Riovanschen
Riovanschen

Huvudpartners

Infratek Maxim Infratek Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TL Bygg
Rbergs Bil Rjk Superwear

Blogg

HOPPE-TOSSAN.

Varje dag tar jag nya steg framåt. Ibland små, ibland lite större och någon gång kommer ett jättekliv. 

Idag kändes som en sådan dag. 

  
Jag har hoppat längdhopp i Växjö idag och känslan av att vara idrottare ”på riktigt igen” var starkare än på väldigt länge. 

Agne håller mig såklart hårt och vill gå långsamt fram, men en på tusen så får jag ta i några procent mer och testa kroppen. 

  
Vi diskuterar och han är så klok. Jag förstår inte att han kan hålla sig till sin linje när jag börjar lägga på charmen ;) 

När jag ber om ett hopp till så är han sådär smart och påminner om tålamodet och att jag ska hålla ihop. Det är faktiskt DET som gör mig bra i slutänden. 

  
Om jag skadar mig igen så utvecklas jag inte. 

När han påminner mig om det så kommer jag på att jag inte har all världens tid kvar, som jag trodde att jag hade när jag var yngre. Och då blir jag lugn. 

  
Så, längdhoppet idag var mitt bästa sedan både hälsenan och cancern. 

SOM JAG NJÖT! 

  
  
  
När vi började hoppade jag på 7 steg. Nu är jag ute på 11. 

Och jag upptäcker att jag inte är snabb nog att kunna hålla tekniken när farten blir högre. Jag behöver öva. 

Behöver bli starkare i kroppen. Mer tålig. Och snabbare i mina rörelser.

  
Gaaaaah!! Ser ni inte hur KUL det ser ut?! Bli ni inte jättesugna på att hoppa själva? 

  
Förutom längd så sprang jag även 10*100 meter och tränade vaden på vibrationsplatta efteråt. 

  
Behöver jag säga att jag sov TVÅ timmar när jag och Leonita kom hem till Karlskrona igen? 

Fy fasen, kroppen skriker ”återhämta mig”! Så jag ger den det. 

Att Leonita sympatisov med mig får ni ta med henne. Stackarn är ju med och tar tusentals bilder på varje pass. 

Men idag fick hon i alla fall betalt. I form av inspiration. För precis när vi skulle packa in grejer i bilen för att åka studsar Carro ut från sin bil och ropar ”heeeej”. 

  
Denna grymma tjej som är allt annat än bara idrottsprestationer. 

Här med hennes mamma Inga-Lill som har hjälpt till under ”Carro Camp” på Värendsvallen i några dagar.

  
Jag har glömt att berätta för Carro att jag tagit över hennes gamla tränare så självklart diskuterade vi det. 

”Raka rör med Agne, Nadja!” var hennes råd. Haha, kan bara tänka mig vilka fina raka rör de hade gentemot varandra. Det gillar jag. 

Nu är klockan 20.47 och jag ska upp tidigt imorgon för att kasta spjut i Växjö. En kopp te och lite snack med Leonita innan jag söker sängen. 

Massa varma kramar och go energi till er ❤️ 

  
  
  

BRYTER TYSTNADEN.

Ketchup och jag har gått en lång promenad ikväll. 

  
Vi har spatserat längs det blåsiga stråket vid vattnet i Karlskrona centrum. Ketchup hade mängder med energi och drog otåligt i kopplet mest hela tiden. 

  
Solen delade himmel med molnen och det kändes i hela kroppen att sommaren snart är här. 

  
Vart man än vänder näsan här i lilla Stockholm, så blåser det. Och när vindarna för ungefär femtioelfte gången visade att de inte tänkte ge sig så vände vi hemåt. 

  
Jag tänkte på er när vi gick där. Funderade på om ni undrade vad jag har för mig. Varför jag inte skriver. Och jag funderade över er. 

Så mysigt jag hade! 

Så när jag nu kom tillbaka in i värmen så kände jag: nu är det dags! 

Nu vill jag skriva igen. 

Jag skrev senast innan min föreläsning i Tylösand som jag var så nervös inför. 

Men vet ni vad?! Det var fantastiskt! Precis som jag trodde. Publiken var underbar och hängde med i allt jag sa. Och jag såg inte en enda som satt och sov. Bara det. 

