Riovanschen
Riovanschen

Huvudpartners

Infratek Maxim Atea Infratek

Nadjas Änglar

Iqona Blomquist TĆL Bygg
Rćbergs Bil Röjk Superwear Harrys Karlskrona

Blogg

SĂ„ BRa Var DeT iNTe…

Freeeedag ho hey


Om inte tiden lugnar ner sitt tempo en aning sĂ„ Ă€r jag 100 imorgon. Kul pĂ„ ett sĂ€tt kanske, för dĂ„ bjuder jag in till fest. 

TrĂ„kigt bara att 67 Ă„r swishat förbi sĂ„ snabbt. 

PĂ„ tal om att swisha sĂ„ funkar inte den funktionen pĂ„ min nya mobil. Jag behöver göra om proceduren och installera om allting frĂ„n datorn. 

Men jag har bĂ€ttre saker för mig. Jag hoppar höjd med en gnutta timing igen! 

I onsdags hoppade jag för första gĂ„ngen med en kĂ€nsla som kĂ€ndes som pĂ„ det andra benet, det ben jag haft sedan jag var sju Ă„r. 

Jag attackerade in i kurvan, strĂ€ckte pĂ„ mig – lĂ„ng och stĂ„tlig. Kaxig och kraftfull. Och nĂ€stan, nĂ€stan nailade en snygg bĂ„ge över ribban. 

Den hĂ€r grenen Ă€r tĂ„lamodsprövande mina vĂ€nner. Jag fĂ„r kĂ€mpa med ett huvud som egentligen vill gĂ„ pĂ„ autopilot och en kropp som vill slĂ€nga sig Ă„t andra hĂ„llet. 


Jag skrek som en dĂ„re dĂ€r pĂ„ Vallen nĂ€r jag klarade 1.60. Nytt personligt rekord pĂ„ fel ben. 

Agne kunde inte hĂ„lla sig för skratt men dĂ€mpade mig: ”lugn nu, sĂ„ bra var det inte”. 

Haha, ja ja. JOOO. SĂ„ bra var det visst! 

Testa att skriva en uppsats med vĂ€nster hand istĂ€llet för höger. Testa att skjuta en boll med ditt andra ben. Testa att göra nĂ„got spegelvĂ€nt i hög hastighet. 

SÅ bra var det visst, Agne 😉 

Nog om det. Det var det roligaste den hĂ€r veckan men vi ska nog kunna klĂ€mma fram nĂ„got annat skoj ocksĂ„ innan vi avslutar. 

Jag vill tacka dig för ditt engagemang med den hĂ€r sidans nya namn ❀

Jag har inte kunnat bestĂ€mma mig för nĂ„got Ă€n, men brukar behöva tid för att smĂ€lta nya idĂ©er innan jag sĂ€tter dom i verket. 


Min förkylning har satt sina spĂ„r och det var först i onsdags som jag började kĂ€nna mig piggelin igen. Det mĂ€rks direkt pĂ„ trĂ€ningen. Den dĂ€r lilla procenten av extra energi behövs nĂ€r jag trĂ€nar. 


Är det nĂ„gon som vet hur man presterar utan energi? 

Kula, sprint, styrka, kast och spjut har jag hunnit med. Jag Ă€r nöjd med utvecklingen sĂ„hĂ€r lĂ„ngt och hĂ„ller pĂ„ att fylla upp kroppen med kraft till nĂ€sta tĂ€vling. 


Mitt besök pĂ„ sjukhus blev uppskjutet till 29:e augusti, dĂ„ det blev missförstĂ„nd och min lĂ€kare ska pĂ„ semester. 

Gör mig ingenting. Jag vill inte förstöra mitt flow just nu. 


Jag Ă€r en flitens myra idag: jag tvĂ€ttar och ska springa hĂ€ck vid 10-tiden. Jag hoppas pĂ„ pigga och glada ben och ett jĂ€vlar anammar som fĂ„r Agne att undra vad som har hĂ€nt. 

Jag ska ringa min syster och störa pĂ„ FaceTime. Lilla Ludde och Jakob blir i alla fall fĂ„nigt fnittriga nĂ€r moster ringer. 


Nu ringer min timer ocksĂ„. FĂ€rdig tvĂ€tt ska in i tumlaren. Jag bör sĂ€tta fart. 

Om en vecka kan jag berĂ€tta nĂ„got roligt för er. Det handlar om att ni kommer att kunna se mig i tv-sammanhang. Jag berĂ€ttar sĂ„klart mer nĂ€r det Ă€r dags! ❀

Nu piper jag ivĂ€g. 

Puss och kram frĂ„n södra Sverige 



BeHöVeR DiN HjÄLp.

Goooood morgon 


Jag kommer med solsken till dig! Även om jag ser lite sliten ut pĂ„ bilden. 

Mina sjukdomsdagar verkar vara över men fasen vilken mardröm det Ă€r att vara sjuk. 

Inte sĂ„ mycket för att jag mĂ„tt dĂ„ligt, utan mer för den inre stressen. 

Den dĂ€r stressen i huvudet om att jag vill komma igĂ„ng med trĂ€ningen. Jag kommer aldrig att lĂ€ra mig att hantera den. Hur gammal jag Ă€n blir. 

NĂ€r mina vardagliga rutiner ruckas sĂ„ inser jag ocksĂ„ hur lite andra aktiviteter jag har i mitt liv. 

NĂ€r jag inte fĂ„r trĂ€na som jag brukar sĂ„ stĂ„r jag handfallen. Visserligen kanske det hade varit annorlunda om jag hade varit frisk, för dĂ„ hade jag spelat beachvolley eller Ă„kt till nĂ„gon skön stad för lite sommarhĂ€ng. Men Ă€ndĂ„. 

Jag fick köra mitt första riktiga pass igĂ„r – och Agne sparade inte pĂ„ krutet. 

5*100 meter – 6*40 meter med smĂ„hĂ€ckar och avslutningsvis 6*200 meter. 

Vi tog allting pö om pö och checkade av hals och andning efter varje moment. 

Redan efter hĂ€cken sa Agne att han inte trodde att vi skulle köra alla 200-ingar, men jag fixade det finfint. Blev brutalt trött i benen sĂ„klart, men njöt av att Ă„terigen tagit mig igenom smĂ€rtans land. 

Idag varvar vi ned ett snĂ€pp för att inte göra samma misstag som förra veckan dĂ„ vi körde pĂ„ med kvalitetspass i bĂ„de höjd, hĂ€ck och lĂ€ngd. SĂ„ det stĂ„r kula pĂ„ schemat. Plus att jag ska köra axelövningar. 

Till sist vill jag be dig om en tjĂ€nst. Du vet sĂ„dĂ€r som jag gjorde nĂ€r jag skulle döpa min mops, som till slut fick namnet Ketchup. 

Jag behöver ett nytt namn till vĂ„r sida hĂ€r! Kort, finurligt och kraftfullt ska det vara. 

Jag har en del idĂ©er sjĂ€lv, men vill höra vad du skulle vilja döpa oss till. 

Det kan vara ett ord, det kan vara en hĂ€rlig mening. 

Det ska stĂ„ för den hĂ€r resan, allt som Ă€r kvar av den. Det ska handla om att vi hĂ€nger i trots att det Ă€r jobbigt ibland, trots att vi stöter pĂ„ motgĂ„ngar. Det ska andas hopp och tillit till allt det vi kan utföra. 

