VM-kval och pers :)

Kära vänner. Jag vet inte vart jag ska börja. Det känns som om att jag aldrig kommer att kunna återberätta hela den här tävlingen för er. Och det känns tråkigt. För jag önskar att ni kunde få uppleva den stämning och känsla som jag fick uppleva under Europacupen.

Hela veckan innan tävlingen hade varit så bra och jag kände mig i balans och var på ett gott humör hela tiden. Jag kände att hela jag var med i allt jag gjorde. När jag känner mig på det viset, så vet jag att jag har möjlighet att få ut det bästa ur min kropp. Jag skriver möjlighet, för ingenting är givet innan och i mångkamp kan allting hända oavsett hur bra form man är i eller hur harmonisk man än känner sig.

Jag var otroligt laddad till första grenen och hela uppvärmningen kändes lätt och bra och stark. Jag var helt fokuserad på min uppgift och längtade efter att få lägga mig i blocken. Jag minns inte jättemycket av loppet, men jag kommer ihåg den näst sista häcken där jag tyvärr föll igenom en aning och jag trodde att jag hade förlorat min chans till ett PB där. Jag fick ändå 14.18 och ett nytt personligt rekord och dagen hade börjat nästan perfekt.

Höjd sen då. Och en viss oro för hur mitt knä skulle kännas. Jag pratade av mig med min mentala tränare som fick mig att omfokusera och bara tänka höjdhopp vilket hjälpte väldigt mycket. Jag tog alla höjder direkt i första men började riva på 1.69 som jag tog först i tredje. Lite nervigt där kan jag säga. Jag visste att jag skulle behöva hoppa upp emot 1.72 för att ha en rimlig chans att klara VM-kvalgränsen så det taggade mig ordentligt och jag flög högt över både 1.69 och 1.72. Sluthöjden blev 1.75 vilket jag är VÄLDIGT glad över! Jag känner att jag har hittat hoppningen igen och det dröjer nog inte länge innan jag sätter nytt pers i den här grenen. Perset ligger på 1.78 och är från när jag var 18 år gammal. Tyvärr så stukade jag foten i upphoppet på 1.75 och kunde inte fortsätta hoppa. Trodde först hela mångkampen var över men landslagsläkarna var duktiga och lindade och kylde fort som f*n!

I kulan vet jag inte vad som hände. Instötningen gick jättedåligt och jag hade ont i foten. Jag försökte lugna ner mig och tänka teknik och så i första stöten bara satt allting. Jag gjorde 13.53 och fick ännu ett pers med mig i den här mångkampen :) 200m var inte lika kul. Min stukade fot är den som är första ben i blocken och det var den jag skulle trycka med. Det fanns inte så mycket tryck där kan jag säga. Jag försökte att bara ösa på i löpningen men kände att jag haltade en aning. Speciellt när jag blev trött på upploppet. 25.15 blev tiden och jag var inte speciellt nöjd med den sista grenen för dagen. Min fot värkte men jag var glad och upprymd över mina pers och såg verkligen fram emot andra dagens fighter.

Hela natten värkte foten och jag började bli orolig att jag inte skulle kunna tävla andra dagen. Stor som en elefantfot var den också :( Jag fick med nöd och näppe i den i skorna. I längden saknade jag krut i benen och stannade på 6 meter jämnt. Spjutet blev en riktig mardröm och gav resultatet 34.33. Jag hittade verkligen inte känslan och hade ont i foten varje gång jag satte i den där framme för att “stämma” i utkastet.

Jag förstod att jag skulle behöva springa fort på 800m, men att det skulle krävas 2.08 för att ta mig till VM… det trodde jag kanske inte riktigt.

Hur som helst. Jag började ladda om. Tänka nytt och tänka stort. Jag vet vad som finns i min kropp, så egentligen tvivlade jag aldrig. Men tanken på att jag MÅSTE lyckas där och då, var den som skulle kunna stjälpa mig. Jag kunde hantera alla mina tankar och vända de till något bra och jag har aldrig någonsin tidigare känt mig SÅ bestämd och SÅ målinriktad. Jag kunde titta min mentala tränare i ögonen innan loppet och säga: “Jag kommer att fixa det här”. Det var en underbar känsla!

Jag minns inte hur min kropp kändes i loppet. Jag upplevde bara en så skön styrka i hela mig och kommer ihåg alla rop och skrik runt om banan. Speciellt slangen som skrek: “det är NU du måste våga Nadja! Det är bara att köra!” och Leffes: “Spring Nadja! Spring för VM! Du ska till VM Nadjaaaaa!”

