Riovanschen
Riovanschen

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

Blogg

PĂ„ TuRNĂ©.

Alla fingrarna i luften! Det Àr lill-lördag.


Jag kĂ€nner egentligen inte av det och gör inget speciellt pĂ„ onsdagar Ă€ndĂ„, men gillar tanken pĂ„ att det Ă€r en bra dag för andra. 

Jag var uppklĂ€dd i annat Ă€n trĂ€ningsklĂ€der igĂ„r eftersom jag besökte min samarbetspartner ATEA. 


Jag fick Ă€ran att trĂ€ffa marknadschef Sallbring – en pratglad, humoristisk hĂ„rdrockare som Ă€r mjukare Ă€n han verkar. 

Vi skulle posa pĂ„ vĂ„rt allra rockigaste vis och jag fattade inte hur fasen man skulle hĂ„lla fingrarna och bad om hjĂ€lp. DĂ„ skrattade han och sa: ”du vet att det dĂ€r blir ett citat va?” 


ATEA:s IT-arena rullar vidare genom Sverige och igĂ„r var dom alltsĂ„ i VĂ€xjö. 

Jag hade fĂ„tt en inbjudan dit via Magnus Stenbenke förra veckan och kom laddad för Selfies och kramar. 


Blev rÀdd för mig sjÀlv i papp-version och varm av alla kramar jag fick och ibland stal helt utan förvarning.


Vet ni varför mitt fejs Ă€r överallt och pĂ„ varje IT-arena? Förutom det uppenbara i att jag och ATEA har ett samarbete sĂ„klart. 

Jag vet inte om jag har berĂ€ttat det, minnet Ă€r sĂ„ kort för tillfĂ€llet. Men jag tĂ€nker att jag lika gĂ€rna kan tjata hĂ„l i huvudet pĂ„ dig. 


Precis som jag sĂ„ Ă€r ATEA mĂ„n om att pengar samlas in till mĂ€nniskor som behöver det. Och för varje gĂ„ng det arrangeras nĂ„got sĂ„ kommer företaget med nya idĂ©er, nya projekt och tankar. Det finns liksom inget stopp. 


SĂ„ denna gĂ„ngen har dom utmaningen att för varje person som tar en selfie med hashtagen tigernadja och gillar deras FB-sida pĂ„ Facebook, sĂ„ skĂ€nker dom 10kr till Cancerfonden ! 


HÀr Àr ATEA:s egen förklaring till hela grejen om ni vill lÀsa:

Insamling till Tigernadjas Fond.

Jag tror att VĂ€xjös IT-arena slog rekord i antal selfies. Och har du möjlighet sĂ„ kan du med ett enkelt klick skicka 10kr rakt till Cancerfonden. Gillar bara ATEA pĂ„ Facebook sĂ„ löser dom resten. 


Jag har tĂ€nkt SÅ mĂ„nga gĂ„nger att det mĂ„ste vara sĂ„ jĂ€kla tradigt för mĂ€nniskor omkring att se alla dessa bilder pĂ„ mig hela tiden, jag fattar att det förmodligen bara Ă€r jag som tycker att det hĂ€r Ă€r galet roligt. 

Men ni fĂ„r stĂ„ ut nĂ„gra mĂ„nader till. Det hĂ€r Ă€r once-in-a-life-time! 



Vi byter Ă€mne. Jag sĂ„g nog att du gĂ€spade! 

Jag tror att jag börjar förfalla. 

Jag har inte trĂ€nat pĂ„ snart tre veckor. Höstvilan gör mig dallrig och klen. Men jag försöker att njuta. Jag vet att helvetet snart brakar loss. 

Lika bra att ha samlat energi för ett helt kompani till dess. 


Jag har fastnat för en serie och jag som inte fastnar för mycket Ă€r överlycklig. 

Suits Ă€r mitt nya sĂ€llskap om kvĂ€llarna. Vilken serie! Och hur gĂ€rna vill jag inte bli advokat nu? 

Problemet Ă€r nog bara att jag inte har den vĂ€lfungerande hjĂ€rnan. 

Men kolla pĂ„ nĂ€r andra löser svĂ„ra problem pĂ„ ett smart sĂ€tt, det klarar jag galant. 


Nu ropar bĂ„de kaffebryggaren och sĂ€ngen samtidigt och jag vet inte vilket av det jag ska vĂ€lja. 

Hur hade du valt? 

Bara för att jag pĂ„ vĂ€gen hem i bilen idag hittade vĂ€rldens tuffaste och kanske argaste lĂ„ttext  nĂ„gonsin sĂ„ tĂ€nker jag dela med mig av den. 


Jag har hört lĂ„ten mĂ„nga gĂ„nger förut men inte riktigt lyssnat pĂ„ texten. Alldeles sĂ€kert Ă€r det nĂ„gon dĂ€r ute som behöver den just nu. 

HĂ„ll till godo och bli inte chockad över Alanis sĂ€tt att uttrycka sig nu… 

Puss! 

”You oughta know”

I want you to know, that I’m happy for you

I wish nothing but the best for you both

An older version of me

Is she perverted like me

Would she go down on you in a theatre

Does she speak eloquently

And would she have your baby

I’m sure she’d make a really excellent mother
‘cause the love that you gave that we made wasn’t able

To make it enough for you to be open wide, no

And every time you speak her name

Does she know how you told me you’d hold me

Until you died, till you died

But you’re still alive
And I’m here to remind you

Of the mess you left when you went away

It’s not fair to deny me

Of the cross I bear that you gave to me

You, you, you oughta know
You seem very well, things look peaceful

I’m not quite as well, I thought you should know

Did you forget about me Mr. Duplicity

I hate to bug you in the middle of dinner

It was a slap in the face how quickly I was replaced

Are you thinking of me when you fuck her?

And every time you speak her name

Does she know how you told me you’d hold me

Until you died, til you died

But you’re still alive
And I’m here to remind you

Of the mess you left when you went away

It’s not fair to deny me

Of the cross I bear that you gave to me

You, you, you oughta know
‘cause the joke that you laid on the bed that was me

And I’m not gonna fade

As soon as you close your eyes and you know it

And every time I scratch my nails down someone else’s back

I hope you feel it…well can you feel it
Well, I’m here to remind you

Of the mess you left when you went away

It’s not fair to deny me

Of the cross I bear that you gave to me

You, you, you oughta know

 

We MaDe iT!

Vi Ă€r i mĂ„l! 


En mil pĂ„ Lidingöloppet för den goda sakens skull, ett lopp dĂ€r varje startavgift gick oavkortat till Cancerfonden. Ett viktigt lopp. 

Ett SJUKT ROLIGT LOPP!


