Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

JaG KäNDe EN KNöL.

Mellanlandning. 

Det är onsdag och jag sitter med en kaffekopp framför mig trots den sena timmen. 


Jag har uppdrag att slutföra inför morgondagen och jag kan känna stressen i mellangärdet... men jag tänkte komma in hit och fånga upp lite av din goa energi innan jag fortsätter. 

Jag vill berätta om det där som jag inte ville säga något om tidigare.


För ungefär två månader sedan så hittade jag en knöl i mitt högra bröst. 

Och jag vet vad du tänker - det som alla läkare också tänkte - men hon har ju inga bröst! 

Haha, som jag har skämtat om det här med min mamma och syster under pågående process. Du vet att jag gillar att bemöta mina utmaningar med humor. 


Så gjorde vi även nu. Även om jag märkte på mamma att hon visade mer vrede denna gången. Hon var arg för att kallelsen till undersökningarna inte kom för typ ett halvår sedan och hon tjatade på mig, med en förbannad ton, om att ringa och påskynda allting. 

Hon hetsade upp sig och sa: "du är ju för fan inte ens friskförklarad ännu! Dom borde ge dig en undersökning direkt!" 

Jag märkte på mig själv att jag gillade att det drog ut på tiden. Jag ville egentligen inte veta denna gången. Jag började förbereda mig mentalt på alla möjliga scenarion. Jag putsade min rustning och jag hade till och med en plan för hur jag skulle kunna få tävla den här säsongen om dom skulle säga "bröstcancer". 


Jag hade tänkt fråga om hur allvarligt det var, jag hade tänkt be dom att vänta med min behandling, jag hade tänkt få köra min sista säsong. 

Jag upptäckte knölen när jag stretchade bröstmuskeln inför ett kulpass. Den bara var där helt plötsligt. Hård, konstig, på bakre delen av bröstet. 

Jag tänkte ignorera det först. Jag menar; jag kan ju inte få bröstcancer också. Och inte nu. Inte nu när så mycket redan är genomgått. 

Jag berättade för mamma och hon fick känna på den. Hon gillade det inte och jag har nog aldrig sett henne så allvarlig som när hon sa: "du kollar upp det där... nu". 


Min bästa vän Alex följde med mig till sjukhuset och jag skulle få en tid för mammografi, ultraljud och punktion. 

Mina närmsta har vetat om det här, men jag kände att det var onödigt att blanda in dig i ett pre-war. Jag hade behövt dig fullt ut om det skulle vara något. 

Jag åkte till sjukhuset i tisdags. Jag var ensam och jag hasade mig igenom ett helt nytt sjukhus, nya golv under mina fötter. Och ändå så likt. 

Korridoren såg ut ungefär som på Karolinska och jag kunde känna igen doften. 

Tusen minnen flög upp i huvudet. Och tankarna surrade. 

"Här går jag. Igen. Mot något som kanske blir rond två. Hur kommer jag att hantera det en andra gång? Jag vet ju mer nu. Jag vet vad det innebär. Jag vet hur det känns. Kommer jag att vara lika glad? Kommer jag att känna samma hopp? Jag bara spekulerar. 

Jag måste sluta spekulera. 

Men hur blir det med min kropp? Kommer behandlingarna att förstöra mig igen? Vad ska jag säga till Agne? Vad ska jag säga till mina sponsorer? Vad ska jag säga till mamma? 

Tänk att jag går här helt ensam och ingen vet vad jag går emot. Jag kom in genom dom där svängdörrarna och jag kommer att gå ut igenom dom igen om några timmar och allting i världen kommer att vara som vanligt. Man är så liten på denna jord. 


Varför har inte mamma ringt? Varför har inte pappa önskat mig lycka till? Varför går jag här? 

Men det är säkert ingenting. Jag är ju mycket inbillningssjuk nu för tiden. Ja, det är jag. 

Och knölen har ju blivit mindre. Visst ändrar den i storlek hela tiden? Det är säkert ingenting. Jag är så löjlig. Och här går jag och tar upp tid för läkare och andra som är sjuka, på riktigt. Vad gör jag ens här? 

Vem ska jag ringa efteråt? Vem blir den första? Jag är helt ensam i en stad jag inte känner. Vem kommer och kramar mig? 

Ska jag ens ringa någon. Nej, jag har ju gjort upp en plan. Jag kanske ska hålla mig till den? 

Jag har ju tänkt att jag ska ta tid för mig själv efteråt. Jag ska gå ner till vattnet, plugga in musik i öronen och sväva iväg i tankarna. Jag ska inte ge min omgivning panik. Jag ska samla mig i min ensamhet först. 


