Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

NäR DeT TaR SiG iN.

Pussgurka och värmespridare! 

Jag blev så glad igår när jag skrev ett inlägg och såg att du faktiskt är kvar trots min månadslånga frånvaro ❤️


Jag blev så glad att jag hittade lust idag igen. Och för att det inte ska låta cheesy så ska faktiskt tilläggas att det fanns fler lyckofaktorer med i bilden:

1. Jag har serverat mig själv melon. Det bästa med att sommaren kommer. Denna ljuvliga rödblossiga boll som svalkar munnen sådär härligt och saftigt.


2. Jag gjorde rårakor till lunch. Jag är inte någon mästerkock och jag har inte heller samma glöd till mat som Moberg. Men jag säger dig en sak - rårakor kan jag tydligen!


3. JAG FICK SPRINGA PÅ BANA IDAG! Jag har haft en minibristning i baksida lår och har i 1,5 månader fått cykla, springa i vatten och köra rehab. Om det hade varit en fristående händelse så hade det säkert inte tröttat ut mig på samma sätt som det gjorde nu. Men denna gången var jag SÅ nära mitt gamla jag. 


Jag hade satt pers i djupa ben, klarat av mer hoppstyrka än tidigare, kände mig hoppig och stark på så många sätt. Och jag hade ett skönt flyt ut över plankan i längdhopp. 

Jag kände mig nära.

Därför blev det extra jobbigt när det under ett pass högg till oroväckande hårt i baksidan.


Jag brukar möta det som hindrar mig med entusiasm och ork. Men det här gjorde mig trött. 

På något sätt kom det åt mig djupare än tidigare. Jag kände ett sting av bitterhet och aggression. Jag blev både förbannad och ledsen på samma gång. 

En matthetskänsla smög sin in. Och jag märkte på mina tankar att jag inte var glasklar i huvudet.


Jag fick myror i kroppen och själen. Ingenting kunde stilla mig och allt jag såg var en tickande klocka som hånade mig på väggen som tornat upp sig framför mig.

Som tur väl var så hade jag saker att sysselsätta mig med och jag tog tåget upp till Stockholm för att träffa en specialist inom baksideskador: Carl Askling. 


Han hjälpte mig innan EM 2010 också och vet både hur man pratar till mig och ger mig instruktioner.

Han förstår att han behöver vara rak på sak och tydlig och hålla mig stramt. Annars gör jag för mycket eller börjar för tidigt. 

Jag gick från hans center med tre övningar. TRE! Förstå att något inom mig brast. 


Självklart såg jag för mig hur all min träning som jag dittills gjort bara gick till spillo. 

Och jag grät inte framför honom. Men jag grät när jag äntligen fick vara ensam igen. Och jag skrev ett sms till min förra tränare Miro Zalar. 


Att bli trött i själen är livsfarligt.

Och får du inte en knuff i rätt riktning kan allting bli fel.

Och jag kände hur det jag jobbat så hårt för plötsligt höll på att rinna mig ur händerna. 

Miro var den första jag tänkte på som skulle kunna ingjuta en gnutta jävlaranammar i mig. Och jag skrev något om att jag ville veta vad han såg hos mig som idrottare, vilka kvaliteter jag hade och varför han trodde på mig. Jag minns inte riktigt.

Men jag minns att han svarade direkt och att jag höll andan innan jag öppnade det. En screenshot tog jag tydligen också. 


Jag minns också att jag skrev till honom att det här var något jag skulle hålla för mig själv. Så jag kan inte citera honom här. Men det fina ligger ändå inte i det han skrev. Även om det var precis vad jag behövde, också. 

Det fina finns i att han förstod att jag behövde hjälp och att han svarade direkt. Att han faktiskt hade en tanke. Och att han alltid har varit en betydelsefull person för mig. 


Det fina finns också i att vi inte är ensamma starka, även om vi klarar mycket och kommer långt på egen hand. Vi kan få betydelsefull hjälp från håll vi kanske inte ens tänker på. Jag har aldrig skrivit något sådant till Miro efter att vi avslutade vårt samarbete. Men denna gången var det som om att han var just den rätta att hjälpa mig. 


