Mycket ska hinnas med…

 

 Det är konstigt vad mycket saker som kan hända på nästan en och samma gång. Jag hinner inte med! Eller, jag hinner inte känna att jag njuter av varje enskild liten sak. Igår var vi som sagt på showen “obesvarad kärlek” och jag skrattade mycket. Jag kunde dock inte slappna av helt eftersom mina ben var löjligt trötta efter ett pass med 8*200m och jag var jätterädd för att få kramp i baksidan mitt under föreställningen så jag satt och vred mig hela tiden. Ni vet hur man sitter i sådana teaterstolar: helt ihopkrupen. Precis som på en bio. Inte det bästa för trötta baksidor som bara vill sträcka ut sig. Efter showen var vi bjudna ner till logerna för att träffa Babben och Loa. Jag och Rosy (Loas fru) hade innan showen bestämt att vi skulle överraska Loa med att komma ner till honom när showen var klar för att dricka champagne (som jag fint bytte ut till juice) och äta lite snacks, men någon (nämner inga namn) hade redan avslöjat att vi skulle komma så det blev inte riktigt den överraskning vi hade planerat. Men kul blev det och vi fick äran att träffa charmören Carl Jan. En mycket speciell och underfundig man. Han hade även med sig några trevliga bekanta och vi alla stod där nere och skålade och skrattade åt historier som Loa berättade innan vi åkte hem vid 23-tiden. En väldigt trevlig kväll men jag kände aldrig att jag kom ner i varv eftersom vi fick stressa som tokar efter träningspasset för att hinna till showen innan den skulle börja. Skitful kände jag mig också. Jag fick liksom aldrig riktigt till det varken med sminkningen eller med kläderna. Men vad gör det? Alla andra var så snygga

 Niklas syster Anneli med sin man Zlate är på besök också. De kom igår kväll och vi hann nästan bara säga hej och hejdå till dem innan vi drog till showen. Det kändes ju inte speciellt kul men vi hade bokat in det här sen tidigare så “tyvärr” gick det inte att ändra. Men dem gnällde inte. Artiga som dem är. De har sina tre ungar med sig också annars hade de kunnat följa med på showen. Under dagen idag har jag förstått vilket ofantligt stort tålamod tre små ungar kräver. Anneli är en helt suverän mamma som lyckas hålla koll på alla barnen hela tiden och hinner tillgodose deras behov på samma gång. Jag säger bara att det kommer att dröja innan jag blir mamma!

 

Anna Sunneborn är en driven och energisk tjej! Hon fick en idé om att hon ville starta en egen loppis här på Lidingö och idag hade hon gjort slag i saken. I Hersby skola hade hon lånat en lokal och fixat folk som kom med grejer som dem ville sälja. Jag och Niklas och Bella skulle egentligen också haft ett bord där men vi tyckte att det skulle varit LITE väl själviskt när Anneli med familj skulle komma. Först showen och sen det här. Nej, någon måtta får det vara.

Loppisen blev hur som helst en succé och jag är så imponerad av Anna som har dragit igång detta. Anna får väldigt fint stöd av sin man Mattias som är med henne och stöttar henne i det hon vill. De två är sååå söta tillsammans!

 

 

Nu ska vi åka ner till Gåshaga Brygga och titta lite på vattnet. Barnen har tjatat hela dagen: “Mamma, vi vill se havet! Vi vill se havet! Var är det?!” Haha, de är så gulliga de små liven.

Kräkträning och show ikväll

God morgon och upp och hoppa!