Jag blev sĂ„ otroligt imponerad av hur vĂ€l arrangerat allting var. 

LĂ€ngs med vĂ€gen fanns en kör, pep-talk, musik och hembakade chokladbollar. MĂ€nniskor stod i spĂ„ret och hejade. Jag blev helt paff. 


Jag har jobbat med det hĂ€r loppet för min tidigare klubb IFK Lidingö och har varit kranskulla en gĂ„ng. Men jag har aldrig sett loppet inifrĂ„n pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet.

Jag har alltid undrat varför folk plĂ„gar sig genom lopp, hur man orkar med alla mĂ€nniskor omkring och stresspĂ„slaget som blir. 

Men nu fattar jag! Jag fattar grejen! 


Det var en av dom roligaste upplevelser jag varit med om. Vilken folkfest och vilken energi och glĂ€dje! 


Efter fem kilometer stod en speaker och peppade oss med ord om att vi skulle vĂ„ga vara starka, vĂ„ga kĂ€mpa pĂ„ lite till, se oss sjĂ€lva gĂ„ i mĂ„l. Det var den bĂ€sta pepp jag hört pĂ„ lĂ€nge. Kanske Ă€r det för att det var helheten som charmade mig? Eller sĂ„ var han bara jĂ€kligt grym. 


Jag har varit oerhört stressad hela helgen eftersom vi var sju stucken som alla skulle ha information om allting som skedde. Jag satt som en mellanhand frĂ„n torsdag kvĂ€ll till söndag eftermiddag. Jag hann aldrig riktigt slappna av och njuta av att jag hade nĂ€stan hela familjen pĂ„ plats (Adam och pappa Giovanni fick snĂ€llt stanna hemma). 


Men jag njuter i efterhand istĂ€llet. TĂ€nker tillbaka pĂ„ timmarna med familjen och börjar le. 

Det Ă€r sĂ„ mycket som kommer upp nĂ€r jag fĂ„r tid till eftertanke. 


Jag var helt slut igĂ„r nĂ€r jag kom hem till VĂ€xjö igen. Jag lĂ€mnade Stockholm vid 19-tiden och har nog aldrig kĂ€nt mig sĂ„ trött som dĂ„. 

SĂ„ nĂ€r jag satt ensam i bilen och fick sĂ€tta pĂ„ min musik och bara andas sĂ„ började jag grĂ„ta. 

SĂ„ otroligt skönt. 

Att grĂ„ta Ă€r mitt sĂ€tt att lĂ€tta pĂ„ trycket. 


Efter fyra dagar pĂ„ helspĂ€nn sĂ„ kunde jag Ă€ntligen slappna av pĂ„ riktigt. 

Alla hade kommit i mĂ„l, alla hade haft tak över huvudet och lyckats komma i tid till intervjuer med tidning och tv och fotografering. 


Jag Ă€r sĂ„ tacksam för att hela familjen stĂ€llde upp pĂ„ det hĂ€r. Avsatte tid i sina kalendrar för att faktiskt göra det hĂ€r tillsammans. 


Sju personer Ă€r mĂ„nga personer. Och att synka nĂ„got tillsammans Ă€r inte alltid det enklaste. 

SĂ„ tack familjen för att ni hĂ€ngde pĂ„ idĂ©n! 


Och tack Vanessa pĂ„ Cancerfonden som hjĂ€lpt mig att fĂ„ ihop allting, som alltid svarat snabbt pĂ„ frĂ„gor jag haft och som sett till att allt gick att genomföra. 

Jag hoppas att RosaBandet-loppet lever kvar i mĂ„nga Ă„r framöver! 


Jag hoppas ocksĂ„ att du tar chansen att springa loppet nĂ€sta Ă„r. Eller gĂ„. Som vi gjorde dom första sex kilometrarna 🙂 


Jag och Helena kom till Stockholm torsdag natt 03.15. Klockan 05.00 ringde klockan igen dĂ„ vi skulle till TV4:s morgonsoffa. Vi anslöt med mamma och gav oss av till TV-huset. 

SĂ„g du inslaget?

Om du missade det sĂ„ kan du klicka HÄR för att kolla pĂ„ det i efterhand.


Mamma var som ett litet barn nĂ€r hon kom in i sminkrummet: ”Ă„h, det hĂ€r gillar jag! Vilken lyx” sa hon skrattande. Mamma Ă€r alltid sĂ„ positiv till nya upplevelser och utmaningar.


Verkar aldrig rĂ€dd för nĂ„gonting. Trots att hon ibland kan sĂ€ga att hon kĂ€nner sig nervös. ÄndĂ„ bara gör hon det. 

Även jag och Helena blev fint sminkade och bortskĂ€mda.



Jag Ă€r sĂ„ glad över att mamma och Helena följde med pĂ„ det hĂ€r. Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt stolt över min familj. 


Idag och imorgon har jag uppdrag för min samarbetspartner ATEA och jag har fortfarande trĂ€ningsvila. Men pĂ„ onsdag ska jag VILA. Sova, kolla en serie pĂ„ datorn och stretcha ut kroppen. 

Jag behöver ensam-tid nu. 


Jag mĂ€rker att energin börjar sina. 

Oh, höll för fasen pĂ„ att glömma att jag trĂ€ffade nĂ„gra av er under helgen ocksĂ„! 

Cina – tack för kramen och det stora leendet! Sötnos.

Även ”Gunsan” och Marcel dök upp. Mer om det imorgon ❀


Nu behöver jag jobba. Film ska spelas in. 

Pussgurka, hĂ€r fĂ„r du största kramen ❀


LaDDaR FöR LiVeT.

Gulbruna höstlöv ligger över mammas altan hĂ€r utanför och jag undrar hur allting kan gĂ„ sĂ„ snabbt. 

PĂ„ nĂ„gon vecka Ă€r allting förĂ€ndrat. TrĂ€d och blommor, grĂ€smattor och vattentemperaturer. 


Jag roddar i planeringar; Stockholm och TV4:s morgonsoffa stĂ„r pĂ„ schemat. Och en mil i LidingöspĂ„ret för Cancerfondens insamling pĂ„ söndag. 

Och den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r jag inte ensam – alla syskon plus mamma ska följa med! Jag kan inte minnas sist vi alla var samlade. 

Vi ska tillsammans gĂ„ en mil i Rosa Bandets lopp. 

1 av 3 fĂ„r cancer sĂ€gs det. Och det Ă€r precis vad som har hĂ€nt i vĂ„r familj. Av sex tjejer (lillebror Adam Ă€r vĂ„r minsting men fĂ„r stanna hemma) sĂ„ har tvĂ„ fĂ„tt cancer. Min storasyster Helena fick sjukdomen bara mĂ„nader innan mig. 


