Riovanschen
Riovanschen

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

Blogg

”Du VaR ALDRiG KLaR”

Jag har hört det förut, men aldrig riktigt tagit det till mig. 

Det dĂ€r med att acceptera en lĂ€gstanivĂ„ nĂ€r en tĂ€vlingssĂ€song ska inledas. 


IgĂ„r hoppade jag lĂ€ngd igen. Och det var roligt som vanligt och kroppen börjar svara frĂ„n all styrka och all trĂ€ning som jag har pumpat den full med. 


Men det fattas fortfarande snabbhet. Jag behöver rappare ben. Piggare fötter. SpĂ€nstigare steg. En mer aktiv fotisĂ€ttning. Och en större jĂ€mnhet. 


Agne drog mig Ă„t sidan efter passet. Sökte min blick och jag vek undan. Visste vad han skulle sĂ€ga. 

Han pratade Ă€ndĂ„: ”Nadja, det ser skitbra ut. Kroppen hĂ€nger med! Och det Ă€r super. Men jag vill att du ska vara medveten om att vad som helst kan hĂ€nda nĂ€r du nu ska börja tĂ€vla. Du kan inte krĂ€va för mycket i början. Och du behöver leka med tanken att du kanske gör 5.50 likavĂ€l som 6 meter. Klarar du det?”


Jag bet i lĂ€ppen och önskade att nĂ„gon annan kunde svara Ă„t mig. 

SĂ„klart jag inte kan acceptera 5.50?!  

Eller, kan jag? 

Tanken snurrade nĂ„gra varv i skallen. SĂ„g mitt namn framför resultatet. MĂ„dde illa direkt. 

Sen funderade jag pĂ„ varför. Och hade fortfarande inte svarat pĂ„ hans frĂ„ga. 

Sen sa jag nĂ„got osammanhĂ€ngande. Om att han inte skulle sĂ€tta upp grĂ€nser i mitt huvud. Om att han inte skulle fĂ„ mig att tĂ€nka pĂ„ att det kunde gĂ„ sĂ„ dĂ„ligt. 


Jag argumenterade emot medan han log. 

Sen sa han: ”DĂ„ sĂ€ger vi det pĂ„ ett annat sĂ€tt. En lĂ€gstanivĂ„ handlar inte om vad jag tror att du kommer att göra, nu eller i framtiden. Det handlar om att du ska klara av att acceptera och inte bli förbannad och arg efterĂ„t oavsett resultat i den inledande tĂ€vlingen. Ju mer du kan acceptera nerĂ„t, desto större kan det bli uppĂ„t. Du Ă€r inte van, har inte tĂ€vlat pĂ„ 3 Ă„r och en tĂ€vling Ă€r nĂ„got annat Ă€n trĂ€ning. Det Ă€r bra att leka med tanken bara”. 


Min blick i hans. Lite tjurig. Fortfarande oförstĂ„ende, men med en vilja att försöka förstĂ„. 

SĂ„ jag sa: ”okej, jag ska försöka jobba med det. Men det kan inte bara vara ord. Jag mĂ„ste kĂ€nna det ocksĂ„. PĂ„ riktigt acceptera”. 

BestĂ€mt svarade han: ”bra, för du kommer inte att fĂ„ tĂ€vla förrĂ€n du har gjort dig vĂ€n med tanken”. 


Och jag gapade. Menar mannen allvar? 

Ja, det gjorde han. För han vĂ€nde pĂ„ klacken och gick. Som han alltid gör nĂ€r han vet att jag Ă€ndĂ„ inte har mer vettigt att sĂ€ga mer Ă€n att streta emot pĂ„ mitt barnsliga sĂ€tt. 


PĂ„ vĂ€gen hem var jag inte lika glad lĂ€ngre. Jag kĂ€nde direkt att jag har ett stort jobb framför mig. Jag behöver lĂ€ra mig att det kan gĂ„ hur som helst. 

Tidigare i min karriĂ€r har jag alltid haft en bakgrund med mig in i en sĂ€song. En bakgrund som kanske inte varit speciellt lĂ„ng eller sammanhĂ€ngande men jag hade i alla fall aldrig haft cancer eller kört rehan i över 1 Ă„r. DĂ„ visste jag mer vart jag lĂ„g. 

Nu har jag fan ingen aning. Och det var vĂ€l den knappen han tryckte pĂ„ och som rörde upp kĂ€nslor inom mig. 


Och du vet ju sedan tidigare vad jag gör nĂ€r jag blir defensiv. Jag tar fram tanken jag Ă€r rĂ€dd för och sĂ€ger den högt. KĂ€nner den. FrĂ„gar mig sjĂ€lv vad som Ă€r det vĂ€rsta som kan hĂ€nda. 

Jag vill inte misslyckas. Jag vill inte vara ”dĂ„lig”. 

Jag vill inte göra mig sjÀlv besviken.


SÄ jag tog hjÀlp. Och fick det hÀr sms:et tillbaka nÄgon halvtimme senare:

”Du oroar dig för vad folk ska sĂ€ga om du hoppar fem meter… Men du glömmer helt bort alla cancersjuka som följer dig och som bara vill se dig göra det omöjliga möjligt. Visa att det gĂ„r att resa sig, rispa döden blodig med en vĂ€ssad spiksko och bara ta sig ut pĂ„ banan igen.