Så, här sitter jag nu i min soffa med träningsvärk i benen. Jag är inte 100% glad men jag är inte heller arg. Jag känner mig inte helt klar än (om man nu någonsin blir det?). 

Jag litar inte på baksidan helt även om jag kunde springa idag. Men det är bättre att vara här än att vara bland rehabmaskiner och vatten.


Och min melon smakar ljuvligt. 

Jag har frågat dig tidigare, så jag vet vad du gör när du stöter på motgångar. Men jag vet inte hur du gör när du stöter på motgångar och samtidigt fylls med en känsla av tomhet? 

Det finns ett klokt citat: "det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd".

Samma sak här: det är inte svårt att möta motgångar om man är full av energi och tankarna är lätta att hantera. 


Hur tänker du? 

Vi ses i kommentarsfältet senare, jag ska hoppa in i duschen.

Tack för att du finns ❤️

Nadja 




KäNNeR Vi VaRaNDra?

Hej sommarglada du! 

Vad gör du och är det kul? 

Jag har precis kommit hem från en sjutimmars resa från Öland. Jag bor i Norrland och jag skulle inte från Öland till Köpenhamn.

Det var bara OÄNDLIGA köer.

Köer som stod still. Köer som ringlade sig så långsamt framåt att till och med en sengångare hade fått ståpäls. 

Att hela Sveriges befolkning är förälskade i denna mysiga lilla ö hade jag ingen aning om. Nu är det visserligen bråk om huruvida Öland är en ö eller inte, men vad vet jag. 

Vad tycker du? Kan man säga att Öland är en ö? 


För att en ö ska kunna vara en ö finns det tydligen vissa kriterier som ska uppfyllas:

  • Det ska vara ett landområde som är omgivet av vatten - check
  • Bebott av minst 50 personer - check 
  • Och saknar förbindelse (bro eller tunnel) till fastlandet - ajfan. 


Varför kom jag in på det där? Jo, för att jag är så satans nyfiken av mig och var tvungen att kolla upp om jag verkligen kan skriva "ö" om Öland. 

Nu är jag dock inte så nyfiken att jag gör en utredning av det. Och jag kollar inte källor mot varandra utan nöjer mig med första bästa källa som google serverar mig. Så det så.


Det var sååååå längesedan vi hördes och jag vet nästan inte hur jag ska uttrycka mig i skrift längre. 

Jag har haft skrivpaus. Eller ingen ork. Eller bara varit för osugen. Osug är inte en bra känsla. Den är kvalmig och jobbig och otroligt svårhanterad. Och någon gång började jag på ett inlägg som raderas när jag var halvvägs in.

Då började jag gråta. Och stängde ner mobilen. 

Jag tror att det var ren och skär trötthet. 


Jag brukar inte vara så lättknäckt. 
Vad har hänt sen sist då? Ja du... MASSOR! 

Min syster Gisela har öppnat sin egen klädbutik i centrala Karlskrona och jag är en stolt storasyster. 


Butiken heter FAB och jag märker att jag säger det lite extra utdraget: "Faaab" när någon undrar över namnet. Som för att få prata om den lite längre. 

Att vara stolt över någon annan än sig själv är roligare, för då kan man skryta ohämmat. Det är ofint att göra det om sig själv. 

Det vet alla.


Men det här... det här är SÅ roligt! Butiken ligger på Ronnebygatan 47 och du är välkommen in när helst du vill. 

Kläderna är så somriga, kvinnliga, busiga och klassiska på samma gång. 


OM du går in där... då bara måste du säga att du hänger här inne också. Jag är inne i en känslig period och kommer antagligen börja gråta för det också annars. 

No pressure. 

Och över till något annat - anledningen till att jag inte haft så mycket tid över för att skriva, förutom olusten, har varit träning och reklamfilm. 


Jag har, och håller fortfarande på med, en inspelning för ICA i samarbete med Cancerfonden och Lidingöloppet. 

Det är en miniserie där jag har fått äran att vara tränare för en tjej som också har haft cancer men som nu vill träna upp sig.


Tjejen, den här kraftfulla och tuffa kvinnan, heter Jeanine och hon förgyller programmet med sin envishet och sina brinnande ögon. 