Klockan är 06.20 och mina ögon känns som stora tjocka bollar… jag brukar vara hyfsat pigg när jag går upp med Niklas såhär tidigt på morgonen men jag hade verkligen svårt för att somna igår. Låg och vred mig och tänkte på en massa saker och undrade om jag hade glömt något. Usch vad jag tycker att sånt där är jobbigt. Jag låg och föreställde mig att jag fick avslappnande massage på de ställen på kroppen som jag har mest träningsvärk i. Jag har nämligen inte haft tid att besöka min massör i veckan så det värker extra mycket just nu kan jag säga! Det funkade tills jag kände att jag behövde gå på toa. Då var jag klarvaken igen. Min träningsvärk beror på att jag har sprungit som en jäkla galning de senaste passen, och hoppat mängder med hoppstyrka! Jag hade 8*400m (2*4) med 2 minuters vila för några dagar sen. Det kanske inte låter så mycket men då ska ni veta att jag ALDRIG tidigare har kört längre sträckor än 200m på träning på grund av min skada i knäet som jag har haft. Dessutom är 400 m en sådan distans som nästan alla upplever att de får en aning syra av om man springer i ett någorlunda snabbt tempo vilket gör träningen än mer krävande - men kul! Jag kände mig otroligt nöjd efter passet. Starkare både mentalt och fysiskt. Jag blev alldeles varm och trött och på kvällen gick jag runt som en zombie här hemma. Det är, hur knasigt det än låter, en väldigt behaglig känsla. Jag gillar när jag känner mig nöjd med mig själv. Det är jag säkert inte ensam om

 

Jag har också passat på att fika på Långängen med Fredde. Det är alltid lika mysigt att komma dit och sätta sig i ett hörn och andas in stämningen… Och så fick jag en stor portion med kyckling och bulgur, parmaskinka, fetaostkräm och oliver. Hur gott låter inte det då?! Jag blir nästan sugen på att byta ut min frukost till det nu faktiskt, haha. Jag passade också på att ta lite bilder med nya systemkameran och snacka lite skit med syster Bella som jobbade. Hon försökte som vanligt att pracka på mig (och Fredde också för den delen) en massa kakor och jag fick snällt försöka förklara att jag inte kan äta både paj OCH chokladboll OCH morotskaka om jag vill kunna hoppa på träningen senare den dagen.

 

Framför mig idag har jag två härliga pass med bland annat 8*200m (mycket löpning nu) och hoppstyrka. Senare ikväll är vi ett gäng som ska gå på Loa Falkmans och Babben Larssons show “Obesvarad kärlek” vilket ska bli galet skoj! Jag lärde känna familjen Falkman på precamp till VM så mamma Rosy ska ta hand om oss ikväll. Både Rosy och Loa är två helt fantastiska människor som sprider en massa positiv energi och glädje omkring sig och jag är glad att det var just de som fick följa med till Feldkirch i somras.

 

Nu ska jag ordna min frukost och sen ska jag ringa och väcka Bella. Hon är ledig från sitt jobb idag men ska med och träna dubbelpass. Hon är flitig som myran den där flickan

 Kram till dig!

 

Ps. Niklas valde den gröna Elvine - jackan.

Jobb för tidningen Amelia och hockeymatch

I söndags gjorde jag ett träningsjobb för tidningen Amelia. Superkul fotografering med skön stämning och roliga personer att jobba med. Hur resultatet blev kan ni se den 5 januari i tidning nummer två för året. Vill ni redan nu se lite fler bilder från fotograferingen så kan ni gå in på www.magstarkt.se  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag och Niklas har också hunnit med att gå på hockeymatch! Niklas kommer från Växjö så ni kan ju gissa vilket lag vi håller på. Just det: Växjö Lakers. De vann matchen mot AIK med 2-0.

Mångkampsträff & Coco på intensiven

Hej alla härliga läsare!

 

Sitter i min favoritfåtölj och för ovanlighetens skulle så lyssnar jag inte på Lasse Winnerbäck. Jag lyssnar på Stumblin´In med Dozi & Nianell. Vilken härlig låt! Jag får så sköna känslor av den. Jag har precis fått besked av min kusin Sarah att lilla älskade Coco (en teacup Chihuahua som vi passade i somras) kommer att klara sig. Sarah råkade tappa henne när hon badade henne och hon föll med huvudet rakt ner i klinkergolvet… Så nu har hon legat på intensiven och haft hjärnan full med vätska och de visste inte om hon skulle klara sig förrän idag. Det är denna hund som jag och Niklas ska få en valp på om och när hon får ungar.

