Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tänker instinktivt att jag måste ha försovit mig och får den där känslan av kyla och stress i kroppen som du säkert känner igen. Kollar på klockan och ser att den inte ens är 05:00.  Jag kan inte somna om.  Så jag gör en het kopp kaffe, fyller på en skvätt med mjölk och sätter mig här hos dig.  Jag är så väldigt glad och varm efter din respons på mitt senaste inlägg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du är här.  När jag läste kommentarerna blev jag bara lycklig ❤️ Oavsett vad som händer omkring mig, så vet jag att jag har min armé här inne. Min bomullsliknande bädd av kärlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hämta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen då och då.  tack för att du ger mig den här platsen.  Solen stiger över Växjö och luften är frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stänga mina fönster igår. Det är kyligt i precis hela lägenheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har släppt ut min instängda stress och jag har tränat bra. Jag har biffat på mig i styrkan - coach Agne sa till och med igår: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han måste ju ha vetat vad han gjorde när han la på mig all den här styrketräningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nästan alltid som jag blir tillsagd när jag litar på någon. Det är en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  När jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fått som uppgift. Jag ska klappa mig själv på axeln ändå, berätta att jag har blivit så väldigt bra på att lita till mig själv också. Och på min egen känsla.  När jag behöver vila så vet jag det. Så långt kommen är jag. Och då är jag inte gravid nej.  Nu vill jag berätta om något på riktigt roligt!  Du som följer mig på instagram har såklart redan sett; jag är alltid sist på bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio är utbytt mot den här älsklingen. En ståtlig Ford KUGA!  Jag hämtade henne på Råbergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var  pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lämnade Rio på parkeringen utanför så tittade jag på henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdå.  Det är kanske svårt att förstå. Jag menar, det är plåt och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar får stora affektionsvärden.  Mina bilar blir så mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mål och det jag tror på.  Det blir också mitt varumärke, min hjälp under många år till alla mina träningspass och tävlingar.  Därför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har också bytt namnet på hemsidan. Du som är uppmärksam har säkert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❤️ Som jag sa så blev det ingen ordlek den här gången. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta något som jag kände passade.  Istället fastnade jag för en mening som innehåller  mycket mer.  You rise above it all står för så mycket inom mig.  Det står för vilja, hängivenhet och pannben. Det står för att orka lite till, hitta utvägar och att härda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen står för den grundläggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och många av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jävligt det än känns, hur ledsen jag än blir, hur knäckt och stjälpt jag än känner mig; så viskar något alltid i bakhuvudet på mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det där". Du vet att pappa har lärt mig det. Och jag har många gånger tänkt: men kan han säga något annat?! Kan han ge mig ett bättre råd? Säger han så för att han är för lat för att komma på något bättre eller?  Men pappa är inte dum. Han kanske vet att upprepning är ett bra sätt att pränta in något på? För det har satt sig, och även om jag inte alltid tror på det fullt ut, så finns det där. Och det hjälper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" då?  Jo. Såhär är det.  "Allt blir bra" är en fin mening. Och det är ett bra sätt för en förälder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfället, men det gör mig också passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det är DU som reser dig. Det är du som tar smällen och det är du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror på oss människor. Jag tror på vår förmåga och på att vi bär oändliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan åstadkomma när vi har viljan. Och jag vet att vi härdar ut när vi måste.  Några säger att vissa är av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte är lämpad".  Vilket jävla skitsnack.  En människa KAN. Det handlar bara om att vi ska lära oss. Och för det behövs det ibland lite hjälp utifrån, från människor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar några fall ner på knä... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all står för min tro på dig, på mig själv och på vårt fantastiska psyke.  Det står för min tro på att vi kan vända vår nuvarande situation, vi kan göra bättre om det är vårt mål, vi kan tänka annorlunda om vi behöver.  Vi är fantastiska! Vi är formbara och vi har allt vi behöver högst upp på kroppen.  Vi är tåliga, vi är ståtliga varelser och vi kan stå pall för mycket mer än vad vi ibland tror.  Av just dom här anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser när jag ser min bil väntandes på parkeringen för att ta mig till mitt nästa träningspass. Det är som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihåg det ❤️  Kram och kärlek, Nadja 

JaG KäNDe EN KNöL.

