Usch så det kan gå!

Lovade ju att återkomma med en reflektion över min tävlingsstart i spjut och den kommer här:

VART TOG MIN KÄNSLA VÄGEN!!!?? Denna nyvunna vän som jag blev så glad över att finna… Jag sa till Anders redan på uppvärmningen att jag inte hittade riktigt samma tryck och känsla i kasten som på träningen men att det nog skulle gå bra ändå. Men det gjorde det inte. Jag borde ha förstått att spjut KRÄVER sin känsla. Fast å andra sidan så hade jag ju inte struntat i att tävla om jag hade haft den vetskapen så det spelar kanske ingen roll ändå. Jag vill nog bara gnälla lite

Mitt längsta kast mätte 33.20 med den tillfälliga ansatsen. Sen hade jag tre övertramp då jag (som alltid) ville springa på för mycket och kom alldeles för nära. Jag fick tyvärr inte med mig någon fart alls i kasten och blev stående på ett ben i utkastet. Jag var också ovan att ha Anders så långt ifrån mig och att han inte kunde coacha som han brukar. På träningen går han direkt fram till mig när något blir knas och vi kan ändra detaljer. Här blev det lite svårare och det är vår första tävling tillsammans vilket gjorde att vi inte riktigt kände igen oss i situationen. I andra grenar vet jag direkt vad jag behöver förändra för att göra det bättre till nästa hopp/kast/lopp, men i spjut är jag inte riktigt lika hemma ännu.

Egentligen är allt det där skitsamma. För jag förväntade mig ett mycket bättre resultat med tanke på det jag gjort på träning. Men det är bara att jobba vidare och inse att det kräver än lite mer finslipning innan jag hittar den där avslappningen på tävling som jag har på träning. Vi ska lägga in många spjutpass denna vecka (om Leffe tillåter!)

Nu behöver jag flytta min bil, för den står tydligen felparkerad. Och fler böter - det vill jag inte ha!

Kram så länge och hoppas att solen skiner på er