Riovanschen
Riovanschen
Nadjas Anglar Proteinbutiken Blomquist TĆL Bygg Rćbergs Bil Röjk Superwear

Blogg

Den ena foten framför den andra.

TrÀÀÀÀÀningsvĂ€rk! 

Aj aj aj. 

Vem kan komma och klappa pĂ„ mig och sĂ€ga att det gĂ„r över? 

 

IgĂ„r var det testdag som jag sa i mitt förra inlĂ€gg. I olika styrkemoment. 

Allt för att kunna fĂ„ nĂ„got att utgĂ„ ifrĂ„n nu nĂ€r resan tillbaka ska dokumenteras. Dag för dag. Timme för timme. 

  

Jag noterar, gör mig uppmĂ€rksam pĂ„ kĂ€nslor i kroppen, försöker stĂ„ lika mycket pĂ„ ”hĂ€lsene-benet” som pĂ„ det högra och upptĂ€cker att jag fortfarande Ă€r vĂ€ldigt klen. 

Men hur skulle jag kunna vara annat? 

  

Det första cellgifterna tog, var mina muskler. 

Inte sĂ„ att det syntes. För jag tyckte sjĂ€lv alltid att jag sĂ„g ganska stark ut. Men kĂ€nslan… Oh, kĂ€nslan var sillamjölk. 

  

Nu biter det i alla fall lite igen. Och jag tackar min kropp för att den Ă€r lĂ€ttrĂ€nad. 

  

Ryck, benböj i 90 grader och frivĂ€ndningar kördes igenom. KĂ€nner ni till övningarna? 

Efter testerna var det som alla dagar viktigt att trĂ€na vaden dĂ€r hĂ€lsenan gick av. 

  

Den ska bli STARK STARK STARK. 

Starkare Àn förut.

Jag fyller Ă„r nu pĂ„ fredag sĂ„ Ă€r det nĂ„got jag önskar mig sĂ„ Ă€r det tankeenergi till vĂ€nster vad. Fixar ni det? 

  

  

Innan trĂ€ningen igĂ„r var jag pĂ„ stan hĂ€r i Karlskrona tillsammans med mina vĂ€nner Elina och Gurra. 

Jag Ă„t en rejĂ€l lunch eftersom jag visste vad som vĂ€ntade mig senare pĂ„ kvĂ€llen. 

 

 

Mina vĂ€nner Ă€r alla lĂ€ttsamma, busiga och kloka pĂ„ samma gĂ„ng. VĂ€nner och familj Ă€r nĂ„got som har blivit viktigare med Ă„ren för mig. NĂ€r jag var yngre tyckte jag mycket mer att jag klarade mig sjĂ€lv. Har ni hört det förut? 

Jag upprepar mig :)  

 

  

PĂ„ tal om vĂ€nner sĂ„ Ă€r det fröken Leonita som har tagit alla trĂ€ningsbilder.  Hon var med mig i VĂ€xjö igĂ„r igen och fick ocksĂ„ testa vadtrĂ€ningen. 

  

Jag hoppas att hon kĂ€nner av den idag! Det vore inte mer Ă€n rĂ€tt. 

Just nu hör jag mamma ropa att hon ”kĂ€nner sig sĂ„ jĂ€vla kreativ”. 

För vad undrar jag och fĂ„r se att hon lagt beslag pĂ„ en av planscherna som jag signar och ger till mina sponsorer. 

  

Ja ja, sĂ„klart mamma ska ha en. Finns det en större sponsor egentligen? 

Och har jag ens ett större fan!? 

 

DĂ„ ska ni veta vad det krĂ€vs för att komma in som pryl i mammas hus. Det Ă€r fasiken inte lĂ€tt. Det ska vara rĂ€tt mĂ€rke, bra kvalitet, fĂ€rg som passar in och gĂ€rna lite speciellt. 

Men nu nĂ€r jag lĂ€ser kriterierna sĂ„ kĂ€nner jag nog Ă€ndĂ„ att hon borde pryda hela huset med ”Om jag fick vĂ€lja”-föremĂ„l. 

Vattenskalle hej! 

Nej, hĂ€r kan jag inte sitta lĂ€ngre. Pappa har tydligen lagat lunch. 

Och nĂ€r pappa lagar mat vill man inte missa det! 

Pussar ❀

  

 

 

  

  

Skillnaden som gör skillnaden, Àr du! 

SĂ„dĂ€rja. 

DĂ„ börjar vi om igen. 

Nya veckan börjar med tvĂ„ emojis i soffan hĂ€r hos mamma. 

 

Mamma och Carro dricker kaffe, snackar skit och Carro gnyr om att hon mĂ„r dĂ„ligt. 

Jag hĂ„ller mig pĂ„ avstĂ„nd och vill inte bli smittad. För idag har jag olika styrketester pĂ„ trĂ€ningsschemat. 