Mellanlandning.  Det är onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen.  Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan känna stressen i mellangärdet... men jag tänkte komma in hit och fånga upp lite av din goa energi innan jag fortsätter.  Jag vill berätta om det där som jag inte ville säga något om tidigare. För ungefär två månader sedan så hittade jag en knöl i mitt högra bröst.  Och jag vet vad du tänker - det som alla läkare också tänkte - men hon har ju inga bröst!  Haha, som jag har skämtat om det här med min mamma och syster under pågående process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor.  Så gjorde vi även nu. Även om jag märkte på mamma att hon visade mer vrede denna gången. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvår sedan och hon tjatade på mig, med en förbannad ton, om att ringa och påskynda allting.  Hon hetsade upp sig och sa: "du är ju för fan inte ens friskförklarad ännu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!"  Jag märkte på mig själv att jag gillade att det drog ut på tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gången. Jag började förbereda mig mentalt på alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna få tävla den här säsongen om dom skulle säga "bröstcancer".  Jag hade tänkt fråga om hur allvarligt det var, jag hade tänkt be dom att vänta med min behandling, jag hade tänkt få köra min sista säsong.  Jag upptäckte knölen när jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var där helt plötsligt. Hård, konstig, på bakre delen av bröstet.  Jag tänkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte få bröstcancer också. Och inte nu. Inte nu när så mycket redan är genomgått.  Jag berättade för mamma och hon fick känna på den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne så allvarlig som när hon sa: "du kollar upp det där... nu".  Min bästa vän Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle få en tid för mammografi, ultraljud och punktion.  Mina närmsta har vetat om det här, men jag kände att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara något.  Jag åkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ändå så likt.  Korridoren såg ut ungefär som på Karolinska och jag kunde känna igen doften.  Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade.  "Här går jag. Igen. Mot något som kanske blir rond två. Hur kommer jag att hantera det en andra gång? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebär. Jag vet hur det känns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att känna samma hopp? Jag bara spekulerar.  Jag måste sluta spekulera.  Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag säga till Agne? Vad ska jag säga till mina sponsorer? Vad ska jag säga till mamma?  Tänk att jag går här helt ensam och ingen vet vad jag går emot. Jag kom in genom dom där svängdörrarna och jag kommer att gå ut igenom dom igen om några timmar och allting i världen kommer att vara som vanligt. Man är så liten på denna jord.  Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför går jag här?  Men det är säkert ingenting. Jag är ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det är jag.  Och knölen har ju blivit mindre. Visst ändrar den i storlek hela tiden? Det är säkert ingenting. Jag är så löjlig. Och här går jag och tar upp tid för läkare och andra som är sjuka, på riktigt. Vad gör jag ens här?  Vem ska jag ringa efteråt? Vem blir den första? Jag är helt ensam i en stad jag inte känner. Vem kommer och kramar mig?  Ska jag ens ringa någon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hålla mig till den?  Jag har ju tänkt att jag ska ta tid för mig själv efteråt. Jag ska gå ner till vattnet, plugga in musik i öronen och sväva iväg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först.  Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efteråt. Hon propsade på det. Men jag har ju faktiskt förberett henne på att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon måste förstå. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela släkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och säga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? Säga att allt är bra, för att vinna lite tid?  Nej. Sådär kan man ju inte göra. Och förresten så vet jag inte vad det här är. Jag bara spekulerar". Jag hade en klump i halsen när jag satte mig i väntrummet på Växjö Lasarett.  Jag var SÅ mycket tuffare förra gången. Jag var så mycket lugnare. Jag minns inte att jag var såhär nojjig.  När läkaren ropar mitt namn går jag in. Ett grått rum. Men en varm hand möter min i ett handslag.  Jag tänker hela tiden: "dom kommer inte att hitta något, dom kommer inte att hitta något... och varför i helvete är jag ensam här?!" Mina undersökningar går snabbt och läkaren som gör mitt ultraljud berättar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag är inte friskförklarad ännu.  "Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tänka innan läkaren säger att hon inte ser någonting som är onormalt.  Hon förklarar att körtlarna är aningen förstorade men att det inte är någon fara. Dom ser friska ut och så förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar på hennes skärm men är helt avdomnad.  Jag blir inte ens glad.  Två månader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, säger tack, rusar ut och påminner mig själv om igen om att jag borde skämmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel!  Jävla mamma att pressa mig att gå och kolla mig.  Jag ringde inget samtal när jag kom ut. Jag andades den friska luften istället. Tänkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. Människor på väg till sina egna ärenden, fåglar på bänken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning.  Jag satte mig i Rio och började gråta. Jag tänkte att det borde vara av lättnad men jag kände det inte.  Jag kände mig bara tom. Och besviken på mig själv för att jag hade varit så orolig och rädd där inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1.  Jag satte på musiken i bilen och jag kollade på min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom håller ihop och dom har lyssnat på mig" tänkte jag medan jag skickade iväg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!"  Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jävla lättnad!".  Jag åkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mängder av den. Kissade på stationen, kollade på systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan.  Hon svarade så att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen på rösten avslöjade henne.  Hon lät chockad när jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skämdes återigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gåttt på det om jag hade kört den.  Hon känner mig. Och när jag träffade henne efteråt sa hon att jag hade varit tyst oroväckande länge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag själv minns.  Jag hade säkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig.  Så, nu sitter jag här. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsätter att rusa på. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden väntar inte på någon..." och jag känner det ännu mer tydligt just idag.  Ingenting väntar. Vi behöver bara älska dom vi älskar, vara närvarande, ge varandra värme och lyfta varandra.  Och jag bara spekulerar. Så som jag alltid gör.  Var rädd om dig ❤️ Kram, Nadja 

