Nadja Casadei
-

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

ATEA trollbinder mig.

Vet ni hur magi stavas?     Jag vet att man tror att det ska vara ett "m", "g" och "i" med nĂ„gonstans.  Jag vet dock sedan i lördags att det ser ut sĂ„hĂ€r: ATEA!    I lördags höll jag i min förelĂ€sning pĂ„ deras kickoff och vi berĂ€ttade samtidigt om vĂ„rt framtida samarbete tillsammans.  Idag har det gĂ„tt ut ett pressmeddelande till alla som Ă€r nyfikna: Pressmeddelande ATEA    1600 personer var pĂ„ plats i vinnarhallen pĂ„ Bosön och nĂ€r alla reste sig upp för att vĂ€lkomna mig till gĂ€nget kunde jag sĂ„klart inte hĂ„lla tĂ„rarna borta.        Detta storslagna och galna ögonblick.  SĂ„dana ögonblick som jag annars bara upplever pĂ„ tĂ€vlingsarenan. Kicken. Pulsen. Publiken. Energierna.     Jag satt i bilen hem igĂ„r, pĂ„ vĂ€g bort frĂ„n Stockholm och hem mot Karlskrona igen. Försökte sortera huvudet och samla tankarna. Och flera gĂ„nger var allt jag kunde sĂ€ga: "TACK" Rakt ut i bilen och till vem som helst som jag tror lyssnade.     Under min förelĂ€sning hade jag dragit "cancerkortet" och lite sĂ„dĂ€r med huvudet pĂ„ sned förklarat för alla dessa mĂ€nniskor att man minsann inte fĂ„r sĂ€ga nej om jag senare under kvĂ€llen ber om en dans.  Jag tyckte att det var ett genidrag.  Det var bara det att jag aldrig trodde att nĂ„gon skulle nappa pĂ„ mitt erbjudande.  FörstĂ„ chocken nĂ€r jag trillar in pĂ„ festen och ALLA vill prata och tacka.     Jag tror att jag sa "tack" ungefĂ€r 1600 x 2 gĂ„nger i lördags.  ÖvervĂ€ldigande, kĂ€nslosamt och kĂ€rleksfullt. Har ALDRIG kĂ€nt mig sĂ„ uppskattad i hela mitt liv. Aldrig nĂ„gonsin.           FrĂ„gan Ă€r om jag NÅGONSIN igen kommer att fĂ„ vara med om nĂ„got liknande?  Förhoppningsvis sĂ„ fĂ„r jag ju det, dĂ„ jag nu ingĂ„r i ATEAs sponsorfamilj. Och ATEA Ă€r inte företaget som ligger pĂ„ latsidan nĂ€r det gĂ€ller att boosta sina medarbetare.  Man mĂ€rker att de gör sitt yttersta för att alla ska trivas och mĂ„ bra.  MĂ„r vi bra - presterar vi bra.  En riktigt bra Ă€nde att börja med all motivation.     Och som om det hĂ€r inte vore nog, sĂ„ Ă€r ATEA vakna pĂ„ fler Ă€n ett sĂ€tt. Och bryr sig om omvĂ€rlden. SĂ„ förutom det magnifika i mitt vĂ€lkomnande sĂ„ toppade de allting med att skjuta insamlingen "tigernadja" i höjden!!     Mitt och Rebeccas (Rebecca startade insamlingen) mĂ„l var först 10.000 kr. Det krossades snabbt och till slut var det 100.000 kr som lockade.  NĂ€r KHK Hockey gick in och plussade pĂ„ insamlingen rejĂ€lt sĂ„ blev nĂ€sta steg 150.000.  Dit var det 7764kr.  ATEA fyllde pĂ„ upp till 150.000kr.     Magnus Sallbring (humorist, hĂ„rdrockare och marknadschef pĂ„ ATEA) kollade pĂ„ mig och blinkade med ögat och sa: "Och i din nĂ€sta förelĂ€sning kan du lĂ€gga till det hĂ€r med att ha STORA mĂ„l. Fega inte!" Och sĂ„ slĂ€ngde han fram en check pĂ„ 50.000 kr!!!  Allt direkt till Cancerfonden!!    Och insamlingen Ă€r nu uppe i över 200.000 kr!  Hur sinnesjukt Ă€r inte det dĂ„?!?       JĂ€kla ATEA.  Rör upp hela mitt inre. Under en och samma kvĂ€ll.     Nu kanske ni förstĂ„r vad det Ă€r för ett företag som jag kommer att samarbeta med?  Jag sitter med datorn framför mig och invĂ€ntar högkvalitativa bilder frĂ„n helgen. SĂ„ att jag kan fĂ„ visa upp dem för er. Men det dröjer.  SĂ„ jag Ă„ker och Ă€ter lunch.  Och imorgon hörs vi igen. Med fler nyheter 🙂  VĂ€rldens största KRAM och kĂ€rlek till er.           