Jag gillar henne verkligen och när jag var uppe i Stockholm förra gången passade jag på att träffa henne bara för att fika. 


Hon har det där som jag beundrar så mycket hos andra människor: mjukhet men ändå ett jävlaranammar, attityd men ändå inte stöddig, en stark vilja men ändå inte påstridig. 

Jag ska träna henne fram till rosa bandet loppet i september och avsnitt 1-3 är redan ute! 

Vill du se dom så ska du få en länk:

Den här går direkt till avsnitt 1
jag hoppas hoppas hoppas att du vill se den och följa vår väg mot den där jobbiga milen. 

Ja, EN mil är jobbigt för mig. Jag är en explosiv idrottare. Men måste jag så dammar jag såklart av en mil. Men det tar emot. Det ska jag inte ljuga om.


Hrm. Var det något mer? 

Nä, jag tror inte det. Jag tror att jag måste hoppa in i duschen bara. Jag fullkomligt osar skit. 

Visst är det jobbigt när du inte klarar av att sitta i närheten av dig själv för att du inte luktar gott? 

Jag hoppas att du har en bra sommar. Att du grillar massor och att solen tittar till dig så ofta det går.

Puss på nosen ❤️



På LiV & DöD.

Söndag efter midsommar... 

 class=

Jag är mer urlakad än utvilad. Midsommarnatten blev lång. 

Vi spelade kort alldeles för sent. Mest för att jag blev förbannad över mitt underläge och inte kunde ge mig förrän jag kunde få gå och lägga mig med en vinst...
class=

På riktigt hade jag sådana SKITKORT i ungefär fyra timmar att jag var beredd att kasta ett glas i väggen. Jag menar, någon gång under fyra timmars spel borde man kunna få en dräglig hand.

Men icke då. Här skulle det vara mellankort i en Bismarck där min pappa läxade upp mig efter varje omgång. 

 class=

Jag fick kritik för att jag inte svarade upp på den färg han hade "visat" mig, för att jag inte kom tillbaka i den färg jag skulle sett men inte hade uppfattat, för att jag sakade för höga kort när jag borde ha krupit och ja... du förstår ju. 

Det där kan göra vem som helst förbannad. 

Och pappa rev sitt hår. 

 class=

Förutom fight i kortspel så var midsommar och dagen efter härliga. 

Vi åt massor av mat och lekte lekar som sig bör. 

 class=

Mamma och Allan var lekledare och jag har kritik att framför *höjer en hand*.

För det första så hade dom strama regler, vilket i och för sig jag tycker är bra. Men bara om man FÖLJER dom. 

 class=

Nu ändrades alla regler efter behov och det vet vi ju alla vad det gör med en tävlingsmänniska... ingen bra utgång på det där. 

Dessutom: så höll mamma på det gula laget vilket hon inte ens försökte dölja. Fräckis! 

 class=

Som tur var så var det blå laget utomordentligt överlägsna vilket lättade mitt inre tryck något. Men jag vet nu att vi ska ha opartiska domare till nästa år. Ja, det kommer att bli en stående "Skärvaboda-Kamp" det här. 

 class=

Vill du vara med så kan du med fördel anmäla dig här hos mig 😉 

Jag kommer att vara rättvis med lagindelningen och du kommer att få rätt uppladdning och tak över huvudet. 

 class=
Kransar kommer jag att anlita "mamman" till att göra och massage kommer Alex att få bistå med (var beredd på att muskelbristningar kan förekomma). 

Vad säger du? Blir du sugen eller vettskrämd? 😀

 class=
Hur firade du din och er midsommar? Var det lugnt och stilla eller blev det ett sånt där hejdundrande partaj? 

Jag borde ju minnas från förra året men guldfisken här gör faktiskt inte det 😂

 class=
Om jag hinner imorgon så ska du få en uppdatering på träningsfronten. Det har gått såååå bra, fram till den dag jag skulle trycka på lite extra i längd ut över plankan... 

Nu är min handbroms i och alternativ träning står på schemat. Det är inte lika roligt att prata om så jag spar det tills vi hörs igen ❤️

 class=
Puss och kram och GLAD MIDSOMMARHELG till dig.

Nadja 

 class=

 class=

 class=

Vi TaR eN SNaBBiS.

