Riovanschen
Riovanschen

Huvudpartners

Infratek Maxim Infratek Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear

Blogg

BLåSTe FeL åT aLLa HåLL.

Heeeeej vänner, 

Jag har inte kommit långt med dagen. Jag tar allt med ro. Och jag känner lite att jag förtjänar det efter gårdagen. 

Den började med en suck. Min dator har slutat ladda upp, är helt död och såklart behövde jag något viktigt (VIKTIGT med de stora bokstäverna) på den. 

  
Så vi försökte ladda med Alex laddsladd men fick ingen respons. Tanken på att datorn kraschat helt gjorde mig stressad. 

Upp på det här så var jag i full färd med att hitta hela min föreläsning som jag så fint har skrivit ner på papper. 

Spårlöst försvunna. 

Man tackar. 

Vände upp och ner på allt i lägenheten. Hela tiden med tanken i bakhuvudet: ”dem måste ligga här någonstans”. 

Ingenstans. 

Vi går ut till bilen för att leta. Det var nog ändå där jag hade dem sist, tänker jag hoppfullt.

Kommer ut – ser att däcket återigen är helt slut på luft. 

Antagligen samma luft som gick ur mig när jag tömt bilen utan att hitta det jag sökte.

En gammal kompis stod och putsade på fönster bredvid min parkering. Han säger: ”Nadja, du vet att det är städdag här idag va? 500 spänn i böter direkt om lapplisorna kommer”. 

  
Jag tänker att jag inte har tid men förstår också att 500 spänn i böter skulle reta upp mig ännu mer, så jag börjar leta ny parkering medan Alex stod och hängde på kryckorna i väntan på att jag skulle komma tillbaka. 

Vet ni hur många parkeringar det finns i Karlskrona?

NOLL. 

  
Så jag körde runt. Runt, runt. Kände stressen över död dator, pyspunka och föreläsningspapper. 

Pappa ringde mitt i allt det här och ville lite kärleksfullt meddela att det fanns mat om vi ville ha. När till och med ett sådant fint meddelande ökar på stressen ytterligare… Ja, då förstår ni nivån. 

Vi satte oss i bilen igen, åkte till en mack för att pumpa däcket. Vidare till Elgiganten där jag nästan med gråten i halsen stegade in och sa: ”hjälp mig”. 

  
Killen i butiken log: ”jag hoppas vi kan”. 

Sekunden då han satte in en ny laddare i datorn och ingenting hände kan närmast beskrivas som den där sekunden då något ömtåligt faller dig ur händerna och du precis lyckas fånga upp det igen. Ni vet den där ilande känslan. Som går som en kall kår genom hela dig.

Det funkade! Och jag var 750 kr fattigare. SÅ värt det.

Vidare till mamma. För någonstans hade jag fått för mig att mina föreläsningspapper skulle ligga där och skräpa. 

In i garaget. Omgång två av att vända upp och ner på allt startades. 

Jag ojjade mig hela tiden och Alex kollade skeptiskt på mig. Hon och kryckorna vilade lugnt mot ett bord där inne i dunklet. ”Går det inte att tända här eller?” undrade hon som för att hjälpa mig på traven. 

”Nej. Ingenting som inte är av kött och blod fungerar längre” tänkte jag bittert. 

Fortsatte leta och TILL SLUT ser jag en pappersficka som skulle kunna vara min räddning. 

Tar upp den och håller den framför ansiktet. Kisar mot den. Som om att jag inte tror min ögon. 

Och börjar skrika.

”HÄR ÄR DEN!!! HÄÄÄÄR ALEX!!! Jag har den!!”

Sen fortsatte jag skrika. Olika ljud av glädje. Och Alex skrattade. 

  
Kan tänka mig nu att hon ångrar att hon inte fann sig att filma. 

Vilken känsla. Och vi skojade med varandra: ”det är medvind nu va, ha! Känner du?” 

Mat hos pappa och högläsning av hans kärleksbrev från förr i tiden. Jag grät och Alex klappade på mig. 

  
Allt skrivet för hand. Och det mesta på italienska. Tydligen förstod den svenska flickan språket. 

Och jag såg på pappa att han aldrig skulle glömma. Jag fick läsa högt från ett av breven som kommit till honom och jag såg glansen i hans ögon. 

