Titt ut!

Snälla, var inte arga på mig. Jag vet hur dålig jag har varit med uppdateringar… Inte ens efter tävlingen hörde ni ett pip från mig. Men det har sina förklaringar. Jag blev så trött och hade så mycket att göra plus att jag blev superfokuserad på att fixa till min baksida så jag glömde helt bort att skriva här.
När jag skriver “fixa till min baksida” så betyder det att jag fick en LITEN bristning i upphoppsbenet, dvs höger ben, i mitt sista hopp i tävlingen. Röntgen visar att den är 4 cm lång och sitter på ett “perfekt” ställe så jag kommer tillbaka snabbt
Att jag fick bristningen var egentligen inte SÅ konstigt när jag tänker på det i lugn och ro så här någon vecka efter. Jag har bara hoppat TRE fulla hopp på lång ansats sedan knäoperationerna för 1,5 år sedan och jag har inte kört nämnvärt mycket snabbhet. Jag var helt enkelt inte redo för 6 st hopp . Men det märkte jag inte när jag höll på för då var jag bara så lycklig över att vara igång igen. Visserligen kände jag redan efter två inhopp att jag tappade kraft och energi och jag sa skämtsamt till mina medtävlande att jag redan var helt slut så mycket skämt var det nog inte ändå MEN ! Nu till det roliga! Jag är OERHÖRT nöjd och glad för min hoppning! Jag kände att jag var på G i många av hoppen och ett av dem som jag hade en tå övertramp på var riktigt långt. Så jag känner mig helt lugn. Jag känner mig så glad och på hugget och jag gick på min “rehab” redan på måndagen efter helgen jag körde en tuff vecka med all träning som jag kunde göra och jag känner mig i bra form. Jag är otroligt tacksam över att jag fick hoppa de där fem hoppen för de gav mig självförtroende och ett kvitto på att jag har allting i mig!

Nu sitter jag efter ännu ett tung pass och försöker att lugna ner mig och andas för en stund.

Tack Malin för din kommentar här på bloggen ! Försökte svara på den men det är något krångel med hemsidan till och från.. Jag önskar dig lycka till i längd på SM!

Okej vänner… Nu ska jag vara ensam en stund.
Kramar till er !
Nadja

Idag tävlar jag igen!

Goooooooooooodmorgon!

Sitter i köket med en kopp te. Känner mig lugn men pirrig.
Längtar tills jag får stiga in på Örebros arena och göra min comeback!
Det ska bli så jävla jävla kul!!

Jag skriver och berättar hur det har gått efteråt.

Kramar så länge
// Nadja

Pratat med mamsen och längtar till lördag

Har precis avslutat ett halvtimmes långt samtal med min kära mamma. GUD så roligt det är att snacka med henne! Jag blir verkligen på bra humör. Idag berättade hon så fint att hon fyller 50 år nästa år och då önskar hon sig banne mig inga tråkiga prydnadssaker eller kläder. Nejdå, hon ska ha en engelsk bulldogg (ja, det stavas med två G för den som undrar. Har googlat). INGET annat är okej.

“Slösa inte pengarna på massa annat onödigt som jag ändå inte vill ha” var hennes kommentar. Nehe, det är väl bara att börja spara då. Fin stamtavla ska den ha också. För hon ska kunna avla på den. Jajjemen.

Nu sitter jag här i mitt nystädade kök och känner mig på bra humör. Det enda som saknas är lite musik. Jag vet bara inte vad jag ska spela för jag har börjat att tröttna på min egen spellista på Spotify.

Idag har jag varit hos sjukgymnast Anna. Hon kollade min fot som fortfarande är svullen i leden efter getingsticket. Men hon tror inte att det ska vara någon fara för tävlingen. Det enda som stör är att det smärtar och jag kan inte riktigt trycka ifrån i löpsteget. Men det positiva är att det inte är upphoppsfoten så då spelar det mindre roll för nu är jag sååååååå sugen på att komma igång

Jag ska inte bli för långrandig… för jag ska krypa ner i sängen och ringa ett samtal och spela wordfeud istället

Ni får mer uppmärksamhet imorgon, eller någon helt annan dag

Kram så länge // Nadja

Idag var jag grym!

