad du presterar. Men jag har fått tänka om.  Jag har märkt att människor också ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns människor som ser hur du sliter.  När du har klämt ut din första unge så vet miljontals andra mammor där ute hur du har känt. Vilken smärta du har upplevt. Och dom hejar på dig. När du har tagit din examen så vet tusentals andra studenter vilken krigare du är. Hur mycket tentaångest du har haft. Hur du har fått leva på nudlar och suttit uppe sena nätter för att lära dig allt du ska kunna. När du tar ditt körkort så kan hundratusentals andra bilister förstå din lycka och stolthet. Dom kan känna anspänningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen.  Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stärka varandra. Precis som du stärker mig i allt det här. Det kanske är det som är nyckeln - du kan känna hur jag kämpar.  För du har också gått igenom besvikelser, du har också varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har också trott att det skulle gå vägen men det visade sig gå åt helvete.  Du har också fått kämpa med tankar som är läskiga och obekväma. Du har också känt lyckan i peppen från andra människor. Medmänniskorna.  Du har också känt när vinden har vänt, dom små framstegen. Du vet hur det känns när allting lossnar. Du vet hur det känns att få ytterligare ett bakslag. Du vet hur lätt det är att känna sig missmodig. Men du vet alldeles säkert också att det går att hitta inspiration till att fortsätta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smått som du tampas med.  Så när jag tittar tillbaka på min helg, så tänkte jag först att det inte blev som jag ville.  Men när jag har suttit ner och skrivit så har jag förstått att det blev bättre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar på målet att klara alla sju.  Men inte om vi vet bakgrunden.  Jag har alltid stångat mitt brunhåriga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött på. Jag har tänkt att det är så man gör när man vill något riktigt mycket. Det är så jag visar mig själv att jag verkligen vill.  Men är det där verkligen sant?  När jag hade pratat med Agne om det här så gick det upp ett ljus för mig. "Vi ska göra det här, men inte till vilket pris som helst" var hans ord som fick mig att haja till.  "Inte till vilket pris som helst..." För mig har det alltid varit "till vilket pris som helst!" Men i helgen insåg jag vad mitt pris riskerade att bli - ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det?  Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag få en stor skada nu så skulle det betyda slutet på allt det här.  Så när jag vaknade upp med smärta i både rygg och hälsena dag två, så ringde alla dom där varningsklockorna som jag i alla år så dumdristigt har ignorerat. I tron på att jag har varit tuff och stark när jag har bitit ihop.  Jag körde längdhoppet också igår, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men där satte både jag och Agne stopp.  Agne är bra på att ta beslut. Och han tar dom snabbt. Så fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade så var det liksom inget snack om saken. Jag värmde upp till spjutet också men fick inte luft när jag försökte att kasta. Låsningen i ryggen gjorde mig orörlig.  Och jag kände mig som en förlorare. Instinktivt ville jag säga till Agne att jag ångrade mig, att jag inte hade ont längre.  Men han hade redan genomskådat mig.  Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa när vi pratade: "oavsett vad så vinner vi. Kan du köra så vinner vi sju grenar. Kan du inte så vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut." Just kloka beslut är något nytt för mig. Och därför känner jag mig som en vinnare idag.  Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska få två veckors vila och jag är redan sugen på höstens hårda träning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tävla i femkamp inomhus i vinter. Bara det är en galen tanke!  Om jag vänder huvudet och kollar bakåt, så ser jag en krokig väg. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spår som ser ut som om någon rumlat hem från krogen. Höger, vänster, höger igen och så ännu mer höger. Och jag kan inte låta bli att fnittra lite.  Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mål. Det är vad dom där fotspåren betyder. Så söta.  Jag hoppas att du också är glad över alla fotspår du lämnar bakom dig. Ett i taget.  "Det du älskar är alltid värt en omgång till". Nu tassar vi vidare ❤️

MeD HaNDeN På HjäRTaT.