Det finns mĂ€nniskor i tusentals som bara vill se dig försöka, mĂ€nniskor som lever med dig och genom dig. Och sĂ„ finns det ett litet tigerhjĂ€rta som har fĂ„tt vĂ€nta lĂ€nge nog nu pĂ„ att fĂ„ pumpa ditt adrenalin rĂ€tt ner i benen. 

Det finns en hjĂ€rna som skriker desperat efter utmaningen, som Ă€r trött pĂ„ vardagens smetiga lunk. Hela din kropp skiter helt i resultatet, det Ă€r tĂ€vlingen, pulsen, möjligheten som drivit den genom cellgifter och motgĂ„ngar. Du var inte klar nĂ€r du blev sjuk, du fick inte vĂ€lja sjĂ€lv nĂ€r du skulle sluta. Du har inte fĂ„tt en chans till revansch, du har slitit dig till den. SĂ„ om nĂ„gon ynklig mĂ€nniska skrattar Ă„t ett misslyckande sĂ„ lĂ„t dem göra det. 


För pÄ riktigt, om du tÀnker bara lite pÄ de senaste tre Ären, var ser du ett misslyckande??? Att du överlevt cancer, Àr det ett misslyckande? Att du Àr snyggare nu Àn innan cellgifterna, Àr det ett misslyckande?? Att du Äker land och rike runt och hÄller bejublade föredrag, Àr det ett misslyckande? Eller att du och Peter vunnit world press photo, Àr det ett misslyckande?

 TĂ€nk en vĂ€nda till sĂ„ fattar du nog att ett hopp pĂ„ fem meter i det hela stora Ă€r ett minimalt bakslag. Det Ă€r de första hoppen… och det Ă€r vĂ€l just pĂ„ hoppet man lever. 


SĂ„ lĂ„t de som vill, hĂ„na dig. Innan sommaren Ă€r över stĂ„r de Ă€ndĂ„ i kön för att fĂ„ din autograf. Det Ă€r sĂ„ det funkar. SĂ„ ut och njut nu… du fĂ„r hoppa, det var inte din tur att dö. NĂ„gon dĂ€r uppe gillar dig och en hel vĂ€rld hĂ€r nere Ă€lskar dig enbart för att du Ă€r envis nog att försöka. 

Och sen Ă€r det vĂ€l sĂ„ att du bara Ă€lskar att hoppa, att flyga och landa… att kĂ€nna dig fri som du brukar sĂ€ga. SĂ„ hoppa din jĂ€vul, hoppa och njut… en meter hit eller dit, va fan spelar det för roll? 

Jonas gĂ„r 30tusen meter varje dag, men du kommer att fĂ„ en större kick av ynka fem meter.”


Jag skratt-grĂ€t genom hela meddelandet. Ironi, humor och ett lĂ€tt inslag av jĂ€vlaranammar och ”skit samma”. 

Nu kan ni fĂ„ gissa vem som skrev det dĂ€r. 

Du som har följt resan frĂ„n början vet sĂ„klart direkt. 

Jag ska inte störa dig mer, jag ska ut och springa skiten ur dom hĂ€r benen. Bara för att jag kan. 

Puss & kram och kĂ€rlek ❀



SĂ„ OPeRFeKT.

Jag sitter i soffan och skriver för en gĂ„ngs skull. TĂ€nkte att jag behöver förnya mig. 

Ändra nĂ„got. Kanske tankarna blir annorlunda om jag sitter hĂ€r istĂ€llet för vid mitt arbetsbord? 

Jag har haft en underbar helg igen. Jag behöver underbart i mitt liv. Det Ă€r sĂ„ mycket som Ă€r vardagsgrĂ„tt annars. 


SĂ„ nĂ€r helgerna kommer sĂ„ passar jag pĂ„. 


Lördag morgon Àr alltid trÀning. Sen fÄr jag lite egen tid. Tid för att hÀnga med roliga mÀnniskor, ha picknick, fika, slappa. HÀlsa pÄ familjen. Bara vara.


Tid att bara göra det jag vill och sĂ„dant som inte handlar om trĂ€ning. 



Jag har funderat mer och mer pĂ„ det hĂ€r. Och ofta nĂ€r jag pratar med mĂ€nniskor sĂ„ sĂ€ger dom: ”du har ett sĂ„ lĂ€tt liv, du har det sĂ„ bra! Du fĂ„r göra det du Ă€lskar”.

Och det Ă€r absolut sant. Men jag tror att allting vi göra ofta, varje dag, blir till vardag. Hur mycket vi Ă€n Ă€lskar det. 


Att trĂ€na tvĂ„ pass varje dag och kunna koncentrera sig pĂ„ det Ă€r fĂ„ förunnat. Och jag önskar mig inget annat. Men jag Ă€r allergisk mot att fĂ„ andra mĂ€nniskor att tro att mitt liv Ă€r perfekt. Jag fĂ„r alltid klĂ„da nĂ€r folk tror att jag har det SÅ bra. 

För det kĂ€nns sĂ„ falskt. Jag tror inte pĂ„ perfekta liv eller mĂ€nniskor. Jag tror pĂ„ att vi alla har vĂ„ra problem, svĂ„righeter och sĂ„dant som gnager inom oss. 


DĂ€rför har jag ocksĂ„ svĂ„rt för nĂ€r samhĂ€llet gör andra mĂ€nniskor till ikoner eller stora förebilder – som aldrig fĂ„r göra fel. 

Jag tĂ€nker till exempel pĂ„ en artikel som var i Aftonbladet för ett tag sedan. Om Molly SandĂ©n. Och att hon skulle ha hĂ„llit i en cigg pĂ„ en av hennes instagram-bilder. 