Jag har också sett att många av er som var där och lyssnade har kommenterat och hälsat här inne. Jag satt med ett leende och läste kommentarerna. Kände värmen i min kropp och sög åt mig av varje stavelse. TACK! 

Vill ni se några bilder från föreläsningen? 

Här får ni godingar:

  

 (Här ber jag faktiskt alla att blunda, så de sover inte…)

   

  

  

  

 Jag hade en skön stund där med ATEAS kunder och samarbetspartners. Och jag fick en kick och självklart träffa Gunde Svan som höll i föreläsningen efter mig. 

   Vilken liten godbit! Så ödmjuk, trevlig och varm på alla sätt. 
 
 (Jag vet, jag ser gravid ut men är det INTE. Tröjan gör sig bara inte bra på bild) 

På morgonen samma dag så höll jag även i ett träningspass. 

Direkt vid receptionen utbrister personalen: ”Du, det kommer nog inte så många på ditt pass idag, de sista lämnade just festen”

Klockan var 06.40 på morgonen. 

Haha, underbart! Lev livet gott folk! :-) 

Jag fnittrade och tänkte att jag själv aldrig hade kommit till det här passet. 

  
Ändå dök 18 tappra själar upp. Pigga och taggade till tänderna. 

  
Vi hittade en grusplan att vara på och körde ett riktigt bra pass tillsammans. 

  
  
Efteråt laddade jag en timme innan jag gick in i föreläsningssalen. 

Annars har dagarna mest bestått av träning. Jag har kommit in i det så bra nu och har inte haft mycket tid över. Jag pendlar varje dag till Växjö, det tar ungefär 1 timme och 15 minuter dit och sen hem igen. 

  
Jag har sprungit häck, stött kula, hoppat längd och sprungit om vartannat. 

Förra passet grät jag en skvätt också. Grät för att kroppen svarar igen , för att jag får leva det här livet, för att jag har så mycket att vara glad över. 

Så jag ringde min manager Jonas och bölade. Förklarade hur lycklig jag känner mig. Att jag inte vet vart jag ska göra av känslorna. Han å:ade mig lite innan han sa: ”det är ju fantastiskt Nadja!”

Ja. Det är ju det. 

Fantastiskt. 

  
Imorgon åker jag tidigt till Växjö för ett längdpass. Och efteråt har jag en intervju. Sen hem och vila och ladda för nästa dag. Om det inte är så att kroppen återhämtar sig och jag kan köra ett pass nummer två. 

Men jag är försiktig. Passerar inte den där gränsen. Är fånigt lyhörd. 

Vi får se vad det ger mig. Något annat än tidigare i alla fall. Jag har hört att om man gör på ett annat sätt, så får man ett annat resultat. 

  
Nu gör jag och Ketchup kväll. 

Han hälsar med en nospuss!

Puss ❤️

 
   

  

  

REiNFELDT & JAG.

Men hur härliga kan ni egentligen bli?!

Skickar godmorgonkramar och kaffeskålar, påtår och pepp trots att jag inte ens har skrivit något inlägg. 

PUSS PÅ ER! 

  
Jag är nervös, spänd och lite arg för tillfället. 

Imorgon ska jag nämligen hålla i min föreläsning igen. Och inte vart som helst. 

Utan på ATEA bootcamp i Tylösand. 

Och i det här fina sällskapet:

  
Reinfeldt och Gunde Svan. 

OCH JAG. 

Det är såklart en ära. Men det är svårt att identifiera sig själv i en sådan miljö. 

Å jag älskar ju att prata och föreläsa, men pressen blev aningen mer märkbar inför det här uppdraget. En press som jag naturligtvis helt själv har lagt på mig. 

Men jag vet att när jag väl är där så kommer jag att vara sprudlande glad och undra varför jag inte åker vidare direkt till kungahuset för att snacka en timme eller två. 

Det känns PRECIS som innan en tävling. 

Jag har suttit med bilderna och tankarna i flera dagar nu och kände att det var dags för en paus och lite kvalitetstid med er. 

Så skönt. 

Musiken är på, nya hörlurar har jag också och kaffet är förvisso kallt men slinker ändå ner. 