BLĂ„STe FeL Ă„T aLLa HĂ„LL.

Heeeeej vĂ€nner,  Jag har inte kommit lĂ„ngt med dagen. Jag tar allt med ro. Och jag kĂ€nner lite att jag förtjĂ€nar det efter gĂ„rdagen.  Den började med en suck. Min dator har slutat ladda upp, Ă€r helt död och sĂ„klart behövde jag nĂ„got viktigt (VIKTIGT med de stora bokstĂ€verna) pĂ„ den.     SĂ„ vi försökte ladda med Alex laddsladd men fick ingen respons. Tanken pĂ„ att datorn kraschat helt gjorde mig stressad.  Upp pĂ„ det hĂ€r sĂ„ var jag i full fĂ€rd med att hitta hela min förelĂ€sning som jag sĂ„ fint har skrivit ner pĂ„ papper.  SpĂ„rlöst försvunna.  Man tackar.  VĂ€nde upp och ner pĂ„ allt i lĂ€genheten. Hela tiden med tanken i bakhuvudet: "dem mĂ„ste ligga hĂ€r nĂ„gonstans".  Ingenstans.  Vi gĂ„r ut till bilen för att leta. Det var nog Ă€ndĂ„ dĂ€r jag hade dem sist, tĂ€nker jag hoppfullt. Kommer ut - ser att dĂ€cket Ă„terigen Ă€r helt slut pĂ„ luft.  Antagligen samma luft som gick ur mig nĂ€r jag tömt bilen utan att hitta det jag sökte. En gammal kompis stod och putsade pĂ„ fönster bredvid min parkering. Han sĂ€ger: "Nadja, du vet att det Ă€r stĂ€ddag hĂ€r idag va? 500 spĂ€nn i böter direkt om lapplisorna kommer".     Jag tĂ€nker att jag inte har tid men förstĂ„r ocksĂ„ att 500 spĂ€nn i böter skulle reta upp mig Ă€nnu mer, sĂ„ jag börjar leta ny parkering medan Alex stod och hĂ€ngde pĂ„ kryckorna i vĂ€ntan pĂ„ att jag skulle komma tillbaka.  Vet ni hur mĂ„nga parkeringar det finns i Karlskrona? NOLL.     SĂ„ jag körde runt. Runt, runt. KĂ€nde stressen över död dator, pyspunka och förelĂ€sningspapper.  Pappa ringde mitt i allt det hĂ€r och ville lite kĂ€rleksfullt meddela att det fanns mat om vi ville ha. NĂ€r till och med ett sĂ„dant fint meddelande ökar pĂ„ stressen ytterligare... Ja, dĂ„ förstĂ„r ni nivĂ„n.  Vi satte oss i bilen igen, Ă„kte till en mack för att pumpa dĂ€cket. Vidare till Elgiganten dĂ€r jag nĂ€stan med grĂ„ten i halsen stegade in och sa: "hjĂ€lp mig".     Killen i butiken log: "jag hoppas vi kan".  Sekunden dĂ„ han satte in en ny laddare i datorn och ingenting hĂ€nde kan nĂ€rmast beskrivas som den dĂ€r sekunden dĂ„ nĂ„got ömtĂ„ligt faller dig ur hĂ€nderna och du precis lyckas fĂ„nga upp det igen. Ni vet den dĂ€r ilande kĂ€nslan. Som gĂ„r som en kall kĂ„r genom hela dig. Det funkade! Och jag var 750 kr fattigare. SÅ vĂ€rt det. Vidare till mamma. För nĂ„gonstans hade jag fĂ„tt för mig att mina förelĂ€sningspapper skulle ligga dĂ€r och skrĂ€pa.  In i garaget. OmgĂ„ng tvĂ„ av att vĂ€nda upp och ner pĂ„ allt startades.  Jag ojjade mig hela tiden och Alex kollade skeptiskt pĂ„ mig. Hon och kryckorna vilade lugnt mot ett bord dĂ€r inne i dunklet. "GĂ„r det inte att tĂ€nda hĂ€r eller?" undrade hon som för att hjĂ€lpa mig pĂ„ traven.  "Nej. Ingenting som inte Ă€r av kött och blod fungerar lĂ€ngre" tĂ€nkte jag bittert.  Fortsatte leta och TILL SLUT ser jag en pappersficka som skulle kunna vara min rĂ€ddning.  Tar upp den och hĂ„ller den framför ansiktet. Kisar mot den. Som om att jag inte tror min ögon.  Och börjar skrika. "HÄR ÄR DEN!!! HÄÄÄÄR ALEX!!! Jag har den!!" Sen fortsatte jag skrika. Olika ljud av glĂ€dje. Och Alex skrattade.     Kan tĂ€nka mig nu att hon Ă„ngrar att hon inte fann sig att filma.  Vilken kĂ€nsla. Och vi skojade med varandra: "det Ă€r medvind nu va, ha! KĂ€nner du?"  Mat hos pappa och höglĂ€sning av hans kĂ€rleksbrev frĂ„n förr i tiden. Jag grĂ€t och Alex klappade pĂ„ mig.     Allt skrivet för hand. Och det mesta pĂ„ italienska. Tydligen förstod den svenska flickan sprĂ„ket.  Och jag sĂ„g pĂ„ pappa att han aldrig skulle glömma. Jag fick lĂ€sa högt frĂ„n ett av breven som kommit till honom och jag sĂ„g glansen i hans ögon.  Tragiskt eller vackert. Jag kunde inte bestĂ€mma mig för kĂ€nslan. Är det vemod det blir om man blandar dem bĂ„da?     Vi fick kaffe som avslutning och Ă„kte vidare för att hitta en present till lilla Ludde som fyllde Ă„r.  Nu skulle det bli kalas!     Ludde ringde pĂ„ vĂ€gen och undrade vart vi var och berĂ€ttade att vi minsann skulle fĂ„ tĂ„rta nĂ€r vi kom.  Min mage skrek nej, men mitt huvud tĂ€nkte "Ă€h, bjuder en treĂ„ring pĂ„ tĂ„rta, dĂ„ Ă€ter man".  Han mötte oss redan i trappen, nyfiken pĂ„ paketen mer Ă€n pĂ„ besöket.     Alex kom efter pĂ„ kryckorna och Calle ropade: "vart Ă€r styltan dĂ„?!"  Vi firade Ludde. Sjöng för honom. Och tackades med: "det dĂ€r var inte kul".     NĂ€, tro fasen det. Jag Ă€r tondöv och sjöng högst av alla. Klart det inte blir en trevlig upplevelse.           PĂ„ kvĂ€llen skulle vi hyra film och nĂ€r vi kom fram till kassan sa tjejen: "Du Ă€r ju medlem, sĂ„ du fĂ„r tre filmer för 45kr".     MEDVIND!  Vi gick förbi den lokala pizzerian och jag kom pĂ„ att en sallad skulle sitta fint. Men det var sent och de hade stĂ€ngt. Jag skulle precis gĂ„ nĂ€r killen ropar: "Men jag har en pizza som ligger hĂ€r som ingen vill ha. Du kan fĂ„ den om du vill?"  "VadĂ„ 'fĂ„' ? " stammade jag. "Ja, du fĂ„r den. HĂ€r". Men SKÄMTAR snubben?!  Alex skrattade av lycka och förklarade att nu jĂ€klar stormar det i ryggen.  "Vi gĂ„r och köper en trisslott ocksĂ„ va?" försökte jag.  Men det blev film istĂ€llet och jag pustade ut.  Dagen blev Ă€ndĂ„ ganska cool.  Och nĂ„gon gĂ„ng vĂ€nder vindarna tydligen Ă„t det hĂ„ll vi vill och önskar.  Nu ska jag fortsĂ€tta jobba. Dela en kopp kaffe med mig.  Puss & kram.                   