 

 Jag ska hitta nĂ„gon form av grund och nĂ„got att kunna utgĂ„ ifrĂ„n sĂ„ att jag tydligt kan se mina framsteg.

Jag gillar framsteg. Även om de Ă€r smĂ„ fungerar de som motivation. 

 

Förutom barnmys och trĂ€ning sĂ„ har jag Ă€ven varit social i helgen. TrĂ€ffat vĂ€nner och Ă€tit middag. En mör och smarrig oxfilĂ© gled ner i Nadja-magen.  

  

Leonita, Gurra, Sune, Niklas, Elina och Martin förgyllde mina lediga dagar. 

  

  

  

 

Livemusik och kompisar. Allt sĂ„dant som fĂ„r mig att slappna av mellan trĂ€ningarna nĂ€r jag inte Ă€r pĂ„skhare till systersönerna. 

 

  

 Visst kĂ€nns det Ă€ndĂ„ frĂ€scht att fĂ„ se bilder frĂ„n en helg pĂ„ en mĂ„ndag?! 

 

 Ooooo, har jag nĂ€mnt att jag har fĂ„tt hem ett gĂ€ng med Casadei-tröjor?!

Se sĂ„ snyggt den sitter pĂ„ mor. 

 

Mor… Vilket förĂ„ldrat uttryck. Som jag tycker Ă€r oerhört charmigt! DĂ€rför ska det anvĂ€ndas. 

Även min syster Paula har blivit uppklĂ€dd. 

 

HĂ€lsade pĂ„ henne pĂ„ hennes praktikplats Hyper Island.  

  

Fick mat och trĂ€ffade mĂ„nga sköningar. 

  

Nu till det sista och kanske viktigaste! 

Jag har ju tidigare berĂ€ttat för er om mitt nya samarbete med magiska Kjell Enhager. 

Nu kan alla ni som bor i Karlskrona ocksĂ„ fĂ„ chansen att trĂ€ffa och lyssna pĂ„ honom! 

Hans förelĂ€sning ”skillnaden som gör skillnaden… Är du!” Ă€r en upplevelse ni inte vill missa. 

  

Under nĂ€stan 2,5 timmar ger han tips och verktyg som du med glĂ€dje kommer att anamma i ditt liv. 

PÅ RIKTIGT! 

Kjell Ă€r engagerande och GALET rolig. Jag skrattade samtidigt som jag satt och vĂ€nde ut och in pĂ„ mina tankar om saker han tog upp. 

  

Den 23:e april kommer Kjell hit till Karlskrona!!! Jag kommer att vara pĂ„ plats. FörelĂ€sningen, som jag egentligen vill kalla förestĂ€llning, börjar 18.00 och pĂ„gĂ„r till 21.30. 

  

Om ni bokar via den hÀr lÀnken:

KJELL ENHAGER FÖRELÄSNING

… och uppger rabattkoden ”KHK” sĂ„ fĂ„r ni 100 kr rabatt. 

PĂ„ fullaste allvar nu vĂ€nner: 

Ni kommer att tacka mig för att jag tjatat dit er :)  

Ses vi dĂ€r?! Och nĂ€r vi gör det sĂ„ vill jag ha en kram ❀

  

Pussar! 

Nu lite fnitter tack. 

  

  

  

HÀr flödar kÀrleken.

MĂ„brakĂ€nslor. Visst Ă€r de speciella? 

KĂ€nner ni de ocksĂ„? Eller kĂ€mpar ni fortfarande med tuffa saker? Eller kanske kĂ€mpar ni och kan kĂ€nna de Ă€ndĂ„? 

Det Ă€r en kombo jag tror pĂ„. Att mitt i allt elĂ€nde Ă€ndĂ„ kunna kĂ€nna tacksamhet och se saker som faktiskt fortfarande Ă€r ljusa mitt i all skit. 

  

Tack för att ni var sĂ„ energiska hĂ€r pĂ„ bloggen igĂ„r. Jag hade kul hĂ€r i kommentarsfĂ€ltet :-)  

KĂ€nde er nĂ€rvaro. 

Blandade svarande med att busa med barnen hĂ€r hos syster och hinka vatten. Vill rena kroppen. 

  

  

  

Köpte pĂ„skĂ€gg till mina smĂ„ systersöner och njöt av kĂ€nslan att fĂ„ skĂ€mma bort dem. 

  

Jag kommer att bli en hemsk moster. Ge de vad de vill ha, köra de pĂ„ aktiviteter och sĂ€ga att de har rĂ€tt nĂ€r mamma och pappa sĂ€ger ”fel”. 

  

  

  

Vi kommer att bli som de tre musketörerna. Och tills jag börjar tĂ€vla igen sĂ„ ska jag ha lĂ€rt de att uttala mitt namn rĂ€tt. Just nu heter jag ”Nadda”. 

  

Jag kommer inte att reagera nĂ€r de hejar pĂ„ mig annars. 