Gullegutten och Gulleguttan,

Hej. Jag ser lite finurlig ut va?

Det är för att jag är det också.

Jag har en asbra grej till dig! Om du vill såklart. Om du är på shoppinghumör, eller om du bara vill skrida fram snyggt och stiligt utan någon som helst anledning i sommar.

Du kanske bara vill handla lite extra för att någon har sagt åt dig att du inte får? Jag har objektet för dig.

Fan.

Där lät jag som en säljare va? Ja. Det gjorde jag. My mistake.

Men jag menade det. Och om du anger den här koden: Så får du 20% rabatt på dom coolaste seglarskor du någonsin haft på fötterna!

Jag har dom själv hemma. Min mamma panikbeställde ett par också för att hon är en sån där som tänker att livet är för kort för att inte bara fräna skor. Jag har två stycken på lager nu. Och om du går in på Qlar:s hemsida via den här länken så har du alltså rabatt fram till söndag ❤️ Anledningen till att jag inledde det här samarbetet med Qlar var för att jag tycker att bruden bakom företaget är så väldigt tuff.

Hon kör sin grej, hon testar sina vingar, vågar och är otroligt ödmjuk.

Hon tänker att man kan hjälpa varandra, utbyta idéer och skapa tillsammans. Att någon vinner på något betyder inte att någon annan förlorar. Och det gillar jag.

Jag gillar människor som inte behöver pinka revir överallt och som säger "vi testar!". Jag pinkade lite revir när jag var yngre. Jag var aningen låst.

Det var en sida jag var besviken på mig själv att jag hade och jag undrade länge vart den kom ifrån. Sen, efter många års jobb, försvann den och jag insåg att jag hade varit orolig över att det inte skulle finnas över till mig om det gick bra för någon annan. Jag är uppvuxen med många syskon och ibland gällde det att vara först till kvarn om man ville ha något. Det väckte ett "ha-begär" hos mig som jag aldrig ifrågasatte. Förrän jag började fundera på mina starka och svaga sidor och sidor hos mig själv som jag inte ville ha.

Du vet ju att jag har berättat om Miro Zalar, min fd coach, som tidigt sa till mig att jag skulle lära allt om mig själv för att kunna hantera situationer i både livet och på idrottsbanan.

Så jag grävde. Och jag mådde illa av vissa saker. Och skämdes. Ett tag tyckte jag inte ens om mig själv. Men det gör jag idag. Och jag uppskattar människor som kliver fram och bara är sådär.

Har du jobbat bort några sidor hos dig själv som du inte gillar?

Och är du sugen på skorna??

Nu blir det ett sista avsnitt av min nya favoritserie: white collar!  Bättre sätt att avsluta dagen på finns väl knappt? Puss och kram och sov så sött. Eller godmorgon. För jag tror att du läser det här imorgon...

YoU RiSe ABoVe IT aLL.