SĂ„ att gĂ„ det hĂ€r loppet dĂ€r varje startplats ger pengar till cancerforskningen kĂ€nns vĂ€ldigt meningsfullt och viktigt. 

Vi alla fĂ„r motion och en upplevelse och samtidigt kommer det in pengar till Cancerfonden. 


Andra kommer sĂ€kert att springa, men dĂ„ vi Ă€r pĂ„ sĂ„ olika nivĂ„ allihop sĂ„ bestĂ€mdes det att vi fĂ„r knata. Hand i hand. Alla ska i mĂ„l. 

FörstĂ„ synen pĂ„ det hĂ€r! Du kan bara inte missa det. Du kanske till och med ska springa sjĂ€lv? 

DĂ„ ses vi! Och jag ser fram emot den stora kramen. 

Vill du lĂ€sa mer om loppet sĂ„ gör du det HÄR.


Jag lyssnar pĂ„ WinnerbĂ€ck och dricker en kaffe. Laddar för en heldag med en massa jobb. Stinker svett och behöver duscha. Margot Ă€r arg för att mamma Ă€r borta och tittar inte ens Ă„t mitt hĂ„ll. HĂ€rligt sĂ€llskap. 

NÀr Margot vill vara ifred passar jag pÄ att kolla Facebook och ser att mini-me dyker upp lite varstans:


Min samarbetspartner ATEA har dragit igĂ„ng Ă„rets IT-arena och dom har passat pĂ„ att trycka upp en docka precis i min size. Dockan följer med över hela Sverige. Precis som lastbilen du sett tidigare. 

Hur sött Ă€r det inte? 

Vissa har roligare Ă€n andra med hĂ€r dockan – marknadschefen Sallbring gjorde sĂ„hĂ€r:


Nu vĂ€ntar jag bara pĂ„ att fĂ„ en snygg musche ocksĂ„ 😉 


Jag har blivit lovad att fĂ„ hem den hĂ€r dockan nĂ€r turnĂ©n Ă€r slut. 

Hur svÄrt kommer det bli att förklara för folk som kommer pÄ besök:

”Ja men hĂ€r har jag en docka av mig sjĂ€lv. Har inte alla det? Rockartister och OS-medaljörer Ă€r överskattat, jag kör en pĂ„ mig sjĂ€lv”

Ha ha, kommer att bli sĂ„Ă„Ă„Ă„ fĂ„fĂ€ng. 

NĂ€. Nog om det. Huvudet snurrar. Jag tog en paus hĂ€r hos dig för att fĂ„ vila lite. Men nu Ă€r vilan slut. 

Vi fĂ„r helt enkelt höras en annan dag. Och kanske synas pĂ„ söndag! 

Puss och kram 

PS. Sorry för rubriken igĂ„r, syftade pĂ„ gastroskopin och ville ha lite uppmĂ€rksamhet 😉 



Och det hÀr blir nog ÀndÄ dagens garv:

DeT ÀR öVeR.

Hej, jag har saknat dig! 


Har du det bra och Ă€r du redo för hösten? 

Jag har sprungit rakt in i livets alla utmaningar och har inte haft en sekund över. Jag har visserligen trĂ€ningsvila men har dĂ„ passat pĂ„ att utmana mig sjĂ€lv pĂ„ andra omrĂ„den. Det har tagit alla mina dagars timmar. Helt sjĂ€lvvalt, sĂ„klart. KrĂ€vande ja, men herregud sĂ„ gott jag sover pĂ„ nĂ€tterna. 


NĂ€r jag var 18 och tog studenten började jag direkt plugga pĂ„ högskolan till beteendevetare. Jag pluggade tre Ă„r innan jag drog vidare upp till Stockholm. Det Ă€r denna utbildning jag anvĂ€nder mig av i min nya utmaning. 

Den 3:e oktober börjar min hĂ„rdtrĂ€ningsperiod och dĂ„ Ă€r jag Ă„terigen inne i mina gamla rutiner. DĂ„ kommer vi att ha mer tid för varandra. 


Du som har koll, vet att jag var i Stockholm förra veckan. Jag genomgick min gastroskopi och jag tog bilder för min nya trĂ€ningskollektion som jag gör tillsammans med RÖJK. 

Inför gastroskopin var jag som vanligt retlig, jag svor över Stockholmstrafiken, det alldeles för tidiga klockslaget och att jag inte hade fĂ„tt Ă€ta. Jag hade sagt till min lĂ€kare att jag behöver mycket lugnande inför undersökningen och jag tror att jag frĂ„gade sjuksyster ungefĂ€r fyra gĂ„nger om hon hade noterat detta. 

Hon lovade att hon hade koll. 


Alex satt med mig inne pĂ„ rummet. Vid mina fötter. Med en hand pĂ„ min vad. Hon klappade lite pĂ„ mig. Hon gav mig den dĂ€r medkĂ€nnande blicken. 

Jag sa att jag inte ville. Och att det dĂ€r bedövningsmedlet dom sprutar i munnen och halsen verkade för mycket. Jag kunde inte svĂ€lja och jag började tro att jag skulle kvĂ€vas. Alex pĂ„minde mig om att jag hade sagt samma sak förra gĂ„ngen. Jag behövde inte vara orolig. 

Sen lĂ€gger jag mig pĂ„ vĂ€nster sida. FĂ„r pĂ„ mig den dĂ€r plastiga remmen med en ihĂ„lig klump mellan tĂ€nderna som gör att jag inte kan stĂ€nga munnen. 


Jag fĂ„r mitt lugnande och kĂ€nner hur jag lĂ„ngsamt försvinner bort. Jag hinner kika pĂ„ skĂ€rmen nĂ€r slangen gĂ„r ner förbi matstrupen och noterar att den Ă€r fin. Jag hulkar och spyr kraftigare denna gĂ„ngen. Och nĂ„gra minuter senare fĂ„r jag lite mer lugnande. 

Jag minns ingenting frĂ„n dom sista minutrarna. Men Alex berĂ€ttade att allt hade sett bra ut, bara smĂ„ Ă€rr frĂ„n förr. Och lĂ€karen tog biopsi – vĂ€vnadsprov – i vanlig ordning. Jag fĂ„r alldeles sĂ€kert svar pĂ„ detta om nĂ„gra veckor. 
I sömnen hade jag tydligen bett Alex om en selfie. Jag minns absolut ingenting frĂ„n det hĂ€r men jag skrattade nĂ€r hon berĂ€ttade. 