Bolla idĂ©er med mig! 

Nu blir det frukost. Jag vaknade 06.00, kramp i höger skinka men sugen pĂ„ kaffe. Nu kurrar magen ocksĂ„. GĂ„r inte att ignorera. 

Puss pĂ„ nosen ❀



Och nu – HUMOR! 


BaRa LiTe iRRiTeRaD.

Hej vĂ€nnen! 

LĂ€ngesedan nu. Har haft mycket att stĂ„ i. Och har dessutom blivit dunderförkyld med feber och halsont. 


Idag har jag min bĂ€sta dag och tĂ€nkte genast att jag mĂ„ste kolla in hĂ€r. 

Höra hur du har det, vad du gör och om du Ă€r lika förbannad som jag? 


Jag Ă€r inte förbannad för min egen skull. Jag Ă€r sĂ„ vĂ€ldigt ledsen för Erica Jarder och Mikael Ekvall. 

TvĂ„ friidrottare som hur vi Ă€n vrider och vĂ€nder pĂ„ det har i OS att göra men som Ă€ndĂ„ fĂ„tt ett NEJ frĂ„n SOK. 

Jag Ă€r inte den som gillar att ge mig in i diskussioner egentligen. Jag tar vĂ€ldigt sĂ€llan stĂ€llning till saker publikt. Men nĂ€r jag gör det sĂ„ Ă€r det för att det pĂ„ riktigt svider i hjĂ€rtat pĂ„ mig. NĂ€r nĂ„got Ă€r orĂ€ttvist, nĂ€r man gör skillnad pĂ„ mĂ€nniskor och förminskar andras prestationer sĂ„ spyr jag. 

Har du sett OS-uttagningarna? Har du hĂ€ngt med? 

Jag kan inte ge allt för mycket bakgrundsinformation för dÄ fÄr jag sitta hÀr hela natten och skriva. Men jag kan visa den hÀr tweeten sÄ förstÄr ni Ekvalls situation:


FörstĂ„ dĂ„ att den tiden Ă€r pĂ„ ett jĂ€vla MARATON! Hur fan kan man dra en grĂ€ns pĂ„ det sĂ€ttet och samtidigt skicka andra som varit betydligt lĂ€ngre ifrĂ„n sina kvalgrĂ€nser? 

Hur tĂ€nker man? Vill man bara visa makt eller Ă€r det en personfrĂ„ga? 

HUR gĂ„r resonemanget hĂ€r? Ekvall har klarat den internationella grĂ€nsen. BĂ€sta svenska tiden pĂ„ 25 Ă„r. 


Men hey, kan du inte liiiiiite bĂ€ttre? 

Du vet, om vi skiter i att skicka dig nu sĂ„ kommer du att bli pepp som fan och sĂ€tta vĂ€rldsrekord nĂ€sta Ă„r. För sĂ„ funkar det vet du. Vi vet hur det funkar. Vi vet att motgĂ„ng föder medgĂ„ng. För vi har sjĂ€lva tĂ€vlat pĂ„ den hĂ€r nivĂ„n och har total koll. Vi vet att om vi drar undan mattan sĂ„dĂ€r hĂ€rligt sĂ„ kommer fler unga att vilja börja med just maraton. 

Och du mĂ„ste förstĂ„ att vi inte har hur mycket pengar som helst. Och du kan inte Ă„ka dit och komma pĂ„ 20:e plats. Det Ă€r anskrĂ€mligt. Det skulle ju inte se bra ut. Det skulle inte vara bra för din motivation. För det vet vi. Vi kan det hĂ€r. Och du har inte dĂ€r att göra. 


JAG BLIR GALEN! 

Jag vet inte hur Ekvalls huvud funkar, men tro fan att det hĂ€r Ă€r en kĂ€ftsmĂ€ll som heter duga. Och Ă€ven om han kanske stĂ„r upp efter den sĂ„ Ă€r det fortfarande nĂ„got som han inte förtjĂ€nar. 


Erica Jarder dĂ„? EM-medaljös. Men det var ju hundra Ă„r sedan och det kan ju inte hĂ€nda igen. För det Ă€r gigantisk skillnad pĂ„ EM och OS och Erica hade sĂ€kert bara tur. Sen har hon ju inte hoppat lĂ„ngt en mĂ„nad innan OS, eller under hela sommaren, sĂ„ hon fĂ„r inte heller Ă„ka. Hon har ju faktiskt bara gjort 6.60 i Ă„r. 


Men tĂ€nk den hĂ€r tanken dĂ„: hon hoppade lĂ„ngt förra Ă„ret, och har lagt sin planering till att vara som bĂ€st UNDER OS. Inte före och inte efter. 

Och argumentet att hon inte tog sig till final pĂ„ EM funkar sĂ„dĂ€r va? Det var fler som inte tog sig till final och som fĂ„r Ă„ka. 

Det Ă€r mĂ€nniskor det handlar om hĂ€r. HĂ€r gör vi skillnad pĂ„ personer. Inte resultat. Inte om dom tog sig till final eller inte. För dĂ„ skulle fler fĂ„tt ett nej om den förklaringen skulle hĂ„lla hela vĂ€gen ut. 

Man kan inte sĂ€ga en sak, sĂ€tta upp en grĂ€ns och sen göra undantag bara för vissa. 


Vad Ă€r det för jĂ€vla skit? Kan nĂ„gon snĂ€lla bara svara pĂ„ VARFÖR man gör sĂ„dĂ€r? 

PĂ„ vilket sĂ€tt skulle det vara bra för nĂ„gon idrottare? Vem har kommit pĂ„ att alla höjer sig ett snĂ€pp om man överdriver kvalgrĂ€nser? 

Allt snack om vĂ€rldsranking och topp 8 blir sĂ„ himla fĂ„nigt i sĂ„dana hĂ€r lĂ€gen. Vilka av vĂ„ra just nu uttagna idrottare ligger topp 8? 

Alla – förutom SOK – vet att varje tĂ€vling Ă€r en ny tĂ€vling, allt kan hĂ€nda nĂ€r duktiga och ambitiösa idrottare fĂ„r chansen. Det visade Jarder nĂ€r hon tog sin medalj i lĂ€ngdhopp pĂ„ EM. Hon var inget medaljhopp innan hon kom dit. Men hon höjde sig och var bĂ€st nĂ€r det gĂ€llde, för att hon fick chansen. 


Hon kunde lika gĂ€rna fĂ„tt stanna hemma och trĂ€nat vidare ytterligare ett Ă„r för nĂ„got mĂ€sterskap som hon senare aldrig skulle fĂ„tt Ă„ka till. Hon kunde fortsatt trĂ€na, trĂ€na, trĂ€na… I all evighet. Utan att nĂ„gonsin fĂ„ mĂ€ta sina krafter. SĂ„ nöjda vi skulle vara dĂ„. Bara trĂ€na du. För det Ă€r ju det som gör en duktig idrottare. Du ska inte behöva tĂ€vla ihjĂ€l dig flicka lilla. 


Äcklad, det Ă€r vad jag Ă€r. 

Det spelar ingen roll att jag Ă€r Ă€cklad. Eller att nĂ„gon annan Ă€r det heller, SOK gör Ă€ndĂ„ som dom vill. Men det funkar inte hur lĂ€nge som helst. 