SĂ€kert kommer de skrika pĂ„ nĂ„gon annan eftersom mamma Gisela kommer att sĂ€ga: ”nu hejar vi pĂ„ Nadja!”

Man gör alltid tvĂ€rtom. Det Ă€r en gammal oskriven lag. 

  

  

GĂ„rdagens hyss var att lĂ€ra de att knacka pĂ„ fönsterrutan pĂ„ folk som passerade. Busigt. Just dĂ€rför helt rĂ€tt. 

  

Jag har sĂ„klart inte bara busat. Jag har trĂ€nat ocksĂ„! 

De verkar vara de tvĂ„ Ă€mnena det handlar om hĂ€r :-)  

TrĂ€ning och barn. 

  

Jag hĂ„ller pĂ„ att lĂ€ra in en helt ny teknik i kula och det Ă€r bĂ„de spĂ€nnande och lagom svĂ„rt. 

Jag gillar den nya tekniken dĂ€r jag kommer in i en annan position i ringen och hĂ„ller kulan annorlunda mot halsen. 

  

  

Jag tror att det hĂ€r kan bli riktigt bra! KĂ€nner mig liksom stark och cool i ringen! 

Min vĂ€n Leonita var med och tog bilder pĂ„ mig och Lisa Linell som ocksĂ„ nöter teknik. 

  

  

SjĂ€lvklart skulle Leonita ha en Casadei-tröja :-) Visst Ă€r den lĂ€cker pĂ„ henne! 

  

SöndagskvĂ€llen nĂ€rmar sig och jag funderar pĂ„ hur jag ska spendera den? 

Jag skulle behöva bubbla. Och jag kom med nöd och nĂ€ppe undan med att vĂ€cka mamma… SĂ„. Vad sĂ€gs om bad? 

But first, let me make a humi 

(HÀr skapar vi nya uttryck! Vad jag menar fÄr ni gissa)

  

  

  

Tassar fram. 

LÖÖÖRDAG! 

Mamma har jobbat natt och jag har fĂ„tt smyga omkring hela morgonen. 

Tyst tyst tyst… RĂ„kar sĂ€tta ner min tekopp aningen för hĂ„rt och rycker sjĂ€lv till av ljudet. Min mobil börjar ringa. NĂ€r jag spolar inne pĂ„ toaletten dĂ„nar det i vĂ€ggarna. Vaknar mutti dĂ€r inne sĂ„ Ă€r jag ute pĂ„ tunn is. 

Hon kan straffa mig med att frĂ„nta mig friheten att bada bubbelbad nĂ€r jag vill. 

  

SĂ„ jag steker nĂ„gra Ă€gg Ă„t henne. HĂ€r ska det fjĂ€skas! 

Min kropp behöver det dĂ€r spabadet efter all trĂ€ning. 

För trĂ€ning har det blivit! 

  

Lopp hĂ€r i Karlskrona tillsammans med systers familj. 

 

Jag noterar att ungarna har löpsteget i sig. Jag paxar dem för framtiden. 

  

NĂ€r jag vĂ€rmde upp som bĂ€st kom sĂ„ min kĂ€ra far förbi. En överraskning! Han ville vĂ€l se om det kan bli nĂ„got av mig ;)  

Han stod vid staketet och kollade. Precis dĂ€r han stod nĂ€r jag var liten och sprang pĂ„ den hĂ€r arenan. 

  

Det kĂ€ndes tryggt att ha honom dĂ€r. Som om nĂ„gon vridit tillbaka tiden. Gjort mig ung igen. 

  

Skitful men sĂ„ glad att jag Ă€ndĂ„ bjuder pĂ„ stunden. Är det nĂ„got som missklĂ€r mig sĂ„ Ă€r det mössor. Men vad gör man inte för att hĂ„lla sig förkylningsfri? 

  

Efter trĂ€ningen blev det lek sĂ„klart. Ludwig och Jakob behövde inte tjata mĂ„nga minuter för att fĂ„ med sig ”nonno” (morfar) pĂ„ bus. 

  

  

 

  

Efter löpningen var jag febervarm. Tror att den friska luften tröttade ut mig. NĂ€stan som nĂ€r man var liten och badade i timmar och sedan Ă„t en apelsin i bastun. 

Dagen efter var jag stel och gnisslig men Ă„kte Ă€ndĂ„ till VĂ€xjö för att trĂ€ffa min underbara sjukgymnast Anna och kasta med Mellis och de andra tjejerna. 

  

  

 

 

 Carro höll mig sĂ€llskap och likt hennes Ior som jag har fĂ„tt lĂ„na som maskot sĂ„ vakar hon över mig Ă€ven hĂ€r. Vackert. 

  

Ser det skojigt ut med bollar och konstiga positioner med kroppen? 

Jag tycker ju det. 

PĂ„ kvĂ€llen blev jag som vanligt omhĂ€ndertagen av syster. Hon och mannen utfodrar mig likt en travhĂ€st. 

