Hur man vilar utan att vila

 

Jag vet att det inte alls är fint. Men jag bara måste få skryta lite. Jag har varit så sagolikt duktig! JAG HAR NÄMLIGEN RENSAT ALLA KLÄDGARDEROBER I HELA LÄGENHETEN! Jag har sorterat, vikt ihop och slängt i flera, flera timmar. Ja, jag har mycket kläder

Det mesta är tråkigt nog träningskläder men ändå. Jag har i alla fall alltid något att sätta på mig.

Att jag har så mycket tid över beror på att jag har min årliga träningsvila. Och jag tycker att jag utnyttjar den på bästa sätt. Eller vad säger ni? Hör på det här:

 

 

Ett. Jag har varit ute och dansat två kvällar i rad! Det händer ALDRIG i vanliga fall. Min syster är fortfarande i chocktillstånd och kommer nog inte att återhämta sig förrän det börjar lida mot jul… Ni skulle sett hennes min när jag frågade henne om hon ville hänga med mig ut. Hon bara stod och gapade, ögonen var stora som golfbollar och det glittrade konstigt om dem. Jag höll på att ångra mig - hon såg för fasen helt tokig ut - men då började hon skrika glädjeskrik och gjorde någon konstig dans och sen var det puss och hej och full fart mot klänningarna i garderoben. Jag fattade att kvällen skulle bli helvild. Drack fyra koppar kaffe och åt godis i en hiskelig fart (måste ju bli hög på något). Vi hämtade upp min friidrottskompis Challe och sen bar det iväg mot storstaden. Och oj så skoj vi hade! Hade jag inte varit elitidrottare så tror jag att festprinsessa hade passat mig. Om jag hade fått ha den titeln och fortfarande vara nykterist vill säga.

Två. Jag och min pojkvän Niklas har tok-shoppat (som om att vi behövde mer kläder!). Vi handlade två par skor var, byxor, tröjor och jag en kavaj. Vi gick runt i flera timmar och jag blev nästan mer trött än Niklas denna gången. I vanliga fall är det alltid han som brukar säga att “det räcker nu” och “dags att åka hem” men jag fick se mig slagen för en gångs skull.

Hade jag inte varit elitidrottare, och om jag inte hade fått bli festprinsessa på grund av det där med bristen på alkoholkonsumtion i mitt liv så hade jag lätt blivit shoppoholic!

Tre. Impulsiviteten och spontaniteten har fått en betydande plats i mitt liv igen! Hurra! På bara några minuter bestämde jag mig för att jag ska åka ner och hälsa på min syster som bor i Lund. Hon har bott där ett bra tag och jag har inte ens sett hur hon bor. Inte ens på bild. Inte ens när jag var i Malmö för att tävla i SM. Jag har knappt fått det beskrivet för mig. Jag är en dålig syster. Så, nu på tisdag ska jag döva mitt dåliga samvete och gottgöra min kära syster Bissan. Det är väl inte direkt bara för det som jag åker ner… men det lät ganska bra

Fyra. Den lite lugnare delen av min viloperiod har också fått utrymme att bli planerad. Jag och Niklas ska till Norge med nyinköpta husbilen och jag har önskat mig ett besök på ett av Norges största vattenland (fick inte bada när jag var på precamp i Feldkirch så det tar jag igen nu!). Sen vill jag stå längst ut på en klippa och skrika ut ett sådant där vrål som man bara ser folk göra på TV… Är det någon som har gjort det någon gång?

Fem. Min coach Leffe har varit här på fika och vi har gått igenom VM och planerat lite inför min kommande hårdträningsperiod. Direkt efter VM så trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna idrotta. Jag kände mig så tagen och trött och arg och tömd (hrm… ursäkta min beskrivning men den var nödvändig). Som tur väl var så vaknade jag en dag och allt det gamla var tillbaka! Jag har aldrig känt mig mer motiverad än nu! Jag har aldrig känt mig starkare och mer villig att ge mig hän åt all den hårda träning som väntar runt hörnet! Det ska bli helt fantastiskt underbart och jag känner verkligen att jag har vuxit som idrottskvinna efter erfarenheterna jag fick på VM.