Alex hade förklarat för lĂ€karen att det Ă€r till bloggen och att det Ă€r viktigt. LĂ€karen hade hakat pĂ„ och sagt: ”ta pĂ„ krigsskadan hĂ€r ocksĂ„ dĂ„: och pekat pĂ„ mitt plĂ„ster pĂ„ armen dĂ€r jag hade fĂ„tt mitt lugnande. 


Vilken lĂ€kare! Vilken humor! Ha ha. Hade jag varit vid medvetande sĂ„ hade jag gapskrattat. BĂ„de av lĂ€ttnad och av den roliga kommentaren. 

Efter undersökningen lĂ„g jag dĂ€ckad i en och en halv timme. 


Vaknade till en gĂ„ng och bad Alex ta en bild (det verkar vĂ€ldigt viktigt för mig det dĂ€r), sen somnade jag om igen. 

Alex satt sĂ„ lugnt vid min sida hela tiden. Gav mig tiden jag behövde. 

NĂ€r jag vaknat upp bestĂ€mde vi oss för att fira livet. Och medan jag fortsatte att halvsova i bilen sprang Alex in i affĂ€ren och handlade allt gott du kan tĂ€nka dig. 


Vi fikade en stund innan vi bĂ„da tvĂ„ insĂ„g att tröttheten var övermĂ€ktig oss bĂ„da. Vi sov i flera timmar. Som tvĂ„ smĂ„ barn efter en första dag i skolan. 

Samma morgon hade jag klivit upp 05.00 för att fotografera min nya kollektion Casadei + RÖJK tillsammans med min samarbetspartner. 

Jag var helt slut. Men oerhört lycklig över resultatet:



Hos RÖJK och Addnature hittar ni kollektionen om ni vill kika nĂ€rmre pĂ„ den. 


Fantastiska Rickard Croy tog bilderna. 

Visst Ă€r dom lĂ€ckra?! 


Jag hade tur att det inte var nĂ„gra speciella close ups, för jag sĂ„g pĂ„ riktigt drogad ut sĂ„ tidigt pĂ„ morgonen. Ögonen som smĂ„ rĂ„ttpittar och kinderna hĂ€ngandes ner till halsen. 

Efter det hĂ€r har min energinivĂ„ legat slĂ€pande sĂ„ idag har jag försökt att ta igen. Vilket jag lĂ€st mig till att det inte gĂ„r, men det kĂ€nns i alla fall mentalt bra. 


Klockan Ă€r snart efter 18 men jag tĂ€nker Ă€ndĂ„ vara busig och unna mig en kaffe. PĂ„ alla sĂ€tt, sĂ„ kĂ€nner jag att jag Ă€r vĂ€rd det. 

Jag vill ocksĂ„ passa pĂ„ att skicka en tanke till Annika som jag vet brukar vara hĂ€r inne. Hon har precis fĂ„tt beskedet att hon har cancer och all energi jag brukar fĂ„ av alla er skickar jag direkt vidare till henne ❀


SkĂ„l för livet! 

Puss pĂ„ pannan! 

LĂ€ngsta kramen! 



DiNa FoTSPÄR. 

Jag vaggade fram och tillbaka i lÀgenheten, med tÄrar rinnande lÀngs med kinderna. TÄrar för allt som gÄtt förlorat och tÄrar av tacksamhet för allt som vunnits.

 

KĂ€nslor av styrka och samtidigt svaghet rusade runt i hela kroppen. Bra tankar blandades med dom dĂ„liga. Lust och ovilja pĂ„ samma gĂ„ng. 

RĂ€dsla och en kĂ€nsla av jĂ€vlaranammar avlöste varandra. Jag var i ett mentalt kaos dagen innan min sjukampsstart. 

Jag tĂ€nkte Ă„ ena sidan att jag skulle vara stolt, Ă„ andra sidan att jag aldrig mer hade rĂ€tten att visa mig pĂ„ en arena. Jag tĂ€nkte att jag tĂ€nker för mycket och i nĂ€sta vĂ€nda tĂ€nkte jag att ”jag lĂ€r mig av det hĂ€r, bara tĂ€nk”. 

Jag hittade ingen balans. Jag hittade inget lugn. Jag hittade inget bra förhÄllningssÀtt till det jag nu skulle göra.


Allt jag hört genom Ă„ren flög förbi i huvudet pĂ„ mig. 

Mammas ord om uthĂ„llighet, och att jag vinner pĂ„ att vara konsekvent och mĂ„linriktad. Pappas ord om att ”allt blir bra – du kan”. Miro Zalars rĂ„d om att ju mer jag lĂ€r kĂ€nna mig sjĂ€lv – desto bĂ€ttre kan jag bli i min idrott. Leffes pĂ„minnelse om att du aldrig kommer att kĂ€nna dig helt redo. 

Agnes trygghet i orden om att ”det kommer, bara vi Ă€r smarta”. Hans frĂ„ga – ”för vem gör du det hĂ€r?” som alltid tar mig tillbaka till min unga barndoms dröm.


Din uppmuntran och ditt tĂ„lamod med mig. Den hĂ€r berg och dalbanan. 

Jag har mĂ„nga gĂ„nger funderat över hur lĂ€nge mĂ€nniskor orkar vara med. Hur lĂ€nge orka andra mĂ€nniskor peppa och behĂ„lla sin tro? Men jag kĂ€nner mig trygg med dig som mitt pansar. Jag har mĂ€rkt att du Ă€r uthĂ„llig, precis som jag. 

Och nĂ€r Agne stĂ€ller sin frĂ„ga om vem jag gör det hĂ€r för, sĂ„ svarar jag alltid: ”för mig sjĂ€lv”. För sĂ„ har det alltid varit. 


Men det Ă€r egentligen inte fullt ut sant. För jag har mĂ€rkt att jag gör det för sĂ„ mĂ„nga fler. Jag gör det i grunden för det som fortfarande brinner inom mig. Men jag gör det lika mycket för dig som har det tufft och behöver se att det gĂ„r. 

Jag gör det för den som ligger sjuk just nu och som kanske, kanske kan fĂ„ styrka i den hĂ€r resan. Jag gör det för dig som vill kĂ€nna det dĂ€r som jag ville kĂ€nna nĂ€r jag hade det som tyngst – hoppfullhet och möjlighet. 


NĂ€r jag hittar den dĂ€r Ă€rligheten i mig sjĂ€lv, dĂ„ har jag lĂ€ttare för att kĂ€nna stolthet över det jag gör. För om vi bara kollar pĂ„ resultaten i helgen sĂ„ kan jag inte ens i min vildaste fantasti förstĂ„ att mĂ€nniskor skulle vara intresserad av det. 

