Usch så det kan gå!

Lovade ju att återkomma med en reflektion över min tävlingsstart i spjut och den kommer här:

VART TOG MIN KÄNSLA VÄGEN!!!?? Denna nyvunna vän som jag blev så glad över att finna… Jag sa till Anders redan på uppvärmningen att jag inte hittade riktigt samma tryck och känsla i kasten som på träningen men att det nog skulle gå bra ändå. Men det gjorde det inte. Jag borde ha förstått att spjut KRÄVER sin känsla. Fast å andra sidan så hade jag ju inte struntat i att tävla om jag hade haft den vetskapen så det spelar kanske ingen roll ändå. Jag vill nog bara gnälla lite

Mitt längsta kast mätte 33.20 med den tillfälliga ansatsen. Sen hade jag tre övertramp då jag (som alltid) ville springa på för mycket och kom alldeles för nära. Jag fick tyvärr inte med mig någon fart alls i kasten och blev stående på ett ben i utkastet. Jag var också ovan att ha Anders så långt ifrån mig och att han inte kunde coacha som han brukar. På träningen går han direkt fram till mig när något blir knas och vi kan ändra detaljer. Här blev det lite svårare och det är vår första tävling tillsammans vilket gjorde att vi inte riktigt kände igen oss i situationen. I andra grenar vet jag direkt vad jag behöver förändra för att göra det bättre till nästa hopp/kast/lopp, men i spjut är jag inte riktigt lika hemma ännu.

Egentligen är allt det där skitsamma. För jag förväntade mig ett mycket bättre resultat med tanke på det jag gjort på träning. Men det är bara att jobba vidare och inse att det kräver än lite mer finslipning innan jag hittar den där avslappningen på tävling som jag har på träning. Vi ska lägga in många spjutpass denna vecka (om Leffe tillåter!)

Nu behöver jag flytta min bil, för den står tydligen felparkerad. Och fler böter - det vill jag inte ha!

Kram så länge och hoppas att solen skiner på er

Tävlingsdebut idag

WIHOOO! Idag smäller det! Hur mycket det smäller återstår att se Jag ska få kasta spjut på Sollentunavallen. Vi är sex tjejer totalt och vädret har man lovat ska bli bättre och bättre. Shit, jag känner verkligen den där tävlingskänslan i kroppen. Det pirrar och bubblar och jag har svårt med maten. Härligt!

Som jag skrev i ett av mina förra inlägg så kastade jag otroligt bra på träningen för fyra dagar sen. Det är bara det att jag kastade IGEN dagen efter eftersom jag ville känna den goa känslan en gång till och då blev det inte riktigt så. Det passet blev inte alls lika bra. Och det är verkligen så det är med spjut. Ena dagen funkar allt och nästa får man det lite jobbigare och det kan bli 10 meter kortare än vanligt. Anders har hittills försökt tjata in det i mitt huvud men nu börjar jag faktiskt förstå det helt och hållet själv

 

Återkommer med resultat och reflektion om ni håller era tummar så länge.

Kram

Dikt från Anders

 

När jag loggade in på min Facebook igår kväll hade jag fått en såååå fin dikt av min spjuttränare Anders Walther. Den är inspirerad av en av Lasse Winnerbäcks låtar.

“om du går ut om natten
och sätter dig en stund
för att dagen blev så virrig
för att kasten gick så stumt

för att jag aldrig nämnde
att det du gör är bra
och att jag ser spjut vina
men aldrig något sa

jag fattar alltihop
jag fattar alltihop

om du står och kastar nu
för hopp om längd och rymd
om träning allt du tänker på
bli av motgång inte skymd

om impuls och stäm
och långa vägar bort
om rytm i kropp och inte rytm
om spjut som landar torrt

jag fattar alltihop
jag fattar alltihop”

TACK ANDERS! Du förgyllde min kväll!!

Glad, gladare, Nadja…

Att känslor kan pendla så fort fram och tillbaka. Att harmonin i en gren kan försvinna så drastiskt för att sen komma tillbaka lika fort. Jag blir lika förundrad varje gång över hur den här grenen som kallas spjut funkar. Idag satt det mesta där det skulle igen. Jag hittade trycket i bröstet. Hittade rytmen och avslappningen och jag fick återigen kasta över 40 meter!!! Det har jag inte gjort sen jag kastade i Sydafrika för några månader sen. Men idag var det BÄTTRE än i Sydafrika, för jag kastade med KORT ansats!!