Morning i stugan. Har dagen börjat bra?  Hos mig är den fin och den första koppen kaffe gör mig alltid lite småmysig.  Jag har dock träningsvärk och kan inte riktigt bestämma mig för om det är positivt eller negativt. Du ska snart få veta varför.  I förrgår lovade jag dig att springa andan ur Agne på kvällens 300-ing. Jag vet inte om han tappade luften, men jag satte i alla fall återigen ett rejält "Nadja-Agne-pers" och var sjukt nöjd trots att jag fegade en aning in i kurvan.  Min löpning blir bara bättre och bättre och med några månader av höstträning så är jag snart tillbaka där allt för två år sedan höll på att få sitt slut.  Jag ligger som du vet en bra bit efter i dom tekniska grenarna men nu känner jag äntligen att jag har häng på löpningen igen.  Jag är inte på samma tider som jag gjorde som bäst, men HERREGUD så långt jag har kommit!  Och det gör mig så fantastiskt motiverad.  Därför har jag och Agne nu bestämt att det blir mångkamps-SM till helgen!  Vi har ingen aning om vart det bär, men vi vet att vi är nyfikna på att se om jag kan genomföra en hel mångkamp i dagsläget.  Jag vet förutsättningarna, jag vet att jag inte kan förvänta mig någonting och att vi ska ta en gren i taget.  Jag har koll på ett ungefär vart jag ligger resultatmässigt och tar jag mig över 5000 poäng så får vi se det som godkänt. Då ska du veta att det är 900 poäng sämre än mitt personliga rekord och det smärtar oerhört att behöva förlika mig med att det är såhär just nu. Men man ska aldrig säga aldrig, varje tävling är ny och jag vet att allt har sin tid.  Med förnuftet så FÖRSTÅR jag. Men mitt tävlingshjärta blöder.  Du kanske tänker att det är onödigt att köra en mångkamp om jag nu känner såhär. Men jag vet att det inte är helt rätt heller.  Jag ser några fördelar med att tävla till helgen. Jag vet att det kommer att göra min kropp ännu starkare inför nästa säsong och den kommer att förstå vad det är den faktiskt ska göra: sju grenar på två dagar.  Jag kommer också att få träna på tre försök i både kula, längd och spjut. Vilket skiljer sig från en vanlig tävling där du har sex försök eller kast.  Jag kommer att återigen få uppleva hur kroppen mår efter en förstadag, hur det känns att vakna upp dag två för att hoppa längd med fyra grenar i benen dagen innan.  Det var tre år sedan sist!  Agne sa det så fint på sista passet denna veckan:  "Vi kan alltid önska att vi hade mer tid, men det har vi inte nu. Så det kan vi inte påverka."  Jag förstod att han måste ha tänkt ungefär som att "vi gör vad vi kan med det vi har, just nu".  Och det är en bra tanke. Det är en start och en början.  Tävlingen går i Falun, så det blir en bit att resa för mig på fredag.  Jag börjar på lördag morgon och då önskar jag all din tankekraft i present. Jag är så långt ifrån redo som det går att bli, men det finns ändå något att hämta ut här inom mig. Jag hoppas på att få till det i någon utav grenarna.  Vi har inte många referensramar. Jag har bara kört tre längdtävlingar, två kula, en spjut och ett häcklopp där jag fick springa dom sista tre häckarna med fel ben. Så det finns åtminstone plats för överraskningar.  Jag hoppas på pigga ben och energi som räcker för två långa dagar. Jag vill känna lust och glädje och jag vill kunna behålla min tacksamhet oavsett resultat. Det var det jag lovade mig själv när jag var sjuk. Så det är lite upp till bevis i helgen.  Jag kan alltid fortsätta att gnälla om hur det var förut. Innan cancern och den avslitna hälsenan. Jag kan älta det hela livet om jag vill, men det kommer inte att hjälpa mig nu.  Så jag behöver våga ge utrymme för Nya Nadja. Våga vara där jag är just nu.  Jag lyssnade som vanligt på Winnerbäck på vägen hem i bilen idag. Han sjöng något fantastiskt som jag vet att jag har nämnt för dig tidigare. I sin sång frågar han: "Tror du med handen på hjärtat att du vågar vara stark när det verkligen gäller?  Jag ser mig i spegeln och hoppas att jag är den jag tror." Jag ville bara skrika NEEEJ som svar på hans fråga. Men det gjorde jag inte, för jag har ett löfte att hålla.  Jag blir nyfiken igen - vad har du för löften till dig själv? ❤️ Nu är det frukosttajm, kaffeskål och puss. 

En aNNoRLuNDa RyGGsäCK.

