Kort uppdatering…

Jag förundras mer och mer över hur jäkla fort tiden går! Helt plötsligt sitter jag här hemma och det är den 27:e maj. Det känns som om att det var igår jag och Leffe stod inne på Bosön och pratade om hur långt kvar det var till min första mångkamp. Men se, nu skulle den egentligen redan ha varit här i form av galan i Götzis!

Men med tanke på att jag har haft känningar i mitt vänstra knä och därför inte kunnat hoppa höjd helt problemfritt och arrangören inte kunde ge ett besked om start tidigare än två veckor innan så beslutade vi att jag inte skulle tävla i den mångkampen.

 På ett sätt var det skönt eftersom jag inte ville gå in i en tävling där många av världens bästa mångkamperskor är med och inte kunna göra mitt absolut bästa. Det skulle bara irritera mig. Nu blir min första mångkamp istället Estkampen som i år arrangeras i Rakvere i just Estland den 6 juni.

 Imorgon ska jag till mitt andra hem Bosön och fotograferas. Det känns konstigt att åka dit för något annat än att träna! Det är en fotografering för olika rehab-övningar (jag är ju proffs nu efter alla dessa år) som ska användas av bland annat klubbar, nyskadade och i utbildningssyfte. Det är egentligen min vilodag imorgon så jag hoppas att det blir lugnt!

 Passar redan nu på att säga GRATTIS till min underbara mamma Lena på mors dag på söndag! Jag är inne i en tankspridd period just nu och känner att det är bäst att gardera sig ordentligt

 Kram

Nadja

SM GULD, SM GULD, SM GUUUULD!

Om jag sa att jag var nervös innan mitt första häcklopp för en vecka sen, så ska ni veta att det var INGENTING jämfört med den nervositet som jag upplevde nu! Det var helt galet! Det pågick ett brutalt krig i min mage och i mitt huvud. Jag trodde fasen att jag skulle sprängas ett tag. Jag hörde mina hjärtslag så högt att jag inte kunde vila när jag skulle. Jag ringde upp Niklas för att få prata av mig men jag blev bara irriterad och illamående och ville lägga på samma sekund som han svarade. Jag tror att jag drack 6 liter vatten bara för att ha något att göra. Och jag duschade två gånger. Jag har nog aldrig tidigare reagerat så här starkt på en tävling som jag gjorde idag.

Jag pratar om Stafett - SM och 4×800m.
Och jag tror att jag pratar om tävlingsovana.

Även om min nervositet den här gången kunde liknas vid ångest, så njöt jag av hela situationen. Jag vet, det låter helknäppt, men det är ju bland annat dessa känslor som hela mitt idrottande handlar om. Och så tror jag att det bor en liten självplågare i mig. Det är nog därför som jag ställer upp på att springa 800 m. Jag gillar det!

Laget som förutom mig bestod av Nathalie, Charlotte och Sofia, var ett piggt och glatt gäng. Trots att de är så unga så är de väldigt proffsiga, fokuserade och målinriktade. Jag kände mig lugn och trygg i laget och en kaxig röst inom mig undrade vilka som skulle kunna slå oss. Jag visste att alla tre ovan skulle springa ifrån på sin respektive sträcka om det skulle behövas, frågan innan var bara hur bra jag skulle lyckas hänga på när de långbenta tjejerna i mitt lopp ökade farten. Jag kan bara säga: Gud så bra det gick och shit vad stark jag kände mig!
Jag tror inte att jag hade en enda negativ tanke under hela loppet och efteråt sa Kaj (tränare i vår klubb): “Byt gren! Varför hålla på med sju grenar när du kan göra en!?”.

Det är en bra fråga. Men grejen är bara den att sju grenar ger mig minst sju fjärilar i min mage. Och sju är bättre än en. Även om det idag var en fjäril så stor som tio små som flög omkring där inne.

Sofia Öberg var den som förde pinnen över mållinjen och vi jublade tillsammans där på inneplan. Jag undrar bara varför vi inte sprang ett ärevarv också? En liten miss från vår sida. Fast till vårt försvar ska jag säga att vi faktiskt inte hade någon klubbflagga att svepa omkring oss.

Nu när vår tävling är över håller jag tummarna för vårt kvinnliga lag på 4×400m. Jag skulle egentligen ha sprungit den sträckan också men varken Leffe eller jag visste hur formen var så vi vågade inte utsätta de andra lagmedlemmarna för en stumnande Nadja på 400 m (det loppet skulle nämligen gå dagen efter mitt 800m:s lopp). Kom igen nu tjejer!
Jag håller också tummarna för vårt pojk-lag som ska springa 4×100m imorgon. Vi åkte i samma minibuss upp till Karlstad och de lät härligt självsäkra. Hoppas att det håller hela vägen!

Jag önskar att jag kunde skriva att jag sitter här och är alldeles toktrött efter mitt lopp (det är en så härlig känsla). Men konstigt nog så är jag bara pigg och sugen på något gott så nu ska jag, Niklas och svärmor kolla film och mysa bort resten av kvällen.

Ta hand om er,

Kram Nadja

Oj så skönt!