  
Vad har mer hänt medan jag varit borta då? 

Jo. Jag har fått Cancerfondens tidning ”Rädda Livet” hemskickad. Och fick se Peter Holgerssons bild på mig på framsidan. 

Så fint! 

  
Å jag ryckte till av titeln:

”När livet lyfter igen”

VACKERT! Den kommer jag att låna många gånger. 

Vill ni läsa tidningen?

KLICKA DÅ HÄR.
  
Jag har tränat mycket och riktigt bra. 

Ni ska veta att jag har fått springa häck igen! Vi började med lister på marken, ungefär en centimeter höga. För att sen gå på 30 cm och vidare upp till 67 cm!

Det var 2,5 år sedan jag gjorde det och jag höll på att spricka av stolthet och glädje efteråt. 

  
Agne nickade nöjt, Owe (som är min häckcoach) förklarade på engelska att det var ”veeeeery GOOD” och Molly filmade allt. 

  
Nästa punkt på min att-göra-lista är de sista ändringarna i föreläsningen. Jag behöver plocka ner den från en timme till ca 50 minuter. 

Och sedan ska väskan packas. 

En sådan rolig torsdag har jag. 

Häng på vet jag!

  
Om ni inte hinner så sitt kvar och njut av humorbilderna istället. 

 
   

  

DANSA MED MIG.

Söndag.

Vi är tillsammans igen och solen skiner. 

  
 Jag har varit i Stockholm i en vecka för uppdrag och för att hälsa på alla godingar här. Jag har tränat och glömt bort tiden. 

 
Under tiden har så mycket hänt! 

Vet ni till exempel att Lina Necksten äntligen har fött sin bebbe? 

GRATTIS kära du. 

Jag har ju också hintat om att det ska bli någon form av videoblogg för er här. 

Så nu har jag investerar i en GoPro-kamera! 

 
Främst är den köpt för att jag skickar videos till min samarbetspartner Infratek varje vecka. Men varför inte göra två flugor på smällen? 

Jag har även träffat Tommy som hjälper mig med kosten. Han filmade en snutt när jag hoppade längd och tyckte ändå att jag har kommit i bättre form. 

  
 
Min själsfrände Alex och jag har givetvis suttit ihop och när vi hoppade längd skadade hon sitt knä en skvätt. 

 
Jag säger en skvätt för att det är ett skojigt uttryck men också för att det inte var superallvarligt och hon tävlar idag. 

LYCKA TILL BÄÄÄ!

  
Jag har kastat spjut med min före detta tränare Anders och vi var båda förvånade över att jag faktiskt kastade BRA. Det var så bra att jag fick en liten otålig känsla att vilja tävla ungefär NU. 

  
Sveriges nästa superstar i spjut – Tomas Lundberg – tränade samtidigt som mig och inspirerade. 

  
Jag har såklart även träffar Gunnar men han fastnar mycket dåligt på bild. Det är sedan gammalt. 

Han finns dock på min nya GoPro och när jag lägger över allt på datorn läggs även fynden upp här. 

Jag har dessutom tre nya absoluta favoritlåtar som jag tänker tipsa er om.

Är ni med mig?! För den första handlar om just det:

  Sjukt skönt gung i den här och den lockar fram så härliga känslor. 

Nästa då:

  Fan va bra!!! Kommentar är ändå onödigt. 

Den tredje, en riktigt kaxig låt:

   

… Sick bitch. Hör ni attityden? 

Sätt på kaffet och dansa med mig! 

Och om ni undrar om jag såg Melodifestivalen igår så gjorde jag ju inte det. 

MEN JAG VET ATT MÅNS VANN! 

Jag märker att det här inlägget handlar om en massa grattis så jag slänger med ett även till honom. 

  
Medan jag ändå är på tårna så vill jag att ni ska veta att min vän Malin M gjorde debut i längdhopp igår och hoppade underbart fina 6.24 redan i första tävlingen! 

 
Malin till höger. 

Anledningen till att detta värmer mig är för att jag vet hur mycket hon har kämpat. Operationer och timmar av rehab. Malin har inte direkt fått åka räkmacka över de där sex metrarna. 