”HĂ€r, lite till. Det Ă€r bra för dina muskler” och sĂ„ stĂ„r det ytterligare en tallrik med hemlagad mat framför mig pĂ„ bordet. 

  

Jag gĂ„r runt och Ă€r tokmĂ€tt mest hela tiden. Har börjat sĂ€ga till pĂ„ skarpen. 

”Det rĂ€cker nu. Jag spricker!”

”… okej, lite till dĂ„”.

Det gĂ„r sĂ„ bra sĂ„. 

  

Vad har ni pĂ„ schemat idag? 

Vila? TrĂ€ning? Mys? En pĂ„se godis som Zarah Necksten? 

Jag ska VILA. Vila och sen Ă€ta middag med en kĂ€r vĂ€n. 

Min högra hand har domnat och Margot har lagt sig pĂ„ min mage med tyngsta punkten pĂ„ kissblĂ„san. 

Jag MÅSTE resa mig. 

Vi hörs imorgon ❀

  

  

  

  

 

GĂ€stblogg – En godispĂ„se.

Torsdag. 

Och dags för gĂ€stblogg. Det var ett tag sedan nu. Och jag tĂ€nker att ni saknar det… :)  


Idag Ă€r det Zarah Neckstens tur. Mamma till Lina som har skrivit hĂ€r innan och som uppskattades oerhört. 

Zarah har skrivandets gĂ„va sĂ„ luta er tillbaka och NJUUUT. 

  

”Jag tĂ€nkte skriva om en sak som ligger mig vĂ€ldigt varmt om hjĂ€rtat. NĂ€mligen humorn som en lĂ€kande faktor vilket ni som Ă€r Nadjas trogna blogglĂ€sare redan vet Ă€r ett mycket effektivt uppĂ„ttjack. Kan hĂ€nda att jag Ă€ven kommer att nĂ€mna en annan viktig sak i mitt liv- godis som i kombination med humor blir ett otroligt starkt vapen mot smĂ€rta och elĂ€nde.

 

Ni har sĂ€kert sett den klassiska bilden pĂ„ gubben som har foten i klĂ€m men som trots det lyckas svara pĂ„ frĂ„gan:- Har du foten i klĂ€m? Jajamensan med ett ytterst brett leende.  

 

Ni vet, nĂ€r man trĂ€der utanför sig sjĂ€lv och elĂ€ndigheten och tillĂ„ter den lĂ€tt bisarra humorn inom sig att stiga fram. NĂ€rman vĂ„gar ge fingret Ă„t all rĂ€dsla genom att tillĂ„ta ett skratt.Jag har en favoritmening som kommer ur en sĂ„ng:- ur den stora sorgens famn finns smĂ„ ögonblick av skratt! Det Ă€r sĂ„ förtröstansfullt och har hjĂ€lpt mig genom svĂ„ra stunder dĂ„ jag vakat över döende förĂ€ldrar och vĂ€nner. DĂ„ jag suttit uppe och stirrat ut i den stjĂ€rnklara natten och undrat vem jag Ă€r efter en skilsmĂ€ssa. Eller nĂ€r jag försökt trösta min Ă€lskade dotter efter ett sent missfall. Just dĂ„- i den dĂ€r stunden dĂ„ allt Ă€r mörkt- det Ă€r dĂ„ humorn knackar pĂ„ och hjĂ€lper mig. Givetvis kombinerat med en pĂ„se godis. Jo men det Ă€r sant och jag vet vem som la grunden till det hĂ€r
 min Ă€lskade pappa.

  

 

 

Jag var sju Ă„r och mer vild Ă€n tam. NĂ€r mina tjejkompisar lekte med dockor var jag hellre ute med grabbarna och cyklade ner för sĂ„ branta backar vi bara kunde hitta. NĂ€r backarna var utmanade sĂ„ gav vi oss pĂ„ mindre berg och nĂ€r Ă€ven de var ”avbockade” pĂ„ listan sĂ„ gick vi tillbaka till de brantaste backarna, cyklade ner för dem men började nu slĂ€ppa hĂ€nderna ifrĂ„n styret istĂ€llet. Det var dĂ„, en solig vĂ„rdag som det hĂ€nde. Jag var mitt i branten, slĂ€ppte hĂ€nderna och utmanade ödet lite extra genom att vĂ€nda huvudet bakĂ„t och ropa pĂ„ grabbarna bakom mig. Man var vĂ€l ingen fegis liksom. Helt plötsligt var trottoarkanten dĂ€r, vinterns sand som inte var uppsopad gjorde kanten hal som tusan och pang
jag flög över Familjen Olaussons extremt tĂ€ta och vĂ€ldigt taggigahĂ€ck och Ă„kte sedan en bit pĂ„ gruset innanför. I bara shorts. Jo det Ă€r sant. Jag var sĂ„ liten och hade inget att dölja och dessutom var en tröja inget en varm och svettig liten unge tyckte var sĂ„ nödvĂ€ndigt precis. 

