Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

MoT VĂ„R SiSTa BeRGSToPP.

IgĂ„r rasade jag fullkomligt samman kĂ€nslomĂ€ssigt.  Med huvudet mot ratten, hĂ€nderna om öronen och med ett dunkande bröst satt jag kvar i bilen medan regnet smattrade mot rutorna.  Ni har hört storyn förut. Eller hur? Men igĂ„r var det ingenting sĂ„dant. Det var ren och skĂ€r glĂ€dje. Bara lite lycka som rann över. Ett lyckorus som jag inte kunde ta hand om.  En tacksamhet sĂ„ stor att jag var tvungen att göra korstecknet mellan panna, mage, axel, axel flera gĂ„nger om. FrĂ„ga mig inte vem jag tror att jag tackade. Men jag behövde tacka nĂ„gon.  Jag kom till trĂ€ningen med trĂ€ningsvĂ€rk efter bra lĂ€ngdhopp pĂ„ full ansats i mĂ„ndags och explosiva kulkast i förrgĂ„r och hade förvarnat Agne om att kroppen kanske inte skulle vara helt fit for fight för hĂ€ck och snabba lopp.  Jag skulle i alla fall komma dit och vĂ€rma och kĂ€nna efter. SĂ„dĂ€r som vi alltid gör.  Direkt nĂ€r jag börjar jogga sĂ„ kĂ€nner jag att benen Ă€r med mig. Och Ă€nnu mer nĂ€r jag vĂ€l fĂ„r pĂ„ mig spikskorna. NĂ€r jag fĂ„r en sĂ„dan bekrĂ€ftelse sĂ„ kan inte ens Agne stoppa mig.  (Eller jo. Det kan han. Men det passade in sĂ„ fint att skriva sĂ„dĂ€r) Agne hĂ€mtar block och jag stĂ€ller fram en hĂ€ck pĂ„ den gula markeringen dĂ€r den ska stĂ„.  Höjer den till ÅTTIOFYRA centimeter istĂ€llet för som förra veckan: 76. Precis som Agne hade lovat sĂ„ skulle jag fĂ„ ta nĂ€sta steg denna dag.  Min tĂ€vlingshöjd. Tre Ă„r sedan sist med block och attack.  Alla dessa grenar som ska pusslas ihop. Det hĂ€r var den sista att köra fullt ut.  En avsliten hĂ€lsena, nĂ„gra mĂ„nader med cancer och otaliga rehabtimmar senare sĂ„ klippte jag mina tĂ€vlingshĂ€ckar som om ingenting har hĂ€nt. Som om tiden stĂ„tt stilla.  Och min enda reaktion var ett jĂ€kla gapflabb. Jag stod bara och garvade framför Agne. Han log Ă„t mig, gav mig en high five och sa: "hörru, skratta inte bort all energi nu". Eller ja, nĂ„got i den stilen. För jag minns inte ordagrant om jag ska vara Ă€rlig. Jag var helt uppsluppen. Borta men Ă€ndĂ„ totalt fokuserad.  Block och tre hĂ€ckar. TvĂ„ fot kort - precis som förut. Precis sĂ„dĂ€r som jag gjorde innan. Precis sĂ„dĂ€r som trĂ€ningslivet sĂ„g ut dĂ„.  Jag Ă€r inte lika sĂ€ker Ă€nnu, jag Ă€r inte lika stabil och rapp i stegen mellan hĂ€ckarna. Men jag kunde inte brytt mig mindre just nu.  Det enda jag kunde sĂ€ga till mig sjĂ€lv hela bilresan hem var "fy fan vad bra jag Ă€r. Fy fan, fy fan... FY FAN SÅ JÄKLA GRYMT! Gaaaaaaaah!"  Om jag hyllade Agne igĂ„r, sĂ„ hyllade jag Ă€ven mig sjĂ€lv bara nĂ„gra timmar efterĂ„t.  Anledningen till att jag satt kvar i bilen var för att jag inte visste vart jag skulle ta vĂ€gen. Bilen har sett och hört sĂ„ mycket och i den har jag bekĂ€nt det mesta, grĂ„tit och skrattat och hittat lugn.  Bilen Ă€r som en liten kokong av kĂ€rlek.  Jag ville ringa hela vĂ€rlden. BerĂ€tta för alla att jag slĂ€pat den sista biten till sin rĂ€tta plats.  Jag ville ha en kram, en dunk i ryggen, nĂ„gon som förstod allting.  Jag ville höra nĂ„gon annan skratta med mig. Dela min glĂ€dje. KĂ€nna exakt samma som jag.  Men sĂ„ kom jag pĂ„ att den enda som sett, kĂ€nt och varit med pĂ„ allt in i minsta detalj - det Ă€r ju jag sjĂ€lv.  Ingen annan skulle Ă€ndĂ„ förstĂ„ allt som ligger bakom. Ingen annan skulle förmodligen förstĂ„ min glĂ€dje över att kunna springa över rödvitmĂ„lade plankor igen.  SĂ„ jag fick göra precis som med sorgerna jag har kĂ€nt: jag fick kĂ€nna i min ensamhet.  Jag lyfte till slut huvudet, fĂ€llde ner solskyddet och öppnade spegeln. Stirrade mig sjĂ€lv i ögonen. Försökte se vad som fanns dĂ€r inne. Glada, tĂ„rfyllda ögon. Och starka tankar. Okuvliga tankar. Beslutsamhet.  Det var lĂ€ngesedan jag kĂ€nde mig sĂ„ mentalt stark som igĂ„r. Och som jag har saknat den kĂ€nslan.  NĂ€r jag kom innanför dörren slĂ€ngde jag direkt ett öga pĂ„ min fotovĂ€gg. Ketchup, mamma och pappa. Systrar, bror. Barndomsminnen. Och sĂ„ en stor bild i svartvitt som jag fĂ„tt av Peter Holgersson frĂ„n hans bildserie frĂ„n cancertiden. En tjej med kalt huvud, tuff i skinnjacka men mĂ€rkbart sjuk. Rakt ut och helt spontant pekade jag pĂ„ mig sjĂ€lv som en psykopat och log mellan tĂ„rarna: "Ha! DĂ€r fick du! Jag ger mig inte! MĂ€rker du det?!"  Hahaha, alltsĂ„, du skulle sett mig. Jag lovar att du hade skrattat med mig dĂ„.  Jag kĂ€nde en sĂ„dan oerhörd makt över omstĂ€ndigheterna. Jag kĂ€nde mig sĂ„dĂ€r oslagbar som jag nĂ€stan aldrig kĂ€nner mig annars. Jag kunde inte laga mat, jag kunde inte kolla mobilen. Jag kunde inte dricka vatten. Jag stĂ€llde aldrig ner vĂ€skan.  Jag stod bara dĂ€r och kollade pĂ„ alla scener som helt plötsligt spelades upp i mitt huvud. Alla dessa vackra men smĂ€rtsamma minnen som idag gör mig stark. Som idag fĂ„r mig att tro att jag klarar av precis vad som helst.  Jag mindes löftet jag gav mig sjĂ€lv i en sjukhussĂ€ng en natt pĂ„ Karolinska för snart tvĂ„ Ă„r sedan:  "Om jag fĂ„r en chans till sĂ„ kommer jag att ta den. Jag kommer aldrig att vika ner mig, jag kommer att hĂ€rda ut allt för att fĂ„ tĂ€vla pĂ„ toppnivĂ„ igen. Jag lovar. Om nĂ„gon hör mig, sĂ„ ge mig bara en chans till." Varma kĂ€nslor spred sig frĂ„n magen och ut i fingertopparna. Upp igen och ut som tĂ„rar.  Åh, sĂ„ jag skulle vilja att du var dĂ€r dĂ„.  Åh, sĂ„ jag önskar att du kĂ€nner att det hĂ€r Ă€r nĂ„got jag delar med dig som följt mig hela jĂ€vla vĂ€gen.  Upp och ner, fram och bak och sidospĂ„r ibland. Du har ocksĂ„ pusslat ihop det hĂ€r.  Du har praktiskt taget satt ihop en alldeles egen sjukamp. Allt du har delat med dig av och allt du har kommenterat och lyft sĂ„ fort du har kunnat. Alla dessa kĂ€nslor vi har pratat om hĂ€r inne, alla tankar du sĂ„ tĂ„lmodigt har tagit del av och besvarat.  Nu Ă„terstĂ„r en sista sak pĂ„ vĂ„r resa och det Ă€r att fĂ„ ihop allt det hĂ€r till en sjukamp pĂ„ tvĂ„ dagar. Att klara av pĂ„frestningen. Vi har byggt grunden och nu börjar det roliga. Du kommer att höra mig gnĂ€lla, jag ska inte ljuga. Du kommer att behöva trösta mig fler gĂ„nger. Och sĂ€kert jag dig. Behöva skicka mod och kraft och kĂ€rlek flera gĂ„nger om.  Men en sak vet jag mer sĂ€kert Ă€n nĂ„gonsin förut - fy fasen sĂ„ kul vi kommer att ha lĂ€ngs med vĂ€gen!  Del tvĂ„. Hörde du startskottet?  Mot den sista bergstoppen dĂ€r borta ❀

