Femkampen blev en fyrkamp…

 

Hej och god lördagskväll på er alla!

Har precis ätit en god middag med min tränare Leffe och sitter nu i min hotellsäng och försöker att återhämta mig med massor av vatten, bra musik, sms från goda vänner och lite citron. Det kan verkligen behövas efter en så lång dag. Låt mig berätta.

Jag började med häck vid ett-tiden. Inlöpningen kändes som vanligt väldigt bra och jag kom fram till första häcken precis som jag skulle. Men så kommer tävlingsstarten och jag missar den IGEN. Inte alls lika grovt som i Sätra men tillräckligt för att känna att det är dax att börja “slita sig in i loppet” istället för att bara flyta på. Det positiva är att jag kände mig riktigt vass mellan näst sista och sista häcken, men vad hjälper det när det är fler häckar än så i ett lopp? Jag kom in på 8.86. Mitt pers är på 8.82 så det var inte så långt ifrån och jag vet att jag kommer att slå det så fort jag får chans att springa lite mer häck på träningarna.

Även i höjden blev det ovanan av att hoppa som gjorde att det inte blev högre än 1.70. Min ansats är olika från hopp till hopp och jag känner att jag är lite lätt disorienterad när jag kommer fram till ribban. Jag känner att jag inte riktigt vet hur jag ska agera. Mitt sista försök på 1.73 var riktigt bra så jag vet att höjderna finns där. Jag behöver bara mer träning. Ge mig själv chansen att utveckla en sorts trygghet i dessa grenar.

Kula är dagens katastrof-gren och jag har INGEN som helst förklaring till hur det bara kunde bli 11.90… Eller jo, det har jag ju givetvis Vill man så hittar man förklaringar till allt. Och så länge det är förklaringar som kan leda till att man presterar bättre nästa gång och något man kan lära sig av så tycker jag att förklaringar är väldigt bra. Jag tycker att det är tråkigt att vissa människor alltför ofta kallar det “bortförklaringar”. Min förklaring till det dåliga resultatet stavas PASSIVITET! Jag började med två övertramp. Eller tramp och tramp: jag stod tydligen inte tillräckligt stilla i ringen EFTER stöten och funktionärerna tyckte att jag var “obalanserad” i kulringen… Jag var arg som ett litet bi efter den här grenen och skrek till Leffe att nu jävlar skulle jag hoppa 6.20 i längd. Så blev det tyvärr inte… Jag var alldeles för trött i benen, hade ont i knäna och saknade det där riktiga krutet (som jag har saknat hela vintern) och inledde med 6.03 - tramp -  och sedan 6.02 i sista. Stabilt och bra och jag var väl ganska nöjd efteråt men tycker att de här resultaten kring 6.00 - 6.05 börjar bli lite tråkiga… Jag längtar efter den där sköna träffen. Alla mina hopp hittills har varit hopp som jag känner att jag “bara gör” utan att egentligen få på något ut över det vanliga. Mer träning till Nadja!

Så var det då den sista grenen, 800m. Jag hade grymt ont i båda mina knän efter längden, haltade i min jogg och var väldigt matt i kroppen. Dessutom fick jag tillbaka stickningarna i bröstet som jag har känt av till och från i två veckor nu. Jag kände direkt att jag blev ovanligt flåsig av min uppvärmning. Jag och Leffe resonerade som så att det absolut inte var värt att göra ca 4250 poäng (som jag skulle få om jag bara sprang på en tid runt 2.13) för att sedan vara däckad och borta från träningen i kanske en vecka. Vi har ett SM om två veckor och nu vill jag verkligen komma i form! Så jag har INTE tid att tappa en massa träning. Att vi valde att stå över 800-ingen innebär nu att jag kanske kan träna redan på tisdag igen. Om nu doktorn inte säger något annat om mina stickningar i bröstet…

Jag är nöjd med mitt beslut och det känns som om att jag har utvecklat min förmåga att lyssna till min kropp! Det tillhör faktiskt ovanligheterna kan jag säga er!

Shit, vilket långt inlägg det här blev då! Vi ligger en timme före er här så nu säger jag tack och godnatt och kram :)