SĂ€tt upp vilka regler och grĂ€nser som helst, folk kommer att börja bojkotta OS till slut. Hur stort det Ă€n Ă€r. Vet man att man Ă€ndĂ„ aldrig fĂ„r Ă„ka sĂ„ kommer idrottare att sĂ€tta upp andra mĂ„l, göra nĂ„gon annan tĂ€vling större. Prioritera annorlunda. Statusen kommer att försvinna. Det kommer att bli ett skĂ€mt. 

Idrottare kommer att sĂ€ga ”nej tack, jag satsar pĂ„ VM istĂ€llet. Men tack för frĂ„gan” till slut. 


SĂ€tt upp grĂ€nser kors och tvĂ€rs och skyhögt om det Ă€r vad ett OS krĂ€ver, men behandla alla lika. Kan det vara för mycket begĂ€rt? 

Det hĂ€r Ă€r inte rĂ€ttvist nĂ„gonstans och det förstör vĂ„r idrott. 

Avslutningsvis Ă€r jag vĂ€ldigt glad för alla coolingar som nu fĂ„tt chansen och jag borde inte lagt energi pĂ„ att skriva allt det hĂ€r. Men jag kĂ€nde att jag behövde fĂ„ det ur mig. Jag vet att om det hade varit jag som satt dĂ€r med en klarad internationell grĂ€ns, men Ă€ndĂ„ inte fick Ă„ka, sĂ„ hade jag fullkomligt exploderat. 

Jag hade aldrig nĂ„gonsin velat representera SOK i nĂ„gonting efter en sĂ„dan diss. 

OS Ă€r stort, men det Ă€r inte allt. Och det finns andra tĂ€vlingar och medaljer som fĂ„r vĂ„ra svenska hjĂ€rtan att klappa av stolthet. NĂ€r Jarder plockar placeringar pĂ„ VM nĂ€sta Ă„r sĂ„ kommer det hĂ€r att vara en piss i Mississippi. 

DĂ„ kommer vi att hylla henne och ingen kommer att förstĂ„ varför hon aldrig fick Ă„ka pĂ„ det dĂ€r OS:et. Men det kommer liksom inte att spela nĂ„gon roll dĂ„, för vĂ„r idrott och vĂ„rt slit bakom kulisserna Ă€r inte för SOK. 

Och medalj eller inte, idrott Ă€r mycket mer Ă€n sĂ„. Det Ă€r hopp och tro och en kĂ€nsla för alla som sitter framför tv:n. Det dĂ€r pirret och förhoppningen att nĂ„gon skrĂ€ller ovĂ€ntat. SlĂ„r sitt personliga rekord och fĂ„r tusen nya unga kids att börja med en idrott. 

 Jag bara hoppas att Jarder och Ekvall skakar av sig skiten och fortsĂ€tter framĂ„t. Revansch har drivit mĂ€nniskor till vansinne tidigare. Och att gĂ„ sin egen vĂ€g Ă€r alltid sĂ„ mycket hĂ€ftigare Ă€n att lĂ„ta sig kuvas nĂ€r andra mĂ€nniskor försöker stoppa nĂ„got man kĂ€mpar med. 

Heja Erica och heja Mikael! 

Och lycka till alla friidrottshjĂ€ltar som fĂ„tt klartecken. Ni Ă€r vĂ€rda era platser lika mycket som jag tycker att Jarder och Ekvall Ă€r ❀

Nu ska jag dricka en kaffe och kurera vidare. Och fundera pÄ hur SOK ska lösa sörjan med Abeba.

Jag har missat sex dagar av vĂ€rdefull trĂ€ning. Försöker att dĂ€mpa stressen och det Ă€r sĂ€kert dĂ€rför jag har energi över att sitta hĂ€r och brusa upp. 

Puss och kram kĂ€ra du, vi hörs snart igen. 


SjUKaSTE PReSeNTeN

God morgon torsdag, god morgon kĂ€mpe och god morgon du glade. 

Jag vet inte vart jag ska börja mitt inlĂ€gg. Det Ă€r sĂ„ mycket stĂ„hej överallt just nu. 

Friidrotts-EM pĂ„gĂ„r, jag har gjort Ă€nnu ett superpass, Agnes present till mig ligger och vĂ€ntar (vad kan det va?) och hörlurarna jag tvĂ€ttade i maskinen höll och levererar vĂ€rldens bĂ€sta ljud Ă€ndĂ„. 

Vi börjar med min stora passion – friidrotten! 


Jag vĂ„gar inte dra i för stora vĂ€xlar nĂ€r jag skriver det hĂ€r, för dĂ„ tror ni sĂ€kert att jag sĂ€tter vĂ€rldsrekord vilken dag som helst. Och det kommer inte att hĂ€nda. 

Men varje framsteg jag gör just nu gör mig fĂ„nigt glad och sprallig och stissig och det skulle kunna jĂ€mföras med vĂ€rldsrekord – i mitt eget huvud. 

IgĂ„r var jag med om Ă€nnu ett genombrott i trĂ€ningen. 

Jag visste redan innan jag kom dit att planen var att testa mig i tvĂ„ grenar under samma pass. 


Jag skulle köra hĂ€ck med block, som jag sĂ„ galant fixade förra veckan. Det var bara det att denna gĂ„ngen skulle det vara fem och sedan sex hĂ€ckar och endast EN fot kort. AlltsĂ„ vĂ€ldigt likt tĂ€vling pĂ„ alla sĂ€tt. 

Jag orkar inte beskriva kĂ€nslorna, dom var sĂ„ mĂ„nga och jag Ă€r kĂ€nslomĂ€ssigt utmattad. 

SĂ„ jag sĂ€ger bara: JAG FIXADE DET! Jag jĂ€klar i min lĂ„da fixade det. 


Sjukt. SĂ„ sjukt. Jag var sĂ„ bestĂ€md nĂ€r jag kom dit. Hade peppat mig sjĂ€lv med att jag behöver visa attityd och mod och bara gĂ„ pĂ„. Och det funkade. 

Agne och jag high fivade i vanlig ordning. Lite mer sjĂ€lvsĂ€kra denna gĂ„ngen. Inte lika stort som förra veckan. Lite mer som att ”det hĂ€r skulle bara fixas”. 


Men: sen kom utmaning nummer tvÄ. Att hoppa höjd pÄ full ansats direkt efterÄt, som ni vet att jag sedan hÀlsenan gick av, gör med det andra benet.

Behöver jag sĂ€ga att jag har vĂ€rldens bĂ€sta kropp?! 

Jag fixade det ocksĂ„! Ha ha. Underbara, fina kropp. Puss pĂ„ dig. 

Jag hade otroligt mycket energi och kĂ€nde att jag skulle kunna hoppa fler hopp nĂ€r Agne sa stopp. 


Jag mĂ€tte ut min nya ansats dĂ„ vi fick backa mig fyra fot frĂ„n ordinarie. Och jag började slĂ€nga av mig skorna. 

DĂ„ chockar Agne mig: 

”Pallar du en snabb 200-ing ocksĂ„?” 


Jag, förvĂ„nad. Tagen pĂ„ sĂ€ngen. MĂ„llös. 

”Öhhhh, va? Hur menar du? Snabbt? VadĂ„ 200? Nu?”

Vart kom det dĂ€r ifrĂ„n och varför hade han inte sagt nĂ„got tidigare? 


Ville han testa mig? Ville han se att kroppen höll? Eller var det kanske psyket? 


Jag, som bara har ett mĂ„l – att ta mig framĂ„t mot att klara en hel sjukamp – kunde inte svara annat Ă€n JA. 