Nu JäKLaR.

Måndagspuss!  Och hej såklart.  En intensiv vecka har tagit sin början och nu håller jag i mig.  Vi börjar med nyheternas nyhet: BILEN! Jag var på Råbergs Bil tidigare idag för att kika på skönheten som ska tuffa runt mig till och från träningspassen mina sista idrottsår.  En fräsch, kraftfull och elegant KUGA ska rulla under min kropp.  Det känns vemodigt att säga hejdå till Rio. Jag hade en klump i magen varje steg in mot Råbergs dörrar, men det släppte när jag väl fick sätta mig i min nya kompis.  Jag har verkligen känt att Rio (en Ford ST) har varit SÅ mycket jag. Den har stått för det där pigga, snabba och envisa i mig. Och namnet - min revansch... jag älskade det namnet!  Och även om det inte blev OS i Rio så fick jag min revansch.  Jag har fått tävla igen, jag har tränat upp mig från botten igen och jag har tagit mig tillbaka.  Därför är det nu dags för något nytt.  Och som du vet så kommer vårt nya namn att presenteras samtidigt som bilen lanseras.  Det är ingen ordlek denna gången. Det är mer en mening som jag har burit i bakhuvudet ett tag och som jag känner ger mig energi och styrka.  Det är en mening jag kan stå för fullt ut som jag känner står för någonting vi alltid ska komma ihåg i livet.  Jag längtar till jag får presentera det för dig.  Om du vill och vågar så får du gärna gissa!  Har du rätt så kommer jag inte att säga det, men du kommer att veta sen när jag slår upp portarna till vårt nya hem ❤️ Det är alltid roligt att ha rätt.  Imorgon är det tisdag - som om du inte visste det - och jag ska iväg på något som jag gärna vill dela med mig av till dig om någon dag eller två. Så skit i tisdagen nu.  På onsdag får jag mellanlanda en stund, träna ifred och bara vara innan torsdagen bjuder på en rolig grej!  Tillsammans med sjukt sköna brudarna Elin och Alma ska jag hålla i ett träningspass i Växjö!  Tjejerna går andra året på ProCivitas gymnasium och har under året drivit UF-företaget Träningsglädje UF.  Dom vill få igång människor, vill att vi ska röra på oss lekfullt och enkelt och på torsdag har dom dessutom sett till att alla pengar går direkt till Lekterapin på Växjö Lasarett! ❤️ Så, självklart hoppas jag på att se dig där. Svettandes med mig. Passet är anpassat för alla. Det är den egna kroppen som gäller och du gör vad du kan med det du har.  Kan du inte komma men känner att du ändå vill bidra till insamlingen så kan du swisha tjejernas insamlingskonto - tel: 1231882950.  Vad säger du? Kommer du? Vågar du? Ska vi kramas?  Men jaaaaaaaaaaa!  Så. Där somnade mina fingrar.  Bloggtiden för mig är slut. Jag har skaffat mig deadlines. Annars blir jag sittande med milslånga texter som folk rullar ögonen över och gäspar till.  Vill inte vara med om detta.  Så nu: sov gott. Ladda för torsdag och skicka hit en slängpuss! 