Godkväll från en grinig men målinriktad Nadja dagen före julafton!

Ohhh… som jag ska gnälla ikväll! Jag är så trött, så mentalt sliten, så sömnig och sugen på att sova från det att jag går upp tills dess jag går och lägger mig på kvällen igen. Jag förstår om ni vill säga “Håll käften och njut av värmen istället!” till mig. Jag vill säga det själv nämligen men problemet är bara att jag inte bryr mig Jag är trött och då är jag trött. Ni vet att jag har sagt det tidigare: då låter jag det vara så. Jag orkar inte låtsas att jag är pigg och energisk. Det känns bara så falskt och konstlat.

Det var oerhört längesedan som jag tränade såhär bra och jag tror att det kombinerat med värmen sätter sina spår. Det resonemanget har ni också hört tidigare, eller hur?

När jag vaknade i morse så var jag stel och kantig. Tänkte faktiskt tanken att jag inte skulle klara av att hoppa längd idag men ännu är jag inte så trött att jag låter bli att försöka. Så vid 09.45 åkte vi till träningen och jag började värma upp. Det kändes väl sådär men jag peppade mig med att det skulle bli bättre om jag bara sprang några stegringar. Jag flåsade som om att jag aldrig har sprungit längre än 100 meter och det irriterade mig. Jag försökte att andas in så mycket luft som möjligt för att få trycket att släppa inom mig men det hjälpte inte. Jaja, vad gör man? Jag körde löpskolning och sedan inlöpningar på längdbanan. Målet idag var att klara en kvaltävling, det vill säga tre fulla hopp efter varandra med ca 5-7 minuters vila mellan hoppen. Och gissa vad?

Såhär dagen innan julafton så får man veta om man har varit snäll under året eller inte och det verkade banne mig som om att jag har varit det! För jag klarade av alla tre hopp OCH DET med riktigt bra längder. Jag vet att ni vill veta hur långt. Och ni vet att jag inte kommer att berätta Mamma, om du är RIKTIGT nyfiken så kan du ju messa mig. Du vill väl antagligen veta om ditt familjerekord står sig eller inte Det som jag tar med mig från den här träningen är att jag nu vet att jag kan tävla inomhus!!!

Hur som helst så blev jag gladare och en gnutta piggare av passet men när jag satte mig i bilen på väg hem så kunde jag inte riktigt glädjas åt min prestation. Jag kände mig så trött och orkade inte ens med de positiva tankarna. Så efter lunchen behövde jag göra något annat och följde med gänget ner till stranden 20 minuter från vårt hotell. Det var skönt att åka till havet. Vi spelade beachvolleyboll, hoppade i vågorna och tävlade i att stå på händer. Precis vad jag behövde. Efter det fick jag ta en lååååång dusch innan jag somnade en timme och när jag vaknade var det dags för middag. Mmmm… mat! Jag älskar mat. Mamma vet vilket matvrak jag alltid har varit. Mat är min tredje kärlek (ja, nu kan ni ju fundera på vilka de andra två är ).

Jag dricker en kopp te och äter mandlar. Jag känner att julstämningen är lika med NOLL men skulle ändå inte vilja byta det här mot kalla Sverige.

Imorgon har jag häck på förmiddagen och kast på kvällen. Jag ska testa några nya blockinställningar imorgon. Jag har kollat filmer på nätet och studerat och tror att jag har hittat en detalj som jag vill prova

Jag kommer att önska er GOD JUL imorgon så den önskningen får ni inte nu Nu säger jag istället godnatt och att jag hoppas att ni mår bra.

Kramar Nadja

Ja ja ja jaaaaaaaaa!

Hej hopp och godkväll alla!