AGNe ÄR MiN RyGGRaD

Vem Ă€r din?  Visst Ă€r det konstigt... Ibland gör vi chansningar i livet som senare visar sig vara det absolut bĂ€sta vi kunde gjort. Ibland fĂ„r vi utdelning för vĂ„rt mod, vĂ„r vĂ„ghalsighet och för att vi gĂ„r för det vi tror pĂ„.  Jag började trĂ€na med Agne för snart 10 mĂ„nader sedan. Haltande kom jag till trĂ€ningarna. Fick inte göra allt som dom andra gjorde och fick ofta se pĂ„ nĂ€r resten av gĂ€nget körde skiten ur sig.  Med brinnande ögon frĂ„gade jag Agne om jag fick göra mer, vara med mer, försöka mig pĂ„ nĂ„got nytt. Testa att passera Ă€nnu en milstolpe.  Alltid lika lugnt bemötte han mig med ord som "tĂ„lamod" och "kontinuitet".  "Du ska hĂ„lla ihop. Du behöver mer tid. Vi kan inte gĂ„ för fort fram. Du fĂ„r vĂ€nta". Hur mĂ„nga gĂ„nger har jag hört dom meningarna?  Jag visste nĂ„gonstans inom mig att han hade helt rĂ€tt attityd inför min iver. Men jag testade Ă€ndĂ„ honom flera gĂ„nger. "Ett hopp till? En stöt till?"  Hela vĂ€gen har han stĂ„tt dĂ€r med hakan högt och bergfast blick - "Glöm det. Du ska trĂ€na imorgon igen".  Ingen stress. Aldrig nĂ„gon panik. Aldrig nĂ„gon lust att hetsa fram resultat som han vet kommer, om jag hĂ„ller ihop. Inte brĂ„ttom till nĂ„got. 34.80. Det sĂ€ger dig inte ett skit. Men för mig betyder det allt.  Det Ă€r min ansats i lĂ€ngdhopp. Den jag hade i juli 2013 och den jag hade innan jag sprang rakt in i ett berg av motgĂ„ngar.  I förrgĂ„r, tre Ă„r senare, var jag ute pĂ„ den igen! Exakt samma ansats.  17 steg av ren jĂ€vla lycka. HĂ€rifrĂ„n kan vi jobba pĂ„ nĂ„got bra.  Agne Ă€r för mig just den supercoach alla hyllade honom som under tiden han trĂ€nade KlĂŒft.  TrĂ€nare hyllas oftast just sĂ„ - en bra adept = en bra trĂ€nare. NĂ€r adepten sen försvinner sĂ„ Ă€r demontrĂ€naren borta. Eller?  Jag har pĂ„ nĂ€ra hĂ„ll fĂ„tt se att det inte var en tillfĂ€llighet att Carro blev just sĂ„dĂ€r bra som hon blev (förutom att hon hade en sinnessjuk talang, men Ă€ven talanger ska hĂ„llas ihop).  Agne har total koll.  Agne besitter ett lugn jag aldrig tidigare kĂ€nt. Agne dundrar in hopp och tro i varje aktiv bara genom sitt sĂ€tt att se dom.  Han pratar vĂ€ldigt sĂ€llan resultat, sĂ€ger att fokus ligger pĂ„ andra saker. Resultaten kommer Ă€ndĂ„ om vi fokuserar rĂ€tt frĂ„n början. NĂ€r han mĂ€ter mina lĂ€ngdhopp fĂ„r jag aldrig veta nĂ„gra lĂ€ngder. Han bara ler, sĂ€ger "hrmm" och ber mig att hoppa igen. TĂ€nka pĂ„ nĂ„gon detalj han vill se mig göra bĂ€ttre. KĂ€nna rytmer mer.  Han tror pĂ„ sina aktiva men kan likavĂ€l slĂ€nga ur sig: "bĂ€ttre kan du, jag vet att du kan bĂ€ttre. Det dĂ€r var inte bra" nĂ€r nĂ„got inte Ă€r sĂ„ som vi vill.  Men han sĂ€ger det till mig, inte framför nĂ„gon annan. Han skulle aldrig fĂ„ mig att kĂ€nna mig liten och drar mig alltid Ă„t sidan sĂ„ att vi ska kunna prata ifred.  Han Ă€r iskall. Men utstrĂ„lar samtidigt sĂ„ oerhört mycket vĂ€rme. Han Ă€r den dĂ€r klippan vi alla behöver ha i vĂ„ra liv.  Är det nĂ„got som saknas, sĂ„ ser han till att det finns till nĂ€sta gĂ„ng. Jag mĂ€rker att han hĂ„ller distans nĂ€r mĂ€nniskor frĂ„gar hur det gĂ„r. Han skapar en bubbla runt trĂ€ningsgruppen dĂ€r inte mĂ„nga kommer in. I den hĂ€r bubblan kĂ€nns allt sĂ„ tryggt. Vi Ă€r ett team dĂ€r alla hejar pĂ„ varandra.  Han har glömt mig till vissa trĂ€ningspass, jag har tjurat och blivit arg. Men Ă€ndĂ„ har vi inte rykt ihop Ă€nnu. SĂ„dĂ€r som Carro trodde att vi skulle göra.  Jag kan inte riktigt sĂ€tta ord pĂ„ vad det Ă€r han förmedlar pĂ„ varje trĂ€ning, men det Ă€r nĂ„got som andas tillit till oss aktiva, en tro pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga som jag aldrig kommer att kunna beskriva.  Jag har hamnat sĂ„ vĂ€ldigt rĂ€tt.  Jag har hamnat hos en mĂ€nniska som fullkomligt Ă€lskar idrotten och allt runt omkring den.  MĂ„nga gĂ„nger kan han slĂ„ ut med hĂ€nderna och sĂ€ga: "Kolla, sĂ„ hĂ€rligt det hĂ€r Ă€r. Det hĂ€r Ă€r det bĂ€sta jag vet!"  Och jag tror honom. Agne Ă€lskar ocksĂ„ det hĂ€r livet. Han vet att det betyder upp och ner, fram och bak i ett evigt trixande. Och han sĂ€ger ibland att det Ă€r just tjusningen.  Det Ă€r idrotten.  Jag bara ryser nĂ€r jag hör det dĂ€r. För det betyder att han Ă€r rustad för bĂ„de med och motgĂ„ng.  En person som bara vill se resultat kan inte sĂ€ga sĂ„dĂ€r. För dĂ„ tar glĂ€djen slut dĂ€r resultaten uteblir.  Kanske var det just dĂ€rför Agne vĂ„gade tacka ja nĂ€r jag frĂ„gade om jag fick trĂ€na med honom? För att han njuter av utmaningen, striden, lyckan nĂ€r vi tillsammans snubblar över ytterligare en tröskel?  Det har inte hĂ€nt mĂ„nga gĂ„nger, men ibland, dĂ„ och dĂ„, sĂ„ bara vet du att du Ă€r med rĂ€tt mĂ€nniskor. Det kĂ€nns som en sjĂ€lvklarhet inom dig. Som ett extra hem. Som om ni delar samma visioner i huvudet. Som om att ni ser likadana inre bilder. Jag sĂ€ger ibland till Agne att jag Ă€r sĂ„ glad att jag har fĂ„tt den hĂ€r chansen. Och han svarar tillbaka att han Ă€r glad att fĂ„ trĂ€na mig. Att det Ă€r roligt.  Och han kan sĂ€ga det i en bil pĂ„ vĂ€g frĂ„n en tĂ€vling dĂ€r det inte gick som vi trodde, eller efter ett pass dĂ€r jag fĂ„tt bryta eller Ă€ndra om.  Roligt, trots att jag kanske fĂ„tt krĂ€mpor igen eller inte kan följa trĂ€ningsplaneringen alls pĂ„ nĂ„gra veckor. Roligt...? Visst ser man lĂ€ngre Ă€n till resultaten om man kan sĂ€ga sĂ„, sĂ„ fort man ser en uppförsbacke?  Tack Agne, för att du Ă€r den du Ă€r.  MĂ„nga har rĂ€ddat mig genom Ă„ren, jag har rĂ€knat dom alla och har koll pĂ„ vartenda mĂ€nniska som nĂ„gonsin lyft mig. Du kommer att fĂ„ en alldeles speciell plats i boken om mitt liv. 

