Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear Harrys Karlskrona

AGNe ÄR MiN RyGGRaD

Vem är din?  Visst är det konstigt... Ibland gör vi chansningar i livet som senare visar sig vara det absolut bästa vi kunde gjort. Ibland får vi utdelning för vårt mod, vår våghalsighet och för att vi går för det vi tror på.  Jag började träna med Agne för snart 10 månader sedan. Haltande kom jag till träningarna. Fick inte göra allt som dom andra gjorde och fick ofta se på när resten av gänget körde skiten ur sig.  Med brinnande ögon frågade jag Agne om jag fick göra mer, vara med mer, försöka mig på något nytt. Testa att passera ännu en milstolpe.  Alltid lika lugnt bemötte han mig med ord som "tålamod" och "kontinuitet".  "Du ska hålla ihop. Du behöver mer tid. Vi kan inte gå för fort fram. Du får vänta". Hur många gånger har jag hört dom meningarna?  Jag visste någonstans inom mig att han hade helt rätt attityd inför min iver. Men jag testade ändå honom flera gånger. "Ett hopp till? En stöt till?"  Hela vägen har han stått där med hakan högt och bergfast blick - "Glöm det. Du ska träna imorgon igen".  Ingen stress. Aldrig någon panik. Aldrig någon lust att hetsa fram resultat som han vet kommer, om jag håller ihop. Inte bråttom till något. 34.80. Det säger dig inte ett skit. Men för mig betyder det allt.  Det är min ansats i längdhopp. Den jag hade i juli 2013 och den jag hade innan jag sprang rakt in i ett berg av motgångar.  I förrgår, tre år senare, var jag ute på den igen! Exakt samma ansats.  17 steg av ren jävla lycka. Härifrån kan vi jobba på något bra.  Agne är för mig just den supercoach alla hyllade honom som under tiden han tränade Klüft.  Tränare hyllas oftast just så - en bra adept = en bra tränare. När adepten sen försvinner så är demontränaren borta. Eller?  Jag har på nära håll fått se att det inte var en tillfällighet att Carro blev just sådär bra som hon blev (förutom att hon hade en sinnessjuk talang, men även talanger ska hållas ihop).  Agne har total koll.  Agne besitter ett lugn jag aldrig tidigare känt. Agne dundrar in hopp och tro i varje aktiv bara genom sitt sätt att se dom.  Han pratar väldigt sällan resultat, säger att fokus ligger på andra saker. Resultaten kommer ändå om vi fokuserar rätt från början. När han mäter mina längdhopp får jag aldrig veta några längder. Han bara ler, säger "hrmm" och ber mig att hoppa igen. Tänka på någon detalj han vill se mig göra bättre. Känna rytmer mer.  Han tror på sina aktiva men kan likaväl slänga ur sig: "bättre kan du, jag vet att du kan bättre. Det där var inte bra" när något inte är så som vi vill.  Men han säger det till mig, inte framför någon annan. Han skulle aldrig få mig att känna mig liten och drar mig alltid åt sidan så att vi ska kunna prata ifred.  Han är iskall. Men utstrålar samtidigt så oerhört mycket värme. Han är den där klippan vi alla behöver ha i våra liv.  Är det något som saknas, så ser han till att det finns till nästa gång. Jag märker att han håller distans när människor frågar hur det går. Han skapar en bubbla runt träningsgruppen där inte många kommer in. I den här bubblan känns allt så tryggt. Vi är ett team där alla hejar på varandra.  Han har glömt mig till vissa träningspass, jag har tjurat och blivit arg. Men ändå har vi inte rykt ihop ännu. Sådär som Carro trodde att vi skulle göra.  Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är han förmedlar på varje träning, men det är något som andas tillit till oss aktiva, en tro på vår förmåga som jag aldrig kommer att kunna beskriva.  Jag har hamnat så väldigt rätt.  Jag har hamnat hos en människa som fullkomligt älskar idrotten och allt runt omkring den.  Många gånger kan han slå ut med händerna och säga: "Kolla, så härligt det här är. Det här är det bästa jag vet!"  Och jag tror honom. Agne älskar också det här livet. Han vet att det betyder upp och ner, fram och bak i ett evigt trixande. Och han säger ibland att det är just tjusningen.  Det är idrotten.  Jag bara ryser när jag hör det där. För det betyder att han är rustad för både med och motgång.  En person som bara vill se resultat kan inte säga sådär. För då tar glädjen slut där resultaten uteblir.  Kanske var det just därför Agne vågade tacka ja när jag frågade om jag fick träna med honom? För att han njuter av utmaningen, striden, lyckan när vi tillsammans snubblar över ytterligare en tröskel?  Det har inte hänt många gånger, men ibland, då och då, så bara vet du att du är med rätt människor. Det känns som en självklarhet inom dig. Som ett extra hem. Som om ni delar samma visioner i huvudet. Som om att ni ser likadana inre bilder. Jag säger ibland till Agne att jag är så glad att jag har fått den här chansen. Och han svarar tillbaka att han är glad att få träna mig. Att det är roligt.  Och han kan säga det i en bil på väg från en tävling där det inte gick som vi trodde, eller efter ett pass där jag fått bryta eller ändra om.  Roligt, trots att jag kanske fått krämpor igen eller inte kan följa träningsplaneringen alls på några veckor. Roligt...? Visst ser man längre än till resultaten om man kan säga så, så fort man ser en uppförsbacke?  Tack Agne, för att du är den du är.  Många har räddat mig genom åren, jag har räknat dom alla och har koll på vartenda människa som någonsin lyft mig. Du kommer att få en alldeles speciell plats i boken om mitt liv. 
Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.