SKa Ge HoNoM eN KRaM

En god lunchpuss, Det behöver vi alla. En puss om dagen gör sjĂ€len varm.     Jag och Alex satt hemma hos Gisela och Calle igĂ„r och de berĂ€ttade en fantastisk historia om en kvinna de trĂ€ffat nĂ€r de var ute med barnen.  De hade börjat prata och hon frĂ„gade lite nyfiket om barnen. Sa att det var bra att de fick vara utomhus.  87 Ă„r gammal och fortfarande intresserad av andra mĂ€nniskor.  Gisela frĂ„gade vad hon skulle göra nĂ€r hon kom hem.  DĂ„ svarar hon med ett leende: "Jag ska hem till min man, och sĂ„ ska jag ge honom en kram. Det Ă€r viktigt att kramas. Sen ska vi dricka kaffe tillsammans".    Jag dööööör sĂ„ sött!  Gisela och Calle fnittrade tillsammans Ă„t andra interna detaljer i historien med kvinnan och jag satt med huvudet i hĂ€nderna och tittade pĂ„ dem.  "Dem kommer att bli som den dĂ€r kvinnan och hennes man" tĂ€nkte jag.  Har vi glĂ€dje, skratt och nĂ€rhet - ja dĂ„ har vi fan allt vi behöver.     Alex lĂ„g med det nyopererade benet högt i soffan mitt emot mig och skrattade Ă„t alla tokigheter som studsade mellan vĂ€ggarna dĂ€r i den lilla tvĂ„an.  Jag var mest tyst igĂ„r. Njöt av att höra de andra skratta. HĂ„lla lĂ„da. Dra skĂ€mt. Kittla varandra.  Innan vi kom till familjen fnitter sĂ„ var jag och Alex pĂ„ Harrys för att Ă€ta middag.    Alex Ă„t en fisk och skaldjursgryta som till och med jag tyckte doftade ljuvligt. Jag frossade i en tapasplatĂ„.     Med vitlöksbröd till, sĂ„klart.     Gud, sĂ„ tokig jag Ă€r i smĂ„plock!  Gillar ni det ocksĂ„? Man kan sitta hur lĂ€nge som helst med det man har framför sig.  För er som Ă€r nyfikna sĂ„ vaknade jag upp imorse... Och var HELT len i halsen!  Min första dag utan att jag ens mĂ€rker av att jag har en hals. Nu Ă€r det som filmjölk hela vĂ€gen ner igen.  Andra roligheter Ă€r Ketchup och jag.  Vi har fĂ„tt Ă€ran att pryda tidningen HĂ€rliga Hunds omslag för denna mĂ„naden.    Ni kanske minns nĂ€r jag la upp bilder frĂ„n den hĂ€r fotograferingen?  Det Ă€r nĂ„gra mĂ„nader sedan...     Jag har raderat 900 bilder frĂ„n min mobil och Ă€ndĂ„ vĂ€grar den att samarbeta och lĂ€gga upp bilder frĂ„n SÅ lĂ„ngt bak i tiden. Jag vĂ€rjer mig.  Jag skulle inte sĂ€ga att jag ger upp. Jag bara bidar tiden.  Imorgon försöker jag igen.  Till dess fĂ„r jag helt enkelt sĂ€ga puss, kram och önska er en fin dag.                       ---------  â€ïž ----------         

NyTT TĂ€NK.