Folk blev tokiga. ”Hur kan du lĂ€gga ut en sĂ„dan bild?!” 

”Du Ă€r en förebild! Du borde tĂ€nka dig för!”

Gah. Är det bara jag som blir trött? Hon Ă€r inte bara en förebild. Hon Ă€r en mĂ€nniska ocksĂ„. 

Hon hĂ„ller pĂ„ med musik. Det hon Ă€lskar. Och hon gör det bra. LĂ„t henne vara en förebild inom musiken dĂ„. Hur hon lever sitt liv har inte med hennes sĂ„ngröst att göra. 


Man sĂ€ger att förebilder har ett ansvar. Jag hĂ„ller med. Men till vilken grĂ€ns? Är man en förebild bara inom sitt omrĂ„de eller ska hela ens liv vara ”en förebild”? DĂ„ tror jag att vi Ă€r illa ute. 

Varför försöker vi ens lĂ€ra ut att en förebild Ă€r en person som gör allting rĂ€tt? Blir vi inte bara besvikna dĂ„? Eftersom mĂ€nniskor, förebilder och du och jag – gör ”fel” ibland. 

Jag förstĂ„r att unga mĂ€nniskor kanske pĂ„verkas. Och vill vara som  Molly. Och ser en cigg och tĂ€nker ”Gud sĂ„ hĂ€ftigt, jag ska testa”. 

Men Molly kan inte rĂ€dda alla som tĂ€nker sĂ„. 


Jag tror mycket mer pĂ„ att vi kan lĂ€ra vĂ„ra unga att tĂ€nka sjĂ€lva. Att göra sig sjĂ€lva till sina egna förebilder. Att fĂ„ dom att tĂ€nka att dom kan vara förebilder sjĂ€lva genom att ta bra beslut i frĂ„ga om tex rökning. 

Vi Ă€r inte perfekta. Ingen av oss. SĂ„ varför skulle en förebild vara det? 

För övrigt Ă€r ”perfekt” ett Ă€ckligt ord. 

DĂ€rför kĂ€nner jag ibland ett sting inom mig nĂ€r mĂ€nniskor sĂ€ger att jag ska vara en förebild. Eller att jag ska ”ha det toppen”. Och det handlar mycket om att jag vet att jag sjĂ€lv inte Ă€r sĂ„dĂ€r som samhĂ€llet sĂ€ger att en förebild ska vara. 

Jag svĂ€r massor, fiser, överdramatiserar, blir arg för smĂ„saker, kĂ€nner osĂ€kerhet, hĂ„ller inte allt jag lovar och kĂ€nner mig lĂ€tt trĂ€ngd. 


Jag kan vara förebild pĂ„ vissa punkter. Du ocksĂ„. Vissa saker gör jag rĂ€tt. Du ocksĂ„. 

Andra gör jag fel, och det gör du ocksĂ„. 

Det ingĂ„r i vĂ„r resa hĂ€r. 

Och det Ă€r vĂ€l alldeles fantastiskt?! 

Eller Ă€r det bara jag som tĂ€nker sĂ„? 

För att uppdatera er pĂ„ fronten ”vĂ€gen tillbaka” sĂ„ kan jag berĂ€tta att jag hade mitt bĂ€sta spjutpass hittills i fredags. 


Kroppen var pigg, benen var rappa och överkroppen avslappnad. Och jag studsade hem i ett lyckorus. 

Jag behöver kĂ€nna att saker lossnar. Jag behöver dom dĂ€r smĂ„ framstegen. 

Jag har fĂ„tt skriva av mig för hela veckan. Och ska ladda för ett sprintpass ikvĂ€ll. 

SĂ„ nu ger jag dig en puss pĂ„ pannan och önskar dig en fin dag ❀



ÖVeRLeVDe.

Äntligen fredag och jag har klarat av en vecka som jag redan i söndags kĂ€nde skulle bli kĂ€nslomĂ€ssigt tuff. 

MĂ„nga trĂ€ningspass, resor, tvĂ„ förelĂ€sningar och ovana situationer. 


Jag peppade mig med att framkalla den dÀr kÀnslan av lÀttnad som du kan kÀnna nÀr du Àr klar med nÄgot, redan innan jag var klar.

Jag peppade mig med fredagskĂ€nslan. Och nu Ă€r den hĂ€r. 

Jag fick massage redan 07.30 i morse. Gick ditt vindögd och astrött. Men nu Ă€r kroppen redo för dagens trĂ€ning pĂ„ ett skönt sĂ€tt. 

Och hela helgen betyder trĂ€ning och avkoppling. Det Ă€r hĂ€rligt nĂ€r jag inte har för mycket att tĂ€nka pĂ„ och göra. 

IgĂ„r var jag som du vet i Göteborg och förelĂ€ste pĂ„ Svenska MĂ€ssan. 


En stor och hĂ€ftig mĂ€ssa med allt inom trĂ€ning och hĂ€lsa. Jag förelĂ€ste för min klubb och vĂ„r nya klubbsponsor Fitness24seven. 


Men det bĂ€sta av allt var att jag fick trĂ€ffa tvĂ„ frĂ„n den hĂ€r bloggfamiljen: Cissi M och Sunshine! 


Fan, det Ă€r alltid lika vĂ€rmande att trĂ€ffa nĂ„gon hĂ€r inifrĂ„n. Cissi och jag sa direkt att det redan kĂ€nns som om att vi kĂ€nner varandra. Det Ă€r en cool upplevelse. 