  

 

Jag sĂ„g ut som en blodig biff, lĂ€tt mörad och bankad nĂ€r jag skrikandes gick hela vĂ€gen hem till mitt barndomshem dĂ€r endast min pappa fanns hemma. Pappan som Ă€gnade hela sitt liv Ă„t musik, som kunde spela alla instrument men som inte kunde klippa grĂ€set eller kopiera papper utan att ta sönder maskinerna. Pappan som jag sett cykla en enda gĂ„ng och dĂ„ endast rakt fram eftersom han inte kunde svĂ€nga. Pappan som försökte trycka ut en alvedon genom den hĂ„rda plasten istĂ€llet för genom foliet. Den pappan skulle nu ta hand om en skrikande dotter som var full med smĂ„sten i alla de blödande skrapsĂ„ren. Jag skrek dessutom massor efter min bortresta mamma.

Jag minns hur pappa la mig i min sĂ€ng, sprang in till grannen och kom tillbaka med grannen som bar en liten sjukvĂ„rdsvĂ€ska under sin arm. Bra, nu var de alltsĂ„ tvĂ„ okunniga gubbar ifrĂ„n 70-talets kvinnodominerande vĂ€rld vad det gĂ€llde att trösta barn. Vid det hĂ€r laget hade de spridit sig pĂ„ gatan att jag skadat mig sĂ„ runt mig satt nu 10 av grannskapets ungar. De tittade storögt pĂ„ nĂ€r min pappa och grannen försökte tvĂ€tta rent mina sĂ„r samtidigt som jag vrĂ„lade ut min smĂ€rta och rĂ€dsla. Det var nu det hade varit oerhört bra om min pappa eller grannen gjort en avledande manöver, dvs en s.k ICE BREAKER för att Ă„tminstone fĂ„ mig att sluta hyperventilera. Jag menar, allt blir ju sĂ„ mycket enklare om man andas. 

NĂ„ vĂ€l, min pappa höll pĂ„ att tappa greppet och paniken vĂ€xte i hans ansikte dĂ„ han sa de dĂ€r orden som blev sĂ„Ă„Ă„Ă„Ă„ förlösande. - Blir det bĂ€ttre om du fĂ„r en godispĂ„se? 

  

 

Jag minns hur jag satte grĂ„ten i halsen och hur jag i en dimma nickade mot min pappa som fick hĂ„lla sig för skratt över att jag svarat sĂ„ seriöst pĂ„ hans frĂ„ga som egentligen var ett försök att avleda min smĂ€rta. 

 

Mitt ja fick pappa att hasta ivĂ€g i sin ljusblĂ„ lilla Renault 4 och strax var han tillbaka med tvĂ„ bĂ€rkassar som var fyllda med pĂ„sar av Polly. Min pappa var en man som var antingen eller och nu var det antingen som rĂ„dde. Alla runt mig fick varsin skĂ„l och helt plötsligt sĂ„ började solen strĂ„la in genom fönstret, fĂ„glarnas sĂ„ng hördes igen, lĂ€ngtan efter min mamma var inte lika stark och mina tĂ„rar hade torkat. 

 

Jag var botad och min pappa hade myntat ett uttryck som fick följa med oss sĂ„ lĂ€nge han levde. SĂ„ fort det var nĂ„got jobbigt sĂ„ tog han min hand, plirade med ögonen och sa pĂ„ bredaste skĂ„nska det dĂ€r orden som alltid fick oss att skratta och dum vore jag ju om jag inte fortsatte att svara ja pĂ„ hans frĂ„ga. 

  

 

Under min pappas sista vecka i livet sĂ„ var det jag som stĂ€llde frĂ„gan till honom. Inte för att han behövde en tröstande pĂ„se med godis dĂ„ för han var trygg och lugn med att fĂ„ bli vĂ„r Ă€nglapappa. Men orden och dess tillhörande minne fullt av humor förenade oss i en massa stark kĂ€rlek och en trygghet inför hans eviga resa.

 

Idag har jag köpt tvĂ„ pĂ„sar, för sĂ€kerhetsskull, med PĂ„sk Polly Limited Edition och jag kommer alltid att kĂ€nna pappas styrka och humor som dessa pĂ„sar ger mig!

 

Glad godis och humorfylld PĂ„sk pĂ„ er alla!

  

 

Zarah Necksten, mamma till Lina med den svarta bilen som har en galet sjuk humor hon ocksÄ!

 

Luft under vingarna. 

God eftermiddag hjĂ€ltar och hjĂ€ltinnor. 

Idag blir det text som jag lovade igĂ„r. Mitt perspektiv pĂ„ friidrott frĂ„n Friidrott.se

Redo? Bra. 