04:45 och hela mitt system vaknar upp. Jag tänker instinktivt att jag måste ha försovit mig och får den där känslan av kyla och stress i kroppen som du säkert känner igen. Kollar på klockan och ser att den inte ens är 05:00.  Jag kan inte somna om.  Så jag gör en het kopp kaffe, fyller på en skvätt med mjölk och sätter mig här hos dig.  Jag är så väldigt glad och varm efter din respons på mitt senaste inlägg. Jag blev liksom trygg och lugn i efterhand av att veta att du är här.  När jag läste kommentarerna blev jag bara lycklig ❤️ Oavsett vad som händer omkring mig, så vet jag att jag har min armé här inne. Min bomullsliknande bädd av kärlek och öppenhet. Hit kan jag alltid komma och hämta det jag tror att vi alla behöver - uppbackning, inspiration, pepp och en dunk i ryggen då och då.  tack för att du ger mig den här platsen.  Solen stiger över Växjö och luften är frisk. Jag vet det eftersom jag glömde att stänga mina fönster igår. Det är kyligt i precis hela lägenheten. Jag tror att det blir en fin dag.  Och jag har släppt ut min instängda stress och jag har tränat bra. Jag har biffat på mig i styrkan - coach Agne sa till och med igår: "oj, du börjar se bitig ut Nadja!" Jag tar det som en komplimang. Jag menar, han måste ju ha vetat vad han gjorde när han la på mig all den här styrketräningen. Jag skulle bli starkare och det har jag blivit.  Jag gör nästan alltid som jag blir tillsagd när jag litar på någon. Det är en av mina styrkor - och en av mina svagheter.  När jag blir för nitisk kan det skada mig. Jag bara ska göra det jag har fått som uppgift. Jag ska klappa mig själv på axeln ändå, berätta att jag har blivit så väldigt bra på att lita till mig själv också. Och på min egen känsla.  När jag behöver vila så vet jag det. Så långt kommen är jag. Och då är jag inte gravid nej.  Nu vill jag berätta om något på riktigt roligt!  Du som följer mig på instagram har såklart redan sett; jag är alltid sist på bollen 😉  Men jag vill visa dig som inte har instagram:  Rio är utbytt mot den här älsklingen. En ståtlig Ford KUGA!  Jag hämtade henne på Råbergs bil förra veckan och hon gömde sig under ett skynke inne i bilhallen.  Jag var  pirrig inför mötet och bytet. Och innan jag lämnade Rio på parkeringen utanför så tittade jag på henne, tog ett djupt andetag och sa tack och hejdå.  Det är kanske svårt att förstå. Jag menar, det är plåt och plast och gummi. Men det jag kör har ju kommit att bli ett med mig. Mina bilar får stora affektionsvärden.  Mina bilar blir så mycket knutna till och avspeglade mot min personlighet, mina mål och det jag tror på.  Det blir också mitt varumärke, min hjälp under många år till alla mina träningspass och tävlingar.  Därför kan det aldrig vara bara en bil.  Jag har också bytt namnet på hemsidan. Du som är uppmärksam har säkert redan sett det.  Vi heter numera: You rise above it all ❤️ Som jag sa så blev det ingen ordlek den här gången. Varken jag eller min omgivningen kunde uppbringa kreativitet nog för att hitta något som jag kände passade.  Istället fastnade jag för en mening som innehåller  mycket mer.  You rise above it all står för så mycket inom mig.  Det står för vilja, hängivenhet och pannben. Det står för att orka lite till, hitta utvägar och att härda ut i dom mörkaste av stunder.  Meningen står för den grundläggande tron som ligger bakom mycket av det jag gör och många av dom beslut jag tar - allt blir bra.  Hur jävligt det än känns, hur ledsen jag än blir, hur knäckt och stjälpt jag än känner mig; så viskar något alltid i bakhuvudet på mig - "allt kommer att bli bra, du tar dig igenom det där". Du vet att pappa har lärt mig det. Och jag har många gånger tänkt: men kan han säga något annat?! Kan han ge mig ett bättre råd? Säger han så för att han är för lat för att komma på något bättre eller?  Men pappa är inte dum. Han kanske vet att upprepning är ett bra sätt att pränta in något på? För det har satt sig, och även om jag inte alltid tror på det fullt ut, så finns det där. Och det hjälper mig.  Men varför heter vi inte "allt blir bra" då?  Jo. Såhär är det.  "Allt blir bra" är en fin mening. Och det är ett bra sätt för en förälder att svalka en orolig dotter, kanske. Men det ger mig inte kraft. Det ger mig ett lugn.  Att allt blir bra gör mig kanske lugn för tillfället, men det gör mig också passiv. "Det löser sig, det ordnar sig..." Men vem löser det? Och vem ordnar det?  DU.  Du, du och bara du.  Det är DU som reser dig. Det är du som tar smällen och det är du som uppbringar entusiasm och ork.  Och jag tror på oss människor. Jag tror på vår förmåga och på att vi bär oändliga resurser inom oss. Jag vet vad vi kan åstadkomma när vi har viljan. Och jag vet att vi härdar ut när vi måste.  Några säger att vissa är av "klent psyke", "inte kommer att fixa det", "inte kan hantera situationen", "inte är lämpad".  Vilket jävla skitsnack.  En människa KAN. Det handlar bara om att vi ska lära oss. Och för det behövs det ibland lite hjälp utifrån, från människor runt omkring. Och det kanske kostar en del misslyckanden, det kanske kostar några fall ner på knä... men vi kan alltid resa oss igen!  You rise above it all står för min tro på dig, på mig själv och på vårt fantastiska psyke.  Det står för min tro på att vi kan vända vår nuvarande situation, vi kan göra bättre om det är vårt mål, vi kan tänka annorlunda om vi behöver.  Vi är fantastiska! Vi är formbara och vi har allt vi behöver högst upp på kroppen.  Vi är tåliga, vi är ståtliga varelser och vi kan stå pall för mycket mer än vad vi ibland tror.  Av just dom här anledningarna heter vi som vi heter nu.  Och jag ryser när jag ser min bil väntandes på parkeringen för att ta mig till mitt nästa träningspass. Det är som en enda stor post-it lapp med budskapet jag hoppas att du gillar lika mycket som jag: You rise above it all. Kom ihåg det ❤️  Kram och kärlek, Nadja 