Tragiskt eller vackert. Jag kunde inte bestämma mig för känslan. Är det vemod det blir om man blandar dem båda? 

  
Vi fick kaffe som avslutning och åkte vidare för att hitta en present till lilla Ludde som fyllde år. 

Nu skulle det bli kalas! 

  
Ludde ringde på vägen och undrade vart vi var och berättade att vi minsann skulle få tårta när vi kom. 

Min mage skrek nej, men mitt huvud tänkte ”äh, bjuder en treåring på tårta, då äter man”. 

Han mötte oss redan i trappen, nyfiken på paketen mer än på besöket. 

  
Alex kom efter på kryckorna och Calle ropade: ”vart är styltan då?!” 

Vi firade Ludde. Sjöng för honom. Och tackades med: ”det där var inte kul”. 

  
Nä, tro fasen det. Jag är tondöv och sjöng högst av alla. Klart det inte blir en trevlig upplevelse. 

  
  
  

På kvällen skulle vi hyra film och när vi kom fram till kassan sa tjejen: ”Du är ju medlem, så du får tre filmer för 45kr”. 

  
MEDVIND! 

Vi gick förbi den lokala pizzerian och jag kom på att en sallad skulle sitta fint. Men det var sent och de hade stängt. Jag skulle precis gå när killen ropar:

”Men jag har en pizza som ligger här som ingen vill ha. Du kan få den om du vill?” 

”Vadå ‘få’ ? ” stammade jag.

”Ja, du får den. Här”.

Men SKÄMTAR snubben?! 

Alex skrattade av lycka och förklarade att nu jäklar stormar det i ryggen. 

”Vi går och köper en trisslott också va?” försökte jag. 

Men det blev film istället och jag pustade ut. 

Dagen blev ändå ganska cool. 

Och någon gång vänder vindarna tydligen åt det håll vi vill och önskar. 

Nu ska jag fortsätta jobba. Dela en kopp kaffe med mig. 

Puss & kram. 

  
  
  
  
  
  

SKa Ge HoNoM eN KRaM

En god lunchpuss,

Det behöver vi alla. En puss om dagen gör själen varm. 

  
Jag och Alex satt hemma hos Gisela och Calle igår och de berättade en fantastisk historia om en kvinna de träffat när de var ute med barnen. 

De hade börjat prata och hon frågade lite nyfiket om barnen. Sa att det var bra att de fick vara utomhus. 

87 år gammal och fortfarande intresserad av andra människor. 

Gisela frågade vad hon skulle göra när hon kom hem. 

Då svarar hon med ett leende:

”Jag ska hem till min man, och så ska jag ge honom en kram. Det är viktigt att kramas.

Sen ska vi dricka kaffe tillsammans”.

  
Jag dööööör så sött! 

Gisela och Calle fnittrade tillsammans åt andra interna detaljer i historien med kvinnan och jag satt med huvudet i händerna och tittade på dem. 

”Dem kommer att bli som den där kvinnan och hennes man” tänkte jag. 

Har vi glädje, skratt och närhet – ja då har vi fan allt vi behöver. 

  
Alex låg med det nyopererade benet högt i soffan mitt emot mig och skrattade åt alla tokigheter som studsade mellan väggarna där i den lilla tvåan. 

Jag var mest tyst igår. Njöt av att höra de andra skratta. Hålla låda. Dra skämt. Kittla varandra. 

Innan vi kom till familjen fnitter så var jag och Alex på Harrys för att äta middag.

  
Alex åt en fisk och skaldjursgryta som till och med jag tyckte doftade ljuvligt. Jag frossade i en tapasplatå. 

  
Med vitlöksbröd till, såklart. 

  
Gud, så tokig jag är i småplock! 

Gillar ni det också? Man kan sitta hur länge som helst med det man har framför sig. 

För er som är nyfikna så vaknade jag upp imorse… Och var HELT len i halsen! 

Min första dag utan att jag ens märker av att jag har en hals. Nu är det som filmjölk hela vägen ner igen. 

Andra roligheter är Ketchup och jag. 

Vi har fått äran att pryda tidningen Härliga Hunds omslag för denna månaden.

  
Ni kanske minns när jag la upp bilder från den här fotograferingen? 