Är DeT MiN Ă„NGeST? 

Tjo sĂ„ det svĂ€nger!  Midsommar 2016 Ă€r till Ă€nda och jag kĂ€nner mig frĂ€sch som en nyponros. Sov visserligen till 11.00 idag men det beror mer pĂ„ allsĂ„ngen igĂ„r Ă€n nĂ„got annat.  Bissan frĂ„gade entusiastiskt om vi skulle sjunga ihop och jag hakade pĂ„ direkt. Hon gjorde en spellista med power-ballader och vi dansade dramatiskt och skrek ut allt inom oss.  Mamma anslöt efter ett tag och vevade med armarna i nĂ„gorlunda takt. Utbrast stolt: "det hĂ€r Ă€r mina döttrar! Titta pĂ„ dom! Det Ă€r mina tjejer det!"  Mitt i allt kom Kristina frĂ„n DuvemĂ„las "du mĂ„ste finnas" och mamma stannade upp i berömmet:  "Nej hörni, det dĂ€r har jag inte lĂ€rt er. Ni Ă€r inte beroende av nĂ„gon. Sluta sjung den dĂ€r!"  Haha, vi skrattade sĂ„ gott.  Medan vi vrĂ„lade ut över sjön simmade Leo lugnt och stilla runt i den.  Killarna stack ut med bryggbĂ„ten. Trötta pĂ„ att lyssna pĂ„ alla Ă„ngest och brustna-hjĂ€rtan-lĂ„tar.  Eller ocksĂ„ kanske för att mamma krĂ€vde 200.000 i intrĂ€de för att fĂ„ njuta av vĂ„r förestĂ€llning. "Casha upp nu. Det hĂ€r Ă€r once-in-a-life time". Vi sjöng Whitney Houston, Rod Stewart, Jennifer Rush och Tina Turner. Och mamma undrade förtvivlat om det var hon som hade gjort oss till sĂ„dana kĂ€nslomĂ€nniskor.  "Har jag applicerat min Ă„ngest pĂ„ er nĂ€r ni vĂ€xte upp? Är det dĂ€rför ni inte Ă€r rationella?" och sĂ„ skrattade hon sĂ„dĂ€r hjĂ€rtligt. PĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet som bara mamma kan.  Resten av dagen handlade bara om att hĂ€nga runt.  Lunch hos pappa, sol pĂ„ grĂ€smattan, egenbakade pizzor och trĂ€ningsvila.  HĂ€ngmatta, myggbett, bad och melonfrossa.  Djupa diskussioner om livet och kĂ€rleken, namn pĂ„ kommande barn och spontana tupplurar.   Fotboll, fiske och massagestunder. Jag har haft trĂ€ningsfritt i tvĂ„ dagar och det har gĂ„tt sĂ„ snabbt. Jag har riktigt njutit av att inte ha tider att passa och att bara kunna göra vad jag vill av dagarna. Jag trodde inte det nĂ€r jag lĂ€ste pĂ„ programmet att jag skulle fĂ„ vila.  Men det har gjort mig gott. Och idag ska jag köra snabbstyrka.  Jag kommer att köra den hĂ€r i Karlskrona och Ă„ka hem först imorgon igen. För pĂ„ kvĂ€llen vĂ€ntar lĂ€ngdhopp och bĂ„de Agne och jag Ă€r pĂ„ hugget och laddade.  Veckan som inleds Ă€r viktig för mig.  Nu tackar jag för uppmĂ€rksamheten och slĂ€nger mig i soffan. Jag ska ringa FaceTime! SĂ„ jĂ€kla mysigt.  Puss och kram till dig ❀

HĂ€R ViLL Du Va.