Men jag har ocksĂ„ förstĂ„tt att resultat betyder mindre jĂ€mfört med den resa vi gör. BĂ„de du och jag. Du kanske tror att folk runt omkring bara kollar pĂ„ vad du presterar. Men jag har fĂ„tt tĂ€nka om. 

Jag har mĂ€rkt att mĂ€nniskor ocksĂ„ ser kampen och allt som ligger bakom. Det finns mĂ€nniskor som ser hur du sliter. 


NÀr du har klÀmt ut din första unge sÄ vet miljontals andra mammor dÀr ute hur du har kÀnt. Vilken smÀrta du har upplevt. Och dom hejar pÄ dig. NÀr du har tagit din examen sÄ vet tusentals andra studenter vilken krigare du Àr. Hur mycket tentaÄngest du har haft. Hur du har fÄtt leva pÄ nudlar och suttit uppe sena nÀtter för att lÀra dig allt du ska kunna.

NĂ€r du tar ditt körkort sĂ„ kan hundratusentals andra bilister förstĂ„ din lycka och stolthet. Dom kan kĂ€nna anspĂ€nningen inför uppkörningen och den torra munnen under uppskrivningen. 

Vi kan relatera till varandras resor och upplevelser och vi kan stĂ€rka varandra. Precis som du stĂ€rker mig i allt det hĂ€r. Det kanske Ă€r det som Ă€r nyckeln – du kan kĂ€nna hur jag kĂ€mpar. 

För du har ocksĂ„ gĂ„tt igenom besvikelser, du har ocksĂ„ varit tvungen att bita ihop och komma igen. Du har ocksĂ„ trott att det skulle gĂ„ vĂ€gen men det visade sig gĂ„ Ă„t helvete. 


Du har ocksĂ„ fĂ„tt kĂ€mpa med tankar som Ă€r lĂ€skiga och obekvĂ€ma. Du har ocksĂ„ kĂ€nt lyckan i peppen frĂ„n andra mĂ€nniskor. MedmĂ€nniskorna. 

Du har ocksĂ„ kĂ€nt nĂ€r vinden har vĂ€nt, dom smĂ„ framstegen. Du vet hur det kĂ€nns nĂ€r allting lossnar. Du vet hur det kĂ€nns att fĂ„ ytterligare ett bakslag. Du vet hur lĂ€tt det Ă€r att kĂ€nna sig missmodig. Men du vet alldeles sĂ€kert ocksĂ„ att det gĂ„r att hitta inspiration till att fortsĂ€tta. Du gör det varje dag. Med allt stort och smĂ„tt som du tampas med. 


SĂ„ nĂ€r jag tittar tillbaka pĂ„ min helg, sĂ„ tĂ€nkte jag först att det inte blev som jag ville. 

Men nĂ€r jag har suttit ner och skrivit sĂ„ har jag förstĂ„tt att det blev bĂ€ttre! Jag ville klara av alla sju grenar, jag klarade fem. En besvikelse? Ja, om vi bara kollar pĂ„ mĂ„let att klara alla sju. 

Men inte om vi vet bakgrunden. 


Jag har alltid stĂ„ngat mitt brunhĂ„riga huvud blodigt genom alla utmaningar jag stött pĂ„. Jag har tĂ€nkt att det Ă€r sĂ„ man gör nĂ€r man vill nĂ„got riktigt mycket. Det Ă€r sĂ„ jag visar mig sjĂ€lv att jag verkligen vill. 

Men Ă€r det dĂ€r verkligen sant? 

NĂ€r jag hade pratat med Agne om det hĂ€r sĂ„ gick det upp ett ljus för mig. ”Vi ska göra det hĂ€r, men inte till vilket pris som helst” var hans ord som fick mig att haja till. 

”Inte till vilket pris som helst…”


För mig har det alltid varit ”till vilket pris som helst!”

Men i helgen insĂ„g jag vad mitt pris riskerade att bli – ytterligare en skada. Var jag beredd att betala det? 

Absolut inte. Den tiden har jag inte. Skulle jag fĂ„ en stor skada nu sĂ„ skulle det betyda slutet pĂ„ allt det hĂ€r. 

SĂ„ nĂ€r jag vaknade upp med smĂ€rta i bĂ„de rygg och hĂ€lsena dag tvĂ„, sĂ„ ringde alla dom dĂ€r varningsklockorna som jag i alla Ă„r sĂ„ dumdristigt har ignorerat. I tron pĂ„ att jag har varit tuff och stark nĂ€r jag har bitit ihop. 


Jag körde lĂ€ngdhoppet ocksĂ„ igĂ„r, klarade av alla tre hopp och fick med mig en hel femkamp. Men dĂ€r satte bĂ„de jag och Agne stopp. 

Agne Ă€r bra pĂ„ att ta beslut. Och han tar dom snabbt. SĂ„ fort jag hade förklarat hur ont jag verkligen hade sĂ„ var det liksom inget snack om saken. Jag vĂ€rmde upp till spjutet ocksĂ„ men fick inte luft nĂ€r jag försökte att kasta. LĂ„sningen i ryggen gjorde mig orörlig. 


Och jag kĂ€nde mig som en förlorare. Instinktivt ville jag sĂ€ga till Agne att jag Ă„ngrade mig, att jag inte hade ont lĂ€ngre. 

Men han hade redan genomskĂ„dat mig. 


Och jag avslutade mitt SM. Men som Agne sa nĂ€r vi pratade: ”oavsett vad sĂ„ vinner vi. Kan du köra sĂ„ vinner vi sju grenar. Kan du inte sĂ„ vinner vi att du bryter mönster. Du tar ett klokt beslut.”

Just kloka beslut Ă€r nĂ„got nytt för mig. Och dĂ€rför kĂ€nner jag mig som en vinnare idag. 


Jag har ont precis överallt och fingrar och fötter krampar hela tiden. Men jag ska fĂ„ tvĂ„ veckors vila och jag Ă€r redan sugen pĂ„ höstens hĂ„rda trĂ€ning. Just nu vet jag att jag kommer att klara av att tĂ€vla i femkamp inomhus i vinter. Bara det Ă€r en galen tanke! 

Om jag vĂ€nder huvudet och kollar bakĂ„t, sĂ„ ser jag en krokig vĂ€g. Jag ser fotsteg, storlek 40, som skapat spĂ„r som ser ut som om nĂ„gon rumlat hem frĂ„n krogen. Höger, vĂ€nster, höger igen och sĂ„ Ă€nnu mer höger. Och jag kan inte lĂ„ta bli att fnittra lite. 

Jag har inte varit full, jag har bara försökt att ta mig mot mitt mĂ„l. Det Ă€r vad dom dĂ€r fotspĂ„ren betyder. SĂ„ söta. 