Det är några månader sedan… 

  
Jag har raderat 900 bilder från min mobil och ändå vägrar den att samarbeta och lägga upp bilder från SÅ långt bak i tiden.

Jag värjer mig. 

Jag skulle inte säga att jag ger upp. Jag bara bidar tiden. 

Imorgon försöker jag igen. 

Till dess får jag helt enkelt säga puss, kram och önska er en fin dag.

  
  
  
  
          ———  ❤️ ———-

  
  
  

NyTT TäNK.

Tillbaka! 

Sitter i soffan i Karlskrona igen, med kaffe och musik och ett stycke Alex på besök.

  
Jag var en snabbis i Stockholm i helgen för att hålla i ett träningspass för en tjejgrupp som ska springa Lidingöloppet. 

Jag körde hoppstyrka med dem och fick höra efteråt att träningsvärken smög sig på direkt i rumpa och lår. 

  
Så ska det va! 

Härligt brudar! 

  
Energiska grupper gör mig pigg och glad. De skrattar och är med på noterna, lyssnar och är intresserade. När det finns kemi i en grupp så flyger tiden iväg och det mesta man gör tillsammans blir bra. 

  
Grodhopp, mångsteg, vristhopp och borzowhopp blandades tillsammans med trestegskombinationer och upphopp. 

Allt sådant som gör att jag själv aldrig kan sätta mig normalt på en toalett en vecka efteråt :-) 

Efter passet var jag trött i huvud och stämband och drog mig ner till mitt favoritställe: bryggan på Bosön. 

  
Allt var som vanligt. 

Som om tiden stått stilla. Visst är det många gånger så: det känns som om att allt förändras hela tiden och i en väldig takt, men ändå förändras väldigt lite i det stora hela. 

  
Bosön kommer alltid att vara ett hem för mig. Bryggan, vindarna och vännerna kommer nog alltid att finnas här för mig. 

Och sommaren kom! Precis som jag trodde. Jag la mina pengar på att augusti – september skulle bli våra solfyllda månader. 

Att det kommer sent betyder inte att det är sämre. Jag gillar det. 

  
Träningen har gått bra och bäst går det just nu i längdhoppet. 

Jag känner mig lätt, stark i benen och hoppig. 

  
Jag har haft svårt för att äta i några dagar och det är konstigt att det ger utslag direkt när man hoppar. 

Det är verkligen INGENTING jag rekommenderar, man ska ÄTA! Ofta under dagen. Och alltid direkt efter träningen.

Men om du äter lite mindre en dag, ungefär som när man är nervös inför en tävling, så är det ingenting som i alla fall jag mår dåligt av. 

  
På mitt förra längdpass tränade vi på en ny teknikdetalj. Jag ska få med mig farten ut i hoppet med hjälp av mitt vänsterknä, men när jag har ”hängt ut hoppet” så ska jag trycka ner benet nästan mot marken för att få fram höften. 

  
Jag gjorde några roliga landningar med huvudet ner i sanden innan jag hittade känslan. 

  
  
  
Jag njuter av att träna på detaljer! Tycker att det är utmanande och fokuskrävande. 

Gillar när huvudet är inställt på en enda sak. 

  
Och Agne är BÄST. Han hejar på så fort jag gör något bra, klappar händer och skriker: ”FAN vad bra!!”

När jag gör något dåligt säger han ingenting. Vi ältar inte. Det är bara att börja om. Bara att gå vidare. 

Ibland behöver man inte spekulera i allt som är ”fel”. 

  
Istället pratar han om det jag SKA göra. 

Och jag känner igen tänket från de gånger jag har diskuterat med Carro (Klüft). Alltid nästa steg. 

”Vi tar med oss det där som är bra”.

  
  
  
Alex har opererat sitt knä och kommer att vara hos mig till på fredag. Då åker vi upp till Stockholm igen för ett äventyr! 

På lördag kommer jag att få berätta för er vad det handlar om. 

Alltid dessa cliffhangers ;) 

  
Nu haltar hon in här i rummet och frågar om jag vill ha stekt bröd med ägg och avokado till lunch. 

OM jag vill! Jag är inte intresserad av att äta men vet att jag har ett styrkepass ikväll. 

Och vill jag göra det bra så är det bäst för mig att jag samlar på mig energi. 