Ja ja jaaaaaa! 

SĂ„ jag sprang en 200-ing ocksĂ„. Även det klarade jag Ă€ven om jag sprang som i gyttja in dom sista 50 metrarna. Som en sengĂ„ngare. Ingen snabbhetsuthĂ„llighet alls. 

Men vad sjutton gör det nĂ€r jag klarar av TRE moment inom loppet av 2,5 timmar?! 

ALLTSÅ FÖRSTÅ LYCKAN! 

Det hĂ€r betyder att om jag bara lĂ€gger till kula ocksĂ„ sĂ„ har jag en hel förstadag i en sjukamp. 

Min kropp skulle klara det. 


Jag skulle inte sĂ€tta nĂ„gra personliga rekord. Jag skulle inte fĂ„ dig att trilla av stolen. Men jag skulle göra dig stolt! 

För nu Ă€r kroppen sĂ„ pass frisk och vĂ€ltrĂ€nad att den klarar av en sĂ„dan grej. Och bara det Ă€r en enorm seger för mig. 

PĂ„ tal om frisk sĂ„ ska jag pĂ„ Ă„terkontroll den 22:a juli. 

Jag vet inte varför jag Ă€r mer nervös nu Ă€n inför nĂ„gon av gĂ„ngerna tidigare? 


Kanske Ă€r det för att jag kommit sĂ„ lĂ„ngt pĂ„ min resa nu och att fĂ„ höra nĂ„got jag inte vill skulle knĂ€cka mig. Allt jag gjort skulle falla platt en gĂ„ng till. Och vĂ€gen har varit sĂ„ lĂ„ng och tung och jag vet inte om jag har styrkan att göra den igen. 


SjĂ€lvklart ska jag inte tĂ€nka sĂ„. Jag vet allt det dĂ€r. Men det Ă€r sĂ„ jag tĂ€nker och det skrĂ€mmer att behöva Ă„ka till Karolinska och göra kontroller. 

Jag vill bara vara frisk. Just nu. Hela vĂ€gen in i mĂ„l. 

Jag vill kunna trĂ€na upp min kropp ifred, göra fler mĂ€sterskap och slĂ„ mitt personliga rekord. Jag vill vara studsig och ha kvar mina muskler. Jag vill ha snabba ben och andas friskt. 


Jag Ă€r sĂ€kert rĂ€dd för att jag kĂ€nner att det stĂ„r mycket pĂ„ spel. Jag har lagt in mycket i den hĂ€r potten. Och det Ă€r Ă€ndĂ„ min sista idrottsliga resa. 

Samtidigt sĂ„ kan vad som helst i livet försvinna pĂ„ en sekund. NĂ€r som helst och vad det Ă€n mĂ„ vara. SĂ„ det kanske bara gĂ€ller att följa med i flytet. 


Jag Ă€r kluven. Men nĂ€r det vĂ€l kommer till kritan sĂ„ kommer jag att hantera det. Ville bara ventilera lite. Och det gör jag bĂ€st hĂ€r. HĂ€r inne kĂ€nner jag mig trygg. Och hĂ€r finns alltid nĂ„gon som lyssnar och svarar. 

Min Ă„terhĂ€mtningsplats och mitt stöd. 

NĂ€r vi Ă€ndĂ„ pratar Ă„terhĂ€mtning sĂ„ tĂ€nker jag pĂ„ vĂ„ra svenska killar som Ă€r igĂ„ng i tiokampen pĂ„ EM. Och hur dom sliter och gör det bra. BĂ„de Fredrik och Marcus fightas stort och jag blir sĂ„ peppad av att se dom. 


Marcus Ă€r dessutom med i vĂ„r trĂ€ningsgrupp hĂ€r i VĂ€xjö vilket gör mig lite extra stolt. 

Givetvis var det kul att se alla svenskar och svenskor igĂ„r, men lite extra klappar hjĂ€rtat nĂ€r jag ser Sanna. Denna dalkulla som alla bara Ă€lskar. Det Ă€r inte svĂ„rt att förstĂ„ varför. 

SĂ„ ödmjuk, sĂ„ bestĂ€md, mĂ„linriktad och helhjĂ€rtad. 

Till och med mamma sa i soffan: ”jag Ă€lskar henne!”

Jag nickade och log. SĂ„klart hon gör. 


Att Sanna Ă€r vidare till semifinal Ă€r STORT. Ingen kan ta det ifrĂ„n henne. 

Sen var det kul att se min föredetta trĂ€ningskompis Malin i sin debut. Denna goa tjej som alltid har ett jĂ€kla leende pĂ„ lĂ€pparna. Hon stannade pĂ„ 6.33 men har höjt sin nivĂ„ ofantligt denna sĂ€songen. Och nĂ€r man höjer en lĂ€gstanivĂ„ i idrott – dĂ„ kan allt hĂ€nda. 

RĂ€tt dag, rĂ€tt kĂ€nsla, dĂ„ flyger hon! 


Idag fortsĂ€tter jag att kolla svenskarna och ser bilder för mitt inre om hur jag ocksĂ„ springer i dom blĂ„gula klĂ€derna. 

Starka bilder i huvudet Ă€r ett bra vapen för allt – motgĂ„ngar, tuffa tider, tvivel och trötthet. 


Nu till Agnes present till mig. 

Är du nyfiken? Är du ens kvar efter alla dessa meningar? 

Okej. Trumvirvel! 

Agne sa för nĂ„gra veckor sedan att om jag klarar av vissa saker pĂ„ trĂ€ningen, om jag klarar av att börja springa hĂ€ck och kan hĂ„lla ihop kroppen, sĂ„ kommer jag att fĂ„ testa att starta i en mĂ„ngkamp! 

Agne har skrivit spelreglerna. Jag har bara nickat. Som en liten marionettdocka litar jag pĂ„ att trĂ„darna han drar i Ă€r dom rĂ€tta för mig. Litar pĂ„ allt. Följer allt. 

SĂ„ dealen Ă€r en start. Ett hĂ€cklopp först. Följt av höjd. Men han fĂ„r avbryta mig nĂ€r han vill. NĂ€r han sĂ€ger stopp sĂ„ Ă€r det stopp. Jag har lovat att inte tjata om en höjd till. Jag har lovat att bara ta en gren i taget. 


Han fĂ„r ocksĂ„ vĂ€lja om jag ska hoppa över nĂ„gon gren eller köra alla. 


Jag har lovat att inte fokusera pĂ„ resultat utan kĂ€nsla. Och att fokusera pĂ„ att varje moment jag klarar av och knyter nĂ€ven inför Ă€r en vinst. 

Agne har precis som inför debuten i lĂ€ngdhoppet sagt att jag behöver vara realistisk. Inte skena ivĂ€g. TĂ€nka smart och bara pĂ„ just den gren jag för tillfĂ€llet hĂ„ller pĂ„ med. 


Jag har sagt JA till allt. Jag vet vad som krĂ€vs för att jag ska ta mig tillbaka och jag har rĂ€knat med att det kommer att göra ont i mitt tĂ€vlingshjĂ€rta till en början. 

Jag vet att jag kommer att bubbla av kĂ€nslor trots att jag Ă€r realistisk. Men jag vet ocksĂ„ att jag kommer att hantera det och att det Ă€r en vacker start pĂ„ nĂ„got som kunde ha tagit helt slut för tre Ă„r sedan. 