DeT SPRiDS GLäDJe.

Oh la laaa vännen där,  Jag är hemma igen!  Sverige snöar och jag är fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igår. Lämnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna på svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tåget mot Växjö 17.21.  Behöver jag säga att jag var trött när Växjö välkomnade mig 21.50?  Visst är det irriterande när jag skriver ut varje minut? 😉  Något annat som är irriterande är SJ. Självklart stötte tåget på problem, vilket är helt okej. Problem är en del av livet, och SJ. Vad som däremot inte är okej är att SJ:s personal står och fullkomligt tokskriker på oss som kommer från det försenade tåget till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba på! Hoppa bara in! Kom igen dåååå!" Jag menar, att dom är stressade är knappast vårt fel men stress gör något med människor. Det är nästan lite läskigt.  Hur reagerar du på stress? När minuterna är räknade, när du har en deadline som du känner att du inte hanterar? Vad gör du då?  Det är absolut mitt eget fel att jag hade problem med att få med min stora packning på tåget, men jag hade inte räknat med att få springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om än så.  Träningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fått en chans att testa på min coachningsförmåga och jag gillar det mycket.  Jag har fått lära ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hållning.  Jag har fått lära känna nya vinnarskallar, fått se när människor tar ut sig fullständigt, ta hand om en skada och känna på stämningen och sammanhållningen i ett företag som öser på framåt.  Min livslust är stor och jag är sugen på att testa på många saker, som du vet. Så nu är min nya lust att starta träningsresor! Det kommer säkert inte att hända, jag har annat att tänka på nu. Men det är en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  Förstå så roligt att åka iväg tillsammans: träna med musik, äta bra mat, lyssna på inspirerande föreläsningar och träna lite till?!  Skulle du haka på om jag ordnade något sådant?  Klockan närmar sig 11.00 och jag vill skicka iväg en grattishälsning till en kvinna som jag inte tror att du känner ännu:  Hon heter Anette och när jag har tid över från träning och andra åtaganden så får jag utnyttja min utbildning på henne och hennes mans företag Apelgården AB.  Jag får en chans att utveckla andra sidor hos mig själv och jag får ta ansvar på andra områden än inom träning. En balans av idrott och att använda hjärnan tror jag är ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde så mellan 2008-2011 och jag reagerade väldigt bra på den kombinationen.  Jag vill gratta henne här eftersom hon är som ni: hon tänker på sina medmänniskor och hon hjälper till om hon kan.  Och visst är det så att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som känner Anette lite mer nu kan inte annat än att hålla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla säkert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i våra liv.  Så, GRATTIS på din dag Anette. Tack för att du är en så inspirerande medmänniska ❤️ Nu har klockan sprungit iväg igen... jag kom in i den där berömda bubblan.  Jag sätter ett finger mot den och spräcker den. Jag behöver ju göra annat också. Ingen träning idag dock, jag har halsont och min kropp får vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❤️

TRäNiNGSReSaN!