  

Massa kramar till er ❤️

Nu – citat. 

  
  
  
  
  
  

SoLeN GiCK NeR.

Sommarväder äntligen och måndagen är här. 

  
Gårdagen spenderades med syster Gisela och hennes familj på stranden. Vi hittade en badstrand där vi kunde se solnedgången. 

Vi tvättade Rio, köpte med oss glass och kaffe och sjöng i bilen på väg till alla småstopp. 

  
Ljumna kvällar är fantastiskt. 

Hade jag kunnat spela gitarr så hade jag suttit där hela natten och spelat. Hade jag sedan haft även en sångröst så hade jag nog suttit kvar där än. 

Sommarkvällar, musik och vatten har något trolskt över sig. 

  
Eftersom jag fortfarande har ont i halsen när jag sväljer så vilar jag fortfarande från riktig träning. 

Jag får aktivera mig med sådant som inte påfrestar hjärtat. 

Så jag åkte med Daniela och hennes kille till golfbanan på lördagen. 

  
Jag vet att man inte ska skryta, men HALLÅ! Vi svingade klubborna som två kvinnliga Tiger Woods. Och varje gång vi träffade bollen så flög den all världens väg. 

  
Daniel har spelat mycket själv och tränade även ungdomar i golf tidigare så vi fick proffshjälp. 

  
Jag känner av svingen i min högerarm idag. Så känslig är kroppen för tillfället. Tummen upp. 

Innan golfen hälsade vi på mormor. Hyresgästföreningen hade en tillställning för alla boende i området så det blev tipspromenad, boule och livemusik. 

  
Jag, Daniela och Daniel gick tipspromenaden tillsammans och skrattade åt att våra hjärnor stod stilla när vi kom till såkallade självklara frågor. 

  
  
Jag har inte fått något samtal om att plocka upp någon vinst så jag tror att det gick sådär för oss med frågorna. 

Vi får väl en chans till nästa år. På ett år hinner man lära sig MASSOR. 

  
För att göra mamma glad så bara måste jag lägga upp en bild från hennes cab.

  
 Hon lånade ut den till mig och Daniel och jag fick sträcka upp händerna i luften och sjunga mig hes. 

  
Slut på bilder. 

Och jag ska hälsa på en sponsor och behöver fräscha till mig. Om ni såg mig nu skulle ni lägga huvudet på sned och säga: ”men lilla flicka, hur ser du ut…”

Kramar till er och glad måndag!

  
  
  
❤️

  
  
  

OaVSeTT VaD.

Lördag mina vänner,

Jag sitter med träningsvärk i rumpa och bröst. Bland annat för att jag tränade i förgår, men mest för att jag var med i tävlingen på Ljungbys Lilla Torg igår!! 

  
Agne och jag har planerat det ett tag, men sen blev jag sjuk och vi släppte det. Till i förgår när jag märkte att jag trots att jag är matt i kroppen ändå kan stöta kula.

  
Jag kanske inte var sådär förberedd som jag egentligen ville vara, men Agne menar att det inte finns några perfekta tillfällen. 

Och det minns jag att även Leffe försökte påminna mig om titt som tätt när vi jobbade tillsammans.

Ibland handlar det bara om att GÖRA det. Komma igång. Trots nervositet, rädsla och/eller förväntningar. 

Så nu gjorde jag det. 

Tog mitt första kliv framåt på riktigt. 

Och som med allt annat vi gör trots att vi är tveksam: så kändes det otroligt skönt efteråt! 

  
Jag stötte 12.28. Bara ett resultat. Och min första tanke var såklart att slå ner på mig själv eftersom jag stöter längre på träningarna. Men jag stannade vid: ”fan vad dål…” 

Och tänkte istället: ”ge dig, du är igång! Du har tagit klivet över äntligen och nu är det bara att fortsätta framåt”

Alla våra resor måste börja någonstans. Oavsett förutsättningar. Oavsett omständigheter. 

  
Om vi vill. Annars kan vi lika gärna skita i det och sitta i soffan längre fram i livet och fundera över hur det kunde ha blivit. 

Jag har valt att inte göra så. Jag ska sitta framför tv:n och kolla framtida mästerskap och säga till de som sitter bredvid mig att jag gjorde allt jag kunde istället för att prata om att jag kunde blivit si och så bra om jag bara hade fortsatt. 