Jag har lite ont i höger biceps och kunde inte använda armen lika mycket som jag brukar göra… kanske det var det som var hemligheten idag? Precis när passet var slut så sa Anders: “Jaha, vad sägs om ett träningspass på tävling i helgen då?” och jag tänkte väl att det kunde vara roligt så nu kanske det blir tävlingsdebut på fredag. Huvudcoach Leffe verkade också gilla idén så vi får se hur det blir. I så fall blir det bara på den korta ansatsen och med VÄLDIGT lugn hastighet, men det kan ändå vara bra att få igång “tävlings-Nadja” lite smått även om det inte blir precis så som jag hade tänkt mig min tävlingsstart utomhus 2010.

Nu ska jag njuta av min glädje och dricka lite kaffe i min soffa. Till sist vill jag skicka en tanke till Jenny Kallur som efter år av skador äntligen kom tillbaka så fint till tävlingsbanan för att några tävlingar senare få en känning i baksidan… Båda systrarna har verkligen kämpat länge med sina skador så nu får det faan vara nog!

Framåt, framåt, framåt

 

Nu går det verkligen snabbt framåt här! Var på undersökning hos Carl Askling igår igen och vi testade baksidan på nytt som verkar ha blivit precis så stark som vi önskar. Jag kan göra höftlyft utan smärta och jag kunde springa lopp på kvällen utan känningar. Idag har jag dock VÄRLDENS träningsvärk i benen! Jag fattar inte hur man kan känna sig så otränad bara för att man tar det lite lugnt med den specifika friidrottsträningen i några veckor?!

Om två veckor ska jag få börja tävla. Till en början bara i kula och spjut men det räcker gott och väl för mig Min “riktiga” tävlingsstart är planerad till helgen 2-4 juli då jag åker till Göteborg för att tävla i bland annat höjd och häck. Nu pirrar det i magen bara jag skriver ut det!! Jag kommer att lägga upp min tävlingsplanering för den nyfikne här så fort den blir klar…

Nu ska jag till Lidingö Centrum och träffa Challe ball. Hon har skadat sin lilla fot så vi ska ses och peppa upp varandra lite

Vackra Malmö

Malmö i sommartider. Vackert. Rofyllt. Ett ställe att samla sina krafter på om man skulle vilja. Eller göra av med de

Att träffa mina systrar är alltid speciellt. Dem är alla så härliga, glada, finurliga och ja… så syskonlika. Om ni förstår?

Min ett år yngre syster Bissan (Daniela) ska snart dra till Australien för att plugga ett halvår och därför kändes det extra roligt att hinna med att träffa henne!

Här är lite utplock från helgen som gick:

* Jag, Nadja Casadei, åt en mussla (BLÄ!)

* Vi fick tre böter på 2 dagar (och det var inte de små beloppen heller… Typiskt att alla alltid ska härma Stockholm!)

* Fick bensinstopp på en CYKELPARKERING! (lägligt) Var tvugna att ringa en Taxi och åka till en mack för att köpa bensin. För jadå, närmsta bensinmack bara skulle ligga LÄNGST bort.

* Stötte på en och samma person spontant TVÅ gånger (trodde bara sånt hände i Karlskrona)

 

 

 

 

 

 

 

Mot syster Bissan och Malmö!

Dax att ladda batterierna med en liten tripp till Malmö! Ses snart kära syster

Kramar så länge // Nadjis

På högsta volym just nu:

The Pretenders…

Oh why you look so sad
The tears are in your eyes
Come on and come to me now
Don’t be ashamed to cry
Let me see you through
Cause I’ve seen the dark side too

When the night falls on you
You don’t know what to do
Nothing you confess
Could make me love you less

I’ll stand by you
I’ll stand by you
Won’t let nobody hurt you
I’ll stand by you

So if you’re mad get mad
Don’t hold it all inside
Come on and talk to me now
Hey, what you got to hide
I get angry too
Well I’m a lot like you

When you’re standing at the crossroads
And don’t know which path to choose
Let me come along
Cause even if you’re wrong

I’ll stand by you
I’ll stand by you
Won’t let nobody hurt you
I’ll stand by you
Take me in into you darkest hour
And I’ll never desert you
I’ll stand by you

And when, when the night falls on you, baby
You feeling all alone
You won’t be on your own

I’ll stand by you
I’ll stand by you
Won’t let nobody hurt you
I’ll stand by you
Take me in into you darkest hour
And I’ll never desert you
I’ll stand by you

Oh I’ll stand by you
I’ll stand by you

« Föregående sida