 

 

 

 

 

 

 

I helgen hade vi en rolig mångkampsträff i Norrköping! Det blev lite träning och snack om nästa tävlingsår, middag och så fick jag, slangen och Niklas med tränare prata inför ungdomarna och juniorerna om våra upplevelser från VM. På fredagskvällen hade ledningen hittat på en annorlunda upplevelse till oss: vi hamnade i en övningslokal för cirkusartister! Och vi fick testa alla möjliga saker. Jag visste inte att jag kunde jonglera

 

 

 

 

 

 

Jag jonglerade visserligen inte speciellt bra. Jag liksom sprang efter bollarna, men jag höll de i luften och det är det som räknas inte sant? Efter två timmar med lek var vi alla trötta och det blev middag på Scandic hotell. Jag fick dela rum med Elli, en super go tjej från Växjö som jag brukar bo tillsammans med under tävlingar. Vi låg och pratade och kollade runt lite på nätet tills klockan var nästan halv ett. På middagen hade vi snackat om humorprogram så vi kollade in några klipp med Björn Gustafsson och låg och skrattade tills vi inte orkade hålla våra ögon öppna längre. Eller jag kanske ska säga tills JAG inte orkade hålla mina ögon öppna längre. För Elli var hur pigg som helst. Hon brukar ha lite svårt för att somna första natten borta…

 

Här nedan får ni ta del av det klipp som jag och Elli skrattade mest till. Hoppas att det blir en bra avslutning på er kväll

 

Godnatt allesammans!

 

En dag med guldkant

 

Vilken dag det var igår! Det hände så mycket grejer så jag kanske borde skriva fem inlägg idag!

 

Jag kan börja med att berätta att jag och Niklas hade beställt en ny systemkamera och den fick vi igår. En Canon EOS 1000D. Vilken jäkla kamera alltså! Bilderna blir knivskarpa! Den ligger perfekt i handen och klickljudet när man tar bilderna är ljuvligt. Vi fotade hela kvällen igår här hemma! Den ska med till Sydafrika. Vilka bilder det kommer att bli

 

 

 

 

 

Den andra superroliga grejen var att jag fick mitt Nadjagodis! Företaget Ti - Pe gav mig en låda med godisar i hallon & lakrits smak och på pappret står min adress till denna hemsida och med slogan: “Nadja Loves London”. Tack Ti - Pe! Vill ni gå in på deras hemsida för mer information så gör det här http://www.tipeprodukter.se/

 

 

 

 

 

Den tredje grejen som förgyllde dagen igår var förstås spjutträningen. HERREGUD vad det var jobbigt! Men Anders var tuff och hängde med på HELA uppvärmningen och när han var klar fick han en belöning. I dörren på väg in till Bosön träffade vi Mats Sundin. Lång som bara den och en glad prick. Vi tog lite bilder på honom med nya systemkameran.

 

 

 

 

 

Det fjärde roliga är att jag får så himla många fina mail av er som läser bloggen här och kollar runt på min hemsida! Jag blir så glad av era kommentarer och att ni stöttar mig i min satsning mot OS 2012. Tack också för de brev som jag får hem till mig

 

Hm… var det inte fler grejer? Jag vet att det var mer. Men jag får tänka på det en annan dag istället för nu måste jag förbereda mig inför träningen. Först blir det ett tufft pass hos sjukgymnasten (ja, det kan faktiskt vara tuff träning där!) och sen blir det häckträning ikväll.

 

Önskar er alla en skön dag! Kramar Nadja

 

 

 

 

Nya Sunneborn?