Sex. Att komma hem efter en månad på resande fot är rena mardrömmen för den som inte gillar att tvätta. Det skulle kunna vara jag, men jag har faktiskt lärt mig att gilla att springa upp och ner för trapporna och fram och tillbaka genom långa korridorer (vår tvättstuga ligger längst bort i ett annat hus). Öh, ni behöver inte sätta morgonkaffet, mellanmålet eller kvällsfikat i halsen. JAG SKÄMTAR. Gode min tid.

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp saker såhär till dess att jag hade fått skriva ut Hundra. (skröt jag precis igen?) men jag tror att jag hade tappat er kära läsare längs vägen då…

Det var Finnkampen i helgen och både killarna och tjejerna vann, på både senior och ungdomssidan! Det är ju ofattbart bra

Nu är det kallt här i lägenheten. Jag har fönstret bakom mig öppet… man märker verkligen att det börjar bli höst ute. När vinter kommer ska jag trotsa den och göra som Winnerbäck sjunger: “jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt, jag är så trött på alla mail och koder”.

Jag önskar oss alla en bra start på veckan!

Stora kramar,

Nadja -Nadjis - Tiger - Muffis

Ps. Jag glömde en fest: Pumafesten på VM. Det ger mig TRE fester denna månad. Hur många har du Bella? Torris

Jag har nog retat upp någon :)

VM är slut. Jag är slut. Men nästan bara mentalt. Kroppen känns oförskämt fräsch. Kanske för att jag inte presterade max i något jag gjorde? Det känns både jobbigt och lärorikt. Jobbigt eftersom jag hade höga förväntningar på min sjukamp och för att jag är ovan att “misslyckas” när så många människor har ögonen på mig - lärorikt på det sätt att ett mästerskap är HELT annorlunda jämfört med en vanlig tävling där du själv har kontroll över allt du gör. Du kan själv bestämma när du ska vara uppvärmd och när du ska gå på toa. Det går inte på en sådan här tävling. Man får vänta och vänta och vänta och kissa ner sig om man inte kan hålla sig. Alternativt missa starten

Jag har också fått min första dos av uppmärksamhet i media. Och det känns märkligt. För jag tycker inte alls att jag är värd någon uppmärksamhet. Kanske om jag hade gjort 6000p. Men nu gjorde min sämsta tävling för året och jag förstår att folk kan störa sig på att media ens visade min sjukamp på TV eftersom jag presterade så som jag gjorde. Och nu är jag inte alls negativ på något sätt. Jag är bara lite självkritisk och vill väl få säga till “kritikerna” att kritiken är befogad. Men det betyder inte att jag inte är värd att vara på VM. Jag var verkligen värd att få åka hit och tävla bland de bästa. Jag har klarat min kvalgräns och jag kämpade hårt för den. Jag vet att jag har framtiden för mig om jag sköter mina kort väl och fortsätter att vara ambitiös och seriös. Och jag måste tillåtas att skaffa erfarenhet. Och jag måste få prova på och lära mig. Hur ska jag annars kunna utvecklas? Och alla som - med handen på hjärtat - tror att jag presterade dåligt med flit, räck upp en hand. Jag är nog den som är mest besviken över mitt resultat. Tack för att jag fått äran att engagera er “njuggande nissar” i nått i alla fall

 

Jag måste också få kommentera en rubrik från nätet som min kompis hittade: “Den där Casadei, vilken jävla pratpåse hon är! Typiskt då att media älskar henne”. Jag skrattade när jag läste ordet “pratpåse”. Är det inte gulligt? Fast shit vilken jobbig kritik! Hur tar man sånt där? Är det meningen att man ska ändra sig då? Eller ska man fortsätta vara en “jävla pratpåse”? Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt att vara mig själv. Och jag är stolt över mig själv. Jag har alltid pratat mycket (ja, ibland lite väl mycket kanske) men orden bara kommer. Det är så skönt att få beskriva allt man känner, om ni förstår?