Och Sunshine kĂ€nde jag igen pĂ„ en halv sekund. Som om vi setts flera gĂ„nger tidigare. 

Jag blev sĂ„ glad över att dom kom och lyssnade pĂ„ mig att bĂ„da tvĂ„ fick med sig mitt och Reginas smycke SOLDIER GIRL. 

SĂ„klart dom ska ha halsbandet nĂ€r dom har följt hela resan och dessutom kommer och stöttar mig nĂ€r jag pratar. Jag kanske inte alltid kan ge tillbaka sĂ„ mycket som jag skulle önska till dig, men nĂ€r jag fĂ„r chansen sĂ„ vill jag försöka. 


Cissi var sĂ„ otroligt gullig och hade med sig en STOR vit kopp med guldkanter till mig. Med formuleringen: ”om du bara dricker en kopp kaffe om dagen sĂ„ bör den vara stor!” 

Ha ha, helt rĂ€tt. Och jag har redan invigt den. 


Nu sitter jag hĂ€r, helt bubblig i magen och redo för ett toalettbesök. 

Men innan det sĂ„ vill jag berĂ€tta att min partner ATEA har gjort mig till ett tuggummi! 

Kolla, sÄ jÀkla frÀnt:


PĂ„ mĂ„ndag nĂ€sta vecka har jag nĂ„gra paket i min hand. Ska bli spĂ€nnande att se hur jag smakar. Jag har fĂ„tt förhandsinformation av mannen bakom projektet, Peter. Han sĂ€ger att det smakar Toy. 

Vi avslutar med fnitter och tĂ€nkvĂ€rda citat. 

Puss och kram 

Nadja ❀




HeJa UNGDoMeN.

Morning solstrÄle,

Är det en bra onsdag idag? 

SjĂ€lv har jag inte bestĂ€mt mig Ă€n. Jag hĂ€mtar andan efter en rolig förelĂ€sning i Malmö igĂ„r. 


Jag var pĂ„ Videdals privatskolor och pratade för Ă„rskurs 4-9. 

Det var vĂ€ldigt speciellt och nĂ„got jag aldrig har gjort tidigare. 

Min förelĂ€sning innehĂ„ller ju en del ”stora frĂ„gor”. SĂ„dant du kanske inte har funderat över om du Ă€r mellan 11 och 17 Ă„r. SĂ„ jag var orolig innan jag Ă„kte dit. TĂ€nkte att ingen ville lyssna. 


Men jag tycker att eleverna var hĂ€ftiga som hĂ€ngde pĂ„ och till och med stĂ€llde frĂ„gor. Och jag tog bort en del funderingar som jag har och som jag inte riktigt kĂ€nde skulle passa in.  Men efterĂ„t verkade dom glada och nöjda sĂ„ jag hoppas att dom fick med sig nĂ„got genom livet. 


Om en enda person kĂ€nde sig peppad efter min timme sĂ„ Ă€r det stort. DĂ„ har det jag sagt i alla fall gjort lite skillnad. Och det betyder mycket för mig. 

Min önskan Ă€r att dom kĂ€nner att dom klarar av det dom vill göra, Ă€ven om livet överraskar oss med saker som vi inte vill veta av ibland. 


Jag Ă„kte direkt frĂ„n Malmö till trĂ€ningen pĂ„ HPC. Körde ett styrkepass som innebar att jag var hemma först 20.30 och dĂ€ckade redan vid 22.00. 


Jag var helt slut och har inte vaknat en enda gÄng inatt.

Det Ă€r ovanligt för mig. Jag brukar Ă„tminstone gĂ„ upp för att kissa en gĂ„ng. 

Idag har jag ett pass och en intervju. Och sen börjar jag ladda för morgondagen – för dĂ„ ska jag TILL GÖTEBORG och Göteborgsvarvet. 


Jag ska förelĂ€sa dĂ€r klockan 16.00. Det Ă€r fri entrĂ© sĂ„ det Ă€r bara att dyka upp om du Ă€r sugen pĂ„ att trĂ€ffa mig och höra mig prata. 


Jag brukar behöva en veckas uppladdning mellan förelĂ€sningarna men denna gĂ„ngen hade jag liksom inget val. Jag fĂ„r vila till helgen. Med lĂ€ngdhopp och spjut och sprint. 

Till sist vill jag ge er ett hĂ€rligt musiktips – Richard Hawleys lĂ„t Run for me Ă€r SÅÅÅ skön. 


Nu kör vi citat och humorbilder istĂ€llet tycker jag ❀

Vi ses imorgon. 

Kram Nadja 



FÖRVĂ€NTNiNGaR.

Gooood solig morgon darling… 


04.30 vaknade jag till. Försökte sova vidare men insĂ„g runt 05-snĂ„ret att det var lika bra att gĂ„ upp – och börja tvĂ€tta. 

Varför Ă€r det sĂ„ svĂ„rt att somna om ibland? IgĂ„r sov jag tio timmar, inatt bara fem. 

Jag kommer alldeles sĂ€kert att dĂ€cka nĂ€r det hĂ€r inlĂ€gget Ă€r klart. 

Jag tycker att det var roligt att ni var sĂ„ mĂ„nga som var villiga att försöka hĂ€nga pĂ„ min idĂ© om att tacka sin kropp. Jag trodde ni skulle sĂ„ga mig vid fotknölarna. 