Hon har slitit för dem och människor som kämpar, hänger i och fortsätter att nöta påverkar mig alltid. 

 
Malin, Andreas, Nadja och Alex uppifrån och till höger. 

Har ni satt på låtarna än?? 

För nu dunkar jag på här. 

Och jag känner att jag måste dansa igen! 

Sen träning och vidare till karlskrona. 

   

Ta vara på tiden idag ❤️

Puss och kram. 

 
    

 

MATHöRNAN.

God lunch!

Det kan jag verkligen säga nu, för jag har lagat den själv! :-) 

  
Jag har nämligen precis varit med i P4:s program ”Mathörnan” och har fått leka mästerkock. 

Otroligt skojigt och uppfriskande. 

 

  

Och eftersom jag för tillfället är – som mamma så fint beskriver det – hemlös, så lagade jag allting i hennes hus. 

Hon har ett stort och rymligt kök. Det är bra för en sådan yvig person som jag. 

 
Dagens lunch bestod av fläskfilé-gryta med mängder av grönsaker och ris. 

Det är en special-rätt som min syster Gisela har lärt mig och nästan det enda jag kan laga ordentligt :-D 

  
 
Reporter var Lena König och jag kände direkt hon steg in genom dörren att det var en kvinna med massor av energi och ett öppet sinne. 

  Det är en fantastisk känsla när reportrar hakar på, skrattar och är lättsamma. Och samtidigt proffsiga. 

De blir som vänner. Och intervjuerna blir alltid så mycket roligare. 

  Så fort jag får en länk så ska jag såklart lägga upp den här. 

  
  
Både mamma och pappa var med under intervjun. Jag trodde att de skulle trilla av stolarna av skratt när jag rörde runt i grytan, kollade riset och intervjuades samtidigt. 

 
   

   


Vi åt ute på altanen och kände oss somriga och nöjda. Diskuterade humor, varför man fastnar för en annan människa och självklart drog pappa ett skämt.

 
  Klockan närmar sig träningstid och jag är glad att jag har fyllt på med mycket mat. För idag blir det lång träning för mig. 

Först kula och direkt efter löpning… 

Så, träningsmoode on. 

Och ett PS:

Någon frågade om min mascara. Det är den bästa i världen och jag köper den på H&M. Den heter Loréal Voluminous x5, extra black. 

  
STORA PUSSEN PÅ ER ❤️

 
   

 PEP-TALK:

   

  

ÅNGAN UPPE.

Solsken – kaffe – mammas bror Mats på besök – pappa har lagat raggmunkar och jag ska till Växjö och träna. 

  
 
Jag hoppas att ni är lediga idag och att allting känns lite lättare. 

Våren visar formen och lämnar snart över stafettpinnen till sommaren. 

 
Jag är inte ledig idag men det spelar liksom ingen roll. För idag ska jag få kasta spjut utomhus och skutta lite längdhopp!! 

   

 Och när jag kommer till Karlskrona igen så har jag cirkelträning tillsammans med distanslöpning. 

Fullbokad! 

  Vet ni vad? 

Jag funderar på att investera i en GoPro-kamera! Så att jag kan filma och ta bättre bilder från träningen. 

Dels för oss här, men också eftersom jag gör filmer varje vecka till min samarbetspartner Infratek. 

Då skulle jag även kunna börja med små videobloggar hit. Wohoo! 

  Oj, så många Nadja-bilder det blev i det här inlägget. 

Mamma kommer att säga: ”hade du inget bättre att lägga upp?” 

Så därför kommer här en bild på mamma (jag ligger alltid steget före) 

  

Nu är klockan för sjutton lunchdags. 

Energi till kroppen! Jag går och stoppar i mig något. 

Imorgon hörs vi igen. Jag har ångan uppe ❤️

   

  

  

  

Pirr i magen.

Med gamnacke och morgonfrissa av högsta kvalité så hänger jag över mobilen. Ivrig att få fram något till er.

  
Men telefonen ringer och jag blir avbruten. Och min lugg som nu börjar bli lång faller ner i ansiktet på ett irriterande sätt. 

Jag har träningsvärk men längtar ändå till kvällens träning. 

Det blir styrka idag!