Reset. 


HĂ€r Ă€r vi nu och jag Ă€r utan tvekan med. Jag hakar pĂ„. 

Och sedan en tid tillbaka sÄ vet jag att ocksÄ du gör det. Det vÀrmer mig. Det ger allting en mycket större mening Àn du nÄgonsin kan förestÀlla dig.

Skicka mig en sĂ„n dĂ€r uppfriskande lavett, jag behöver vara tuff nu ❀



Och sĂ„ lite humor pĂ„ det hĂ€r sen kan dagen starta: 



AllT GöR DiG STaRKaRe.

Reste vit flagg frĂ„n sĂ€ngen nĂ€r jag vaknade. Time-out. Stopp. HjĂ€lp mig upp. 


GĂ„ ingenstans innan du har slitit upp mig. 

Helgen blev blandad för mig. Ett nytt Ă„rsbĂ€sta i godkĂ€nd vind – 5.75 direkt i första hoppet kĂ€ndes stabilt.


Att det var första gĂ„ngen pĂ„ 17 steg peppade mig och jag kĂ€nde att jag har bra med fart in mot plankan men ryggar en aning precis innan och litar inte pĂ„ att jag hanterar hastigheten Ă€nnu. 

Dessutom Ă€r jag fortfarande alldeles för fokuserad pĂ„ plankan och pĂ„ att fĂ„ ett godkĂ€nt hopp vilket gör att jag inte slĂ€pper loss 100%. 


SĂ„ det blev 5.75, tramp i dom andra hoppen och full satsning i sista. 

Jag attackerade som en galning in men hade NOLL KOLL framme vid plankan och landade pĂ„ 5.66 stĂ„ende, ungefĂ€r. 


Kroppen föll framĂ„t och jag var inte stark nog att lyckas hĂ„lla upp överkroppen och göra ”mig stor” i uthoppet. 

En trĂ€ningssak. 

En motiverande sĂ„dan. För precis som jag skrev i mitt förra inlĂ€gg sĂ„ har vi en fin grund nu. 


Och jag blev förvĂ„nad över att löpningen sĂ„g sĂ„ pass bra ut. 

Min kropp HAR DET! Allt finns hĂ€r! Det, tillsammans med min motivation, kommer att ta mig tillbaka. 

NĂ„gra orosmoment Ă€r hanterade: 

– rĂ€dslan för att inte orka alla sex hopp pĂ„ full ansats.

– tvivel pĂ„ att jag skulle kunna fĂ„ tillbaka min snabbhet. 


Jag blir mer och mer sĂ€ker pĂ„ att det mesta i livet handlar om sĂ„dana hĂ€r saker: att göra det trots att vi Ă€r oroliga eller rĂ€dda eller inte tror pĂ„ oss sjĂ€lva varje sekund. 

Jag ville se för mig sjĂ€lv om det var sĂ„. Jag har varit sugen pĂ„ att testa hur mycket jag kan utföra trots allt jag kĂ€nner. 

Hur mycket kan vi kontrollera sjĂ€lva? 

Det Ă€r SÅ spĂ€nnande. 


Och vi kan alltid testa oss sjĂ€lva. 

NĂ€r jag kom frĂ„n tĂ€vlingen pĂ„ Ullevi sĂ„ var jag först besviken pĂ„ mig sjĂ€lv. Jag tyckte att jag borde ha hoppat lĂ€ngre. Jag blev resultatfokuserad. Ledsen bara för att jag hade förvĂ€ntat mig mer. 

SĂ„ pĂ„ hotellet slĂ€pade jag alla mina vĂ€skor fyra trappor upp. Jag straffade mig genom att lĂ„ta bli hissen. 

Var sĂ„ trött i benen men tĂ€nkte i varje steg att det var rĂ€tt Ă„t mig. ”GĂ„ bara. Du fĂ„r ta hissen nĂ€r du gör det du ska”. 

SĂ„ om jag hade haft en hiss till min lĂ€genhet en trappa upp igĂ„r SA HADE JAG TAGIT DEN! 

För jag anvĂ€nde min besvikelse till att Ă„ka till VĂ€rendsvallen pĂ„ kvĂ€llen, möta upp underbara Agne och springa intervaller. 

Jag var sĂ„ trött. Jag hade SÅ ont i lĂ€ndrygg och huvud och diskuterade med Agne om vi Ă€ndĂ„ inte skulle skjuta pĂ„ det till mĂ„ndag. 

Men jag vill utveckla mitt pannben och vet att det förmodligen Ă€r sĂ„ hĂ€r jag kommer att kĂ€nna en andradag i mĂ„ngkamp. SĂ„ varför inte bara trĂ€na pĂ„ det? TrĂ€na under sĂ„dana förhĂ„llanden som jag Ă€ndĂ„ kommer att utsĂ€ttas för senare? 

Med dom tankarna sa bĂ„de Agne och jag: ”vi kör!” och jag la benen snabbt i höglĂ€ge för att fĂ„ nĂ„gra minuters Ă„terhĂ€mtning. 

19.30 gled jag in pÄ ett soligt men kyligt VÀrendsvallen.

Började vĂ€rma med cementben. Och det enda som gick i mitt huvud var ”du blir stark av det hĂ€r, det hĂ€r Ă€r viktigt för framtiden. Du mĂ„ste göra jobbet”. 

En 600-ing som start och fem minuter senare en 400-ing. 

NĂ€r jag gick i mĂ„l fick Agne springa efter ispĂ„sar, för jag kĂ€nde bokstavligen inte mina ben. 

Domnad, smĂ€rta i vartenda cell och givetvis sĂ„ frĂ„gade jag mig sjĂ€lv vad jag hĂ„ller pĂ„ med. SĂ„ som jag alltid gör nĂ€r jag upplever smĂ€rta utöver det vanliga. 

Jag stĂ„nkade och stönade och skrek. NĂ€r syran slĂ„r till kĂ€nns det pĂ„ riktigt som om att jag ska dö. Och jag kan inte göra nĂ„gonting mer Ă€n att hĂ€rda ut. Det Ă€r vidrigt. 

Med efterĂ„t… EFTERÅT kĂ€ra vĂ€n. DĂ„ kĂ€nner man sig sĂ„ sjukt stark! 

Agne verkar kĂ€nna mig bra redan nu för pĂ„ min frĂ„ga varför jag gör det hĂ€r svarade han direkt: ”för att du Ă€lskar det!”

Och jag svarade: ”inte just nu, men jag kommer att Ă€lska det i efterhand. IkvĂ€ll”. 

Och sĂ„ blev det. PĂ„ kvĂ€llen kom alla positiva kĂ€nslor. KĂ€nslan av att du inte viker ner dig, kĂ€nslan av att du gör det du ska. KĂ€nslan av att du stretar emot allt som Ă€r naturligt. 

Alla borde fĂ„ kĂ€nna dom dĂ€r kĂ€nslorna. Dom Ă€r verkligen livet. 




Och förlĂ„t om jag tjatar, men jag har pĂ„ riktigt vĂ€rldens coolaste coach!!! Vem Ă„ker ner till vallen en söndag 19.30 för att se en galning springa lopp mot en mĂ„lbild som dom flesta höjer pĂ„ ögonbrynen Ă„t? Jo – min coach gör det. 

Det sĂ€ger allt. Och kommer alltid att vara tillrĂ€ckligt för mig. Handling pĂ„ det viset Ă€r vackrare Ă€n alla ord i vĂ€rlden. 


