… och så SVT-intervjun efter loppet på EM…
Liten följetong med intervjuer här 
Här är SVT:s intervju direkt efter att jag hade skadat mig på sjukampens första gren 100 m häck i EM:
TV4-intervju med mig innan EM
För alla er som inte har sett, en glad Nadja innan skadan och innan EM. Varsågoda
Blommor av bror
Har haft lillebror Adam på besök i veckan och över helgen och när han skulle åka hem hade han köpt TRE blombuketter till mig! Hur gulligt är inte det? Han är 16 år och redan en liten charmör Blommorna var som tack för lånet av min lägenhet och var PRECIS vad jag behövde efter ca tre veckor på resande fot vilket har inneburit att all växtlighet i min lägenhet har dött…
Detta är enda rapporten ni får idag. En rapport om blommor Vad mycket som händer när man har träningsledigt!
Boktips!
Hej alla ni där ute! Hade en bok med mig till EM som jag bara älskade över allt annat!! Den är klok och samtidigt rolig, den är inspirerande samtidigt som den är sorglig… Boken heter ” Den sista föreläsningen” och är skriven av Randy Pausch. Han får reda på att han har cancer och ska dö inom några månader… Jag berättar mer än gärna att jag grät som om att ögonen skulle trilla ut när jag satt försjunken i denna skatt! Ni bara MÅSTE läsa den!
Släpp inte taget!
Fick den här underbara bilden av min syster Bella efter EM, med texten: “släpp inte taget Nadja !” så jäkla charmigt och uppmuntrande!!
Hemma igen och ny start!
Ont som fasen efter häcken...
Den som har följt EM i friidrott vet att jag var tvungen att avbryta tävlingen på grund av mitt knä. Om ni läser den här artikeln av Johanna Reimers och Karin Skogh så står det väldigt bra och tydligt vad det var som hände: http://www.expressen.se/sport/Friidrott/1.2080979/casadei-tvingas-bryta-sjukampen.
Jag fick en kompression i knäet redan på första häcken och på ultraljudet senare så såg vi att jag hade fått en liten bristning och en massa skit i knäet (svullnad, vätska, brosk). Äntligen ska jag få göra något åt allt det där med en operation! Det känns fantastiskt bra och motiverande! Nu har jag haft ont i mina knän VARJE DAG och under VARJE TRÄNINGSPASS i sju års tid och det börjar tryta även på mitt tålamod och min tankekraft… Jag börjar bli väldigt trött på det. Det är mentalt jobbigt att alltid veta att jag kommer att få ha ont när jag kommer till träningarna. Vi har inte kunnat köra hoppstyrka i form av häckhopp, mångsteg eller vristhopp. Sådan träning som är så viktig just för att bli studsig och snabb. Men jag har alltid tänkt att jag kommer att bli starkare och till slut kunna stå emot alla dessa krafter som uppstår med hjälp av bra grundträning och intensiv rehab i alla dess former. Nu vet vi att det inte funkar…
Anledningen till att jag har klarat mig alla dessa år vet jag beror på min sjuka envishet. Jag skulle aldrig i min värld få för mig att ge upp. Och sedan har jag en ganska hög smärttröskel. Jag har liksom vant mig vid att det ska smärta vid varje uppvärmning, varje hopp och varje lopp. Det har alltid bara varit smärta som gjort ont (och vid något enstaka tillfället tvingat mig att avbryta) men nu på EM kändes det som om att hela benet släppte. Muskeln ville inte alls koppla på så som den skulle. Ibland har jag tagit voltarensprutor för att lindra smärtan men nu hade fasen inte ens det hjälpt! Hade det känts som om att det var en lösning så hade jag givetvis tagit en spruta där och då…
Nu får jag två veckors vila… (gud bevare!) och sedan blir det ytterligare några veckor med lugn, lugn träning efter operationen. Thomas Eriksson, vår landslagsläkare, sa: “Nu får du passa på att njuta av det riktiga livet!”. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag vet hur man gör! Någon med bra tips?
Kramar till er alla