Gullegoding!  30 graders vĂ€rme cirkulerar omkring mig och jag svettas pĂ„ vartenda del av kroppen.  Jag Ă€r en sĂ„dan som gillar att svettats. Skit ut - nytt frĂ€scht in, tĂ€nker jag alltid.  Jag vet att du har fullt upp idag men chansar Ă€ndĂ„ och kikar in med lite god energi och kĂ€rlek. Man vet aldrig vem som behöver den.  Jag vill berĂ€tta om midsommar.  Killarna sitter just nu och kollar fotbolls-EM och resten av brudarna Ă€r ute vid bryggbĂ„ten och skĂ„lar med Allan som pass-opp. Jag passar tydligen inte in nĂ„gonstans men hĂ€r kĂ€nner jag mig hemma.  Det blev sĂ„ roligt igĂ„r. Speciellt eftersom min Ă€lskade lillasyster Bissan och hennes kille med svĂ€rförĂ€ldrar kom.  Bissan... Denna lilla crazy girl.  Det Ă€r intelligens, humor, vĂ€rme och ironi i en alldeles perfekt blandning. Jag vet att det Ă€r svĂ„rt att beskriva en annan mĂ€nniska sĂ„ att man verkligen förstĂ„r. Man behöver sjĂ€lv trĂ€ffa personen i frĂ„ga.  Men jag Ă€r 100% övertygad om att du hade Ă€lskat henne.  Och hon Ă€r lyckligt lottad: bĂ„de killen och svĂ€rförĂ€ldrarna passar som handen i handsken i den hĂ€r galna familjen.  Alla gĂ„r runt och gör sitt. Gör det man njuter av, strĂ„lar samman ibland, Ă€ter tillsammans, drar ett skĂ€mt, badar, smyger Ă„t sidan nĂ€r det blir för mycket och kommer tillbaka in i en dans. Avslappnat.  Vi skulle spelat kubb igĂ„r men det blev bad istĂ€llet.  Och jag blev sĂ„ oförklarligt trött att jag smet ivĂ€g för att sova en timme. Vet inte vad som hĂ€nde men jag kunde inte hĂ„lla ögonen öppna.  LĂ„g och sov nĂ€r Bissan stormade in i rummet: "JassĂ„! Det Ă€r HÄR du Ă€r! Din jĂ€vel, upp med dig" och sĂ„ tryckte hon en kudde i ansiktet pĂ„ mig.  "Allan sa att du förmodligen smitit hit..."  Hrm. Varför röjer man mitt gömstĂ€lle sĂ„dĂ€r?  Jag fick lydigt gĂ„ upp. Klunkade iskall coola och kom in i matchen igen. Cola var för övrigt det största firandet igĂ„r. Men det gör inget - det Ă€r bara gott en gĂ„ng var femte mĂ„nad ungefĂ€r.  Man riktigt kĂ€nner hur tĂ€nderna frĂ€ts sönder. Eller hur?  Nu ska ni fĂ„ en bildbomd frĂ„n igĂ„r. Jag önskar att jag kunde lĂ€gga upp videos ocksĂ„, för jag ligger inne pĂ„ nĂ„gra riktigt giftiga.  Men det fĂ„r bli i nĂ€sta version av den hĂ€r bloggen.  Det Ă€r bra att spara ett ess i rockĂ€rmen har jag hört.  Visst ser det hĂ€rligt ut? Den ljusa skönheten pĂ„ bilden hĂ€r ovan Ă€r min brors tjej Emma. Lika bra att ni fĂ„r lĂ€ra kĂ€nna henne ocksĂ„.  Polen leder för övrigt EM-matchen med 1-0 om ni undrar....  NĂ€ du, nu har vi hĂ€ngt klart hĂ€r. Det Ă€r midsommardag och den största kramen idag skickar jag till Towe som kĂ€mpar pĂ„ sĂ„ hĂ„rt ❀ Hoppas du fĂ„r en lekfull och rolig dag. Jag draaaaaar. Puss och kram frĂ„n SkĂ€rvaboda 

YeS YoU CaN.