 Haha. Jag ryser när jag tänker tillbaka på det. Och jag tackar Ellinor Rosenquist som drog mig i mitt lopp hela första varvet. Och tack till alla er som skrek tills ni inte hade någon röst kvar.

 Nu ska jag bara vila i en hel vecka innan hårdträningen inför VM drar igång.

Vi ses i Berlin på Olympiastadion

 Kramar Nadja

Laddar för Europacupen med gött gäng!

Jag ler när jag tänker på vårt härliga mångkampsgäng! Stämningen är på topp och alla fantastiska personligheter får utrymme och bjuder på sig själva.

Jag är på landslagssamling inför Europacupen och vi befinner oss på Scandic hotell i Upplands Väsby där vi ska ha lite roligheter för oss. Vädret är superbra och alla ser laddade ut inför helgens utmaning.

Ulrik är vår landslagsledare och Petra den assisterande och tillsammans har de kommit på den geniala idén att vi ska iväg och åka fyrhjuling och gokart! Ett bättre sätt att umgås för tävlingsinriktade idioter finns ju inte

 

När vi kom till lekplatsen dirigerades vi direkt in till ett omklädningsrum med massor av kamouflagefärgade overaller. Alla såg ofantligt löjliga ut i de alldeles för stora utstyrslarna men instruktören hävdade att vi inte skulle bli glada om vi körde med våra egna kläder. Det skulle tydligen bli både blött och gyttjigt. Spännande!

Jag var förste kvinna ut på fyrhjulingen så jag måste säga till mitt försvar att jag inte hade några direkta tider att gå på, vilket kan vara en av förklaringarna till att jag inte vann. När vi körde gokart blev det en riktig fight mellan mig och Daniel (även kallad “slangen”). Han körde en riktig fuling och prejade mig nästan av vägen i en av kurvorna. Jag ville ha en diskvalificering men den gick tydligen inte igenom. Jag ledde faktiskt hela första varvet och kände att jag hade segern i min hand (vi skulle köra åtta varv). Må gokart-gudarna stänga alla sina pärleportar för dig slangen! Grrr!

 

Nu ska jag slicka mina sår och försöka få en god natts sömn. Imorgon har vi en lång resdag till Polen framför oss. Och just det! Jag hann även med ett träningspass i morse innan samlingen. Och vilket pass sen då! Jag stötte kula som en liten gudinna. Tänkte att ni ville veta det, så här nära inpå Europacupen. Formen känns väldigt bra och jag känner mig väl tills mods. Nu fattas det bara att ni håller era tummar hela helgen. Start: lördag runt tio tiden. Slut: söndag runt sju, halv åtta. Tack.

Vi hörs snart igen,

Mång(a)kampshälsningar Nadja

GRATTIS BISSAN!

  Midsommar är förbi och jag känner mig sprängfylld av kärlek och värme och gemenskap. Hela familjen med vänner hade samlats på pappas motell (Rosenbom) för att fira och oj så skoj det blev! Vi lekte en massa lekar och åt god mat och dansade till Mats Westlings “Perfekt”. Det är för övrigt min nya älsklingslåt och jag kommer för alltid att förknippa den med midsommar 2009 :) Det var pappa som visade mig låten då han vet att jag ÄLSKAR Lars Winnerbäck och han tyckte att detta var ungefär samma stuk.

 

 

 

Självklart har jag lagt in den här så det är bara att lyssna! Och var inte kritiska nu. Lyssna med ett öppet sinne. “Ren magi, har alltid känt det när jag blundat…”

 

 

Och på tal om saker som är perfekta: min sköna lillasyster Daniela fyller 25 år idag! Det ska vi fira med en liten båttur och givetvis musik och dans. Presenterna fick hon igår när vi hade fest för henne hemma hos mamma och hennes sambo Allan. Hon fick mest pengar för vi andra tycker att det är precis vad en fattig student behöver. Inga förutfattade meningar där inte, haha!

 

Nej, nu har jag inte tid med det här. Jag har en 25-åring att fira! Jag ska hälsa henne grattis från er alla så blir hon glad

Många kramar,

Tiger

Jag flyger igen!