Puss och kram från Spanien ❤️ Vi anlände sent till hotellet igår, jag tror att jag var på mitt rum 00.40 och resan tog krafter av mig. Jag hade en asbra flygresa - tack och lov. Fick sitta bredvid sköningarna Peter och Lisa och dom hade stenkoll på varje liten luftgrop och vartenda litet ljud som skrämde mig.  Jag unnade mig chips och kaffe och kände direkt att det här kommer att bli en rolig resa.  Ni som inte har träffat människor från ATEA bör få göra det snarast. Det är en bunt glada, galna, tokiga och öppna människor med stor lust.  Och det smittar av sig. Direkt.  Tillsammans med ATEA känner jag mig alltid uppskattad och välkommen. Det är som att träffa sin familj, på fullaste allvar.  Sen att dom har mer energi än mig kan förbrylla mig. Dom vill träna typ fem gånger om dagen, dom hittar på grejer hela tiden och jag hinner inte med i deras tempo.  Jag är ju van att köra hårt, sen vila. Sova eller sitta och skriva. Det gör dom liksom inte här. Dom kör ett pass med mig och sen går dom vidare och kör ett till med nästa instruktör...  Alternativ ger sig ut på en helt egen löparrunda.  Monster är vad dom är!  Och jag smet till rummet för att hitta energi.  Halsontet som jag vaknade med igår har inte blivit bättre och jag vaknade ännu värre i morse. Men jag har köpt tabletter för svullen hals på Apoteket och hoppas att jag håller mig någorlunda fräsch resan ut.  Nu vid 13.00 ska vi äta gemensam lunch: buffé blir det. Bästa när man är på läger. Att äta. Gud, så jag älskar mat.  På första passet drillade jag mina atleter i löpteknik och dom var duktiga. Lyssnade så intresserat och försökte verkligen göra det jag sa åt dom att göra.  Det snackades hållning, snabba fötter och frånskjut. Att lära sig löpteknik låter enklare än vad det är. Men det här gick fint. Och till kvällspasset väntar ett hoppstyrkepass med fokus på att förbättra löpningen.  Det är ett vidrigt pass och jag tror att det kan bli några toalettgrimaser några dagar framåt.  Hur utmanar du dig själv idag? Har du något på schemat?  Min utmaning blir att överleva dom pass jag själv skrivit ihop. Ha ha, Game on.  Nu måste jag slänga mig i duschen. Snart mat.  Hasta Luego! 

INNaN JaG DRaR.

God lunch vapendragare där, Väskan är packad, träningsprogrammen är skrivna och om några timmar kommer min taxi för att köra mig mot Arlanda.  Jag vaknade med lite halsont idag och känslan av panik kröp på mig. Jag har INTE tid att bli sjuk nu.  Men å andra sidan så sprang jag grymma intervaller i förrgår och kroppen brukar alltid reagera på det.  Jag har återigen satt Agne-Nadja-pers i styrkan och jag har sprungit mina 3 km snabbare än tidigare och nu ser jag fram emot att få ut min nyvunna kraft i grenarna. Det är ändå det som räknas.  Stark är roligt att vara, men det är friidrott jag håller på med.  Det är teknik och känsla som ska samstämmas. Rytm och timing och explosivitet vid precis rätt tillfälle.  I Barcelona kommer jag att träna intervaller och hoppstyrka tillsammans med ATEA. Passen är uppbyggda så som jag brukar köra dom och det ska bli roligt att se vad mina atleter där mäktar med.  Jag har kameran med mig och kommer att fota så mycket jag bara kan och hinner med.  Med mig på resan har jag också mina nya favorittassar: Ascoola seglarskor från Qlar Kommunikation!  Jag är ju lite smått galen i skor och den sidan kan ingen hejda mig från att leva ut.  Att Barcelona sedan är den shoppingtokiges stad behöver vi inte gå in närmre på...  Jag har inte alls mycket att säga idag, jag ville mest kika in och säga hej. Och önska dig en bra dag. Och säga att jag tycker att du ska unna dig din favoritdryck i solen under dagen ❤️ Vilken min blir vet du ju... SKÅL! 

DeN DäR KäNSLaN.