G L À D  M I D S O M M À R  Solen har prickat in formen perfekt och jag vaknade av vĂ€rmeslag och en mamma som dammsög febrilt ute i vardagsrummet.  Plock, dunk, puts, stĂ„nk och snabba fötter mot trĂ€golvet.  Jag vaknade för tidigt och lĂ„g och höll andan för att hon inte skulle mĂ€rka att jag slagit upp dom bruna. DĂ„ skulle jag sĂ€ttas i arbete direkt och jag Ă€r verkligen inte en gasell pĂ„ morgonen. Jag har lĂ„ng startstrĂ€cka.  Och idag var det Ă€nnu vĂ€rre Ă€n vanligt. Rekord i trĂ€ningsvĂ€rk! Och vet du varför??  För igĂ„r sprang jag över hĂ€ckar och med blockstarter! Mitt första lopp sedan november förra Ă„ret och det tredje pĂ„ över tre Ă„r.  Du vet ju att jag fick problem med hĂ€lsenan senast jag försökte springa hĂ€ck pĂ„ riktigt och vi drog i handbromsen direkt. Var tvungen att ta bort all löpning i ungefĂ€r tvĂ„ mĂ„nader och har inte sprungit hĂ€ck sedan dess.  Men nu Ă€r jag alltsĂ„ on fire igen. Och mitt mĂ„l att klara av en hel mĂ„ngkamp nĂ€rmar sig. Jag kastade spjut innan och efter det gick Agne och jag ner pĂ„ löparbanorna för att testa kroppen.  Som vanligt en iskall coach: "det Ă€r bara att köra Nadja, du Ă€r sĂ„ stark nu".  Med ett litet pirr, ingen rĂ€dsla och med större sjĂ€lvförtroende sĂ„ kunde jag ta mig över 84 cm (tĂ€vlingshöjden pĂ„ hĂ€ckarna) pĂ„ en gĂ„ng.  TĂ€nk sĂ„ stor skillnad trĂ€ning under tid kan göra: jag kĂ€nner mindre tveksamheter nĂ€r jag vet att jag har trĂ€nat bra. Jag blir tuffare. FĂ„r en annan attityd.  Block och tre hĂ€ckar blev min uppgift. Men nĂ€r jag sprang loppen sĂ€nkte vi hĂ€ckarna till 76 cm. NĂ€sta pass blev jag lovad att fĂ„ testa 84:orna. High five!  Dessutom fick jag en present av Agne. Men den fĂ„r ni veta mer om sĂ„ fort jag Ă€r sĂ€ker pĂ„ att jag kan ta emot den. SjĂ€lvklart handlar det om idrott och det jag helst av allt vill. Ni kommer att fĂ„ ledtrĂ„dar lĂ€ngs med vĂ€gen.  Jag vet, det Ă€r för jĂ€vligt att göra sĂ„dĂ€r... Men överraskningar Ă€r roliga och du kommer att gilla den nĂ€r du vĂ€l fĂ„r veta!  SĂ„. Det Ă€r midsommar och du har sĂ€kert planer. Vad stĂ„r pĂ„ schemat? Hur mĂ„nga grodhopp ska du göra? Hur mycket nubbe blir det?  Gör du kransarna sjĂ€lv? Gillar du sillen? Blir natten lĂ„ng? Eller strejkar du och lĂ„ter dagen vara en vanlig dag?  SjĂ€lv kommer jag att vara spontan. Min syster Bissan kommer till mamma och Allan, tillsammans med sin kille och hans förĂ€ldrar och jag vill gĂ€rna trĂ€ffa dom.  SĂ„ jag hĂ„ller mig hĂ€r till en början. Sen fĂ„r vi se om jag hĂ€lsar pĂ„ syster Paula och hennes del av slĂ€kten.  Huvudfokus blir hur som helst att mĂ„ bra och ta det lugnt. Jag vill vara som en bomb av energi nĂ€sta helg nĂ€r jag ska tĂ€vla. Jag laddar upp kraft för det redan nu och ser till att varje dag rĂ€knas. Jag vill inte slarva med nĂ„got. Allra minst sömnen.  Nu ska jag torka bord och Ă€ta frukost. Jag kommer ocksĂ„ att hĂ„lla tummarna under tiden. För idag tĂ€vlar Jessi i mĂ„ngkamp igen och det Ă€r alltid lika spĂ€nnande.  HĂ„ll en tumme ni ocksĂ„!  Midsommarpuss ❀

BLow Me.