 

 

Jag har försökt agera tränare. Till min sambo Niklas. Ni vet hur killar funkar i allmänhet. De kan allt. Och det de inte kan precis just nu, det kan de om de bara får försöka en gång. Det är en härlig inställning! Jag älskar den! Det är bara det att jag också är en tävlingsmänniska som älskar att anta utmaningar. Så när Niklas självutnämnde sig till Sveriges nästa Sunneborn så var jag inte sen att hänga på. Han är ju snabb och har en bra kropp för längd. Dessutom så hade han fått splitter nya längdhoppsskor från herr Sunneborn själv så allt pekade på att han i alla fall skulle slå mitt rekord på 6.21.

Vi körde uppvärmning. Träning för magen och ryggen och en massa träning för höftböjarna. Sen försökte jag lära honom lite löpskolningsteknik och hur ett uthopp i längden ska se ut. Han klagade lite under tiden eftersom har problem med sina benhinnor och han menade att om resultatet skulle utebli så skulle det bero på detta

Vi började hoppa ut från en 20 cm hög plintdel för att han skulle få lite mer tid i hoppet och kunna sträcka ut benen ordentligt och göra sig lång och stor i uthoppet. Det såg väl okej ut. Förutom att jag tyckte att han landade lite väl fort. Han ville liksom stampa ner landningen. Jag såg hursomhelst att det fanns en viss talang i honom och nu var det dags för första tävlingshoppet!

Jag blev själv helt stirrig och pirrig i magen och ville hem och hämta mina tävlingskläder och spöa skiten ur honom

Förlåt älskling, det är inget personligt.

Det gick inte att ta miste om hur laddad han var inför första hoppet. Han klappade händer och såg nervös ut i sina rörelser… Han hade fått instruktionen om att börja lite lugnt och att ha högsta hastigheten precis innan och ut över plankan. Så kom han i en rasande fart! Han är snabb ta mig tusan! Ut i gropen och ett litet missnöjt “åh!” hördes. Hoppet mättes. Och jag har frågat om tillstånd att skriva ut resultatet som blev 4.65 m. Han gjorde några hopp till och det bästa mätte 4.70 m. Jag tror att vi båda hade tänkt oss 5.00 m men det kommer om han bara får lite mer övning! Bra jobbat hjärtat!

Jaha mina vänner, då ska den här dagen börja! Jag ska alldeles strax iväg och köra ett pass spjut med min nya tekniktränare Anders… Jag känner att jag går mer och mer framåt i den här grenen och jag är såå laddad inför lägret i Sydafrika där jag ska få kasta utomhus!

Må gott och gör en massa roliga saker! Vi hörs snart igen. Kramar Nadja

Om jag inte funnits…

 

Igår kväll träffades jag, Challe, Elsa och Bella på ett mysigt krypin på Rörstrandsgatan för lite tjejsnack och magiskt god äppelpaj med vaniljglass. En av de bästa jag har ätit faktiskt. Denna kväll lärde sig Bella att dricka kaffe. Innan vi beställde sa hon “Alltså, jag gillar inte kaffe” men hon bestämde sig ändå för att prova. Vi andra hann knappt lyfta våra koppar innan Bella hade sörplat i sig allt i sin. Jag kan tro att det gick på en minut. “Nämen! Det här var ju gott! Ser ni!? Jag gillar kaffe!” ropade Bella av förtjusning. Jag personligen tror ju mer att Bella gillar det mesta som flyter. Hon hittade nämligen även sin nya favoritdrink igår: Apple Razz. Hon påstod att den bara smakade äppelmos och ingen alkohol. “Jag förstår ju de som blir alkoholister!” log hon och beställde in sin andra drink för kvällen. Inte så konstigt egentligen, om det inte var för att hon två minuter tidigare hade beställt sin första.