Nu är det gjort! Och jag kom i mål! Herregud så skoj det var att få tävla igen! Jag har gått runt och skrattat hela dagen och min pojkvän Niklas tycker mest att jag är konstig.
Mitt första häcklopp för året blev en blandad upplevelse. Jag var så nervös innan att jag knappt minns någonting av uppvärmningen och än mindre av loppet. Det enda jag kom ihåg var att jag fick en okej start, för det hade Leffe betonat extra mycket: “Häng med i starten och de sex första häckarna, sen kan du göra vad du vill sista biten in”. Och det var precis vad jag gjorde; redan på den sjunde häcken höll jag på att stå på huvudet då jag sjönk igenom rejält och nästan fick starta om loppet utan någon som helst fart. Jag tog honom verkligen på orden. Trots detta, och trots att jag hade kört dubbelpass och en massa styrka hela veckan så kom jag i mål på en tid bara en tiondel över mitt pers! Jag var helnöjd och heltänd! Jag ville bara springa igen och igen och igen!

Jag och Niklas firade min debut med en pizza efteråt. Tyvärr var den så äcklig att varken han eller jag kunde äta upp hela (typiskt!) men jag fortsatte ändå bara att le.
Jag ringde Leffe och refererade det jag kom ihåg av loppet och jag hörde på honom att han också var ganska nöjd. En bra start på säsongen med andra ord!

Nu ser jag bara fram emot Stafett - SM nästa helg och utmaningen där: 800m. Det ska bli kul att se hur jag reagerar på ett lite längre lopp då jag har fått betydligt mycket mer muskelmassa till den här säsongen och det krävs mer för att syresätta min kropp i ett sånt lopp.

Jag är redan lite nervös men Niklas peppar mig och säger: “Det är lugnt. Du är bra och det kommer att gå fint”.

Alla vi som själva tävlar vet att det är ganska enkelt att säga så när man står vid sidan om och desto svårare att ta till sig när man är mitt uppe i det. Men jag uppskattar ändå orden och matar mig själv med dem dagarna i ända.

På onsdag kommer min svärmor Ann-Christin (även kallad “Morot” då hon heter Roth i efternamn, fyndigt tycker jag) upp och hälsar på. Vi ska visa henne min kusins lilla hund “Coco Chanel” som förhoppningsvis ska få en valp som jag och Niklas ska få. Det är en liten teacup chihuahua fast långhårig och jag lovar er att det är det sötaste som någonsin gått på fyra ben! Så fort de har varit här på besök så ska jag lägga upp lite bilder.

Nej, nu ska jag vila upp mig. Jag blev helt slut av att tävla!

Ha en superskön Lördagskväll och njut av kvällssolen.

Nadja

Ps. Till er som undrar hur det gick i biljardutmaningen: Jag och Niklas vann en förkrossande seger med siffrorna 3-2! Niklas fick i ca 95 % av “bollarna”… TROTS sitt öldrickande. Det är ju konstigt att jag aldrig får några fördelar på grund av att jag är nykterist. Han spelar bara ÄNNU bättre efter några stora starka. Knäckande.

Nu börjar det…

… i dubbel bemärkelse!
På lördag ska jag äntligen få inleda min tävlingssäsong och idag har jag fått börja blogga på min nya hemsida. Att blogga känns spännande och nytt och nästan lite skrämmande. Egentligen så har jag ganska lätt för att skriva men det är verkligen annorlunda när man vet att det är så många andra som ska läsa det sen.

Tävlingen känns också lite främmande eftersom det var nästan 9 månader sen sist jag stod på startlinjen!  Jag fick en stressfraktur i högerfoten i slutet av förra sommaren och efter SM i Västerås la jag ner säsongen för att börja rehabilitera mig. Jag fick en sån där stor pjäxa på foten som systrarna Kallur gick runt med (om någon såg den?!) och läkningen gick över förväntan!

Några månader efter min rehabiliteringsperiod var jag konstigt nog starkare och snabbare än innan skadan och jag var otroligt sugen på att tävla! Ändå valde jag och min tränare Leffe att jag inte skulle köra någon inomhussäsong för att kunna fokusera helt på utomhussäsongen och mitt stora mål som är VM i Berlin i augusti.

Jag tror att det var ett bra beslut för nu känner jag att jag har så mycket i mig som bara vill ut och jag kommer nog att studsa runt som kossorna gör när det är dags för “betessläppet” på lördag. I ärlighetens namn så har jag glömt hur nervös man kan bli inför tävlingar. Jag sitter här med fjärilar i magen mest hela tiden och jag ler dumt åt mig själv när jag tänker på att det faktiskt bara är ett häcklopp som jag ska ta mig igenom. Vad fasen är det att vara nervös för!?

För att få tankarna på annat så ska jag och min käraste spela en biljardmatch mot min syster Bella och och hennes killkompis Max ikväll. Det kommer att bli skönt med lite tävlings-instinkt-uppvärmning inför helgen. Hoppas bara att den starka länken i vårt lag (Niklas) håller sig någorlunda fräsch och pigg för då kommer vi lätt att ta hem den här matchen! Prestige står på spel säger jag bara!

Jag funderar på ett bra namn till vårt lag. Är det någon som har nått kul förslag? (Håller ni på Bella och Max så har ni inget att säga till om här).

Nu ska jag hoppa in i duschen och förbereda mig. Hoppas att ni mår bra där ute och att ni får en rolig kväll! Vi kanske ses på BallBreaker. Inget inträde till den här matchen kan jag säga.

Nadja