Ny vecka, mĂ„ndag eftermiddag, 2016 och tiden tickar pĂ„... Midsommar vĂ€ntar runt hörnet. Är du laddad?  SjĂ€lv fick jag en chock. NĂ€r mamma sa att det snart Ă€r midsommar satte jag i halsen. Det kan inte vara midsommar redan! Jag Ă€r inte redo.  Jag har inte planerat nĂ„got. Och framförallt: jag vill ju tĂ€vla. Jag vill inte fira midsommar. Jag vill inte tappa en tĂ€vlingshelg för att Ă€ta potatis och sill. Jag funderar pĂ„ att öppna en tĂ€vling under midsommarhelgen. "SpĂ€nstiga, nyktra smĂ„ grodorna" ska den heta och det ska bara vara hoppgrenar. Folk fĂ„r komma och kolla fulla och glada, vrĂ„la och klappa hĂ€nderna sĂ„ mycket dom vill. FörstĂ„ trycket i en sĂ„dan publik?  StĂ„pĂ€ls.  Jag var inte i nĂ€rheten av stĂ„pĂ€ls i helgen. TyvĂ€rr. Kroppen kĂ€ndes rapp och pigg men jag hanterar inte vindarna speciellt bra. Jag Ă€r inte sĂ„ sĂ€ker pĂ„ min ansats Ă€nnu att jag kan springa likadant hela tiden nĂ€r det varierar mellan -1,5 och + 2.0.  Det blir minst en fot skillnad framme vid plankan och jag trampar över eller kommer för lĂ„ngt ifrĂ„n.  Men det Ă€r sĂ„nt hĂ€r jag fĂ„r jobba med nu tills jag blir sĂ€kerheten sjĂ€lv igen. Ansatslöpning har alltid varit min grej tidigare. Jag var nĂ€stan alltid perfekt pĂ„ plankan. Men dĂ„ hade jag trĂ€nat mĂ„nga timmar ansats och rytm och det har jag inte gjort pĂ„ samma sĂ€tt nu.  SĂ„ Agnes eviga kommentar om tĂ„lamod fĂ„r lugna mig idag.  Jag var förbannnad igĂ„r efter att ha stannat pĂ„ 5.56 men samtidigt sĂ„g jag att ettan, Moa, var lika frustrerad efter 5.66 och visste att hon hade hoppat runt 6 meter förra helgen. Jag fick ta hjĂ€lp av hennes resultat för att fĂ„ bekrĂ€ftelse pĂ„ att jag Ă€ndĂ„ hade mer i kroppen.  Och att jag Ă€r i nĂ€rheten av sĂ„ duktiga tjejer Ă€r ocksĂ„ positivt. DĂ„ kommer snart mina resultat ocksĂ„.  Överraskningen för dagen stod Eva-Lotta och hennes man för!  NĂ€r ni blogglĂ€sare dyker upp i verkliga livet kĂ€nner jag mig sĂ„dĂ€r varm och lycklig. Jag har trĂ€ffat Eva-Lotta tidigare men det var senast nĂ€r jag var sjuk och hon har ju aldrig sett mig tĂ€vla. Det var sĂ„ sött att se dom sitta uppe pĂ„ grĂ€set pĂ„ kullen i publiken och le.  I morse stötte jag kula. Hade fruktansvĂ€rt ont i kroppen nĂ€r jag vaknade och trodde inte att det skulle funka, men efter en lĂ€ngre uppvĂ€rmning vaknade systemet och jag ger mig sjĂ€lv klart godkĂ€nt.  Bra tryck, aningen sĂ€mre med farten men stabila lĂ€ngder och teknik.  IkvĂ€ll kör jag styrka. Ingen jĂ€kla vila hĂ€r inte. Agne ger mig vila imorgon istĂ€llet. Att vi gör sĂ„ beror pĂ„ att jag inte fĂ„r tĂ€vla till helgen som kommer. DĂ€remot ser jag mycket fram emot helgen tvĂ„ veckor framĂ„t: dĂ„ vĂ€ntar vĂ€rldsungdomsspelen i Göteborg!  Det Ă€r pĂ„ dom banorna jag har mina tvĂ„ lĂ€ngsta lĂ€ngdhopp hittills (6.33 och 6.30) och jag fullkomligt Ă€lskar att hoppa dĂ€r.  Arenan Ă€r mĂ€ktig, stor och kraftfull. Banorna Ă€r snabba och stĂ€mningen Ă€r alltid lika bra. Herr Crona brukar vara speaker och lockar alltid publiken till klapp och tjut.  Är du i nĂ€rheten sĂ„ kom och lyft mig. Kom och skrik dig hes. Fira friidrotten med mig.  En timmes vila pĂ„ det hĂ€r och sen ska jag vĂ€lta gymmet.  Hoppas du fĂ„r en sjukt bra dag, att kaffet Ă€r hett och gott och att sjĂ€len mĂ„r bra ❀ Puss och kram 