Men jag borde vetat sen tidigare Ă€r ni har öppna sinnen hela bunten. En fin egenskap. 


Och sĂ„ har jag en frĂ„ga: kan man fĂ„ ont i körtlarna kring halsen om man har svullet tandkött eller ont i  en tand? 

Jag pallar liksom inte börja googla skiten för dĂ„ har jag pĂ„börjad hjĂ€rtinfarkt, digerdöden och allt dĂ€r emellan. 

Som ni lĂ€ste igĂ„r sĂ„ var gĂ„rdagen lĂ€ttsam nĂ€r det gĂ€ller trĂ€ningsmĂ€ngd. Jag var sliten och fick vĂ€rldens bĂ€sta massage av en ny kille som heter Markus. 

I en och en halv timme jobbade han med min kropp och jag skrek högt nĂ„gra gĂ„nger nĂ€r han trĂ€ffade dom ömma punkterna och Ă€ndĂ„ fortsatte att hĂ„lla kvar sin armbĂ„ge trots att jag hade spasmer. 


Ni som tror att massage Ă€r skönt – no no no….! 

Det Ă€r skönt efterĂ„t. Men under tiden Ă€r det en pina. Som ett riktigt tufft trĂ€ningspass. 


Jag blev hungrig som en GRIS av behandling och Ă„kte hem och fullkomligt tryckte i mig mat och vĂ€tska. Allt i kroppen kommer igĂ„ng av en sĂ„dan behandling. 

Vid 16.30 Ă„kte jag till vallen för att köra stabilitet. Lisa sprang hĂ€ck och jag kunde köra allting utomhus och Ă€ndĂ„ se pĂ„ och vara med. 


PĂ„ kvĂ€llen var jag effektiv och satt med papper och svarade pĂ„ mejl. Speciellt ett var roligt. En man skrev att han ”förvĂ€ntar sig 6.60 i lĂ€ngd, 14 M i kula, 47 meter i spjut och 1.85 i höjd” 

Jag började sĂ„klart att skratta hĂ€r hemma. Det Ă€r resultat jag aldrig gjort tidigare. Jag Ă€r nĂ€rmst i kula (13.79) och i lĂ€ngd ligger mitt pers 30 centimeter frĂ„n den hĂ€r mannens ”förvĂ€ntande resultat” (6.33). 

Resultat gjorda innan cancern och den avslitna hĂ€lsenan. 


Det Ă€r klart att det Ă€r kul att nĂ„gon Ă€r engagerad. Men att förvĂ€nta sig sĂ„dana resultat av mig idag kommer bara att göra honom besviken. NĂ€r jag försökte svara sĂ„ var det enda jag fick till svar: ”det Ă€r bara Rio.” 

Mmmm, exakt sÄ. Det Àr bara Rio.


Jag kan inte bara bestĂ€lla resultat frĂ„n min kropp pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet. Oavsett vilken tĂ€vling som stundar. 

Det vet alla som hĂ„ller pĂ„ med idrott. Det Ă€r en process och det tar tid. Och jag behöver ta allting i rĂ€tt ordning. Sen kommer resultaten. Om dom kommer i rĂ€tt tid? Vem har nĂ„gon aning om det? Inte jag i alla fall, och dĂ„ Ă€r det Ă€ndĂ„ jag som hĂ„ller pĂ„ att trĂ€na med den hĂ€r kroppen varje dag. 


Men det Ă€r fint att nĂ„gon annan förvĂ€ntar sig saker frĂ„n mig. 

Nog om det. Klockan 11.00 ska jag kasta spjut. FĂ„r se om jag kan hiva ivĂ€g 600 gram ungefĂ€r 47 meter redan idag. 

Pussgurkor, nu Ă€ter vi frukost! 



Och sÄ den roligaste:

TaCKa DiN KrOpp.

Oj oj oj. 

HĂ€r fĂ„r du en lunchpuss frĂ„n tjejen som sovit tio timmar inatt. 


Jag var sliten pĂ„ andra passet igĂ„r. Det tog mer Ă€n jag trodde att köra tvĂ„ explosiva grenar pĂ„ samma dag. 

Jag blev trött i min högra baksida efter höjdhoppet pĂ„ morgonen och pĂ„ kvĂ€llen nĂ€r jag skulle hoppa lĂ€ngd, körde jag bara tvĂ„ löpningar pĂ„ den lĂ„nga ansatsen. Jag var tvungen att vara smart igen. 


Jag körde igenom magen och ryggen istĂ€llet. Och rullade en boll pĂ„ rumpan. 

Har ni gjort det nĂ„gon gĂ„ng? VĂ€ldigt bra om du inte kommer Ă„t en massör som kan hjĂ€lpa dig att sĂ€tta en armbĂ„ge i skinkan. 

Ta en hĂ„rd boll och sĂ€tt dig pĂ„ den. Hitta dom dĂ€r punkterna som strĂ„lar och hĂ„ll kvar dĂ€r. Gott-ont och hatkĂ€rlek pĂ„ samma gĂ„ng. 

Och det lĂ€ttar trycket pĂ„ din muskel. 


NĂ€r vi Ă€ndĂ„ Ă€r inne pĂ„ kroppen sĂ„ ska jag berĂ€tta vad jag gjorde igĂ„r innan jag somnade. NĂ„got jag brukar göra nĂ„gon gĂ„ng i veckan. 

Jag pratar med min kropp. 

Jag vet, jag riskerar att lĂ„ta helt knĂ€pp nu. Men vi kör Ă€ndĂ„. Det ska riskeras lite hĂ€r i livet. 