Om jag bara hade vågat. Orkat. Hängt i.

  
Jag fick blodad tand igår och vill tävla så fort jag kan igen. Publiken var underbar, klappade händer och skrek, och jag märkte att jag har släppt tanken på att jag haft cancer. 

  
Förra gången jag stötte precis efter min sjukdomstid var jag så mycket cancer. 

Det kändes som om att jag klev in på arenan med slangar i halsen och dropp-ställningen tätt i hasorna.

Igår kände jag mig som en idrottare igen. 

Ur form – måhända. Inte så stark som tidigare – visst. Men mentalt var jag bara tävlingsinriktad och tänkte tankar som jag tänkte innan jag blev sjuk. 

Jag kände igen mig själv! 

Att jag sedan stötte på delar av mitt släktträd precis innan tävlingen förgyllde hela situationen. Godbitar! 

  
Idag vilar jag igen. Jag har – konstigt nog – mindre ont i halsen idag så somnar jag utan halsont så kommer jag att träna imorgon och sedan börja leta tävlingar för att kunna tävla den sista biten av säsongen. 

Och sedan gå in i en höstträning med en helt annan attityd än ”jag-har-varit-sjuk”. 

Nu ska jag fira – jag var för trött igår. Jag ska skriva ner positiva saker från tävlingen och sen de delar jag ska förbättra till nästa gång. 

  
Förhoppningsvis hinner jag ut i solen en stund också. Det värmer så skönt idag. Jag kände vindarna från fönstret. Och solen är på strålande humör. 

Från här, och framåt. 

Puss! 

  
  
  
 —————————-

  
  

JaG VaR BuSiG

Fredag! 

  
Är det en bra dag? 

Jag snorar fortfarande men vaknade med någon procents mindre halsont. 

Det är ju ändå alltid något. 

Min kropp verkar ha ställt in sig på att vakna upp 08.30 helt plötsligt. Känns som en mer human tid att gå upp än 06.00. 

Igår var jag busig. 

Pratade med Agne och kom överens om att jag skulle få testa köra ett teknikpass i kula. Eftersom halsen verkar vara mer än seg så ville vi se om det fanns någonting jag kan göra under tiden.

  

 

Teknik sliter inte på kroppen på det sätt som till exempel styrka eller löpningar gör. Och jag vill verkligen göra NÅGOT så i min iver så åkte jag till Ljungby för att leka av mig lite. 

    
En annorlunda träningsarena bjöd Agne mig på, minst sagt. Mitt på Ljungby torg. 

Och det gick okej med tanke på att kroppen är trött och jag inte rört mig på 11 dagar. 

  
Innan träningen var jag som jag berättade hos min far och åt. 

Barnasinnet i honom tog över och mitt i tuggandet så skulle det skjutas med luftgevär. Pappa bor mitt ute i skogen så han har ett perfekt lekställe. 

  
  
Jag är rädd för alla former av vapen och smällar, även om jag är GRYM när det gäller femkampen på Gröna Lund! Då kan jag skjuta med vad som helst. Såklart. 

På kvällen serverades jag hemlagad pytt i panna hos Gisela och Calle och fick fotmassage i över en timme. 

  
Jag VET. Jag är bortskämd. Vi behöver inte prata mer om det. 

Jag har dock ingen jag kan äta frukost hos, så den behöver jag fixa själv nu. 

Och det kurrar i magen så jag blir kortvarig idag. 

Hoppas ni får en skön start på er helg! Puss & kram. 

  
  
  
Boom! 

Nu skrattar vi av oss. 

  
  
  

ALLT KRaSCHaR.

En god morgon

  
Som jag berättade igår så ger elektroniken upp här hos mig. Och nu på morgonen la appen ”WordPress” ner.

Det är från den jag skriver till er. 

Så fort jag försöker ladda upp en bild så säger den tack och hej och blir helt svart. 

  
Jag ringde Gisela som sa: ”du kanske behöver rensa mobilen” följt av ett fnitter.

Hon vet att jag har över 10.000 bilder liggandes som tar upp minne. 