Jag fĂ„r inte vila idag heller. Jag ska köra ett kulpass och mage och rygg och jag tror att vilan kommer imorgon. Men det gör mig ingenting. Jag skulle kunna trĂ€na varje timme om kroppen höll ihop för det. 

Tack för allt ni skrev i förra inlÀgget. Jag har inte hunnit svara pÄ allting men varje ord Àr lÀst och memorerat hos mig.

Som styrka kommer det ut dom dagar jag behöver det. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt Ă€r du med mig. PĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet finns du i din hĂ€r kroppen genom varje trĂ€ningspass och tĂ€vling jag gör. 

Puss & kram och high five ❀



PS. Tack Janne BĂ€ck för fina bilder! Och den lĂ„nga, jĂ€ttestarka kramen jag fick. 

MoT VĂ„R SiSTa BeRGSToPP.

IgĂ„r rasade jag fullkomligt samman kĂ€nslomĂ€ssigt. 


Med huvudet mot ratten, hĂ€nderna om öronen och med ett dunkande bröst satt jag kvar i bilen medan regnet smattrade mot rutorna. 

Ni har hört storyn förut. Eller hur?

Men igÄr var det ingenting sÄdant.

Det var ren och skĂ€r glĂ€dje. Bara lite lycka som rann över. Ett lyckorus som jag inte kunde ta hand om. 

En tacksamhet sĂ„ stor att jag var tvungen att göra korstecknet mellan panna, mage, axel, axel flera gĂ„nger om. FrĂ„ga mig inte vem jag tror att jag tackade. Men jag behövde tacka nĂ„gon. 

Jag kom till trĂ€ningen med trĂ€ningsvĂ€rk efter bra lĂ€ngdhopp pĂ„ full ansats i mĂ„ndags och explosiva kulkast i förrgĂ„r och hade förvarnat Agne om att kroppen kanske inte skulle vara helt fit for fight för hĂ€ck och snabba lopp. 

Jag skulle i alla fall komma dit och vĂ€rma och kĂ€nna efter. SĂ„dĂ€r som vi alltid gör. 

Direkt nĂ€r jag börjar jogga sĂ„ kĂ€nner jag att benen Ă€r med mig. Och Ă€nnu mer nĂ€r jag vĂ€l fĂ„r pĂ„ mig spikskorna. NĂ€r jag fĂ„r en sĂ„dan bekrĂ€ftelse sĂ„ kan inte ens Agne stoppa mig. 

(Eller jo. Det kan han. Men det passade in sÄ fint att skriva sÄdÀr)

Agne hĂ€mtar block och jag stĂ€ller fram en hĂ€ck pĂ„ den gula markeringen dĂ€r den ska stĂ„. 

Höjer den till ÅTTIOFYRA centimeter istĂ€llet för som förra veckan: 76. Precis som Agne hade lovat sĂ„ skulle jag fĂ„ ta nĂ€sta steg denna dag. 

Min tĂ€vlingshöjd. Tre Ă„r sedan sist med block och attack. 

Alla dessa grenar som ska pusslas ihop. Det hĂ€r var den sista att köra fullt ut. 

En avsliten hĂ€lsena, nĂ„gra mĂ„nader med cancer och otaliga rehabtimmar senare sĂ„ klippte jag mina tĂ€vlingshĂ€ckar som om ingenting har hĂ€nt. Som om tiden stĂ„tt stilla. 

Och min enda reaktion var ett jĂ€kla gapflabb. Jag stod bara och garvade framför Agne. Han log Ă„t mig, gav mig en high five och sa: ”hörru, skratta inte bort all energi nu”.

Eller ja, nĂ„got i den stilen. För jag minns inte ordagrant om jag ska vara Ă€rlig. Jag var helt uppsluppen. Borta men Ă€ndĂ„ totalt fokuserad. 

Block och tre hĂ€ckar. TvĂ„ fot kort – precis som förut. Precis sĂ„dĂ€r som jag gjorde innan. Precis sĂ„dĂ€r som trĂ€ningslivet sĂ„g ut dĂ„. 

Jag Ă€r inte lika sĂ€ker Ă€nnu, jag Ă€r inte lika stabil och rapp i stegen mellan hĂ€ckarna. Men jag kunde inte brytt mig mindre just nu. 

Det enda jag kunde sĂ€ga till mig sjĂ€lv hela bilresan hem var ”fy fan vad bra jag Ă€r. Fy fan, fy fan… FY FAN SÅ JÄKLA GRYMT! Gaaaaaaaah!” 

Om jag hyllade Agne igĂ„r, sĂ„ hyllade jag Ă€ven mig sjĂ€lv bara nĂ„gra timmar efterĂ„t. 

Anledningen till att jag satt kvar i bilen var för att jag inte visste vart jag skulle ta vĂ€gen. Bilen har sett och hört sĂ„ mycket och i den har jag bekĂ€nt det mesta, grĂ„tit och skrattat och hittat lugn. 

Bilen Ă€r som en liten kokong av kĂ€rlek. 

Jag ville ringa hela vĂ€rlden. BerĂ€tta för alla att jag slĂ€pat den sista biten till sin rĂ€tta plats. 

Jag ville ha en kram, en dunk i ryggen, nĂ„gon som förstod allting. 

Jag ville höra nĂ„gon annan skratta med mig. Dela min glĂ€dje. KĂ€nna exakt samma som jag. 

Men sĂ„ kom jag pĂ„ att den enda som sett, kĂ€nt och varit med pĂ„ allt in i minsta detalj – det Ă€r ju jag sjĂ€lv. 

Ingen annan skulle Ă€ndĂ„ förstĂ„ allt som ligger bakom. Ingen annan skulle förmodligen förstĂ„ min glĂ€dje över att kunna springa över rödvitmĂ„lade plankor igen. 

SĂ„ jag fick göra precis som med sorgerna jag har kĂ€nt: jag fick kĂ€nna i min ensamhet. 

Jag lyfte till slut huvudet, fĂ€llde ner solskyddet och öppnade spegeln. Stirrade mig sjĂ€lv i ögonen. Försökte se vad som fanns dĂ€r inne. Glada, tĂ„rfyllda ögon. Och starka tankar. Okuvliga tankar. Beslutsamhet. 

Det var lĂ€ngesedan jag kĂ€nde mig sĂ„ mentalt stark som igĂ„r. Och som jag har saknat den kĂ€nslan. 

NÀr jag kom innanför dörren slÀngde jag direkt ett öga pÄ min fotovÀgg. Ketchup, mamma och pappa. Systrar, bror. Barndomsminnen.

Och sÄ en stor bild i svartvitt som jag fÄtt av Peter Holgersson frÄn hans bildserie frÄn cancertiden. En tjej med kalt huvud, tuff i skinnjacka men mÀrkbart sjuk.

Rakt ut och helt spontant pekade jag pĂ„ mig sjĂ€lv som en psykopat och log mellan tĂ„rarna: ”Ha! DĂ€r fick du! Jag ger mig inte! MĂ€rker du det?!” 

Hahaha, alltsĂ„, du skulle sett mig. Jag lovar att du hade skrattat med mig dĂ„. 

Jag kĂ€nde en sĂ„dan oerhörd makt över omstĂ€ndigheterna. Jag kĂ€nde mig sĂ„dĂ€r oslagbar som jag nĂ€stan aldrig kĂ€nner mig annars. Jag kunde inte laga mat, jag kunde inte kolla mobilen. Jag kunde inte dricka vatten. Jag stĂ€llde aldrig ner vĂ€skan. 