Tillbaka!  Sitter i soffan i Karlskrona igen, med kaffe och musik och ett stycke Alex pĂ„ besök.    Jag var en snabbis i Stockholm i helgen för att hĂ„lla i ett trĂ€ningspass för en tjejgrupp som ska springa Lidingöloppet.  Jag körde hoppstyrka med dem och fick höra efterĂ„t att trĂ€ningsvĂ€rken smög sig pĂ„ direkt i rumpa och lĂ„r.     SĂ„ ska det va!  HĂ€rligt brudar!     Energiska grupper gör mig pigg och glad. De skrattar och Ă€r med pĂ„ noterna, lyssnar och Ă€r intresserade. NĂ€r det finns kemi i en grupp sĂ„ flyger tiden ivĂ€g och det mesta man gör tillsammans blir bra.     Grodhopp, mĂ„ngsteg, vristhopp och borzowhopp blandades tillsammans med trestegskombinationer och upphopp.  Allt sĂ„dant som gör att jag sjĂ€lv aldrig kan sĂ€tta mig normalt pĂ„ en toalett en vecka efterĂ„t 🙂  Efter passet var jag trött i huvud och stĂ€mband och drog mig ner till mitt favoritstĂ€lle: bryggan pĂ„ Bosön.     Allt var som vanligt.  Som om tiden stĂ„tt stilla. Visst Ă€r det mĂ„nga gĂ„nger sĂ„: det kĂ€nns som om att allt förĂ€ndras hela tiden och i en vĂ€ldig takt, men Ă€ndĂ„ förĂ€ndras vĂ€ldigt lite i det stora hela.     Bosön kommer alltid att vara ett hem för mig. Bryggan, vindarna och vĂ€nnerna kommer nog alltid att finnas hĂ€r för mig.  Och sommaren kom! Precis som jag trodde. Jag la mina pengar pĂ„ att augusti - september skulle bli vĂ„ra solfyllda mĂ„nader.  Att det kommer sent betyder inte att det Ă€r sĂ€mre. Jag gillar det.     TrĂ€ningen har gĂ„tt bra och bĂ€st gĂ„r det just nu i lĂ€ngdhoppet.  Jag kĂ€nner mig lĂ€tt, stark i benen och hoppig.     Jag har haft svĂ„rt för att Ă€ta i nĂ„gra dagar och det Ă€r konstigt att det ger utslag direkt nĂ€r man hoppar.  Det Ă€r verkligen INGENTING jag rekommenderar, man ska ÄTA! Ofta under dagen. Och alltid direkt efter trĂ€ningen. Men om du Ă€ter lite mindre en dag, ungefĂ€r som nĂ€r man Ă€r nervös inför en tĂ€vling, sĂ„ Ă€r det ingenting som i alla fall jag mĂ„r dĂ„ligt av.     PĂ„ mitt förra lĂ€ngdpass trĂ€nade vi pĂ„ en ny teknikdetalj. Jag ska fĂ„ med mig farten ut i hoppet med hjĂ€lp av mitt vĂ€nsterknĂ€, men nĂ€r jag har "hĂ€ngt ut hoppet" sĂ„ ska jag trycka ner benet nĂ€stan mot marken för att fĂ„ fram höften.     Jag gjorde nĂ„gra roliga landningar med huvudet ner i sanden innan jag hittade kĂ€nslan.           Jag njuter av att trĂ€na pĂ„ detaljer! Tycker att det Ă€r utmanande och fokuskrĂ€vande.  Gillar nĂ€r huvudet Ă€r instĂ€llt pĂ„ en enda sak.     Och Agne Ă€r BÄST. Han hejar pĂ„ sĂ„ fort jag gör nĂ„got bra, klappar hĂ€nder och skriker: "FAN vad bra!!" NĂ€r jag gör nĂ„got dĂ„ligt sĂ€ger han ingenting. Vi Ă€ltar inte. Det Ă€r bara att börja om. Bara att gĂ„ vidare.  Ibland behöver man inte spekulera i allt som Ă€r "fel".     IstĂ€llet pratar han om det jag SKA göra.  Och jag kĂ€nner igen tĂ€nket frĂ„n de gĂ„nger jag har diskuterat med Carro (KlĂŒft). Alltid nĂ€sta steg.  "Vi tar med oss det dĂ€r som Ă€r bra".          Alex har opererat sitt knĂ€ och kommer att vara hos mig till pĂ„ fredag. DĂ„ Ă„ker vi upp till Stockholm igen för ett Ă€ventyr!  PĂ„ lördag kommer jag att fĂ„ berĂ€tta för er vad det handlar om.  Alltid dessa cliffhangers 😉     Nu haltar hon in hĂ€r i rummet och frĂ„gar om jag vill ha stekt bröd med Ă€gg och avokado till lunch.  OM jag vill! Jag Ă€r inte intresserad av att Ă€ta men vet att jag har ett styrkepass ikvĂ€ll.  Och vill jag göra det bra sĂ„ Ă€r det bĂ€st för mig att jag samlar pĂ„ mig energi.     Massa kramar till er ❀ Nu - citat.                   

SoLeN GiCK NeR.