JaG KäNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det är onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan känna stressen i mellangärdet... men jag tänkte komma in hit och fånga upp lite av din goa energi innan jag fortsätter. 

Jag vill berätta om det där som jag inte ville säga något om tidigare.


För ungefär två månader sedan så hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tänker - det som alla läkare också tänkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skämtat om det här med min mamma och syster under pågående process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


Så gjorde vi även nu. Även om jag märkte på mamma att hon visade mer vrede denna gången. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvår sedan och hon tjatade på mig, med en förbannad ton, om att ringa och påskynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du är ju för fan inte ens friskförklarad ännu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag märkte på mig själv att jag gillade att det drog ut på tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gången. Jag började förbereda mig mentalt på alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna få tävla den här säsongen om dom skulle säga "bröstcancer". 


Jag hade tänkt fråga om hur allvarligt det var, jag hade tänkt be dom att vänta med min behandling, jag hade tänkt få köra min sista säsong. 

Jag upptäckte knölen när jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var där helt plötsligt. Hård, konstig, på bakre delen av bröstet. 

Jag tänkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte få bröstcancer också. Och inte nu. Inte nu när så mycket redan är genomgått. 

Jag berättade för mamma och hon fick känna på den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne så allvarlig som när hon sa: "du kollar upp det där... nu". 


Min bästa vän Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle få en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina närmsta har vetat om det här, men jag kände att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara något. 

Jag åkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ändå så likt. 

Korridoren såg ut ungefär som på Karolinska och jag kunde känna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"Här går jag. Igen. Mot något som kanske blir rond två. Hur kommer jag att hantera det en andra gång? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebär. Jag vet hur det känns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att känna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag måste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag säga till Agne? Vad ska jag säga till mina sponsorer? Vad ska jag säga till mamma? 

Tänk att jag går här helt ensam och ingen vet vad jag går emot. Jag kom in genom dom där svängdörrarna och jag kommer att gå ut igenom dom igen om några timmar och allting i världen kommer att vara som vanligt. Man är så liten på denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför går jag här? 

Men det är säkert ingenting. Jag är ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det är jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst ändrar den i storlek hela tiden? Det är säkert ingenting. Jag är så löjlig. Och här går jag och tar upp tid för läkare och andra som är sjuka, på riktigt. Vad gör jag ens här? 

Vem ska jag ringa efteråt? Vem blir den första? Jag är helt ensam i en stad jag inte känner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa någon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hålla mig till den? 

Jag har ju tänkt att jag ska ta tid för mig själv efteråt. Jag ska gå ner till vattnet, plugga in musik i öronen och sväva iväg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efteråt. Hon propsade på det. Men jag har ju faktiskt förberett henne på att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon måste förstå. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela släkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och säga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? Säga att allt är bra, för att vinna lite tid? 

Nej. Sådär kan man ju inte göra. Och förresten så vet jag inte vad det här är. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen när jag satte mig i väntrummet på Växjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gången. Jag var så mycket lugnare. Jag minns inte att jag var såhär nojjig. 

När läkaren ropar mitt namn går jag in. Ett grått rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tänker hela tiden: "dom kommer inte att hitta något, dom kommer inte att hitta något... och varför i helvete är jag ensam här?!"