EN VĂ„G aV HoPP.

Vi Ă€r tillsammans igen!  WinnerbĂ€ck och jag hĂ€nger i soffan och jag drar djupa andetag av njutning.  Ensamhet Ă€r bara hĂ€rligt nĂ€r jag sjĂ€lv vĂ€ljer det. Och det har jag gjort just nu. NĂ€r nya lĂ„tar kommer vill jag vara ensam. Höra vartenda ord, försöka förstĂ„ budskapen. Dra paralleller till mig eget liv.  Alltid trĂ€ffar han lika rĂ€tt.  PĂ„ ett eller annat sĂ€tt.  "Jag ska försöka stĂ„ stadigt nĂ€r vĂ€rlden vĂ€lter...." Jag gjorde en radiointervju i morse.  Det lagades mat i studion och jag fick Ă€ran att vara gĂ€st. Att jag sen fick smaka den goda fruktsalladen blev lite pricken över i:et. Jag har inte fĂ„tt nĂ„gon lĂ€nk Ă€nnu sĂ„ jag vet inte vart jag ska skicka dig. Men du fĂ„r en sĂ„ fort jag hittat den.  Direkt efter intervjun Ă„kte jag till Markus-massör för att ta hand om den kropp som satt personligt rekord för nya Nadja pĂ„ 60 meter!  SÅ GALET HÄRLIGT! Det Ă€r en kĂ€nsla utan dess like nĂ€r benen börjar pinna pĂ„. Resten av kroppen har ibland lite svĂ„rt att hinna med men det Ă€r sĂ„nt som kommer ju fler snabba lopp jag springer.  Det Ă€r en kick att kunna slĂ„ sig sjĂ€lv och det man har presterat tidigare. Det Ă€r alltid den mest tillfredstĂ€llande kĂ€nslan. Att veta att jag gör nĂ„got rĂ€tt. Att kĂ€nna att trĂ€ningen ger resultat.  Och att ha Agne vid min sida gör mig stark. Han Ă€r stabil och tydlig. SjĂ€lvsĂ€ker och planerande.  Precis det Carro gav mig som rĂ„d nĂ€r jag frĂ„gade henne om vad jag kunde förvĂ€nta mig av samarbetet med Agne: "raka rör Nadja, det Ă€r alltid raka rör".  Hur mĂ„nga mĂ€nniskor i din nĂ€rhet kör med raka rör? Visst Ă€r det enklare att veta vart man har andra om man vet att dom alltid sĂ€ger som det Ă€r, som dom kĂ€nner, vad dom tĂ€nker?  SĂ„ har vi sparat det största till sist: gĂ„rdagens hjĂ€ltinna!  SANNA KALLUR!  Hur ska nĂ„gon kunna sĂ€tta ord pĂ„ det magnifika som hĂ€nde pĂ„ Stadion igĂ„r? Vem ska klara av att hylla denna kvinna som visat en hel vĂ€rld att allt finns inom oss om vi hĂ„ller ut och biter ihop?  Jag vill lĂ€sa den artikel som fĂ„r ihop det hĂ€r. Vem reser statyn? Vem flyttar kungaparets alla prylar frĂ„n slottet? Vem namnger stjĂ€rnan pĂ„ himlen? Vem designar nĂ€sta Ă„rs frimĂ€rke? Vem delar ut bragdguldet?  Det Ă€r sĂ„ lĂ€tt att sitta hemma och klanka ner pĂ„ nĂ„gon annan. Att sĂ€ga att "det dĂ€r kommer inte att funka serrö, det dĂ€r blir för svĂ„rt". Det Ă€r lĂ€tt att vara expert i soffan med en chipspĂ„se i handen och tycka att vĂ„ra hjĂ€ltar ska lĂ€gga av. Eller hur?  Den hĂ€r hjĂ€ltinnan har aldrig gett upp. Och det kraftfulla i allt det hĂ€r, det dĂ€r som gör det hela extra underbart, det Ă€r att nĂ„gon satte chipsen i halsen igĂ„r.  Jag vill nĂ€stan alla mĂ€nniskor vĂ€l, men mĂ€nniskor som försöker att förminska andras ambitioner, mĂ„l och drömmar har jag inte mycket för. Jag tycker synd om dom. För nĂ€r slutade dom sjĂ€lva strĂ€va efter nĂ„got?  Det Sanna gjorde igĂ„r Ă€r en vĂ„g av hopp mot allt det dĂ€r.  LĂ„t oss blĂ„sa medvind i varandras ryggar! Alla gĂ„nger vi kan och fĂ„r möjlighet.  Med ny energi ska jag plocka undan hĂ€r hemma innan jag drar ivĂ€g pĂ„ ett styrkepass. Snabba ryck, benböj och hopp stĂ„r pĂ„ programmet.  Det blir mitt sista pass inför helgens tĂ€vling i Halmstad pĂ„ söndag.  HĂ„ller du tummarna? ❀ Ha en hoppfull dag. HĂ€r fĂ„r du en puss pĂ„ pannan.  Nadja 