Jag vet att jag lovade att ringa min syster Gisela direkt efteråt. Hon propsade på det. Men jag har ju faktiskt förberett henne på att jag kanske inte alls ringer. Jag har ju sagt att jag kanske vill vara ifred en stund. Hon måste förstå. Ja, det gör hon nog. Eller ringer hon och stirrar upp hela släkten som hon brukar? Jag kanske ska ringa henne bara och säga att hon kan vara lugn. Jag kanske ska ljuga? Säga att allt är bra, för att vinna lite tid? 

Nej. Sådär kan man ju inte göra. Och förresten så vet jag inte vad det här är. Jag bara spekulerar".


Jag hade en klump i halsen när jag satte mig i väntrummet på Växjö Lasarett. 

Jag var SÅ mycket tuffare förra gången. Jag var så mycket lugnare. Jag minns inte att jag var såhär nojjig. 

När läkaren ropar mitt namn går jag in. Ett grått rum. Men en varm hand möter min i ett handslag. 

Jag tänker hela tiden: "dom kommer inte att hitta något, dom kommer inte att hitta något... och varför i helvete är jag ensam här?!"

Mina undersökningar går snabbt och läkaren som gör mitt ultraljud berättar att hon vet att jag har haft lymfom. Jag andas ut. Det var det mamma ville; att dom skulle vara medvetna. Veta om att jag är inte friskförklarad ännu. 

"Mamma kommer att bli nöjd" hinner jag tänka innan läkaren säger att hon inte ser någonting som är onormalt. 


Hon förklarar att körtlarna är aningen förstorade men att det inte är någon fara. Dom ser friska ut och så förklarar hon hur en sjuk körtel ser ut. Jag tittar på hennes skärm men är helt avdomnad. 

Jag blir inte ens glad. 

Två månader av inre stress skulle liksom komma ut. Jag plockar hispigt ihop mina saker, säger tack, rusar ut och påminner mig själv om igen om att jag borde skämmas som kommer till sjukhuset med en förstorad körtel! 

Jävla mamma att pressa mig att gå och kolla mig. 

Jag ringde inget samtal när jag kom ut. Jag andades den friska luften istället. Tänkte att allting fortfarande var exakt som vanligt, precis som jag hade trott. Människor på väg till sina egna ärenden, fåglar på bänken utanför, bilar i kö, ljud och ljus och liv i en salig blandning. 

Jag satte mig i Rio och började gråta. Jag tänkte att det borde vara av lättnad men jag kände det inte. 


Jag kände mig bara tom. Och besviken på mig själv för att jag hade varit så orolig och rädd där inne. Arg för att jag inte hade samma fighting-spirit som i rond 1. 

Jag satte på musiken i bilen och jag kollade på min mobil. Fortfarande inga sms, inga jagande samtal. "Bra, dom håller ihop och dom har lyssnat på mig" tänkte jag medan jag skickade iväg ett sms till Alex: "dom hittade ingenting!" 

Och jag fick svar tillbaka direkt: "vilken jävla lättnad!". 

Jag åkte och tankade, förbrukade tid i mitt liv som om att jag har mängder av den. Kissade på stationen, kollade på systers nummer i mobilen. Köpte en banan. Och ringde henne sedan. 


Hon svarade så att jag kunde se hennes sammanbitna ansiktsuttryck framför mig. Tonen på rösten avslöjade henne. 

Hon lät chockad när jag sa att allt var bra. Som om hon faktiskt trodde att jag ljög. Och jag skämdes återigen över att jag hade haft det som en plan. Hon hade nog aldrig gåttt på det om jag hade kört den. 

Hon känner mig. Och när jag träffade henne efteråt sa hon att jag hade varit tyst oroväckande länge i telefonen innan jag hade sagt att allt var bra. Det var ingenting jag själv minns. 

Jag hade säkert haft fullt upp med allt som snurrade inom mig. 

Så, nu sitter jag här. Fortfarande frisk och glad över livet. Och allting bara fortsätter att rusa på. Oavsett vad vi drabbas av. Jag vet att jag i min bok skrev: "tiden väntar inte på någon..." och jag känner det ännu mer tydligt just idag. 

Ingenting väntar. Vi behöver bara älska dom vi älskar, vara närvarande, ge varandra värme och lyfta varandra. 


Och jag bara spekulerar. Så som jag alltid gör. 

Var rädd om dig ❤️

Kram,

Nadja 




Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.