Mina undersökningar går snabbt och läkaren som gör mitt ultraljud berättar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag är inte friskförklarad ännu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tänka innan läkaren säger att hon inte ser någonting som är onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna är aningen förstorade men att det inte är någon fara. Dom ser friska ut och så förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar på hennes skärm men är helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

Två månader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, säger tack, rusar ut och påminner mig själv om igen om att jag borde skämmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

Jävla mamma att pressa mig att gå och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal när jag kom ut. Jag andades den friska luften istället. Tänkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. Människor på väg till sina egna ärenden, fåglar på bänken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började gråta. Jag tänkte att det borde vara av lättnad men jag kände det inte. 


Jag kände mig bara tom. Och besviken på mig själv för att jag hade varit så orolig och rädd där inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte på musiken i bilen och jag kollade på min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom håller ihop och dom har lyssnat på mig" tänkte jag medan jag skickade iväg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jävla lättnad!". 

Jag åkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mängder av den. Kissade på stationen, kollade på systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade så att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen på rösten avslöjade henne. 

Hon lät chockad när jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skämdes återigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gåttt på det om jag hade kört den. 

Hon känner mig. Och när jag träffade henne efteråt sa hon att jag hade varit tyst oroväckande länge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag själv minns. 

Jag hade säkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

Så, nu sitter jag här. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsätter att rusa på. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden väntar inte på någon..." och jag känner det ännu mer tydligt just idag. 

Ingenting väntar. Vi behöver bara älska dom vi älskar, vara närvarande, ge varandra värme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. Så som jag alltid gör. 

Var rädd om dig ❤️

Kram,

Nadja 




Nu JäKLaR.

Måndagspuss!  Och hej såklart.  En intensiv vecka har tagit sin början och nu håller jag i mig.  Vi börjar med nyheternas nyhet: BILEN! Jag var på Råbergs Bil tidigare idag för att kika på skönheten som ska tuffa runt mig till och från träningspassen mina sista idrottsår.  En fräsch, kraftfull och elegant KUGA ska rulla under min kropp.  Det känns vemodigt att säga hejdå till Rio. Jag hade en klump i magen varje steg in mot Råbergs dörrar, men det släppte när jag väl fick sätta mig i min nya kompis.  Jag har verkligen känt att Rio (en Ford ST) har varit SÅ mycket jag. Den har stått för det där pigga, snabba och envisa i mig. Och namnet - min revansch... jag älskade det namnet!  Och även om det inte blev OS i Rio så fick jag min revansch.  Jag har fått tävla igen, jag har tränat upp mig från botten igen och jag har tagit mig tillbaka.  Därför är det nu dags för något nytt.  Och som du vet så kommer vårt nya namn att presenteras samtidigt som bilen lanseras.  Det är ingen ordlek denna gången. Det är mer en mening som jag har burit i bakhuvudet ett tag och som jag känner ger mig energi och styrka.  Det är en mening jag kan stå för fullt ut som jag känner står för någonting vi alltid ska komma ihåg i livet.  Jag längtar till jag får presentera det för dig.  Om du vill och vågar så får du gärna gissa!  Har du rätt så kommer jag inte att säga det, men du kommer att veta sen när jag slår upp portarna till vårt nya hem ❤️ Det är alltid roligt att ha rätt.  Imorgon är det tisdag - som om du inte visste det - och jag ska iväg på något som jag gärna vill dela med mig av till dig om någon dag eller två. Så skit i tisdagen nu.  På onsdag får jag mellanlanda en stund, träna ifred och bara vara innan torsdagen bjuder på en rolig grej!  Tillsammans med sjukt sköna brudarna Elin och Alma ska jag hålla i ett träningspass i Växjö!  Tjejerna går andra året på ProCivitas gymnasium och har under året drivit UF-företaget Träningsglädje UF.  Dom vill få igång människor, vill att vi ska röra på oss lekfullt och enkelt och på torsdag har dom dessutom sett till att alla pengar går direkt till Lekterapin på Växjö Lasarett! ❤️ Så, självklart hoppas jag på att se dig där. Svettandes med mig. Passet är anpassat för alla. Det är den egna kroppen som gäller och du gör vad du kan med det du har.  Kan du inte komma men känner att du ändå vill bidra till insamlingen så kan du swisha tjejernas insamlingskonto - tel: 1231882950.  Vad säger du? Kommer du? Vågar du? Ska vi kramas?  Men jaaaaaaaaaaa!  Så. Där somnade mina fingrar.  Bloggtiden för mig är slut. Jag har skaffat mig deadlines. Annars blir jag sittande med milslånga texter som folk rullar ögonen över och gäspar till.  Vill inte vara med om detta.  Så nu: sov gott. Ladda för torsdag och skicka hit en slängpuss! 