Jag har haft många lyckodagar här i Sydafrika och idag kom så ännu en

Som ni har läst så körde jag längd med full ansats igår och sedan ytterligare ett pass på kvällen. I vanliga fall har jag väldigt ont och kan knappt göra något dagen efter en sådan ansträngning, MEN! idag kunde jag ändå det !!!!

På morgonen sprang jag 4 st 150 meters lopp med lång vila utan att känna någonting i knäna. Och snabb var jag också, utan vidare ansträngning Jag är återigen så glad, så glad, så glad! Och mina tankar om att få tävla inomhus upptar numera nästan all min tid. Jag funderar på om jag kommer ihåg hur jag gör? Vilka rutiner hade jag? Vad åt jag innan tävlingen? Hur länge sov jag? Ja, ni vet… sådant som man alltid tänker på

Det är trots allt 1,5 år sedan som jag tävlade och det var på EM i Barcelona där jag var tvungen att bryta sjukampen eftersom det var där som benbiten i högerknäet lossnade… Jag ångrar fortfarande inte att jag tog beslutet om att operera båda knäna, nu när jag vet hur det känns att göra saker smärtfritt. Det är ju en helt annan sak! Nu ska bara kroppen också fatta att den inte är skadad. Jag märker att vissa rörelser fortfarande är lite kantiga eftersom jag har haft ont så pass länge. Det blir snart bra det också!

Efter morgonpasset blev det som vanligt lunch och vila innan vi åkte ner till arenan för pass två: teknikpass i kula och sedan HÖJDHOPP! Weeehooo! Kulan gick mycket bra och det var skönt att kunna säga till Leffe att jag var nöjd efteråt Jag var väl så uppspelt över att jag skulle få testa hoppa höjd igen att det hade kunnat gå precis hur som helst i kulan. Även höjden gick bra och smärtfritt och vi startade  “vår  nya vana trogen” försiktigt och avslutade precis i rätt tid. Så idag tog jag ännu ett steg mot min comeback och ikväll ska jag tamejfan fira med lite Sydafrikanskt godis

Efter träningen skulle jag haft massage men det blev fel med tiden så jag fick vänta en timme tills massören kom. Eftersom de andra var hungriga så stack de till stan för att äta men lovade att köpa med sig mat till mig. Så nu sitter jag här och tuggar och njuter ännu en gång. Våra värdar har burit in en micro i vårt rum för att jag skulle kunna värma maten när jag fick den. Hur gulligt är inte det då!??? Sådan sjuk service! Vart hittar man det i Sverige?

Mina kamrater har även köpt med sig efterrätt hit till hotellet. Allt för att jag också skulle kunna få vara med och mumsa. Så sött

Så nu ska jag springa över till dem. Jag har varit ensam alldeles för länge.

Kramar och just det!! Imorgon åker vi iväg på Safari Yippie. Jag hoppas att jag får klappa en liten lejonunge. Det har jag alltid velat göra…

Kram igen bara för att jag är så glad

Bara roligt!

Ååååhhh så jag myser just nu. Jag har tränat så bra och känner mig så nöjd och har en stor förhoppning om att jag faktiskt kommer att kunna tävla inomhus. Det har jag inte alls trott fram till idag. För idag klarade jag av två längdhopp med full ansats!!!!

Det känns så galet härligt och konstigt. Jag trodde att jag hade längre kvar dit men tydligen så klarar jag det redan nu Vi gjorde bara två hopp för i det sista så märkte jag att jag redan började tappa kraften: jag har inte hopptålighet. Jag kände att all power var borta och då är det ingen mening att riskera något. Nästa pass ska jag klara av tre hopp. Då har jag i alla fall klarat av en kvaltävling Jag vill så gärna, gärna köra SM i längd men jag är försiktig med att säga att det kommer att bli så till 100 % än. Men… jag är på väldigt god väg å nu får ni hålla tummarna för mig !!!