Opp och hoppa Tor, slå på trumman bror. Det är dans här i Växjö inatt... Jag somnade med linserna i ögonen igår och vaknade med den där "Valhalla-låten" i huvudet i morse.  Varför vet jag inte, men den är så trallvänlig och vi sjöng den ofta i skolan när jag var liten.  Jag har sovit oroligt och haft så ont i ryggen att jag har kvidit vid varje vändning. Att springa häck två dagar samma vecka och med bara en dags mellanrum är inget jag är van vid.  Men OJ, jag levererade! Agne var mer bestämd än tidigare pass. "Fokus idag Nadja, attack. Rakt fram och inga tveksamheter. Okej?" Jag inledde med block och en häck och tyckte själv att jag öste på. Jag studsade fram till Agne med ett leende: "Den var bra va?! Det kändes bättre än andra pass!" Agne som verkar känna att jag har mer att ge, sa bara: "Nä, bättre kan du. Vad var det där? Du måste ATTACKERA. Aggressivt! Ligga på mer" och så började han visa med hela kroppen. Vevade med armarna och gjorde något försök att leverera ett fighter-face.  Jag förstod direkt att jag behövde lägga in en högre växel. Det måste alltså finnas en nivå till i den här kroppen. Och jag hittade den där jävlar anammar-känslan inom mig, den från förr. Den där jag hade när det inte fanns några tveksamheter.  Tidigare hittade jag den alltid när jag själv ville. Men det är så mycket som har hänt på vägen att jag har svårare för att hitta den nu.  Men både du och jag har sett att den finns och den glimtar till ibland.  Så jag sprang på mina bästa tider hittills med Agne och klarade av sex häckar med bara en fot kort, flera gånger om dessutom.  Jag var otroligt nöjd när vi packade ihop. Varje vunnet pass packar jag ner i min nya ryggsäck.  Allt det bra väger lätt. Ryggsäcken kommer bara att bli lättare och lättare att bära. Ingen normal ryggsäck med andra ord.  Men så är den här resan med Agne inte så värst vardaglig heller.  Den är utmanande, irriterande, våghalsig, tålamodsprövande och alldeles, alldeles underbar. Och jag märker att den kräver massor av tid.  Så det är tur att jag har vigt mina tre kommande år åt just det här.  Du kanske undrar vad jag har för mål nu när det inte blev som jag ville med Riovanschen?  Du kanske tänker att luften skulle ha sipprat ut? Att motivationen skulle fått sig en smäll?  Men det är precis tvärtom. Jag brinner fortfarande.  Min motivation är aldrig knuten till enstaka delmål utan handlar om en helhet. Riovanschen var just ett sådant delmål. Och på något sätt ett långskott.  Jag känner vad som finns i den här kroppen, men visste också att det handlade om att få ihop SJU grenar och inte en.  Jag har överraskat mig själv tidigare i livet men var också fullt medveten om att det hela krävde NOLL bakslag, tusen framsteg och en kropp med full återhämtningskraft.  Jag vet att Agne skakade på huvudet när jag sa vad jag ville.  Han förstod direkt att vägen dit skulle bli för lång i förhållande till tiden vi hade. Och att den skulle skada mig.  Jag blev arg på honom när han sa vad han trodde och jag minns att jag tänkte "jag ska visa dig din jävel. Ingen sätter upp gränser för vad jag kan göra".  Men det handlade aldrig om det. Idrott går inte att stressa fram på det sättet. Jag har stressat i hela min karriär. Stressat och gått sönder.  Tagit mig till ett mästerskap - gått sönder. Vunnit någon SM-medalj - gått sönder.  Jag har aldrig fått hålla ihop under lång tid. Topparna har varit höga och dalarna så fruktansvärt djupa.  Så visst har jag mål kvar! Ett av dom är att hålla ihop kroppen över tid; att få träna allt jag vill.  Får jag göra det så vet jag att jag har mycket mer att ge. Jag vill slå mitt personliga rekord i mångkamp och jag vill tävla på fler mästerskap. Både EM och VM.  Att jag kan har jag aldrig tvivlat på. Har jag tvivlat på något så har det varit på om tiden ska räcka till.  Men jag har förstått att det är dumt att sätta upp mål mot en tidsram när det handlar om kroppen. En säljare kan sätta upp ett visst antal produkter som ska ut inom en viss tid, en artist kan sätta upp x antal konserter med exakta datum.  Jag kan inte göra så, för kroppen bestämmer ändå. Jag kan följa min planering till punkt och pricka, vara noggrann ut i fingertopparna och ändå inte hinna fram "i tid". Och varje gång jag har satt upp ett datum för mina comebacker så har jag fått en allvarlig skada.  Jag slitit baksidor, opererat knän, haft otaliga stressfrakturer och slitit av hälsenan.  Det är bara att inse att mitt tidigare sätt att ta mig mot ett mål inte har fungerat.  Eller jo, jag tog mig till VM när jag skulle. EM likaså. Jag fixade det. Men alltid med resultatet att jag fått avbryta säsongen efteråt. Jag gick sönder varje gång. Jag var aldrig hållbar. Jag tävlade på en nivå där min kropp kunde prestera en gång. Sedan orkade den inte.  Dom här sista åren vill jag ha en stabil grund där jag kan ta mig till ett mästerskap och ändå ha mer att ge när mästerskapet är över.  Men en sådan grund kräver timmar, dagar och månader av klok träning. Och jag ska medge att det är drygt ibland. Jag är van vid snabba resultat.  Denna gången har jag både strypkoppel på mig och en bromskloss framför mig. Agne hjälper mig på varje pass. Påminner som du vet om långsiktighet.  Känns ändå komiskt att börja tänka sådär och vara 33 år.  Så sött på något sätt. Men sent ska syndaren vakna.  Så, nu vet du. Vi kommer att hänga ihop i minst tre år till. Du har mycket blogg kvar att läsa.  Ha tålamod med mig, vi får snart fira ❤️ Puss på nosen, största kramen och kärlek.  Och så lite skratt på det:

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.