SommarvĂ€der Ă€ntligen och mĂ„ndagen Ă€r hĂ€r.     GĂ„rdagen spenderades med syster Gisela och hennes familj pĂ„ stranden. Vi hittade en badstrand dĂ€r vi kunde se solnedgĂ„ngen.  Vi tvĂ€ttade Rio, köpte med oss glass och kaffe och sjöng i bilen pĂ„ vĂ€g till alla smĂ„stopp.     Ljumna kvĂ€llar Ă€r fantastiskt.  Hade jag kunnat spela gitarr sĂ„ hade jag suttit dĂ€r hela natten och spelat. Hade jag sedan haft Ă€ven en sĂ„ngröst sĂ„ hade jag nog suttit kvar dĂ€r Ă€n.  SommarkvĂ€llar, musik och vatten har nĂ„got trolskt över sig.     Eftersom jag fortfarande har ont i halsen nĂ€r jag svĂ€ljer sĂ„ vilar jag fortfarande frĂ„n riktig trĂ€ning.  Jag fĂ„r aktivera mig med sĂ„dant som inte pĂ„frestar hjĂ€rtat.  SĂ„ jag Ă„kte med Daniela och hennes kille till golfbanan pĂ„ lördagen.     Jag vet att man inte ska skryta, men HALLÅ! Vi svingade klubborna som tvĂ„ kvinnliga Tiger Woods. Och varje gĂ„ng vi trĂ€ffade bollen sĂ„ flög den all vĂ€rldens vĂ€g.     Daniel har spelat mycket sjĂ€lv och trĂ€nade Ă€ven ungdomar i golf tidigare sĂ„ vi fick proffshjĂ€lp.     Jag kĂ€nner av svingen i min högerarm idag. SĂ„ kĂ€nslig Ă€r kroppen för tillfĂ€llet. Tummen upp.  Innan golfen hĂ€lsade vi pĂ„ mormor. HyresgĂ€stföreningen hade en tillstĂ€llning för alla boende i omrĂ„det sĂ„ det blev tipspromenad, boule och livemusik.     Jag, Daniela och Daniel gick tipspromenaden tillsammans och skrattade Ă„t att vĂ„ra hjĂ€rnor stod stilla nĂ€r vi kom till sĂ„kallade sjĂ€lvklara frĂ„gor.        Jag har inte fĂ„tt nĂ„got samtal om att plocka upp nĂ„gon vinst sĂ„ jag tror att det gick sĂ„dĂ€r för oss med frĂ„gorna.  Vi fĂ„r vĂ€l en chans till nĂ€sta Ă„r. PĂ„ ett Ă„r hinner man lĂ€ra sig MASSOR.     För att göra mamma glad sĂ„ bara mĂ„ste jag lĂ€gga upp en bild frĂ„n hennes cab.     Hon lĂ„nade ut den till mig och Daniel och jag fick strĂ€cka upp hĂ€nderna i luften och sjunga mig hes.     Slut pĂ„ bilder.  Och jag ska hĂ€lsa pĂ„ en sponsor och behöver frĂ€scha till mig. Om ni sĂ„g mig nu skulle ni lĂ€gga huvudet pĂ„ sned och sĂ€ga: "men lilla flicka, hur ser du ut..." Kramar till er och glad mĂ„ndag!          ❀         

OaVSeTT VaD.