Jag brukar som ni vet tacka för saker som har hĂ€nt under dagen. Men ibland kommer jag pĂ„ att jag behöver tacka ocksĂ„ mig sjĂ€lv. Och speciellt min egen kropp. 


TĂ€nk sĂ„ mycket den fĂ„r stĂ„ ut med. 

Jag pratar högt, lĂ€gger ofta hĂ€nderna pĂ„ min mage och bubblar bara ur mig allt som jag Ă€r glad över. 

”Tack för att du hĂ€nger i fast det gör ont i dig. Jag Ă€r ledsen att jag pressar dig nĂ€r du ibland inte vill. Jag börjar bli bĂ€ttre pĂ„ att lyssna pĂ„ dig, men ibland mĂ„ste vi göra saker trots att det gör ont. 


Du kommer att fĂ„ vila om nĂ„gra Ă„r. Och redan imorgon blir det massage. 

Jag Ă€r ledsen att jag ibland stoppar i dig saker som du inte gillar. Men psyket behöver sina godisdagar. Tack för att du Ă€ndĂ„ Ă„terhĂ€mtar dig sĂ„ fort. 

Tack för att du Ă€r sĂ„ len och mjuk. Och för att du svarar pĂ„ all trĂ€ning. Tack för att du bĂ€r mig över ribbor och hĂ€ckar, ut i sandgropar och mĂ„nga steg över grĂ€s och tartan. 


Tack för att du Ă€r sĂ„ fin. SĂ„ vĂ€lformad och stark och stĂ„tlig. 

Tack för att du fortfarande hĂ€nger med i det jag vill göra. Trots att jag har slitit sönder dig, skadat dig, utmanat dig. Tack för att du lĂ€ker snabbt. 

Tack för att du följer rytmen i min hjĂ€rna, nĂ€r jag försöker lĂ€ra dig nĂ„got nytt. Jag vet att det Ă€r svĂ„rt att bryta mönster nĂ€r nĂ„got redan Ă€r automatiserat, men du gör det bra och det ger mig hopp. 


Tack för energin du lagrar och som du skickar ut nĂ€r jag som mest behöver det. Tack för att du Ă€r uthĂ„llig. 

Tack för allt du har övervunnit och hĂ€rdat ut. Tack för att du Ă€r sĂ„ beslutsam i att fortsĂ€tta leva och vĂ€xa. 


Tack för att du fortsĂ€tter att pumpa runt blodet i mig trots att jag ibland glömmer att andas. 


Tack för dom lĂ„nga armarna, dom grönbruna ögonen, dom stora hĂ€nderna. Tack för att just du Ă€r min. Jag skulle aldrig vilja göra om dig eller byta ut dig. 

Tack för idag och sov gott och sov dig Ă€nnu starkare” 


SĂ„dĂ€r. UngefĂ€r. 

Testa, om du vĂ„gar. Det Ă€r en hĂ€ftig kĂ€nsla att vara snĂ€ll mot sig sjĂ€lv istĂ€llet för att bara önska sig nĂ„got annat. Som jag ibland, i stressade situationer, tenderar att göra. 

Dags för dagens KRAM! Ha en fin torsdag ❀



FöRBeReD DiG.

Är det lite kyligare idag eller Ă€r det bara jag som Ă€r gnĂ€llig?

 Jag har inte sett nĂ„gon sol titta fram genom mina halvöppna persienner Ă€nnu. Men en sovmorgon Ă€r vĂ€l alla vĂ€rda dĂ„ och dĂ„. Speciellt om man redan sovit i ett halvĂ„r. 


Jag har smĂ€lt mitt lĂ€ngdhoppspass sen i helgen och fyllt pĂ„ kroppen med mer trĂ€ning. 

Tunga styrkepass har avlöst bĂ„de sprint och teknikpass. 

Vi har inte slĂ€ppt allt för mycket pĂ„ trĂ€ningen Ă€nnu. Jag kommer förmodligen att fĂ„ köra mina första tĂ€vlingar med ganska tunga ben. Men det fina med det Ă€r att det kommer att kĂ€nnas SÅ befriande nĂ€r trĂ€ningen vĂ€l lĂ€ttar. 

Efter tvĂ„ pass i mĂ„ndags Ă„kte jag till min hemstad Karlskrona för att utföra ett uppdrag. 


Tillsammans med managern Keith Karlsson, MĂ€starnas mĂ€stare tvĂ„an Caroline Ek och KHK:s Rolf Lindberg satt jag i en paneldiskussion om sponsring och varumĂ€rke. 


Jag Ă€r otroligt intresserad av sponsring sjĂ€lv och skulle kunna tĂ€nka mig att jobba inom det omrĂ„det den dagen jag slutar satsa pĂ„ friidrotten. 

Alla vet ju att det nĂ„gon dag tar slut. Det gör det för alla idrottare. Och att plugga (jag har lĂ€st till beteendevetare) och förbereda sig för ett liv efter idrotten Ă€r för mig viktigt Ă€ven om du Ă€r inne i full satsning.  Jag Ă€r inte av den skolan som tror att man inte kan fokusera pĂ„ sin idrott bara för att man har planer för framtiden. 