För övrigt så har vi mest skoj här nere. Vi badar, äter, fikar, ta massor av bilder, spelar beachvolley och solar. GIVETVIS så tränar vi också, jag vet att det är många som undrar

På kvällspasset blev det vatten och sjukgymnastövningar för min del medan de andra körde styrka. Jag känner att vi har hittat en bra balans i träningen och visst känner jag mig sliten till och från men jag får inte ont. Det fick jag alltid tidigare men nu har vi kunnat köra allt som planerat! En hel månad med sammanhängande träning! När hände det senast? Ja, det får nog Leffe svara på för det har jag helt glömt…

Äntligen är också värmen tillbaka. Som vi har väntat! Jag förstår inte att det kan skilja så mycket mellan dagarna. Trodde att Sydafrika var det pålitligaste landet men se så fel man kan ha. Jaja, de sista två veckorna skulle hur som helst bli toppen

Jag har en tid att passa så jag behöver hoppa in i duschen nu… Men som ni vet så hörs vi snart igen

Kramar!

Att bli något

Min coach Leffe är en man som tänker och tycker mycket. Ofta anser jag att han har många bra tankar och idag vill jag dela med mig av en text som han har skrivit om “att blir något”. Många pratar om att “nå framgång” och att “göra karriär”. Men vad menar vi med det? Egentligen. Leffe har filosoferat kring detta. Varsågoda.

Bli något?
Hur många av er har inte hört eller sagt själv; ”Hon/han kommer aldrig att bli något!” ?
Hur många av er har senare insett att ni hade fel? Nu kommer säkert någon att också säga; ”Jovisst, men tänk efter hur många gånger jag haft rätt!”

Hur blir man något
För att kort återgå till rubriken “Bli något”. Vad innebär detta? Vad innebär det att vi säger det och vad menar vi egentligen? Samt, hur uppfattas detta av omgivningen, för att inte tala om hur den vi riktar det mot, uppfattar både orden och den som säger detta.
Om jag tänker efter själv, så vet jag att jag säkert både tänkt det, sagt det och menat det. ”Hon kommer aldrig att bli nå’t”. Det kan enkelt följas upp med annat både i tankarna och när vi yppar detta inför andra, att hon inte kan bli nåt, ”för att hon ser ut si eller så”, eller ännu vanligare, ”Hon har inte rätt inställning och vill inte satsa tillräckligt!” Hört det förr? Eller rannsaka er själva, tänkt tanken???
Vi har en rätt grym inställning till dessa våra kära ungdomar/aktiva som kommer till oss. Det är som i skolan. Det första intrycket är mycket bestående och mycket avgörande för hur vi senare kommer att döma, för det gör vi hellre än bedömer. Lärare har fått göra test och sätta betyg redan efter första lektionen, utan att veta bakgrund och sedan efter en tid när det var dags för slutbetyg fått göra en jämförelse. Det var skrämmande hur lika de båda betygen var. Och tänk om det är samma hos oss. Vi som säger oss stå över bedömningar och ranking.

Jag har hört och sett massor av kommentarer från tränare/ledare som direkt skulle kunna vara mobbing, men som sällan når målet – d.v.s. den aktive. Tyvärr så kommer det fram ändå genom andra, eller genom hur vi agerar gentemot den utpekade. Vem är jag till att döma? Vad har jag fått för lag som gör att jag äger rätten? Och vad är det jag egentligen menar?
Jo, det är att jag har en alldeles tydlig och klar bild över dels vad som krävs och dels, ännu bättre, att jag är helt klar över vad den aktive vill och menar. Det mynnar ut i att jag kan stå där och säga att ”Hon blir aldrig nå’t” för jag vet ju vad detta ”Nå’t” är. Otroligt och fantastiskt att kunna läsa av detta, i synnerhet ofta utan vi att haft ett utvecklingssamtal med den enskilde aktive.

Ta gift på
Har inte den aktive som kommer till dig rätt till ett par saker? Att få reda på när och var man tränar är självklart. Vilka som ingår i den eventuella gruppen, är lika klart. Även huruvida jag ska vara med i klubben ditten eller datten och vad det kostar. Kanske till och med börja prata om att tävla. Men tävla för vad och mot vilka mål? Vilka syften har du som tränare och den aktive med att hon dyker upp på just Din träning.