Lördag mina vĂ€nner, Jag sitter med trĂ€ningsvĂ€rk i rumpa och bröst. Bland annat för att jag trĂ€nade i förgĂ„r, men mest för att jag var med i tĂ€vlingen pĂ„ Ljungbys Lilla Torg igĂ„r!!     Agne och jag har planerat det ett tag, men sen blev jag sjuk och vi slĂ€ppte det. Till i förgĂ„r nĂ€r jag mĂ€rkte att jag trots att jag Ă€r matt i kroppen Ă€ndĂ„ kan stöta kula.    Jag kanske inte var sĂ„dĂ€r förberedd som jag egentligen ville vara, men Agne menar att det inte finns nĂ„gra perfekta tillfĂ€llen.  Och det minns jag att Ă€ven Leffe försökte pĂ„minna mig om titt som tĂ€tt nĂ€r vi jobbade tillsammans. Ibland handlar det bara om att GÖRA det. Komma igĂ„ng. Trots nervositet, rĂ€dsla och/eller förvĂ€ntningar.  SĂ„ nu gjorde jag det.  Tog mitt första kliv framĂ„t pĂ„ riktigt.  Och som med allt annat vi gör trots att vi Ă€r tveksam: sĂ„ kĂ€ndes det otroligt skönt efterĂ„t!     Jag stötte 12.28. Bara ett resultat. Och min första tanke var sĂ„klart att slĂ„ ner pĂ„ mig sjĂ€lv eftersom jag stöter lĂ€ngre pĂ„ trĂ€ningarna. Men jag stannade vid: "fan vad dĂ„l..."  Och tĂ€nkte istĂ€llet: "ge dig, du Ă€r igĂ„ng! Du har tagit klivet över Ă€ntligen och nu Ă€r det bara att fortsĂ€tta framĂ„t" Alla vĂ„ra resor mĂ„ste börja nĂ„gonstans. Oavsett förutsĂ€ttningar. Oavsett omstĂ€ndigheter.     Om vi vill. Annars kan vi lika gĂ€rna skita i det och sitta i soffan lĂ€ngre fram i livet och fundera över hur det kunde ha blivit.  Jag har valt att inte göra sĂ„. Jag ska sitta framför tv:n och kolla framtida mĂ€sterskap och sĂ€ga till de som sitter bredvid mig att jag gjorde allt jag kunde istĂ€llet för att prata om att jag kunde blivit si och sĂ„ bra om jag bara hade fortsatt.  Om jag bara hade vĂ„gat. Orkat. HĂ€ngt i.    Jag fick blodad tand igĂ„r och vill tĂ€vla sĂ„ fort jag kan igen. Publiken var underbar, klappade hĂ€nder och skrek, och jag mĂ€rkte att jag har slĂ€ppt tanken pĂ„ att jag haft cancer.     Förra gĂ„ngen jag stötte precis efter min sjukdomstid var jag sĂ„ mycket cancer.  Det kĂ€ndes som om att jag klev in pĂ„ arenan med slangar i halsen och dropp-stĂ€llningen tĂ€tt i hasorna. IgĂ„r kĂ€nde jag mig som en idrottare igen.  Ur form - mĂ„hĂ€nda. Inte sĂ„ stark som tidigare - visst. Men mentalt var jag bara tĂ€vlingsinriktad och tĂ€nkte tankar som jag tĂ€nkte innan jag blev sjuk.  Jag kĂ€nde igen mig sjĂ€lv!  Att jag sedan stötte pĂ„ delar av mitt slĂ€kttrĂ€d precis innan tĂ€vlingen förgyllde hela situationen. Godbitar!     Idag vilar jag igen. Jag har - konstigt nog - mindre ont i halsen idag sĂ„ somnar jag utan halsont sĂ„ kommer jag att trĂ€na imorgon och sedan börja leta tĂ€vlingar för att kunna tĂ€vla den sista biten av sĂ€songen.  Och sedan gĂ„ in i en hösttrĂ€ning med en helt annan attityd Ă€n "jag-har-varit-sjuk".  Nu ska jag fira - jag var för trött igĂ„r. Jag ska skriva ner positiva saker frĂ„n tĂ€vlingen och sen de delar jag ska förbĂ€ttra till nĂ€sta gĂ„ng.     Förhoppningsvis hinner jag ut i solen en stund ocksĂ„. Det vĂ€rmer sĂ„ skönt idag. Jag kĂ€nde vindarna frĂ„n fönstret. Och solen Ă€r pĂ„ strĂ„lande humör.  FrĂ„n hĂ€r, och framĂ„t.  Puss!            ----------------------------      