Vissa sĂ€ger att du den dagen du funderar pĂ„ vad du ska göra efterĂ„t, redan har slutat lite i huvudet. 
Jag tycker mer Ă€r att det gör dig mer vaken. Du vet att det kan ta slut nĂ€r som helst och du tar inget för givet. DĂ€remot behöver det du gör just nu, alltid fĂ„ komma i första hand. Du vĂ€ljer att gĂ„ helhjĂ€rtat in i nĂ„got. Men det hindrar dig inte frĂ„n att ha framtidsplaner och vara smart. 

SĂ„ att fĂ„ trĂ€ffa Sanna Kallurs och Charlotte Kallas manager Keith var oerhört inspirerande. Han har mĂ„nga Ă„rs erfarenhet och varje gĂ„ng jag trĂ€ffar mĂ€nniskor med mycket erfarenhet sĂ„ suger jag Ă„t mig. 

Vi satt som i en intervju hos Skavlan och fick olika frĂ„gor om sponsring och varumĂ€rke. Avslappnat och spontant. Mina favoritsammanhang. 

PĂ„ kvĂ€llen styrde jag Rio mot VĂ€xjö igen och somnade som en klubbad sĂ€l med huvudet fullt av tankarna och idĂ©er. 

Jag skulle vilja hjÀlpa nÄgon mot sin dröm. TÀnk att fÄ hitta samarbetspartners till nÄgon som vill göra det jag just nu har fÄtt möjligheten att göra! TÀnk att fÄ representera en idrottare med stor passion och mÄlmedvetenhet?


Ja ja, det fĂ„r bli ett senare projekt. För idag ska jag jobba pĂ„ mitt eget: jag ska hoppa bĂ„de höjd och lĂ€ngd. 

Jag börjar morgonen med nĂ„gra fĂ„ höjdhopp pĂ„ mitt nya ben. Kör stabilitet och trĂ€nar mage och rygg. 


IkvĂ€ll möter jag upp Lisa och sĂ„ kör vi lĂ€ngdhopp tillsammans. Det ska bli roligt! Vi har inte kört just lĂ€ngd sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger samtidigt. 

Vi har legat olika i faserna. Men nu börjar dom mer och mer likna varandra. Jag har liksom steppat upp en nivĂ„. 


Jag steppar vidare och kaffeskĂ„lar med dig. Med önskan om den bĂ€sta dagen, sĂ„klart ❀
Puss & kram 




KoM, Vi GĂ„R.

”Hujedamig sĂ„nt barn han var…”

Astrid Lindgrens bĂ€sta fĂ„r mig att smĂ„le sĂ„hĂ€r pĂ„ morgonkvisten och jag kĂ€nner mig busig som lyssnar pĂ„ barnmusik. 


Jag har haft en glad helg med vĂ€nner och jĂ€kligt bra trĂ€ning. Och jag har varit duktig med att lĂ€gga ifrĂ„n mig mobilen. 

Kanske mycket tack vare att min kamera har tvĂ€rdött Ă„t bĂ„da hĂ„llen nu. Varken frontkameran eller den vanliga fungerar… 

Som tur Ă€r sĂ„ har dokumenterande Magnus följt mig hack i hĂ€l, sĂ„ jag har fĂ„tt med det mesta Ă€ndĂ„. 

Vi börjar frĂ„n fredagen! 

Min trĂ€ningskompis och vĂ€n Lisa har fyllt 25 Ă„r och det skulle sĂ„klart firas. (Grattis Ă€ven till dig gull-Jakob!) 


Vi samlades hos Ericas förĂ€ldrar och blev bortskĂ€mda med grillat, Carro-KlĂŒft-tröjor, kubbspel och hembakat bröd och kladdkaka. 

Och trots att graderna smög ner till kyliga 9 pĂ„ kvĂ€llen sĂ„ hĂ€ngde vi utomhus. 


Sommaren ska allt kĂ€nna sig vĂ€lkommen. 


Att hĂ€nga i gĂ€ng gör mig alltid lite mer glad. Jag Ă€r uppvuxen i en stor familj och gillar nĂ€r mĂ€nniskor samlas och har roligt tillsammans. Vi har alltid haft öppna dörrar hemma och folk har kunnat komma och gĂ„ som dom vill. 

Jag vill sjĂ€lv ha det sĂ„ nu trots att jag inte har en egen familj. 


I en stor grupp blir samtalen sĂ„ hĂ€rliga, alla bidrar med sina historier och skĂ€mt. Och nĂ€r du kĂ€nner för det sĂ„ kan du bara sitta tyst och lyssna och njuta. 

SĂ„, söta Lisa firades men vi blev ganska tidiga hemĂ„t eftersom lördagen innebar lĂ€ngdhopp för min del. Jag ville vara pigg och pĂ„ hugget till det passet. 


Jag visste att det fanns en möjlighet att jag skulle fĂ„ gĂ„ ut pĂ„ min lĂ„nga ansats för första gĂ„ngen pĂ„ TRE ÅR, och det gjorde mig nĂ€stan tĂ€vlingsnervös. 

Agne lĂ€t mig sova ut och jag fick komma till vallen runt 11.30. En perfekt tid för en kropp som tar tid pĂ„ sig för att komma igĂ„ng. 


Och min möjlighet kom och jag tog chansen. Jag fick backa ytterligare tvĂ„ steg och bara jag skriver meningen nu sĂ„ sticker det i nĂ€san. 

Jag kÀnner mig sÄ otroligt stolt.

Det Ă€r en kĂ€nsla som Ă€r svĂ„r att beskriva. 