 
Eftersom jag planerar att tävla i mitten på juni så är motivationen på topp. Allt jag gör blir lite extra viktigt. Längtan till träningspassen blir mer påtaglig. För det är bara där jag kan förbättras och förändra. 

  
Igår var jag i Växjö och tränade med gruppen. 

  
Nu går vi in i en period där alla har mer specifik grenträning men vi kör ändå samtidigt. Det är toppen! 

Vi håller på med olika grenar och eftersom de andra redan nu börjar tävla så kör de annorlunda jämfört med mig.   

Jag kör fortfarande mer grundträning.

Molly (till vänster på bilden) mådde inte bra och avstod träning och Alexander var äntligen hemma från mycket resande och förgyllde vårt pass med sin goa energi och sitt glada leende. 

  
Alexander är sprinter/häcklöpare i landslaget och att se hans lätta steg är bra för att fylla på min bank av peppande idrottsbilder i huvudet. 

Agne och Tobbe var på plats också såklart. 

 
Själv körde jag 10*100 meter, trepunktsstarter och 10*80 meter. Med blandade småhopp som avslutning.  
  
Vill också passa på att tacka er för att ni firade mina bristningar med mig. 

Och att ni bjöd på er själva och berättade om era. Sånt där gillar jag. Självdistans kan vara något av det fränaste jag vet! 

Det där operfekta är så perfekt något sätt. 

 
Nu ropar duschen på mig:

”Nadja, koooom! Jag känner hela vägen hit hur hur du stinker. Kom så fixar vi det.”

Ja ja, jag kommer. 

  
  
  
  

Välkommen till världen.

Hej fina du! 

Jag är hemma.

 Väskorna packades in i bussen igår och Kallebäck räddade mig som jag hade hoppats på. 

Som tack fick han en flaska vin. 

  
Jag vet inte om det hjälpte, för när han skulle checka in så vägde hans väska 28 kg (man får ha 24 kg) och han fick betala övervikt…

 
Näääääääää, JAG SKOJAR SÅKLART! 

Han hade 23,5 kg och vi alla klarade oss alldeles perfekt.

Tack Bäcken! ❤️

Som ni har sett på bilderna så har jag haft ett väldigt bra första läger med min nya klubb. Gänget är roligt och knasigt på det där sköna sättet. 

  
  
  
  
 
Jag tänkte göra några bildkollage till er senare för idag har jag något betydligt mer viktigt att berätta! 

Jag har uppnått en milstolpe i livet. 

Jag åkte direkt till syster Gisela, barnen och Calle igår kväll när jag kom till växjö. 

  
Vi skrattade och jag berättade om allt som har hänt under tiden jag varit borta (åja, det har hänt en del faktiskt) 

Och imorse när jag vaknade började Gisela massera mina ben. 

 
Jag vet, jag har en sjuhelsikes bra syster. 

Det som inte är så bra är att hon har ögon också. 

  Så när hon håller på att massera benet där hälsenan gick av så utBRISTER hon:

”Nadja, du har ju fått bristningar här!” Och pekar på insidan av låret, på dropp-musklen!!!  

Jag lutade mig framåt, chockad och nyfiken på samma gång. 

Och där var dem.

MIN FÖRSTA bristning, välkommen till världen. 

  
Alltså, min benmuskulatur runt det förre skadade benet måste ha vuxit snabbt och mycket. Varför får man annars bristningar? 

Jag försökte ta bild på dem men som nyfödd verkar man inte fastna på bild. 

 
På den här bilden vill jag mest visa upp mina nya skor i kombo med solbrända ben, så kolla inte efter några bristningar där.  

Jaja. Som allt annat så ska även det här firas. Hur firar ni era bristningar? 

Ordnar man kalas? Bjuder man in folk för att komma och kolla på dem? 

Ge mig tips! 

För övrigt så har jag bytt namn:

  
Nej, jag vet… Det där var inte till mig. Men det skulle kunna ha varit. 

Coolt namn! 

Nu ska jag tydligen få frukost här på fortet med de två barnen. 

Vad sägs om att fylla på bristningarna med lite äggröra? 

  
Hej å hå, så det kan gå. 

Solstrålar, GOD MÅNDAG! 

 
   

  

  

Nästa sida »

Riogram

Kvitter

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.