Vi hade djupa samtal också. Vi pratade om döden och när jag kom hem till Niklas så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag började gråta hejdlöst och tänkte på Albin, en kille som jag kände när jag var lite yngre, som körde ihjäl sig på sin motorcykel. Jag tänkte på Bellas kompis Olof som hängde sig i sin trappuppgång och jag tänkte på Niklas pappa Kjell som har gått bort. Jag fick ont i magen när jag tänkte på hur vi alla så ofta tar livet för givet. Hur vi alltför sällan tänker på att det kanske kan vara sista gången vi gör vissa saker. Att det kan vara sista gången vi pratar med en viss person. Att du för sista gången håller i den där kaffekoppen eller skriver den där raden i din blogg, i ett mess eller på en liten lapp. Mina tankar snurrade och hoppade från det enda till det andra och klockan blev 04.00 och jag kunde inte sova och jag kunde inte sluta gråta. Det var inte min egen död som skrämde mig eller gjorde mig ledsen, utan det faktum att andra människor kan dö ifrån mig. Hur bär man en sådan stor saknad till någon? Hur uthärdar man livet om någon man älskar högt bara försvinner från dig? Jag tänkte också på det sorgliga i att vissa människor väljer att ta sina liv. Hur kan man komma till en punkt i sitt liv där man känner att det inte finns NÅGONTING som är värt nog för att man ska vilja fortsätta sin tid här på jorden? Är jag osympatisk när jag skriver att jag inte förstår hur man kan sitta vid ett bord och skriva ett brev till någon eller några och veta att det är ens eget avskedsbrev? På ett sätt beundrar jag styrkan hos en människa som kan ta ett sådant beslut och på ett sätt tycker jag att det är ren och skär feghet att ta sitt eget liv.

Jag tänkte på vad som händer efter det här livet. Blir vi jord? Blir allt sådär svart som man ibland föreställer sig? Slut. Allting kan ju inte bara ta slut. Borta. För alltid. För alltid. Hör ni orden? Det betyder för A L L tid. Denna tanke får mig alltid att älska mitt liv. Den får mig att ifrågasätta varför jag bryr mig om små obetydliga saker, små tvister och gräl och meningsskiljaktigheter. Tanken får mig att älska mina nära än lite mer och jag ser lite lättare på livet. Men samtidigt tänker jag att det kanske är alla dessa saker, trots att det är jobbiga saker ibland, som är livet.

Så, när livet är slut så är det slut. Oavsett hur det tar slut. Vi kan inte ångra oss och vi kan aldrig få tillbaka de människor som har lämnat denna planet. Aldrig mer krama om, beröra, prata med, skratta med, gräla med… dem är inte borta som inte bortrest. Dem är borta som i för alltid borta. Jag vill kräkas när jag tänker så. Men jag kanske ska koncentrera mig på att visa uppskattning till de som jag älskar istället. Jag ska koncentrera mig på livet.

 

Jag vet ett citat som jag alltid har älskat och som jag tänkte dela med mig av här:

 Om jag inte funnits så hade du inte älskat livet / Döden

 

 

 

 

 

 

 

Kul klipp med Björn!

 