Jag stod bara dĂ€r och kollade pĂ„ alla scener som helt plötsligt spelades upp i mitt huvud. Alla dessa vackra men smĂ€rtsamma minnen som idag gör mig stark. Som idag fĂ„r mig att tro att jag klarar av precis vad som helst. 

Jag mindes löftet jag gav mig sjĂ€lv i en sjukhussĂ€ng en natt pĂ„ Karolinska för snart tvĂ„ Ă„r sedan: 

”Om jag fĂ„r en chans till sĂ„ kommer jag att ta den. Jag kommer aldrig att vika ner mig, jag kommer att hĂ€rda ut allt för att fĂ„ tĂ€vla pĂ„ toppnivĂ„ igen. Jag lovar. Om nĂ„gon hör mig, sĂ„ ge mig bara en chans till.”

Varma kĂ€nslor spred sig frĂ„n magen och ut i fingertopparna. Upp igen och ut som tĂ„rar. 

Åh, sĂ„ jag skulle vilja att du var dĂ€r dĂ„. 

Åh, sĂ„ jag önskar att du kĂ€nner att det hĂ€r Ă€r nĂ„got jag delar med dig som följt mig hela jĂ€vla vĂ€gen. 

Upp och ner, fram och bak och sidospĂ„r ibland. Du har ocksĂ„ pusslat ihop det hĂ€r. 

Du har praktiskt taget satt ihop en alldeles egen sjukamp. Allt du har delat med dig av och allt du har kommenterat och lyft sĂ„ fort du har kunnat. Alla dessa kĂ€nslor vi har pratat om hĂ€r inne, alla tankar du sĂ„ tĂ„lmodigt har tagit del av och besvarat. 

Nu ÄterstÄr en sista sak pÄ vÄr resa och det Àr att fÄ ihop allt det hÀr till en sjukamp pÄ tvÄ dagar. Att klara av pÄfrestningen.

Vi har byggt grunden och nu börjar det roliga. Du kommer att höra mig gnĂ€lla, jag ska inte ljuga. Du kommer att behöva trösta mig fler gĂ„nger. Och sĂ€kert jag dig. Behöva skicka mod och kraft och kĂ€rlek flera gĂ„nger om. 

Men en sak vet jag mer sĂ€kert Ă€n nĂ„gonsin förut – fy fasen sĂ„ kul vi kommer att ha lĂ€ngs med vĂ€gen! 

Del tvĂ„. Hörde du startskottet? 

Mot den sista bergstoppen dĂ€r borta ❀

AGNe ÄR MiN RyGGRaD

Vem Ă€r din? 

Visst Ă€r det konstigt…

Ibland gör vi chansningar i livet som senare visar sig vara det absolut bĂ€sta vi kunde gjort. Ibland fĂ„r vi utdelning för vĂ„rt mod, vĂ„r vĂ„ghalsighet och för att vi gĂ„r för det vi tror pĂ„. 

Jag började trĂ€na med Agne för snart 10 mĂ„nader sedan. Haltande kom jag till trĂ€ningarna. Fick inte göra allt som dom andra gjorde och fick ofta se pĂ„ nĂ€r resten av gĂ€nget körde skiten ur sig. 


Med brinnande ögon frĂ„gade jag Agne om jag fick göra mer, vara med mer, försöka mig pĂ„ nĂ„got nytt. Testa att passera Ă€nnu en milstolpe. 

Alltid lika lugnt bemötte han mig med ord som ”tĂ„lamod” och ”kontinuitet”. 

”Du ska hĂ„lla ihop. Du behöver mer tid. Vi kan inte gĂ„ för fort fram. Du fĂ„r vĂ€nta”. Hur mĂ„nga gĂ„nger har jag hört dom meningarna? 

Jag visste nĂ„gonstans inom mig att han hade helt rĂ€tt attityd inför min iver. Men jag testade Ă€ndĂ„ honom flera gĂ„nger. ”Ett hopp till? En stöt till?” 

Hela vĂ€gen har han stĂ„tt dĂ€r med hakan högt och bergfast blick – ”Glöm det. Du ska trĂ€na imorgon igen”. 

Ingen stress. Aldrig nÄgon panik. Aldrig nÄgon lust att hetsa fram resultat som han vet kommer, om jag hÄller ihop. Inte brÄttom till nÄgot.

34.80. Det sĂ€ger dig inte ett skit. Men för mig betyder det allt. 

Det Ă€r min ansats i lĂ€ngdhopp. Den jag hade i juli 2013 och den jag hade innan jag sprang rakt in i ett berg av motgĂ„ngar. 

I förrgĂ„r, tre Ă„r senare, var jag ute pĂ„ den igen! Exakt samma ansats. 

17 steg av ren jĂ€vla lycka. HĂ€rifrĂ„n kan vi jobba pĂ„ nĂ„got bra. 

Agne Ă€r för mig just den supercoach alla hyllade honom som under tiden han trĂ€nade KlĂŒft. 

TrĂ€nare hyllas oftast just sĂ„ – en bra adept = en bra trĂ€nare. NĂ€r adepten sen försvinner sĂ„ Ă€r demontrĂ€naren borta. Eller? 

Jag har pĂ„ nĂ€ra hĂ„ll fĂ„tt se att det inte var en tillfĂ€llighet att Carro blev just sĂ„dĂ€r bra som hon blev (förutom att hon hade en sinnessjuk talang, men Ă€ven talanger ska hĂ„llas ihop). 

Agne har total koll. 

Agne besitter ett lugn jag aldrig tidigare kĂ€nt. Agne dundrar in hopp och tro i varje aktiv bara genom sitt sĂ€tt att se dom. 

Han pratar vÀldigt sÀllan resultat, sÀger att fokus ligger pÄ andra saker. Resultaten kommer ÀndÄ om vi fokuserar rÀtt frÄn början.

NĂ€r han mĂ€ter mina lĂ€ngdhopp fĂ„r jag aldrig veta nĂ„gra lĂ€ngder. Han bara ler, sĂ€ger ”hrmm” och ber mig att hoppa igen. TĂ€nka pĂ„ nĂ„gon detalj han vill se mig göra bĂ€ttre. KĂ€nna rytmer mer. 

Han tror pĂ„ sina aktiva men kan likavĂ€l slĂ€nga ur sig: ”bĂ€ttre kan du, jag vet att du kan bĂ€ttre. Det dĂ€r var inte bra” nĂ€r nĂ„got inte Ă€r sĂ„ som vi vill. 


Men han sĂ€ger det till mig, inte framför nĂ„gon annan. Han skulle aldrig fĂ„ mig att kĂ€nna mig liten och drar mig alltid Ă„t sidan sĂ„ att vi ska kunna prata ifred. 

Han Ă€r iskall. Men utstrĂ„lar samtidigt sĂ„ oerhört mycket vĂ€rme. Han Ă€r den dĂ€r klippan vi alla behöver ha i vĂ„ra liv. 

Är det nĂ„got som saknas, sĂ„ ser han till att det finns till nĂ€sta gĂ„ng. Jag mĂ€rker att han hĂ„ller distans nĂ€r mĂ€nniskor frĂ„gar hur det gĂ„r. Han skapar en bubbla runt trĂ€ningsgruppen dĂ€r inte mĂ„nga kommer in. I den hĂ€r bubblan kĂ€nns allt sĂ„ tryggt. Vi Ă€r ett team dĂ€r alla hejar pĂ„ varandra. 