Jag har tragglat genom en tid dĂ€r det har varit vĂ€ldigt svĂ„rt att se mĂ„let. Jag har inte kunnat rĂ€kna med nĂ„got. Inte vĂ„gat lita pĂ„ att nĂ„got ska fungera. Jag har med suddigt seende bara försökt att ta en dag i taget. 

NĂ€r jag slet av hĂ€lsenan 2013 sĂ„ trodde jag att karriĂ€ren var över. Jag kunde inte tĂ€nka klart. Jag hittade inte det dĂ€r naturliga jĂ€vlar-anammat som brukade finnas dĂ€r. 

Det var som om nĂ„got dog inom mig. 

Det kanske kan vara svĂ„rt att hĂ€nga med i dom tankarna, men tĂ€nk att du ser det du Ă€lskar och har jobbat hĂ„rt och lĂ€nge för bara försvinna. Och du kanske helt mĂ„ste byta inriktning och tankesĂ€tt. Det gĂ„r pĂ„ en millisekund och du Ă€r inte beredd. 


Du kommer till jobbet idag och chefen har plockat undan frĂ„n ditt skrivbord: du Ă€r inte vĂ€lkommen mer. Eller du kommer hem och din respektive har packat vĂ€skorna. Ni ska inte leva tillsammans lĂ€ngre. 

Man ska inte jĂ€mföra saker, men jag vill försöka fĂ„ dig att kĂ€nna kĂ€nslan. Och meningarna ovan Ă€r mitt bĂ€sta försök. 

Att jag tre mĂ„nader senare fick cancer kĂ€nns som en parantes. 

Jag var redan nere pĂ„ botten och den smĂ€llen blev konstigt nog inte lika hĂ„rd. Mentalt. 


Det var bara att börja krypa. FramĂ„t och alltid lite mer Ă€n dagen innan. Att jag skulle kunna köra nĂ„got fullt ut inom friidrotten igen visste jag inget om. 


Men jag hoppades. Och jag kunde ligga och lĂ€ngta pĂ„ nĂ€tterna. Mellan tankarna pĂ„ att livet kunde ta slut imorgon och att ingenting blir som vi tror. Jag blandade mĂ€ngder av tvivel med smĂ„ andetag av hopp. 


Och jag lyssnade inte pĂ„ nĂ„gon som sa att det inte skulle gĂ„. 

Jag hade varken tid eller lust till det. 

MĂ€nniskor sa att det viktigaste var att överleva. NĂ€he? 


Det var sĂ„klart en förutsĂ€ttning för att jag nĂ„gonsin skulle kunna fĂ„ göra nĂ„got annat. Men att drömma har aldrig skadat nĂ„gon. 

SĂ„ det gjorde jag. Och varje litet framsteg och bakslag har jag firat och förbannat med dig. 

Att ta sig framĂ„t i livet, oavsett vad, krĂ€ver energi. SĂ„ det Ă€r mer Ă€n viktigt att vi gör vĂ„ra resor med mĂ€nniskor som ser möjligheter. Som förstĂ„r vad just du brinner för. 

Och hur lĂ„ng den dĂ€r vĂ€gen Ă€n ser ut att vara, sĂ„ tar dom dig i handen och föser bort den tjocka dimman med den andra. Och nĂ€r det inte funkar sĂ„ bara gĂ„r dom dĂ€r med dig. Lika vilsna som du. 


Dom vet, precis som du, att det viktiga just dĂ„ bara Ă€r att lunka pĂ„. Inte prata om att det inte kommer att funka. Inte ifrĂ„gasĂ€tta allting. Inte komma med pekpinnar. Inte pĂ„pekar att du har hybris. Vilken stor passion innehĂ„ller inte en gnutta hybris? 


De bra mĂ€nniskorna gör vekligheten lite mer rosenrosa. För det Ă€r det som fungerar nĂ€r allting annat Ă€r ett helvete. 


SĂ„ nĂ€r ditt nĂ€sta helvete trillar ner över dig, se till att du har ”rĂ€tt” mĂ€nniskor omkring dig. 

Ta tag i hĂ€nderna som vill hĂ„lla i dina. Ingen annan behöver egentligen veta vart ni Ă€r pĂ„ vĂ€g. Det du vill göra, Ă€r för dig. Du behöver inte förklara dina passioner för nĂ„gon. Du behöver inte försvara dom. 

LĂ„t mĂ€nniskor som vill slĂ„ igen dörrar göra det nĂ„gon annanstans. Hur mĂ„nga gĂ„nger du orkar resa dig igen, bestĂ€mmer bara du. 


I lördags kÀnde jag att jag reste mig för ungefÀr 50:e gÄngen. Och det Àr alldeles perfekt och vÀldigt mycket vÀrt det. Att jag sedan har mÀnniskor runt mig som fortfarande orkar se pÄ nÀr jag kravlar omkring kanske bara Àr tur.

Eller, Ă€r det? 


Om jag inte stöter pĂ„ fler bakslag nu, sĂ„ Ă€r jag tĂ€vlingsredo om ungefĂ€r en mĂ„nad. 

Och det kommer att bli i lĂ€ngdhopp. Inte bara kula och spjut. 

Det har tagit sin tid. Du har sĂ€kert mĂ€rkt det. Och mer tid kommer att krĂ€vas. Det spelar ingen roll just nu. Jag har varit igenom större dimridĂ„er Ă€n sĂ„. Tid Ă€r allt jag har. 

Kom, sĂ„ fortsĂ€tter vi att gĂ„â€ïž

Nästa sida »

Riogram

Kvitter

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.