Vännen där, En halvbrun Casadei sitter här och tänker på dig. Jag har varit på läger i Torremolinos med mitt träningsgäng och jag är så glad och vältränad.  Jag blir bättre och starkare, snabbare och smidigare för varje dag. Jag tror att jag sa det i mitt senaste inlägg också men jag bara måste få säga det igen!  För jag blir så fantastiskt motiverad när det här flytet infinner sig... Det var nog fyra år sedan sist. Fyra år sedan jag kände hur allting gick uppåt istället för det där plana som man som idrottare många gånger behöver fighta sig igenom.  Det är aldrig roligt att stanna för länge på en och samma nivå, men nödvändigt för att kroppen ska klara av steget efter.  Vi har haft underbara dagar tillsammans i Spanien jag och gänget. Vi har lärt känna varandra bättre och vi har skrattat massor. Och träffat nya vänner.  Jag och Moa (som springer häck och hoppar längd) pratade om att livet på läger är så avslappnat och bra. Det är bra för att man äter, sover, leker, tränar, tränar, tränar och mellan passen tänker på annat än träning.  Det är så viktigt för systemet att man får logga ut och koppla bort ibland. Att tänka träning 24/7 är ingenting jag tror på. Det finns dom som gör det, och jag har testat men fick inte önskat resultat.  Mina bästa resultat har alltid kommit när jag har mått som bäst vid sidan om träningen. När jag har haft nära till skratt, bra relationer och viktigt stöd från familj och vänner.  När är du ditt bästa jag? Har du tänkt på det någon gång?  När har du kunnat prestera under press? När skakar du av dig misslyckanden snabbast och försöker igen? Vid vilka tillfällen har du som starkast plöjt dig igenom dina motgångar?  Jag minns att jag innan Finnkampen 2012, där jag också satte personligt rekord i längd (6.33) tänkte på min syster Giselas skratt innan hoppet.  Jag hörde hennes röst och såg hennes lyckliga ansikte framför mig och kände mig så stark.  Humor och glädje har en enorm kraft!  Humor ger oss också en chans att se krävande situationer som lite mer lättsamma.  Håller du med mig? ❤️ Jag är hemma i Stockholm en snabbis idag. Jag behöver hämta ut mitt nya pass som kommit till Solna för att sedan åka vidare på nästa uppdrag:  Barcelona med min huvudpartner ATEA!  Jag ska träna skiten ur dom i fem dagar och jag hoppas att dom kommer att uppskatta min hest skrikande röst genom tuffa intervaller och hoppstyrkepass.  Efter det åker jag tillbaka till Växjö igen för att börja förbereda mig inför tävlingsdebut...  Jag är SÅ taggad och förväntansfull. Hoppas att du är det också.  Puss på nosen och ha Glad Valborg i efterskott ❤️

OjDå.

Nämen, det är visst nån som är tillbaka!  Det är sant som det står och det är också en mening från en av Lars Winnerbäcks sånger. Såklart. Jag kände att jag ville göra min entré med en poetisk touch. Hur mycket det nu blev av den varan lär vi vara oense om. Och jag är nog på din sida när jag tänker efter. Du märker att jag är på ett lustigt humör idag va?  Jag känner mig busig när vi inte har setts på länge. Nästan som om det vore en liten nyförälskelse.  Vad har hänt här då? Börja du! Jag gissar att du kommer att berätta en massa skoj, en del ledsamma saker och några spännande.  Till "mamman" vill jag gärna börja med att skicka ett hjärta ❤️ För jag vet att hon har det tufft.  Sen vill jag berätta att jag har föreläst för KHK i Karlskrona - på ENGELSKA! Min första föreläsning någonsin på detta språk som jag egentligen inte alls behärskar.  Men jag hade min suveräna vän Alex till min hjälp och i två dagar satt vi inlåsta och skrev ner hela föreläsningen för hand. För att sedan börja jobba med att tala den.  En enorm utmaning för mig. Du kan ju förstå alla dessa fackord som jag knappt ens förstår på svenska...  Men, resultatet blev BRA ta mig tusan! Och jag är jättenöjd och stolt över mig själv.  Och stackars Alex fick inte göra mycket under hennes visit hos mig. Men med tanke på att hon har börjat sticka så kanske hon inte brydde sig.  När jag gick in i min egen värld satt hon där i soffan och jobbade med något mörklila garn som ska bli en halsduk.  Så mysigt. Trots allt.  Och jag är så lyckligt lottad som har hittat min vän i livet.  Förutom plugg och föreläsning så har träning stått på schemat. Och så bra det har gått!  Jag är stark men ändå lätt. Och jag har satt pers i korta benböj! Mitt först pers någonsin efter cancern!  Jag märkte direkt av min nyvunna styrka under längdpasset några dagar senare: för det gick så bra.  Däremot fick jag sota för det några dagar senare för kroppen är inte riktigt van när jag höjer nivån på det jag gör. Och jag fick vara flexibel i mina pass några dagar efteråt. Ingenting nytt alltså. Du har säkert också börjat se mönster och små tecken bara genom det jag skriver. Snart kan du bli tränare själv om du skulle vilja det 🙂  "Jaha, du vill träna en grupp? Vilken utbildning har du?" - "Den bästa! Nadjas blogg!"  Ha, ändå en söt tanke.  Nä, nu ska jag göra lite nytta i det här livet. Vad ska du göra?  Puss och kram och PS. På måndag sticker jag på läger igen 😉 

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.