Jag har idag ett gäng som innehåller både killar och tjejer. En del av dom studerar, några arbetar. De har alla olika tider, men de försöker hålla ihop det hela med vårt nätverk. Jag skulle kunna ta gift på att alla har de olika syften med sitt tränande och varför de kommer varje gång någon kallar. Jag tar lika mycket gift på att de har olika mål både kortsiktigt och på lång sikt. Jag är kanske inte lika nära giftbägaren inför frågan om jag behandlar alla lika. Att jag kommunicerar lika med alla, eller behöver jag det? Vem ställer de kraven?

Jag tror att jag lärt mig något genom åren och en sak är att det är inte jag som ska tala om för de aktiva om de kommer att bli något eller ej. Det ansvaret har jag lämnat över till den aktive själv. Jag kan ju bara vara där för dom när de kommer och frågar om de får vara med och springa. Jag kanske ska vänta med fråga varför de ska vara med oss och vad de har för syfte eller mål med att var med och springa? De får vara med och också där ta ansvar för det de vill vara med på.
Detta kan låta som ett lite 70-tals romantik. Den där lätta uppfostran. Men ni kan inte ha mera fel. Detta är vad vi ska syssla med om vi orkar och om vi inte bestämt oss för att bara ta hand om dom som ”kan bli nåt”.
De kanske kommer att lyckas bli detta något som vi inte känner till eller ser. De kanske förverkligar något varje gång de kommer till träningen. De kanske blir förverkligade genom att vara där. De kanske synliggörs. De kanske växer som människor. De kanske har kul och skrattar. De kanske känner att de tillhör något och därför blir de just detta – något!
Om du för en stund stannar upp och känner efter. Funderar och tänker tillbaka. Ganska snart kommer du att tänka på en eller annan aktiv som du träffat. Jag är inte alltid säker på att de bästa och djupast sittande intrycken kommer från den där som lyckades hela vägen för att nå sitt drömda mål.

Försöka räcker långt
Just detta att jag ska försöka vara mindre dömande och mera bedömande, är ett steg närmare ett ledarskap som jag kan vara stolt över. Stolt över i den meningen att det inte är du som ska avgöra vad det innebär att ”bli något”. Man kan bli mycket här i livet, men så länge du är dedikerad ditt ledarskap och din filosofi, att ge varje enskild individ sitt eget Samarkand, där du kan vara med om du får och gjort dig förtjänt av. Då har även du blivit något!
Jag håller på att lära mig att bli lika glad över alla framgångar som ”mina” aktiva når. Bara om det så är att de kommer till träningen. Vill åka med på läger. Vill tävla.
Jag mår bra, av att de ler och skrattar åt sina skavsår, benhinnor, sin träningsvärk, att de klarat av det där bauta-passet, att de kommer att träffas och käka middag efter det här, att de inte tittar snett på varandra.
Jag mår också bra av att jag själv kan lämna dom efter ett bra pass med lätta steg, att jag vet att de klarar köra det där passet själva, att de stöttar varandra, att vi ha kul tillsammans.

Jag vet att vi alla kan mycket mer än vi tror och jag vet att vi alla har en tro. Jag vet att det finns så mycket kunskap i det här landet om att träna, leda och vara ett stöd för ungdomar och andra. Jag vet att alla vill göra ett bra jobb och vi gör fantastiska saker.
Jag skulle bara önska att vi tillsammans plockar bort det där uttrycket ”Hon kommer aldrig att bli nåt!”. Vem hjälper det? Vem mår bra av det? Vem har rätten att döma?

Leif
2011-11-07

Bilder från Gamex och Oriboo

Här får ni några bilder från Gamex och dagarna med min samarbetspartner Oriboo.

Kommer ni idag ?!

Godmorgon !

Idag mellan 13-15 kan ni komma och tävla mot mig i kista på Gamex ! Jag blev grym på spelen igår så snabba er att utmana innan jag får ännu en timmes träning i kroppen

Ska mer i bassängen och köra vattenträning nu så vi får höras lite senare.
Kramar till er

Vilket annorlunda VM!