Oj oj oj vilket galet bra höjdpass jag gjorde imorse! Herregud vad kul att ÄNTLIGEN kunna hoppa höjd igen! Jag har, som jag berättade om efter Estkampen, haft problem med ett hopparknä och har inte kunnat hoppa höjd på säkert fyra månader så det här var ett underbart besked (och min förkylning är borta).

Vi har fått nya instruktioner angående mitt knä och numera tejpar vi alltid min upphoppsfot innan jag ska hoppa vilket gör att knäet kommer i ett bättre läge. Och så isar jag som en galning. Och tejpar knäet med kinesisk tejp såklart

Idag kunde jag hoppa massor av hopp från lång ansats och jag var supernära på 1.75 flera gånger. Det ger mig ett skönt självförtroende inför europacupen som går om bara någon vecka. Detta var faktiskt precis vad jag behövde eftersom alla grenar har fungerat toppen medan jag har känt att jag inte har fått någon chans att hitta känslan i höjdhoppet.

Nu känner jag mig väldigt redo för min mångkamp!

Snart är det midsommar och jag och Niklas och syster Bella styr kosan ner mot hemstaden Karlskrona. Det ska bli så skönt att komma hem och få träffa alla igen och samla lite kraft och energi. Vi har alltid så kul när hela familjen samlas och gör grejer tillsammans. De är så galna allihopa och skrattar och busar och är allmänt barnsliga. Jag älskar de för det! När jag är med dem känner jag mig levande och lycklig och stark.

Jag hoppas att jag kommer att kunna blogga lite när jag är där så att det inte går en hel vecka innan jag får skriva av mig igen

Glad midsommar på er alla! Hoppas ni får dansa och sjunga och må bra hela helgen.

Kram Nadja

Tävling med trötta ben

 

Det har gått några dagar sen vi hämtade Coco och nu märker jag att hon börjar känna sig som hemma här hos oss på kolmårdsvägen! Hon blir helt tokglad varje gång vi kommer hem, om vi så bara har lämnat henne i fem minuter, hon vill upp i vår säng och kela varje morgon och hon springer runt i lägenheten med en viftande svans mest hela tiden. Sorry Sarah, men jag vill aldrig lämna tillbaka henne!

Efter min mångkamp i Estland förra helgen så känns min kropp fortfarande lite tung och trög men jag tävlade ändå igår igen. Denna gång i Eskilstuna på deras jubileumsgala och i grenarna 100m häck och längd. Redan på uppvärmningen kände jag att jag var trött och blev andfådd väldigt snabbt så kanske jag skulle låtit bli att tävla. Men jag har OERHÖRT svårt för att låta bli att tävla när jag väl kommit till tävlingen. Då kör jag hellre hela vägen och låter det gå som det går. Och det gick som det gick. På häcken hade jag 14.37 och kom aldrig riktigt in i loppet. Jag sov nästan i starten och fick kämpa med att komma i rätt position till häckarna. Jag slutade 3:a efter Moa Larsson och Jessica Samuelsson.

I längden hoppade 6.02 vilket också blev segerresultatet. Jag kände att jag hade en go attack mot plankan men saknade krut i benen. Men så länge jag vet vad det beror på så är jag inte ett dugg orolig. Jag kommer att vara i toppslag till Europacupen och mina ben kommer att kännas lätta igen

Direkt efter tävlingen blev jag superförkyld och hängig, så min nästa utmaning blir att friskna till så fort som möjligt. När jag var liten gav mamma mig en “häxdryck” baserad på te, ingefära och honung. Om jag inte kräks (det smakar inte gott!) så ska jag dricka den till varje måltid

Akta er för baskeluskerna där ute!

Kram Nadja

Att någon kan vara så ljuvligt söt!

Okej gott folk, vilket är roligast: att jag har gjort min första mångkamp för säsongen eller att vi har hämtat VÄRLDENS sötaste lilla hund som vi ska passa i en månad?

Själv har jag inga problem med att välja. Givetvis är hunden det roligaste!

Kanske väljer jag så eftersom jag är så missnöjd med min mångkamp? Den blev inte alls som jag hade tänkt mig men definitivt en lärdom. Jag lärde mig att det går att genomföra en mångkamp i 8-9 grader med ett ständigt ömmande knä och att det alltid är för tidigt att ge upp.

Efter första dagen var jag så tömd på all energi och jag hade ont i mitt knä och ville bara hem till Niklas och värmen. Jag tyckte verkligen att det var orättvist att jag inte fick ut allt det jag hade i kroppen och jag kunde inte acceptera den första dagens dåliga resultat.