Han har glömt mig till vissa trĂ€ningspass, jag har tjurat och blivit arg. Men Ă€ndĂ„ har vi inte rykt ihop Ă€nnu. SĂ„dĂ€r som Carro trodde att vi skulle göra. 

Jag kan inte riktigt sĂ€tta ord pĂ„ vad det Ă€r han förmedlar pĂ„ varje trĂ€ning, men det Ă€r nĂ„got som andas tillit till oss aktiva, en tro pĂ„ vĂ„r förmĂ„ga som jag aldrig kommer att kunna beskriva. 

Jag har hamnat sĂ„ vĂ€ldigt rĂ€tt. 

Jag har hamnat hos en mĂ€nniska som fullkomligt Ă€lskar idrotten och allt runt omkring den. 


MĂ„nga gĂ„nger kan han slĂ„ ut med hĂ€nderna och sĂ€ga: ”Kolla, sĂ„ hĂ€rligt det hĂ€r Ă€r. Det hĂ€r Ă€r det bĂ€sta jag vet!” 

Och jag tror honom. Agne Ă€lskar ocksĂ„ det hĂ€r livet. Han vet att det betyder upp och ner, fram och bak i ett evigt trixande. Och han sĂ€ger ibland att det Ă€r just tjusningen. 

Det Ă€r idrotten. 
Jag bara ryser nĂ€r jag hör det dĂ€r. För det betyder att han Ă€r rustad för bĂ„de med och motgĂ„ng. 

En person som bara vill se resultat kan inte sĂ€ga sĂ„dĂ€r. För dĂ„ tar glĂ€djen slut dĂ€r resultaten uteblir. 

Kanske var det just dĂ€rför Agne vĂ„gade tacka ja nĂ€r jag frĂ„gade om jag fick trĂ€na med honom? För att han njuter av utmaningen, striden, lyckan nĂ€r vi tillsammans snubblar över ytterligare en tröskel? 

Det har inte hÀnt mÄnga gÄnger, men ibland, dÄ och dÄ, sÄ bara vet du att du Àr med rÀtt mÀnniskor. Det kÀnns som en sjÀlvklarhet inom dig. Som ett extra hem. Som om ni delar samma visioner i huvudet. Som om att ni ser likadana inre bilder.

Jag sĂ€ger ibland till Agne att jag Ă€r sĂ„ glad att jag har fĂ„tt den hĂ€r chansen. Och han svarar tillbaka att han Ă€r glad att fĂ„ trĂ€na mig. Att det Ă€r roligt. 

Och han kan sĂ€ga det i en bil pĂ„ vĂ€g frĂ„n en tĂ€vling dĂ€r det inte gick som vi trodde, eller efter ett pass dĂ€r jag fĂ„tt bryta eller Ă€ndra om. 

Roligt, trots att jag kanske fÄtt krÀmpor igen eller inte kan följa trÀningsplaneringen alls pÄ nÄgra veckor.

Roligt…? Visst ser man lĂ€ngre Ă€n till resultaten om man kan sĂ€ga sĂ„, sĂ„ fort man ser en uppförsbacke? 

Tack Agne, för att du Ă€r den du Ă€r. 

MĂ„nga har rĂ€ddat mig genom Ă„ren, jag har rĂ€knat dom alla och har koll pĂ„ vartenda mĂ€nniska som nĂ„gonsin lyft mig. Du kommer att fĂ„ en alldeles speciell plats i boken om mitt liv. 

Är DeT MiN Ă„NGeST? 

Tjo sĂ„ det svĂ€nger! 


Midsommar 2016 Ă€r till Ă€nda och jag kĂ€nner mig frĂ€sch som en nyponros. Sov visserligen till 11.00 idag men det beror mer pĂ„ allsĂ„ngen igĂ„r Ă€n nĂ„got annat. 


Bissan frĂ„gade entusiastiskt om vi skulle sjunga ihop och jag hakade pĂ„ direkt. Hon gjorde en spellista med power-ballader och vi dansade dramatiskt och skrek ut allt inom oss. 


Mamma anslöt efter ett tag och vevade med armarna i nĂ„gorlunda takt. Utbrast stolt: ”det hĂ€r Ă€r mina döttrar! Titta pĂ„ dom! Det Ă€r mina tjejer det!” 

Mitt i allt kom Kristina frĂ„n DuvemĂ„las ”du mĂ„ste finnas” och mamma stannade upp i berömmet: 

”Nej hörni, det dĂ€r har jag inte lĂ€rt er. Ni Ă€r inte beroende av nĂ„gon. Sluta sjung den dĂ€r!” 

Haha, vi skrattade sĂ„ gott. 

Medan vi vrĂ„lade ut över sjön simmade Leo lugnt och stilla runt i den. 


Killarna stack ut med bryggbĂ„ten. Trötta pĂ„ att lyssna pĂ„ alla Ă„ngest och brustna-hjĂ€rtan-lĂ„tar. 


Eller ocksĂ„ kanske för att mamma krĂ€vde 200.000 i intrĂ€de för att fĂ„ njuta av vĂ„r förestĂ€llning. ”Casha upp nu. Det hĂ€r Ă€r once-in-a-life time”.

Vi sjöng Whitney Houston, Rod Stewart, Jennifer Rush och Tina Turner. Och mamma undrade förtvivlat om det var hon som hade gjort oss till sĂ„dana kĂ€nslomĂ€nniskor. 


”Har jag applicerat min Ă„ngest pĂ„ er nĂ€r ni vĂ€xte upp? Är det dĂ€rför ni inte Ă€r rationella?” och sĂ„ skrattade hon sĂ„dĂ€r hjĂ€rtligt. PĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet som bara mamma kan. 

Resten av dagen handlade bara om att hĂ€nga runt. 



Lunch hos pappa, sol pĂ„ grĂ€smattan, egenbakade pizzor och trĂ€ningsvila. 


HĂ€ngmatta, myggbett, bad och melonfrossa. 


Djupa diskussioner om livet och kĂ€rleken, namn pĂ„ kommande barn och spontana tupplurar. 

 Fotboll, fiske och massagestunder.


Jag har haft trĂ€ningsfritt i tvĂ„ dagar och det har gĂ„tt sĂ„ snabbt. Jag har riktigt njutit av att inte ha tider att passa och att bara kunna göra vad jag vill av dagarna. Jag trodde inte det nĂ€r jag lĂ€ste pĂ„ programmet att jag skulle fĂ„ vila. 

Men det har gjort mig gott. Och idag ska jag köra snabbstyrka. 


Jag kommer att köra den hĂ€r i Karlskrona och Ă„ka hem först imorgon igen. För pĂ„ kvĂ€llen vĂ€ntar lĂ€ngdhopp och bĂ„de Agne och jag Ă€r pĂ„ hugget och laddade. 


Veckan som inleds Ă€r viktig för mig. 

Nu tackar jag för uppmĂ€rksamheten och slĂ€nger mig i soffan. Jag ska ringa FaceTime! SĂ„ jĂ€kla mysigt. 

Puss och kram till dig ❀







Nästa sida »

Riogram

Kvitter

Riovanschen
Follow

Få varje nytt blogginlägg direkt till din Inbox.

Kontrollera din skräppost om du inte får något bekräftelsemail.