DeT SPRiDS GLäDJe.

Oh la laaa vännen där,  Jag är hemma igen!  Sverige snöar och jag är fortsatt sjuk. Jag reste hela dagen igår. Lämnade hotellet 05.45 och Barcelona 08.10.  Satte fötterna på svensk mark vid 12.30-tiden för att sedan ta tåget mot Växjö 17.21.  Behöver jag säga att jag var trött när Växjö välkomnade mig 21.50?  Visst är det irriterande när jag skriver ut varje minut? 😉  Något annat som är irriterande är SJ. Självklart stötte tåget på problem, vilket är helt okej. Problem är en del av livet, och SJ. Vad som däremot inte är okej är att SJ:s personal står och fullkomligt tokskriker på oss som kommer från det försenade tåget till den andra anslutningen.  "Skynda er! Snabba på! Hoppa bara in! Kom igen dåååå!" Jag menar, att dom är stressade är knappast vårt fel men stress gör något med människor. Det är nästan lite läskigt.  Hur reagerar du på stress? När minuterna är räknade, när du har en deadline som du känner att du inte hanterar? Vad gör du då?  Det är absolut mitt eget fel att jag hade problem med att få med min stora packning på tåget, men jag hade inte räknat med att få springa  200-meters perrongintervaller med den.  Nog om det. Vi har roligare saker att prata om än så.  Träningsresan med ATEA har varit ett minne för livet. Jag har fått en chans att testa på min coachningsförmåga och jag gillar det mycket.  Jag har fått lära ut hopp, löpning, armpendling, styva fötter och hållning.  Jag har fått lära känna nya vinnarskallar, fått se när människor tar ut sig fullständigt, ta hand om en skada och känna på stämningen och sammanhållningen i ett företag som öser på framåt.  Min livslust är stor och jag är sugen på att testa på många saker, som du vet. Så nu är min nya lust att starta träningsresor! Det kommer säkert inte att hända, jag har annat att tänka på nu. Men det är en kittlande tanke.  Och jag tror att intresset skulle vara stort.  Förstå så roligt att åka iväg tillsammans: träna med musik, äta bra mat, lyssna på inspirerande föreläsningar och träna lite till?!  Skulle du haka på om jag ordnade något sådant?  Klockan närmar sig 11.00 och jag vill skicka iväg en grattishälsning till en kvinna som jag inte tror att du känner ännu:  Hon heter Anette och när jag har tid över från träning och andra åtaganden så får jag utnyttja min utbildning på henne och hennes mans företag Apelgården AB.  Jag får en chans att utveckla andra sidor hos mig själv och jag får ta ansvar på andra områden än inom träning. En balans av idrott och att använda hjärnan tror jag är ett vinnande koncept.  Jag vet att jag gjorde så mellan 2008-2011 och jag reagerade väldigt bra på den kombinationen.  Jag vill gratta henne här eftersom hon är som ni: hon tänker på sina medmänniskor och hon hjälper till om hon kan.  Och visst är det så att döttrar ofta hyllar sina egna mammor, men jag som känner Anette lite mer nu kan inte annat än att hålla med om det som hennes dotter Jennifer har skrivit till henne:  En oerhört vacker text som vi alla säkert kan kopiera över till dom som betyder mest för oss i våra liv.  Så, GRATTIS på din dag Anette. Tack för att du är en så inspirerande medmänniska ❤️ Nu har klockan sprungit iväg igen... jag kom in i den där berömda bubblan.  Jag sätter ett finger mot den och spräcker den. Jag behöver ju göra annat också. Ingen träning idag dock, jag har halsont och min kropp får vila.  Ta hand om dig, dom du har omkring dig och dom som inspirerar dig.  Kram ❤️

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.