Ta en kaffe, te och en frukt sĂ„ kör vi: 

”Friidrotten har rĂ€ddat mig sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger i mitt liv.

NĂ€r jag var ung och osĂ€ker sökte jag mig till idrotten för att fĂ„ ut alla kĂ€nslor jag bar pĂ„ inom mig och som jag inte hade lĂ€rt mig att uttrycka i ord. 

NÀr jag var ledsen sprang jag för att rensa huvudet. NÀr jag var arg, för att lÀtta pÄ trycket.

  

NĂ€r jag var glad och ingen höjdare pĂ„ att dansa sĂ„ hoppade jag istĂ€llet. Friidrotten betydde rörelseglĂ€dje för mig. 

Och sakta men sĂ€kert vĂ€xte en dröm inom mig – att fĂ„ ut all den energi som jag kĂ€nde att jag hade i min kropp genom att trĂ€na och tĂ€vla. 

Och jag ville göra det bra.

Jag ville bli bÀst.

De utnötta meningarna ”att bli bĂ€st i vĂ€rlden” och att ”vinna OS-guld” ekade i mitt huvud under varje pass jag genomförde. Genom höstskogarna sprang jag med en tro om att varje steg jag tog rĂ€knades. Jag kĂ€nde trycket i min kropp och jag pressade den alltid mer Ă€n jag egentligen skulle ha gjort.  Det har jag förstĂ„tt sĂ„hĂ€r i efterhand. 

Det Ă€r mycket jag förstĂ„r i efterhand. 

Sommaren 2013 var jag i mitt livs form. Jag kĂ€nde att jag, efter mĂ„nga Ă„r av skador och snabba comebacker, Ă€ntligen hade fĂ„tt bitarna pĂ„ plats. 

  

Jag kĂ€mpade visserligen med ett blödande magsĂ„r men jag trĂ€nade i samma anda som nĂ€r jag var liten – allting skulle gĂ„.

Eftersom jag var i bra form och nÀra VM-kvalgrÀnsen i Europacupen sÄ bestÀmde jag och trÀnare Leif att jag skulle försöka VM-kvala i Finland nÄgra veckor senare.

Jag var laddad och lycklig.

  

En vecka innan VM-kvalet slet jag av hĂ€lsenan pĂ„ ett lĂ€ngdhoppspass och min vĂ€rld föll i tusen bitar. 

För första gĂ„ngen i min karriĂ€r flög tanken genom mitt huvud: ”Hur ska jag orka det hĂ€r?”

Jag lĂ„g med ansiktet mot tartanen och nĂ€r tĂ„rarna rann ner frĂ„n kinderna noterade jag att de var varma. ”SĂ„ skönt”, minns jag att jag tĂ€nkte. ”Det finns vĂ€rme kvar i den hĂ€r kroppen”.

Jag ringde pappa, som utan att förstĂ„ det, rĂ€ddade mig den dĂ€r dagen. 

Hans ord vÀckte precis allt inom mig:

”Det Ă€r okej Nadjis. Du har kĂ€mpat sĂ„ lĂ€nge nu. Och det finns faktiskt annat i livet”

  

Annat i livet?! Än det jag faktiskt Ă€lskar?

Skulle inte tro det.

Jag Ă„kte till sjukhuset med ny energi. Sydde ihop hĂ€lsenan och började planera den lĂ„nga vĂ€gen med rehabilitering. 

I tre mÄnader gick jag med en boot, en form av pjÀxa som fixerar foten och avlastar den.

Jag trÀnade, Ät, sov, duschade och slet ont med den.

  

En vecka efter att jag fÄtt ta av den skulle jag Àta frukost innan ett trÀningspass som jag aldrig kom till.

Jag hade istÀllet fÄtt ett samtal om att jag hade lymfkörtelcancer.

I magen och halsen.

Den hĂ€r gĂ„ngen grĂ€t jag inte mot nĂ„gon tartan. Och jag tĂ€nkte aldrig pĂ„ att ge upp. Jag tĂ€nkte bara pĂ„ att överleva. 

Och nÀr min syster Bella satt pÄ golvet med mig i mitt vardagsrum med tÄrarna sprutandes frÄn ögonen var hennes dolda, men för mig sÄ uppenbara meddelande, detsamma som min fars:

”Hur gör du nu? Slutar du med friidrotten?”

  

Och jag skrattade, sÀkert av chock, nÀr jag svarade:

”Vad pratar du om? Varför skulle jag göra det? Det hĂ€r Ă€r bara en kort period i mitt liv. Och jag vill tillbaka. SĂ„ nej. Det kommer jag inte att göra”.

PĂ„ nĂ„got konstigt sĂ€tt bar jag en övertygelse inom mig om att ju större utmaning jag möttes av, desto större vinstkĂ€nsla nĂ€r jag till slut skulle klara det. 