Min analys av min VM - debut får nog vänta några dagar till… jag känner att jag (ironiskt nog) inte kan hitta orden! Hahaha, gud så kul! Jag är mållös. Nu ska jag njuta av att se de andra tävla. Jag ska lägga upp lite nya bilder i mitt album så att ni få se hur fint vi har haft det här. Och jag hoppas att ni känner stämningen. Att ni känner trycket och atmosfären.

 

Jag vill också passa på att tacka alla själar som har stöttat mig igenom hela min sjukamp. Aldrig någonsin har jag fått så många sms och inlägg på min Facebook-sida! Jag vill att ni ska veta att det berör mig och det gör att jag känner mig lite lugnare och tryggare i en - som jag har lärt mig nu - väldigt utsatt miljö.

Jag sitter på golvet på hotellrummet och skriver och min rumpa har somnat. Irriterande. Idag blir det efterrätt till middag och jag ska kolla runt i alla spelrum som finns här på vårt VM - hotell.

Var snälla mot varandra där ute, alla mår bättre av det!

 

 

Stora kramar från Berlin,

Nadja

Ps. Pappa skrev: Ciao du är bäst även i motgångar. Alltid med dig, skulle vilja vara hos dig och krama om dig. Ringer när du kommer hem. STOR KRAM pappa

DET är kärlek det!  Tack pappa!

Om SM och inför VM…

Godkväll mina vänner!

Nu sitter jag hemma. Färdigpackad, lite lagom stressad och väldigt nervös… Imorgon bär det av mot det stora äventyret. Jag lyssnar på min nya favorit Mats Westling och försöker njuta av min sista kväll hemma på många veckor. Jag köpte förresten hela Mats skiva i förgår! Hur ofta köper man skivor nu för tiden?

Som ni kanske vet så tävlade jag i SM i helgen. Jag och Leffe hade ett snack innan vi åkte dit om att vi skulle åka till Malmö för att testa min fot under så hög belastning och jag visste att jag även skulle känna mig trött och tung efter all hård träning de senaste två veckorna, så jag hade faktiskt inga som helst förväntningar på tävlingen. Det är klart att jag alltid vill prestera bra och få ut det bästa ur min kropp, men jag visste ju redan innan att jag inte skulle kunna göra mig själv rättvisa. Så jag försökte att se det som ett mycket bra träningspass. Jag måste medge att det känns lite konstigt att tänka så om ett SM! Jag gjorde 5.80 i längd och 12.74 i kula. Ganska långt från pers i båda grenarna alltså och jag var lite arg efteråt men Leffe var snabb med att påminna mig om varför vi var där och vad tävlingen gick ut på.

På SM fick vi också det sista av alla VM-kläder! Herregud så mycket saker jag har nu! Jag känner mig så tacksam att jag blir trött i huvudet :) Det känns nästan som om att det blir lite för mycket. Nu när jag kom hem la jag ut alla kläder på sängen. Det såg så fint ut med alla svenska flaggor överallt och de fina gula och blå färgerna.

När jag var i Malmö passade jag på att träffa min fina syster Daniela (Bissan) och min pappa som var där för att heja på mig när jag tävlade. Jag blir så glad när jag träffar min familj! De förstår mig så bra och vet exakt hur mitt humör fungerar och jag behöver aldrig förklara saker för dem. De fattar ändå. Det är skönt.

Jag träffade också min förra tränare Miro Zalar. Han är en så underbar man! Alltid glad och med en massa klokhet att förmedla.

Jag börjar känna mig stressad och vet att det här inlägget blev lite “hattigt” och kanske osammanhängande. Men jag behövde bara skriva av mig lite och glömde bort att det är andra som ska läsa det sen

Jag kommer att blogga från precamp i Österrike och underhålla er via twitter som ni hittar på framsidan av min hemsida. Jag hoppas att ni har en lugnare kväll än vad jag har!

Var rädda om er och må bra!

Stora kramar från Nadja