Jag hoppas att du ocksĂ„ Ă€r glad över alla fotspĂ„r du lĂ€mnar bakom dig. Ett i taget. 

”Det du Ă€lskar Ă€r alltid vĂ€rt en omgĂ„ng till”.

Nu tassar vi vidare ❀


MeD HaNDeN PÄ HjÀRTaT.

Morning i stugan. Har dagen börjat bra? 


Hos mig Ă€r den fin och den första koppen kaffe gör mig alltid lite smĂ„mysig. 

Jag har dock trĂ€ningsvĂ€rk och kan inte riktigt bestĂ€mma mig för om det Ă€r positivt eller negativt. Du ska snart fĂ„ veta varför. 

I förrgÄr lovade jag dig att springa andan ur Agne pÄ kvÀllens 300-ing.


Jag vet inte om han tappade luften, men jag satte i alla fall Ă„terigen ett rejĂ€lt ”Nadja-Agne-pers” och var sjukt nöjd trots att jag fegade en aning in i kurvan. 

Min löpning blir bara bĂ€ttre och bĂ€ttre och med nĂ„gra mĂ„nader av hösttrĂ€ning sĂ„ Ă€r jag snart tillbaka dĂ€r allt för tvĂ„ Ă„r sedan höll pĂ„ att fĂ„ sitt slut. 


Jag ligger som du vet en bra bit efter i dom tekniska grenarna men nu kĂ€nner jag Ă€ntligen att jag har hĂ€ng pĂ„ löpningen igen. 

Jag Ă€r inte pĂ„ samma tider som jag gjorde som bĂ€st, men HERREGUD sĂ„ lĂ„ngt jag har kommit! 

Och det gör mig sĂ„ fantastiskt motiverad. 


DĂ€rför har jag och Agne nu bestĂ€mt att det blir mĂ„ngkamps-SM till helgen! 

Vi har ingen aning om vart det bĂ€r, men vi vet att vi Ă€r nyfikna pĂ„ att se om jag kan genomföra en hel mĂ„ngkamp i dagslĂ€get. 

Jag vet förutsĂ€ttningarna, jag vet att jag inte kan förvĂ€nta mig nĂ„gonting och att vi ska ta en gren i taget. 


Jag har koll pÄ ett ungefÀr vart jag ligger resultatmÀssigt och tar jag mig över 5000 poÀng sÄ fÄr vi se det som godkÀnt.

DĂ„ ska du veta att det Ă€r 900 poĂ€ng sĂ€mre Ă€n mitt personliga rekord och det smĂ€rtar oerhört att behöva förlika mig med att det Ă€r sĂ„hĂ€r just nu. Men man ska aldrig sĂ€ga aldrig, varje tĂ€vling Ă€r ny och jag vet att allt har sin tid. 

Med förnuftet sĂ„ FÖRSTÅR jag. Men mitt tĂ€vlingshjĂ€rta blöder. 


Du kanske tĂ€nker att det Ă€r onödigt att köra en mĂ„ngkamp om jag nu kĂ€nner sĂ„hĂ€r. Men jag vet att det inte Ă€r helt rĂ€tt heller. 

Jag ser nĂ„gra fördelar med att tĂ€vla till helgen. Jag vet att det kommer att göra min kropp Ă€nnu starkare inför nĂ€sta sĂ€song och den kommer att förstĂ„ vad det Ă€r den faktiskt ska göra: sju grenar pĂ„ tvĂ„ dagar. 


Jag kommer ocksĂ„ att fĂ„ trĂ€na pĂ„ tre försök i bĂ„de kula, lĂ€ngd och spjut. Vilket skiljer sig frĂ„n en vanlig tĂ€vling dĂ€r du har sex försök eller kast. 

Jag kommer att Ă„terigen fĂ„ uppleva hur kroppen mĂ„r efter en förstadag, hur det kĂ€nns att vakna upp dag tvĂ„ för att hoppa lĂ€ngd med fyra grenar i benen dagen innan. 

Det var tre Ă„r sedan sist! 


Agne sa det sĂ„ fint pĂ„ sista passet denna veckan: 

”Vi kan alltid önska att vi hade mer tid, men det har vi inte nu. SĂ„ det kan vi inte pĂ„verka.” 

Jag förstod att han mĂ„ste ha tĂ€nkt ungefĂ€r som att ”vi gör vad vi kan med det vi har, just nu”. 

Och det Ă€r en bra tanke. Det Ă€r en start och en början. 


TĂ€vlingen gĂ„r i Falun, sĂ„ det blir en bit att resa för mig pĂ„ fredag. 

Jag börjar pĂ„ lördag morgon och dĂ„ önskar jag all din tankekraft i present. Jag Ă€r sĂ„ lĂ„ngt ifrĂ„n redo som det gĂ„r att bli, men det finns Ă€ndĂ„ nĂ„got att hĂ€mta ut hĂ€r inom mig. Jag hoppas pĂ„ att fĂ„ till det i nĂ„gon utav grenarna. 

Vi har inte mĂ„nga referensramar. Jag har bara kört tre lĂ€ngdtĂ€vlingar, tvĂ„ kula, en spjut och ett hĂ€cklopp dĂ€r jag fick springa dom sista tre hĂ€ckarna med fel ben. SĂ„ det finns Ă„tminstone plats för överraskningar. 


Jag hoppas pĂ„ pigga ben och energi som rĂ€cker för tvĂ„ lĂ„nga dagar. Jag vill kĂ€nna lust och glĂ€dje och jag vill kunna behĂ„lla min tacksamhet oavsett resultat. Det var det jag lovade mig sjĂ€lv nĂ€r jag var sjuk. SĂ„ det Ă€r lite upp till bevis i helgen. 

Jag kan alltid fortsĂ€tta att gnĂ€lla om hur det var förut. Innan cancern och den avslitna hĂ€lsenan. Jag kan Ă€lta det hela livet om jag vill, men det kommer inte att hjĂ€lpa mig nu. 

SĂ„ jag behöver vĂ„ga ge utrymme för Nya Nadja. VĂ„ga vara dĂ€r jag Ă€r just nu. 


Jag lyssnade som vanligt pÄ WinnerbÀck pÄ vÀgen hem i bilen idag. Han sjöng nÄgot fantastiskt som jag vet att jag har nÀmnt för dig tidigare. I sin sÄng frÄgar han:

”Tror du med handen pĂ„ hjĂ€rtat att du vĂ„gar vara stark nĂ€r det verkligen gĂ€ller? 

Jag ser mig i spegeln och hoppas att jag Ă€r den jag tror.”

Jag ville bara skrika NEEEJ som svar pĂ„ hans frĂ„ga. Men det gjorde jag inte, för jag har ett löfte att hĂ„lla. 