Den dĂ€r kraften, som jag trodde kom frĂ„n ingenstans men som jag idag förstĂ„r att jag varit i kontakt med sedan jag var liten, vet jag att vi alla har tillgĂ„ng till. 

Du som kĂ€mpar med skador, besvikelser och motgĂ„ngar: du kommer tillbaka. 

Du behöver bara lite envist hÄlla ut en stund.

HĂ„lla ut tills du tror att du nĂ„tt grĂ€nsen. 

DÄ flyttar du pÄ den.

  

NÀr du har gjort det en gÄng, sÄ kommer du att fÄ kÀnslan av att du kan göra det varje gÄng.

Och för allt som du Àlskar, sÄ ska du nöta ner vartenda berg som stÀller sig i din vÀg.

Att trĂ€na friidrott Ă€r fantastiskt, men ibland utsĂ€tter vi vĂ„ra kroppar för mer Ă€n vad de klarar av, vi fĂ„r ont och blir kanske skadade. DĂ„ behöver vi ta vĂ„rt ansvar gentemot oss sjĂ€lva – vi behöver fortsĂ€tta. För att vi kan och för att vi brinner för det vi gör.

Jag trĂ€nade under min tid som cancersjuk. Inte för att det egentligen var kul – jag var i Ă€rlighetens namn ganska ledsen – men för att jag visste att det skulle bli kul SEN. 

  

Sen, nĂ€r mitt berg jag nu mötts av höll samma höjd som marken. DĂ„ litade jag pĂ„ att glĂ€djen skulle komma tillbaka. 

Jag vet att det hĂ€r bara Ă€r ord, alltid sĂ„ lĂ€tta att slĂ€nga ur sig. Men om de trĂ€ffar dig nĂ„gonstans, sĂ„ kommer de förhoppningsvis att ge dig ork att fortsĂ€tta mot det du vill. 

Hittills har jag inte pratat med nĂ„gon friidrottare som har gĂ„tt genom karriĂ€ren utan motgĂ„ng. Och Ă€r du beredd pĂ„ att det kommer svĂ„ra tider, dĂ„ Ă€r du ocksĂ„ rustad att klara av det. 

Min vĂ€n Carolina KlĂŒft sa en gĂ„ng en mening till mig som jag burit med mig genom livet. Vi satt pĂ„ VĂ€rendsvallen i VĂ€xjö och jag var 16 Ă„r och ledsen. För vad minns jag inte. En bagatell alldeles sĂ€kert.

Men hennes budskap spred sig som mjukglass inom mig:

”Vi mĂ€nniskor Ă€r överlevare, jag tror inte att vi utsĂ€tts för nĂ„gonting som vi inte klarar av”.

Ord. Bara bokstĂ€ver. Men varje cell i min kropp reagerade. 

  

SĂ„dĂ€r kan vi hjĂ€lpa varandra i vĂ„r friidrottsfamilj. Skicka över varandra nĂ„gra bokstĂ€ver dĂ„ och dĂ„. Som i kombination och tillsammans kanske ingjuter hopp i nĂ„gon annans kropp och psyke. 

TÀnk sÄ stort!

TÀnk att fÄ vara en brÄkdel luft under nÄgons vingar.

NĂ€r jag var som mest sjuk i cancern, nĂ€r jag var ensam och stundtals orolig för utgĂ„ngen pĂ„ den hĂ€r resan, sĂ„ fanns mĂ„nga av er dĂ€r. Mina friidrottsvĂ€nner! 

Under Friidrotts-SM i Göteborg fick alla pĂ„ pallen ”fuck cancer-armband”. Kanske för att det gav pengar till forskningen. Men kanske ocksĂ„ för att vi verkar vara just en familj.

Mitt hjĂ€rta bultade sĂ„ hĂ„rt den dagen och jag tĂ€nkte: ”de gör det hĂ€r för mig!”

Den dagen var ni luften under mina vingar.

Tack!

Och kram.

Nadja”

  

Jag kan göra det igen. 

Tisdag lunch. 

Kroppen vĂ€rker efter gĂ„rdagens TVÅ pass. 

Ja, ni lĂ€ste rĂ€tt. Jag kunde köra dubbelpass igĂ„r. Det tillhör inte vanligheterna lĂ€ngre. SĂ„ varje gĂ„ng det hĂ€nder behöver jag dela min glĂ€dje. 

  

Imorse fick jag rulla ur sĂ€ngen. LĂ€gga mig pĂ„ sidan först och sen försöka hitta golvet med ena benet. Varje liten muskel grinade. 

PĂ„ morgonen blev det ett teknikpass i kula och pĂ„ kvĂ€llen stod det löpning pĂ„ schemat. 25 stycken 100-ingar skulle matas. 

Jag fick göra 15 stycken. Men det var gott nog. Underbenet dĂ€r hĂ€lsenan gick av började vĂ€rka och jag har för första gĂ„ngen i livet lĂ€rt mig att förmedla nĂ€r nĂ„got inte kĂ€nns helt smĂ€rtfritt. 