JaG VaR BuSiG

Fredag!     Är det en bra dag?  Jag snorar fortfarande men vaknade med nĂ„gon procents mindre halsont.  Det Ă€r ju Ă€ndĂ„ alltid nĂ„got.  Min kropp verkar ha stĂ€llt in sig pĂ„ att vakna upp 08.30 helt plötsligt. KĂ€nns som en mer human tid att gĂ„ upp Ă€n 06.00.  IgĂ„r var jag busig.  Pratade med Agne och kom överens om att jag skulle fĂ„ testa köra ett teknikpass i kula. Eftersom halsen verkar vara mer Ă€n seg sĂ„ ville vi se om det fanns nĂ„gonting jag kan göra under tiden.      Teknik sliter inte pĂ„ kroppen pĂ„ det sĂ€tt som till exempel styrka eller löpningar gör. Och jag vill verkligen göra NÅGOT sĂ„ i min iver sĂ„ Ă„kte jag till Ljungby för att leka av mig lite.       En annorlunda trĂ€ningsarena bjöd Agne mig pĂ„, minst sagt. Mitt pĂ„ Ljungby torg.  Och det gick okej med tanke pĂ„ att kroppen Ă€r trött och jag inte rört mig pĂ„ 11 dagar.     Innan trĂ€ningen var jag som jag berĂ€ttade hos min far och Ă„t.  Barnasinnet i honom tog över och mitt i tuggandet sĂ„ skulle det skjutas med luftgevĂ€r. Pappa bor mitt ute i skogen sĂ„ han har ett perfekt lekstĂ€lle.        Jag Ă€r rĂ€dd för alla former av vapen och smĂ€llar, Ă€ven om jag Ă€r GRYM nĂ€r det gĂ€ller femkampen pĂ„ Gröna Lund! DĂ„ kan jag skjuta med vad som helst. SĂ„klart.  PĂ„ kvĂ€llen serverades jag hemlagad pytt i panna hos Gisela och Calle och fick fotmassage i över en timme.     Jag VET. Jag Ă€r bortskĂ€md. Vi behöver inte prata mer om det.  Jag har dock ingen jag kan Ă€ta frukost hos, sĂ„ den behöver jag fixa sjĂ€lv nu.  Och det kurrar i magen sĂ„ jag blir kortvarig idag.  Hoppas ni fĂ„r en skön start pĂ„ er helg! Puss & kram.           Boom!  Nu skrattar vi av oss.          

ALLT KRaSCHaR.

En god morgon    Som jag berĂ€ttade igĂ„r sĂ„ ger elektroniken upp hĂ€r hos mig. Och nu pĂ„ morgonen la appen "Wordpress" ner. Det Ă€r frĂ„n den jag skriver till er.  SĂ„ fort jag försöker ladda upp en bild sĂ„ sĂ€ger den tack och hej och blir helt svart.     Jag ringde Gisela som sa: "du kanske behöver rensa mobilen" följt av ett fnitter. Hon vet att jag har över 10.000 bilder liggandes som tar upp minne.  Jag ska nog lösa det dĂ€r pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Kanske jag raderar en app om jag finner den onödig. Hur tĂ€nker man dĂ„? Ingen av mina egna appar Ă€r onödiga för sjutton.  Alla de hĂ€r extra-apparna som man fĂ„r till nya uppdateringar Ă€r ingenting jag behöver; iBooks och podcaster. Schas onödiga utrymmes-tjuvar!  Och appen "Tips". Vad Ă€r det ens för app?! Den mörkgula fĂ€rgen stör mig.     Ja ja. Skam den som ger sig heter det ju. Jag hittar en vĂ€g.  Jag ska istĂ€llet njuta av att min syster Daniela (Bissan) Ă€r hĂ€r och hĂ€lsar pĂ„ tillsammans med sin kille Daniel.    Jag vet, deras namn Ă€r sĂ„ söta tillsammans. Och de tvĂ„ Ă€r söta.  NĂ„got jag gillar med hela min familj Ă€r att alla har en sĂ„dan sjuk humor. SĂ„ igĂ„r fick jag givetvis skratta. Vi har inga grĂ€nser nĂ€r det gĂ€ller humor. Men det Ă€r mest för att alla vet att vi alltid skĂ€mtar, sĂ„ ingen tar illa upp.     Jag har fortfarande ont i halsen och nĂ€r jag vaknade i morse var det vĂ€rre igen 🙁 Det BLIR liksom INTE bĂ€ttre.  Och jag sover, dricker te och lĂ„g inne hela dagen igĂ„r förutom middagen hos mamma pĂ„ kvĂ€llen.     För att inte para mig mer med baskeluskerna hĂ€r inne i lĂ€genheten sĂ„ Ă„ker jag till pappa idag för att fĂ„ lunch. Han ska göra köttgryta.  Min bror Adam kommer dit. Bissan och Daniel likasĂ„. Hemlagad mat pĂ„ riktigt - vĂ€rldsklass!     Är trött pĂ„ att fightas mot den hĂ€r appen nu, sĂ„ jag sĂ€ger puss pĂ„ er och tack till Eva Palm som upplyste mig om mitt dĂ€ck igĂ„r: det Ă€r pumpat nu. Och DET behövdes vill jag lova.  Vet inte hur jag kunnat missa att hela bilen lutade Ă„t vĂ€nster.  Citat och humordags pössgurkor!                  

Nästa sida »

Nadja Casadei
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.