Roligt klipp med Björn Gustafsson! Håll till godo såhär på morgonkvisten

Där stod vi med långa näsor…

Glada i hågen, laddade till tusen, förväntansfulla och sjukt förberedda för den bästa konserten på hela året tog vi bilen till Gärdet och parkerade för att fortsätta resan med tunnelbana ut mot Globen. Syster Bella hade rödvinsläppar och glänsande ögon och var ovanligt (?) stirrig och energisk. I kontrast till detta, Niklas, lugn som en filbunke men med ett tappert försök att hänga med i tempot. Jag själv en aning trött efter hårda träningspass men med tusen stora fjärilar i min mage och med en ond föraning: att allting skulle bli inställt. Hemsk tanke. Men jag fick den redan på morgonen när jag stod och diskade och när Bella sa att basisten i bandet hade varit sjuk dagarna innan vår konsert så tänkte jag: “Shit! Jag är en liten minihäxa! Jag har alltid vetat det!” Bella tillade dock snabbt att nu skulle allting vara ok och Winnerbäck skulle upp på scen. Vi fortsatte vår resa. Vi gick armkrog alla tre mot rulltrappan och nynnade lite Winnerbäck och njöt av alla människor omkring oss som vi visste delade vår passion för Lasse och hans låtar. När vi kommer upp och ska gå ut möts av att det står en folksamling vid dörrarna som högljutt pratar i mobiltelefonerna och en massa ledsna ansiktsuttryck. Bella märkte ingenting utan fortsatte att skutta fram på lyckliga ben.  Jag såg vita lappar på alla väggar och petade Bella på axeln. “Bella, det är inställt!” Hon hörde ingenting först. Reagerade inte för fem öre. “Bella! Kolla lapparna då!” Förlåt om jag skriver att jag skrattade, men jag kunde inte göra annat när hon vände sig mot mig med en totalt förkrossad min. “Vilket datum är det?!” frågade hon och flämtade. “Det är den 8:e” sa jag och Niklas i kör. Alltså, om ni inte har träffat Bella någon gång så är det svårt att försöka förklara hur roliga former hennes ansikte kan ta. Så fort hon känner något så visar hon det med ögonen, munnen och näsan. Det är det som är det komiska i allt det här. Hon är som en liten seriefigur. “Jag hatar Lasse” vrålade Bella med gråten i halsen. “Tänk om jag hade tagit ledigt från jobbet för det här! Va?! Då hade han fått betala min lön! Jag säger bara det!”. Trots att vi visste att det inte skulle bli någon konsert så gick vi bort mot ingången. Niklas gick fram till informationsdisken för att kolla att lapparna verkligen stämde. Han kom tillbaka till oss och sa “Svinet har kommit till honom”. Både Bella och jag skrattade till av kommentaren. Det var ju faktiskt lite kul sagt. Bella sa upp sin kärlek till Lasse och vi åkte hemåt molokna och svärandes över att vi hade berövats vår efterlängtade upplevelse.  

Nytt datum för konserten blir den 14:e december. Då stänger för övrigt Bosön sin anläggning i en månad för att lägga nya banor. De blir mörkblå och blå om vartannat. Och Mondo för hela slanten. Underbart! Jag funderar på att åka ner till Karlskrona en vecka då för att kunna träna på bästa sätt. Om jag är kvar i Stockholm kommer jag att behöva åka ut till Sätra varje dag och det har jag inte riktigt lust med. Den 28:e december behöver jag dock inte tänka mer för då drar vårt lilla träningsgäng till Sydafrika! Jag, Bella och Leffe. Det ska bli en sjukt kul resa och förutsättningarna för perfekt träning är grymt bra har jag hört av mina landslagskompisar.

Okej mina vänner. Nu ska jag duscha och sätta på mig vardagskläder. Sen ska jag åka till Bella som jobbar på Långängens Gård för att döda några timmar med fika och skrivande i min träningsdagbok. Om ni inte har varit där så kan jag varmt rekommendera det stället! Levande ljus, mysiga krypin, obeskrivligt god mat och fin service (givetvis!)

 

 

Hoppas det går bra för er alla med vad ni än pysslar med!

Stora kramar Nadja

Vilken jacka?

Igår sa min tränare Leffe till mig: “Nadja, nu har du två dagar av vila. Se nu till att vila också. Hitta inte på en massa konstigheter och slösa inte bort din energi.” Det är inte så att jag inte lyssnar på min tränare och att jag inte med mitt eget intellekt förstår att jag behöver vila kroppen, det är bara det att det finns andra människor i min omgivning som kräver sin dos av uppmärksamhet och kärlek av mig. Som till exempel min kära sambo. Och idag var uppgiften att hitta en vinterjacka till honom vilket resulterade i att vi gick sex (!) timmar i köpcentrumet i Täby… Vi kan göra en överenskommelse och kalla det aktiv vila?

Nu har vi bara ett problem kvar. Vi hittade TVÅ vinterjackor och vi kan inte bestämma oss för vilken som är finast. Vill ni hjälpa till?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ha en skön lördag allesammans! Nu ska vi göra varma mackor

Kram!

Ps. Vi kan också hålla våra tummar för syster Bella som är på casino med sin dejt Fredrik.

Nästa sida »