Hej kompisar!

Har ni sett friidrotts-VM i år?

Jag tycker att det är så kul när det oväntade händer, när de trägna vinner och när idrottarna inspirerar mig på sitt alldeles egna lilla vis. Jag tänker på kulstöts-vinnaren Valerie Adams vars styrka, fokus och hjärta fick mig att börja gråta. Ja, på riktigt. När hon berättade om brevet som hon hade fått av sin tränare så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag blev så berörd. Jag blev så fantastiskt lycklig ! Och att göra den absolut längsta stöten när hon redan hade vunnit tävlingen, bara för att hon ville “ge” sin tränare det, är stort. Hon kunde ha varit nöjd, men det brann fortfarande något inom henne. Det är sådant jag vill se innan jag själv ska tävla. Det är sådant som gör att jag känner att jag kan gå hur långt som helst för det som JAG brinner för.

Jag ville att Ennis skulle vinna sjukampen, just för att hon är en sådan inspirerande och vänlig person. Jag gillar henne oerhört. Hon var faktiskt den enda på VM för två år sedan som kom fram till mig och frågade hur jag mådde och hur det gick för mig. Ibland tänker människor (vet jag av erfarenhet) att man ska vara på sin kant, man ska vara lite hård och man ska inte snacka med sina konkurrenter. Jag är inte alls en sådan person. Och de som jag personligen känner (tänker tex på Carro Klyft) är inte heller sådana och jag tror inte alls att man behöver vara som den stereotypiska ryskan för att bli en vinnare. Jag tycker däremot att man ska hålla fokus på sitt och göra det man ska, men om man sedan hinner med att vara en varm människa mellan grenarna så är det bara en bonus för mig. “Bara en bonus” som uppskattas väldigt och som får mig att inspireras. Vi ska ju hitta människor att inspireras av, eller hur?!

Männens häcklopp blev knasigt. Jag har ingen personlig favorit i just den grenen men jag känner en extra värme när jag ser kinesen Xiang Liu springa. Jag vet hur tufft han har haft det och och jag gillar människor med uthållighet och människor som inte ger upp vid motgångar.

Och så har vi då Bolt. Spexaren. “Den störste”. När jag pratar med folk i min närhet så märker jag att det råder delade meningar om honom och han är inte lika självklart populär som han var för några år sedan. Människor börjar störa sig på att han är “för mycket” och att han “gör sig till”. Det jag gillar med Bolt är att han faktiskt har varit sådan HELA tiden. Han har inte lagt till med det nu. han har inte slutat för att andra tycker att han ska sluta. Han är konsekvent och det gillar jag. Jag tror snarare att det skulle se konstigt ut om han helt plötsligt lade till med en helt annan stil. Det där är ju Bolt. Det är sådan han var från början och jag hoppas att han kommer att vara sådan till den dag han tar sina sista sprintsteg.

Shit. Jag har själv blivit en sådan som sitter och kommenterar andra människors prestationer och beteenden på banan Vilket roligt uppvaknande. Jag har alltid förundrats över hur folk orkar sitta och gnälla, påpeka, ha åsikter om allt och alla. Och så gör jag precis likadant själv. Det är ju nästan lite komiskt. Nu känner jag mig visserligen ändå inte riktigt som de där som sitter och “gnäller och klagar”. Jag försöker att inte racka ner på någon (förutom den där meningen om den stereotypiska ryskan) och jag inser att alla som är där ute på banan och tävlar gör sitt bästa. Jag vet att ingen åker dit och gör dåligt ifrån sig med flit och därför är det onödigt med sågningar.

Jag ska ut och jogga nu. Jag behöver byta om och åka till Bosön. Sedan ska jag få massage. Det ska bli skönt för jag kan fortfarande inte röra kroppen på ett bekvämt sätt.

Jag hoppas att ni får en skön kväll. Vi hörs snart igen.

Kramar Nadja

Nästa sida »