Jag blir nyfiken igen – vad har du för löften till dig sjĂ€lv? ❀

Nu Ă€r det frukosttajm, kaffeskĂ„l och puss. 



GLaD i LiVeT.

Ja men hej dĂ€r fina du…


Det Àr mÄndag och jag tÀnker inte fixa frillan. Jag tÀnker lÀgga min energi pÄ att springa andan ur Agne ikvÀll. Jag Àr tuff idag.

Direkt efter 600-ingen i fredags var jag inte allt för stöddig, men nĂ€r den vĂ€rsta smĂ€rtan vĂ€l hade lagt sig sĂ„ kĂ€nde jag hur jag fylldes av bra kĂ€nslor igen. 


Jag satte ”Nadja-Agne-pers” i Ă€nnu ett delmoment och jag tycker att det Ă€r vĂ€ldigt roligt att summera trĂ€ningspass för tillfĂ€llet. Jag njuter medan jag kan, för Ă€r det nĂ„got vi har lĂ€rt oss om resan sĂ„ Ă€r det att den gĂ„r upp och ner. 


Vi kastade spjut innan och jag hittade varken teknik eller kĂ€nsla denna gĂ„ngen. 


Men Ă€ven hĂ€r mĂ€rkte jag utveckling – jag noterade att det var ”en sĂ„n dag”, pratade av mig lite med Agne innan vi bestĂ€mde att vi var redo för att gĂ„ ner och ta nya tag med löpningen istĂ€llet. 

Jag Ă€lskar nĂ€r jag lyckas fokusera om, slĂ€ppa och gĂ„ vidare. 


Den mentala styrkan vĂ€xer för varje gĂ„ng jag lyckas med nĂ„got sĂ„dant. Jag tror pĂ„ att lĂ„ngvariga, nya tankesĂ€tt handlar mycket om att vĂ„ga bara tĂ€nka en tanke annorlunda Ă€n vad man gjort tidigare. Och att sedan följa den tanken fullt ut. Inte avbryta den för att vi blir rĂ€dda eller osĂ€kra nĂ„gonstans pĂ„ vĂ€gen. 


Jag har mĂ€rkt pĂ„ mig sjĂ€lv att jag kan vara vĂ€ldigt kaxig just innan ett lopp, eller en utmaning, men bli vek under tiden eller precis nĂ€r det vĂ€l ska till att göras. 

Och det Ă€r inte bra, för dĂ„ vill jag per automatik och av rĂ€dsla backa. Men nĂ€r jag lyckas att behĂ„lla min beslutsamhet och Ă€r lite hĂ„rd mot mig sjĂ€lv – dĂ„ ser jag alltid skillnad i resultatet efterĂ„t. 

Det Ă€r sĂ„ mycket ett mindgame alltihop. 


Jag Ă€r pĂ„ bra humör och glad i livet för tillfĂ€llet. Jag har hittat nya och spĂ€nnande uppgifter att göra och jag har sovit bra pĂ„ nĂ€tterna. 

Jag sover bra nĂ€r jag kĂ€nner att jag gör nytta och skillnad nĂ„gonstans och det minskar Ă€ven min otĂ„lighet pĂ„ trĂ€ningarna. NĂ„gon form av balans kanske? 

KĂ€nner du igen dig i det du ocksĂ„? 


Jag kom precis pĂ„ att jag har glömt att berĂ€tta en rolig hĂ€ndelse! NĂ€r jag var pĂ„ Ă„terbesök i Stocholm sĂ„ passade jag pĂ„ att trĂ€ffa min syster Bella som bor kvar i storstaden. 


Hon pluggar dĂ€r uppe och spelar beachvolleyboll sĂ„ fort hon fĂ„r chansen. Efter för stora ryggsmĂ€rtor för nĂ„gra Ă„r sedan slutade hon tyvĂ€rr alldeles för tidigt med friidrotten. 


Men hon Ă€r fortsatt intresserad av trĂ€ning och framförallt spĂ€nst. SĂ„ jag körde ett pass med henne och hennes kompis Linn. Sjukt kul! 

Om jag fÄr sÀga det.


Jag pressade dom genom hopp och kast och lite annat smĂ„tt och gott. BĂ„da tjejerna bet ihop och strĂ„lade ikapp vilka uppgifter jag Ă€n gav dom. 

TĂ€nkte tyst att jag sĂ€kert hade gjort det för lĂ€tt för dom. 


Men dagen efter frÄgade jag syster hur hon mÄdde och jag fick svaret via FB:


Jag skrattade rakt ut Ät hennes sÀtt att skriva och ringde upp direkt. Ville bara se sÄ att hon levde. Och det gjorde hon, i allra högsta grad.

”Ja, alltsĂ„ jag kĂ€nner ju”. Det gör ont i rumpan. Men jag har varit med om vĂ€rre”. 

VÀrre?! Min spontana reaktion var att Äka upp och köra ett pass till med dom. Och nÀr jag sa det högt frÄgade hon nyfiket:

”Men Ă€r mĂ„let att jag inte ska kunna röra mig efterĂ„t eller?”. 

Och det fick mig att tĂ€nka till. 


SjĂ€lvklart Ă€r det inte det som Ă€r mĂ„let. Men jag hade nĂ„gonstans tĂ€nkt att bĂ„de hon och Linn skulle fĂ„ kĂ€nna pĂ„ hur ett riktigt hĂ„rt trĂ€ningspass kĂ€nns. Och jag underskattade deras nuvarande form. Vilket störde mig. 

”Vi kör fler rundor nĂ€sta gĂ„ng, det klarar ni!” blev mitt svar. Och syster fnittrade. 

”Okej dĂ„. Jag Ă€r pĂ„. SĂ€kert Linn ocksĂ„.” 

Hrm. Den lille spjuvern har för mycket energi. Stark och spĂ€nstig Ă€r hon ocksĂ„. 


Tidningen fick nys om mina trĂ€ningsmetoder och ringde upp Bella dagen efter. Vill ni lĂ€sa intervjun sĂ„ gör ni det pĂ„ den hĂ€r lĂ€nken.

Nu Ă€r klockan mycket och jag har en trĂ€ning att förbereda mig pĂ„. BĂ„de höjd och en snabb 300-ing finns pĂ„ programmet. Jag Ă€r laddad och det Ă€r fint vĂ€der ute. Jag vet att jag kommer att bli trött – men för första gĂ„ngen pĂ„ vĂ€ldigt lĂ€nge sĂ„ ser jag fram emot det! 


