Jag lurar inte någon.

Har druckit fem koppar (stora) te, tuggat i mig tre olika frukter och svarat på X antal mail och sms. Jag är så jäkla duktig! Jag har kryssat för 10 punkter på min “att-göra-lista” och känner helt plötsligt ett inre lugn. Mitt i allt så kom jag på att jag för fasen bara har 20 min på mig om jag vill hinna uppdatera bloggen innan 1 april försvinner och blir till den 2:a… Det inre lugnet byttes mot vakenhet och en lätt anspänning. Jag har mycket att berätta!

Idag gick jag sista steget på min kurs “prestationsutveckling genom kommunikation”. Jag fick diplom och en ros och jag blev så rörd när alla, en efter en, fick gå fram till Charlotte och Håkan och ta emot detta att jag började gråta. Jag kunde inte hålla mig. Jag blev så himla känslosam. Jag gillar alla mina kurskamrater så mycket och har fått en otrolig erfarenhet och ett stort utbyte och nu ska vi helt plötsligt skiljas åt. Det kändes i mitt snart 28-åriga hjärta (där fick jag in en kommentar om min födelsedag också). Om ni har möjlighet och vill utvecklas som människor så ska ni verkligen ta chansen att gå den här kursen. Den är ovärderlig!

Träningen idag gick mycket, mycket bra! Jag hade längdansatser. När jag började värma upp kände jag mig trött, tömd på energi men full av inspiration. Jag var stel i hela kroppen efter bromsman igår men jag tänkte att det säkert skulle bli bättre om jag bara kom igång. Och bättre blev det. Jag körde några fulla löpningar på lång ansats och sedan hoppade jag på halv ansats! Med landning och allt! Kan ni förstå!? Sist, när jag var i Tallinn, hoppade jag ju på fem steg och landade. Nu klarade jag alltså av HALV ansats! Min friidrottssjäl skuttar av glädje

Förutom friidrott och mentala träningskurser så har jag även fått en lektion i rädslor. En vän till mig sa så klokt att alla rädslor vi bär på bara begränsar oss och gör oss ofria. Vi diskuterade min mörkrädsla. Han menade att SÅ FORT jag känner den minsta lilla form av rädsla inför något, så ska jag bara stanna upp, stå stilla och vara just precis i den där situationen. Och jag ska inte röra mig förrän jag känner mig lugn igen. Han drog en liknelse med att hämta något i sin källare i huset. Alla har vi väl varit med om hur jobbigt det kan bli när vi har släckt lampan efter oss och sedan ska gå uppför trappan med det skrämmande mörkret tätt i ryggen. Hur många gånger har du inte vänt dig om bara för att du har TÄNKT att det är något bakom dig? Jag log igenkännande när han sa det där. Jag gör ALLTID så. Fast jag börjar springa de sista stegen för jag blir så jävla skiträdd. Nu fick jag ett annat råd: jag ska vända mig om och stanna där i trappan tills allt inom mig är lugnt och fint igen och jag har insett att det faktiskt inte finns något skrämmande där.
Igår natt var jag inte mörkrädd ett dugg Amatörpsykologi på hög nivå

Jag har tagit igen alla missade dagar i min femårsdagbok (jag tog aldrig med den till Tallinn) och känner att jag är ikapp på den punkten. Jag har betalat alla mina räkningar, jag har ringt min kära mor, jag har planerat en ny träningsuppvärmning och jag har kastat ner all min tvätt från sängen så att jag ska kunna sova där (den punkten var den jobbigaste).

Klockan börjar bli mycket och jag är trött. Imorgon har jag ett pass med Margot vid tre tiden. Jag ska få springa. Sedan tror jag att jag ska låsa in mig i min lägenhet och vänta in min födelsedag

Jag säger godnatt och lämnar er för ikväll.

Kramar från mig

Ps. Kom på att jag struntade helt i min rubrik! Det var egentligen första april jag ville skriva om men det kom så mycket annat i vägen när jag satte igång Tänkte bara säga att jag inte har lurat någon och jag tror inte att jag själv heller har blivit lurad. Jag är så dålig på sånt där. Och alldeles för naiv. Jag skulle aldrig upptäcka att någon försökte lura mig.

Nostalgisk & känslig…

Att musik kan påverka mig så mycket… jag tycker att det är konstigt men härligt. När jag lyssnar på Melissa Horns “Lät du henne komma närmre” så gråter jag. Jag gillar att gråta. Det blir så varmt om kinderna och det är skönt att känna när varje liten tår lämnar ögat. Kanske är det stressen som gör mig känslig? Eller så är jag väldigt lättrörd. Jag kan inte riktigt känna skillnaden just nu. Jag önskar att jag kunde sjunga. Det hade varit så skönt att få skriva ner sina känslor och sen få sätta ton på dem. Just nu sjunger jag bara i bilen när jag kör. Eller i duschen. Eller när jag tränar ensam i hallen. Folk hade fasen sagt upp bekantskapen med mig om jag hade tagit ton i närheten av dem!

Detta är min sista kväll i Karlskrona sen åker jag till Växjö för julfirande. Jag måste säga att det känns vemodigt och lite sorligt. Även om jag älskar Niklas och hela hans familj så står ju givetvis min egen mig närmast och jag kommer att sakna dem imon! Och därför är jag lite ledsen redan idag. Det är lika bra att ta ut sånt i förskott

Igår var jag med pappa och hans personal på middag på O´learys… väldigt trevligt och mysigt men inte så god mat. Eller, inte det jag beställde i alla fall. Jag trodde jag beställde vanlig fajitas men det var någon konstig version med pitabröd och gegg och med både kyckling och biff. Gisela (syster nr två) smakade också och sa att jag bara var kräsen. Hon tyckte att det smakade jättebra. Lika bra att säga det så att ni får två smaklökars omdöme. När kvällen var slut fick jag agera taxi och köra hela vägen till Jämjö… ni som har lite koll på Blekinge vet att det INTE är så roligt mitt i natten… Speciellt inte när pappa inte sa ett ljud på hela resan eftersom han var trött. Jag som ville ha lite sällskap. En skiva med Lasse Winnerbäck hade varit sagolikt bra just då kan jag säg er! På tal om det så köpte jag faktiskt hans nya skiva idag: “Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen” och passade även på att utöka samlingen (som är pytte-pytte-pytte liten) med Melissa Horns “Säg ingenting till mig”. Dem ska jag lyssna oavbrutet på när jag kör till Växjö imon. En timme i bil är perfekt. Inte för kort och inte för långt. Man hinner tänka lite, lyssna på musik och ringa några samtal. Sen är man framme och då är man hungrig och kan äta…

Nu ska jag sätta på lite te, städa undan mina grejer som ligger över hela pappas lägenhet och sätta på winnerbäck på högsta volym. Sen ska jag skriva min träningsdagbok, filosofera lite och kanske ta lite bilder på den fina snön?

KrAmAr  TiLl  eR!