Jag ska nog lösa det där på något sätt. Kanske jag raderar en app om jag finner den onödig. Hur tänker man då? Ingen av mina egna appar är onödiga för sjutton. 

Alla de här extra-apparna som man får till nya uppdateringar är ingenting jag behöver; iBooks och podcaster. Schas onödiga utrymmes-tjuvar! 

Och appen ”Tips”. Vad är det ens för app?! Den mörkgula färgen stör mig. 

  
Ja ja. Skam den som ger sig heter det ju. Jag hittar en väg. 

Jag ska istället njuta av att min syster Daniela (Bissan) är här och hälsar på tillsammans med sin kille Daniel.

  
Jag vet, deras namn är så söta tillsammans. Och de två är söta. 

Något jag gillar med hela min familj är att alla har en sådan sjuk humor. Så igår fick jag givetvis skratta. Vi har inga gränser när det gäller humor. Men det är mest för att alla vet att vi alltid skämtar, så ingen tar illa upp. 

  
Jag har fortfarande ont i halsen och när jag vaknade i morse var det värre igen :-(

Det BLIR liksom INTE bättre. 

Och jag sover, dricker te och låg inne hela dagen igår förutom middagen hos mamma på kvällen. 

  
För att inte para mig mer med baskeluskerna här inne i lägenheten så åker jag till pappa idag för att få lunch. Han ska göra köttgryta. 

Min bror Adam kommer dit. Bissan och Daniel likaså.

Hemlagad mat på riktigt – världsklass! 

  
Är trött på att fightas mot den här appen nu, så jag säger puss på er och tack till Eva Palm som upplyste mig om mitt däck igår: det är pumpat nu. Och DET behövdes vill jag lova. 

Vet inte hur jag kunnat missa att hela bilen lutade åt vänster. 

Citat och humordags pössgurkor!

  
  
  
  
  
  

SNoRa MeD MiG

Godmorgon * 10 dagar

  
För det är väl ungefär så länge jag har varit borta? 

Jag har varit så förkyld och trött. Och givetvis har jag varit hos läkaren. 

För jag vet ju att ni alla skulle börja skälla på mig annars. 

Halsprovet visade ingenting och snabbsänkan var på en bra nivå. 

Ändå har jag svårt att svälja och ont i halsen precis vartenda dag. 

Är ni fler som är förkylda? Hur länge kan ett sånt där dumt virus överleva? 

  
När jag har halsont så tränar jag inte. Är det något jag har respekt för så är det just halsen. 

Är jag snorig så kör jag, bara jag har krafterna att orka. 

Men inte nu.

Så mina dagar har innehållit annat än träning. Men eftersom min mobil kraschade så har jag inte kunnat ta så mycket bilder. 

Utan bilder – tråkig blogg! 

Pratade med min syster Gisela nu på morgonen. Hon skrattade när jag fortfarande låg i sängen 09.20. Själv hade hon väl säkert dygnat och tvättat 15 tvättar, lagat storkok för en månad och bytt blöjor 10 gånger redan. 
  
Idag har jag lite mer energi än de andra dagarna även om huvudet dunkar, så jag ska få saker gjorda. 

Bland annat så verkar all min elektronik vilja säga upp bekantskapen med mig. Min Mac-dator vill inte ladda upp (trodde inte att man fick problem med de datorerna!) 

  
Och trots att jag lagade mobilens skärm så fungerar inte frontkameran. Dessutom skriker mejlen om uppmärksamhet. 

Jag är inte sugen på mat och det är ganska grått utanför. Jag har lyssnat ut min musik och ingefäran i kylen är slut. Och jag vill bara komma till Växjö och börja träna igen. Jag hade kommit igång så bra. 

Nä, slut med självömkan. Den leder mig ingenstans uppenbarligen. 

Istället peppas vi av min syster Bella och hennes kille Peter som varit här i Karlskrona och spelat beachvolley-tävling. 

  
  
Peter spelade grymt med sin kompanjon PO och missade precis finalen.

  
Och syster och hennes medspelare vann! 

  
  
GRATTIS BELLA OCH PETER ❤️

  
Nu sätter citatmaskinen igång. Här finns ingen tid att spilla. 

  
  
  
Och så blandar vi all klokhet med lite humor. 

  
 
   

Nästa sida »

Riogram

Kvitter

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.