Den hĂ€r gĂ„ngen ska jag hĂ„lla mig hel. FullstĂ€ndigt hel och stark. SĂ„ jag vĂ„gar avbryta.    

Jag gör det inte med den största glĂ€djen. Jag upplever det fortfarande lite som att jag ”ger upp”. Men det Ă€r en tanke jag jobbar med. 

Jag kollar pĂ„ bilder frĂ„n innan cancern och innan hĂ€lseneincidenten och lĂ„ter mig stĂ€rkas av att DET DÄR VAR JAG: 

 

Jag har gjort det förut, sĂ„ jag kan göra det igen. 

 

   

Efter trĂ€ningen fick jag middag hos min syster Gisela och Calle. Mmmm… Stek, ris och god sĂ„s. 

Fy satan sĂ„ bortskĂ€md jag Ă€r! 

Pannkakskalas bjöds det pĂ„ ocksĂ„. 

  

  

Jag har gjort tvĂ„ intervjuer i veckan som gick: en för tĂ„gtidningen TiM och en för ”Året Runt” som ni sĂ€kert kĂ€nner till. 

SĂ„ fort de kommer ut sĂ„ ska jag lĂ€nka till er som Ă€r nyfikna :-)  

För nĂ„gon vecka sedan skrev jag Ă€ven en krönika till Friidrott.se och jag har tĂ€nkt att publicera texten hĂ€r. 

  

Jag gör det imorgon. Är ni sugna pĂ„ att lĂ€sa den redan nu sĂ„ kan ni klicka er vidare till texten hĂ€r!

Jag tror att ni kan bli pepp av den. Det Ă€r min förhoppning i alla fall. 

Hoppas vi haft en trevlig lunch tillsammans. Det Ă€r dags för mig att packa trĂ€ningsvĂ€skan. 

150 meterslopp och 250 meterslopp Ă€r dagens utmaning. 

Puss pĂ„ nosen 

  

  

  

  

VĂ„r, var stark.

Solen skiner igen! 

Vad som hÀnde igÄr mÄste varit en plump i systemet.

Stormvindar, snö och isande kyla. 

 

Jag gillar vĂ„ra fyra Ă„rstider, men jag gillar inte nĂ€r vintern klampar utanför sina ramar. Ger sig pĂ„ vĂ„ren. 

VĂ„r var det hur som helst i förgĂ„r! 

Jag var med Gisela, Calle och barnen pĂ„ roadtrip genom Karlskrona. Denna vackra stad som jag i nio Ă„r bara har haft som tillflyktsort. 

 

 

  

Barnen var vilda av lycka nĂ€r de fick gunga och Ă„ka rutschkana. JadĂ„, jag ocksĂ„. Även om energin tröt efter bara nĂ„gra minuter. 

Jag kan inte lĂ€ngre förestĂ€lla mig att jag var en duracellkanin nĂ€r jag var barn. Det kĂ€nns sĂ„ lĂ„ngt borta. Även om alla menar att jag fortfarande Ă€r en. 

 

 

 

 

Ser ni himlen?! Hade jag jobbat med hastags sĂ„ hade jag skrivit #nofilter hĂ€r men jag vet att ni förstĂ„r utan det dĂ€r staketet. 

 

  


 

    

Efter gungande och löpningar efter ungarna som var nyfikna pĂ„ allt sĂ„ Ă„kte vi till bryggareberget för att se solnedgĂ„ngen. Det kĂ€ndes nĂ€stan som en sydafrikansk solnedgĂ„ng! 

 

 

 Har ungefĂ€r 40 bilder till frĂ„n den hĂ€r dagen men förstĂ„r att allting har ett slut. LĂ„t oss gĂ„ vidare. 

Vill presentera gĂ€nget i VĂ€xjö som jag har trĂ€nat med nĂ„gra veckor nu. 

Ni har sett bilder pĂ„ de tidigare men varför inte bekanta oss Ă€nnu en gĂ„ng? 

 

 

 DĂ€r har ni den: MINEN! Vem kan annat Ă€n att Ă€lska den? Det blir sĂ„ enkelt att posa framför kameran nĂ€r man har den i bakfickan! Har ni testat sen sist jag visade den för er? 

 

SĂ€g inte att man inte gĂ„r hem med den! 

  

Vilodag pĂ„ alla sĂ€tt idag. Kanske ska aktivera magen och ryggen med nĂ„gra övningar men annars bestĂ„r timmarna av umgĂ€nge med familjen hĂ€r i Karlskrona. Pappa ska laga mat och mormor ska komma pĂ„ besök. 

SĂ„. Det enda vi har kvar Ă€r det vi alltid avslutar med: det visa och roliga. 

  

  

  

  

Pussen, kramen och vÄrsolen till er

Nadja 

  

 

   

Nästa sida »

Riogram

Kvitter

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.