Puss pĂ„ nosen och ha en kul dag. Imorgon ska jag berĂ€tta Ă€nnu en rolig grej för dig! ❀

PS. Sorry alla mĂ€n, men det hĂ€r citatet Ă€r sĂ„ roligt och jag bara Ă€lskar att mamma har slĂ€ngt upp skylten dĂ€r hennes sambo Allan för det mesta stĂ„r – i köket. 



ÅTeRKonTRoLL – CHeCK.

Tjohoo, nu kör vi igen! 


En dag i Stockholm blev till tre. 

Jag vet inte riktigt hur det gĂ„r med min planering, men den tycks falera. 

PĂ„ mĂ„ndagen var jag Ă„terigen pĂ„ Karolinska. 


Det fanns inga parkeringar (pĂ„ ett sjukhus!) sĂ„ jag fick göra en egen. La Ă€ndĂ„ i pengar eftersom jag tĂ€nkte att P-vakten kanske skulle kĂ€nna medlidande om denne sĂ„g att jag Ă€ndĂ„ betalt. 

Du vet, man tĂ€nker att det finns hopp om mĂ€nskligheten. 

Jag höll tummarna för att besöket skulle gĂ„ snabbt och smĂ€rtfritt sĂ„ att jag skulle kunna komma hem sen – utan bot. 


Och tĂ€nka sig – det var bötersfritt nĂ€r jag kom ut. Trisslott here i come! 

Jag hade lĂ€mnat blod tidigt pĂ„ morgonen och var trött sĂ„ att jag höll pĂ„ att stupa. Men Ă€ndĂ„ full av adrenalin inför besöket hos lĂ€kare Claes. Han kĂ€nde och klĂ€mde, ingenting konstigt. Inga knölar. Inget fel i blodet. 

Men jag mĂ„r illa i samband med mat och har svĂ„rt för frukost och det mĂ„ste kollas upp. 


SĂ„ den 14:e ligger jag i fosterstĂ€llning pĂ„ Karolinska för att göra ytterligare en gastroskopi. 

Tvi. 


Du vet hur jag avskyr denna undersökning. Men hur ska jag annars fĂ„ reda pĂ„ vad det Ă€r i magen som inte Ă€r okej? 


Jag har bett om lugnande Ă„terigen. Och jag vet att dom kommer att ta hand om mig pĂ„ sjukhuset. Men det spelar egentligen vĂ€ldigt liten roll. 

Ja ja. Nu Ă€r det som det Ă€r och jag har mycket roligare saker att berĂ€tta för dig! 

TvĂ„ grejer som Ă€r utöver det vanliga. 


Bilden ovan Ă€r frĂ„n min klĂ€dkollektion som jag gjort tillsammans med min partner RÖJK. En trĂ€ningskollektion med allt snyggt du kan tĂ€nka dig. 


LĂ„nga och korta tights, vindjacka, hoddie, topp och lĂ„ngĂ€rmad tröja… Lycka!  

Allt sitter som en smĂ€ck och jag vet att du kommer att Ă€lska att trĂ€na i det hĂ€r. 


Som en röd trĂ„d i allt jag gör skĂ€nks det sĂ„klart pengar till cancern i nĂ„gon form. Denna gĂ„ngen vill jag att 5% av försĂ€ljningen gĂ„r till Cancerfonden. 

Även försĂ€ljningen av smycket ”Soldier Girl” gĂ„r till Cancerfonden medan överskottet pĂ„ boken skulle gĂ„ till Ung Cancer. 

Boken Ă€r det inte jag som har koll pĂ„ sĂ„dĂ€r vet jag inte hur det har gĂ„tt. Men smycket har i alla fall dragit in nĂ„gra tusenlappar. 

Man kan följa det inne pĂ„ Tigernadja-fonden dĂ€r allt som skĂ€nks mĂ€rks med köparens namn och sedan Soldier Girl. 


DĂ€r kan ni ocksĂ„ se att min samarbetspartner Atea har skĂ€nkt pengar flera gĂ„nger om. 

Och pÄ tal om Atea sÄ har dom skjutit mitt ego i höjden genom att göra sÄhÀr:


EN JÄKLA LASTBIL med hela mig pĂ„! 

Tror du att jag satt och gapade nĂ€r jag fick se det dĂ€r? 


Lastbilen Ă„ker frĂ„n söder till norr dĂ„ Atea skapar möten för IT genom sitt arrangemang IT-arenan. 

SĂ„ ser du mig rullandes nĂ„gonstans sĂ„ bara mĂ„ste du berĂ€tta för mig. 

Jag skiter just nu i jantelag och ”du ska inte tro att du Ă€r nĂ„got”, för det hĂ€r Ă€r typ det hĂ€ftigaste jag varit med om. 

Och det Ă€r egentligen inte lastbilen i sig, utan kĂ€nslan som Atea skapar hos mig. Att vi Ă€r ett team. Att vi drar nytta av varandra. HjĂ€lper varandra. Den kĂ€nslan Ă€lskar jag. 


Jag Ă€r oerhört stolt över alla mina samarbeten men kommer bara att ha en eller tvĂ„ huvudpartners genom den sista tiden av min satsning. 

Jag vill att det ska vara kvalitet och jag har inte rĂ„d att vĂ€nda ut och in pĂ„ mig sjĂ€lv om jag ska hinna trĂ€na pĂ„ en hög nivĂ„ samtidigt. 

Och nĂ€r vi Ă€ndĂ„ pratar trĂ€ning: 

Den gĂ„r bra! 


Agne var i Stockholm pĂ„ möte under tisdagen sĂ„ vi passade pĂ„ att köra bĂ„de höjd och kula pĂ„ BOSÖN. 

Det var tre veckor sedan jag hoppade höjd och det mĂ€rktes i min ansatslöpning. Tafatt och mesig till en början. Men i slutet hittade jag kĂ€nslan och vi kunde high five:a. 


Kulan gick ganska bra frĂ„n början men Ă€ven hĂ€r visade jag styrka pĂ„ slutet. Och det Ă€r som Agne sĂ€ger: ”du har bara tre stötar i en mĂ„ngkamp Nadja, du fĂ„r inte stöta tills ‘du hittar det’. Vi behöver jobba pĂ„ det hĂ€r”. 

Helt rĂ€tt. 


Idag blir det spjut och sen – en 600-ing! 

Mmmm, erkĂ€nn att du Ă€r avundsjuk…? Jag visste vĂ€l det. 

Jag har jobb att göra innan trĂ€ningen; mejl och telefonsamtal, förelĂ€sningsförberedelser och tvĂ€tt. 

Livet lunkar pĂ„. Ingen flĂ€rd hĂ€r inte. 

Jag pussar pĂ„ dig och sĂ€ger hej för nu ❀



Nästa sida »

Riogram

Kvitter

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.