Men så pratade jag med Niklas i telefon och fick stärkande sms från min kära mor och syster Bella och någonstans så hittade jag min envishet igen kände att jag verkligen skulle göra den andra dagen mycket bättre. Så blev det också.

Jag vann Estkampen på 5723 poäng men kände tyvärr ingen större glädje eftersom jag hade förväntat mig mer. Nu ska Leffe och jag ta en dag i taget och rå om mitt knä så att jag är i ännu bättre slag till Europacupen som går den 27-28 juni. Där vill jag klara kvalgränsen till VM i Berlin som är på 5900 poäng och får jag bara tävla smärtfri så är jag helt övertygad om att jag kommer att klara av mitt mål!

Idag hämtade jag och Niklas den sötaste lilla varelse världen har skådat! Min kusins teacup Chihuahua med namnet “Coco Chanel”. Henne ska vi passa i en månad medan Sarah är iväg på semester och när den här lilla sötnosen får valpar så är det av henne vi ska ha vår hund.

Hon är fortfarande lite reserverad men jag är helt nöjd med att bara titta på denna skönhet tills vidare.

Nu ska jag ut och gå en jättelång promenad på 10 minuter med vovven.

Må väl tills vi hörs igen,

Nadja

Sprutfobi och svart bälte

Aldrig tidigare har jag lidit så mycket för någon annans skull! Det var nästan så att jag själv fick panik när vi tog hissen upp till översta våningen och rehabcentret i Lidingö centrum.

Min kära syster Bella skulle ta två sprutor i ryggen igår och hon darrade som ett litet asplöv hela den dagen. Turligt nog så hade hon bett om lugnande redan innan hon hade kommit dit så alla var förberedda på att hon kunde bli en mycket jobbig patient. Men SÅ jobbig, det trodde inte ens jag! Det kanske till Bellas försvar ska tilläggas att hon är OERHÖRT spruträdd.

Vi fick hur som helst sätta oss i ett eget behandlingsrum och invänta läkare och Bella var så stirrig och nervös att jag inte kunde låta bli att skratta. Ni vet, när man egentligen inte får skratta, då kan man aldrig hålla sig! När hon ligger där på britsen och försöker slappna av och jag sitter vid skrivbordet och käkar nötter så stormar det plötsligt in en person genom dörren som glatt säger: “Hej! Jag ska köra upp ett stolpiller i rumpan på dig!”

 Vi visste inte alls hur vi skulle reagera. Jag blev helt stum och Bella tittade på mig. Jag vände bort blicken för jag hade ingen aning om hur hon skulle hantera det där! Bella stammar till slut fram: “öh… jag tror att jag klarar det själv… tack”.

När doktorn hade lämnat rummet (ja, det var doktorn som inte ens presenterade sig!) brast vi ut i ett hejdlöst skratt! För mig var det där det roligaste som hänt på mycket länge. Jag är inte säker på att Bella tycker detsamma.

Bella fick två stolpiller som inte verkade påverka henne det minsta och vi bad om något starkare. Hon fick  något mycket starkt, som jag inte kan skriva ut här, och inte ens efter den första MUGGEN var hon borta. Hon fick en till och äntligen började hon bli lite konstig. Inte modig. Bara konstig. När hon fick den första sprutan höll jag på att kräkas! Doktorn höll på så länge och körde in den så långt och Bella skrek så jag fan trodde att hon skulle dö. Hennes sjukgymnast hängde över henne för att hålla ner henne och mina armar fick blodstopp efter att hon skulle hållit mig “i handen”. Herregud, vilken upplevelse säger jag bara. Det tog nästan 2,5 timmar för henne att ta de där sprutorna. Men nu är det gjort. Och jag ber till gudarna att hennes rygg blir bra så att hon kan börja träna på riktigt igen!

Avslutningsvis måste jag säga att jag är löjligt stolt över min storasyster Paula som tog sitt svarta bälte i karate i söndags! På mors dag och allt. Och som hon har kämpat för det där. Om ni vill så kan ni läsa det fina reportaget de gjorde om henne hemma i Karlskrona på den här länken http://www.sydostran.se/index.75799—1.html

Grattis syster!

Nu ska jag laga mat och vänta på att min pojkvän kommer hem.

Vi hörs snart igen!

Kramar Nadja