Wiihooo! 

"Det Ă€r en fin dag idag... Vet du vad jag gör nĂ€r jag blir ledsen?" WinnerbĂ€ck har slĂ€ppt Ă€nnu en lĂ„t pĂ„ sitt nya album som tydligen kommer pĂ„ fredag.  Jag kan knappt hĂ„lla mig. Jag lĂ€ngtar sĂ„ vĂ€ldigt mycket.  PĂ„ fredag kommer jag att sĂ€tta mig i nĂ„got grĂ€s i nĂ„gon park och försvinna in i den dĂ€r vĂ€rlden som bara WinnerbĂ€ck kan skapa.  Men idag Ă€r jag hĂ€r hos dig!  För att berĂ€tta om mitt lyckorus.  För att berĂ€tta om en kropp som piggnar till, ben som vill springa och muskler som blir mer och mer spĂ€nstiga.  I söndags hoppade jag lĂ€ngdhopp pĂ„ VĂ€stra Mark.  NĂ€r jag tittar pĂ„ bilden hĂ€r ovan sĂ„ ser jag att jag börjar likna "gamla Nadja" igen. Inte lika stark Ă€nnu. Men visst kan vi inte se ett spĂ„r av cancern?  Jag kan sjĂ€lv inte förstĂ„ nĂ€r jag ser bilder idag. Jag börjar se ATLETISK ut igen! Och jag vet att det Ă€r osvenskt att heja pĂ„ sig sjĂ€lv, men sĂ„dant skiter du och jag i. Vi behöver alla backa upp oss sjĂ€lva mer. Det Ă€r inget fult i det.  Jag hoppade 5.74 och 5.72 men hade fyra tramp. Kastvindar och klapp frĂ„n publiken gjorde mig galen och jag fick inte ansatsen att stĂ€mma.  Det blir alltsĂ„ bĂ€ttre och bĂ€ttre och det bĂ€sta av allt: HÄR FINNS DET MER!  Det sprutade kĂ€nslor inom mig igĂ„r. Kombinationen av att fĂ„ hoppa pĂ„ hemmaplan och att mĂ„nga vĂ€nner och familj hade kommit för att heja gjorde mig kĂ€nslosam. Jag presterar alltid bĂ€ttre under sĂ„dana förhĂ„llanden.  Jag kan prestera pĂ„ kĂ€nslor.  Adrenalinet Ă€r min bĂ€sta vĂ€n. Jag hörde mina systersöner mellan varje hopp: "Naaaaaaadjaaaa! Nadja, kom! Heja! HĂ€r Ă€r vi!" Barn i en tĂ€vlingsmiljö kan vara nĂ„got av det bĂ€sta. Dom pĂ„minner om den dĂ€r lĂ€ttsamma kĂ€nslan, tanken som fanns nĂ€r jag var liten - att allt Ă€r möjligt.  IgĂ„r vaknade jag och mĂ„dde bra i kroppen. TrĂ€ningsvĂ€rk i magen men Ă€ndĂ„ inte sĂ„dĂ€r överkörd. Åkte till VĂ€xjö och körde bĂ„de kula och styrka. SĂ„ idag kĂ€nns det vĂ€rre. Haha, man ska aldrig ropa hej innan en vecka Ă€r slut.  Idag stĂ„r sprint pĂ„ schemat och vila imorgon. En perfekt planering som bĂ„de Agne och jag har upptĂ€ckt Ă€r bra för mig.  Tack för helgen, alla som kom!  Ja, jag vet... Selfietider var det. Ett viktigt moment.  Priset skulle fĂ„ hedras som om det vore en SM-medalj.  NĂ€sta tĂ€vling vĂ€ntar i Halmstad och sedan rullar det hĂ€r friidrottslivet pĂ„.  Jag skulle vilja skriva mer men mĂ„ste Ă€ta frukost innan passet. Mer och roligare kommer en annan dag.  Puss & kram frĂ„n en glad ❀

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.